Close

Nyhetstexter

by

Elever ska vara fria att forma sin egen uppfattning

Ulf Bjereld, ordförande STS

På tisdagen gick gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström och civilminister Ardalan Shekarabi ut med ett vallöfte om att förbjuda konfessionella friskolor.

Vid S-kongressen förra året beslutades att den svenska skolan ska vara fri från konfessionella inslag och vinstjakt, och vara en plats för öppenhet, demokrati och kunskap. Redan då konstaterade Socialdemokrater för tro och solidaritet att det är viktigt att markera friheten för varje elev att forma sin egen uppfattning och framtid. Det gäller rimligen också friheten att uttrycka sin tro på olika sätt, på och utanför skolan.

Vi vill inte bara stoppa vinstjakten, utan tycker också att det är välkommet att partiet nu säger ifrån mot den segregation som dagens friskolesystem har gett upphov till. Det är viktigt att barn och unga med olika erfarenheter och bakgrund möts i den svenska skolan. Men att ensidigt rikta in sig på religiösa friskolor leder fel.

– Det finns mig veterligen inga belägg för att religiösa friskolor skulle bidra till ökad segregation. Religiösa friskolor attraherar elever med skilda nationaliteter från väldigt olika bakgrunder, säger Ulf Bjereld, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Bekymrande debatt

I oktober förra året lämnade regeringen nya direktiv till utredningen om skärpta krav på konfessionella friskolor. Huvudmän för religiösa friskolor ska enligt dessa direktiv stå för grundläggande värderingar så som jämlikhet och mänskliga fri- och rättigheter. Dessa direktiv torde därmed med fördel kunna expanderas till att gälla för alla huvudmän i svenska friskolor. Religiösa friskolor ska inte åläggas större demokratiansvar än andra aktörer. Alla som vill bedriva skolverksamhet i Sverige ska svära vid de demokratiska principerna.

Socialdemokrater för tro och solidaritet bekymras över att debatten om religiösa friskolor, i vårt eget parti och andra, ibland förs på ett sätt som om religion vore något destruktivt. Det finns tendenser att debatten om konfessionella friskolor slår över i religionsfientlighet.

Skolan ska inte vara en plats för otillbörlig påverkan, och konfessionella aktiviteter ska skötas av de troendes olika gemenskaper. Men elevers religionsfrihet gäller naturligtvis också i skolan. Det är inte religion i sig som är negativt, utan fundamentalism och sekterism.

by

8 mars angår alla

 

Mariam Osman Sherifay, vice ordf, och Adrian Kaba, förbundsstyrelseledamot

Den 8 mars har blivit kvinnorörelsens första maj. En dag som blivit så stor i sin egen rätt, inte på grund av intensiv lobbying från företag som vill sälja kanelbullar eller chokladpraliner, utan för att den behövs. För att den är en dag att mobilisera för verklig politisk kamp.

Oavsett din könsidentitet så angår 8 mars dig också. Kampen för jämställdhet griper in i alla andra kamper som pågår i samhället. Den går inte att bara driva som enskild fråga.

Rätten att slippa trakasserier på arbetet är också en fråga om arbetsrätt, om schyssta villkor och om anställningstrygghet. Rätten att gå klädd som man vill innebär, inte minst för muslimska kvinnor, att tvingas förhålla sig till rasismen och islamhatet i samhället. I en tid där vi påminns om skönhetsidealen nästan varje gång vi fiskar upp mobilen ur fickan är det inte självklart hur vi ska värna varandras självklara rätt att älska våra kroppar, oavsett funktion, vikt eller utseende.

Allting hänger samman. Vi angår varandra.

Ur de konflikter som fläktats på av historisk kolonialism och politisk kortsynthet flyr ännu idag tiotusentals av krigets offer. Flykt medför en särskild utsatthet för kvinnor, vilket inte minst Amnesty International lyfter i flera rapporter om sexuellt utnyttjande och trafficking av flyktingar. Ytterst få av dem som tvingas in i sexslaveri upptäcks och räddas av rättsväsende och sociala myndigheter, och vi behöver ta ansvar för att arbetet mot trafficking blir kraftfullt och leder till förändring.

