Close

Tag Archive for: socialdemokraterna

by

Bildt mörkar om folkrätten

Våldet i Ukrainas huvudstad Kiev satte sin prägel på dagens utrikespolitiska debatt. Enigheten var stor i tydliga fördömanden av våldet och kritiken av Janukovytj och hans regering.

Utrikesminister Carl Bildts deklaration vid årets utrikespolitiska debatt var i år en ganska traditionell katalog över Sveriges olika arenor för samarbete, med huvudsaklig betoning på EU.

Mycket av det som står i deklarationen skulle också kunna återfinnas i en socialdemokratisk deklaration. Inte ens under ett valår är grunderna i utrikespolitiken ett område som bör polariseras.

Men på några områden är skillnaden likväl tydlig. I synen på vår militära alliansfrihet och vikten av FN-mandat vid internationella insatser. I synen på utvecklingen i vårt närområde. I synen på FN. I synen på mänskliga rättigheter. Och i synen på utvecklingen i Mellanöstern.

I sin utrikesdeklaration väljer Carl Bildt att inte med ett ord nämna Sveriges militära alliansfrihet. Istället talar han om att vår säkerhetspolitiska linje och vår solidaritetsförklaring ligger fast och att vi både ska kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt.

Att medvetet skapa oklarhet om den princip och den gräns som är så viktig – skillnaden mellan de folkrättsliga undantagen från FN-stadgans våldsförbud om självförsvar, som vi sköter själva, och på FN:s uppdrag ta ansvar för att upprätthålla fred, som vi samarbetar i men bara när det föreligger ett mandat från Säkerhetsrådet – är måhända ingen stor sak i den svenska inrikespolitiska debatten. Men det uppmärksammas av de diplomater som har att rapportera hem till sina huvudstäder.

Här har inte Sverige samma intresse som en del andra medlemmar av EU. I den klassiska balansen mellan maktpolitik och folkrätt finns det en skillnad mellan medlemmar i militärallianser och alliansfria, mellan stormakter och andra – och mellan höger och vänster.

Högern har inget emot folkrätt, men när det kolliderar med maktpolitiska intressen svajar man. För oss socialdemokrater är folkrätt utryck för civilisation – lika viktig för relation mellan länder som demokrati är för relationer inom länder.

Att upprätthålla folkrättens principer är för oss socialdemokrater uttryck för ett upplyst egenintresse. Det är ett redskap för att säkra fred både för oss själva och bidra till fred i vår omvärld. Carl Bildt vill att Sverige blir medlem av Nato och har därför inte samma intresse att stå upp för nödvändigheten av FN-mandat vid internationella militära insatser.

Samma logik gäller utvecklingen i vårt närområde. Vi har ett starkt egenintresse av en positiv demokratisk utveckling i Ukraina, Vitryssland och Ryssland. Därför räcker det inte att vi, som Carl Bildt, duckar bakom EU i vår relation till utvecklingen. Vi kommer att kunna utvecklas tillsammans med våra grannar vid en positiv demokratisk utveckling. Men det är också vi som är närmast berörda av en negativ utveckling.

Vi måste vara dem som driver EU och även ha egna visioner och idéer för denna utveckling. När andra i EU är trötta på utvidgning, måste vi stå upp. När andra i EU kan kosta på sig att sitta på läktarplats, måste vi vara drivande för relationsskapande och samarbete. Den stora kraften i EU som fredsprojekt är möjligheten att bli del av gemenskapen.

Genom att vara tydliga vad gäller medlemskapsperspektivet för länderna österut, kan vi också ha framgång i vår kritik om vad gäller bristen på mänskliga rättigheter. Det gäller för övrigt också Turkiet, som idag behöver sina vänners kritik.

Regeringens passiva syn på FN tydliggjordes också i utrikesdeklarationen. Carl Bildt annonserade kandidaturen till FN:s säkerhetsråd 2017-2018. Men han vill kandidera på gamla meriter, snarare än på idéer mad vad han vill med FN. Paradoxalt nog är dessa gamla meriter i huvudsakliga socialdemokratiska.

Lika pliktskyldig var avsnittet om fredsprocessen i Mellanöstern. Inte heller här räcker det med att gömma sig bakom EU. Det krävs tydlighet i frågan om Israels fortsatta folkrättsstridiga utbyggnad av bosättningar och vikten av att Sverige erkänner Palestina.

Det saknades inte ord om nedrustning och bistånd i årets utrikesdeklaration. Här är problemen snarare vad som finns bakom orden.

Sverige har varit en moralisk stormakt i FN, vad gäller vårt arbete för fred, nedrustning, fattigdomsbekämpning och respekten för mänskliga rättigheter. Detta är områden som till viktiga delar fått ligga i träda under alliansregeringen.

Världen och Sverige förtjänar bättre, vilket är viktigt att minnas, inte minst ett valår.

by

Kan vi tala om klass eller rasism utan att tala religion?

Daniel Suhonens artikel ”Vänsterprassel med islam” från Aftonbladet 2011 cirkulerar på nytt digitalt, varför vi här ger en kommentar. 

Om vi klarar att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt så måste vi alltså värna alla mänskliga rättigheter samtidigt. Att få ha sin religiösa tro är en. Att inte bli diskriminerad en annan. Ett generellt religionsförakt och religionshat går helt enkelt inte ihop med kamp för mänskliga rättigheter.

