Close

Author Archive for: PeterWeiderud

by

Kalla vindar i Sälen

Folk och Försvars årliga konferens i Sälen fick detta år, för första gången sedan kalla krigets slut så vitt jag kan bedöma, en något nationalmilitaristisk prägel.

Bakgrunden är bl a den kritik av den svenska försvarsförmågan, försvarets effektivitet och omställningssvårigheter som lyfts fram både från ÖB, riksrevision, försvarspolitiker och media. Dessutom är det valår, vilket lockar alla partier att framstå som kraftfulla i relation till en växande oro i opinionen.

Försvars- och säkerhetspolitiken är dock inget lämpligt område att söka ta enkla politiska poänger i. Frågor som ytterst handlar om människors trygghet, fred och nationens säkerhet mår bäst av långsiktiga perspektiv, realistiska analyser och ett kyligt politiskt sinne.

Mest anmärkningsvärt var KDU:s ordförande Sara Skyttedal som beskyllde socialdemokrater och liberaler (tidigare) samt miljöpartister och media (idag) för att vara förförda av pacifismen och att hon såg pacifismen som ett värre hot än alla kärnvapenmakter tillsammans.  Hon passade också på att raljera över FN och EU som någon form av ”magisk garant för fred”. (Du kan se KDUs Sara Skyttedal uttalanden här.)

Det ligger inget nytt i att KDU söker erövra högerflanken bland de politiska ungdomsförbunden, men att så förenklat och onyanserat försöka döma av i den klassiska säkerhetspolitiska balansgången mellan avskräckning och fredsbyggande fick åtminstone mig att höja på ögonbrynen.

Det finns förvisso tomtar bland både pacifister och kärnvapenförespråkare. Men bland dem som sökt göra ickevåldsidealet till realpolitik finner vi människor som Mahatma Ghandi, Martin Luther King och Nelson Mandela. Bland kärnvapenländerna finner vi idag inte bara de fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd, utan också Indien, Israel, Nordkorea och Pakistan.

Sara Skyttedal är för ung för att ha egen erfarenhet av det kalla kriget och det mer omedelbara hotet av kärnvapenkrig. Den tid då så många av oss drog slutsatsen att säkerhet inte främst och längre kan sökas mot motparten, utan med. Det som Olof Palme så väl formulerade som strävan till gemensam säkerhet.

Med det kalla krigets slut blev det möjligt att omsätta tankarna om gemensam säkerhet på ett helt annat sätt i praktiken. Det var i hög grad detta som fick mig att gå från tvekande till entusiast för det europeiska samarbetet.

Det var också i denna förändring som omstruktureringen av det svenska försvaret och säkerhetspolitiken inleddes. Det viktigaste var inte längre hotet om en massiv militär invasion.  Andra och civila hot mot vår säkerhet var mer akuta. Men framför allt öppnade sig helt nya möjligheter att förebygga fred – genom internationellt samarbete för att utveckla demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och ömsesidigt beroende.

Utifrån den mycket grundläggande principen att man inte biter den hand som föder en, är handel och ekonomiskt utbyte alldeles avgörande för att bygga säkerhet. Det är inte minst fredsprojektet EU ett exempel på. Göran Hägglund, som till skillnad från sin ungdomsordförande, tycks ha förstått hur det hänger ihop, talar om fredlig konflikthantering som en grundläggande bas för KD:s försvarspolitik.

Det hindrar inte att det i vissa lägen, och som en sista utväg, kan vara nödvändigt att använda militärt våld för att säkra fred. Detta kan för ett civiliserat land bara ske i enlighet med folkrätten. Detta principiella synsätt har varit avgörande för att Sverige i år firar 200 år – längre än något annat land -av oavbruten fred.

FN-stadgan förbjuder faktiskt våldsanvändning, utom i två mycket specifika fall. I självförsvar i enlighet med artikel 51. Och på FN:s säkerhetsråds uppdrag – enligt Kapitel 7 – när internationell fred och säkerhet hotas.

Försvaret av vårt eget land sköter vi själva, också utifrån en 200-årig tradition av framgång. När det handlar om att på Säkerhetsrådets uppdrag upprätthålla fred i världen samarbetar vi med andra, också utifrån en lång och god tradition.

Den stora skillnaden med det kalla krigets slut var att samtidigt som hotet om invasion av vårt land minskade, ökade möjligheterna till samarbete för internationell krishantering. Det fanns alltså goda skäl, för vår egen säkerhet, att ställa om vår försvarspolitik.

Därmed inte sagt att allt blir bra, och framför allt inte genast. Den nuvarande regeringen har lagt alldeles för stor vikt vid samarbete inom Nato och framför allt vår militära närvaro i Afghanistan. Det har styrts av andra skäl än en analys av hur vi bäst bidrar till fred.  Och det har inte varit det mest effektiva sättet att värna afghanska flickors rätt till utbildning.

Västvärlden har under det senaste årtiondet, mycket beroende av traumat från September 11, haft en för ensidig militär närvaro i den muslimska delen av världen under Nato, och lämnat till länder i det geografiska syd – dessutom ofta muslimska – att ta hand om FN:s fredsbevarande, framför allt i Afrika.