Orättvisor, förtryck och övergrepp begås dagligen mot kvinnor i alla samhällen. Systematiska våldtäkter är fortfarande verklighet i världens krigszoner. Kvinnor förnedras och förslavas i Syrien och på senare tid även systematiskt i Burma. Kvinnors situation är bister i flyktinglägren i Libyen, i Nigeria och andra delar i världen.

#metoo låter sig inte bortförklaras. Miljontals kvinnor runtom i världen har vittnat om övergrepp och kränkningar. Vi har en möjlighet att lyssna nu, och vi måste ta den. Annars kommer historiens dom att falla hårt över vår tid.

Sällan blir det överlappande förtrycket så uppenbart som när ensamma kvinnor eller hbtq-personer förtrycks av sina egna familjer. Där samhällets närvaro är svag, växer sig andra strukturer starka. Sådana brott med patriarkala förtecken kan inte bekämpas med slagordsretorik som tvingar dessa familjer ännu längre från samhället. Detta handlar inte om att korrigera vilsna attityder, utan om att förse med alternativ, och visa att individens frihet inte måste vara ett hot mot kollektiva familjevärden. Samhället måste visa att det bryr sig, genom att bygga bort segregationen, öka tryggheten i utsatta orter och bryta den sociala isoleringen.

Välfärden ska gå att lita på för alla. Även detta är en kvinnosaksfråga.

Kampen för kvinnors rättigheter är ett historiskt faktum. Den har pågått i århundraden. Vi har ett historiskt facit för vilka strategier som för kampen framåt, och vilka som leder till misslyckande och tillbakagång.

Lyckad kvinnokamp bygger på allianser mellan utsatta grupper. Den bygger på att utvidga kravlistan till något större och mer allmänmänskligt. Av det lär vi oss att bedriva kamper som ger utrymme åt och befriar alla som deltar, vare sig de är muslim eller jude, funkis eller göteborgare.

Lyckad kvinnokamp kan börja på de mest oväntade ställen, som i dåtidens konservativa Svenska kyrkan. Av det lär vi oss att med nyfikenhet välkomna initiativ inifrån dagens samfund och ständigt hålla dialogen levande. Det är bättre att ta vara på de troende än att ta avstånd från dem.

Lyckad kvinnokamp bygger på tusen små segrar som ackumuleras. Av det lär vi oss att ha tålamod när det stormar, och att det är meningsfullt att ta kampen på alla arenor. Kvinnokamp kan föras överallt i samhället, på alla nivåer. Från köksbordet och det egna trossamfundet till facebooktråden, föräldramötet och fackföreningskongressen. Därför är 8 mars en dag som angår alla.

Mariam Osman Sherifay
Vice ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Adrian Kaba
Styrelseledamot, Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Populism: Moderat nidbild av Göteborg förråar debatten

Ej heller denna bild är tagen i Göteborg.

Populism urholkar respekten för sanningen i debatten, varnar Socialdemokrater för tro och solidaritet, efter Nya Moderaternas uppmärksammade film om Göteborg. 

När Nya Moderaterna i Göteborg i höstas spred en film som numera har blivit famös och föremål för diskussion i bland annat senaste SVT Agenda, så talade de in i ett Göteborg där debatten dominerats av frågan om nazister som tågade på gatorna, och högerextrema tidningar på bokmässan. De producerade inte sin film i ett ideologiskt vakuum. Av samma skäl blev kritiken skarp och omfattande: Människor ser tendenser i samhällsdebatten, och de tendenserna skapar en djup oro hos humanistiskt sinnade demokrater i vårt vackra land.

Vår förbundsordförande Ulf Bjereld kallar Göteborg sitt hem, och bekymras över budskapet i Nya Moderaternas film.

