Close

Author Archive for: PeterWeiderud

by

Vänstervinden är här – dags att hissa seglen

Det svenska resultatet i EU-valet bars av en starkare vänstervind än vad vi sett på länge. Vi höll ställningarna jämfört med för fem år sedan. Vänsterpartiet gick framåt. Miljöpartiet, med en självidentifikation av väljarna som i huvudsak vänster gick ordentligt framåt och tog ett ytterligare mandat. Och Feministiskt initiativ, med en motsvarande kraftig självidentifikation till vänster, lyckades få in den förste romske representanten i Europaparlamentet.

Att vi, trots en så tydlig vind, inte lyckades lyfta oss från det blygsamma resultatet för fem år sedan (det finns dessutom en liten risk att vi i sluträkningen – där utlandsrösterna också ingår – tappar ytterligare någon tiondel och att vårt sjätte mandat då hotas) kan beskrivas som att vi missade hissa seglen. Vi behöver ta lärdom av detta både inför nästa EU-val, och inför riksdagsvalet om drygt tre månader.

Det tycks vara i huvudsak två frågor – och ett perspektiv – som starkt engagerade väljarna i EU-valet. Den ena frågan handlar om jämställdhet, mänskliga rättigheter och människovärdet. Samtidigt som extremhögern gått starkare än vad vi sett sedan 1930-talet, och med samma agenda som då att skapa politiska syndabockar, har väljarnas motstånd varit massivt. Det, och de etablerade partiernas ljumhet i jämställdheten har fått många yngre – främst kvinnor – att belöna Fi. Miljöpartiet och Vänsterpartiet belönades också av väljarna i denna fråga, för att de orkat vara tydligare än oss.

Den andra frågan handlar om miljö- och klimat. Det är huvudförklaringen till Miljöpartiets starka frammarsch, men också till att många moderata väljare gått till centern. Det innebär inte att frågan saknar höger-vänster dimension, snarare att det finns en entydig trend åt vänster i hela det politiska fältet. Klimatfrågan var en tydlig del av vår EU-valplattform, vilket är en delförklaring till att vi höll ställningarna, men Miljöpartiet har här en hög trovärdighet.

Det perspektiv som väljarna belönade handlar om en politik för Europa. I valanalysen efter valet 2009, konstaterade vi att vi misslyckats för att vi inte haft en tydlig politik för vad vi vill göra med Europa. Vi lät då valet handla om det vi själva såg som svenska frågor – jobben – och var alltjämt blockerade av ett kvardröjande EU-motstånd i partiorganisationen.

I år var det bättre. Men fortfarande besväras vi som parti av splittringen mellan ja eller nej till EU. Vår viktigaste valfråga om rättvisa villkor är en mycket viktig fråga, men handlar inte om vad vi vill göra med Europa utan om vad vi inte vill att Europa ska göra med oss. Den är defensiv och upplevs inte som visionär och framåtblickande av väljarna.

Avgörande för att få förtroende för detta perspektiv hos väljarna är att våra företrädare signaler att de tror på EU och vill använda den politiska plattformen. När vår toppkandidat meddelade att hon skulle idag röstat nej till svenskt medlemskap, togs det emot väl i de delar av partiet som tycker så. För väljarna, som mentalt hunnit längre in i det svenska EU-medlemskapet, blev signalen en annan.

Den viktigaste lärdomen inför nästa EU-val är densamma som vi gjorde i valanalysen för fem år sedan, men nu inte orkade fullfölja. EU-valet handlar för väljarna inte om Sverige utan om vad vi vill göra med Europa. Vi behöver gå till val på en tydlig, framåtblickande och visionär vänsterpolitik för Europa. I år, om vi ska lyssna till väljarna, skulle den burits av klimatfrågan, människovärdesfrågor, integrationsfrågor, rättighetsfrågor och tydliga idéer hur vi vill få igång de europeiska ekonomierna. Självklart underbyggda av vår höga trovärdighet i de traditionella trygghetsfrågorna, oavsett om arenan för dessa är europeisk eller svensk.

Kan vi då dra någon lärdom av EU-valet inför riksdagsvalet? En är självklart att väljarna är intelligenta. De förstår vilka frågor som är viktiga för deras framtid på Europanivå, respektive på lokal och nationell nivå. Vi behöver ha bra politik för rätt nivå.

Samtidigt bekräftar valresultatet de värderingsförskjutningar i det svenska samhället som vuxit under senare decennier. Från ett materiellt sätt att tänka till immateriellt. Från ett nationellt perspektiv till ett internationellt. Från ett kollektivt ansvarstagande till mer av individuellt. Från ett hierarkiskt till ett frihetligt. Från enhet till mångfald.

rosor valkampanj ep14

Dagens svensk är mer tolerant, mer miljömedveten, mer jämställd och mer ansvarskännande än tidigare generationer. Detta är för mig vänster. Huruvida det är socialdemokratiskt beror på hur vi svarar upp mot värderingsförskjutningarna är formulerar vår politik.

Dessa värderingsförskjutningar är tydligare i storstad än på landsbygd. Tydligare bland yngre än äldre. Tydligare hos kvinnor än hos män. Och tydligare hos välutbildade än hos lågutbildade. Här ligger också en viktig del av förklaringen till att röstbilden är så olika.

