Tiden håller på att rinna ut för Syrien. Gasattacken i förra veckan har drastiskt höjt de politiska insatserna och risken för ett USA-lett militärt angrepp, syftande till att bestraffa Assas-regimen, är nu överhängande.
Jag säger risken, inte för att det saknas motiv att ställa Syriens regim till ansvar, utan främst för att jag befarar att ett militärt ingripande kommer att försvåra en politisk lösning av konflikten. Och det finns dessvärre inte någon hållbar militär lösning på denna konflikt.
Dessutom finns en påtaglig risk för en spridning av konflikten. Det märks i människors oro inte minst i Erbil i norra Irak, där jag just nu befinner mig. Den lilla kurdiska provinsen har ensam tagit emot mångdubbelt fler flyktingar från Syrien, än hela EU tillsammans.
Det saknas heller inte paralleller mellan det USA-ledda angreppet på Irak för tio år sedan och det förspel som byggs upp i Syrienkonflikten just nu. Då som nu stod kemiska vapen som motiv för angreppet. Säkerhetsrådet var splittrat. FN hade till uppgift att söka klarhet, men gavs inte möjlighet att fullgöra sitt uppdrag.
Efter invasionen 2003 visade det sig att de bevis USA hänvisade till inte fanns. Idag är det få som tvivlar på att kemiska vapen kommit till användning i Syrien. Men det är långt ifrån klarlagt av oberoende expertis vem som har gjort det. I maj kom en FN-rapport ledd av Carla Del Ponte fram till att det var del av rebellerna snarare än regeringen som kunde knytas till användning av Sarin i konflikten. Den uppgiften, som byggde på intervjuer av offren, tonades senare ner.
Det är olyckligt att så många politiska ledare, inte bara i USA utan också i regionen och Europa, inte låter FN:s undersökningsgrupp, som nu är på plats och snart kommer med sin rapport, göra sitt jobb innan man uttalar sig kategoriskt i skuldfrågan och ropar på militär vedergällning.
Carl Bildt hör i sina uttalanden till de mer försiktiga av europeiska utrikesministrar. Där finns möjligen en parallell till ett annat USA-lett militärt ingripande som många jämför med – NATOs bombningar av Serbien i samband med Kosovo-krisen 1999.
Jag arbetade då som talskrivare för utrikesminister Anna Lindh och deltog i arbetet med att formulera det svenska förhållningssättet, vilket landade i att vi ansåg angreppet inte vara legalt, men väl legitimt. Carl Bildt var då moderatledare och samtidigt Hög representant i Bosnien och min bild var att han då, i samband med de partiöverläggningar som skedde inför fastställande av den svenska hållningen, var den mest återhållsamme och folkrättsligt principiella av de borgliga partiledarna. Med samma grundsyn denna gång, och under de förutsättningar som gäller just nu, borde han ha svårt att ställa sig bakom en svensk sanktion av ett USA-lett angrepp.
Den svenska hållningen i Kosovo-krisen har också varit vägledande för socialdemokratins förhållningssätt till den viktiga principen om ansvaret för att skydda, R2P, som utvecklats inom FN det senaste decenniet. Ett militärt ingripande kräver beslut av FN:s säkerhetsråd. Men i extrema nödlägen, när säkerhetsrådet är oförmöget att ta ansvar, kan man inte utesluta en annan, men bred och folkrättsligt grundad ordning.
Men detta kräver uppfyllelsen av en rad kriterier, inte bara fullständig klarhet i ansvarsfrågan, som inte är på plats denna gång. Bl a måste alla diplomatiska och politiska ansträngningar vara uttömda och man måste vara säker på att ett militärt ingripande inte förvärrar situationen eller får andra och värre konsekvenser.
Det gäller både i Syrien och i Mellanösternregionen. Men också i internationell politik i stort. R2P är en av de viktigaste nydaningarna i folkrätten under senare år. Men om konceptet missbrukas, används slarvigt eller som täckmantel för vissa länders intressen kommer det att politiskt kapsejsa.
FN:s undersökningsgrupp måste först och främst få göra sitt jobb. FN måste också få uttömma alla sina möjligheter till politisk lösning. Det är dags för FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon att själv bege sig till Damaskus. Det var genom att själva ta den typen av ansvar som hans företrädare Dag Hammarskjöld och Kofi Annan vid flera tillfällen klarade av att lösa mycket svåra konflikter.
Dödandet måste upphöra. Alltför många länder har i Syrien-konflikten tagit ensidig ställning och ger stöd till antingen regimen eller oppositionen på ett sätt som ger båda parter förhoppningar om att det finns en militär lösning. Det gör det inte. Om omvärlden samlat kunde ta ställning för en politisk lösning, skulle förutsättningarna drastiskt förändras.
Sverige och EU är en del av denna omvärld. Vi måste göra vårt yttersta som dialogpartner till alla aktörer för att uppamma stöd för en politisk lösning. Vi måste också ta vårt ansvar för att ta emot flyktingar. Under Kosovokrisen tog Sverige emot 90.000 flyktingar. Sedan Syrienkrisen började har vi tagit emot en tiondel så många syrier och Migrationsverket har nu skrivit ner sina prognoser. Gränsen till Europa är så tät så att flyktingarna inte kommer igenom och kan söka asyl.
Det är skälet till att jag möter så många från Syrien på gatorna i Erbil. Och det beror på det ökade inflytandet av främlingsfientliga partier i EU:s medlemsländer.
Peter Weiderud
Uppdatering 29/8 2013:
Peter Weiderud skriver också i Expressen om Syrienfrågan under rubriken Ahlin och Bildt, stå upp mot Obama
http://bloggkartan.se/registrera/23145/stockholm
FN har tidigare sagt att det finns anledning att tro att kemiska vapen har använts i konflikten i Syrien och både rebellerna och regimen har anklagat motståndarsidan för att ha använt sådana. Svaret på frågan om nervgas har betydelse inte bara för de tragiska offren i går, utan har också adresserats i krav från USA och NATO där de hotar med repressalier. I december 2012 varnade President Barack Obama president Bashar al-Assad för att använda kemiska vapen mot sitt folk: Det får konsekvenser och ni blir ansvarig, sade Obama.
Den demokratiskt utsedde presidenten Mursi sökte använda sin majoritet till att köra över oppositionen och snabbt trumfa igenom en ofärdig grundlag, istället för att samla landet och lägga grundstenarna för demokrati.
1) Militären behöver mer pengar
Endast 50 av 200 länder har idag reglering av vapenhandeln. Sverige har på pappret en stark reglering, även om implementeringen, inte minst under de senaste tio åren, visat på allvarliga brister. Detta är en av de viktigaste frågorna att hantera på den socialdemokratiska partikongressen i nästa vecka.