Detta har varit felbalanserat och kortsiktigt, men inte villigheten att delta i internationella insatser i sig.

Självklart har omställningen också skapat vissa tillkortakommanden i relation till det traditionella territoriella försvaret, i synnerhet om vi jämför med tiden för det kalla kriget. Det behöver rättas till, så att vi professionellt kan värna vår territoriella integritet, men är ett begränsat problem givet de förändringar som skett och utifrån en övergripande analys vad som främst ger oss säkerhet.

Därför blir jag bekymrad när Jan Björklund med hänvisning till hotet från Ryssland argumenterar både för svensk Nato-anslutning och egen militär upprustning. Eller när ledamöter i Riksdagens försvarsutskott motiverar uppgradering av JAS med upprustningen av det ryska flygvapnet.

Vi blir inte mer säkra som medlemmar av Nato eller om vi visar att vi kan utmana Ryssland till luftstrid. Ryssland utgör inget militärt hot mot Sverige. Och det som framför allt på sikt ökar vår säkerhet i relation till vår store granne är att medverka till att stärka demokratin och respekten för mänskliga rättigheter i Ryssland och ett ökat samarbete, på i princip alla områden.

Jag är inte alldeles bekväm med hur utrikesminister Carl Bildt förvaltat ansvaret för våra relationer till Ryssland under senare år. Jag blir också bekymrad när idrottsminister Lena Adelsohn Liljerot bestämmer sig för att bojkotta invigningen av ryska vinter-OS. Speciellt som hon säger att hon egentligen inte tror på bojkott.

Hennes hänvisning till de bristande rättigheterna för HBT-personer i Ryssland är mycket viktig och kräver att vi i samtalen med Ryssland är tydliga och uppriktiga. Men jag är övertygad om att dialog och samarbete är en bättre väg att stärka HBT-rättigheter i Ryssland än bojkott av OS. Att det samtidigt stärker vår egen säkerhet är i sammanhanget mer än en bonus.

Det må vara att President Obama har inrikespolitiska skäl för att bojkotta OS-invigningen. Men det är inte självklart att dessa skäl sammanfaller med svenska intressen.

Folk och Försvar och dess årskonferens skapades en gång utifrån behovet av att få en bättre folklig och demokratisk förankring av försvarspolitiken. Det är värt att minnas i ljuset av ett annat av Sara Skyttedals inlägg i sitt anförande: ”Demokrati gynnar inte försvaret”.

Här har hon nog blandat ihop hönan och ägget. Det är försvaret som ska gynna, värna och försvara demokratin, freden och oss. Inte tvärtom.

by

Varma lyckönskningar på profetens födelsedag

13 januari var en viktig dag när jag var liten. Då firade vi tjugendedag Knut – den dag då vi satte punkt för firandet av Kristi födelse med hjälp av julgransplundring. Alla barn i Arboga samlades till dans runt granen på Stora Torget, med lekar, tävlingar och den obligatoriska godispåsen.

Julgransplundringen må ha fallit tillbaka i betydelse som svensk högtidsdag, men i dagens mångkulturella samhälle växer en annan tradition fram – firandet av Eid Milad-un-Nabi eller födelsedagen för profeten Muhammed, fred över hans minne, som i år sammanfaller med tjugondedag Knut.

Idag lyckönskar vi alla muslimer i Sverige och världen på denna viktiga högtidsdag. I många traditioner firas denna dag på ett sätt som har gemensamma drag min barndoms julgransplundring. Med karneval och fyrverkerier. Barn läser berättelser om profeten och gåvor ges till behövande.

Må denna dag av mänsklig omtanke, bidra till fred, förståelse och harmoni, både i vårt land och i världen.  Mawlid Mubarak.

by

Det är skillnad mellan Carl Bildt och Sten Anderssson

I ljuset av den debatt som följt på utrikesminister Carl Bildts twittrande om Ariel Sharon kan det vara värt att påminna sig om skillnaden mellan svensk Mellanösternpolitik idag jämfört med den storhetstid som framför allt representeras av Sten Andersson.

Det var i dagarna 25 år sedan som Sten Andersson intensivt arbetade med och hade sina stora framgångar att nå ett ömsesidigt erkännande mellan PLO och Israel. Det arbete som senare la grunden till principöverenskommelsen i Oslo och den s k Osloprocessen.

Jag ägnade en del av julhelgen till att igen läsa Susanne Palme bok Tyst Diplomati, som på ett mycket initierat sätt beskriver hela den resa som Sten Andersson och hans medarbetare gjorde 1988-91. Det var ett imponerade arbete, inte bara av Sten, utan också av Anders Bjurner, Mattias Mossberg, Lena Näslund, Ulf Hjertonsson, Annika Söder, Mikael Dahl, Pierre Schori och många andra medarbetare i utrikesförvaltningen.

