Close

Archive for category: Alla folks frihet – hela världens fred

by

Sverige och EU måste agera för att förhindra en än värre tragedi

ISRAEL OCH PALESTINA | Dödstalen fortsätter att stiga i Palestina och Israel efter de senaste dagarnas krigshandlingar. Konflikten har djupa rötter. I detta fall har vräkningarna av palestinier i Östra Jerusalem varit en tändande gnista. Enligt aktuella rapporter har minst 119 palestinier varav 31 barn dödats. Över 830 är skadade. I Israel har sju personer dödats, varav ett barn. Varje människas död är en tragedi.

Våldet fortplantas nu till civila områden. I flera städer i Israel pågår slagsmål och uppgörelser på gatan. Folkmassor har drabbat samman, med plundring och misshandel som följd. Synagogor, moskéer och andra byggnader har förstörts.

Raketer från Hamas avfyras mot civila mål, vilket är ett brott emot folkrätten och måste fördömas. Också Israels oproportionerliga våld är emot folkrätten och måste likaså fördömas. Men eftersom Israel har försatt Gaza under blockad och eftersom Israel är den överlägset starkare parten har de också ett avsevärt större ansvar för situationens utveckling.

Trots försök att medla och trots skarpa fördömanden från omvärlden har ingen av parterna ännu visat någon vilja till eldupphör eller vapenvila. Världen befarar att Israel ska sätta in marktrupper inne i själva Gaza.

Situationen kräver nu ett snabbt och tydligt agerande från omvärlden.

Krigshetsare och extremister har alltför länge tillåtits sätta agendan för relationen mellan israeler och palestinier. Omvärlden har inte förmått att pressa fram meningsfulla förhandlingar.

Vi är många judar, kristna, muslimer och sekulära, liksom många palestinier och israeler som menar att israeler och palestinier verkligen skulle kunna leva i fred med varandra. Men det kräver som ett minimum att folkrätten respekteras. Uppenbart är att vi inte får låta en kultur av hat, bitterhet och misstro sprida sig till öppna strider på gatorna.

Vi ska inte bara visa solidaritet med krigets offer utan också ge vårt aktiva stöd till den nödlidande palestinska befolkningen, till civila offer i Israel och till de krafter i Israel och i Palestina som arbetar för försoning. Men avspänning och försonande samtal är svåra att inleda så länge den ena sidan håller den andra instängd och under tvingande ockupation.

Sverige och EU måste agera för en nedtrappning av konflikten och för att rädda människoliv, i Israel och i Palestina. Det blodiga kriget 2014 får inte återupprepas. Vi uppmanar regeringen och utrikesminister Ann Linde att göra allt som Sverige förmår för att förhindra en tragedi.

Sara Kukka-Salam och Jesper Eneroth
Ordförande och vice ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

”Svenska värderingar” har inget med SD att göra

Det pratas mycket i denna valrörelse om växande främlingsfientlighet och pessimism, och risken finns att diskussionen sätter en bild av Sverige som bara inte stämmer.

Man ska vara försiktig när man pratar om ”svenska värderingar”. Inte alla som bor i ett land måste skriva under på dessa, och det gör dem inte mer eller mindre svenska för den sakens skull. Samtidigt är Sverige ett land som sticker ut i alla internationella värderingsundersökningar, och det borde vi vara stolta över.

Svenskarna är bland världens mest inkluderande, solidariska, sanningsälskande, icke-auktoritära och progressiva folk. Svenskarna respekterar ledare som ser andra, lyfter laget och diskar sin egen kaffekopp.

Jämfört med nästan alla andra länder är vi betydligt mer öppna för att släppa in olika kulturer, religioner och etniciteter i våra liv. Jämställdhet, frihet och rättvisa är urstarka svenska värden, jämfört med andra länder. Detta är något vi ska känna glädje över som en socialdemokratisk, progressiv rörelse. Detta är något vi ska bejaka och fira!

Vi är till och med så övertygade om de universella mänskliga värdena att vi ibland glömmer bort att inte alla i resten av världen håller med oss. I exempelvis USA, Ungern och Polen går reaktionära krafter fram med stormsteg, och tilltron till mänskliga rättigheter avtar.