– Populismen vilar på tanken om ett homogent folk, att det bara finns en slags göteborgare, som bara tycker en sak, och att den göteborgaren förr mådde bra och nu mår dåligt. Jag tror filmen är ett sätt för Moderaterna att dels närma sig de väljargrupper som dras till SD, dels övertyga fler väljare om den här negativa bilden, så att även de ska tycka att det krävs förändring, säger Ulf Bjereld.

Alla partier, även vårt eget, har att ta ansvar för att inte ge efter för populismens lockelser. Tvärtom är det enda sättet att hålla populismen stången att vi hjälps åt att sätta klimatet för den politiska debatten, så att varken förenklade lösningar eller förslag som sätter grupp mot grupp kan få fäste.

Därför är frågan större än en enskild film, och därför måste Nya Moderaternas haveri i Göteborg bli en påminnelse till oss alla som arbetar i politiken. Den politiska tänkaren Hannah Arendt skrev i sin bok Totalitarismens ursprung att den stora faran för demokratin är att få en befolkning för vilken orden sanning och lögn har tappat all betydelse. Nya Moderaternas film är inte sannfärdig. Bilder av bilar i brand är inte ens hämtade från Sverige, visar det sig. Ulf Bjereld beskriver Nya Moderaternas film som en parodi av hans hemstad Göteborg.

– Det är en parodi för att det är så överdrivet – både den förgyllda bilden av att det var så bra förr och den att det är så mörkt idag, är överdrivna. Det är en extrem svartmålning av Göteborg. Vi har allvarliga problem att hantera här, men det är fel att, som Moderaterna, låta de problemen prägla hela bilden av Göteborg. De ger en ensidig bild av staden. Det finns mycket som går väldigt bra i Göteborg också – ekonomin är stark och arbetslösheten minskar till exempel, säger han.

Vi ser fram emot en hård men renhårig valrörelse där partierna går till val på sina visioner om vilket Sverige de vill bygga, inte på att skrämma upp väljarna från sofflocket med dystopiska nidbilder av ett Sverige i brand. I äldre tiders folktro fanns det en rädsla för att den som hörde göken ropa kunde drabbas av vansinne. Vår egen tid gör rätt i att oroas för den politiska dårskapen hos den som lyssnat alltför noga till olyckskorparna.

by

Danskt S-förslag urholkar asylrätten

De danska Socialdemokraternas partiledare Mette Frederiksen gör nu ett olyckligt utspel om att stoppa all asylmottagning i landet. Asylsökande ska interneras i läger utanför landets gränser, möjligen i Nordafrika. Danmark ska istället förbinda sig att ta emot ett litet antal kvotflyktingar varje år.

– Det är en djupt beklaglig utveckling vi ser i Danmark, och det är viktigt att andra socialdemokratiska partier i Europa inte tar efter det danska exemplet. I så fall skulle en viktig röst för asylrätten i världen tystna, säger Ulf Bjereld, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Det danska S-förslaget innebär ett urholkande av FN:s flyktingkonvention och måste ses som ett nederlag i kampen mot de främlingsfientliga och populistiska krafter som vunnit mark i Europa det senaste årtiondet. Det riskerar också att bidra till ökad misstro mellan grupper i samhället, försvåra integrationsprocessen och ge förnyad legitimitet åt en flyktingfientlig retorik.

– Jag kan inte föreställa mig att något liknande förslag vore tänkbart inom S i Sverige. Asylrätten som grundläggande mänsklig rättighet har en djup och bred förankring i partiet, och man har redan tidigt haft en tydlig linje mot rasistiska strömningar i Sverige. Samtidigt måste vi akta oss för att tro att vi är vaccinerade mot den här typen av förslag, i en tid när allt fler politiska frågor löper längs denna konfliktlinje och andra partier som ligger oss nära signalerar kursändring, säger Ulf Bjereld.

by

Vägen till fred i Palestina och Israel går genom dialog

Den 29 januari deltog förbundssekreteraren Hans Josefsson i ett seminarium om Palestina på ABF-huset i Stockholm. Josefsson lyfte vikten av dialog med mänskliga rättigheter som en oavvislig grund. Här publiceras hans talmanus.

