Close

Archive for category: Tro&Politik

by

Kristna värdepartiet – mer högerpopulistiskt än kristet

I veckan bildades det kristna värdepartiet, som säger sig bygga på den kristna värdegrunden. Hade man väntat till den 20 mars hade man på dagen prickat in 50-årsminnet av bildande av KDS.

Även om det populistiska syftet att fånga upp missnöjda KD-väljare tycks vara huvudskälet till bildande av det kristna värdepartiet är det svårt att se att detta skulle kunna ha någon annan politisk påverkan än att möjligen ta tillräckligt många av kristdemokraternas konservativa väljare för att hjälpa KD att hamna under riksdagsspärren.

För även om det är svårt att jämföra dagens politiska kontext med den för 50 år sedan framstår det kristna värdepartiet både som snävare, mer höger och mer konservativt än vad KDS var ens för 50 år sedan. Och KDS blev då en rörelse utan något som helst politiskt inflytande, fram till sin egen sekularisering, tydligare anknytning till den europeiska kristdemokratiska traditionen och med den ett politiskt program, om än höger så lite bättre anpassad till en svensk politisk verklighet.

Bortsett från att man i sitt principprogram inte driver frågor om dödsstraff, islamofobi och oreserverat stöd för staten Israel, och har lite mjuka skrivningar om asyl och miljö, så påminner det kristna värdepartiet mycket om den amerikanska kristna högern.

Totalförbud av aborter, anti-EU, liten stat, sambeskattning, borttagande av homosexuellas rättigheter, mer resurser till polis och militär, strängare straff, rätt till hemundervisning och inskränkningar i sexualundervisning är enligt detta parti uttryck för en kristen värdegrund.

Politiskt är det svårt att ta detta jippo på allvar, men jag reagerar med viss bestörtning över att de med ett språk av exklusivitet kallar sitt program kristet. Mycket få av de åtminstone 1,5 miljoner svenskar som tar sin kristna tro tillräckligt mycket på allvar för att det också har betydelse för vilket samhälle de vill se, skulle vilja se detta förverkligat.

Här har det kristna värdepartiet delvis samsyn med den exklusivitet som också återfinns i extrem islamism. Där man utifrån en förvriden syn på den egna religiösa traditionen radikalt vill förändra samhället att stå i samklang med sin egen fundamentalism.

Det krävs ett samhälle med utbrett demokratiskt missnöje, massivt politikerförakt och ekonomiskt kaos för att kunna få stöd för den här typen av extrema politiska visioner. Och Sverige är tack och lov alldeles för politiskt civiliserat för att bistå med den jordmånen.

Men möjligen skadar det kristna värdepartiet i viss mån bilden av kristna. Vi är många som tar både vår tro och politiken på allvar. Som kommit till slutsatsen att vi bäst förverkligar politiskt det vår tro inspirerar oss till, genom att engagera oss och slåss för det vi brinner för i ett brett sekulärt parti tillsammans med alla människor av god vilja.

För de flesta av oss leder kärleksbudskapet och trons åläggande om att ta emot barnen och att ställa den siste först, till att vi måste värna ett solidariskt samhälle. Stat och kommuner behöver ge det skyddsnät som de flesta människor någon gång under sitt liv behöver för att kunna leva ett människovärdigt och tryggt liv. Människovärdet kan inte bara gälla ofödda, utan måste gälla alla och hela livet.

Det innebär inte att vi i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet tar lätt på den svåra frågan om abort. Oönskad graviditet och abort innebär alltid ett lidande. Därför behövs det en lagstiftning som tar ansvar för att minimera det samlade lidandet.

Vi tar heller inte lätt på familjens ställning. Men alla vi som har erfarenhet av att den inte alltid ser ut som det kristna värdepartiet önskar, vet hur viktigt det är att samhället finns där för alla, och i synnerhet för dem som behöver stödet mest. Kärnfamiljen kan aldrig vara den yttre gränsen för en human politik.

Detta värdeparti är vare sig kristet eller uttryck för en kristen värdegrund. Det är genuin och förenklad högerpopulism.

Hur KD väljer att förhålla sig till detta fenomen återstår att se. Dess vägran att kommentera fenomenet är om möjligt en indikation på hur obekväm man är.

by

Den stora tragedin är de goda människornas tystnad

På årets första dag skändades Stockholms moské genom att hakkors sprejades på dörrarna.
Denna grova rasism och islamfientlighet skapade stor förstämning hos många muslimer med krav på ett kraftfullt politiskt agerande till svar mot rasismen och till försvar för religionsfriheten.
Det är ett rimligt krav. Allt som krävs för att ondskan ska trimfera är de goda människornas tystnad. Och under mellandagarna är den politiska tystnaden talande. Regering och riksdag har, om inte ledigt, så i alla fall några dagar då verksamheten ligger lågt.
Hakkorsen på Stocholmsmoskeen är dessvärre inte en enstaka händelse. Moskeen i Fittja attackerades nyligen med grisfötter och vi har även haft exempel på moskebränder. Även den judiska församlingen i Malmö har upplevt upprepade hot och kränkningar.
Dessa återkommande övergrepp är huvudskälet till det systematiska arbete mot antisemitism och islamofobi som Socialdemokrater för Tro och Solidaritet inledde under förra året, med studiesatsningar, samtal och dialog. Vi har kommit till den smärtsamma slutsatsen att det vi såg idag inte är en enstaka händelse, utan ett utryck för en systematisk och strukturell rasism och ett hat mot människor med utgångspunkt i deras tro.
Detta måste bekämpas med kraftfulla ställningfstagande mot den typen av övergrepp som skedde i natt. Men också genom att successivt bekämpa de fördomar och den okunskap som ger en jordmån för den öppna rasismen.
Detta arbete börjar hos oss själva – var och en av oss.