Inte sällan använder dessa reaktionära krafter våra progressiva värderingar som slagträn i debatten, men bara när det passar dem själva. Sverigedemokraterna försöker göra anspråk på att stå för svenska värderingar och angriper raljant kvinnosynen och moralismen hos minoriteter i samhället, samtidigt som de själva vill göra inskränkningar i aborträtten och har ledande företrädare som är öppna med sin avsky för Pride och hbtq-personer. De skroderar om att bygga ett nytt folkhem, men talar tyst om att de för en politik som spottar på folkhemmets värderingar. Det är klassisk populistisk retorik.

”Sverigedemokraterna är inga sverigevänner, de är sverigefiender i förklädnad”, sade vår förbundsordförande Ulf Bjereld på det torgmöte som inledde Socialdemokrater för tro och solidaritets kongress i Jönköping den 9 juni. Deras åsikter är extrema och speglar inte alls den stora merpartens värderingar i Sverige.

Svenskarna älskar naturen. SD har ingen miljöpolitik att tala om. Svenskarna är i regel hoppfulla om framtiden. SD lever på domedagsprofetior. Svenskarnas tilltro till demokratin är stark och långlivad. SD:s partitopp gick med i partiet när de ännu flaggade med nazistfanor, och de har inte väsentligen ändrat partiets budskap sedan dess. När de försöker lägga beslag på ”svenskheten” för att legitimera en osolidarisk politik som sliter isär samhället, då är det dags att avslöja hur tom deras retorik i själva verket är. Det är dags att bjuda motstånd.

Vi ska hålla rent mot försök att sätta exkluderande nationsstämplar på universella idéer som frihet och rättvisa, men det är rätt och riktigt att fira de progressiva värden som är vanliga och starka i Sverige. Istället för att likt Sverigedemokraterna utlova en återupprepning av ett drömt, homogent förflutet som aldrig existerat i verkligheten, tecknar vi visioner för en framtid att se fram emot: Sverige som vårt växande hem, där människor med olika bakgrund bygger en gemensam framtid, som är rättvis, jämställd och hållbar.

by

Rättvis fred måste komma först

Svår humanitär situation i Gaza

Förstörelsen i Gaza skapar en svår situation för de boende. Hamas utnyttjar desperationen till att sprida hat, och Israels premiärminister applåderar militärens mord på demonstranter. Fred och folkrätt måste sättas högst upp på dagordningen för samtalet, slår Socialdemokrater för tro och solidaritet fast i ett kongressuttalande.

Under våren har vi med stigande oro följt utvecklingen i Israel och Palestina. Folkliga manifestationer har bemötts med skarp eld från israeliskt håll, med hundratalet döda, däribland journalister. Samtidigt har Hamasregimen ur en materiell och social hopplöshet provocerat fram en vrede och ett motstånd som stänger dörren för det nödvändiga fredsarbetet. Sikte får aldrig förloras på att de som tvingas bära den största mänskliga kostnaden för den orättfärdiga situationen är palestinierna själva, men i förlängningen hotas stabiliteten även i Israel och i andra länder i Mellanöstern.

Alla stater som vill kalla sig demokratiska har förbundit sig att respektera ett heligt människovärde. Istället hyllar landets premiärminister Benyamin Netanyahu den egna militären när den skjuter ihjäl demonstrerande palestinier. Det förstärker de många signalerna om ett långtgående ointresse från israeliskt håll att nå ett fredligt slut på konflikten. Samtidigt bidrar Hamas till att trappa upp konflikten genom hatisk retorik och raketangrepp i blindo.

Fred utan rättvisa är ingen fred alls. En rättvis fred förutsätter att Israel avbryter sin ockupation och häver blockaden av Gaza. Tvåstatslösningen där människorna i Israel och Palestina kan leva sida vid sida inom säkra och erkända gränser kan bara bli möjlig om Israel axlar sitt ansvar att som den ojämförligt starkare parten gå i bräschen för nedtrappningen av våldet. De illegala bosättningarna måste upphöra och internationellt erkända gränser respekteras.