Jag har besökt Israel och Palestina, särskilt Gaza, några gånger de senaste åren. Mina resor är ett led i ett långsiktigt engagemang som burits av många i min organisation, bl.a. av vår förre ordförande Evert Svensson som tillsammans med Sten Andersson och Olof Palme bidrog till att samla den palestinska rörelsen till en part att räkna med vid förhandlingsbordet.

Socialdemokrater för tro och solidaritet är en organisation som tror starkt på dialog. Det är genom att mötas och lyssna på varandras argument som vi kan föra frågor framåt, också där vi är djupt splittrade. Därför har vi också varit kritiska mot omvärldens noncontact-policy gentemot Hamas. Det finns många goda skäl att ogilla Hamas men genom att inte respektera resultatet av demokratiska val har omvärlden snarare fördjupat krisen än bidragit till en lösning.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har en speciell ställning i svensk politik eftersom vi förstår oss på både religion och politik. De flesta av oss är progressiva troende som företräder en progressiv politisk vänster och mot den bakgrunden tror vi oss ha en särskild förståelse för den israelisk-palestinska konflikten. Vi har ett samarbete med Civitas Institute i Gaza, en politiskt och religiöst obunden organisation som arbetar för att på olika sätt stärka civilsamhället i Gaza. Civitas arbetar också till stöd för internflyktingarna från kriget 2014.

***

I denna introduktion vill jag därför fokusera på Gaza. Två miljoner människor i vad som brukar kallas för världens största utomhusfängelse. Gränserna till både Israel och Egypten i princip stängda. En arbetslöshet på 45 procent. En vattensituation som gör att Gaza enligt FN riskerar att vara obeboeligt om bara ett par år. Ett stort antal internflyktingar.

Den senaste resan dit gjorde jag i slutet av november, bara några dagar innan Donald Trump gjorde sitt olycksaliga uttalande om Jerusalem, men också några veckor efter det att Hamas börjat lämna ifrån sig makten i Gaza till den palestinska myndigheten, i enlighet med det avtal som skrevs någon månad tidigare. På mina resor har jag träffat politiker av olika slag, FN-medarbetare, människorättsaktivister och inte minst vanligt folk – däribland många unga människor.

Vad ser jag? Jag möter en oerhörd frustration. Frustration över att vara inlåst av en brutal ockupationsmakt. Frustration över det egna ledarskapet som helt saknar visioner och som inte förmår skapa en dräglig situation för sitt eget folk. Frustration över Hamas repressiva styre. Frustration över en omvärld som sviker. Jag möter ungdomar som inget hellre vill än att resa, upptäcka världen, lära sig och lära ut – men som istället riskerar att dras in i radikalisering eftersom det i deras ögon inte finns något annat som hjälper. Jag möter internflyktingar som inte får hjälp med återuppbyggnaden efter Israels oproportionerliga krigshandlingar, senast 2014, som bor i misär och väntar på den hjälp som dröjer. Behovet är stort av internationellt stöd som medför en genomgripande förändring. Det bistånd som lämnas nu blir bara plåster på såren.

Men jag möter också hopp. Även här hos unga människor, som arbetar för kvinnors rätt, som bidrar konstruktivt till ett anständigt debattklimat och som arbetar för mänskliga rättigheter. Jag möter människorättsaktivister som talar väl om Gaza som ett framtida paradis för turism, jordbruk och fiske. Om de bara fick chansen. Och jag möter en stor tacksamhet till Sverige som vågat erkänna Palestina, men också en förväntan om kommande steg i linje med erkännandet.