 

 

I Arboga, där jag kommer ifrån och har min arbetarkommuntillhörighet, nådde vi 36,59 procent. Men Sverigedemokraterna var näst största parti med 11,64, tätt följt av moderaterna och miljöpartiet. Övriga partier är marginella. I Stockholm, där jag i huvudsak bor och verkar idag, blev Miljöpartiet största parti (21,7), följt av moderaterna 16,2), oss (15,2), folkpartiet (12,4) och Fi (10,4).

Är Arboga eller Stockholm mest vänster. I slutändan ganska lika, mätt med utfallet för oss, vänsterpartiet, miljöpartiet och Fi tillsammans – 53 respektive 54 procent – ungefär som riket i stort. Men det konkreta utfallet är helt olika, beroende på hur partierna och deras agendor speglar de värderingar och viktiga frågor som människor bär på.

Om vi inte ändrar någonting i vårt nuvarande upplägg inför valet till riksdagen i september, kommer vi att göra ett utmärkt val till i Arboga. Tack vare samarbetet med miljöpartiet som fångar upp delar av det moderna vänsteragendan, och vår historiska relation till vänsterpartiet, kommer det att räcka till vårt viktigaste kortsiktiga mål – att byta regering. Att det målet är i sikte visar dagens väljarundersökning från SCB, som ger oss nästan lika stort stöd som hela Alliansen tillsammans.

Men förmår vi fånga upp erfarenheterna från EU-valet och förstärka vårt viktiga grundbudskap – jobb, skola, välfärd – med en kraftfullare politik för klimat, jämställdhet, mångfald och antrasism – frågor som fångar upp den moderna mer frihetligt orienterade vänsterväljaren – kan vi nå längre.

Då kan vi lägga grunden till att bli ett verkligt framtidsparti – ett parti som förstår den moderna människans frihetslängtan och kan formulera en trovärdig vision för ett jämlikt samhälle, inte bara i industrisamhällets folkhemsmiljö, utan också i ett modernt, globaliserat och av mångfald präglat kunskapssamhälle.

En viktig orsak till moderaternas framgång 2006 var att man, från ett högerperspektiv, noterade värdeförskjutningarna i väljarkåren och formulerade konceptet för de nya – mjukare – moderaterna. Deras resultat i EU-valet är ett kvitto på att väljarna nu genomskådat detta och inte längre tror på den postmoderna högervisionen när den prövats i realiteten.

Om deras svar, vilket är mycket troligt, blir mer traditionellt gammalmoderat kommer vår valrörelse att bli så mycket enklare.

Men vi behöver inte hoppas på det. Det bästa vi kan göra är att i trygghet och tillförsikt möta den moderna väljarens längtan efter ett mer jämlikt, mer tolerant, mer hållbart och mer tryggt samhälle. Det finns bara en hållbar väg i politiken. Det är framåt.

Peter Weiderud, förbundsordförande

by

Attentat i Belgien kastar mörk skugga över EU-valet

De fruktansvärda morden vid judiska museet i Bryssel kastar en allvarlig skugga över dagens val till Europaparlamentet, i Belgien men även i hela Europa.

Det finns visserligen ingen bekräftad motivbild, men platsen för morden och att två av de mördade var israeler gör att det finns risk för antisemitiska kopplingar.

Extremhöger – med dess antisemitiska, islamofobiska och andra rasistiska förtecken, har inte varit så stark, så välorganiserad och så våldsam i Europa sedan 1930-talet. Det finns risk också för en stor framgång för högerextremismen i dagens val.

Även i Sverige. Sverigedemokraterna ser ut att göra ett bättre val än för fem år sedan med just denna nationalistiska retorik. Både vår tidigare partiledare Mona Sahlin och vänsterpartiets Dror Feiler har fått hakkors ritade på sina dörrar, för sin öppna kritik mot rasismen.

Det politiska våldet har ökat markant. I den statistik som Brottsförebyggande rådet och Säpo sammanställt för åren 1999-2009 kan man notera en markant ökning, både av våldet från högerextrema och vänsterextrema.

Det är visserligen en markant skillnad mellan de båda gruppernas beteenden. Samtliga 14 mord som finns registrerade har begåtts av högerextrema. Detsamma gäller hets mot folkgrupp. Här är statistiken 411 för de högerextrema och ingen för vänsterextrema. Men misshandel, skadegörelse våldsamt upplopp och en rad andra brott finns registrerade både på höger och vänsterextrema.

Den alltmer extrema högerextremismen är ett direkt hot mot vår demokrati. Dess polerade form – Sverigedemokraterna – använder demokratin för att nå sina syften, men respekterar demokratin lika lite som de högerextrema gjorde på 1930-talet. Man vägrar acceptera det grundläggande demokratiska fundamentet om alla människors lika värde och hanterar mänskliga rättigheter selektivt. Den är också, som statistiken visar, livshotande för de grupper man inte gillar, och för dem som tydligt vänder sig mot deras metoder.

Men även det vänsterextrema våldet undergräver vår demokrati. Politiskt våld är alltid fel och det vänsterextrema bidrar till är att sänka trösklarna för användningen av politiskt våld.

