I ljuset av den debatt som följt på utrikesminister Carl Bildts twittrande om Ariel Sharon kan det vara värt att påminna sig om skillnaden mellan svensk Mellanösternpolitik idag jämfört med den storhetstid som framför allt representeras av Sten Andersson.
Det var i dagarna 25 år sedan som Sten Andersson intensivt arbetade med och hade sina stora framgångar att nå ett ömsesidigt erkännande mellan PLO och Israel. Det arbete som senare la grunden till principöverenskommelsen i Oslo och den s k Osloprocessen.
Jag ägnade en del av julhelgen till att igen läsa Susanne Palme bok Tyst Diplomati, som på ett mycket initierat sätt beskriver hela den resa som Sten Andersson och hans medarbetare gjorde 1988-91. Det var ett imponerade arbete, inte bara av Sten, utan också av Anders Bjurner, Mattias Mossberg, Lena Näslund, Ulf Hjertonsson, Annika Söder, Mikael Dahl, Pierre Schori och många andra medarbetare i utrikesförvaltningen.
Startskottet för det som skulle bli Sten Andersson stora framgång var jag själv med om, utan att då ana betydelsen av det. Det var ett briljant tal, som FN-ambassadör Anders Ferm höll i generalförsamlingen i FN 1 december 1987. Det var tisdagen i min sjätte och sista vecka som svensk delegat i svenska FN-delegationen. En möjlighet jag fått genom mitt ordförandeskap i samarbetsorganet för de svenska fredsorganisationerna.
Jag var stolt svensk när Ferm klargjorde att det inte kan finnas två uppsättningar internationell lag i världen – en för Israel och en för oss andra. Ferm hade ett långt och eget engagemang i frågan och var själv drivande för de starka formuleringarna. Men han levererade svensk officiell politik, vilket Sten Andersson klargjorde i en interpellationsdebatt i februari 1988 med anledning av kritiken mot Ferms tal.
En knapp månad senare åkte Sten Andersson till Israel. Det var då han efter besöket på Makassed-sjukhuset i Jerusalem konfronterades med konsekvenserna israelernas användning av höghastighetsvapen för att stävja intifadan och utbrast inför TV-kamerorna: ”Det är för jävligt”!
Susanne Palme beskriver besöket i mars 1988 som en personlig vändpunkt för israelvännen Sten Andersson. Han greps av ett starkt personligt engagemang att försöka göra något konstruktivt i den låsta situationen. Timingen var också rätt. Det fanns en vilja från palestinierna att röra sig. Det fanns förväntningar på Sverige att ta en roll. Sten hade också en stark ställning inrikespolitiskt som gjorde att han vågade ta risker.
Sten beslöt att tillsätta en särskild studiegrupp – en task force utanför linjeorganisationen – med Anders Bjurner och Mattias Mossberg som nyckelspelare. Han engagerade sig själv ordentligt i kontakter både mot Yassir Arafat och mot USAs utrikesminister George Schultz. Han byggde upp en stark vänskap och förtroende i relation till båda.
Första steget var att ordna ett möte mellan PLO och en grupp ansedda amerikanska judar, som ett sätt att skapa förutsättningar för en dialog mellan PLO och USA. Det pågick under några månader 1988 ett intensivt diplomatiskt arbete både med PLO, för att få dem att offentligt lämna sin historiska position om att utplåna Israel, och med USA för att övertyga om att PLOs steg var genuint och ge förutsättningar för ett amerikanskt erkännande av PLO.
Vid ett möte mellan Arafat och de amerikanska judarna i Stockholm i november skrev man under en gemensam deklaration. I början av december, vid ett nästa möte där deklarationen skulle presenteras, var det tänkt att Arafat skulle säga de magiska orden om erkännande av de viktiga FN-resolutionerna, av staten Israel och avståndstagande från våld. Med det skulle USA vara berett att erkänna PLO och inleda samtal. Men Arafat hade då ännu inte tillräcklig förankring i PLO och från Sovjet.
Istället ställdes förhoppningarna till FN:s generalförsamlings debatt i december, som var flyttad till Geneve eftersom Arafat nekades visum till USA, och Arafats tal där. Men hans tal 13 december blev en ny besvikelse. Formuleringarna fanns där, men de var utspridda och inlindade på ett sätt som inte räckte för USA.
Sten Andersson fick använda all sin politiska styrka för att symboliskt vrida om armén på Arafat. Han använde sitt eget tal till att tolka Arafat och föreslog att Arafat i sin presskonferens skulle bejaka Stens tolkning och där säga de magiska orden. Samtidigt arbetade svenska ambassaden i Washington med att övertyga den amerikanska regeringen att loppet inte var kört och att de skulle vara beredda att svara positivt.
Arafat fick Anders Bjurners handskrivna lappar att allt var på plats när han redan satt på podiet inför 800 journalister, som alla väntade på de magiska orden.
Sedan kom det. Visserligen sa Arafat fel några gånger. Han öppnade med ”I announce terrorism”. Sedan ändrade han till ”I renounce terroirsm” men i spänningen och med knackig engelska lät det som turism. Efter en teaterviskning började han om: ”We totally and categorically reject all forms of terrorism…”
Strax därpå kom beskedet från George Schultz att USA var beredd att inleda en dialog med PLO och den tidigare postiljonen Sten Andersson och hans medarbetare kunde gå på julledighet med rubriker som “Sten Andersson; Mästare I diplomati” och ”Sverige – världsbäst som brevbärare” i flera utländska dagstidningar.
De följande åren fortsatte arbetet, nu med stöd av USA, med att nå samma framgång mellan Israel och PLO, men komplicerat av både den likuddominerade regeringen under ledning av Yitzhak Shamir, som varit inblandad i mordet på Folke Bernadotte, och Gulfkriget.
Och vid det svenska regeringsskiftet 1991, var regeringen Bildt måttligt intresserad av att fortsätta arbetet, varför Mellanösternportföljen togs över av den norska arbetarregeringen och så småningom fick benämningen Oslo-processen. Men det är en annan historia.