Startskottet för det som skulle bli Sten Andersson stora framgång var jag själv med om, utan att då ana betydelsen av det. Det var ett briljant tal, som FN-ambassadör Anders Ferm höll i generalförsamlingen i FN 1 december 1987. Det var tisdagen i min sjätte och sista vecka som svensk delegat i svenska FN-delegationen. En möjlighet jag fått genom mitt ordförandeskap i samarbetsorganet för de svenska fredsorganisationerna.

Jag var stolt svensk när Ferm klargjorde att det inte kan finnas två uppsättningar internationell lag i världen – en för Israel och en för oss andra. Ferm hade ett långt och eget engagemang i frågan och var själv drivande för de starka formuleringarna. Men han levererade svensk officiell politik, vilket Sten Andersson klargjorde i en interpellationsdebatt i februari 1988 med anledning av kritiken mot Ferms tal.

En knapp månad senare åkte Sten Andersson till Israel. Det var då han efter besöket på Makassed-sjukhuset i Jerusalem konfronterades med konsekvenserna israelernas användning av höghastighetsvapen för att stävja intifadan och utbrast inför TV-kamerorna: ”Det är för jävligt”!

Susanne Palme beskriver besöket i mars 1988 som en personlig vändpunkt för israelvännen Sten Andersson. Han greps av ett starkt personligt engagemang att försöka göra något konstruktivt i den låsta situationen. Timingen var också rätt. Det fanns en vilja från palestinierna att röra sig. Det fanns förväntningar på Sverige att ta en roll. Sten hade också en stark ställning inrikespolitiskt som gjorde att han vågade ta risker.

Sten beslöt att tillsätta en särskild studiegrupp – en task force utanför linjeorganisationen – med Anders Bjurner och Mattias Mossberg som nyckelspelare. Han engagerade sig själv ordentligt i kontakter både mot Yassir Arafat och mot USAs utrikesminister George Schultz. Han byggde upp en stark vänskap och förtroende i relation till båda.

Första steget var att ordna ett möte mellan PLO och en grupp ansedda amerikanska judar, som ett sätt att skapa förutsättningar för en dialog mellan PLO och USA. Det pågick under några månader 1988 ett intensivt diplomatiskt arbete både med PLO, för att få dem att offentligt lämna sin historiska position om att utplåna Israel, och med USA för att övertyga om att PLOs steg var genuint och ge förutsättningar för ett amerikanskt erkännande av PLO.

Vid ett möte mellan Arafat och de amerikanska judarna i Stockholm i november skrev man under en gemensam deklaration. I början av december, vid ett nästa möte där deklarationen skulle presenteras, var det tänkt att Arafat skulle säga de magiska orden om erkännande av de viktiga FN-resolutionerna, av staten Israel och avståndstagande från våld. Med det skulle USA vara berett att erkänna PLO och inleda samtal. Men Arafat hade då ännu inte tillräcklig förankring i PLO och från Sovjet.

Istället ställdes förhoppningarna till FN:s generalförsamlings debatt i december, som var flyttad till Geneve eftersom Arafat nekades visum till USA, och Arafats tal där. Men hans tal 13 december blev en ny besvikelse. Formuleringarna fanns där, men de var utspridda och inlindade på ett sätt som inte räckte för USA.

Sten Andersson fick använda all sin politiska styrka för att symboliskt vrida om armén på Arafat. Han använde sitt eget tal till att tolka Arafat och föreslog att Arafat i sin presskonferens skulle bejaka Stens tolkning och där säga de magiska orden. Samtidigt arbetade svenska ambassaden i Washington med att övertyga den amerikanska regeringen att loppet inte var kört och att de skulle vara beredda att svara positivt.

Arafat fick Anders Bjurners handskrivna lappar att allt var på plats när han redan satt på podiet inför 800 journalister, som alla väntade på de magiska orden.

Sedan kom det. Visserligen sa Arafat fel några gånger. Han öppnade med ”I announce terrorism”. Sedan ändrade han till ”I renounce terroirsm” men i spänningen och med knackig engelska lät det som turism. Efter en teaterviskning började han om: ”We totally and categorically reject all forms of terrorism…”

Strax därpå kom beskedet från George Schultz att USA var beredd att inleda en dialog med PLO och den tidigare postiljonen Sten Andersson och hans medarbetare kunde gå på julledighet med rubriker som “Sten Andersson; Mästare I diplomati” och ”Sverige – världsbäst som brevbärare” i flera utländska dagstidningar.

De följande åren fortsatte arbetet, nu med stöd av USA, med att nå samma framgång mellan Israel och PLO, men komplicerat av både den likuddominerade regeringen under ledning av Yitzhak Shamir, som varit inblandad i mordet på Folke Bernadotte, och Gulfkriget.

Och vid det svenska regeringsskiftet 1991, var regeringen Bildt måttligt intresserad av att fortsätta arbetet, varför Mellanösternportföljen togs över av den norska arbetarregeringen och så småningom fick benämningen Oslo-processen.   Men det är en annan historia.

 

 

by

Kristna värdepartiet – mer högerpopulistiskt än kristet

I veckan bildades det kristna värdepartiet, som säger sig bygga på den kristna värdegrunden. Hade man väntat till den 20 mars hade man på dagen prickat in 50-årsminnet av bildande av KDS.