Sedan 2007 lider människorna i Gaza av en blockad som hindrar deras fria rörlighet och omöjliggör handeln med varor och tjänster. Blockaden infördes av Israel, men även Egypten medverkar till att upprätthålla den. Följderna har blivit ekonomisk stagnation, arbetslöshet, fattigdom, biståndsberoende och inte minst politisk frustration.

Den stora majoriteten av de vanliga människorna i Gaza hyser en önskan om att leva sida vid sida, med ömsesidig respekt mellan Israel och Palestina. De förtjänar bättre än det som deras ledare ger dem. I Gaza finns många ungdomar och äldre som inget hellre vill än att utbilda sig, arbeta, resa och upptäcka världen, men som istället riskerar att dras in i politiskt extrema grupper eftersom det i deras ögon inte finns något annan framtid. Hopplös frustration, kanaliserad genom svartvit retorik, är ett kraftfullt bränsle för det extrema våldet, och ett allvarligt hot mot fredssträvandet.

Nu görs situationen än värre av en huvudlös amerikansk utrikespolitik som driver konfliktens aktörer framför sig mot avgrunden, inte minst genom den beryktade flytten av USA:s ambassad till Jerusalem.

Därför vill Socialdemokrater för tro och solidaritet att –

* Våldet, terrorn och dödandet ska få ett slut, och alla parter måste fås att respektera internationell rätt. Folkrätten är inte förhandlingsbar.

* Sverige, i och med sitt angelägna erkännande av Palestina som stat, verkar tillsammans med EU för att fler länder i världen gör detsamma.

* Sverige ska bistå det palestinska samhället med stöd till utveckling av infrastruktur, demokratisk utbildning och inompalestinsk försoning.

by

Allt detta kunde vara möjligt…

Varje år försvinner 46 miljarder kronor ur den gemensamma ekonomin, vilket motsvarar 128 miljoner om dagen eller nästan hela försvarsbudgeten. Det är gigantiska belopp som egentligen borde gå till att bygga ett rättvist, jämställt och hållbart Sverige.

I denna bonusbudget som är framtagen av Socialdemokrater för tro och solidaritet visar vi hur dessa 46 miljarder hade kunnat användas istället, perioden 2019-2023: För kvinnofrid och färre brott, för ett levande Östersjön, för en politik som hjälper nya svenskar att ta sig in i samhället.

Bonusbudget 2019-2023

by

Israel axlar inte sitt ansvar för freden

Den blodiga militära repressionen mot palestinier som använder sin mänskliga rättighet att protestera, försvårar för fredsprocessen och riskerar att göra Israel isolerat i världen, säger Ulf Bjereld i en kommentar till påskhelgens skeende.

I maj firar Israel sitt 70-årsjublieum medan det för Palestina är 70 år sedan al Nakba, den palestinska flyktingkatastrofen. I Gaza och på flera platser runt om Israel genomförs därför under våren aktioner där flera palestinska politiska grupper deltar för att manifestera nationell enhet för rätten att återvända och rätten till Jerusalem som sin huvudstad.

Men under påskhelgen har de palestinska manifestationerna längs gränsen till Gazaremsan mötts av blodig militär repression. Minst har 17 dödats och ett tjugotal kritiskt skadade. Sammanlagt har mer än 1400 personer skadats i protesterna, där israelisk militär öppnade eld med skarp ammunition.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gör inga försök att dölja sin förtjusning. På Twitter skriver han tvärtom och hyllar den israeliska armén efter den blodiga attacken. Den tragiska förlusten av människoliv i en långvarig och infekterad konflikt får inte hanteras så lättvindigt av en statsman som gör anspråk på att kalla sig demokrat. Då har man också ansvar för att söka demokratiska lösningar och respektera människovärdet.

FN-chefen António Guterres har begärt en oberoende och transparent utredning av den israeliska attacken, men detta har tillbakavisats av Netanyahu. Den israeliska hållningen riskerar därmed att läsas som maktfullkomlig och likgiltig inför palestiniernas lidande. Det innebär en påtaglig risk för att konflikten eskalerar, vilket kan få ödesdigra konsekvenser för fredsprocessen och för människors liv.

