Close

Archive for category: Tro&Politik

by

Bostad en rättighet – sluta subventionera dem som har mest

Varje anständigt välfärdssamhälle ser till att alla har rätt till en bostad. Bostaden är inte en vara vilken som helst. Att bo tryggt och bra är ett absolut grundläggande behov. Det är därför inte rimligt att driva bostadspolitiken allt mer till den marknadsfundamentalistiska branten.

På en marknad löser sig nämligen situationen så, att de allra flesta blir hyfsat tillgodosedda, de med tjock plånbok välförsedda, men de med tunn eller ingen plånbok blir utan. Den svarta marknaden för hyresrätter i Stockholm torde av marknadsivrarna kallas fri. Den är ju inte statligt reglerad, utan där hanteras allt genom att med priset balansera utbud och efterfrågan. Och just nu är, enligt Dagens Industri, priset för att få ett hyreskontrakt mer än 200 000 kronor. Per rum!

Bostadsrättsmarknaden, liksom småhusmarknaden, är också i köp/försäljningstillfället en fri marknad, även om den ju ingår i den vita ekonomin. I somras var normalpriset på en bostadsrättslägenhet 1,7 miljoner kronor. Det är således inte en marknad för vem som helst. Man måste helt enkelt ha pengar eller vara kreditvärdig för att kunna finnas där. Och det kan inte alla.

En bostadspolitik som har marknaden som enda lösning kan helt säkert fungera både smidigt och bra. Ur ett marknadsekonomiskt perspektiv. Men det innebär långt ifrån att alla människor därmed får möjlighet att bo tryggt och bra. Professor Erik Clark skriver klokt om detta på SVT-debatt. Han hävdar att vi är mitt inne i en bostadspolitisk katastrof. Jag skulle vilja säga att vi i alla fall med stormsteg faktiskt tar oss till den situationen. Men på en del sätt är situationen än värre, faktiskt.

Statlig reglering av 2014 leder istället till att subventionerna främst riktas till dem med mest pengar, och de med små resurser blir de som står för subventionerna. 2012 subventionerade staten privatlåntagarna med mer än 30 miljarder kronor i form av skattelättnader för räntekostnader. Tidigare balanserades detta upp av fastighetsskatten, men den tog ju den moderatledda regeringen bort. För villor och bostadsrätter. För mig framstår det som helt orimligt att staten ska subventionera räntekostnaderna. Det är fördelningspolitiskt huvudlöst och det mest klockrena sättet att tydliggöra ”omvänd Robin Hood-politik” på.

En del av dessa 30 miljarder kronor borde istället användas för klokt avvägda subventioner till byggande av hyresrätter. För det finns det för få av i Sverige. Enklast vore att ge en lika stor subvention per lägenhet. Därigenom kan ingångsvärdet på en nybyggd hyresfastighet sänkas, vilket kan leda till såväl lägre hyror som en högre upprustningstakt.

En annan del av dessa omfördelade subventioner borde därefter riktas till det befintliga bostadsbeståndet, för att öka reinvesteringar och upprustningar.

Så långt, och mycket förenklat, om direkta pengar.

Dessutom tror jag att den näringslivsstödda ”Nybyggarkommissionen” har en god poäng i att byggreglerna borde utvecklas. Det vore på sin plats att kunna öka konkurrensen för byggare genom gemensamma byggregler för hela Norden/Östersjöområdet. Men det förutsätter samtidigt att våra svenska byggregler skärps och moderniseras, så att de kommunala särkrav som idag finns inte längre behövs.

När SSU tar tag i bostadspolitiken, brukar det bli rätt bra. Så har det varit tidigare i historien, och den rapport SSU gav ut häromdagen innehåller flera riktigt bra idéer. Bland annat:

  • En behövlig förstärkning av det regionala samhällsplaneringsansvaret.
  • Krav på tydliga policies för kommunernas markanvisningsarbete.
  • Likformig stämpelskatt för alla upplåtelseformer.

Flera av debattörerna som nu är aktiva stryker också under behovet av aktivare kommunalt engagemang i boendet. Jag delar helt den uppfattningen. Bostadsfrågan löses bäst med starkt lokalt engagemang. Vid sidan av ett kraftfullare bostadsförsörjningsansvar måste, tycker jag, också de allmännyttiga bostadsbolagens möjligheter att vara just allmännyttiga bli bättre. Ta därför bort möjligheten för kommuner att ta ut annat än utdelningar motsvarande ränteintäkter för aktierna, och förstärk bolagens ställning som hyresledande på den lokala marknaden.

Jag tror på en generellt utformad bostadspolitik. En bostadspolitik som gör det onödigt med ”social housing”. Men då måste vi lämna övertron på att marknaden ska se till att alla har någonstans att bo, och definitivt sluta subventionera dem som har mest.

Lars G Linder
ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet i Sörmland
tidigare politiskt sakkunnig på inrikesdepartementet

by

Bildt mörkar om folkrätten

Våldet i Ukrainas huvudstad Kiev satte sin prägel på dagens utrikespolitiska debatt. Enigheten var stor i tydliga fördömanden av våldet och kritiken av Janukovytj och hans regering.

Utrikesminister Carl Bildts deklaration vid årets utrikespolitiska debatt var i år en ganska traditionell katalog över Sveriges olika arenor för samarbete, med huvudsaklig betoning på EU.

Mycket av det som står i deklarationen skulle också kunna återfinnas i en socialdemokratisk deklaration. Inte ens under ett valår är grunderna i utrikespolitiken ett område som bör polariseras.