Även om det populistiska syftet att fånga upp missnöjda KD-väljare tycks vara huvudskälet till bildande av det kristna värdepartiet är det svårt att se att detta skulle kunna ha någon annan politisk påverkan än att möjligen ta tillräckligt många av kristdemokraternas konservativa väljare för att hjälpa KD att hamna under riksdagsspärren.

För även om det är svårt att jämföra dagens politiska kontext med den för 50 år sedan framstår det kristna värdepartiet både som snävare, mer höger och mer konservativt än vad KDS var ens för 50 år sedan. Och KDS blev då en rörelse utan något som helst politiskt inflytande, fram till sin egen sekularisering, tydligare anknytning till den europeiska kristdemokratiska traditionen och med den ett politiskt program, om än höger så lite bättre anpassad till en svensk politisk verklighet.

Bortsett från att man i sitt principprogram inte driver frågor om dödsstraff, islamofobi och oreserverat stöd för staten Israel, och har lite mjuka skrivningar om asyl och miljö, så påminner det kristna värdepartiet mycket om den amerikanska kristna högern.

Totalförbud av aborter, anti-EU, liten stat, sambeskattning, borttagande av homosexuellas rättigheter, mer resurser till polis och militär, strängare straff, rätt till hemundervisning och inskränkningar i sexualundervisning är enligt detta parti uttryck för en kristen värdegrund.

Politiskt är det svårt att ta detta jippo på allvar, men jag reagerar med viss bestörtning över att de med ett språk av exklusivitet kallar sitt program kristet. Mycket få av de åtminstone 1,5 miljoner svenskar som tar sin kristna tro tillräckligt mycket på allvar för att det också har betydelse för vilket samhälle de vill se, skulle vilja se detta förverkligat.

Här har det kristna värdepartiet delvis samsyn med den exklusivitet som också återfinns i extrem islamism. Där man utifrån en förvriden syn på den egna religiösa traditionen radikalt vill förändra samhället att stå i samklang med sin egen fundamentalism.

Det krävs ett samhälle med utbrett demokratiskt missnöje, massivt politikerförakt och ekonomiskt kaos för att kunna få stöd för den här typen av extrema politiska visioner. Och Sverige är tack och lov alldeles för politiskt civiliserat för att bistå med den jordmånen.

Men möjligen skadar det kristna värdepartiet i viss mån bilden av kristna. Vi är många som tar både vår tro och politiken på allvar. Som kommit till slutsatsen att vi bäst förverkligar politiskt det vår tro inspirerar oss till, genom att engagera oss och slåss för det vi brinner för i ett brett sekulärt parti tillsammans med alla människor av god vilja.

För de flesta av oss leder kärleksbudskapet och trons åläggande om att ta emot barnen och att ställa den siste först, till att vi måste värna ett solidariskt samhälle. Stat och kommuner behöver ge det skyddsnät som de flesta människor någon gång under sitt liv behöver för att kunna leva ett människovärdigt och tryggt liv. Människovärdet kan inte bara gälla ofödda, utan måste gälla alla och hela livet.

Det innebär inte att vi i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet tar lätt på den svåra frågan om abort. Oönskad graviditet och abort innebär alltid ett lidande. Därför behövs det en lagstiftning som tar ansvar för att minimera det samlade lidandet.

Vi tar heller inte lätt på familjens ställning. Men alla vi som har erfarenhet av att den inte alltid ser ut som det kristna värdepartiet önskar, vet hur viktigt det är att samhället finns där för alla, och i synnerhet för dem som behöver stödet mest. Kärnfamiljen kan aldrig vara den yttre gränsen för en human politik.

Detta värdeparti är vare sig kristet eller uttryck för en kristen värdegrund. Det är genuin och förenklad högerpopulism.

Hur KD väljer att förhålla sig till detta fenomen återstår att se. Dess vägran att kommentera fenomenet är om möjligt en indikation på hur obekväm man är.

by

Den stora tragedin är de goda människornas tystnad

På årets första dag skändades Stockholms moské genom att hakkors sprejades på dörrarna.
Denna grova rasism och islamfientlighet skapade stor förstämning hos många muslimer med krav på ett kraftfullt politiskt agerande till svar mot rasismen och till försvar för religionsfriheten.
Det är ett rimligt krav. Allt som krävs för att ondskan ska trimfera är de goda människornas tystnad. Och under mellandagarna är den politiska tystnaden talande. Regering och riksdag har, om inte ledigt, så i alla fall några dagar då verksamheten ligger lågt.
Hakkorsen på Stocholmsmoskeen är dessvärre inte en enstaka händelse. Moskeen i Fittja attackerades nyligen med grisfötter och vi har även haft exempel på moskebränder. Även den judiska församlingen i Malmö har upplevt upprepade hot och kränkningar.
Dessa återkommande övergrepp är huvudskälet till det systematiska arbete mot antisemitism och islamofobi som Socialdemokrater för Tro och Solidaritet inledde under förra året, med studiesatsningar, samtal och dialog. Vi har kommit till den smärtsamma slutsatsen att det vi såg idag inte är en enstaka händelse, utan ett utryck för en systematisk och strukturell rasism och ett hat mot människor med utgångspunkt i deras tro.
Detta måste bekämpas med kraftfulla ställningfstagande mot den typen av övergrepp som skedde i natt. Men också genom att successivt bekämpa de fördomar och den okunskap som ger en jordmån för den öppna rasismen.
Detta arbete börjar hos oss själva – var och en av oss.