by

Försoning där försoning inte borde vara möjlig

Beskedet att Nelson Mandela efter ett långt och unikt liv somnat in möttes med en samlad saknad över världen som helhet. Många ställer frågan hur det är möjligt att efter 27 år i brutalt fängelse, komma ut utan bitterhet och kunna ta ansvar för att föra sitt land från våld och apartheid till försoning och demokrati.

Nelson Mandela bar en alldeles unik integritet. Han var en enastående politisk begåvning, men också ett varmt troende. Det sägs om Nelson Mandela att han under sina 27 år i fängelse aldrig missade en söndagsgudstjänst.

Även om det fanns begränsat med konkurrerande aktiviteter, är det förmodligen så att detta regelbundna värnande om att sätta sig själv i ett större sammanhang ger ett perspektiv på hans unika förmåga att söka lösningar där de flesta inte ens skulle försöka.

Till bilden hör också att Nelson Mandela insåg att så svåra frågor som bekännelse, förlåtelse och försoning kräver redskap som politiken inte självklart och normalt besitter. Det fick honom att söka nära samarbete med de religiösa ledarna, och framför allt Ärkebiskop Desmond Tutu. Han, i sin tur, är inte bara en lysande teolog, utan också politiskt mycket driven och begåvad, trots att han aldrig haft någon traditionell politisk roll. Det var samspelet mellan dessa båda politiska och spirituella giganter som gjorde det omöjliga möjligt, inom ramen för den s k Sanning- och Försoningskommissionen.

Jag fick förmånen att som hastigast möta Nelson Mandela vid några mycket minnesvärda tillfällen. Desmond Tutu har jag haft möjlighet att komma närmare, genom mitt arbete i Svenska kyrkan, Kyrkornas Världsråd och under senare tid med Cypernfrågan.

Det minne som sticker ut tydligast är från 21 mars 2003. Det är minnesdagen av Sharpvillemassakern och jag landade den morgonen på Johannesburgs flygplats. Vi var en grupp kyrkligt aktiva från Sverige, Norge, Sydafrika och Namibia – alla med erfarenhet av att jobba politiskt i regering – och vi skulle ha ett seminarium om samspelet mellan tro, integritet och makt.

Detta var vid den tiden en infekterad fråga i relationen mellan kristna aktivister och ANC och jag hade planerat seminariet med Frank Chikane, som jag lärt känna som generalsekreterare för Sydafrikanska kyrkorådet, men som rekryterades av Mandela till att bli generaldirektör i presidentkansliet och sedan fortsatt i rollen också för Tabo Mbeki. Frank och jag hade planerat detta när jag jobbade för den svenska utrikesministern och vi återsågs i samband med Nelson Mandelas besök i Stockholm några år tidigare.

På flygplatsen berättade mina värdar att planerna ändrats. Desmond Tutu, som idag skulle överlämna rapporten från Sanning och Försoningskommissionen till President Mbeki, hade meddelat att han ville avsluta arbetet på samma sätt som han inlett det – med en gudstjänst. Jag var därför bjuden att åka direkt till den anglikanska katedralen i Pretoria.

Strax efter landade en man med planet från Durban som skulle till samma gudstjänst. Vi delade bil och jag försökte prata med honom under resan. Han svarade fåordigt att han medverkat i kommissionen, men han gav ett blygt eller reserverat intryck. Jag gissade att han var en av de vita som stått på rätt sida i kampen mot apartheid och nu var på väg att högtidlighålla det fantastiska som åstadkommits.

Vi kom till Pretoria när gudstjänsten hade börjat och kyrkan var överfylld, men vi leddes fram till första bänk där det fanns reserverade platser. Vi hade knappt satt oss innan Desmond Tutu bad min reskamrat komma fram till altaret. Han presenterade honom som Brian Mitchell, tidigare polischef och ansvarig för Trust Feed massakern. Han var en av de första som lämnade sin bekännelse till kommissionen.

Ärkebiskopen bad också två kvinnor att komma fram. En som förlorat sin man och en som förlorat sin son genom det beslut Brian Mitchell tagit. De började gråta alla tre, omfamnade av Desmond Tutu. Brian Mitchel bad om förlåtelse. Änkan sa att hon aldrig kommer att glömma. Men hon är beredd att förlåta.

Alla 3000 i kyrkan grät också. Vi upplevde något alldeles unikt i ett politiskt sammanhang. Ett land som trots allt brutalt våld man gått igenom, hade förmågan att söka vägarna att läka såren. Att i denna smärta söka sanningen är stort. Att kunna nå bekännelse och förlåtelse är närmaste obegripligt. Att ovan på detta också kunna försonas är det som gör Nelson Mandelas politiska gärning så stor.