Visst är det lätt att hålla med Daniel Suhonen när han i artikeln ”Vänsterprassel med islam” skriven redan 2011, efterlyser en samtida klassanalys. Suhonen skriver bl.a.:

”Det är i ett allt brutalare klassamhälle där klyftorna djupnat som invandring blivit ett ’problem’. I själva verket är det svenska mångkulturella samhället en formidabel succé. Men det välfärdssamhälle som kunde härbärgera olika människor i jämlika villkor bryts nu ner av nyliberalismen. Alla problem som i dag finns med segregation och fattigdom hänger samman med den nyliberala politik som alla regeringar fört sedan 1980-talet. I ett mångkulturellt Sverige har även klassklyftorna fått hudfärg. Tyvärr tolkas de därmed också kulturellt. Men i stället för att tala om sådant man kan göra någonting åt – bostäderna, skolorna, arbetslösheten, välfärdens brister – riktas sökarljuset mot frågor som är mycket svåra att ändra med gemensam politisk kamp.”

Eftersom den här artikeln nu plötsligt cirkulerar på nätet och i sociala media igen, trots att den har tre år på nacken, vill jag gärna ge en replik, eller en uppdatering.

Suhonen skriver att tal om rasism blir kontraproduktivt, om det inte samtidigt talas om klass. En enligt mig troligen korrekt uppfattning. Men sedan pekar han plötsligt ut Per Wirtén, Åsa Linderborg, Mattias Gardell, Masoud Kamali – och Socialdemokrater för tro och solidaritet, som någon form av kulturrelativister som ”gullar med islam”, humanister som i vår naivitet spelar högern och främlingsfientlighet i händerna eller rentav ”dubbelexponerande kolonialister”. Här vill jag självfallet inte riktigt vara med längre och blir uppriktigt sagt fundersam.

Artikeln dyker upp igen efter att STS – igen – blivit indragen i diskussioner om islam, muslimska väljare och politisk representativitet (se hemsidan för urval artiklar). Alltför ofta kommer kopplingen mellan muslimsk delaktighet och islamistisk fanatism i dessa diskussioner som ett brev på posten. Det gör mig mycket bekymrad.

Det finns oerhörda problem med att olika religiösa strömningar inte respekterar olika gruppers mänskliga rättigheter. Självklart. Det gäller inom i snart sagt alla typer av religioner och religiösa grupperingar, problem av det slaget existerar i alla delar av världen. Kristen fundamentalism är lika illa som hinduisk eller muslimsk. Självklart. Och att olika minoriteters rättigheter inte respekteras är lika illa oavsett vilken minoritet det gäller – och under vilken flagg det sker.

Vi kan inte tillåta att all kritik av religion blir kallad rasism, menar Suhonen, samtidigt som han tillstår att islamofobi och rasism är ett högst reellt problem. Nej, det kan vi inte. Och vi kan svårligen arbeta mot rasism utan att tala om klass. Men frågan är om vi ens kan tala om klass eller om rasism utan att idag även tala om religion; det är den religiösa ”araben” med slöja och helskägg som provocerar rasister mest, det är lätt att se.

Om vi klarar att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt så måste vi alltså värna alla mänskliga rättigheter samtidigt. Att få ha sin religiösa tro är en. Att inte bli diskriminerad en annan.

Ett generellt religionsförakt och religionshat går helt enkelt inte ihop med kamp för mänskliga rättigheter.

Självklart kan vi uppmärksamma och motarbeta förtryck riktat mot religiösa, som t.ex. muslimer, samtidigt som vi uppmärksammar och också arbetar emot förtryck som utförs i religionens namn eller inom religiösa kretsar.

Jag håller igen med Suhonen när han menar att ”den sekulära tanken är det yppersta försvaret både för yttrandefrihet och för religionsfrihet”. Vi i STS samlar troende socialdemokrater ur alla trosuppfattningar, men har alltid förfäktat att en sekulär stat är en förutsättning för religionsfrihet; en religion ska t.ex. inte kunna ställas över en annan och ingen ska behöva bli pådyvlad en tro eller en religiös livsstil. Det har vi gjort sedan 1929 – och det fortsätter vi att göra. Av samma skäl nu som då.

Som socialdemokrater är vi helt i samklang när det gäller att lyfta fram klassperspektiv och samhällsproblem skapade av nyliberalism. Som socialdemokrat för tro och solidaritet har jag svårt att acceptera det utbredda misstänkliggörandet av en religion – islam – som Suhonen här sällar sig till. Jag kan heller inte acceptera att yttrandefrihet och religionsfrihet framställs som vore de varandras motpoler.

Till sist vill jag klargöra att det muslimska manifest Suhonen hänvisar till härrör från 2010. Det är idag överspelat av ett förbundsgemensamt manifest (som antogs i juni 2012), där bland annat hbt-rättigheter är med fullt ut.

Socialdemokrater för tro och solidaritet arbetar för global rättvisa, ett öppet och demokratiskt samhälle, allas lika rätt och värde – ett Sverige för alla. Vi bekämpar ALL form av förtryck och vill värna ALLA mänskliga rättigheter. Samtidigt. Det är för oss ingen motsättning.

Peter Weiderud, förbundsordförande

by

Expressen avslöjar integrationsrapport

Expressen ”avslöjar” idag en rapport som den arbetsgrupp inom dåvarande Broderskapsrörelsen skrev 1999 om det dialogarbete som vår organisation då stod i med Sveriges muslimska råd. Arbetet påbörjades på uppdrag av integrationsminister Leif Blomberg 1994 i syfte att se hur svenska muslimer kan bli mer aktiva i det politiska arbetet. Detta kallas nu en skriven överenskommelse och Expressen menar sig ha avslöjat det ”hemliga avtal” som riksdagsledamoten Carina Hägg tidigare hänvisat till.

Denna öppna rapport, som lämnades till Förbundsstyrelsen 1999, är en sammanfattande beskrivning av dialogen med företrädare för svenska muslimer om hur religionsfriheten kan stärkas och hur en stor grupp svenskar ska nå ökad delaktighet i samhället. Den finns att läsa på vår hemsida. Några år senare – 2003 – lämnade Förbundsstyrelsen en rapport till kongressen om hur detta arbete fortskred. Även den finns på vår hemsida.