Men på några områden är skillnaden likväl tydlig. I synen på vår militära alliansfrihet och vikten av FN-mandat vid internationella insatser. I synen på utvecklingen i vårt närområde. I synen på FN. I synen på mänskliga rättigheter. Och i synen på utvecklingen i Mellanöstern.

I sin utrikesdeklaration väljer Carl Bildt att inte med ett ord nämna Sveriges militära alliansfrihet. Istället talar han om att vår säkerhetspolitiska linje och vår solidaritetsförklaring ligger fast och att vi både ska kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt.

Att medvetet skapa oklarhet om den princip och den gräns som är så viktig – skillnaden mellan de folkrättsliga undantagen från FN-stadgans våldsförbud om självförsvar, som vi sköter själva, och på FN:s uppdrag ta ansvar för att upprätthålla fred, som vi samarbetar i men bara när det föreligger ett mandat från Säkerhetsrådet – är måhända ingen stor sak i den svenska inrikespolitiska debatten. Men det uppmärksammas av de diplomater som har att rapportera hem till sina huvudstäder.

Här har inte Sverige samma intresse som en del andra medlemmar av EU. I den klassiska balansen mellan maktpolitik och folkrätt finns det en skillnad mellan medlemmar i militärallianser och alliansfria, mellan stormakter och andra – och mellan höger och vänster.

Högern har inget emot folkrätt, men när det kolliderar med maktpolitiska intressen svajar man. För oss socialdemokrater är folkrätt utryck för civilisation – lika viktig för relation mellan länder som demokrati är för relationer inom länder.

Att upprätthålla folkrättens principer är för oss socialdemokrater uttryck för ett upplyst egenintresse. Det är ett redskap för att säkra fred både för oss själva och bidra till fred i vår omvärld. Carl Bildt vill att Sverige blir medlem av Nato och har därför inte samma intresse att stå upp för nödvändigheten av FN-mandat vid internationella militära insatser.

Samma logik gäller utvecklingen i vårt närområde. Vi har ett starkt egenintresse av en positiv demokratisk utveckling i Ukraina, Vitryssland och Ryssland. Därför räcker det inte att vi, som Carl Bildt, duckar bakom EU i vår relation till utvecklingen. Vi kommer att kunna utvecklas tillsammans med våra grannar vid en positiv demokratisk utveckling. Men det är också vi som är närmast berörda av en negativ utveckling.

Vi måste vara dem som driver EU och även ha egna visioner och idéer för denna utveckling. När andra i EU är trötta på utvidgning, måste vi stå upp. När andra i EU kan kosta på sig att sitta på läktarplats, måste vi vara drivande för relationsskapande och samarbete. Den stora kraften i EU som fredsprojekt är möjligheten att bli del av gemenskapen.

Genom att vara tydliga vad gäller medlemskapsperspektivet för länderna österut, kan vi också ha framgång i vår kritik om vad gäller bristen på mänskliga rättigheter. Det gäller för övrigt också Turkiet, som idag behöver sina vänners kritik.

Regeringens passiva syn på FN tydliggjordes också i utrikesdeklarationen. Carl Bildt annonserade kandidaturen till FN:s säkerhetsråd 2017-2018. Men han vill kandidera på gamla meriter, snarare än på idéer mad vad han vill med FN. Paradoxalt nog är dessa gamla meriter i huvudsakliga socialdemokratiska.

Lika pliktskyldig var avsnittet om fredsprocessen i Mellanöstern. Inte heller här räcker det med att gömma sig bakom EU. Det krävs tydlighet i frågan om Israels fortsatta folkrättsstridiga utbyggnad av bosättningar och vikten av att Sverige erkänner Palestina.

Det saknades inte ord om nedrustning och bistånd i årets utrikesdeklaration. Här är problemen snarare vad som finns bakom orden.

Sverige har varit en moralisk stormakt i FN, vad gäller vårt arbete för fred, nedrustning, fattigdomsbekämpning och respekten för mänskliga rättigheter. Detta är områden som till viktiga delar fått ligga i träda under alliansregeringen.

Världen och Sverige förtjänar bättre, vilket är viktigt att minnas, inte minst ett valår.

by

Avvisa den moderata biståndskuppen

Den var som ormen på Kiviks marknad. Alla pratade om den, men ingen hade sett den. Regeringens biståndspolitiska plattform.

För två år sedan började dåvarande biståndsminister Gunilla Carlsson hänvisa till sin biståndspolitiska plattform. De svenska folkrörelserna, som bär upp det folkliga stödet för biståndspolitiken, efterlyste delaktighet och samtal om innehållet, men fick inget.

Oppositionen påpekade att om regeringen vill utveckla eller ändra på politiken, så är det lämpligt att förankra detta i riksdagen, men fick inte heller något.

De tre små partierna i alliansen, som, till skillnad från moderaterna, har en i grunden positiv inställning till bistånd, begärde också att få bli del av processen, men fick nöja sig med vaga presentationer och kom därför att bli mer av opposition än regeringsunderlag till Gunilla Carlsson.

Till slut, för att rädda bilden av regeringsdugligheten, fick Gunilla Carlsson gå. Tre månader senare kom då till slut plattformen, i slutet på januari i år. Den är på 53 sidor och i förra veckan gick remisstiden ut.

På mindre än tre veckor förväntades folkrörelser, myndigheter och expertorgan analysera och förankra synpunkter för ett politikområde som hanterar 40 miljarder kronor.

Försvaret för den bristande demokratin har från regeringen varit att det inte handlar om någon ny politik. Plattformen beskrivs som en teknisk åtgärd, för att ersätta tidigare policys och underlätta styrningen.

Det är dock få av remissinstanserna som trots den korta tiden kommer att hålla med om detta. Plattformen är ett försök från moderaterna att i elfte timmen kuppa igenom en förändring av biståndspolitiken som de själva önskar, men som det saknas parlamentariska förutsättningar och folkligt stöd för.