Minneshögtiden i Johannesburg denna vecka kommer därför att präglas mer av tacksamhet än av sorg. Det skulle den fromme metodisten Mandela känt en ödmjuk glädje inför.

by

Tro och solidaritet – ett stolt förbund för socialdemokrater ur alla trosriktningar

De senaste dagarna har det florerat rykten om hemliga avtal och samröre mellan Tro och solidaritet och ”islamister”. Det har efterfrågats transparens från vår sida. Det vill vi gärna ge. Vi har verkligen ingenting att dölja. Vi är stolta över vårt arbete och vår historia. Socialdemokrater för tro och solidaritet, tidigare Broderskapsrörelsen, har med grund i vår politik och vår tro alltid arbetat för ett inkluderande samhälle där alla kan delta, ett Sverige för alla. Alla som delar våra värderingar där jämlikhet, social rättvisa och global solidaritet står i fokus är välkomna i vårt förbund – oavsett religiös tro, etnicitet, kön, sexuell läggning osv.

I mitten på 1990-talet hette landets integrationsminister Leif ”Blomman” Blomberg. Tillsammans med honom inledde vårt förbund ett arbete för att bättre inkludera minoritetsgrupper med socialdemokratiska värderingar i det politiska arbetet. En uppmaning hade dessförinnan skickats från svenska muslimer till alla politiska partier om att få möjlighet till deltagande i politiken. Socialdemokraterna och Miljöpartiet var de enda som den gången svarade på denna rimliga önskan om öppenhet och lika villkor.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har ända sedan dess arbetat målmedvetet för att samarbeta och ge plats åt fler, för en breddning av vårt förbund. För snart tre år sedan ledde detta fram till att vi bytte namn och delvis inriktning. Från att tidigare varit en kristen socialdemokratisk organisation är vi nu ett förbund som välkomnar alla socialdemokrater, ur alla trosriktningar. En lång process ledde fram till det beslutet; traditioner tar tid att förändra. Förbundskongressen 2003 var ett steg på den vägen. Det samlade arbetet från 1994 och framåt – kring idén att låta även muslimska socialdemokrater få mer plats i offentlighet och politiken – har varit och är öppet och diskuterades under kongressen.

Förbundsstyrelsens skrivelse till kongressen 2003 kan du läsa här och rapport  här.

Vi är stolta över den religiösa och kulturella mångfald våra medlemmar står för. Vi har t.ex. många muslimska medlemmar vilket vi gläds åt, men också tar för självklart. Vi är lika stolta över att som ett av få politiska förbund samarbeta brett med dialog som metod, för att nå större enighet och politiska resultat. Religionsfrihetsfrågor är en viktig fråga för oss. Inte minst därför för vi samtal och dialog med så gott som alla religiösa samfund i landet. Sveriges muslimska råd är ett.

Däremot samarbetar vi inte med islamister. Vi har heller inga islamister som medlemmar. Som islamist är man nämligen inte socialdemokrat. Lika lite som en kristdemokrat skulle vilja eller kunna bli medlem hos Socialdemokrater för tro och solidaritet, lika lite kan alltså en islamist bli det.

Vi vill som förbund skapa ett Sverige för, av och med alla. Att så split och misstro mellan människor och grupper kan aldrig vara en väg framåt. Vi verkar för ett socialdemokratiskt samhälle byggt på rättvisa och solidaritet, respekt och gemenskap. Att ett sådant samhälle är helare, tryggare och friare – för alla – det är vår gemensamma tro och politiska ambition.

 

by

Eid Mubarak

I år infaller Eid al-Adha – Offerdagen – 16 oktober.

Offerdagen infaller 40 dagar efter slutet på Ramadan – Eid al-Fitr – och markerar också slutet på Hajj, den årliga pilgrimsfärden till Mecca.

Att offra innebär att ge upp något av det snävt egna, för att nå något större både för sig själv och sin gemenskap.

Traditionen går tillbaka till Abraham, urfadern till alla de tre monoteistiska religionerna, som enligt legenden utmanades av Gud att offra sin son Ishmael, för att bekräfta sin kärlek till Gud.

Enligt muslimsk tradition ska det får som slaktas på offerdagen delas i tre delar. Den första tredjedelen ska ätas av familjen. Den andra tredjedelen ska ges till vänner. Och den sista tredjedelen ska ges till de fattiga.

Offerdagen rymmer ett starkt budskap och en radikal fördelningspolitisk etik. Offerdagens mekanism är viktig att minnas inte minst i relation till Europas oförmåga att hantera sin egen finanskris.

Jag vill önska alla Sveriges muslimer och muslimska organisationer all välgång på denna viktiga dag – Eid Mubarak.

by

Utsatta troende hjälps inte av förenklad världsuppfattning

Det är kriminella som ska lagföras, inte religioner, konstaterar Peter Weiderud, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Dagens nyheters ledarsida beskyller oss i synnerhet och vänstern i allmänhet för att förminska våldet mot kristna i Mellanöstern. Socialdemokrater för tro och solidaritet deltar i kväll i en manifestation i Stockholm för utsatta troende.

I kväll arrangerar Sveriges kristna råd och Svenska missionsrådet en manifestation i Stockholm för utsatta troende. Riksdagsledamot Jonas Gunnarsson kommer att tala för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Det är klokt av de kristna ekumeniska organen att tala om utsatta troende, även om det omedelbara skälet till manifestationen just nu är att uppmärksamma de kristnas situation i Pakistan och Mellanöstern.