En av världens mest moderna arméer har alla metoder till sitt förfogande för att möta konflikter enligt proportionalitetsprincipen, men underlåter konsekvent att göra så. Det inger inte förhoppningar om en fredlig och demokratisk lösning på konflikten och ökar det moraliska och medmänskliga ansvaret för omvärlden att värna om konfliktens mest utsatta part.

Israels agerande riskerar att göra landet isolerat i världssamfundet och omgivet av fiender. Det är inte en situation som någon kan önska sig. Nedtrappning av våldet är den enda framkomliga vägen för fred. Här bär Israel som den ojämförligt starkare parten ett stort ansvar, som det återigen blivit uppenbart att man inte är beredd att axla. Därför måste världssamfundet protestera kraftfullt mot Israels och Netanyahus agerande, men även konsekvent påminna parterna om vikten av att respektera de mänskliga rättigheterna.

Ulf Bjereld
Förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

8 mars angår alla

 

Mariam Osman Sherifay, vice ordf, och Adrian Kaba, förbundsstyrelseledamot

Den 8 mars har blivit kvinnorörelsens första maj. En dag som blivit så stor i sin egen rätt, inte på grund av intensiv lobbying från företag som vill sälja kanelbullar eller chokladpraliner, utan för att den behövs. För att den är en dag att mobilisera för verklig politisk kamp.

Oavsett din könsidentitet så angår 8 mars dig också. Kampen för jämställdhet griper in i alla andra kamper som pågår i samhället. Den går inte att bara driva som enskild fråga.

Rätten att slippa trakasserier på arbetet är också en fråga om arbetsrätt, om schyssta villkor och om anställningstrygghet. Rätten att gå klädd som man vill innebär, inte minst för muslimska kvinnor, att tvingas förhålla sig till rasismen och islamhatet i samhället. I en tid där vi påminns om skönhetsidealen nästan varje gång vi fiskar upp mobilen ur fickan är det inte självklart hur vi ska värna varandras självklara rätt att älska våra kroppar, oavsett funktion, vikt eller utseende.

Allting hänger samman. Vi angår varandra.

Ur de konflikter som fläktats på av historisk kolonialism och politisk kortsynthet flyr ännu idag tiotusentals av krigets offer. Flykt medför en särskild utsatthet för kvinnor, vilket inte minst Amnesty International lyfter i flera rapporter om sexuellt utnyttjande och trafficking av flyktingar. Ytterst få av dem som tvingas in i sexslaveri upptäcks och räddas av rättsväsende och sociala myndigheter, och vi behöver ta ansvar för att arbetet mot trafficking blir kraftfullt och leder till förändring.

Orättvisor, förtryck och övergrepp begås dagligen mot kvinnor i alla samhällen. Systematiska våldtäkter är fortfarande verklighet i världens krigszoner. Kvinnor förnedras och förslavas i Syrien och på senare tid även systematiskt i Burma. Kvinnors situation är bister i flyktinglägren i Libyen, i Nigeria och andra delar i världen.

#metoo låter sig inte bortförklaras. Miljontals kvinnor runtom i världen har vittnat om övergrepp och kränkningar. Vi har en möjlighet att lyssna nu, och vi måste ta den. Annars kommer historiens dom att falla hårt över vår tid.

Sällan blir det överlappande förtrycket så uppenbart som när ensamma kvinnor eller hbtq-personer förtrycks av sina egna familjer. Där samhällets närvaro är svag, växer sig andra strukturer starka. Sådana brott med patriarkala förtecken kan inte bekämpas med slagordsretorik som tvingar dessa familjer ännu längre från samhället. Detta handlar inte om att korrigera vilsna attityder, utan om att förse med alternativ, och visa att individens frihet inte måste vara ett hot mot kollektiva familjevärden. Samhället måste visa att det bryr sig, genom att bygga bort segregationen, öka tryggheten i utsatta orter och bryta den sociala isoleringen.

Välfärden ska gå att lita på för alla. Även detta är en kvinnosaksfråga.

Kampen för kvinnors rättigheter är ett historiskt faktum. Den har pågått i århundraden. Vi har ett historiskt facit för vilka strategier som för kampen framåt, och vilka som leder till misslyckande och tillbakagång.

