Close

Tag Archive for: socialdemokraterna

by

Sörj inte – organisera er!

Jag har precis återkommit till Stockholm efter tre dagars turnerande i Jönköpings län i valrörelsens sista vecka. Det är ett viktigt län för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Här finns många troende väljare, inte minst frikyrkliga. Här har vi många och aktiva grupper och ett stort förtroende hos inte minst kyrkor och civilsamhälle.

På grund av historiska motsättningar mellan den sekulära socialdemokratin och frikyrkorörelsen har vi tidigare haft lågt förtroende bland de frikyrkliga väljarna, som upplevt att partiets stött bort dem genom att inte förstå. När svensken i snitt röstade till 40 procent på oss, röstade bara 20 procent av frikyrkligheten socialdemokratiskt.

I senaste valet var den frikyrkliga gruppen den som tydligast ökade sitt stöd för oss, från 20 till 25 procent, samtidigt som svensken i stort gick från 30 till 35. Detta är människor som genom diakonalt arbete kommer nära dagens samhällsproblem, vilket fått dem att tänka ytterligare en gång.

Denna trend kommer att fortsätta i årets val. I synnerhet i ljuset av den förändring som moderpartiet genomgått under senare år. Medan den tidigare ordföranden i arbetarkommunen I Jönköping representerat en klassisk religionsskeptisk syn, är dagens ordförande en modern svensk med invandrarbakgrund och aktiv i sitt syriskt ortodoxa sammanhang. När han häromdagen deltog i en debatt i pingstkyrkan kom en familj fram och bekände att de alltid röstat borgligt, men att de efter ha hört vad han sagt, bestämt sig för att ny byta till socialdemokraterna. För de medlemmar i STS i Jönköping som arbetat hårt genom åren för att skapa förtroende i dessa led blev det en dag av gåshud.

En väljare med en trosbakgrund tenderar att tänka mer än på sin egen plånbok när de röstar. De ser till sitt sammanhang och till det samhälle de vill se, utifrån de värderingar de bär på. Det får en troende väljare att gå till vänster, såvida det inte finns något som stöter bort hen. När bortstötningsmekanismerna avtar, som nu i Jönköping, kommer rösterna.

Vänsterpreferensen gäller i hög grad muslimer, som i det senaste valet till 67 procent röstade på oss socialdemokrater. Här har vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet arbetat hårt under många år för att vaccinera mot bortstötningstendenser. Okunskapen om islam är stor både i samhället och bland många partimedlemmar. Och lägger vi till socialdemokratins klassiska svårighet att förstå religion, kan det ibland uppstå missförstånd.

Därför tog jag med sorg och smärta del av socialdemokraternas svar på en enkät som ett muslimskt nätverk i Malmö, med kopplingar till det muslimska studieförbundet Ibn Rushd, gjort i veckan och som idag delas ut i stadens moskéer.

Enkätens frågor är ställda utifrån ett religionsfrihetsperspektiv i stil med; om det skulle ställas krav på halal mat i skolan, respekt för avskildhet i skolans omklädningsrum, möjlighet till andaktsrum på skolan, undanröja byråkratiska hinder vid moskébyggen etc, skulle partiet då stödja detta. Man har också ställt frågor tillämpningen av folkrätten i relation till länder med muslimsk majoritet och kommunens syn på att ordna offentliga Eid-firande, något som för övrigt både partiet och kommunen gjorde i år.

Här lyckades den som svarade för Malmö arbetarekommun svara nej på åtta av tio frågor. Vänsterpartiet svarade ja på alla. Moderaterna och Miljöpartiet ja på nio av frågorna och undvek att svara på den folkrättsliga frågan om neutralitet i konflikter med muslimsk majoritet. De små borgliga partierna spretar, men vi sticker ut som mest negativt.

Ja och nej är inte alltid det bästa vägvalet i komplicerade frågor och i flera av de svar som Malmö arbetarekommun utvecklar hade de lika gärna kunna landat på ett ja. I ett fall – om offentliga Eidfiranden – blev det också fel i enkätens sammanställning. Att det trots allt blivit så många nej är främst ett uttryck för att den som fått uppdrag att svara haft en mer bakåtblickande än framåtblickande syn på hur vi som parti och samhälle ska möta kraven i ett mångkulturellt samhälle samt att man inte ser att frågorna kräver ett politiskt ansvarstagande utan ska hanteras av myndigheter och verksamhetsansvariga.

Man har också haft en något selektiv syn på hur den gällande lagstiftningen ser ut, och inte sett religionsfrihetsdimensionen som en del av mänskliga rättigheter. Flera av frågorna är kopplade till religionsfriheten, som på ett övergripande plan regleras i grundlagen, där religionsfriheten har en mycket stark ställning. Dessutom regleras mycket i Europarådskonventionen om mänskliga rättigheter, som gäller som svensk lag.