Det har nyligen kommit flera rapporter som visar på de kristnas stora utsatthet i Egypten, Syrien, Irak och även på andra håll i världen. Det har också fått Dagens Nyheters ledarsida, som genom sin medarbetare Erik Helmerson har ett stort engagemang i frågan, att åter lyfta fram det fruktansvärda våld som drabbar och hotar den kristna närvaron där den funnits i två tusen år.

När Helmerson för två år sedan lyfte fram övergreppen som den muslimska majoriteten utfört mot den kristna minoriteten såg jag anledning att varna för att denna förenklade beskrivning spelar extremisterna i händerna. Våld måste fördömas på sina egna meriter och kriminella ställas till svars för att de är kriminella. Att koppla övergrepp som resultat av religionstillhörighet riskerar att späda på en oförsonlighetens spiral.

Därför noterar jag att Helmerson i söndagens ledare (13 oktober 2013) tydligt gör distinktionen mellan kriminella och muslimer när han på nytt tar upp frågan. Han är dock fortfarande störd av vår tidigare diskussion och beskyller nu mig och Socialdemokrater för tro och solidaritet för att inte tillräckligt tydligt ta ställning för offren och vänstern i allmänhet för att problematisera genom att blanda in historia och storpolitiska skeenden.

Under mina år som utrikespolitisk chef för Kyrkornas världsråd ägnade jag en mycket stor del av min energi till att bistå utsatta medlemskyrkor och dess medlemmar – i Palestina, Pakistan eller någon annan del av världen.

Jag lärde mig mycket genom att stå i nära dialog med ledare i dessa kyrkor. Först och främst vikten av att vara tydlig och precis i kritiken och basera den på principer i MR-konventioner om religionsfrihet och existerande lagrum. Det är kriminella som ska lagföras, inte religioner. Här noterar jag att DN:s ledarsida rört sig framåt.

För det andra att inte falla i den fälla Samuel Huntington kallat spänningar mellan civilisationer. De kristna i Mellanöstern lever och vill leva i Mellanöstern. Det finns fanatiker som vill betrakta dem som västerländska medlöpare, vilket ökar deras utsatthet.

Därför var förmodligen den största insats jag gjorde under mina år i Kyrkornas världsråd när jag fick samtliga 345 medlemskyrkor – även de i USA och Storbritannien – att entydigt ta avstånd från den folkrättsstridiga USA-ledda invasionen av Irak 2003. Det stoppade inte kriget, men det skickade signalen till regionen att detta inte var ett kristenhetens krig mot islam. Här hade jag gärna sett DN:s ledarsida på samma barrikad.

För det tredje vikten av att religiösa ledare – över religionsgränserna – talar med varandra och gemensamt agerar mot alla försöka att legitimera våld i Guds namn. När övergrepp sker – vare sig det är kristna som ger sig på en moské, muslimer eller hinduer som ger sig på en kyrka – i ett sammanhang där det finns ett inter-religiöst samarbete, finns redskapen att desarmera den kulturella bomben. Här har jag gott hopp att kunna bli överens med DN:s ledarsida om vi får samtala vidare.

För det fjärde vikten av att vi i västerlandet är konsekventa i vårt agerande vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Israels, USAs och senare EUs vägran att godkänna den valda Palestinska regeringen efter valet 2006, trots att valen betraktades som fria och rättvisa, skapade djup frustration i hela Mellanösternregionen och bidrog mer än något annat till radikalisering av Hamas. Här är det långt till samsyn med DN:s ledarsida.

För det femte är det viktigt att inte sätta religiösa etiketter på politiska problem. De palestinska kristna var vid staten Israels grundande 20 procent av den palestinska befolkningen. Idag är de nere i cirka två. De palestinska kristna är dock tydliga med att de är utsatta för att de är palestinier, och att det är Israels ockupation som är grundproblemet. Att de kristna minskat så kraftigt beror främst på att de genom bättre utbildning och internationella kontakter haft lättare att flytta. Det finns gott hopp att nå samsyn med DN:s ledarsida och andra i principfrågan, men inte lika enkelt i insikten om den arab-israeliska konfliktens betydelse i sammanhanget.

För det sjätte är det viktigt att Europa tillämpar det goda exemplets princip för den religionsfrihet och behandling av minoriteter vi vill se i Mellanöstern också i våra sammanhang. Muhammedkarikatyrer, förbud mot slöjor och minareter eller andra åtgärder som försvårar livet för religiösa minoriteter i Europa ger näring till intolerans i andra delar av världen.

Det är i dessa sammanhang som historiska erfarenheter av korståg och kolonialism och mer samtida insatser i ”kriget mot terrorism” alltjämt spelar in. Europeisk provinsialism eller arrogans tar sig idag betydligt mindre våldsamma uttryck än historiskt sett, men det bästa sättet att vaccinera mot dem är att stå stadigt på principer av folkrätt och mänskliga rättigheter. Här får jag också acceptera att det finns anledning att fortsätta dialogen med DN:s ledarsida.

Att vi behöver problematisera våldet mot kristna, för att nå de hållbara lösningarna av mänsklig samlevnad, får dock aldrig hindra oss från att solidarisera oss med offren och kraftigt agera mot övergreppen var helst de sker.

