Efter att ha varit på ett dussin seminarier i Visby om försvars- och säkerhetspolitik slår det mig, kalla kriget är slut sedan länge, men inte kalla krigets tänkande.
Efter Överbefälhavarens utspel i vintras om att militären bara kan försvara Sverige i en vecka, om anfallet kommer i bara en riktning har debatten rasat. Och det är i huvudsak tre åsikter som dominerar.
1) Militären behöver mer pengar
Partierna tävlar om vem som vill höja anslagen mest och under Almedalsveckan gav sig även Vänsterpartiet in i budgivningen. Frågan är dock, om 42 miljarder ger en militär som kan försvara Sverige i en vecka, vad får vi då för ytterligare 21 miljarder, en och en halv vecka? Även om anslaget minskat som andel av BNP får militären fortfarande mer pengar än såväl rättsväsendet som det internationella biståndet.
Försvarsberedningen pekar ut en rad hot som ekonomisk kris, politisk och religiös extremism, pandemier, cyberhot och klimatförändringarna, men ser inga militära hot inom överskådlig tid. Militärens 42 miljarder kan också jämföras med budgeten på 1 miljard för MSB – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, vars uppgift är att förbereda Sverige för andra kriser än just militära.
2) Värnplikten bör återinföras
Hur 2010-tal är det att tvinga unga män och kvinnor att delta i något som kan innebära att behöva döda en medmänniska? En yrkesarmé är inte bra, men vi kan inte gå tillbaka till en reform med rötter från tidigt 1800-tal (beväring). Modern krigföring handlar inte längre om massarméer utan snarare om högteknologiska vapen kompletterat med snabba och avancerade insatser som kräver omfattande utbildning och erfarenhet. Vi har också blivit allt mer medvetna om svårigheterna med att lösa konflikter militärt, läs Irak och Afghanistan där överlägsna styrkor har svårt att bidra till fred. Vi behöver tänka nytt och annorlunda.
3) Vi behöver gå med i NATO
Frågan är dock varför. Försvarsberedningen ser inget militärt hot i närtid. Förvisso rustar Ryssland upp, men det är från en låg nivå och det är svårt att se varför de skulle vilja anfalla Sverige. Till skillnad från Georgien finns här inga olösta tvister om gränser eller resurser.
Det är snarare så att vi genom ett medlemskap i Rysslands gamla fiende NATO skulle öka risken att dras med i en eventuell konflikt. Ett medlemskap är heller inte gratis, dels blir det en medlemsavgift, men framför allt en förväntan att ha en stark militär som kan ta ett ansvar för säkerheten kring Östersjön.
Det finns dock de som tänker annorlunda. Ett antal organisationer från det civila samhället, bland annat Diakonia, Greenpeace, Kristna Fredsrörelsen och Svenska Freds har gjort en skuggberedning till Försvarsberedningen. Flera av dessa organisationer är också med i nätverket Fredsagenda 2014 som tagit fram skriften ”Fred, säkerhet, försvar” som ger mycket kunskap historiskt om svenskt försvar, men också om alternativa sätt att hantera konflikter.
Båda dessa är obligatorisk sommarläsning för oss som tycker att debatten om fred och säkerhet behöver förnyas rejält. Det är dags att lämna det kalla krigets tänkande med hotbilder om att ”ryssen kommer” och att svaret är en bataljon på Gotland.
Klas Corbelius