När jag skriver detta är det några timmar kvar på en av de viktigaste dagarna för den europeiska demokratin på mycket länge. Har du inte röstat ännu, så finns det tid. De högerextrema är i år massivt mobiliserade och varje utebliven röst är en halv röst på dessa.

by

Kryssningsmissiler provocerar till anfall

Ukrainakrisen har gjort att försvarspolitiken blivit en het fråga i valrörelsen. I den historiska rysskräckens inte hela klara vatten söker partierna trumfa över varandra med nya miljoner.

Detta trots att det inte finns någon som helst koppling mellan Krim-krisen och ett eventuellt framtida hot mot Sverige. Svenska försvaret har en uppgift att, inom ramen för vår säkerhetspolitik, värna vår territoriella integritet. Hur detta bäst ska lösas, bör hanteras och vad det får kosta, ska i lugn oro analyseras av en bred försvarsberedning utifrån det som uppgiften kan rymma.  Försvarspolitiken har inte hanterats väl de senaste åren och det behövs förändringar, men det ska vara rationella snarare än emotionella bedömningar som ligger till grund för inriktningen.

Nu är det kanske inte hela världen om en valrörelse tvingar oss att slänga ut några hundra miljoner extra på försvaret. Valgodis kostar, alldeles oavsett vilket politikområde vi talar om. Onödigt, förvisso – det finns andra och viktigare behov -, men inte värre att vi kan räta upp situationen längre fram.

Då är försvarsministerns utspel i förra veckan om att bestycka JAS med kryssningsmissiler som har en räckvidd på 1000 km betydligt allvarligare. Det handlar nämligen om att vilja ge en kvalitativt ny inriktning på vårt försvar.

En viktig del av Sveriges militära alliansfrihet – från det den formulerades för 200 år sedan – har varit att vårt försvar byggs för att försvara vårt land om det blir angripet. Sverige är berett att göra motstånd – vi säljer oss mycket dyrt – men det får inte råda någon misstanke om att vi för egen del, eller tillsammans med någon annan, börjar ett krig.

Därför har vi alltid medvetet valt försvarssystem som kommunicerar detta. Som är icke-provokativa, eller inte kan misstänkas användas för anfall. Våra flygplan – även Gripen – har t ex medvetet en kortare räckvidd än andra plan.

För drygt 50 år sedan fanns planer på en annan inriktning, genom att utveckla en svensk atombomb, vilken som bekant ej är ”foer hjemmebrug” som Johan Galtung så sammanfattande utryckt det. Planerna ledde då till en massiv folklig kritik – initierad inte minst från Broderskapsrörelsen och Socialdemokratiska kvinnoförbundet  – och ledde fram till en politisk konsensus att kärnvapen gör oss mindre, inte mer, säkra.

På samma sätt är det dessvärre med Karin Enströms militära dröm om kryssningsmissiler som kan slå ut ryska flygbaser. Jag kan själv inte bedöma hur starkt dessa står sig i relation till den tänkta ryska fienden. Förmodligen har de ganska begränsad avskräckning. Då stannar förslaget vid dålig – för att inte säga farlig – symbolpolitik. Vi retar upp en tänkt fiende, utan att ha täckning för hotet.

Eller så kan det bli substans i försvarsministerns idé. Då är den definitivt farlig. Då är det nämligen den ryska militärens skyldighet att skapa ett militärt motmedel. Då har vi lockat fram det ryska hot som inte fanns och Sverige har blivit medansvarigt för upprustning och ökat osäkerhet i vårt närområde.

De kryssningsmissiler försvarsministern fallit för, och beslutat servera som valgodis i en tid av säkerhetspolitisk oro, har haft sina förespråkare från den svenska militärindustrin ett tag. De avfärdades tidigare – på säkerhetspolitisk grund – av utrikesminister Carl Bildt, just med argumentet att svenskt försvar är till för försvar och inget annat.

Om kryssningsmissilerna är dålig försvarspolitik är de förödande ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Därför har jag goda förhoppningar att de inte når så mycket längre än till en förvarspolitisk diskussion i ett uppskruvat säkerhetspolitiskt läge.

Detta kan dock utveckla sig till en fråga som skiljer vänster från höger, eller mera exakt en skiljelinje mellan dem som motsätter sig ett svenskt medlemskap i NATO och dem som förordar detsamma. Om vi ger upp den försvarspolitiska grundbulten för den svenska alliansfriheten att vi aldrig kommer att första steget till att gå i krig och skaffar militära instrument som inbjuder en potentiell fiende att slå till först, för att inte hamna i ett sämre läge om vi skulle göra det, är poängen med att stå utanför en försvarsallians urholkad, vilket förmodligen på sikt får den svenska opinionen att ändra sig till förmån för svenskt medlemskap i NATO. Vi agerar ju så att säga redan med en militärallians logik.

Mot detta har Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna inga invändningar. Var Centern står vet vi inte riktigt heller i denna fråga. Men vi, tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, tror alltjämt på svensk militär alliansfrihet. Det var militärallianser som blev omoderna vid kalla krigets slut. Inte frihet från desamma. Militär alliansfrihet innebär nämligen att vi placerar politiska och diplomatiska åtgärder i den första försvarslinjen och placerar de militära där de gör hemma – som den sista försvarslinjen.

Därför är det viktigt att försvarsministerns förslag om långdistansmissiler aldrig blir verklighet.