Irak har efter invasionen 2003 kraftigt dränerats på sina historiska kristna. I både Pakistan och Egypten uttrycks ett våld mot kristna med tydliga rötter i religiös fanatism, och där myndigheter väljer att se mellan fingrarna. Orsakerna bakom fanatism kan ofta vara en svår utsatthet i nutid där fanatiska aktioner legitimeras med stöd av historiska motiv.

Brott mot mänskliga rättigheter måste alltid beivras och kriminella ställas till ansvar. Detta är en första nödvändighet för att bryta oförsonlighetens spiral. Och här är det bra att vi är överens med DN:s ledarsida.

Peter Weiderud, förbundsordförande

OBS: Ett kort genmäle i samma ärende publicerades i DN 16 oktober 2013, på vilket DN ledare också svarade.

by

Intoleransen slår mot redan utsatta grupper

Konflikter som den kring omskärelse av pojkar måste hanteras med stor varsamhet, och kan inte lösas med domstolsutslag eller att en ombudsman sätter ner foten, skriver Sven-Bernhard Fast, biskop i Visby, och Peter Weiderud , förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Vi är inte omskurna. Vi har heller inte låtit omskära våra söner. Det gör oss väl anpassade till den svenska normen.

Men i många länder – i Nordamerika, Mellanöstern eller delar av Afrika – skulle vi utgöra en minoritet. WHO beräknar att cirka 35 procent av världens manliga befolkning är omskuren.

Skälen varierar. Det kan vara religiösa, kulturella, sociala, medicinska eller hygieniska. För judar, muslimer och vissa ortodoxa kristna är omskärelsen en del av den religiösa seden, och görs neonatalt. Hos flera grupper i östra och södra Afrika är det en del av den manliga initiationsriten och görs i tonåren. I USA och andra länder har det främst handlat om hygeniska, medicinska och sociala skäl. Här har antalet omskurna skiftat över generationer och har ingen koppling till förändring i religiös tillhörighet.

Religion inte bara tro

Religion är inte bara tro, utan rymmer också identitet och riter, inte minst i livets viktiga skeden. En grundläggande rit i judisk tro är omskärelse av pojkar – b´rit milah. Då namnges pojken och omskärelsen bekräftar judisk identitet och samhörighet med sin familj. Det finns judiska grupper som söker förnyelse i frågan om omskärelse, men för många är detta att se som obligatoriskt.

Även inom islam och hos vissa orientala ortodoxa kristna är omskärelse ett tecken på religiös tillhörighet. Det finns självklart olika uppfattningar, men för stora grupper är detta, om inte obligatoriskt, så i alla fall en stark rekommendation.

Det är inte orimligt att läkare och vårdorganisationer för en debatt om detta oåterkalleliga ingrepps medicinska konsekvenser, som nu sker i DN. Men den debatten måste ske med stor varsamhet. Att kräva förbud i svensk lag, kommer i sig inte att förändra mångtusenåriga traditioner som har stor betydelse för människors identitet och grupptillhörighet. Det kommer bara leda till att omskärelsen förpassas till för barnet mycket riskfyllda operationer, utanför professionell medicinsk kontroll. Här finns tydliga paralleller till diskussionen om förbud av aborter.

Manlig omskärelse strider inte mot konvention

Mer problematiskt är att barnombudsmannen gör sig till tolk av att omskärelse av pojkar strider mot Barnkonventionen.  FN:s Barnrättskommitté, som måste ses som den viktigaste riktningsgivaren för uttolkning av konventionen, har inte gett uttryck för att manlig omskärelse skulle strida mot konventionen, förutsatt att den sker på ett medicinskt betryggande sätt.

Barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet definieras i Barnkonventionens artikel 14. Det är en rättighet där barnet är beroende av föräldrar stöd och ledning och som successivt barnet får större eget ansvar för.  I artikel 20 berörs frågan om religiös och kulturell fostran där det stipuleras att minoriteter inte får förvägras rätten att tillsammans med andra medlemmar av sin grupp ha ett eget kulturliv och utöva sin religion. Det finns alltså inget i Barnkonventionen som stöder att religionsutövning enbart hör vuxenlivet till.

Artikel 24 uppdrar bl a åt konventionsstaterna att vidta åtgärder för att avskaffa sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. I förarbetena och i Barnrättskommittén har dessa preciserats till kvinnlig könsstympning, att föredra pojkar framför flickor vid barnafödande samt barnäktenskap.

FN:s särskilda rapportör för religions- och övertygelsefrihet har också berört frågan om omskärelse av pojkar och vänder sig emot att vissa länder hindrat föräldrar att utföra riter som omskärelse av pojkar.

Riskerar att undergräva rättigheter

Enligt Barnkonventionen har barnet rätt till en religion och att utöva den. Föräldrar som vill leda sitt barn in i sin egen religion har rätt att göra detta. Att beröva barnet dess tillhörighet är att frånta dem en väsentlig trygghetsfaktor och en mänsklig rättighet.

Det innebär inte att vi bortser från att det finns en konflikt mellan religionsfriheten och, en måhända snäv tolkning av, individens frihet. Men sådana konflikter måste hanteras med stor varsamhet, dialog med de berörda och kulturell känslighet. De kan inte lösas med domstolsutslag eller att en ombudsman sätter ner foten.