Tio år efter inbördeskriget i Gaza pågår nu något som vi skulle kunna kalla för en försoningsprocess mellan Fatah och Hamas. Vi socialdemokrater för tro och solidaritet har länge förespråkat detta – de stora parterna i palestinsk politik måste på något sätt bli överens om den demokratiska strukturen även om de är djupt oense i sak. De jag talar med uttrycker en försiktig optimism inför överenskommelsen om att Hamas ska lämna över styret av Gaza till palestinska myndigheten – kanske är det sista chansen, den här gången MÅSTE det gå – men det har inte förändrat något för folket ännu. Försoningen gäller inte bara de politiska partierna. Den måste också silas ner till folket. Det kommer att ta tid, tio års splittring läker du inte på tio månader.

***

Samtidigt får behovet av inompalestinsk försoning inte skymma det faktum att det grundläggande problemet finns i ockupationen, blockaden och den olagliga bosättarpolitiken.

Isoleringen av Gaza måste brytas. Människor måste få möjlighet att mötas. Låt mig berätta om FN-tjänstemannen, vars tolvårige son hade fått tillstånd att resa till Jerusalem. Först vägrade han. Han var rädd för att resa in i fiendeland. Han var rädd för att aldrig få komma tillbaka. Men pappan insisterade och sonen åkte. När han kom tillbaka berättade han för pappan om sin stora förvåning över att ha sett israeler utan uniform, vänliga israeler. De enda israeler han hade träffat var soldater som representerar förtrycket. Så skapas bilder av varandra, av den andre. Bilder som bara blir sanna om vi får se varandra.

***

VAD KAN GÖRAS?

Min egen organisation, STS: Fortsätta stötta Civitas arbete med ungdomar, jämställdhet och ledarskap. Föra samman religiösa ledare och andra intellektuella – de religiösa ledarna är nyckelpersoner i freds- och försoningsarbetet. Fortsätta med studieresor och låta unga människor se hur det verkligen ser ut på marken. Knyta kontakter med en alltmer trängd israelisk fredsrörelse.

Mitt eget land, Sverige: Bidra till demokratiuppbyggnad och stöd för infrastruktur. Fortsätt stå upp för vårt erkännande av Palestina och verka för att fler europeiska länder följer efter.

***

I slutändan måste ambitionen vara att människor ska kunna leva sida vid sida, i säkerhet. Man måste inte älska varandra, men man måste respektera varandra och utgå från att mänskliga rättigheter gäller alla, inte bara några.

En önskan om att leva sida vid sida, med ömsesidig respekt, är också vad jag snappat upp att människorna i Gaza, på Västbanken och i Israel bär på. De vanliga människorna, de som är som du och jag. De förtjänar bättre än det som deras ledare ger dem.

by

Är det vi som är ”dumskallarna”?

Kulturministern talade vid högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag på Raoul Wallenbergs torg.

Kvällen före Förintelsens minnesdag bjöd Centrum för marxistiska samhällsstudier in till en diskussion om vänstern och antisemitismen på teater Tribunalen i Stockholm. Titeln för samtalet var en av vänstern flitigt använd sentens för att ta avstånd från antisemitismen inom den egna rörelsen: ”Dårarnas socialism”. Bland paneldeltagarna fanns den judiska debattören Jackie Haikui Mhitaryan och historikerna Rasmus Fleischer och Olof Bortz.

Kvällen började med en översiktlig genomgång av antisemitismen från 1800-talet fram till idag. Som kritik av ett missriktat hat mot kapitalet har kanske begreppet ”dårarnas socialism” sina förtjänster, men andra problem ger sig till känna när man avfärdar antisemitismen inom vänstern som egentligen något slags tankevurpa, ett misstag som begås av i grunden välvilliga personer.

Inte minst skyls spänningen mellan nationalism och internationalism inom vänstern över: Under 1800-talet drevs de antisemitiska stämningarna på av konservativa krafter som såg judiskheten som ett hot mot den kristna nationalstaten. Tydligast märktes de antisemitiska strömningarna inom den fascistiska höger som växte fram under 1900-talets början, men de möjliggjordes i de breda folklagren av vänsterns fundamentala misslyckande att rota ut judehatet ur de egna sympatisörernas led. Projektet att skydda den judiska minoriteten sattes alltid i andra rummet.