Lyckad kvinnokamp bygger på allianser mellan utsatta grupper. Den bygger på att utvidga kravlistan till något större och mer allmänmänskligt. Av det lär vi oss att bedriva kamper som ger utrymme åt och befriar alla som deltar, vare sig de är muslim eller jude, funkis eller göteborgare.

Lyckad kvinnokamp kan börja på de mest oväntade ställen, som i dåtidens konservativa Svenska kyrkan. Av det lär vi oss att med nyfikenhet välkomna initiativ inifrån dagens samfund och ständigt hålla dialogen levande. Det är bättre att ta vara på de troende än att ta avstånd från dem.

Lyckad kvinnokamp bygger på tusen små segrar som ackumuleras. Av det lär vi oss att ha tålamod när det stormar, och att det är meningsfullt att ta kampen på alla arenor. Kvinnokamp kan föras överallt i samhället, på alla nivåer. Från köksbordet och det egna trossamfundet till facebooktråden, föräldramötet och fackföreningskongressen. Därför är 8 mars en dag som angår alla.

Mariam Osman Sherifay
Vice ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Adrian Kaba
Styrelseledamot, Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Vägen till fred i Palestina och Israel går genom dialog

Den 29 januari deltog förbundssekreteraren Hans Josefsson i ett seminarium om Palestina på ABF-huset i Stockholm. Josefsson lyfte vikten av dialog med mänskliga rättigheter som en oavvislig grund. Här publiceras hans talmanus.

Jag har besökt Israel och Palestina, särskilt Gaza, några gånger de senaste åren. Mina resor är ett led i ett långsiktigt engagemang som burits av många i min organisation, bl.a. av vår förre ordförande Evert Svensson som tillsammans med Sten Andersson och Olof Palme bidrog till att samla den palestinska rörelsen till en part att räkna med vid förhandlingsbordet.

Socialdemokrater för tro och solidaritet är en organisation som tror starkt på dialog. Det är genom att mötas och lyssna på varandras argument som vi kan föra frågor framåt, också där vi är djupt splittrade. Därför har vi också varit kritiska mot omvärldens noncontact-policy gentemot Hamas. Det finns många goda skäl att ogilla Hamas men genom att inte respektera resultatet av demokratiska val har omvärlden snarare fördjupat krisen än bidragit till en lösning.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har en speciell ställning i svensk politik eftersom vi förstår oss på både religion och politik. De flesta av oss är progressiva troende som företräder en progressiv politisk vänster och mot den bakgrunden tror vi oss ha en särskild förståelse för den israelisk-palestinska konflikten. Vi har ett samarbete med Civitas Institute i Gaza, en politiskt och religiöst obunden organisation som arbetar för att på olika sätt stärka civilsamhället i Gaza. Civitas arbetar också till stöd för internflyktingarna från kriget 2014.

***

I denna introduktion vill jag därför fokusera på Gaza. Två miljoner människor i vad som brukar kallas för världens största utomhusfängelse. Gränserna till både Israel och Egypten i princip stängda. En arbetslöshet på 45 procent. En vattensituation som gör att Gaza enligt FN riskerar att vara obeboeligt om bara ett par år. Ett stort antal internflyktingar.

Den senaste resan dit gjorde jag i slutet av november, bara några dagar innan Donald Trump gjorde sitt olycksaliga uttalande om Jerusalem, men också några veckor efter det att Hamas börjat lämna ifrån sig makten i Gaza till den palestinska myndigheten, i enlighet med det avtal som skrevs någon månad tidigare. På mina resor har jag träffat politiker av olika slag, FN-medarbetare, människorättsaktivister och inte minst vanligt folk – däribland många unga människor.

