På Västbanken och Gaza har många soptunnor brunnit och många stenar kastats. Palestinier har goda skäl att kasta sten mot Israels militär och bosättare som stjäl land och stänger in bakom murar. Efter en dryg veckas resa på Gaza har jag sedan ett par dagar åter börjat följa svenska nyheter. Sverige är en ort i världen, och även ungdomar i Husby har sina skäl att kasta stenar och tända eld på soptunnor.
Men alla i förorten kastar inte sten.
För en vecka sedan besökte vi jordbruk på Gazaremsan. Dr Ibrahim från Gazas (Hamas) jordbruksministerium, klädd i kostym och lackskor, berättade kunnigt om jordbruk på Gaza men också om hur gård efter gård bombats i spillror av Israel under de senaste krigen. Gårdarna har bombats och byggts upp flera gånger de senaste åren. De är inte i tipp topp skick, och Dr Ibrahim trippar fram mellan komockor för att inte solka sina skor.
Segregationen i Sverige är inte lika välutvecklad som den i Israel och Palestina. Men det finns gemensamma drag. En planerad eller oplanerad vana att inte dela med sig sätter soptunnor i brand.
När vi ställer kritiska frågor om bla moralpolisens framfart på Gaza svarar folk inom Hamas administration undvikande och låtsat ovetande. De känner vår kritik inför att män och kvinnor på stranden avkrävs vigselbevis för att få promenera tillsammans vid havet. Och, Hamas är nu inget liberalt mittenparti för medelklassen i ett land med kanske världens bästa välfärd och fred sedan 200 år. Hamas är en blandning av viljan att inte ge upp under Israels brutala politik och Israels avrättningar, och viljan att bygga sin egen politiska och mänskliga självkänsla på islams rika historia.
Tack vara Europas dubbelmoral och Israels attacker vill Hamas och många islamister för allt i världen inte vara lika västerlandet inklusive Israel.
Hamas representerar förstås inte alla muslimer, ens på Gaza. Men segregationens politiska logik fungerar åt båda håll.
Ulf Carmesund
Internationell sekreterare
Socialdemokrater för tro och solidaritet