Kvällen utvecklades till ett verkligt intressant samtal först när människor med judiska erfarenheter själva fick tala, och historielektionen förankrades i samtiden. Som Jackie Haikui Mhitaryan påpekade så hade själva samtalet stor bäring på den judiska minoriteten i Sverige, men det var förlagt till fredagskvällen, det vill säga till precis den tid då shabaten börjar. Många som iakttar judisk tro blir alltså utestängda från att komma.

Jackie satte därmed fingret på något som skavde med hela kvällens resonemang, nämligen att antisemitismen alltid utpekas som något exceptionellt. Den diskuteras i termer av attityder, hatisk retorik och hatiska stereotyper. Men när diskuterar vi de samhällsstrukturer som går ut över det judiska livet i Sverige? Normaliteten är ju bara neutral för dem som omfattas av den. När resonerar majoriteten självkritiskt om det sätt varigenom exempelvis en sekulär debatt, med ett till synes neutralt språkbruk, kan ge upphov till situationer som kringskär livet för judar i Sverige och bidrar till att skapa utsatthet på sätt som kanske inte ens marginella men högljudda antisemiter kan lyckas med?

Det går att peka ut en majoritetens tondövhet inför judisk historia och vikten av en judisk identitet, och inte minst inom vänstern en viss form av israelkritik som oavsett sakfrågans legitimitet visar på en fundamental likgiltighet inför den judiska situationen. Dessa vittnesbörd bar flera i publiken med sig in i samtalet, och laddade det med en politisk spänning som gjorde det angeläget. Historien klev in i samtiden.

Är det tolerant att bedriva raljant debatt om kosherslakt och omskärelse av pojkar? Att efter århundraden av judisk närvaro inte ha stiftat lagar som underlättar firandet av judiska högtider? Som del av vänsterrörelsen måste vi ställa oss frågan om det inte alltid i visionen om folkrörelserna har funnits en underförstådd homogenitet: ni är välkomna i vårt samhällsbygge, så länge som ni är som vi. En sådan mentalitet kan bäst beskrivas med sociologen och filosofen Herbert Marcuses myntade begrepp ”repressiv tolerans”.

I den mån som vi som vänsterrörelse har misslyckats med att skapa en rörelse som på allvar är för alla, och som tar alla på allvar, så är det kanske i själva verket vi som är de ”socialistiska dumskallarna”? Är det inte så man bäst känner igen en dumskalle? På att det är personen som är omedveten om sin egen dårskap?

Idag är det Förintelsens minnesdag, och vi påminns om att dessa frågor ännu ropar efter svar. Vi återupprepar som ett mantra att vi inte får glömma. Att säga ”vi visste inte” är inte en giltig ursäkt. Okunskapen är barn av likgiltigheten, och likgiltigheten är, med förintelseöverlevaren Livia Fränkels ord, farligare än ondskan själv.

Mattias Irving
Politisk sekreterare, Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

#metoo: Tillsätt en sanningskommission

Det är dags att agera mot mäns övergrepp och trakasserier. En sanningskommission måste tillsättas och kvinnojourernas finansiering stärkas, skriver förbundsstyrelsen för STS i ett uttalande.

 

Tystnaden är förtryckets vapendragare. Men själva stenarna ropar, och tystnaden är bruten. Istället är det kvinnohatets trognaste stöttepelare som skälver, och det är dags att agera.

Särskilt allvarligt är det kvinnohat som samverkar med andra former av förtryck. Vi har ett särskilt ansvar att stå upp för kvinnor som är papperslösa, som rasifieras, lever i socioekonomiskt missgynnade områden, som är hbtq-personer, som kontrolleras av en patriarkalt förtryckande familj.

Inte sällan görs kvinnoförtrycket till en fråga om extremistiska eller exceptionella ideologier och attityder, och något otypiskt för Sverige eller för svenska män. Men metoo visar att förtrycket existerar överallt, och det är en orättfärdig fördelning av makt och möjligheter som grundlägger förtrycket.