Plattformen byter för det första mål för politiken. När det senaste målet formulerades av regeringen, i skrivelsen om PGU 2003, fick det följande lydelse: ”Målet för det svenska utvecklingssamarbetet skall vara att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Denna formulering avser att lyfta fram fattiga kvinnor, män, flickor och pojkar som aktiva subjekt snarare än passiva objekt”

I regeringens plattform har målet ändrats till: ”Regeringens övergripande mål för det svenska biståndet är att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck.”

I ett slag försöker regeringen gå från utvecklingspolitik till biståndspolitik, från att se mottagare som subjekt till objekt, från en politisk vision om frigörelse till välgörenhet.

Skrivelsen har ett utpräglat individperspektiv. Man bortser från institutioners betydelse för att nå befrielse från fattigdom. När man pratar om mänskliga rättigheter har man reducerat dessa till civila och politiska och bortser från ekonomiska, sociala och kulturella. Fackliga rättigheter saknas helt.

Det saknas också en ordentlig analys av den globala ekonomiska utvecklingen och nya fattigdomsmönster. Huvuddelen av världens fattiga lever idag i medelinkomstländer, vilket bl a fordrar ett mer sofistikerat samspel mellan olika politikområden inom ramen för politik för global utveckling, PGU. Det ökar betydelsen av samarbete med civilsamhället, ett annat område som skrivelsen behandlat styvmoderligt.

Skrivelsen är vidare tunn vad gäller biståndets roll i konfliktförebyggande, minoritetsrättigheter, religionsfrihet, dialog mellan civilisationer och en del andra områden där Sverige traditionellt har varit starkt.

Man betonar vikten av utvärdering, vilket är bra. Men fokus här ligger på det som är mätbart i Sverige och inte i mottagarledet, vilket i sin förlängning kan leda till att vi mäter fel saker.

Man missar dessutom att se på biståndet som ett globalt fördelningspolitiskt instrument, vilket blir en allt viktigare roll för att hålla ihop samhällen i en globaliserad ekonomi.

Självklart finns det saker i skrivelsen som är OK. Men denna plattform är i huvudsak ett moderat försök att i elfte timmen försöka bakbinda en kommande regering på ett politikområde som de själva ogillar, men som de inte kommer åt i normal demokratisk process eftersom det har ett starkt parlamentariskt och folkligt stöd.

Den korta remisstiden tyder på att regeringen vill ha en riksdagsbehandling under våren. Detta bör avvisas. Det är bättre att göra om och göra rätt. Därför måste behandlingen av plattformen läggas på andra sidan riksdagsvalet

by

Aborter handlar om hälsa, inte om samvete

Motståndet mot fri abort har blivit mer organiserat och sofistikerat, både i Sverige och i övriga Europa. I Norge vill högerregeringen med stöd av kristdemokraterna införa en samvetsklausul, som påtagligt kommer att urholka den fria rätten. I Spanien har en annan högerregering lagt ett förslag som drastiskt försämrar kvinnors rätt, vilket lett till kraftiga motdemonstrationer.

I Sverige vill Sverigedemokraterna sänka gränsen för fri abort och KD utmanas av Kristna värdepartiet, som driver totalförbud som sin huvudfråga. Samtidigt har en barnmorska, som fått lämna sin betalda praktik sedan hon vägrat medverka i abortvård, vänt sig till DO för att få stöd för sin syn på samvetsfrihet.

Sverigedemokraterna stödjer som enda parti barnmorskans krav och lämnade nyligen in en motion till riksdagen med kravet att införa samvetsfrihet i svensk sjukvård.

Samvetsfrihet är en viktig rättighetsprincip, för dem som av religiösa, moraliska eller andra skäl inte vill eller kan utföra vissa uppgifter. Den hade till exempel stor betydelse för dem som under det kalla kriget vägrade värnplikt och erbjöds vapenfri tjänst, eller för dem som vill ha dispens från att medverka i djurförsök i vissa naturvetenskapliga utbildningar liksom i en del andra sammanhang.

Vi vet ännu inte om DO kommer att ta upp det aktuella fallet, och om så sker, vad slutsatsen blir när barnmorskans krav på samvetsfrihet prövas i relation till bland annat Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna. Men vi vet, från andra länder i Europa, vad som händer om rätten till samvetsfrihet ställs över kvinnors rätt. Det leder inte till färre aborter, men till ökade hälsorisker för kvinnor och till ökad utsatthet för många.

Utan att negligera principen om samvetsfrihet kan man resonera på följande sätt. I svensk lagstiftning har kvinnan – och enbart kvinnan – rätt att fatta beslut om abort. Av alla möjliga alternativ för lagstiftning som man kan tänka sig, är detta den bästa tänkbara, ur ett etiskt och politiskt perspektiv. En oönskad graviditet är aldrig en enkel fråga, men det finns inget bättre politiskt svar på frågan än det vi under ordentlig bearbetning redan 1975 kommit fram till.
När vi konstaterat att detta är den enskilda kvinnans beslut, kan vi som följd av detta slå fast att abort ur samhällelig syn är en hälsofråga, inget annat. Kvinnan, om hon önskar abort, har rätt till en trygg och säker hälsovård.

Religionsfriheten i Sverige är grundlagsskyddad och väger tungt. Men när religionsfriheten kolliderar med rätten till liv och hälsa måste vi acceptera att det kan innebära vissa inskränkningar. Det gör att vi inte kan acceptera att kvinnor som har att fatta beslut om abort, riskerar att möta vårdpersonal som försöker påverka dem i deras svåra beslut. Samma bemötande ska gälla, oavsett vilken barnmorska man möter.