Broderskapsrörelsen – Tro och Solidaritet – har sedan vi bildades 1929 varit en plattform för människor, som inspirerade också av sin tro, vill arbete för ett mer jämlikt, rättvist och inkluderande samhälle inom det Socialdemokratiska arbetarepartiet. I detta uppdrag ingår självklart att föra dialog också med religiösa samfund (för att fånga upp brister i religionsfriheten). Därför har vi en självklar dialog med såväl Sveriges muslimska råd, Sveriges kristna råd och Judiska centralrådet, och även med enskilda samfund. Det är ju i dessa sammanhang våra medlemmar och många av de frågor man vill se en politisk lösning på finns.

Det är djupt oroande att det som alla betraktar som fullständigt normalt och självklart när det gäller den kristna majoritetsreligionen, misstänkliggörs när det handlar om muslimer. Det stärker mig i min uppfattning om vikten av det pionjärarbete som de som ledde förbundet för 20 år sedan var beredda att gå in i. Då var svenska muslimer betydligt mer marginaliserade än vad de är idag, även om misstänksamhet och fobin mot islam på många sätt kvarstår nu och var densamma då.

I rapporten beskriver arbetsgruppen bl a om vikten av att muslimer är beredda och får möjlighet att ta politiska uppdrag, i kommuner, landsting och riksdag. Man lyfter också fram önskemål om stärkt rätt för muslimska helgdagar, statlig imamutbildning och överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter om att tillmötesgå möjlighet att delta i fredagsbön.

Delar av dessa frågor har gått framåt sedan 1999. Det finns fler muslimer i politiska församlingar och respekten för muslimska högtider har stärkts. Jag är glad över att vi som politisk organisation kunnat medverka till detta.

Andra väntar fortfarande på sin lösning. Den statliga imamutbildningen sjabblade dåvarande utbildningsminister Lars Leijonborg bort genom att i presentation av den utredning han tillsatte beskriva detta primärt som ett sätt att vaccinera mot muslimsk extremism. Genom att beskylla muslimer som grupp för att vara extremister, lyckades han få muslimska organisationer att avvisa den idé man själva önskade, vilket var en stor förlust för muslimer, men också för samhället, inklusive den bieffekt som Leijonborg gjorde till huvudfråga.

Expressen lyfter också fram Sveriges muslimska råd som islamistiskt och ifrågasätter hur vi kan föra dialog med dem. Sveriges muslimska råd är ett samarbetsorgan för praktiserande muslimer, inget politiskt organ. Lika självklart är att vi som socialdemokrater inte samarbetar med islamistiska partier. Islamism och socialdemokrati precis som kristdemokrati och socialdemokrati låter sig inte förenas. De förra söker forma en politik snävt utifrån den specifikt egna kulturtraditionen. Socialdemokratin är en bred sekulär politisk rörelse som utifrån ett klassperspektiv samlar alla människor av god vilja att arbeta för ett mer jämlikt samhälle.

Islamism är ett komplext begrepp som rymmer allt från enskilda fanatiker till breda politiska rörelse som t ex turkiska AKP. Med dessa kan vi självklart föra samtal, i synnerhet om de i val företräder stora grupper av väljare. Men vi ska inte och kan inte samarbeta, eftersom de per definition är våra politiska motståndare.

Sverige är ett rikt land, där människor från i princip alla världens hörn och kulturer samlas och måste samsas. Sverige måste vara för alla. Vårt speciella bidrag till den processen är att vi organiserar progressiva troende från alla religioner och erbjuder en plattform för politiskt ansvarstagande.

Detta kommer vi att fortsätta göra med glädje och stolthet.

 

by

Där rättigheter kränks är minoriteter alltid hårdast drabbade

Lars Aduktusson vill att Sverige och EU ska sätta press till stöd för utsatta kristna genom att koppla bistånd till religionsfrihet. Men i de länder Adaktusson räknar upp är det inte bara kristna som drabbas. Jag ser hellre utökat arbete för alla mänskliga rättigheter, skriver Peter Weiderud i Dagens Nyheter debatt.
I söndags medverkade Socialdemokrater för tro och solidaritet i manifestationen ”Solidaritet för religionsfrihet”. Bakgrunden var bland annat hakkorsangrepp på gudstjänstlokaler. Muslimer, judar, kristna, andra politiker och icke troende antirasister försvarade religionsfriheten som en av grunderna för demokratin. Attacker på troende är en attack på vårt öppna samhälle. På vår demokrati. På de mänskliga rättigheterna, som rymmer rätten att utöva sin tro.
Den rätten förvägras många i världen. Att värna religionsfriheten globalt måste vara ett fokus för svensk och europeisk politik. Så långt är jag med Lars Aduktusson (KD), som samma söndag debatterade i DN om förföljelse på världens kristna.Förföljelsen av kristna måste tas på allvar och kristnas rätt att leva i sin tro ska försvaras över hela världen. Men när vi försvarar de kristna är det religionsfriheten som del av de mänskliga rättigheterna vi försvarar.
Organisationen Pew Forum placerar Sverige på en osmickrande position i listan över länder med hög hotbild mot religiösa. Hatbrotten ökar mot moskéer och synagogor, mot judar och muslimer som uttrycker sin tro. Sverige delar i listan kategori med länder som Iran, Saudiarabien och Ukraina.
”Att vara utsatt för hatbrott borde inget samfund behöva uppleva, det är ovärdigt ett demokratiskt samhälle”, skriver Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST) i tidningen Dagen (21/1). SST kommer särskilt kartlägga hoten mot muslimska bönelokaler. När Judiska centralrådet berättar om de ökande hoten mot judiska församlingar, svarar Säpo att det inte är deras problem eller ett hot mot demokratin (Ekot 21/1).
Säpo har fel. Problemen för troende hårdnar när demokratin och respekten för mänskliga rättigheter brister eller inte alls finns. Som i Nordkorea, Somalia, Myanmar, Mali, Tanzania, Niger, Irak, Egypten, Saudiarabien.De länder Adaktusson lyfter fram, där förföljelser av kristna nått skrämmande nivåer, är inte länder med utvecklad demokrati och likhet inför lagen. Här saknas ofta respekt för de mänskliga rättigheterna. Skydd mot diskriminering är långt ifrån givet. I Myanmar är förföljelserna mot landets muslimer så extrema att vissa kallar det etnisk rensning. I Somalia kan homosexuella dömas till döden.
Det är i de länder Adaktusson räknar upp inte bara kristna som drabbas. Varhelst mänskliga rättigheter bryts är minoriteter alltid de hårdast drabbade.Aduktusson vill att Sverige och EU ska sätta press till stöd för utsatta kristna genom att koppla bistånd till religionsfrihet. Jag ser hellre utökat arbete för alla mänskliga rättigheter. Jag vill se ansträngningar för demokratisering och global säkerhet för minoriteter. Oavsett tro och minoritet.
Till skillnad mot Adaktusson vill jag inte mobilisera Europa att ta ställning för kristna mot muslimer. Med Europas historia riskerar det att uppfattas som korstågstänkande, något som inte är värdigt en demokrati utan riskerar skapa motsättningar, både här och globalt.
Solidariteten för religionsfrihet – som en del av mänskliga rättigheter – måste vara universell.