Vi behöver en sanningskommission om förtrycket mot kvinnor, med särskilt fokus på ledande positioner inom kultur, idrott, religion, näringsliv och politik. Den ska ge ett nytt kunskapsläge för att genomföra nödvändiga feministiska reformer i alla delar av samhället. Både män och kvinnor kan bidra till att upprätthålla förtrycket, men det förövas i betydligt större utsträckning av män.

Därför måste vi utreda hur mansnormer förmedlas i olika kontexter och samhällsklasser, och hur de bidrar till att upprätthålla en skev maktordning.

Otrygga arbetsvillkor samvarierar med sexuella trakasserier, och kvinnor är tydligt överrepresenterade i grupper med otrygga arbetsvillkor. Arbetslivet är för de flesta svenskar det viktigaste sammanhanget i livet, näst familjen. En utredning av maktordningar som möjliggör förtryck mot kvinnor måste därför även utreda hur arbetsrätten kan stärkas.

Medan en sådan utredning pågår finns det emellertid mycket som kan göras redan idag. Kvinnojourernas finansiering måste utökas och stabiliseras. Verksamheten måste kunna bedrivas långsiktigt och utan stora personliga uttag för dem som arbetar för utsatta kvinnor.

Sverige är ett glädjande undantag i en global kontext där #metoo fått varierande genomslag. Vi är mogna för förändring, och vi är skyldiga våra barn att gripa detta tillfälle, liksom vi tackar våra mormödrar som en gång stred för och vann vår rätt att rösta. Glädjande besked om att allt fler länder och samhällen tar tydlig ställning mot kvinnlig könsstympning visar att förändring är på gång, och den måste vi ge vårt fulla stöd. Samtidigt är trafficking och sexturism ett stort internationellt problem, liksom en uppblossande slavhandel i krigens fotspår. Sverige har bundit sig vid en feministisk utrikespolitik. Det betyder att vi också måste vara villiga att sopa rent framför egen dörr.

Därför vill styrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet:

– Införa en sanningskommission i kölvattnet av #metoo, med uppdrag att granska den skeva maktordningen mellan könen på samhällslivets olika områden, med syfte att ge underlag till skarpa förslag för ett verkligt jämställt samhälle.

– Utöka och permanenta stödet till kvinnojourerna.

by

Attacken mot synagogan: Antisemitismen måste bekämpas!

Den här bilden tog förbundssekreterare Hans Jofefsson som besökte synagogan strax efter attacken. Den inger hopp åt oss alla som vill fred och mångfald!

Synagogan i Göteborg drabbades igår av en brandattack. Ett tjugotal ungdomar ska ha samlats och kastat brandbomber mot lokalen.

Det går inte att skilja denna händelse från hoten och slagorden mot judar som uttalades i Malmö för några dagar sedan. De utgör ett typexempel på hur våldsamma ord följs av våldshandlingar, och gör det återigen tydligt varför vi som samhälle aldrig får sluta att vaka på anständigheten i det offentliga samtalet.

Vi måste bekämpa antisemitismen, vare sig den tar avstamp i en nazistisk, högerextrem ideologi eller i den internationell politiken. En orättfärdig politisk situation i Mellanöstern får inte göras till alibi för att sprida hat mot judiska grupper i Sverige.

Vi arbetar aktivt med politisk dialog i samförstånd mellan olika religiösa grupper. Inte minst i Malmö har vi bidragit aktivt för att skapa samtal mellan företrädare för kristna, judiska och muslimska församlingar. Det är tydligt att arbetet vi utför behövs och att vi kan göra ännu mer. Men vi kan inte göra allt själva.

Vi som står emot våld och hat måste samarbeta.