 

by

Egyptens dödsdomar trappar upp våldet

Idag dömdes 529 personer till döden i Egypten. De är dömda i en oerhört snabb process och i den största ”massdömningen” i Egyptens samtida historia. De 529 personerna är anhängare till den avsatta president Mursi. Brottet ska ha varit mordet på en polisman. Ytterligare domar väntas de närmsta dagarna. Domstolen i staden Minya ska ha förkunnat sin dom utan att de anklagade ens fått chans att lägga fram sitt försvar.

Alldeles oavsett vilken politiker de nu dömda stödjer, vilken politisk åskådning de har, alldeles oavsett vilket brott de än dömts för – och även alldeles oavsett om domen verkligen verkställs – är detta självklart inte bara anmärkningsvärt utan djupt beklagligt.  Det är ett rättsövergrepp som spär på motsättningarna och Egypten riskerar en ny våldsspiral. En upptrappning av våld och osäkerhet hos en redan ansatt befolkning.

Vi kan återigen se hur demokrati är något ytterligt skört – och hur svart och vitt aldrig är helt svart och vitt. Händelserna som efter den arabiska våren skett slag i slag i Egypten har kastat landet – och alla oss andra som emotsett en utveckling mot demokrati – mellan hopp och förtvivlan.

Denna massdom på lösa grunder bekräftar att Egypten ännu saknar ett av fundamenten till demokrati: ett fungerande rättssystem.

Inget brott förtjänar dödsstraff. Allra minst ”brottet” att vara politisk meningsmotståndare. Att dödsstraff i sig utdöms är i strid med mänskliga rättigheter och inte värdigt en demokrati, men Egypten är ju tyvärr inte ensamma om detta. Att döma flera hundra till döden på ett bräde sätter dock Egypten i en föga smickrande topposition över stater som simultant handlar i strid mot mänskliga rättigheter och underminerar sin redan svaga demokrati.

Konstitutionen kan aldrig användas som ett alibi för förtryck av oliktänkande. Det finns inga vinnare i en utveckling som luktar vedergällning. Det finns ingen quick fix för demokrati. Demokrati kännetecknas av viljan att kompromissa, att låta olika uppfattningar brytas mot varandra för att kunna nå en syntes.

Egypten måste nu åter göra sin hemläxa och bygga sin demokrati utifrån rättssäkerhet och respekt, dialog och försoning.

 

by

Folkomröstning på Krim höjer insatserna

Över 96 procent med ett valdeltagande på 80 procent i folkomröstningen på Krim uppges ha röstat för en anslutning till Ryssland. Det är höga siffror, men de kan aldrig bli internationellt erkända.

Folkomröstning är normalt ett bra instrument för att ge underlag för en lösning av en konflikt om gränser eller tillhörighet. Men detta är en folkröstning som snarare kommer att bidra till att öka temperaturen än att ge en vägledning för framtiden.

Ska en folkomröstning fungera måste den planeras och genomföras med omsorg. Alla intressenter – i detta fall Ukrainas och Rysslands regeringar och alla berörda folkgrupper – måste ha möjlighet att säga sitt om hur frågorna ska formuleras, när och under vilka former den ska genomföras och hur resultatet ska kunna spelas in mot en politisk lösning.

Det är också nödvändigt att från början säkra ett internationellt erkännande genom observatörer och genom att säkra att det inte förekommer fusk, hot eller manipulationer av omröstningen.

Inget av dessa fundament var på plats i söndags. Omröstningen genomförs i all hast, i rysk militär närvaro, mot Ukrainas vilja i kritik av det internationella samfundet och där representanter för vissa folkgrupper uppmanat till bojkott av densamma. Det räcker för att den ska kunna avfärdas.

Krim har en komplicerat historia och rymmer flera olika folkgrupper. Plötsligt har den etniska tillhörigheten blivit explosiv. Huvudansvaret för detta har den ryska regeringen med sin militära intervention, sin rysknationalistiska retorik och den forcerade folkomröstningen.

Men Ukrainas regering och parlament är inte utan ansvar, och då talar jag inte bara om att släppa in ett parti med nazistiska rötter i en beslutsroll, men möjligen vilka konsekvenser det ledde till. Det var ett misstag att i övergångsregeringen inte söka bättre representation för de betydande ryska minoriteterna och som en tidig åtgärd söka begränsa det ryska språkets ställning, även om presidenten till slut vägrade skriva på lagen. Allt sedan Sovjetunionens upplösning har frågan om de ryska minoriteternas ställning utanför Ryssland i tidigare Sovjetrepubliker varit eldfängd.

Genom folkomröstningen har insatserna höjts i konflikten, men nödvändigheten att söka en politisk lösning består. EU:s agerande måste fokusera på att få till ett balanserat och fungerande politiskt och diplomatiskt samtal mellan Moskva och Kiev. Här behöver Kiev, som den svagare parten i konflikten, EU:s och omvärldens stöd. Men det får inte vara ensidigt på ett sätt att det inte öppnar för en dialog med Ryssland och en politisk lösning. En fortsatt upptrappning har bara förlorare.

Det är bra att EU och Sverige varit tydliga med att kritisera det ryska folkrättsbrottet att militärt gå in i Ukraina liksom en tydlig kritik av folkomröstningen. De begränsade sanktioner som EU beslutade om idag var oundvikliga givet vad som sagts tidigare.

Men nu behövs en politisk och diplomatisk offensiv för att söka lösningar snarare än upptrappning. Här kan Tyskland, med sina starka ekonomiska band till Ryssland, spela en nyckelroll. Men också Sverige och Finland, som nära grannar och militärt alliansfria har vi utvecklat speciella och förtroendefulla relationer. Här kan också ortodoxa medlemmar som Bulgarien, Rumänien, Grekland och Cypern givet sina kulturella och andra relationer ta ett ökat ansvar.

Maktspråk kan ha sin plats, men det är sällan genom detta som lösningar kommer. Konfliktlösning kräver uppriktig dialog, förtroendefullt samarbete och kreativ politik.

by

Bildt mörkar om folkrätten

Våldet i Ukrainas huvudstad Kiev satte sin prägel på dagens utrikespolitiska debatt. Enigheten var stor i tydliga fördömanden av våldet och kritiken av Janukovytj och hans regering.

Utrikesminister Carl Bildts deklaration vid årets utrikespolitiska debatt var i år en ganska traditionell katalog över Sveriges olika arenor för samarbete, med huvudsaklig betoning på EU.

Mycket av det som står i deklarationen skulle också kunna återfinnas i en socialdemokratisk deklaration. Inte ens under ett valår är grunderna i utrikespolitiken ett område som bör polariseras.

Men på några områden är skillnaden likväl tydlig. I synen på vår militära alliansfrihet och vikten av FN-mandat vid internationella insatser. I synen på utvecklingen i vårt närområde. I synen på FN. I synen på mänskliga rättigheter. Och i synen på utvecklingen i Mellanöstern.

I sin utrikesdeklaration väljer Carl Bildt att inte med ett ord nämna Sveriges militära alliansfrihet. Istället talar han om att vår säkerhetspolitiska linje och vår solidaritetsförklaring ligger fast och att vi både ska kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt.

Att medvetet skapa oklarhet om den princip och den gräns som är så viktig – skillnaden mellan de folkrättsliga undantagen från FN-stadgans våldsförbud om självförsvar, som vi sköter själva, och på FN:s uppdrag ta ansvar för att upprätthålla fred, som vi samarbetar i men bara när det föreligger ett mandat från Säkerhetsrådet – är måhända ingen stor sak i den svenska inrikespolitiska debatten. Men det uppmärksammas av de diplomater som har att rapportera hem till sina huvudstäder.

Här har inte Sverige samma intresse som en del andra medlemmar av EU. I den klassiska balansen mellan maktpolitik och folkrätt finns det en skillnad mellan medlemmar i militärallianser och alliansfria, mellan stormakter och andra – och mellan höger och vänster.

Högern har inget emot folkrätt, men när det kolliderar med maktpolitiska intressen svajar man. För oss socialdemokrater är folkrätt utryck för civilisation – lika viktig för relation mellan länder som demokrati är för relationer inom länder.

Att upprätthålla folkrättens principer är för oss socialdemokrater uttryck för ett upplyst egenintresse. Det är ett redskap för att säkra fred både för oss själva och bidra till fred i vår omvärld. Carl Bildt vill att Sverige blir medlem av Nato och har därför inte samma intresse att stå upp för nödvändigheten av FN-mandat vid internationella militära insatser.

Samma logik gäller utvecklingen i vårt närområde. Vi har ett starkt egenintresse av en positiv demokratisk utveckling i Ukraina, Vitryssland och Ryssland. Därför räcker det inte att vi, som Carl Bildt, duckar bakom EU i vår relation till utvecklingen. Vi kommer att kunna utvecklas tillsammans med våra grannar vid en positiv demokratisk utveckling. Men det är också vi som är närmast berörda av en negativ utveckling.

Vi måste vara dem som driver EU och även ha egna visioner och idéer för denna utveckling. När andra i EU är trötta på utvidgning, måste vi stå upp. När andra i EU kan kosta på sig att sitta på läktarplats, måste vi vara drivande för relationsskapande och samarbete. Den stora kraften i EU som fredsprojekt är möjligheten att bli del av gemenskapen.

Genom att vara tydliga vad gäller medlemskapsperspektivet för länderna österut, kan vi också ha framgång i vår kritik om vad gäller bristen på mänskliga rättigheter. Det gäller för övrigt också Turkiet, som idag behöver sina vänners kritik.

Regeringens passiva syn på FN tydliggjordes också i utrikesdeklarationen. Carl Bildt annonserade kandidaturen till FN:s säkerhetsråd 2017-2018. Men han vill kandidera på gamla meriter, snarare än på idéer mad vad han vill med FN. Paradoxalt nog är dessa gamla meriter i huvudsakliga socialdemokratiska.

Lika pliktskyldig var avsnittet om fredsprocessen i Mellanöstern. Inte heller här räcker det med att gömma sig bakom EU. Det krävs tydlighet i frågan om Israels fortsatta folkrättsstridiga utbyggnad av bosättningar och vikten av att Sverige erkänner Palestina.

Det saknades inte ord om nedrustning och bistånd i årets utrikesdeklaration. Här är problemen snarare vad som finns bakom orden.

Sverige har varit en moralisk stormakt i FN, vad gäller vårt arbete för fred, nedrustning, fattigdomsbekämpning och respekten för mänskliga rättigheter. Detta är områden som till viktiga delar fått ligga i träda under alliansregeringen.

Världen och Sverige förtjänar bättre, vilket är viktigt att minnas, inte minst ett valår.

by

Avvisa den moderata biståndskuppen

Den var som ormen på Kiviks marknad. Alla pratade om den, men ingen hade sett den. Regeringens biståndspolitiska plattform.

För två år sedan började dåvarande biståndsminister Gunilla Carlsson hänvisa till sin biståndspolitiska plattform. De svenska folkrörelserna, som bär upp det folkliga stödet för biståndspolitiken, efterlyste delaktighet och samtal om innehållet, men fick inget.

Oppositionen påpekade att om regeringen vill utveckla eller ändra på politiken, så är det lämpligt att förankra detta i riksdagen, men fick inte heller något.

De tre små partierna i alliansen, som, till skillnad från moderaterna, har en i grunden positiv inställning till bistånd, begärde också att få bli del av processen, men fick nöja sig med vaga presentationer och kom därför att bli mer av opposition än regeringsunderlag till Gunilla Carlsson.

Till slut, för att rädda bilden av regeringsdugligheten, fick Gunilla Carlsson gå. Tre månader senare kom då till slut plattformen, i slutet på januari i år. Den är på 53 sidor och i förra veckan gick remisstiden ut.

På mindre än tre veckor förväntades folkrörelser, myndigheter och expertorgan analysera och förankra synpunkter för ett politikområde som hanterar 40 miljarder kronor.

Försvaret för den bristande demokratin har från regeringen varit att det inte handlar om någon ny politik. Plattformen beskrivs som en teknisk åtgärd, för att ersätta tidigare policys och underlätta styrningen.

Det är dock få av remissinstanserna som trots den korta tiden kommer att hålla med om detta. Plattformen är ett försök från moderaterna att i elfte timmen kuppa igenom en förändring av biståndspolitiken som de själva önskar, men som det saknas parlamentariska förutsättningar och folkligt stöd för.

Plattformen byter för det första mål för politiken. När det senaste målet formulerades av regeringen, i skrivelsen om PGU 2003, fick det följande lydelse: ”Målet för det svenska utvecklingssamarbetet skall vara att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Denna formulering avser att lyfta fram fattiga kvinnor, män, flickor och pojkar som aktiva subjekt snarare än passiva objekt”

I regeringens plattform har målet ändrats till: ”Regeringens övergripande mål för det svenska biståndet är att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck.”

I ett slag försöker regeringen gå från utvecklingspolitik till biståndspolitik, från att se mottagare som subjekt till objekt, från en politisk vision om frigörelse till välgörenhet.

Skrivelsen har ett utpräglat individperspektiv. Man bortser från institutioners betydelse för att nå befrielse från fattigdom. När man pratar om mänskliga rättigheter har man reducerat dessa till civila och politiska och bortser från ekonomiska, sociala och kulturella. Fackliga rättigheter saknas helt.

Det saknas också en ordentlig analys av den globala ekonomiska utvecklingen och nya fattigdomsmönster. Huvuddelen av världens fattiga lever idag i medelinkomstländer, vilket bl a fordrar ett mer sofistikerat samspel mellan olika politikområden inom ramen för politik för global utveckling, PGU. Det ökar betydelsen av samarbete med civilsamhället, ett annat område som skrivelsen behandlat styvmoderligt.

Skrivelsen är vidare tunn vad gäller biståndets roll i konfliktförebyggande, minoritetsrättigheter, religionsfrihet, dialog mellan civilisationer och en del andra områden där Sverige traditionellt har varit starkt.

Man betonar vikten av utvärdering, vilket är bra. Men fokus här ligger på det som är mätbart i Sverige och inte i mottagarledet, vilket i sin förlängning kan leda till att vi mäter fel saker.

Man missar dessutom att se på biståndet som ett globalt fördelningspolitiskt instrument, vilket blir en allt viktigare roll för att hålla ihop samhällen i en globaliserad ekonomi.

Självklart finns det saker i skrivelsen som är OK. Men denna plattform är i huvudsak ett moderat försök att i elfte timmen försöka bakbinda en kommande regering på ett politikområde som de själva ogillar, men som de inte kommer åt i normal demokratisk process eftersom det har ett starkt parlamentariskt och folkligt stöd.

Den korta remisstiden tyder på att regeringen vill ha en riksdagsbehandling under våren. Detta bör avvisas. Det är bättre att göra om och göra rätt. Därför måste behandlingen av plattformen läggas på andra sidan riksdagsvalet

by

Sverigedemokraterna byter fot om invandring?

Sverigedemokraternas förslag om att ta bort den exklusiva rätten för samer organiserade i samebyar att bedriva renskötsel bekräftar bilden av Sverigedemokraterna, SD, som inte bara snävt invandrarfientliga, utan främst gruppegoistiska, populistiska och rasistiska.

Sveriges urbefolkning var ju faktiskt först på plats och borde ju utifrån en invandrarfientlig logik skyddas från de påfrestningar som invandringen av svenskar inneburit på det samiska kärnområdet.

Men i samband med Jimmie Åkessons besök till Jokkmokks marknad lanserar nu SD tanken att vem som vill ska ha rätt att bedriva renskötsel.

Detta skulle, om det realiseras, innebära dödsstöten för den samiska kulturen i Sverige. Inget annat parti är heller berett att följa SD i tanken.

Renskötseln är central för den samiska kulturen, eftersom den rymmer samernas unika livsmönster som urbefolkningen. Det gäller för alla samer, också för dem som inte har förmånen att vara renskötare. Ur renskötseln stammar också slöjden, viktiga delar av språket, och nära kopplat till renskötseln finns också de för samerna så viktiga näringarna jakt och fiske.

Renskötseln är nomadiserande, genomförs i stor samklang med naturen, och kräver därför en unik tillgång till land och vatten. Det fordrar med nödvändighet att den är reglerad. Som urbefolkning har samerna den rätten, och att ta bort den skulle inte bara vara ett massivt övergrepp på en utsatt minoritet. Det skulle också gå emot MR-konventioner och allvarligt skada Sveriges internationella anseende.

Att SD bortser från situationen för utsatta minoriteter eller struntar i konventioner om mänskliga rättigheter i sin populistiska jakt på röster, är förvisso inget nytt. Det nya är att när de hittat en ny grupp att ge sig på, så glömmer de sin tidigare logik om att den som var här först ska ha största rätten på sin sida. Att de dessutom väljer att gå ut med ett sådant här utspel dagen före samernas nationaldag är symptomatiskt okänsligt.

by

Expressen avslöjar integrationsrapport

Expressen ”avslöjar” idag en rapport som den arbetsgrupp inom dåvarande Broderskapsrörelsen skrev 1999 om det dialogarbete som vår organisation då stod i med Sveriges muslimska råd. Arbetet påbörjades på uppdrag av integrationsminister Leif Blomberg 1994 i syfte att se hur svenska muslimer kan bli mer aktiva i det politiska arbetet. Detta kallas nu en skriven överenskommelse och Expressen menar sig ha avslöjat det ”hemliga avtal” som riksdagsledamoten Carina Hägg tidigare hänvisat till.

Denna öppna rapport, som lämnades till Förbundsstyrelsen 1999, är en sammanfattande beskrivning av dialogen med företrädare för svenska muslimer om hur religionsfriheten kan stärkas och hur en stor grupp svenskar ska nå ökad delaktighet i samhället. Den finns att läsa på vår hemsida. Några år senare – 2003 – lämnade Förbundsstyrelsen en rapport till kongressen om hur detta arbete fortskred. Även den finns på vår hemsida.

Broderskapsrörelsen – Tro och Solidaritet – har sedan vi bildades 1929 varit en plattform för människor, som inspirerade också av sin tro, vill arbete för ett mer jämlikt, rättvist och inkluderande samhälle inom det Socialdemokratiska arbetarepartiet. I detta uppdrag ingår självklart att föra dialog också med religiösa samfund (för att fånga upp brister i religionsfriheten). Därför har vi en självklar dialog med såväl Sveriges muslimska råd, Sveriges kristna råd och Judiska centralrådet, och även med enskilda samfund. Det är ju i dessa sammanhang våra medlemmar och många av de frågor man vill se en politisk lösning på finns.

Det är djupt oroande att det som alla betraktar som fullständigt normalt och självklart när det gäller den kristna majoritetsreligionen, misstänkliggörs när det handlar om muslimer. Det stärker mig i min uppfattning om vikten av det pionjärarbete som de som ledde förbundet för 20 år sedan var beredda att gå in i. Då var svenska muslimer betydligt mer marginaliserade än vad de är idag, även om misstänksamhet och fobin mot islam på många sätt kvarstår nu och var densamma då.

I rapporten beskriver arbetsgruppen bl a om vikten av att muslimer är beredda och får möjlighet att ta politiska uppdrag, i kommuner, landsting och riksdag. Man lyfter också fram önskemål om stärkt rätt för muslimska helgdagar, statlig imamutbildning och överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter om att tillmötesgå möjlighet att delta i fredagsbön.

Delar av dessa frågor har gått framåt sedan 1999. Det finns fler muslimer i politiska församlingar och respekten för muslimska högtider har stärkts. Jag är glad över att vi som politisk organisation kunnat medverka till detta.

Andra väntar fortfarande på sin lösning. Den statliga imamutbildningen sjabblade dåvarande utbildningsminister Lars Leijonborg bort genom att i presentation av den utredning han tillsatte beskriva detta primärt som ett sätt att vaccinera mot muslimsk extremism. Genom att beskylla muslimer som grupp för att vara extremister, lyckades han få muslimska organisationer att avvisa den idé man själva önskade, vilket var en stor förlust för muslimer, men också för samhället, inklusive den bieffekt som Leijonborg gjorde till huvudfråga.

Expressen lyfter också fram Sveriges muslimska råd som islamistiskt och ifrågasätter hur vi kan föra dialog med dem. Sveriges muslimska råd är ett samarbetsorgan för praktiserande muslimer, inget politiskt organ. Lika självklart är att vi som socialdemokrater inte samarbetar med islamistiska partier. Islamism och socialdemokrati precis som kristdemokrati och socialdemokrati låter sig inte förenas. De förra söker forma en politik snävt utifrån den specifikt egna kulturtraditionen. Socialdemokratin är en bred sekulär politisk rörelse som utifrån ett klassperspektiv samlar alla människor av god vilja att arbeta för ett mer jämlikt samhälle.

Islamism är ett komplext begrepp som rymmer allt från enskilda fanatiker till breda politiska rörelse som t ex turkiska AKP. Med dessa kan vi självklart föra samtal, i synnerhet om de i val företräder stora grupper av väljare. Men vi ska inte och kan inte samarbeta, eftersom de per definition är våra politiska motståndare.

Sverige är ett rikt land, där människor från i princip alla världens hörn och kulturer samlas och måste samsas. Sverige måste vara för alla. Vårt speciella bidrag till den processen är att vi organiserar progressiva troende från alla religioner och erbjuder en plattform för politiskt ansvarstagande.

Detta kommer vi att fortsätta göra med glädje och stolthet.

 

by

Häpnadsväckande timing av Läkarförbundet

Den 27 januari är Förintelsens minnesdag. Över hela världen samlas människor för att påminna varandra om de fruktansvärda övergrepp som begicks av nazisterna i den industriella utrotningen av 6 miljoner judar under Andra världskriget.

Vi samlas till minnesdagen för att hjälpa varandra och vår demokrati att se till att det frukansvärda som kulminerade för 70 år sedan inte ska kunna ske igen. Vare sig med det judiska folket eller med något annat. Folkmord hör inte hemma i vår civilisation.

Detsamma gäller den jordmån som gör folkmord möjliga. Rasism, främlingsfientlighet och förtryck av minoriteter. Den politiska drivkraften att ställa någon vid sidan av samhället.

Det judiska folket har upplevt detta återkommande i historien. Också i vårt land. Den första judiska församlingen i Sverige grundades redan 1774, men det skulle dröja ytterligare hundra år innan judar hade fullständiga medborgerliga rättigheter och fick bo var de själva önskade.

1938 införde Riksdagen, efter påtryckningar från Nazityskland, ett förbud av religiös slakt för att försvåra för den judiska gruppen. Övriga EU gjorde upp med denna diskriminering efter kriget, men i Sverige lever förbudet kvar med hänvisning till djurskydd och försvårar och fördyrar påtagligt livet för den judiska gruppen.

I dag finns det cirka 20 000 judar i Sverige, varav 7 000 är medlemmar i någon synagoga. De är inte tillräckligt många för att i sig utgöra en prioriterad grupp ett valår. Därför är 27 januari en viktig dag. Det är en hjälp för oss andra att påminnas om hur viktigt mänskliga rättigheter är för minoriteter.

I helgen meddelade ett enhälligt etik-råd inom Läkarförbundet att man vill skärpa reglerna för manlig omskärelse. Det måste krävas medgivande från den berörde, vilket innebär att det kan tillåtas först i de tidiga tonåren.

En grundläggande rit i judisk tro är omskärelse av pojkar – b´rit milah. Då namnges pojken och omskärelsen bekräftar judisk identitet och samhörighet med sin familj. Det finns judiska grupper som söker förnyelse i frågan om omskärelse, men för den stora majoriteten är detta att se som obligatoriskt. Denna rit sker neo-natalt.

Att Läkarförbundet vill ändra svensk lag kommer inte att förändra en mångtusenårig tradition som har stor betydelse för judars identitet och grupptillhörighet. Det kommer leda till att omskärelsen förpassas till för barnet mycket riskfyllda operationer, utanför professionell medicinsk kontroll. Här finns tydliga paralleller till diskussionen om förbud av aborter.

Eller så gör Israels ambassad i Sverige verklighet av den tanken man framfört om att upplåta ambassaden – och i teknisk mening israeliskt territorium – för att genomföra b´rit milah.

Oavsett vilket, vore det ett oerhört misslyckande för Sveriges anseende i världen. Det skulle nämligen signalera att vi inte önskar att judar ska kunna leva ett fullvärdigt liv i enlighet med sina traditioner och sin identitet i det svenska samhället. Det var precis så det började i Tyskland.

Jag säger inte att Läkarförbundet är antisemitiskt. Men jag vill nog hävda att de är kulturellt lomhörda och förmodligen fångna i ett förlegat religionsfrihetsbegrepp, där religion enbart ses som en privat angelägenhet.  Det behövs en insikt om att de aspekter i religion som handlar om riter, kulturell identitet och socialetik inte låter sig begränsas till den privata sfären. Det är samhälleliga frågor som fordrar ett politiskt förhållningssätt. Lomhördheten bekräftas av att man väljer att offentliggöra sin slutsats i direkt anslutning till Förintelsens minnesdag.

Lika bekymrad som jag blir över Läkarförbundets kulturella tondövhet, gläds jag över integrationsminister Erik Ullenhags svar. Han avfärdar förslaget kategoriskt, med att han aldrig träffat någon man som sett omskärelse som ett övergrepp och att Läkarförbundets förslag i sin förlängning skulle innebära att också ifrågasätta barndop.

–          Majoritetssamhället måste lyssna och acceptera minoriters rätt till sina egna traditioner, konstaterar Ullenhag.

Det tydligaste uttrycket för civilisationens insikt att aldrig mer acceptera det som vi har ett ansvar för att minnas idag, är den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som antogs av FN:s generalförsamling för drygt 65 år sedan. I den är minoriteters rätt och religionsfrihet avgörande delar.

Bli medlem - klicka här!