Vi kan heller inte acceptera att sjukvårdspersonal tillåts vägra delta i aborter på ett sätt som underminerar patientsäkerheten. Eller att abortmotståndare, som i vissa europiska länder, medvetet söker sig till gynekologin för att med hjälp av samvetsfriheten underminera den fria aborträtten. Eller att samvetsfriheten används som en affärsidé; man tillämpar den i offentlig vård, men utför istället aborter privat på fritiden.

Skulle vi förenklat låta samvetsfriheten stå över kvinnors rätt, skulle det drastiskt minska den totala uppfyllelsen av mänskliga rättigheter. Samtidigt kan en total förnekelse av samvetsfrihet som princip ge bakslag om det prövas i Europadomstol och i andra sammanhang.

Det kan därför finnas skäl för arbetsgivare att om möjligt medverka till omplaceringar av enskilda som hänvisar till samvetsfrihet när det växer fram under yrkeskarriären. Det är både rimligt för den enskilde och önskvärt att all personal som arbetar inom vården helhjärtat ställer upp för kvinnans rätt.

Sist och slutligen är det viktigt att göra skillnad på situationer som bygger på egna val och där det föreligger en plikt. På personligt ansvar respektive samhällets. Om samhället förpliktigar dig att utföra något, där ditt val är kringskuret – som var fallet i värnpliktsammanhanget – då har samhället enligt mig också ett självklart ansvar att kunna ge samvetsfrihet och respektera att vissa uppgifter inte kan utföras av alla.

Att utbilda sig inom ett visst yrke och sedan ta en viss anställning innebär däremot rimligen att du har en personlig skyldighet att utföra de arbetsuppgifter som krävs. Du har i den situationen valet att söka en annan tjänst, eller att välja en annan utbildning, om du inte är beredd att utföra de arbetsuppgifter som ingår i just den tjänsten.

Verklig frihet – för alla – kräver nämligen både solidaritet och eget personligt ansvar.

Cecilia Dalman Eek
Vice förbundsordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet

Även publicerad på etc.se 2014-02-11

by

Sverigedemokraterna byter fot om invandring?

Sverigedemokraternas förslag om att ta bort den exklusiva rätten för samer organiserade i samebyar att bedriva renskötsel bekräftar bilden av Sverigedemokraterna, SD, som inte bara snävt invandrarfientliga, utan främst gruppegoistiska, populistiska och rasistiska.

Sveriges urbefolkning var ju faktiskt först på plats och borde ju utifrån en invandrarfientlig logik skyddas från de påfrestningar som invandringen av svenskar inneburit på det samiska kärnområdet.

Men i samband med Jimmie Åkessons besök till Jokkmokks marknad lanserar nu SD tanken att vem som vill ska ha rätt att bedriva renskötsel.

Detta skulle, om det realiseras, innebära dödsstöten för den samiska kulturen i Sverige. Inget annat parti är heller berett att följa SD i tanken.

Renskötseln är central för den samiska kulturen, eftersom den rymmer samernas unika livsmönster som urbefolkningen. Det gäller för alla samer, också för dem som inte har förmånen att vara renskötare. Ur renskötseln stammar också slöjden, viktiga delar av språket, och nära kopplat till renskötseln finns också de för samerna så viktiga näringarna jakt och fiske.

Renskötseln är nomadiserande, genomförs i stor samklang med naturen, och kräver därför en unik tillgång till land och vatten. Det fordrar med nödvändighet att den är reglerad. Som urbefolkning har samerna den rätten, och att ta bort den skulle inte bara vara ett massivt övergrepp på en utsatt minoritet. Det skulle också gå emot MR-konventioner och allvarligt skada Sveriges internationella anseende.

Att SD bortser från situationen för utsatta minoriteter eller struntar i konventioner om mänskliga rättigheter i sin populistiska jakt på röster, är förvisso inget nytt. Det nya är att när de hittat en ny grupp att ge sig på, så glömmer de sin tidigare logik om att den som var här först ska ha största rätten på sin sida. Att de dessutom väljer att gå ut med ett sådant här utspel dagen före samernas nationaldag är symptomatiskt okänsligt.

by

Expressen avslöjar integrationsrapport

Expressen ”avslöjar” idag en rapport som den arbetsgrupp inom dåvarande Broderskapsrörelsen skrev 1999 om det dialogarbete som vår organisation då stod i med Sveriges muslimska råd. Arbetet påbörjades på uppdrag av integrationsminister Leif Blomberg 1994 i syfte att se hur svenska muslimer kan bli mer aktiva i det politiska arbetet. Detta kallas nu en skriven överenskommelse och Expressen menar sig ha avslöjat det ”hemliga avtal” som riksdagsledamoten Carina Hägg tidigare hänvisat till.

Denna öppna rapport, som lämnades till Förbundsstyrelsen 1999, är en sammanfattande beskrivning av dialogen med företrädare för svenska muslimer om hur religionsfriheten kan stärkas och hur en stor grupp svenskar ska nå ökad delaktighet i samhället. Den finns att läsa på vår hemsida. Några år senare – 2003 – lämnade Förbundsstyrelsen en rapport till kongressen om hur detta arbete fortskred. Även den finns på vår hemsida.

Broderskapsrörelsen – Tro och Solidaritet – har sedan vi bildades 1929 varit en plattform för människor, som inspirerade också av sin tro, vill arbete för ett mer jämlikt, rättvist och inkluderande samhälle inom det Socialdemokratiska arbetarepartiet. I detta uppdrag ingår självklart att föra dialog också med religiösa samfund (för att fånga upp brister i religionsfriheten). Därför har vi en självklar dialog med såväl Sveriges muslimska råd, Sveriges kristna råd och Judiska centralrådet, och även med enskilda samfund. Det är ju i dessa sammanhang våra medlemmar och många av de frågor man vill se en politisk lösning på finns.