Vi som vill bygga ett annat samhälle måste visa det i handling. Vi kan tala med varandra om hur vi vill att det mångreligiösa och mångetniska samhälle vi vill leva i ser ut. Varje grupp människor som på varje ort ökar förtroendet mellan människor med olika bakgrund bidrar till att motverka hatbrott mot såväl judar som andra utsatta grupper.

För att kunna vandra vägen framåt måste vi stå på båda benen: De skyldiga till hatbrott och skadegörelse måste lagföras och de utsatta få det beskydd de behöver och har rätt till. Samtidigt måste samtalet fortsätta. Samtidigt måste broarna byggas. Vi måste tillsammans skapa en mylla där tillit och respekt kan gro. Ett första steg är att vi alla tillsammans visar Göteborgs utsatta judiska församling att de inte står ensamma.

by

Risk för ny våldsvåg efter Trumps beslut om Jerusalem

Jerusalem erkänns nu som Israels huvudstad och USA förlägger sin ambassad till den omtvistade heliga staden.

Det är djupt olyckligt att president Donald Trump nu deklarerar att USA avser att flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. En sådan flytt försvårar avsevärt åstadkommandet av den tvåstatslösning som såväl världssamfundet som parterna själva är överens om.

Agerandet gynnar extremistiska krafter på båda sidor i konflikten, spär på motsättningarna mellan parterna och medför en ökad risk för en ny våldsvåg i regionen.

Jerusalem har i årtusenden varit en stad där människor med olika religion, olika kulturer och olika språk levt sida vid sida. Vägen framåt för Israel, Palestina och Europa är att vi finner sätt för människor med olika bakgrund att ha en gemensam framtid i samma region.

Nu går USA emot denna ambition och motverkar mångfalden genom att ge ensidigt stöd till Israel i kampen om Jerusalem. Sverige och EU måste protestera och kraftfullt markera att Jerusalem ska kunna vara huvudstad för både Israel och för Palestina, i linje med folkrätten och med vägen för en rättvis och varaktig fred.

by

Välkommen överenskommelse om de ensamkommande

Dagens besked från regeringen innebär att väldigt många unga får en ny chans i livet. Vi skulle gärna ha kommit längre i denna fråga redan nu, men det är glädjande att man har lyssnat in argument från de många som protesterat mot utvisningarna, säger Ulf Bjereld, förbundsordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet.

– Det är en stor och glädjande framgång att många unga människor nu bereds bättre möjligheter att skaffa sig utbildning och jobb och en framtid. Det är också bra att processen utgår från den ålder de asylsökande hade när de kom, säger Ulf Bjereld, förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Regeringens agerande är ett uttryck för att ansvariga politiker lyssnat in den svåra humanitära situationen och hörsammat varningarna om bristerna i asylprocessen. Det är en ansvarsfull och pragmatisk hållning, som både undviker ministerstyre och värnar asylrätten.

Samtidigt försämras nu säkerhetsläget i Afghanistan. FN har i en rapport uppgraderat sin beskrivning av situationen i landet och menar nu att det råder fullskaligt krig. Tidigare denna månad ville en åklagare vid internationella brottmålsdomstolen öppna ett ärende om krigsbrott och brott mot mänskligheten som kan misstänkas ha ägt rum i landet.

– Vi tycker egentligen inte att någon ska utvisas till Afghanistan, givet säkerhetsläget. Vi skulle gärna ha kommit längre i denna fråga redan nu, men det är ändå glädjande att partiledningen har lyssnat in argument från de många som protesterat mot utvisningarna, säger Ulf Bjereld.

– De stora vinnarna är förstås de afghanska ungdomar som nu ges möjlighet till en förnyad prövning, men även den folkrörelse som har mobiliserat för att värna ungdomarnas rättigheter. Där märks inte minst civilsamhället, inkluderande samfunden och de humanitära organisationerna. Vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet är tillsammans med många andra röster inom partiet stolta och tacksamma över att få ha varit en liten del av denna process och efter förmåga bidragit till att flera tusen unga nu får en ny chans i livet, säger Ulf Bjereld.

Bli medlem - klicka här!