Peter Weiderud, förbundsordförande, Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

Publicerad i dn.se/debatt 23 januari 2014, som en replik på Lars Adaktusson (KD), söndag 19/1. 

by

Kalla vindar i Sälen

Folk och Försvars årliga konferens i Sälen fick detta år, för första gången sedan kalla krigets slut så vitt jag kan bedöma, en något nationalmilitaristisk prägel.

Bakgrunden är bl a den kritik av den svenska försvarsförmågan, försvarets effektivitet och omställningssvårigheter som lyfts fram både från ÖB, riksrevision, försvarspolitiker och media. Dessutom är det valår, vilket lockar alla partier att framstå som kraftfulla i relation till en växande oro i opinionen.

Försvars- och säkerhetspolitiken är dock inget lämpligt område att söka ta enkla politiska poänger i. Frågor som ytterst handlar om människors trygghet, fred och nationens säkerhet mår bäst av långsiktiga perspektiv, realistiska analyser och ett kyligt politiskt sinne.

Mest anmärkningsvärt var KDU:s ordförande Sara Skyttedal som beskyllde socialdemokrater och liberaler (tidigare) samt miljöpartister och media (idag) för att vara förförda av pacifismen och att hon såg pacifismen som ett värre hot än alla kärnvapenmakter tillsammans.  Hon passade också på att raljera över FN och EU som någon form av ”magisk garant för fred”. (Du kan se KDUs Sara Skyttedal uttalanden här.)

Det ligger inget nytt i att KDU söker erövra högerflanken bland de politiska ungdomsförbunden, men att så förenklat och onyanserat försöka döma av i den klassiska säkerhetspolitiska balansgången mellan avskräckning och fredsbyggande fick åtminstone mig att höja på ögonbrynen.

Det finns förvisso tomtar bland både pacifister och kärnvapenförespråkare. Men bland dem som sökt göra ickevåldsidealet till realpolitik finner vi människor som Mahatma Ghandi, Martin Luther King och Nelson Mandela. Bland kärnvapenländerna finner vi idag inte bara de fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd, utan också Indien, Israel, Nordkorea och Pakistan.

Sara Skyttedal är för ung för att ha egen erfarenhet av det kalla kriget och det mer omedelbara hotet av kärnvapenkrig. Den tid då så många av oss drog slutsatsen att säkerhet inte främst och längre kan sökas mot motparten, utan med. Det som Olof Palme så väl formulerade som strävan till gemensam säkerhet.

Med det kalla krigets slut blev det möjligt att omsätta tankarna om gemensam säkerhet på ett helt annat sätt i praktiken. Det var i hög grad detta som fick mig att gå från tvekande till entusiast för det europeiska samarbetet.

Det var också i denna förändring som omstruktureringen av det svenska försvaret och säkerhetspolitiken inleddes. Det viktigaste var inte längre hotet om en massiv militär invasion.  Andra och civila hot mot vår säkerhet var mer akuta. Men framför allt öppnade sig helt nya möjligheter att förebygga fred – genom internationellt samarbete för att utveckla demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och ömsesidigt beroende.

Utifrån den mycket grundläggande principen att man inte biter den hand som föder en, är handel och ekonomiskt utbyte alldeles avgörande för att bygga säkerhet. Det är inte minst fredsprojektet EU ett exempel på. Göran Hägglund, som till skillnad från sin ungdomsordförande, tycks ha förstått hur det hänger ihop, talar om fredlig konflikthantering som en grundläggande bas för KD:s försvarspolitik.

Det hindrar inte att det i vissa lägen, och som en sista utväg, kan vara nödvändigt att använda militärt våld för att säkra fred. Detta kan för ett civiliserat land bara ske i enlighet med folkrätten. Detta principiella synsätt har varit avgörande för att Sverige i år firar 200 år – längre än något annat land -av oavbruten fred.

FN-stadgan förbjuder faktiskt våldsanvändning, utom i två mycket specifika fall. I självförsvar i enlighet med artikel 51. Och på FN:s säkerhetsråds uppdrag – enligt Kapitel 7 – när internationell fred och säkerhet hotas.

Försvaret av vårt eget land sköter vi själva, också utifrån en 200-årig tradition av framgång. När det handlar om att på Säkerhetsrådets uppdrag upprätthålla fred i världen samarbetar vi med andra, också utifrån en lång och god tradition.