Det är djupt oroande att det som alla betraktar som fullständigt normalt och självklart när det gäller den kristna majoritetsreligionen, misstänkliggörs när det handlar om muslimer. Det stärker mig i min uppfattning om vikten av det pionjärarbete som de som ledde förbundet för 20 år sedan var beredda att gå in i. Då var svenska muslimer betydligt mer marginaliserade än vad de är idag, även om misstänksamhet och fobin mot islam på många sätt kvarstår nu och var densamma då.

I rapporten beskriver arbetsgruppen bl a om vikten av att muslimer är beredda och får möjlighet att ta politiska uppdrag, i kommuner, landsting och riksdag. Man lyfter också fram önskemål om stärkt rätt för muslimska helgdagar, statlig imamutbildning och överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter om att tillmötesgå möjlighet att delta i fredagsbön.

Delar av dessa frågor har gått framåt sedan 1999. Det finns fler muslimer i politiska församlingar och respekten för muslimska högtider har stärkts. Jag är glad över att vi som politisk organisation kunnat medverka till detta.

Andra väntar fortfarande på sin lösning. Den statliga imamutbildningen sjabblade dåvarande utbildningsminister Lars Leijonborg bort genom att i presentation av den utredning han tillsatte beskriva detta primärt som ett sätt att vaccinera mot muslimsk extremism. Genom att beskylla muslimer som grupp för att vara extremister, lyckades han få muslimska organisationer att avvisa den idé man själva önskade, vilket var en stor förlust för muslimer, men också för samhället, inklusive den bieffekt som Leijonborg gjorde till huvudfråga.

Expressen lyfter också fram Sveriges muslimska råd som islamistiskt och ifrågasätter hur vi kan föra dialog med dem. Sveriges muslimska råd är ett samarbetsorgan för praktiserande muslimer, inget politiskt organ. Lika självklart är att vi som socialdemokrater inte samarbetar med islamistiska partier. Islamism och socialdemokrati precis som kristdemokrati och socialdemokrati låter sig inte förenas. De förra söker forma en politik snävt utifrån den specifikt egna kulturtraditionen. Socialdemokratin är en bred sekulär politisk rörelse som utifrån ett klassperspektiv samlar alla människor av god vilja att arbeta för ett mer jämlikt samhälle.

Islamism är ett komplext begrepp som rymmer allt från enskilda fanatiker till breda politiska rörelse som t ex turkiska AKP. Med dessa kan vi självklart föra samtal, i synnerhet om de i val företräder stora grupper av väljare. Men vi ska inte och kan inte samarbeta, eftersom de per definition är våra politiska motståndare.

Sverige är ett rikt land, där människor från i princip alla världens hörn och kulturer samlas och måste samsas. Sverige måste vara för alla. Vårt speciella bidrag till den processen är att vi organiserar progressiva troende från alla religioner och erbjuder en plattform för politiskt ansvarstagande.

Detta kommer vi att fortsätta göra med glädje och stolthet.

 

by

Häpnadsväckande timing av Läkarförbundet

Den 27 januari är Förintelsens minnesdag. Över hela världen samlas människor för att påminna varandra om de fruktansvärda övergrepp som begicks av nazisterna i den industriella utrotningen av 6 miljoner judar under Andra världskriget.

Vi samlas till minnesdagen för att hjälpa varandra och vår demokrati att se till att det frukansvärda som kulminerade för 70 år sedan inte ska kunna ske igen. Vare sig med det judiska folket eller med något annat. Folkmord hör inte hemma i vår civilisation.

Detsamma gäller den jordmån som gör folkmord möjliga. Rasism, främlingsfientlighet och förtryck av minoriteter. Den politiska drivkraften att ställa någon vid sidan av samhället.

Det judiska folket har upplevt detta återkommande i historien. Också i vårt land. Den första judiska församlingen i Sverige grundades redan 1774, men det skulle dröja ytterligare hundra år innan judar hade fullständiga medborgerliga rättigheter och fick bo var de själva önskade.

1938 införde Riksdagen, efter påtryckningar från Nazityskland, ett förbud av religiös slakt för att försvåra för den judiska gruppen. Övriga EU gjorde upp med denna diskriminering efter kriget, men i Sverige lever förbudet kvar med hänvisning till djurskydd och försvårar och fördyrar påtagligt livet för den judiska gruppen.

I dag finns det cirka 20 000 judar i Sverige, varav 7 000 är medlemmar i någon synagoga. De är inte tillräckligt många för att i sig utgöra en prioriterad grupp ett valår. Därför är 27 januari en viktig dag. Det är en hjälp för oss andra att påminnas om hur viktigt mänskliga rättigheter är för minoriteter.

I helgen meddelade ett enhälligt etik-råd inom Läkarförbundet att man vill skärpa reglerna för manlig omskärelse. Det måste krävas medgivande från den berörde, vilket innebär att det kan tillåtas först i de tidiga tonåren.

En grundläggande rit i judisk tro är omskärelse av pojkar – b´rit milah. Då namnges pojken och omskärelsen bekräftar judisk identitet och samhörighet med sin familj. Det finns judiska grupper som söker förnyelse i frågan om omskärelse, men för den stora majoriteten är detta att se som obligatoriskt. Denna rit sker neo-natalt.

