Ukrainakrisen har gjort att försvarspolitiken blivit en het fråga i valrörelsen. I den historiska rysskräckens inte hela klara vatten söker partierna trumfa över varandra med nya miljoner.
Detta trots att det inte finns någon som helst koppling mellan Krim-krisen och ett eventuellt framtida hot mot Sverige. Svenska försvaret har en uppgift att, inom ramen för vår säkerhetspolitik, värna vår territoriella integritet. Hur detta bäst ska lösas, bör hanteras och vad det får kosta, ska i lugn oro analyseras av en bred försvarsberedning utifrån det som uppgiften kan rymma. Försvarspolitiken har inte hanterats väl de senaste åren och det behövs förändringar, men det ska vara rationella snarare än emotionella bedömningar som ligger till grund för inriktningen.
Nu är det kanske inte hela världen om en valrörelse tvingar oss att slänga ut några hundra miljoner extra på försvaret. Valgodis kostar, alldeles oavsett vilket politikområde vi talar om. Onödigt, förvisso – det finns andra och viktigare behov -, men inte värre att vi kan räta upp situationen längre fram.
Då är försvarsministerns utspel i förra veckan om att bestycka JAS med kryssningsmissiler som har en räckvidd på 1000 km betydligt allvarligare. Det handlar nämligen om att vilja ge en kvalitativt ny inriktning på vårt försvar.
En viktig del av Sveriges militära alliansfrihet – från det den formulerades för 200 år sedan – har varit att vårt försvar byggs för att försvara vårt land om det blir angripet. Sverige är berett att göra motstånd – vi säljer oss mycket dyrt – men det får inte råda någon misstanke om att vi för egen del, eller tillsammans med någon annan, börjar ett krig.
Därför har vi alltid medvetet valt försvarssystem som kommunicerar detta. Som är icke-provokativa, eller inte kan misstänkas användas för anfall. Våra flygplan – även Gripen – har t ex medvetet en kortare räckvidd än andra plan.
För drygt 50 år sedan fanns planer på en annan inriktning, genom att utveckla en svensk atombomb, vilken som bekant ej är ”foer hjemmebrug” som Johan Galtung så sammanfattande utryckt det. Planerna ledde då till en massiv folklig kritik – initierad inte minst från Broderskapsrörelsen och Socialdemokratiska kvinnoförbundet – och ledde fram till en politisk konsensus att kärnvapen gör oss mindre, inte mer, säkra.
På samma sätt är det dessvärre med Karin Enströms militära dröm om kryssningsmissiler som kan slå ut ryska flygbaser. Jag kan själv inte bedöma hur starkt dessa står sig i relation till den tänkta ryska fienden. Förmodligen har de ganska begränsad avskräckning. Då stannar förslaget vid dålig – för att inte säga farlig – symbolpolitik. Vi retar upp en tänkt fiende, utan att ha täckning för hotet.
Eller så kan det bli substans i försvarsministerns idé. Då är den definitivt farlig. Då är det nämligen den ryska militärens skyldighet att skapa ett militärt motmedel. Då har vi lockat fram det ryska hot som inte fanns och Sverige har blivit medansvarigt för upprustning och ökat osäkerhet i vårt närområde.
De kryssningsmissiler försvarsministern fallit för, och beslutat servera som valgodis i en tid av säkerhetspolitisk oro, har haft sina förespråkare från den svenska militärindustrin ett tag. De avfärdades tidigare – på säkerhetspolitisk grund – av utrikesminister Carl Bildt, just med argumentet att svenskt försvar är till för försvar och inget annat.
Om kryssningsmissilerna är dålig försvarspolitik är de förödande ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Därför har jag goda förhoppningar att de inte når så mycket längre än till en förvarspolitisk diskussion i ett uppskruvat säkerhetspolitiskt läge.
Detta kan dock utveckla sig till en fråga som skiljer vänster från höger, eller mera exakt en skiljelinje mellan dem som motsätter sig ett svenskt medlemskap i NATO och dem som förordar detsamma. Om vi ger upp den försvarspolitiska grundbulten för den svenska alliansfriheten att vi aldrig kommer att första steget till att gå i krig och skaffar militära instrument som inbjuder en potentiell fiende att slå till först, för att inte hamna i ett sämre läge om vi skulle göra det, är poängen med att stå utanför en försvarsallians urholkad, vilket förmodligen på sikt får den svenska opinionen att ändra sig till förmån för svenskt medlemskap i NATO. Vi agerar ju så att säga redan med en militärallians logik.
Mot detta har Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna inga invändningar. Var Centern står vet vi inte riktigt heller i denna fråga. Men vi, tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, tror alltjämt på svensk militär alliansfrihet. Det var militärallianser som blev omoderna vid kalla krigets slut. Inte frihet från desamma. Militär alliansfrihet innebär nämligen att vi placerar politiska och diplomatiska åtgärder i den första försvarslinjen och placerar de militära där de gör hemma – som den sista försvarslinjen.
Därför är det viktigt att försvarsministerns förslag om långdistansmissiler aldrig blir verklighet.