Vad ser jag? Jag möter en oerhörd frustration. Frustration över att vara inlåst av en brutal ockupationsmakt. Frustration över det egna ledarskapet som helt saknar visioner och som inte förmår skapa en dräglig situation för sitt eget folk. Frustration över Hamas repressiva styre. Frustration över en omvärld som sviker. Jag möter ungdomar som inget hellre vill än att resa, upptäcka världen, lära sig och lära ut – men som istället riskerar att dras in i radikalisering eftersom det i deras ögon inte finns något annat som hjälper. Jag möter internflyktingar som inte får hjälp med återuppbyggnaden efter Israels oproportionerliga krigshandlingar, senast 2014, som bor i misär och väntar på den hjälp som dröjer. Behovet är stort av internationellt stöd som medför en genomgripande förändring. Det bistånd som lämnas nu blir bara plåster på såren.

Men jag möter också hopp. Även här hos unga människor, som arbetar för kvinnors rätt, som bidrar konstruktivt till ett anständigt debattklimat och som arbetar för mänskliga rättigheter. Jag möter människorättsaktivister som talar väl om Gaza som ett framtida paradis för turism, jordbruk och fiske. Om de bara fick chansen. Och jag möter en stor tacksamhet till Sverige som vågat erkänna Palestina, men också en förväntan om kommande steg i linje med erkännandet.

Tio år efter inbördeskriget i Gaza pågår nu något som vi skulle kunna kalla för en försoningsprocess mellan Fatah och Hamas. Vi socialdemokrater för tro och solidaritet har länge förespråkat detta – de stora parterna i palestinsk politik måste på något sätt bli överens om den demokratiska strukturen även om de är djupt oense i sak. De jag talar med uttrycker en försiktig optimism inför överenskommelsen om att Hamas ska lämna över styret av Gaza till palestinska myndigheten – kanske är det sista chansen, den här gången MÅSTE det gå – men det har inte förändrat något för folket ännu. Försoningen gäller inte bara de politiska partierna. Den måste också silas ner till folket. Det kommer att ta tid, tio års splittring läker du inte på tio månader.

***

Samtidigt får behovet av inompalestinsk försoning inte skymma det faktum att det grundläggande problemet finns i ockupationen, blockaden och den olagliga bosättarpolitiken.

Isoleringen av Gaza måste brytas. Människor måste få möjlighet att mötas. Låt mig berätta om FN-tjänstemannen, vars tolvårige son hade fått tillstånd att resa till Jerusalem. Först vägrade han. Han var rädd för att resa in i fiendeland. Han var rädd för att aldrig få komma tillbaka. Men pappan insisterade och sonen åkte. När han kom tillbaka berättade han för pappan om sin stora förvåning över att ha sett israeler utan uniform, vänliga israeler. De enda israeler han hade träffat var soldater som representerar förtrycket. Så skapas bilder av varandra, av den andre. Bilder som bara blir sanna om vi får se varandra.

***

VAD KAN GÖRAS?

Min egen organisation, STS: Fortsätta stötta Civitas arbete med ungdomar, jämställdhet och ledarskap. Föra samman religiösa ledare och andra intellektuella – de religiösa ledarna är nyckelpersoner i freds- och försoningsarbetet. Fortsätta med studieresor och låta unga människor se hur det verkligen ser ut på marken. Knyta kontakter med en alltmer trängd israelisk fredsrörelse.

Mitt eget land, Sverige: Bidra till demokratiuppbyggnad och stöd för infrastruktur. Fortsätt stå upp för vårt erkännande av Palestina och verka för att fler europeiska länder följer efter.

***

I slutändan måste ambitionen vara att människor ska kunna leva sida vid sida, i säkerhet. Man måste inte älska varandra, men man måste respektera varandra och utgå från att mänskliga rättigheter gäller alla, inte bara några.

En önskan om att leva sida vid sida, med ömsesidig respekt, är också vad jag snappat upp att människorna i Gaza, på Västbanken och i Israel bär på. De vanliga människorna, de som är som du och jag. De förtjänar bättre än det som deras ledare ger dem.

by

50 års ockupation: Gör religion till verktyg för fred

Israel måste avbryta sin illegala bosättningspolitik, alla parter i konflikten måste ta avstånd från pågående brott mot folkrätten, och ett dialogarbete behöver utvecklas för att ta vara på religion som verktyg för fred och försoning i Mellanöstern, skriver förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet i ett uttalande.