Att Läkarförbundet vill ändra svensk lag kommer inte att förändra en mångtusenårig tradition som har stor betydelse för judars identitet och grupptillhörighet. Det kommer leda till att omskärelsen förpassas till för barnet mycket riskfyllda operationer, utanför professionell medicinsk kontroll. Här finns tydliga paralleller till diskussionen om förbud av aborter.

Eller så gör Israels ambassad i Sverige verklighet av den tanken man framfört om att upplåta ambassaden – och i teknisk mening israeliskt territorium – för att genomföra b´rit milah.

Oavsett vilket, vore det ett oerhört misslyckande för Sveriges anseende i världen. Det skulle nämligen signalera att vi inte önskar att judar ska kunna leva ett fullvärdigt liv i enlighet med sina traditioner och sin identitet i det svenska samhället. Det var precis så det började i Tyskland.

Jag säger inte att Läkarförbundet är antisemitiskt. Men jag vill nog hävda att de är kulturellt lomhörda och förmodligen fångna i ett förlegat religionsfrihetsbegrepp, där religion enbart ses som en privat angelägenhet.  Det behövs en insikt om att de aspekter i religion som handlar om riter, kulturell identitet och socialetik inte låter sig begränsas till den privata sfären. Det är samhälleliga frågor som fordrar ett politiskt förhållningssätt. Lomhördheten bekräftas av att man väljer att offentliggöra sin slutsats i direkt anslutning till Förintelsens minnesdag.

Lika bekymrad som jag blir över Läkarförbundets kulturella tondövhet, gläds jag över integrationsminister Erik Ullenhags svar. Han avfärdar förslaget kategoriskt, med att han aldrig träffat någon man som sett omskärelse som ett övergrepp och att Läkarförbundets förslag i sin förlängning skulle innebära att också ifrågasätta barndop.

–          Majoritetssamhället måste lyssna och acceptera minoriters rätt till sina egna traditioner, konstaterar Ullenhag.

Det tydligaste uttrycket för civilisationens insikt att aldrig mer acceptera det som vi har ett ansvar för att minnas idag, är den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som antogs av FN:s generalförsamling för drygt 65 år sedan. I den är minoriteters rätt och religionsfrihet avgörande delar.

by

Kalla vindar i Sälen

Folk och Försvars årliga konferens i Sälen fick detta år, för första gången sedan kalla krigets slut så vitt jag kan bedöma, en något nationalmilitaristisk prägel.

Bakgrunden är bl a den kritik av den svenska försvarsförmågan, försvarets effektivitet och omställningssvårigheter som lyfts fram både från ÖB, riksrevision, försvarspolitiker och media. Dessutom är det valår, vilket lockar alla partier att framstå som kraftfulla i relation till en växande oro i opinionen.

Försvars- och säkerhetspolitiken är dock inget lämpligt område att söka ta enkla politiska poänger i. Frågor som ytterst handlar om människors trygghet, fred och nationens säkerhet mår bäst av långsiktiga perspektiv, realistiska analyser och ett kyligt politiskt sinne.

Mest anmärkningsvärt var KDU:s ordförande Sara Skyttedal som beskyllde socialdemokrater och liberaler (tidigare) samt miljöpartister och media (idag) för att vara förförda av pacifismen och att hon såg pacifismen som ett värre hot än alla kärnvapenmakter tillsammans.  Hon passade också på att raljera över FN och EU som någon form av ”magisk garant för fred”. (Du kan se KDUs Sara Skyttedal uttalanden här.)

Det ligger inget nytt i att KDU söker erövra högerflanken bland de politiska ungdomsförbunden, men att så förenklat och onyanserat försöka döma av i den klassiska säkerhetspolitiska balansgången mellan avskräckning och fredsbyggande fick åtminstone mig att höja på ögonbrynen.

Det finns förvisso tomtar bland både pacifister och kärnvapenförespråkare. Men bland dem som sökt göra ickevåldsidealet till realpolitik finner vi människor som Mahatma Ghandi, Martin Luther King och Nelson Mandela. Bland kärnvapenländerna finner vi idag inte bara de fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd, utan också Indien, Israel, Nordkorea och Pakistan.

Sara Skyttedal är för ung för att ha egen erfarenhet av det kalla kriget och det mer omedelbara hotet av kärnvapenkrig. Den tid då så många av oss drog slutsatsen att säkerhet inte främst och längre kan sökas mot motparten, utan med. Det som Olof Palme så väl formulerade som strävan till gemensam säkerhet.

Med det kalla krigets slut blev det möjligt att omsätta tankarna om gemensam säkerhet på ett helt annat sätt i praktiken. Det var i hög grad detta som fick mig att gå från tvekande till entusiast för det europeiska samarbetet.

Det var också i denna förändring som omstruktureringen av det svenska försvaret och säkerhetspolitiken inleddes. Det viktigaste var inte längre hotet om en massiv militär invasion.  Andra och civila hot mot vår säkerhet var mer akuta. Men framför allt öppnade sig helt nya möjligheter att förebygga fred – genom internationellt samarbete för att utveckla demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och ömsesidigt beroende.

Utifrån den mycket grundläggande principen att man inte biter den hand som föder en, är handel och ekonomiskt utbyte alldeles avgörande för att bygga säkerhet. Det är inte minst fredsprojektet EU ett exempel på. Göran Hägglund, som till skillnad från sin ungdomsordförande, tycks ha förstått hur det hänger ihop, talar om fredlig konflikthantering som en grundläggande bas för KD:s försvarspolitik.

Det hindrar inte att det i vissa lägen, och som en sista utväg, kan vara nödvändigt att använda militärt våld för att säkra fred. Detta kan för ett civiliserat land bara ske i enlighet med folkrätten. Detta principiella synsätt har varit avgörande för att Sverige i år firar 200 år – längre än något annat land -av oavbruten fred.