Den stora skillnaden med det kalla krigets slut var att samtidigt som hotet om invasion av vårt land minskade, ökade möjligheterna till samarbete för internationell krishantering. Det fanns alltså goda skäl, för vår egen säkerhet, att ställa om vår försvarspolitik.

Därmed inte sagt att allt blir bra, och framför allt inte genast. Den nuvarande regeringen har lagt alldeles för stor vikt vid samarbete inom Nato och framför allt vår militära närvaro i Afghanistan. Det har styrts av andra skäl än en analys av hur vi bäst bidrar till fred.  Och det har inte varit det mest effektiva sättet att värna afghanska flickors rätt till utbildning.

Västvärlden har under det senaste årtiondet, mycket beroende av traumat från September 11, haft en för ensidig militär närvaro i den muslimska delen av världen under Nato, och lämnat till länder i det geografiska syd – dessutom ofta muslimska – att ta hand om FN:s fredsbevarande, framför allt i Afrika.

Detta har varit felbalanserat och kortsiktigt, men inte villigheten att delta i internationella insatser i sig.

Självklart har omställningen också skapat vissa tillkortakommanden i relation till det traditionella territoriella försvaret, i synnerhet om vi jämför med tiden för det kalla kriget. Det behöver rättas till, så att vi professionellt kan värna vår territoriella integritet, men är ett begränsat problem givet de förändringar som skett och utifrån en övergripande analys vad som främst ger oss säkerhet.

Därför blir jag bekymrad när Jan Björklund med hänvisning till hotet från Ryssland argumenterar både för svensk Nato-anslutning och egen militär upprustning. Eller när ledamöter i Riksdagens försvarsutskott motiverar uppgradering av JAS med upprustningen av det ryska flygvapnet.

Vi blir inte mer säkra som medlemmar av Nato eller om vi visar att vi kan utmana Ryssland till luftstrid. Ryssland utgör inget militärt hot mot Sverige. Och det som framför allt på sikt ökar vår säkerhet i relation till vår store granne är att medverka till att stärka demokratin och respekten för mänskliga rättigheter i Ryssland och ett ökat samarbete, på i princip alla områden.

Jag är inte alldeles bekväm med hur utrikesminister Carl Bildt förvaltat ansvaret för våra relationer till Ryssland under senare år. Jag blir också bekymrad när idrottsminister Lena Adelsohn Liljerot bestämmer sig för att bojkotta invigningen av ryska vinter-OS. Speciellt som hon säger att hon egentligen inte tror på bojkott.

Hennes hänvisning till de bristande rättigheterna för HBT-personer i Ryssland är mycket viktig och kräver att vi i samtalen med Ryssland är tydliga och uppriktiga. Men jag är övertygad om att dialog och samarbete är en bättre väg att stärka HBT-rättigheter i Ryssland än bojkott av OS. Att det samtidigt stärker vår egen säkerhet är i sammanhanget mer än en bonus.

Det må vara att President Obama har inrikespolitiska skäl för att bojkotta OS-invigningen. Men det är inte självklart att dessa skäl sammanfaller med svenska intressen.

Folk och Försvar och dess årskonferens skapades en gång utifrån behovet av att få en bättre folklig och demokratisk förankring av försvarspolitiken. Det är värt att minnas i ljuset av ett annat av Sara Skyttedals inlägg i sitt anförande: ”Demokrati gynnar inte försvaret”.

Här har hon nog blandat ihop hönan och ägget. Det är försvaret som ska gynna, värna och försvara demokratin, freden och oss. Inte tvärtom.

by

Hägg sprider osanna rykten

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg, i Jönköpings län, har just nu i nomineringsprocessen till riksdagen flyttats ned till plats sex på riksdagslistan. Hon hamnar sannolikt på en icke valbar plats. Hon säger idag att det beror på hennes kritik av Omar Mustafa. Jag har ingen insyn i partidistriktets överväganden och om hennes öppet starka aggressivitet mot muslimer har påverkat partidistriktets förtroende kan jag inte uttala mig om alls.

Vad som gör situationen särskilt besvärlig är dock att hon påstår att det skulle finnas ett hemligt avtal mellan Socialdemokrater för tro och solidaritet och Islamiska förbundet i Sverige och att detta har fått islamister att påverka utfallet i nomineringsprocessen.

Detta är naturligtvis rent nonsens. Vårt förbund skulle självklart aldrig gå in och försöka påverka en nomineringsprocess. Allra minst med ”hemliga avtal” eller diskussioner bakom enskildas ryggar. Jag oroas av att Carina Hägg sprider rykten som riskerar att skapa misstro mot muslimer i Sverige – och mot oss som förbund.

Socialdemokrater för tro och solidaritet organiserar individer som vill engagera sig i ett progressivt politiskt arbete med just tro och solidaritet som grund. Vi har normala och öppna relationer till alla trossamfund i Sverige – muslimska som kristna, judiska och andra – eftersom vi arbetar med frågor som berör dessa, inte minst religionsfrihetsfrågor.

En socialdemokrat engagerar sig i ett brett och sekulärt parti för att tillsammans med politiskt likasinnade förändra samhället. Det gäller kristna, judar, muslimer, buddister, likväl som ateister och andra.

Svensk, liksom europisk, politik i stort påverkas negativt av en växande främlingsrädsla där islamofobin är det utpräglade uttrycket för närvarande. Enskilda medlemmar ur alla partier kan influeras av dessa strömningar, men varje parti har ett ansvar att motverka dem.

Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har ett särskilt ansvar, utifrån vår historia, vårt mandat och vår medlemskrets, att visa på vikten av ett positivt samspel mellan olika kulturer och motverka alla former av rasism. Därför har vi tagit ett särskilt ansvar för att jobba med frågor om främlingsfientlighet, antisemitism och islamofobi.