Även om vi är djupt bekymrade över barnombudsmannens ställningstagande, tvingas vi konstatera att hans agerande inte är unikt i ett europeiskt perspektiv. I tyska Köln kom nyligen en domstol till en liknande slutsats, vilket skapade bestörtning i judiska och muslimska grupper, fick läkare att stoppa ingreppet av rädsla för repressalier och ledde till stor förvirring i de politiska partierna.

Båda ställningstaganden är ett resultat av ett förändrat politiskt klimat, som riskerar att allvarligt undergräva judars och muslimers rättigheter i både vårt eget land och Europa. Det politiska klimatet är influerat av en allt mer sekulär vänster, som i ett mångkulturellt samhälle får allt svårare att förstå vad religion är. En alltmer individorienterad liberalism, som bortser från betydelse av kollektiv identitet. Och en växande islamofobi från höger.

Även om dessa grupper inte är överens i andra frågor, finns en risk i att man finner varandra i en majoritet av intolerans som slår mycket hårt på redan utsatta grupper.

Sven-Bernhard Fast, biskop i Visby

Peter Weiderud, förbundsordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

 

Artikeln är införd i DN debatt 3 oktober 2013, som replik på Barnombudsmannen m.fl. 

by

Reinfeldts sista tal i FN

Statsminister Fredrik Reinfeldt höll i går kväll kraftigt försenat det svenska anförandet i FN:s generalförsamling.
Det blir han sista tal i den rollen. Den slutsatsen grundar jag inte på regeringens läge i opinionsmätningarna, utan främst på tonen och innehållet i hans tal.
Han valde konsekvent att tala om vad Sverige vill och gör. Inte vid något tillfälle om den svenska regeringen. Det är en indikation på att han höll ett tal producerat av utrikesdepartementet och FN-representationen och där den egna politiska touchen varit begränsad.
Det kan tyckas vara en kremlologisk slutsats, men som talskrivare på UD lärde jag mig att den semantiska skillnaden mellan Sweden och the Swedish Government rymmer skillnaden mellan diplomatins invanda spår och ett politiskt ledarskap.
Sveriges diplomater talar för Sverige. Det innebär att alla talunderlag från UD uttrycker vad Sverige vill. Statsministern representerar regeringen och hans viktigaste uppgift är att säga vad regeringen vill.
Skillnaden mellan ett politiskt bearbetat tal och när regeringschefen – eller utrikesministern – levererar något som representant för Sverige kan därför enkelt utläsas i om han eller hon säger Sweden eller the Swedish Government. Det är ett lackmustest av vem som främst hållit i pennan.
Ett starkt fokus i statsministerns tal var Sveriges starkas stöd för kvinnors rätt och kamp mot diskriminering av kvinnor.
Det säger han några dagar efter att han utnämnd en minister med ansvar för DO som varit drivande i organisationen Ja till livet, det tydligaste politiska utrycket i Sverige mot kvinnors fria rätt till abort.
Samma minister har också arbetat för svenskkontrakt för invandrare och röstat mot homosexuella rätt till äktenskap. Den minister som har ansvaret för att mota diskriminering har alltså på några av de viktigaste diskrimineringsgrunderna en bakåtsträvande snarare än en framåtblickande politisk kompass.
Det indikerar den betydelse som den svenska regeringen tillmäter mänskliga rättigheter och kamp mot diskriminering. Därför kan det också ses som klädsamt att statsministern i sitt sista tal till FN:s generalförsamling talar om Sveriges engagemang för mänskliga rättigheter snarare än den svenska regeringens.
Flera har också hävdat att Elisabeth Svantesson borde vara diskvalificerad som minister för sin bakgrund i Livets ord och sin tillhörighet till trosrörelsen. Det är en felaktig kritik ur ett MR-perspektiv.
Jag har som religionskritiker ofta haft anledning att förhålla mig kritisk till den framgångsteologi som bär upp trosrörelsen. För mig bygger denna teologi på fundamentala missuppfattningar om kärleksbudskapet, nåd och upprättelse för de mest utsatta.
Men i ett land med religionsfrihet kan ingen individ diskvalificeras för sin tillhörighet till ett religiöst samfund. Ett samfund är ingen politisk organisation och det finns många – huvuddelen av dem inte sakpolitiska – till varför människor är med i ett samfund. Det kan handla om kulturell identitet, respekt för tidigare generationers eller makars tillhörighet, att barnen sjunger i kör o s v.
Jag är lutheran. Inte för att jag valt det eller för att Svenska kyrkan är bästa valet på en livsåskådningsmarknad. Jag är född lutheran och kommer att dö som lutheran. Det är en del av min identitet och jag har, trots många anledningar genom åren att vara kritisk både mot Luther och min egen kyrka, aldrig kommit i närheten av att vilja avsäga mig denna identitet.
Därför är jag bekymrad över den kritik som riktats mot Elisabeth Svantesson för hennes samfundstillhörighet, inte minst från egna partivänner. Den indikerar en bristande respekt för religionsfrihet, som är ett fundament inom helheten av mänskliga rättigheter.
Dessutom är det politiskt oklokt. Även om andelen socialdemokratiska röster är lågt inom trosrörelsen, så skär en sådan svepande brist på tolerans djupt in också mot andra grupper – pingstvänner, metodister, muslimer, baptister, katoliker, ortodoxa.
Totalt sett är de väljare som definierar sig som troende ungefär 17 procent, eller en miljon. En majoritet av dessa har värderingar som gör att de överväger att rösta på socialdemokraterna.
Utnämningen av Elisabeth Svantesson är ett bakslag för kvinnor, homosexuella, invandrare och andra som behöver samhällets stöd mot diskriminering. Men ansvaret för detta är inte främst arbetsmarknadsministerns, utan statsministerns. Han som för en tid sedan konstaterade att arbetslösheten inte är ett problem för etniska svenskar mitt i livet. Han kunde ha lagt till heterosexuella män, men då kanske det blivit övertydligt var identifikationen finns.
Därför måste fokus vara inte så mycket på att byta ut Svantesson utan att byta regering.
Nästa år kommer det svenska anförandet i generalförsamlingen att hållas ännu mer försenat. Och då hoppas jag att den som talar gör det för den svenska regeringen, även om förberedelsetiden kommer att bli knapp.
Jag ser fram emot det talet.