FN-stadgan förbjuder faktiskt våldsanvändning, utom i två mycket specifika fall. I självförsvar i enlighet med artikel 51. Och på FN:s säkerhetsråds uppdrag – enligt Kapitel 7 – när internationell fred och säkerhet hotas.

Försvaret av vårt eget land sköter vi själva, också utifrån en 200-årig tradition av framgång. När det handlar om att på Säkerhetsrådets uppdrag upprätthålla fred i världen samarbetar vi med andra, också utifrån en lång och god tradition.

Den stora skillnaden med det kalla krigets slut var att samtidigt som hotet om invasion av vårt land minskade, ökade möjligheterna till samarbete för internationell krishantering. Det fanns alltså goda skäl, för vår egen säkerhet, att ställa om vår försvarspolitik.

Därmed inte sagt att allt blir bra, och framför allt inte genast. Den nuvarande regeringen har lagt alldeles för stor vikt vid samarbete inom Nato och framför allt vår militära närvaro i Afghanistan. Det har styrts av andra skäl än en analys av hur vi bäst bidrar till fred.  Och det har inte varit det mest effektiva sättet att värna afghanska flickors rätt till utbildning.

Västvärlden har under det senaste årtiondet, mycket beroende av traumat från September 11, haft en för ensidig militär närvaro i den muslimska delen av världen under Nato, och lämnat till länder i det geografiska syd – dessutom ofta muslimska – att ta hand om FN:s fredsbevarande, framför allt i Afrika.

Detta har varit felbalanserat och kortsiktigt, men inte villigheten att delta i internationella insatser i sig.

Självklart har omställningen också skapat vissa tillkortakommanden i relation till det traditionella territoriella försvaret, i synnerhet om vi jämför med tiden för det kalla kriget. Det behöver rättas till, så att vi professionellt kan värna vår territoriella integritet, men är ett begränsat problem givet de förändringar som skett och utifrån en övergripande analys vad som främst ger oss säkerhet.

Därför blir jag bekymrad när Jan Björklund med hänvisning till hotet från Ryssland argumenterar både för svensk Nato-anslutning och egen militär upprustning. Eller när ledamöter i Riksdagens försvarsutskott motiverar uppgradering av JAS med upprustningen av det ryska flygvapnet.

Vi blir inte mer säkra som medlemmar av Nato eller om vi visar att vi kan utmana Ryssland till luftstrid. Ryssland utgör inget militärt hot mot Sverige. Och det som framför allt på sikt ökar vår säkerhet i relation till vår store granne är att medverka till att stärka demokratin och respekten för mänskliga rättigheter i Ryssland och ett ökat samarbete, på i princip alla områden.

Jag är inte alldeles bekväm med hur utrikesminister Carl Bildt förvaltat ansvaret för våra relationer till Ryssland under senare år. Jag blir också bekymrad när idrottsminister Lena Adelsohn Liljerot bestämmer sig för att bojkotta invigningen av ryska vinter-OS. Speciellt som hon säger att hon egentligen inte tror på bojkott.

Hennes hänvisning till de bristande rättigheterna för HBT-personer i Ryssland är mycket viktig och kräver att vi i samtalen med Ryssland är tydliga och uppriktiga. Men jag är övertygad om att dialog och samarbete är en bättre väg att stärka HBT-rättigheter i Ryssland än bojkott av OS. Att det samtidigt stärker vår egen säkerhet är i sammanhanget mer än en bonus.

Det må vara att President Obama har inrikespolitiska skäl för att bojkotta OS-invigningen. Men det är inte självklart att dessa skäl sammanfaller med svenska intressen.

Folk och Försvar och dess årskonferens skapades en gång utifrån behovet av att få en bättre folklig och demokratisk förankring av försvarspolitiken. Det är värt att minnas i ljuset av ett annat av Sara Skyttedals inlägg i sitt anförande: ”Demokrati gynnar inte försvaret”.

Här har hon nog blandat ihop hönan och ägget. Det är försvaret som ska gynna, värna och försvara demokratin, freden och oss. Inte tvärtom.

by

Varma lyckönskningar på profetens födelsedag

13 januari var en viktig dag när jag var liten. Då firade vi tjugendedag Knut – den dag då vi satte punkt för firandet av Kristi födelse med hjälp av julgransplundring. Alla barn i Arboga samlades till dans runt granen på Stora Torget, med lekar, tävlingar och den obligatoriska godispåsen.

Julgransplundringen må ha fallit tillbaka i betydelse som svensk högtidsdag, men i dagens mångkulturella samhälle växer en annan tradition fram – firandet av Eid Milad-un-Nabi eller födelsedagen för profeten Muhammed, fred över hans minne, som i år sammanfaller med tjugondedag Knut.

Idag lyckönskar vi alla muslimer i Sverige och världen på denna viktiga högtidsdag. I många traditioner firas denna dag på ett sätt som har gemensamma drag min barndoms julgransplundring. Med karneval och fyrverkerier. Barn läser berättelser om profeten och gåvor ges till behövande.

Må denna dag av mänsklig omtanke, bidra till fred, förståelse och harmoni, både i vårt land och i världen.  Mawlid Mubarak.

by

Det är skillnad mellan Carl Bildt och Sten Anderssson

I ljuset av den debatt som följt på utrikesminister Carl Bildts twittrande om Ariel Sharon kan det vara värt att påminna sig om skillnaden mellan svensk Mellanösternpolitik idag jämfört med den storhetstid som framför allt representeras av Sten Andersson.

Det var i dagarna 25 år sedan som Sten Andersson intensivt arbetade med och hade sina stora framgångar att nå ett ömsesidigt erkännande mellan PLO och Israel. Det arbete som senare la grunden till principöverenskommelsen i Oslo och den s k Osloprocessen.