Vi vill särskilt verka för att föra dialog mellan religioner, som en väg till ett helare och mer jämlikt samhälle.

Peter Weiderud

förbundsordförande

 

Se bl.a.:

Tis 3 dec

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=5722624

Ons 4 dec

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=5723035

by

Socialdemokratisk framgång i kyrkovalet förpliktar i arbetet för religionsfrihet

En domare i London har i veckan beslutat att en muslimsk kvinna måste ta av sig sin heltäckande niqab när hon ska vittna inför hans domstol. Om hon nekar kan hon dömas för domstolstrots.

Domaren säger att han inte har anledning att betvivla allvaret i hennes religiösa övertygelse och att det heller inte spelar någon roll att den 22-åriga kvinnan började bära niqab först i maj 2012. Han inser samtidigt att hans utslag sätter nya prejudikat för religionsfriheten i Storbritannien och hoppas därför att en högre juridisk instans eller parlamentet avgör frågan. Kvinnans tro innebär att hon inte vill uppträda obeslöjad inför andra män. När hon framträtt tidigare har hon gått med på att först uppträda utan slöja inför en kvinnlig polis, så att identiteten säkrats. Sedan har hon förhörts med slöja. Nu vill domaren kunna se hennes ansiktsuttryck.

I Leipzig i Tyskland beslöt en domstol i förra veckan att tvinga en 12-årig muslimsk flicka att delta i den obligatoriska simundervisningen. Hon hade bett om att få slippa, eftersom hon, med hänvisning till sin tro, upplevde obehag att bada tillsammans med pojkar med bar överkropp.

I fjol beslöt en domstol i Köln att förbjuda omskärelse av pojkar med hänvisning till att det tillfogar allvarlig kroppsskada. Utslaget fick en lång rad läkare att vägra ingreppet, skapade stor bestörtning hos judar och muslimer och ledde till stor förvirring i de politiska partierna.
multireligionJag arbetade under förra veckan några dagar tillsammans med FN:s Speciella Rapportör för Religionsfrihet, den tyske filosofiprofessorn Heiner Bielefeldt, och fick i kaffepauser möjlighet att diskutera de aktuella domarna och konsekvenserna.
Han kände samma oro över att frågor som bara kan lösas i ödmjukt samförstånd och dialog alltför ofta tvingas till brutala avgöranden i domstol där konsekvenserna, oavsett utgång, tenderar att bli fyrkantiga.

Att de europeiska domstolsutslagen så tydligt går på tvärs med och inskränker religionsfriheten, tvingades vi båda konstatera, är ett uttryck för tidsandan. Även om en majoritet av européerna är toleranta, är kunskapen om religionsfrihetens principer och behoven hos minoritetsreligioner ofta otillräcklig. Det gör det svårt att stå emot den oheliga allians som bildas mellan militanta sekularister på vänsterkanten, alltmer individfixerade liberaler och högerns islamofober. I denna allians kan de flesta hitta något att knyta an till, vilket gör det möjligt att forma även oväntade och massiva majoriteter av intolerans.

I Sverige har vi än så länge varit förskonade från allvarliga bakslag för religionsfriheten i domstolar. Det beror delvis på att vi inte har samma konstitutionella tradition som en del andra europiska länder. De viktiga utslag som kommit, t ex det s k handskakningsmålet för något år sedan i arbetsdomstolen, landade också tydligt på Europarådskonventionen för Mänskliga Rättigheter och stärkte därmed religionsfriheten.

Däremot gör vi ett misstag om vi tror att det svenska politiska klimatet väsentligt skiljer sig från andra europeiska länder. Sverigedemokraterna gjorde i helgen stora framryckningar i kyrkovalet, i huvudsak på en islamofobisk agenda.

Visserligen gjorde också vi socialdemokrater ett bra kyrkoval, inte minst genom att skapa kontrast mot Sverigedemokraterna och lyfta fram vikten av religionsdialog. Detta är en tydlig, medveten och förankrad hållning hos Kyrkomötesgruppen, vilket också bidrar till att förbättra den bild av socialdemokratin som skapades hos många muslimer under turbulensen i våras.

Även i Svenska kyrkans beslutande församlingar kommer alltså religionsfrihetens principer att debatteras. Den diskussionen påverkar också biskopar och präster. I Ekots lördagsintervju fick ärkebiskop Anders Wejryd frågan om det på religiösa grunder ska vara möjligt att få avstå från obligatorisk dansundervisning i svenska skolor.

Han började med att säga att han inte såg någon kristen grund för att få avstå, men slog sedan till med att han inte såg någon grund alls. Denna religionsfrihetskritiska hållning från ärkebiskopen är självklart ingen anpassning till Sverigedemokraterna. Däremot är det en anpassning till de ”goda människornas tystnad”. Det kostar på att ta strid för religiösa minoriteters rätt och en ledare för en bred folkkyrka måste välja sin strider.

Religionsfrihetens principer – om varje människas rätt att kunna leva ut sin tro, men också varje människas rätt att stå fri från religiös påverkan – är fundamental för att vårt framtida mångkulturella samhälle ska fungera och byggandet av en fungerande sekulär stat. Det kräver kunskap och stor varsamhet med dessa frågor i många sammanhang – domstolar, arbetsplatser, politiska församlingar och civilsamhälle.

Det finns självklart sammanhang där religionsfriheten måste stå tillbaka, t ex inför hot mot hälsa och säkerhet. Men i de flesta situationer går kollisionerna mellan minoriteters särarter och samhällets norm att lösa, utan att den enskilde ska behöva utsättas för allvarliga kränkningar. Det finns kvinnliga domare som kan hantera den typen av problem som uppstod i London. Det borde gå att ordna simundervisning enbart för flickor även i Tyskland. I den mån dansundervisning ska anses obligatorisk i svenska skolan, borde det vara möjligt att hitta en form som gör den tillgänglig för alla.

Det mandat som socialdemokraterna har erövrat i kyrkovalet knyter i denna fråga an till en lång och stark ekumenisk tradition i Svenska kyrkan. Svenska kyrkan har de senaste 100 åren gjort en imponerande resa från exkluderande religiös intolerans till inkluderande ekumenisk samverkan. Det är viktigt att vi socialdemokrater, också i Svenska kyrkan, står upp för religionsfriheten på ett sätt som gör att också biskopar och präster känner trygghet att ställa sig på rätt sida i denna kulturkamp.

 

läs mer om kyrkovalet här:

svenska kyrkan

DN

by

Bara kompromisser kan rädda Egypten från avgrunden

Den arabiska våren hjälpte Egyptens folk att göra upp med decennier av totalitärt styre, avsätta Hosni Mubarak och nå sina första demokratiska val. Mellanöstern behöver ett starkt och demokratiskt Egypten. Men en levande demokrati kräver också tålamod, kompromissvilja och respekt för politiska meningsmotståndare. Frånvaro av en kultur för politisk reformism, där istället varje politisk aktör söker agera utifrån den egna kortsiktiga agendan, har nu fört Egypten till avgrundens rand.

Tahrir Sq 8 mars 2011Den demokratiskt utsedde presidenten Mursi sökte använda sin majoritet till att köra över oppositionen och snabbt trumfa igenom en ofärdig grundlag, istället för att samla landet och lägga grundstenarna för demokrati.

De demonstrerade massorna hade inte tålamod att använda de demokratiska instrument som den folkliga revolutionen åstadkommit, utan ropade istället på ny revolution och militär. Militären valde inte bara att avsätta den förste folkvalde presidenten, utan har också använt oproportionerligt våld mot president Mursis anhängare, som demonstrerade mot detta.

Den tidigare oppositionen, däribland vårt eget systerparti i de egyptiska socialdemokraterna som nu innehar den tillförordnade premiärministerposten, agerar revanschistiskt och ger sitt okritiska stöd till militärens agerande. Premiärminister Hazem el-Beblawis förslag om att upplösa det Muslimska brödraskapet provocerar moståndarna och minskar ytterligare utrymmet för förhandlingar.

Pendeln slår allt häftigare fram och tillbaka, samtidigt som hundratals människor dör, Egyptens ekonomi kollapsar och den sköra demokratin kapsejsar.

Egyptens skiljelinje går inte mellan religion och sekulärt, även om spänningarna mellan det muslimska brödraskapet och den av militären stödda sekulära oppositionen ger ett sådant intryck. Skiljelinjen, i Egypten, såväl som på andra platser, går mellan höger och vänster, i synen på demokrati, mänskliga rättigheter och social jämlikhet.

Egyptens väg bort från avgrunden handlar om inkluderande snarare än exkluderande politiska processor. Det handlar om dialog snarare än konfrontation. Det handlar om reformism snarare än absolutism.

Militären har tillsammans med interimsregeringen huvudansvaret för att den nuvarande våldsspiralen bryts. Militären måste genast upphöra med våldet mot civila. Interimsregeringen måste skapa en verklig dialog där muslimska brödraskapet får en tydlig och självklar plats. Muslimska brödraskapet måste gå in i dialogen med en ödmjukhet framväxt ur insikten att man missbrukade det mandat man fick i senaste valet. Dess ledarskap måste sätta stopp för de provokationer och det våld som dess anhängare gör sig skyldiga till i demonstrationerna, och i synnerhet värna den utsatta koptiska minoriteten.

Omvärldens, i första hand EU:s, stöd, i form av bistånd, handel, politisk dialog och påtryckningar måste inriktas på att stödja processer där alla relevanta aktörer finns med. I en demokrati är det legitimt att politiska partier har olika politiska mål. Och i en demokrati kan ledaren förlora makten utan att hamna i fängelse.  Egyptens väg framåt går via den grå vardagens demokratiska reformism, i form av förhandlingar, kompromisser och samarbete. Detta kan ena och stärka Egypten.

Peter Weiderud

by

Kungen står stadigt i Mellanösternfrågan

Enligt DN har kungen och drottningen hamnat i blåsväder för att de visat sig iförda Palestinasjalar i samband med ett besök i Härnösand. Sjalarna påstås haft texten ”Vår Aqsa och inte deras tempel”, vilket fått föreningen Svensk Israelinformation att gå i taket.

Om detta var budskapet, var det inte så begåvat. Jerusalem är en helig stad för alla de tre monoteistiska religionerna – judendom, islam och kristendom – och Tempelberget – Haram al-Sharif – är lika viktigt för muslimer som för judar. Därför är alla anspråk på exklusivitet orimliga, okloka och oriktiga. I verkligheten på marken är det dock staten Israel som mer än någon annan ensidigt driver sina egna agendor i allt tydligare riktning mot exklusivitet. I jämförelse med den realiteten är sjalens budskap att betrakta som banalt snarare än som ett politiskt hot.

Jerusalem. Foto: Jan Gillegård
Jerusalem. Foto: Jan Gillegård

Men det främsta skälet till att Svensk Israelinformation reagerar så starkt är att man vill försöka klämma ut kungen för hans subtila, men ändå förhållandevis tydliga, hållning i den arab-isrealiska konflikten. Kungens politiska utrymme är inte, och ska inte vara, stort. I denna fråga har dock kungen, och hela familjen, mycket starka egna erfarenheter och känslor. Den israeliska Stern-ligan mördade nämligen kungens farbror Folke Bernadotte, när han var i Jerusalem som FN-sändebud 1948. Detta terrorattentat godkändes av den senare israeliska premiärministern Yitzhak Shamir. Detta har inte kungen  glömt och han har därför inte haft några problem att på sitt subtila sätt ge stöd till en klassisk svensk Mellanösternpolitik som den kom att formas från Olof Palme och framåt. Han har ibland gjort det genom att inte besöka eller ta emot besök från Israel. Eller i samband med besök se till att programmet inte negligerar hans farbrors öde.