Svaret från Malmö arbetarekommun blev djupt olyckligt. Utifrån partiets gällande politik borde det blivit ja på alla frågor, eller möjligen nja på någon. Den linje som vi från Socialdemokrater för tro och solidaritet – inte minst med hjälp av våra muslimska medlemmar – drivit både mot samhälle och vårt parti handlar om vikten av att ha en framåtblickande vision om hur vi också på detta område kan nå ett Sverige för alla. Att det finns ett politiskt ansvar för att lösa samhällsproblem som har sin grund i diskriminering, rasism och ovana att förstå frihetslängtan hos religiösa minoriteter.

Denna linje har vi med åren fått allt större gehör för i partiet som helhet. Vår partiledare för t ex regelbundna samtal med ledarna för de judiska, muslimska och kristna paraplyorganisationerna i Sverige och exemplet från Jönköping är ett tydligt kvitto på att det så tydligt går framåt.

Enkätsvaren från det lokala partiet i Malmö är en ny bekräftelse på den viktiga roll som Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har i moderpartiet och det finns därför bara ett sätt att hantera detta: Sörj inte, organisera er!

by

Natos värdlandsavtal behöver granskas kritiskt

Regeringens förslag om att sluta ett så kallat värdlandsavtal med Nato har åter fört in säkerhetspolitiken i valrörelsen. Vänsterpartiet går emot, vilket är förutsägbart eftersom de motsatt sig alla steg till samarbete med Nato. Miljöpartiet uttrycker tveksamhet. Vår talesperson i försvarsfrågor, Peter Hultqvist, uttrycker sitt stöd utifrån förvarsberedningens tidigare beslut och då han inte ser någon konflikt med Sveriges alliansfrihet. Men två tidigare FN-ambassadörer, nära medarbetare till Olof Palme och centrala uttolkare av svensk säkerhetspolitik under de senaste 30 åren, Anders Ferm och Pierre Schori, är kritiska.

Oavsett det eventuella framtida avtalets innehåll är regeringens agerande ett uttryck för dålig timing, förmodligen dessvärre medvetet. Av två skäl. Detta är för det första inte en fråga som lämpar sig att diskutera i en stressig valrörelse. Säkerhetspolitiken måste ligga medvetet stadig och att öppna för utspel kan bränna broar och skapa låsningar som kan ta lång tid att reparera.

För det andra riskerar utspelet bli en del av upplevd omorientering av Sveriges säkerhetspolitik i ljuset av Ukrainakrisen. Det saknar dels grund, eftersom detta i sig inte innebär något ökat hot mot Sverige, dels kan det felaktigt ge bilden av att Sverige gör militär armkrok med Nato och vilket underminerar våra möjligheter till ett självständigt agerande i risken för en tilltagande spänning mellan Ryssland och Nato.

Innehållsligt är det viktigt att minnas att den militära dimensionen av svensk säkerhetspolitik sedan Andra världskrigets slut och i synnerhet efter Berlinmurens fall haft sin utgångspunkt i FN-stadgans våldsförbud. Detta förbud är absolut, så när som på två undantag. Rätten till självförsvar (artikel 51) och när FN:s säkerhetsråd fattar beslut om våldsanvändning enligt kapitel sju vid hot mot internationell fred och säkerhet.

Militär alliansfrihet innebär att vi själva, till skillnad från Natos medlemsländer, tar fullt ansvar för det första undantaget. Däremot samarbetar vi med andra länder kring det andra undantag, att skapa fred i världen på FN:s uppdrag.

Det som hände efter det kalla krigets slut var att möjligheterna och behovet till samarbete för internationell krishantering ökade kraftigt. Och därmed nya möjligheter till samarbete också med Nato. Den viktigaste strukturen för detta var det så kallade Partnerskap för fred.

Framgång i detta kräver självklart samarbete i övning, planering och politisk dialog, vilket lett till ett i huvudsak okomplicerat samarbete med Nato de senaste 20 åren. Vi socialdemokrater har varit kritiska till att alliansregeringen lagt i princip alla svenska krishanteringsägg i Nato-korgen, vilket minskat våra möjligheter att delta i FN-uppdrag som inte varit Natos prioritering. Några av oss har också uttryckt tveksamhet till inriktningen på vårt engagemang i Afghanistan. Men det principiella samarbetet med Nato kring krishantering har varit riktigt och korrekt.

Även om det är samma svenska militärer och samma svenska vapen som har till uppgift att försvara svenskt territorium och medverka i internationell krishantering på FN:s uppdrag är det absolut nödvändigt att strikt hålla isär dessa olika funktioner, eftersom de vilar på helt olika folkrättsliga grunder.

Detta gör inte Nato åt oss, eftersom det är en struktur också för kollektivt självförsvar, enligt Natos artikel fem. Det gör heller inte moderaterna åt oss, eftersom de, tillsammans med folkpartiet, vill se en svensk anslutning till Nato. För alliansregeringen är det inget problem om gränserna suddas ut och om vi får en smyganslutning till Nato. Det är ju dit de vill. Därför ska vi inte förvånas över försvarsminister Karin Enström språk om att kunna ge och ta emot militärt stöd vid en konflikt i vårt närområde.

För oss socialdemokrater, som vill värna den militära alliansfriheten, inte för att den har ett egenvärde utan för att den ger oss ökade möjligheter att bidra till en fredlig utveckling, är det nödvändigt att söka en annan hållning. Det är inget principiellt problem att öka samarbete med Nato för krishantering på FN:s uppdrag eller för att kunna hantera civila kriser. Detta stärker vår egen förmåga och bidrar till Nato civilisering efter det kalla krigets slut.

Men det går en mycket skarp gräns för samarbete för att möta eventuella militära kriser och konfrontationer i vårt närområde. Spelar vi bort den rågången har vi också spelat bort den politiska grunden och det politiska mervärdet av vår militära alliansfrihet.

Därför måste denna rågång granskas kritiskt och ordentligt i samband med riksdagsbehandlingen av det beslut som regeringen nu har tagit. Det är i det sammanhanget avgörande att Sverige har den fulla och egna beslutsrätten av när och hur detta avtal ska användas på svenskt territorium.

Sedan ligger det ett stort ansvar på en kommande regering hur detta avtal ska tillämpas. Här är jag inte orolig för hur en rödgrön regering kommer att agera. Det kan möjligen vara en positiv bieffekt att alliansen fattade sitt beslut i valrörelsen. Det ger den majoritet av Sveriges folk som vill värna den militära alliansfriheten ytterligare ett argument till att byta regering.

Sverige firar i år 200 år av oavbruten fred, vilket är längre än något annat land. Det sammanfaller med vårt beslut att inte söka krig med våra grannar och att inte ingå i militära allianser. Även om politiken utvecklats och förfinats med tanke på två världskrig, bildandet av NF och FN, kalla kriget, EU och kalla krigets slut finns det principer som vi inte har anledning att ompröva. Dit hör strukturen på vårt försvar – det ska kosta på att anfalla oss, men det ska inte provocera andra till anfall – och att militärt försvar är vårt eget fulla ansvar.

Det var trots allt militärallianser som blev omoderna vid det kalla krigets slut. Inte frihet från dessa.

 

by

Den brända jordens taktik

Politikens uppgift är att prioritera. Men att ställa olika utsatta mot varandra är en flykt från verklig prioritering. Vår främsta uppgift är att skapa samhörighet, framtidstro och bistå människor att bli delaktiga. Den brända jorden taktik kommer bara fungera om vi låter elden få fäste i de hjärtan Reinfeldt ber oss öppna.

Fredrik Reinfeldts budskap om att vi måste öppna våra hjärtan – och vår gemensamma plånbok – för att ta emot fler flyktingar har både förvirrat och förgiftat den politiska debatten i valrörelsens inledning. Desperationen hos människor som riskerar folkmord i norra Irak ställs mot svenskars välfärd och fattigdomsbekämpning på andra håll i världen.

Migrationsverkets prognos om att det kan behövas ytterligare en dryg miljard till flyktingmottagande i år är i sig inget konstigt. Den typen av fluktuationer är inget ovanligt i en statsbudget i en föränderlig värld. Hans utspel har därför helt andra avsikter och utgångspunkter.

Alliansens budskap om att det inte längre finns något reformutrymme har varit tydligt under flera månader. Men det har inte tagit politisk skruv. Väljarna är medvetna om att huvudskälet till ett begränsat utrymme är de omfattande skattesänkningar som alliansen har genomfört.

Att nu spä på med förväntade ökade kostnader för flyktingmottagande är ett sätt att försöka underminera förutsättningar för de reformer som en kommande rödgrön regering vill genomföra. Det är inte ett särskilt snyggt försök att framstå som ekonomiskt ansvarstagande, men en del av det politiska spelet när vi närmar oss ett val.

Det är också ett försök att konstruera en bild av en hotfull och orolig omvärld, som om den tar gäng, brukar gynna sittande regeringar. Det är cyniskt, men skickar främst en signal om den desperation som idag finns hos moderaterna. Situationen är oerhört allvarlig i såväl Mellanöstern, som Ukraina och delar av Afrika. Men det är inte beroende på svensk valrörelse – och en rödgrön regering har alla förutsättningar att hantera denna situation med större framsynthet än den sittande regeringen.

Men att direkt ställa flyktingmottagande mot reformer på välfärdsområdet och utrymmet i det svenska biståndet är att ge en politisk gratisresa för Sverigedemokraterna. Det vet Reinfeldt. Att han ändå gör det, är ett medvetet sätt att – när han ser att alliansen omöjligt kan få ihop till en egen majoritet – se till att Sverigedemokraterna kan bli så starka att de blir verkliga vågmästare.

Det allvarliga parlamentariska läge som Reinfeldt försöker bidra till har nationen som främsta förlorare och är ett kvitto på att alliansen är förbrukad. De lämnar efter sig en statsbudget i strukturell obalans efter år av kraftfulla skattesänkningar, men föredrar också parlamentariskt kaos framför en fair och ansvarstagande valrörelse.

Att Sverigedemokraterna tog emot denna julklapp med jubel var väntat. Men alla övriga partier – inte minst alliansens småpartier – har ett ansvar att visa på att den solidaritet som ligger i att värna asylrätten inte bara är en kortsiktig kostnad, utan en långsiktig investering, i människor, för Sverige och för de drabbade länderna. Vi får inte låta oss förföras till kortsiktig cynism.

Att fly från politiskt ansvar, genom att ställa olika utsatta grupper mot varandra, är en populism som splittrar samhällen. På 1930-talet gick denna verklighetsflykt över styr i stora delar av Europa, och vi har precis haft ett Europaval som visar att denna typ av politiska farsoter inte bara tillhör historien.

I det korta perspektivet föder den också politisk kreativitet om hur biståndet kan användas som budgetregulator. Det är ett mindre problem i det långa perspektivet, men likafullt allvarligt eftersom det direkt kan ställa olika utsatta grupper och deras behov på olika håll i världen mot varandra. Det riskerar också att föra bort politiskt fokus från förebyggande till krishantering.

OECDs så kallade DAC-kriterier medger möjlighet till avräkningar för olika nationella kostnader som kan kopplas till arbete i utvecklingsländer. Alliansregeringen har, genom att de inom sig varit oense om biståndet, tänjt på dessa regler mer än någon tidigare regering, samtidigt som de upprätthållit enprocentmålet.

DAC-kriterierna utgör en yttersta gräns för hur mycket avräkningar som kan göras, men det är upp till varje regering att bedöma vad som är rimligt. Om vi använder biståndet för maximal avräkning, riskerar poängen med vårt ambitiösa enprocentmål att gå förlorad.

Grundregeln måste vara att biståndet ska gå till utveckling. Jag skulle därför hellre se att de biståndsmedel som används för flyktingmottagande tydligare hade starkare utvecklingsfokus.  Människor som flyr från krig, förtryck eller ekonomisk misär rymmer i sin person en enorm utvecklingspotential, som migrationspolitiken idag jobbar mot snarare än med.

Tänk om alla asylsökande fick möjlighet till relevant utbildning direkt efter ankomst, istället för att behöva vänta ett år i passivitet på permanent uppehållstillstånd. Och att de fick den rätten oavsett om de nekas asyl eller beviljas.

En sådan satsning skulle jag gärna se bekostad med biståndsmedel, eftersom det direkt bidrar till utveckling, i synnerhet för dem som tvingas återvända.

Politikens uppgift är att prioritera. Men att ställa olika utsatta mot varandra är en flykt från verklig prioritering. Vår främsta uppgift är att skapa samhörighet, framtidstro och bistå människor att bli delaktiga.

Den brända jorden taktik kommer bara fungera om vi låter elden få fäste i de hjärtan Reinfeldt ber oss öppna.

by

Historien straffar den som kommer för sent: Peter Weideruds tal vid förbundsårsmötet 2014

”Om vi inte ändrar någonting i vårt nuvarande upplägg inför valet till riksdagen i september, kommer vi att göra ett utmärkt val i stora delar av landet. Tack vare samarbetet med miljöpartiet som fångar upp delar av den moderna vänsteragendan, och vår historiska relation till vänsterpartiet, kommer det att räcka till vårt viktigaste kortsiktiga mål – att byta regering.

Men förmår vi fånga upp erfarenheterna från EU-valet och förstärka vårt viktiga grundbudskap – jobb, skola, välfärd – med en kraftfullare politik för klimat, jämställdhet, mångfald och antrasism – frågor som fångar upp den moderna mer frihetligt orienterade vänsterväljaren – kan vi nå längre.

Då kan vi lägga grunden till att bli ett verkligt framtidsparti”

 

För 25 år sedan, sommaren 1989, besökte jag DDR. Jag träffade vänner från kyrkan och fredsrörelsen och diskuterade den politiska utvecklingen.

I Leipzig hade måndagsmarscherna, en kombination av gudstjänst och protest, börjat ta form. Många östtyskar sökte sig till Ungern, för att därifrån ta sig vidare till väst. På den västtyska ständiga representationen i Östberlin samlades fredliga ockupanter. