Close

by

Folkomröstning på Krim höjer insatserna

Över 96 procent med ett valdeltagande på 80 procent i folkomröstningen på Krim uppges ha röstat för en anslutning till Ryssland. Det är höga siffror, men de kan aldrig bli internationellt erkända.

Folkomröstning är normalt ett bra instrument för att ge underlag för en lösning av en konflikt om gränser eller tillhörighet. Men detta är en folkröstning som snarare kommer att bidra till att öka temperaturen än att ge en vägledning för framtiden.

Ska en folkomröstning fungera måste den planeras och genomföras med omsorg. Alla intressenter – i detta fall Ukrainas och Rysslands regeringar och alla berörda folkgrupper – måste ha möjlighet att säga sitt om hur frågorna ska formuleras, när och under vilka former den ska genomföras och hur resultatet ska kunna spelas in mot en politisk lösning.

Det är också nödvändigt att från början säkra ett internationellt erkännande genom observatörer och genom att säkra att det inte förekommer fusk, hot eller manipulationer av omröstningen.

Inget av dessa fundament var på plats i söndags. Omröstningen genomförs i all hast, i rysk militär närvaro, mot Ukrainas vilja i kritik av det internationella samfundet och där representanter för vissa folkgrupper uppmanat till bojkott av densamma. Det räcker för att den ska kunna avfärdas.

Krim har en komplicerat historia och rymmer flera olika folkgrupper. Plötsligt har den etniska tillhörigheten blivit explosiv. Huvudansvaret för detta har den ryska regeringen med sin militära intervention, sin rysknationalistiska retorik och den forcerade folkomröstningen.

Men Ukrainas regering och parlament är inte utan ansvar, och då talar jag inte bara om att släppa in ett parti med nazistiska rötter i en beslutsroll, men möjligen vilka konsekvenser det ledde till. Det var ett misstag att i övergångsregeringen inte söka bättre representation för de betydande ryska minoriteterna och som en tidig åtgärd söka begränsa det ryska språkets ställning, även om presidenten till slut vägrade skriva på lagen. Allt sedan Sovjetunionens upplösning har frågan om de ryska minoriteternas ställning utanför Ryssland i tidigare Sovjetrepubliker varit eldfängd.

Genom folkomröstningen har insatserna höjts i konflikten, men nödvändigheten att söka en politisk lösning består. EU:s agerande måste fokusera på att få till ett balanserat och fungerande politiskt och diplomatiskt samtal mellan Moskva och Kiev. Här behöver Kiev, som den svagare parten i konflikten, EU:s och omvärldens stöd. Men det får inte vara ensidigt på ett sätt att det inte öppnar för en dialog med Ryssland och en politisk lösning. En fortsatt upptrappning har bara förlorare.

Det är bra att EU och Sverige varit tydliga med att kritisera det ryska folkrättsbrottet att militärt gå in i Ukraina liksom en tydlig kritik av folkomröstningen. De begränsade sanktioner som EU beslutade om idag var oundvikliga givet vad som sagts tidigare.

Men nu behövs en politisk och diplomatisk offensiv för att söka lösningar snarare än upptrappning. Här kan Tyskland, med sina starka ekonomiska band till Ryssland, spela en nyckelroll. Men också Sverige och Finland, som nära grannar och militärt alliansfria har vi utvecklat speciella och förtroendefulla relationer. Här kan också ortodoxa medlemmar som Bulgarien, Rumänien, Grekland och Cypern givet sina kulturella och andra relationer ta ett ökat ansvar.

Maktspråk kan ha sin plats, men det är sällan genom detta som lösningar kommer. Konfliktlösning kräver uppriktig dialog, förtroendefullt samarbete och kreativ politik.

Comments

comments

Bli medlem - klicka här!