Jag ägnade en del av julhelgen till att igen läsa Susanne Palme bok Tyst Diplomati, som på ett mycket initierat sätt beskriver hela den resa som Sten Andersson och hans medarbetare gjorde 1988-91. Det var ett imponerade arbete, inte bara av Sten, utan också av Anders Bjurner, Mattias Mossberg, Lena Näslund, Ulf Hjertonsson, Annika Söder, Mikael Dahl, Pierre Schori och många andra medarbetare i utrikesförvaltningen.

Startskottet för det som skulle bli Sten Andersson stora framgång var jag själv med om, utan att då ana betydelsen av det. Det var ett briljant tal, som FN-ambassadör Anders Ferm höll i generalförsamlingen i FN 1 december 1987. Det var tisdagen i min sjätte och sista vecka som svensk delegat i svenska FN-delegationen. En möjlighet jag fått genom mitt ordförandeskap i samarbetsorganet för de svenska fredsorganisationerna.

Jag var stolt svensk när Ferm klargjorde att det inte kan finnas två uppsättningar internationell lag i världen – en för Israel och en för oss andra. Ferm hade ett långt och eget engagemang i frågan och var själv drivande för de starka formuleringarna. Men han levererade svensk officiell politik, vilket Sten Andersson klargjorde i en interpellationsdebatt i februari 1988 med anledning av kritiken mot Ferms tal.

En knapp månad senare åkte Sten Andersson till Israel. Det var då han efter besöket på Makassed-sjukhuset i Jerusalem konfronterades med konsekvenserna israelernas användning av höghastighetsvapen för att stävja intifadan och utbrast inför TV-kamerorna: ”Det är för jävligt”!

Susanne Palme beskriver besöket i mars 1988 som en personlig vändpunkt för israelvännen Sten Andersson. Han greps av ett starkt personligt engagemang att försöka göra något konstruktivt i den låsta situationen. Timingen var också rätt. Det fanns en vilja från palestinierna att röra sig. Det fanns förväntningar på Sverige att ta en roll. Sten hade också en stark ställning inrikespolitiskt som gjorde att han vågade ta risker.

Sten beslöt att tillsätta en särskild studiegrupp – en task force utanför linjeorganisationen – med Anders Bjurner och Mattias Mossberg som nyckelspelare. Han engagerade sig själv ordentligt i kontakter både mot Yassir Arafat och mot USAs utrikesminister George Schultz. Han byggde upp en stark vänskap och förtroende i relation till båda.

Första steget var att ordna ett möte mellan PLO och en grupp ansedda amerikanska judar, som ett sätt att skapa förutsättningar för en dialog mellan PLO och USA. Det pågick under några månader 1988 ett intensivt diplomatiskt arbete både med PLO, för att få dem att offentligt lämna sin historiska position om att utplåna Israel, och med USA för att övertyga om att PLOs steg var genuint och ge förutsättningar för ett amerikanskt erkännande av PLO.

Vid ett möte mellan Arafat och de amerikanska judarna i Stockholm i november skrev man under en gemensam deklaration. I början av december, vid ett nästa möte där deklarationen skulle presenteras, var det tänkt att Arafat skulle säga de magiska orden om erkännande av de viktiga FN-resolutionerna, av staten Israel och avståndstagande från våld. Med det skulle USA vara berett att erkänna PLO och inleda samtal. Men Arafat hade då ännu inte tillräcklig förankring i PLO och från Sovjet.

Istället ställdes förhoppningarna till FN:s generalförsamlings debatt i december, som var flyttad till Geneve eftersom Arafat nekades visum till USA, och Arafats tal där. Men hans tal 13 december blev en ny besvikelse. Formuleringarna fanns där, men de var utspridda och inlindade på ett sätt som inte räckte för USA.

Sten Andersson fick använda all sin politiska styrka för att symboliskt vrida om armén på Arafat. Han använde sitt eget tal till att tolka Arafat och föreslog att Arafat i sin presskonferens skulle bejaka Stens tolkning och där säga de magiska orden. Samtidigt arbetade svenska ambassaden i Washington med att övertyga den amerikanska regeringen att loppet inte var kört och att de skulle vara beredda att svara positivt.

Arafat fick Anders Bjurners handskrivna lappar att allt var på plats när han redan satt på podiet inför 800 journalister, som alla väntade på de magiska orden.

Sedan kom det. Visserligen sa Arafat fel några gånger. Han öppnade med ”I announce terrorism”. Sedan ändrade han till ”I renounce terroirsm” men i spänningen och med knackig engelska lät det som turism. Efter en teaterviskning började han om: ”We totally and categorically reject all forms of terrorism…”

Strax därpå kom beskedet från George Schultz att USA var beredd att inleda en dialog med PLO och den tidigare postiljonen Sten Andersson och hans medarbetare kunde gå på julledighet med rubriker som “Sten Andersson; Mästare I diplomati” och ”Sverige – världsbäst som brevbärare” i flera utländska dagstidningar.

De följande åren fortsatte arbetet, nu med stöd av USA, med att nå samma framgång mellan Israel och PLO, men komplicerat av både den likuddominerade regeringen under ledning av Yitzhak Shamir, som varit inblandad i mordet på Folke Bernadotte, och Gulfkriget.

Och vid det svenska regeringsskiftet 1991, var regeringen Bildt måttligt intresserad av att fortsätta arbetet, varför Mellanösternportföljen togs över av den norska arbetarregeringen och så småningom fick benämningen Oslo-processen.   Men det är en annan historia.

 

 

Bli medlem - klicka här!