Därför är reaktionen från Svensk Israelinformation förutsägbar. De har länge letat efter en möjlighet att ge sig på kungen. Här fick de chansen genom det stolligt formulerade budskapet  på arabiska, i vilket kungen, och även hans språkbegåvade hustru, har begränsade kunskaper i. Ett misstag, som vi bör ha överseende med. Kungen har i denna frågan, genom åren, visat prov på både personligt engagemang, kunskap och fingertoppskänsla. Svensk Israelinformation är ute i ogjort väder.

 Peter Weiderud

 

 

Läs om detta också i Aftonbladet, Expressen, Allehanda.

by

Sörj inte, organisera!

I veckan lämnade Jan Pronk det holländska socialdemokratiska partiet som han tidigare var vice partiledare och innehaft flera ministerposter för. Han gjorde det i protest mot partiets utveckling i allt mer främlingsfientlig riktning och för dess svek i biståndsfrågan.

Jan Pronk är djupt respekterad som professor, politiker och diplomat. Han har ett aktivt förflutet också i Kyrkornas världsråd och holländska ekumeniska organ. Han var ledamot av Kommissionen Our Global Neighbourhood, som Ingvar Carlsson ledde. Han var FN:s generalsekreterares sändebud till Sudan. 

Han är kort sagt en stor internationell auktoritet i frågor om miljö, utveckling och flyktingar. Det är en betydande prestigeförlust för det socialdemokratiska partiet i Holland.

Det är två saker han framför allt lyfter upp på sin blogg. Det ena var beslutet att gå under 0,7 procent, FN-normen, för utvecklingsbistånd. Nederländerna har tillsammans med Sverige, Norge och Danmark varit i topp och sedan mer än 30 år legat över FN-normen. Detta är skamligt och inte bara dålig politik, argumenterar Pronk på sin blogg. Det är att förneka en grundläggande princip.

Den andra förändring som fått honom att ta det drastiska steget är kriminalisering av papperslösa. Han kallar det ett förnekande av en grundläggande princip av social demokrati. Pronk betonar att han alltjämt kommer att kalla sig socialdemokrat. Det är partiet han lämnar, inte de idéer han brunnit för sedan han gick med i partiet 1965.

2012-12-16 13.16.41Det holländska politiska klimatet har varit tuffare än det svenska. Högerpopulismen har ätit sig in i de etablerade partierna i mycket större utsträckning, och socialdemokratin har, enligt Pronks analys, inte klarat av att leva upp till sina grundläggande ideal. Vi har sett en liknande utveckling i Danmark och Pronk menar sig se liknande tendenser bland flera europiska socialdemokratiska partier, t ex brittiska labour.

Skulle något liknande kunna inträffa också hos oss i det svenska socialdemokratiska arbetarepartiet?

Jag tror inte det. Samtidigt ska vi minnas den konservativa 1700-talsfilosofen Edmund Burke reflektion ”Att det enda som behövs för att ondskan ska triumfera är de goda människors tystnad”.

Vårt partis svårigheter att hantera Omar Mustafa och ställningstagandet att be honom lämna partistyrelsen har släppt loss krafter och värderingar som jag själv inte trodde fanns i partiet. Det har plötsligt blivit legitimt att slå mot muslimer. Samma dag som Pronk meddelade sin avgång så beskyller en socialdemokrat det muslimska studieförbundet Ibn Rushd för att vara extremt islamistiskt och Sverige Unga Muslimer för att stödja antisemitism. Även Förorternas  riksdag och Fredsagenterna avfärdas på liknande sätt. I samtliga fall utan källangivelser.

Jag känner dessa organisationer. Jag kan inte lova att det inte skulle kunna finnas en eller annan förvirrad individ i dessa, precis som i alla folkrörelser, inklusive mitt eget parti. Men jag vet att den stora majoriteten av människor i dessa organisationer är hängivna demokrater som jobbar hårt för ge också svenska muslimer hopp om delaktighet och ansvarstagande i det svenska samhället. De är, kort sagt, oerhört viktiga för fortsatt utveckling av social demokrati. Dessutom är många av dem medlemmar i Tro och Solidaritet.

Det finns självklart en risk för att Omar Mustafa-historien kan bli inledningen på svensk socialdemokratis resa i dansk eller holländsk riktning. Vårt parti är självklart inte befriat från vare sig gruppegoism, populism eller kortsiktig röstmaximeringsiver.

Men detta förutsätter att vi som nu har ansvar låter detta ske och passera. Här vilar ett enormt ansvar på Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Vi måste låta våra positiva erfarenheter av integration och samarbete smitta av sig på partiet i stort och på alla nivåer.

Muslimer är inte farliga och inte mer extrema än kristna eller ateister. Det nya mångkulturella samhället är en fantastisk rikedom, men det förutsätter att vi behandlar alla med respekt och låter mänskliga rättigheter vara allomfattande och inte selektiva.

Vi ska också påminna våra partivänner om att anpassning till främlingsfientliga eller islamofobiska tankar och värderingar inneburit att de socialdemokratiska partier som trätt in på den vägen i nästa fas tappat avsevärt väljarstöd. Genom att man svikit sina egna grundläggande principer, har man självklart inte vunnit respekt hos de väljare som söker efter framtidsideal.

Eller för att uttrycka det med hjälp av T.S. Eliot: ”Den som ingår äktenskap med tidsandan, riskerar att bli änkling i nästa generation.”

Så låt oss inte slås ned av Pronks ställningstagande, utan se det som en uppmaning till att organisera oss bättre.

Peter Weiderud

Bli medlem - klicka här!