Det är nu 50 år sedan Israels ockupation av Västbanken, Gaza och Golanhöjderna ritade om kartan för konflikten mellan Israel och Palestina. I år är det även 100 år sedan Englands utrikesminister lord Balfour lovade stödja bygget av ett judiskt nationalhem i Palestina, och 70 år sedan FN föreslog en delning av det brittiska mandatet i en arabisk och i en judisk del.

Förutom landområden berör konflikten också tusenåriga religiösa traditioner, geopolitiska realiteter och mäktiga ekonomiska intressen. När frågan diskuteras måste vederbörligt hänsyn tas till de specifika och väsensskilda situationer av utsatthet under vilka såväl palestinier som israeler idag lever sina respektive liv.

Det får inte råda något tvivel om att konflikten är fundamentalt ojämlik vad gäller både graden av våldsutövning och graden av mänskligt lidande. Den israeliska högerregeringens politik slår hårt mot den palestinska befolkningen och omöjliggör upprättandet av en palestinsk stat och därmed en fredlig tvåstatslösning. Samtidigt utgör palestinska angrepp på israelisk civilbefolkning brott mot folkrätten, och bidrar till att förhärda opinionen och därmed försvåra för fredsprocessen.

Det råder stor internationell enighet om att israeliska bosättningar på ockuperade områden bryter mot folkrätten, och utgör ett oöverstigligt hinder för fredsprocessen. Staten Israel har ett ansvar att hedra resolutionen från FN:s säkerhetsråd den 24 december 2016, som med utgångspunkt i folkrätten fördömer bosättningar i Palestina. Fred måste bygga på respekt för de mänskliga rättigheter och folkrättsprinciper som är generationskamrater med staten Israel.

Konflikten kan inte lösas varaktigt utan att både politiska och religiösa dimensioner beaktas. Religiösa fundamentalister i Israel och dess grannländer, i Palestina, i Europa och USA, eldar tillsammans på konflikten och bidrar både till mänskligt lidande och till ett kraftigt destabiliserat politiskt läge i regionen.

Religion har inte bara stor betydelse för många som driver på konflikten, utan är minst lika viktig för att få till stånd en fredsprocess. Det råder ingen brist på innovativa modeller för hur människor med olika etnisk och religiös bakgrund ska kunna leva tillsammans, till exempel det pågående dialogarbete som bedrivs av Socialdemokrater för tro och solidaritet. Dessa modeller måste få större utrymme och inte minst erkännande som kraftfulla fredsskapare för att lätta fundamentalisternas strupgrepp på debatten. Så skapar vi förutsättningar för Israel och Palestina att återuppta ett levande samtal om fred och säkerhet för båda folken.

– Israel måste avbryta sin illegala bosättningspolitik.

– Alla parter måste ta avstånd från pågående brott mot folkrätten.

– Utveckla ett dialogarbete som tar vara på religion som verktyg för fred och försoning i Mellanöstern.

by

Låt aldrig likgiltigheten vinna

taggtråd

På Förintelsens minnesdag påminns vi om den systematiska ondskan i koncentrationslägren. Ingen flyktingkonvention skyddade de judar som undflydde nazisternas frammarsch. De var helt utlämnade åt andra människors känsla för mänsklig anständighet och rättvisa. Av detta måste vi lära än idag.

30-talets antisemitism yttrade sig ofta i barbariska övergrepp, men ett mer raffinerat och ofta förbisett uttryck för hatet mot judarna stod att finna i den utbredda folkliga likgiltigheten inför deras öde. Förintelsen började inte med gaskamrar, utan med offentliga trakasserier inför passiv publik och hatretorik som tilläts stå obesvarad.

Det är bara två år sedan de romer som mördades av nazisterna fick en egen minnesdag, den 2 augusti. Men de EU-medborgare som på grund av systematiskt hat i sina hemländer drivs att tigga för sitt uppehälle på svenska gator i dag, möts ofta med just likgiltighet.

Detsamma gäller i stor omfattning de människor som idag flyr från krig och förföljelser i bland annat Syrien, Irak och Afghanistan. Högerextrema brandattacker mot svenska asylboenden och romska läger riskerar att legitimeras om de möts av en ljummen hållning från polis, allmänhet och politiker.