by

Försoning där försoning inte borde vara möjlig

Beskedet att Nelson Mandela efter ett långt och unikt liv somnat in möttes med en samlad saknad över världen som helhet. Många ställer frågan hur det är möjligt att efter 27 år i brutalt fängelse, komma ut utan bitterhet och kunna ta ansvar för att föra sitt land från våld och apartheid till försoning och demokrati.

Nelson Mandela bar en alldeles unik integritet. Han var en enastående politisk begåvning, men också ett varmt troende. Det sägs om Nelson Mandela att han under sina 27 år i fängelse aldrig missade en söndagsgudstjänst.

Även om det fanns begränsat med konkurrerande aktiviteter, är det förmodligen så att detta regelbundna värnande om att sätta sig själv i ett större sammanhang ger ett perspektiv på hans unika förmåga att söka lösningar där de flesta inte ens skulle försöka.

Till bilden hör också att Nelson Mandela insåg att så svåra frågor som bekännelse, förlåtelse och försoning kräver redskap som politiken inte självklart och normalt besitter. Det fick honom att söka nära samarbete med de religiösa ledarna, och framför allt Ärkebiskop Desmond Tutu. Han, i sin tur, är inte bara en lysande teolog, utan också politiskt mycket driven och begåvad, trots att han aldrig haft någon traditionell politisk roll. Det var samspelet mellan dessa båda politiska och spirituella giganter som gjorde det omöjliga möjligt, inom ramen för den s k Sanning- och Försoningskommissionen.

Jag fick förmånen att som hastigast möta Nelson Mandela vid några mycket minnesvärda tillfällen. Desmond Tutu har jag haft möjlighet att komma närmare, genom mitt arbete i Svenska kyrkan, Kyrkornas Världsråd och under senare tid med Cypernfrågan.

Det minne som sticker ut tydligast är från 21 mars 2003. Det är minnesdagen av Sharpvillemassakern och jag landade den morgonen på Johannesburgs flygplats. Vi var en grupp kyrkligt aktiva från Sverige, Norge, Sydafrika och Namibia – alla med erfarenhet av att jobba politiskt i regering – och vi skulle ha ett seminarium om samspelet mellan tro, integritet och makt.

Detta var vid den tiden en infekterad fråga i relationen mellan kristna aktivister och ANC och jag hade planerat seminariet med Frank Chikane, som jag lärt känna som generalsekreterare för Sydafrikanska kyrkorådet, men som rekryterades av Mandela till att bli generaldirektör i presidentkansliet och sedan fortsatt i rollen också för Tabo Mbeki. Frank och jag hade planerat detta när jag jobbade för den svenska utrikesministern och vi återsågs i samband med Nelson Mandelas besök i Stockholm några år tidigare.

På flygplatsen berättade mina värdar att planerna ändrats. Desmond Tutu, som idag skulle överlämna rapporten från Sanning och Försoningskommissionen till President Mbeki, hade meddelat att han ville avsluta arbetet på samma sätt som han inlett det – med en gudstjänst. Jag var därför bjuden att åka direkt till den anglikanska katedralen i Pretoria.

Strax efter landade en man med planet från Durban som skulle till samma gudstjänst. Vi delade bil och jag försökte prata med honom under resan. Han svarade fåordigt att han medverkat i kommissionen, men han gav ett blygt eller reserverat intryck. Jag gissade att han var en av de vita som stått på rätt sida i kampen mot apartheid och nu var på väg att högtidlighålla det fantastiska som åstadkommits.

Vi kom till Pretoria när gudstjänsten hade börjat och kyrkan var överfylld, men vi leddes fram till första bänk där det fanns reserverade platser. Vi hade knappt satt oss innan Desmond Tutu bad min reskamrat komma fram till altaret. Han presenterade honom som Brian Mitchell, tidigare polischef och ansvarig för Trust Feed massakern. Han var en av de första som lämnade sin bekännelse till kommissionen.

Ärkebiskopen bad också två kvinnor att komma fram. En som förlorat sin man och en som förlorat sin son genom det beslut Brian Mitchell tagit. De började gråta alla tre, omfamnade av Desmond Tutu. Brian Mitchel bad om förlåtelse. Änkan sa att hon aldrig kommer att glömma. Men hon är beredd att förlåta.

Alla 3000 i kyrkan grät också. Vi upplevde något alldeles unikt i ett politiskt sammanhang. Ett land som trots allt brutalt våld man gått igenom, hade förmågan att söka vägarna att läka såren. Att i denna smärta söka sanningen är stort. Att kunna nå bekännelse och förlåtelse är närmaste obegripligt. Att ovan på detta också kunna försonas är det som gör Nelson Mandelas politiska gärning så stor.