by

Socialdemokratisk framgång i kyrkovalet förpliktar i arbetet för religionsfrihet

En domare i London har i veckan beslutat att en muslimsk kvinna måste ta av sig sin heltäckande niqab när hon ska vittna inför hans domstol. Om hon nekar kan hon dömas för domstolstrots.

Domaren säger att han inte har anledning att betvivla allvaret i hennes religiösa övertygelse och att det heller inte spelar någon roll att den 22-åriga kvinnan började bära niqab först i maj 2012. Han inser samtidigt att hans utslag sätter nya prejudikat för religionsfriheten i Storbritannien och hoppas därför att en högre juridisk instans eller parlamentet avgör frågan. Kvinnans tro innebär att hon inte vill uppträda obeslöjad inför andra män. När hon framträtt tidigare har hon gått med på att först uppträda utan slöja inför en kvinnlig polis, så att identiteten säkrats. Sedan har hon förhörts med slöja. Nu vill domaren kunna se hennes ansiktsuttryck.

I Leipzig i Tyskland beslöt en domstol i förra veckan att tvinga en 12-årig muslimsk flicka att delta i den obligatoriska simundervisningen. Hon hade bett om att få slippa, eftersom hon, med hänvisning till sin tro, upplevde obehag att bada tillsammans med pojkar med bar överkropp.

I fjol beslöt en domstol i Köln att förbjuda omskärelse av pojkar med hänvisning till att det tillfogar allvarlig kroppsskada. Utslaget fick en lång rad läkare att vägra ingreppet, skapade stor bestörtning hos judar och muslimer och ledde till stor förvirring i de politiska partierna.
multireligionJag arbetade under förra veckan några dagar tillsammans med FN:s Speciella Rapportör för Religionsfrihet, den tyske filosofiprofessorn Heiner Bielefeldt, och fick i kaffepauser möjlighet att diskutera de aktuella domarna och konsekvenserna.
Han kände samma oro över att frågor som bara kan lösas i ödmjukt samförstånd och dialog alltför ofta tvingas till brutala avgöranden i domstol där konsekvenserna, oavsett utgång, tenderar att bli fyrkantiga.

Att de europeiska domstolsutslagen så tydligt går på tvärs med och inskränker religionsfriheten, tvingades vi båda konstatera, är ett uttryck för tidsandan. Även om en majoritet av européerna är toleranta, är kunskapen om religionsfrihetens principer och behoven hos minoritetsreligioner ofta otillräcklig. Det gör det svårt att stå emot den oheliga allians som bildas mellan militanta sekularister på vänsterkanten, alltmer individfixerade liberaler och högerns islamofober. I denna allians kan de flesta hitta något att knyta an till, vilket gör det möjligt att forma även oväntade och massiva majoriteter av intolerans.

I Sverige har vi än så länge varit förskonade från allvarliga bakslag för religionsfriheten i domstolar. Det beror delvis på att vi inte har samma konstitutionella tradition som en del andra europiska länder. De viktiga utslag som kommit, t ex det s k handskakningsmålet för något år sedan i arbetsdomstolen, landade också tydligt på Europarådskonventionen för Mänskliga Rättigheter och stärkte därmed religionsfriheten.

Däremot gör vi ett misstag om vi tror att det svenska politiska klimatet väsentligt skiljer sig från andra europeiska länder. Sverigedemokraterna gjorde i helgen stora framryckningar i kyrkovalet, i huvudsak på en islamofobisk agenda.

Visserligen gjorde också vi socialdemokrater ett bra kyrkoval, inte minst genom att skapa kontrast mot Sverigedemokraterna och lyfta fram vikten av religionsdialog. Detta är en tydlig, medveten och förankrad hållning hos Kyrkomötesgruppen, vilket också bidrar till att förbättra den bild av socialdemokratin som skapades hos många muslimer under turbulensen i våras.

Även i Svenska kyrkans beslutande församlingar kommer alltså religionsfrihetens principer att debatteras. Den diskussionen påverkar också biskopar och präster. I Ekots lördagsintervju fick ärkebiskop Anders Wejryd frågan om det på religiösa grunder ska vara möjligt att få avstå från obligatorisk dansundervisning i svenska skolor.