Trots protester från judiska församlingen i Stockholm har polisen vid upprepade tillfällen låtit nazistanstrukna Folkets demonstration manifestera utanför synagogan på sabbaten. Säkerhetssituationen för judar i Sverige och i övriga Europa gör att judiska församlingar får allt svårare att genomföra arrangemang då säkerhetskostnaderna kraftigt ökat. Sveriges andre vice talman menar att det finns en motsättning mellan att vara jude och svensk. Bland hans partikollegor är övertrampen för många för att enkelt överblicka, och attackerna riktar sig tydligt mot främst muslimer och romer i Sverige.

Vår samtids högerextrema krafter hotar våra etniska och religiösa minoriteter. Historien ålägger oss att solidariskt stå upp som allierade för varandra mot deras retorik och de övergrepp som den driver fram. Frasen ”aldrig igen” har varit ledord för efterkrigstiden. Då måste vi hålla Förintelsen i levande åminnelse och inte låta den reduceras till en kalenderdag som bara angår de närmast sörjande.

Spara

by

Försvaret ska bygga fred, inte exportera otrygghet

Konferensen Folk och försvar avslutas precis i Sälen. På borgerligt håll råder det kappbjudning om vem som vill höja försvarsanlagen mest. Liberalerna leder, med ett förslag på att skjuta till hela 28 miljarder. Men mer är inte alltid bättre. De senaste månaderna har visat att världens starkaste krigsmakt USA kan falla offer för angrepp utifrån, utan att militären lyft ett finger. Försvarsbegreppet måste breddas, för att inte bli en koloss på lerfötter.

Försvarets funktion som fredsbevarare får inte reduceras till att upprätthålla en vinglig militär terrorbalans. Erfarenheten säger att fred bygger på tillit och rättvisa, både mellan och inom länder. Det är därför hög tid att vi börjar tänka in hela samhället när vi diskuterar försvarsfrågor.

Stefan Löfven har nyligen presenterat en lista på hot mot den svenska säkerheten, och militära hot är numera bara en punkt av åtta på listan. Där finns även bland annat våldsbejakande extremism, organiserad brottslighet, hälsohot, cyberattacker och hot mot infrastruktur och energiförsörjning.

Dessa frågor löser vi inte med vapenmakt, och definitivt inte genom att exportera vapen till diktaturer. Ett redan riskabelt och svåröverskådligt Natomedlemskap ter sig än mer farligt när det innebär att Sverige i praktiken sätter stora delar av sin säkerhetspolitik i knät på Donald Trump. Ett mindre fredligt och mer vanskligt sätt att skapa säkerhet är idag svårt att tänka sig.

En uppdaterad vision om ett rustat Sverige utgår från insikten att säkerhetshot idag oftast är asymmetriska, svårlokaliserade och oförutsägbara. Priset för att hålla fast vid en gammal modell för säkerhetspolitik blir kraftigt utbyggd övervakning av medborgarna, digra militära utgifter och i stora grupper en stadigt eroderande tillit till samhället. Denna modell skapar nya problem i takt med att den löser de gamla.

Vi tror att ett rustat Sverige inkluderar och bejakar minoriteter istället för att misstänkliggöra dem. Ett rustat Sverige har också en trygg och utbildad befolkning, som inte luras av propaganda och populism. Ett rustat Sverige bygger bort kriminalitet och parallellsamhällen genom att motverka segregationen och fördela resurser rättvist, så att alla kan få en god start i livet och delta i samhället på lika villkor.

Sverige blir tryggt när omvärlden är trygg. Vår vapenexport bidrar tvärtom till ökad otrygghet, och är därför kontraproduktiv för en uppdaterad svensk säkerhetspolitik.

Istället för vapen bör Sverige exportera fred. Ett nytt sätt att försvara Sverige på inkluderar att utbilda diplomater i hållbart samhällsbygge och hållbara internationella relationer, bedriva en aktiv och demokratiskt pådrivande biståndspolitik och att ständigt sträva efter att vara en respekterad röst för fred och mänskliga rättigheter i världen.

Bli medlem - klicka här!