Minneshögtiden i Johannesburg denna vecka kommer därför att präglas mer av tacksamhet än av sorg. Det skulle den fromme metodisten Mandela känt en ödmjuk glädje inför.

by

Eid Mubarak

I år infaller Eid al-Adha – Offerdagen – 16 oktober.

Offerdagen infaller 40 dagar efter slutet på Ramadan – Eid al-Fitr – och markerar också slutet på Hajj, den årliga pilgrimsfärden till Mecca.

Att offra innebär att ge upp något av det snävt egna, för att nå något större både för sig själv och sin gemenskap.

Traditionen går tillbaka till Abraham, urfadern till alla de tre monoteistiska religionerna, som enligt legenden utmanades av Gud att offra sin son Ishmael, för att bekräfta sin kärlek till Gud.

Enligt muslimsk tradition ska det får som slaktas på offerdagen delas i tre delar. Den första tredjedelen ska ätas av familjen. Den andra tredjedelen ska ges till vänner. Och den sista tredjedelen ska ges till de fattiga.

Offerdagen rymmer ett starkt budskap och en radikal fördelningspolitisk etik. Offerdagens mekanism är viktig att minnas inte minst i relation till Europas oförmåga att hantera sin egen finanskris.

Jag vill önska alla Sveriges muslimer och muslimska organisationer all välgång på denna viktiga dag – Eid Mubarak.

by

Reinfeldts sista tal i FN

Statsminister Fredrik Reinfeldt höll i går kväll kraftigt försenat det svenska anförandet i FN:s generalförsamling.
Det blir han sista tal i den rollen. Den slutsatsen grundar jag inte på regeringens läge i opinionsmätningarna, utan främst på tonen och innehållet i hans tal.
Han valde konsekvent att tala om vad Sverige vill och gör. Inte vid något tillfälle om den svenska regeringen. Det är en indikation på att han höll ett tal producerat av utrikesdepartementet och FN-representationen och där den egna politiska touchen varit begränsad.
Det kan tyckas vara en kremlologisk slutsats, men som talskrivare på UD lärde jag mig att den semantiska skillnaden mellan Sweden och the Swedish Government rymmer skillnaden mellan diplomatins invanda spår och ett politiskt ledarskap.
Sveriges diplomater talar för Sverige. Det innebär att alla talunderlag från UD uttrycker vad Sverige vill. Statsministern representerar regeringen och hans viktigaste uppgift är att säga vad regeringen vill.
Skillnaden mellan ett politiskt bearbetat tal och när regeringschefen – eller utrikesministern – levererar något som representant för Sverige kan därför enkelt utläsas i om han eller hon säger Sweden eller the Swedish Government. Det är ett lackmustest av vem som främst hållit i pennan.
Ett starkt fokus i statsministerns tal var Sveriges starkas stöd för kvinnors rätt och kamp mot diskriminering av kvinnor.
Det säger han några dagar efter att han utnämnd en minister med ansvar för DO som varit drivande i organisationen Ja till livet, det tydligaste politiska utrycket i Sverige mot kvinnors fria rätt till abort.
Samma minister har också arbetat för svenskkontrakt för invandrare och röstat mot homosexuella rätt till äktenskap. Den minister som har ansvaret för att mota diskriminering har alltså på några av de viktigaste diskrimineringsgrunderna en bakåtsträvande snarare än en framåtblickande politisk kompass.
Det indikerar den betydelse som den svenska regeringen tillmäter mänskliga rättigheter och kamp mot diskriminering. Därför kan det också ses som klädsamt att statsministern i sitt sista tal till FN:s generalförsamling talar om Sveriges engagemang för mänskliga rättigheter snarare än den svenska regeringens.
Flera har också hävdat att Elisabeth Svantesson borde vara diskvalificerad som minister för sin bakgrund i Livets ord och sin tillhörighet till trosrörelsen. Det är en felaktig kritik ur ett MR-perspektiv.
Jag har som religionskritiker ofta haft anledning att förhålla mig kritisk till den framgångsteologi som bär upp trosrörelsen. För mig bygger denna teologi på fundamentala missuppfattningar om kärleksbudskapet, nåd och upprättelse för de mest utsatta.
Men i ett land med religionsfrihet kan ingen individ diskvalificeras för sin tillhörighet till ett religiöst samfund. Ett samfund är ingen politisk organisation och det finns många – huvuddelen av dem inte sakpolitiska – till varför människor är med i ett samfund. Det kan handla om kulturell identitet, respekt för tidigare generationers eller makars tillhörighet, att barnen sjunger i kör o s v.
Jag är lutheran. Inte för att jag valt det eller för att Svenska kyrkan är bästa valet på en livsåskådningsmarknad. Jag är född lutheran och kommer att dö som lutheran. Det är en del av min identitet och jag har, trots många anledningar genom åren att vara kritisk både mot Luther och min egen kyrka, aldrig kommit i närheten av att vilja avsäga mig denna identitet.
Därför är jag bekymrad över den kritik som riktats mot Elisabeth Svantesson för hennes samfundstillhörighet, inte minst från egna partivänner. Den indikerar en bristande respekt för religionsfrihet, som är ett fundament inom helheten av mänskliga rättigheter.
Dessutom är det politiskt oklokt. Även om andelen socialdemokratiska röster är lågt inom trosrörelsen, så skär en sådan svepande brist på tolerans djupt in också mot andra grupper – pingstvänner, metodister, muslimer, baptister, katoliker, ortodoxa.
Totalt sett är de väljare som definierar sig som troende ungefär 17 procent, eller en miljon. En majoritet av dessa har värderingar som gör att de överväger att rösta på socialdemokraterna.
Utnämningen av Elisabeth Svantesson är ett bakslag för kvinnor, homosexuella, invandrare och andra som behöver samhällets stöd mot diskriminering. Men ansvaret för detta är inte främst arbetsmarknadsministerns, utan statsministerns. Han som för en tid sedan konstaterade att arbetslösheten inte är ett problem för etniska svenskar mitt i livet. Han kunde ha lagt till heterosexuella män, men då kanske det blivit övertydligt var identifikationen finns.
Därför måste fokus vara inte så mycket på att byta ut Svantesson utan att byta regering.
Nästa år kommer det svenska anförandet i generalförsamlingen att hållas ännu mer försenat. Och då hoppas jag att den som talar gör det för den svenska regeringen, även om förberedelsetiden kommer att bli knapp.
Jag ser fram emot det talet.

by

Socialdemokratisk framgång i kyrkovalet förpliktar i arbetet för religionsfrihet

En domare i London har i veckan beslutat att en muslimsk kvinna måste ta av sig sin heltäckande niqab när hon ska vittna inför hans domstol. Om hon nekar kan hon dömas för domstolstrots.

Domaren säger att han inte har anledning att betvivla allvaret i hennes religiösa övertygelse och att det heller inte spelar någon roll att den 22-åriga kvinnan började bära niqab först i maj 2012. Han inser samtidigt att hans utslag sätter nya prejudikat för religionsfriheten i Storbritannien och hoppas därför att en högre juridisk instans eller parlamentet avgör frågan. Kvinnans tro innebär att hon inte vill uppträda obeslöjad inför andra män. När hon framträtt tidigare har hon gått med på att först uppträda utan slöja inför en kvinnlig polis, så att identiteten säkrats. Sedan har hon förhörts med slöja. Nu vill domaren kunna se hennes ansiktsuttryck.

I Leipzig i Tyskland beslöt en domstol i förra veckan att tvinga en 12-årig muslimsk flicka att delta i den obligatoriska simundervisningen. Hon hade bett om att få slippa, eftersom hon, med hänvisning till sin tro, upplevde obehag att bada tillsammans med pojkar med bar överkropp.

I fjol beslöt en domstol i Köln att förbjuda omskärelse av pojkar med hänvisning till att det tillfogar allvarlig kroppsskada. Utslaget fick en lång rad läkare att vägra ingreppet, skapade stor bestörtning hos judar och muslimer och ledde till stor förvirring i de politiska partierna.
multireligionJag arbetade under förra veckan några dagar tillsammans med FN:s Speciella Rapportör för Religionsfrihet, den tyske filosofiprofessorn Heiner Bielefeldt, och fick i kaffepauser möjlighet att diskutera de aktuella domarna och konsekvenserna.
Han kände samma oro över att frågor som bara kan lösas i ödmjukt samförstånd och dialog alltför ofta tvingas till brutala avgöranden i domstol där konsekvenserna, oavsett utgång, tenderar att bli fyrkantiga.

Att de europeiska domstolsutslagen så tydligt går på tvärs med och inskränker religionsfriheten, tvingades vi båda konstatera, är ett uttryck för tidsandan. Även om en majoritet av européerna är toleranta, är kunskapen om religionsfrihetens principer och behoven hos minoritetsreligioner ofta otillräcklig. Det gör det svårt att stå emot den oheliga allians som bildas mellan militanta sekularister på vänsterkanten, alltmer individfixerade liberaler och högerns islamofober. I denna allians kan de flesta hitta något att knyta an till, vilket gör det möjligt att forma även oväntade och massiva majoriteter av intolerans.

I Sverige har vi än så länge varit förskonade från allvarliga bakslag för religionsfriheten i domstolar. Det beror delvis på att vi inte har samma konstitutionella tradition som en del andra europiska länder. De viktiga utslag som kommit, t ex det s k handskakningsmålet för något år sedan i arbetsdomstolen, landade också tydligt på Europarådskonventionen för Mänskliga Rättigheter och stärkte därmed religionsfriheten.

Däremot gör vi ett misstag om vi tror att det svenska politiska klimatet väsentligt skiljer sig från andra europeiska länder. Sverigedemokraterna gjorde i helgen stora framryckningar i kyrkovalet, i huvudsak på en islamofobisk agenda.