Han började med att säga att han inte såg någon kristen grund för att få avstå, men slog sedan till med att han inte såg någon grund alls. Denna religionsfrihetskritiska hållning från ärkebiskopen är självklart ingen anpassning till Sverigedemokraterna. Däremot är det en anpassning till de ”goda människornas tystnad”. Det kostar på att ta strid för religiösa minoriteters rätt och en ledare för en bred folkkyrka måste välja sin strider.

Religionsfrihetens principer – om varje människas rätt att kunna leva ut sin tro, men också varje människas rätt att stå fri från religiös påverkan – är fundamental för att vårt framtida mångkulturella samhälle ska fungera och byggandet av en fungerande sekulär stat. Det kräver kunskap och stor varsamhet med dessa frågor i många sammanhang – domstolar, arbetsplatser, politiska församlingar och civilsamhälle.

Det finns självklart sammanhang där religionsfriheten måste stå tillbaka, t ex inför hot mot hälsa och säkerhet. Men i de flesta situationer går kollisionerna mellan minoriteters särarter och samhällets norm att lösa, utan att den enskilde ska behöva utsättas för allvarliga kränkningar. Det finns kvinnliga domare som kan hantera den typen av problem som uppstod i London. Det borde gå att ordna simundervisning enbart för flickor även i Tyskland. I den mån dansundervisning ska anses obligatorisk i svenska skolan, borde det vara möjligt att hitta en form som gör den tillgänglig för alla.

Det mandat som socialdemokraterna har erövrat i kyrkovalet knyter i denna fråga an till en lång och stark ekumenisk tradition i Svenska kyrkan. Svenska kyrkan har de senaste 100 åren gjort en imponerande resa från exkluderande religiös intolerans till inkluderande ekumenisk samverkan. Det är viktigt att vi socialdemokrater, också i Svenska kyrkan, står upp för religionsfriheten på ett sätt som gör att också biskopar och präster känner trygghet att ställa sig på rätt sida i denna kulturkamp.

 

läs mer om kyrkovalet här:

svenska kyrkan

DN

by

Bara kompromisser kan rädda Egypten från avgrunden

Den arabiska våren hjälpte Egyptens folk att göra upp med decennier av totalitärt styre, avsätta Hosni Mubarak och nå sina första demokratiska val. Mellanöstern behöver ett starkt och demokratiskt Egypten. Men en levande demokrati kräver också tålamod, kompromissvilja och respekt för politiska meningsmotståndare. Frånvaro av en kultur för politisk reformism, där istället varje politisk aktör söker agera utifrån den egna kortsiktiga agendan, har nu fört Egypten till avgrundens rand.

Tahrir Sq 8 mars 2011Den demokratiskt utsedde presidenten Mursi sökte använda sin majoritet till att köra över oppositionen och snabbt trumfa igenom en ofärdig grundlag, istället för att samla landet och lägga grundstenarna för demokrati.

De demonstrerade massorna hade inte tålamod att använda de demokratiska instrument som den folkliga revolutionen åstadkommit, utan ropade istället på ny revolution och militär. Militären valde inte bara att avsätta den förste folkvalde presidenten, utan har också använt oproportionerligt våld mot president Mursis anhängare, som demonstrerade mot detta.

Den tidigare oppositionen, däribland vårt eget systerparti i de egyptiska socialdemokraterna som nu innehar den tillförordnade premiärministerposten, agerar revanschistiskt och ger sitt okritiska stöd till militärens agerande. Premiärminister Hazem el-Beblawis förslag om att upplösa det Muslimska brödraskapet provocerar moståndarna och minskar ytterligare utrymmet för förhandlingar.

Pendeln slår allt häftigare fram och tillbaka, samtidigt som hundratals människor dör, Egyptens ekonomi kollapsar och den sköra demokratin kapsejsar.

Egyptens skiljelinje går inte mellan religion och sekulärt, även om spänningarna mellan det muslimska brödraskapet och den av militären stödda sekulära oppositionen ger ett sådant intryck. Skiljelinjen, i Egypten, såväl som på andra platser, går mellan höger och vänster, i synen på demokrati, mänskliga rättigheter och social jämlikhet.

Egyptens väg bort från avgrunden handlar om inkluderande snarare än exkluderande politiska processor. Det handlar om dialog snarare än konfrontation. Det handlar om reformism snarare än absolutism.

Militären har tillsammans med interimsregeringen huvudansvaret för att den nuvarande våldsspiralen bryts. Militären måste genast upphöra med våldet mot civila. Interimsregeringen måste skapa en verklig dialog där muslimska brödraskapet får en tydlig och självklar plats. Muslimska brödraskapet måste gå in i dialogen med en ödmjukhet framväxt ur insikten att man missbrukade det mandat man fick i senaste valet. Dess ledarskap måste sätta stopp för de provokationer och det våld som dess anhängare gör sig skyldiga till i demonstrationerna, och i synnerhet värna den utsatta koptiska minoriteten.

Omvärldens, i första hand EU:s, stöd, i form av bistånd, handel, politisk dialog och påtryckningar måste inriktas på att stödja processer där alla relevanta aktörer finns med. I en demokrati är det legitimt att politiska partier har olika politiska mål. Och i en demokrati kan ledaren förlora makten utan att hamna i fängelse.  Egyptens väg framåt går via den grå vardagens demokratiska reformism, i form av förhandlingar, kompromisser och samarbete. Detta kan ena och stärka Egypten.

Peter Weiderud

Bli medlem - klicka här!