Visserligen gjorde också vi socialdemokrater ett bra kyrkoval, inte minst genom att skapa kontrast mot Sverigedemokraterna och lyfta fram vikten av religionsdialog. Detta är en tydlig, medveten och förankrad hållning hos Kyrkomötesgruppen, vilket också bidrar till att förbättra den bild av socialdemokratin som skapades hos många muslimer under turbulensen i våras.

Även i Svenska kyrkans beslutande församlingar kommer alltså religionsfrihetens principer att debatteras. Den diskussionen påverkar också biskopar och präster. I Ekots lördagsintervju fick ärkebiskop Anders Wejryd frågan om det på religiösa grunder ska vara möjligt att få avstå från obligatorisk dansundervisning i svenska skolor.

Han började med att säga att han inte såg någon kristen grund för att få avstå, men slog sedan till med att han inte såg någon grund alls. Denna religionsfrihetskritiska hållning från ärkebiskopen är självklart ingen anpassning till Sverigedemokraterna. Däremot är det en anpassning till de ”goda människornas tystnad”. Det kostar på att ta strid för religiösa minoriteters rätt och en ledare för en bred folkkyrka måste välja sin strider.

Religionsfrihetens principer – om varje människas rätt att kunna leva ut sin tro, men också varje människas rätt att stå fri från religiös påverkan – är fundamental för att vårt framtida mångkulturella samhälle ska fungera och byggandet av en fungerande sekulär stat. Det kräver kunskap och stor varsamhet med dessa frågor i många sammanhang – domstolar, arbetsplatser, politiska församlingar och civilsamhälle.

Det finns självklart sammanhang där religionsfriheten måste stå tillbaka, t ex inför hot mot hälsa och säkerhet. Men i de flesta situationer går kollisionerna mellan minoriteters särarter och samhällets norm att lösa, utan att den enskilde ska behöva utsättas för allvarliga kränkningar. Det finns kvinnliga domare som kan hantera den typen av problem som uppstod i London. Det borde gå att ordna simundervisning enbart för flickor även i Tyskland. I den mån dansundervisning ska anses obligatorisk i svenska skolan, borde det vara möjligt att hitta en form som gör den tillgänglig för alla.

Det mandat som socialdemokraterna har erövrat i kyrkovalet knyter i denna fråga an till en lång och stark ekumenisk tradition i Svenska kyrkan. Svenska kyrkan har de senaste 100 åren gjort en imponerande resa från exkluderande religiös intolerans till inkluderande ekumenisk samverkan. Det är viktigt att vi socialdemokrater, också i Svenska kyrkan, står upp för religionsfriheten på ett sätt som gör att också biskopar och präster känner trygghet att ställa sig på rätt sida i denna kulturkamp.

 

läs mer om kyrkovalet här:

svenska kyrkan

DN

by

Vi minns Folke Bernadotte

Greve Folke Bernadotte utsågs i maj 1948 till medlare mellan Israel och arabstaterna. Han var den förste medlare som FN utsåg. Mot alla odds lyckades han under sommaren 1948 förhandla fram vapenvila mellan Israel och arabstaterna. Israels utrikesminister Moshe Sharett beskrev Bernadotte som en sann gentleman. Utöver sitt vinnande sätt blev Bernadottes respekterad, men även hatad, för att han envist hävdade att de palestinska flyktingarna skulle ges rättigheter ”att återvända till sina hem utan restriktioner och att återfå sin egendom.”

Men Folke Bernadotte fick betala dyrt för sin åsikt om palestinska flyktingar. Den 17 september 1948 mördades Bernadotte i Jerusalem av israeliska terrorister. Ansvariga var den s k Stern-ligan.

Allt sedan 1948 har flyktingarna varit en kärna i Palestinafrågan. Allt sedan dess har flyktingars rätt att återvända hem efter krig varit en hörnsten världen över i konfliktlösning och i försoningsarbete. Bernadottes formulering är ursprunget till FN:s resolution av den ll december l948, som gav flyktingarna rätten att återvända till sina hem.

Om Folke Bernadottes humanism och rättspatos hade fått vägleda Europas och USAs politik mot Israel och Palestina hade konflikten förmodligen kunnat få en lösning för länge sedan, och världen hade förskonats från mycket lidande.

Det är inte för sent att skapa fred mellan Palestina och Israel. Ännu är Folke Bernadottes principer en del av lösningen, och ännu är våldet mot oskyldiga civila för politiska syften – det vi kallar terrorism – ett avgörande problem.

Idag, på 65-årsdagen av mordet på Folke Bernadotte, kräver Socialdemokrater för tro och solidaritet och tusentals människor att:

1. Israel genast avbryter sin ockupation av Västbanken, inklusive Östra Jerusalem, och att blockaden av Gaza hävs.
2. Israel avvecklar alla bosättningar på ockuperat område.
3. Att alla aktörer på båda sidor upphör med och tar avstånd från folkrättsstridigt våld.
4. Att Sveriges regering och EU medverkar till att palestinska flyktingar ska få komma hem och återfå sin egendom, eller erbjudas en kompensation för förlorad egendom.

Läs om Folke Bernadotte också i dessa inlägg: 1, 2

Bli medlem - klicka här!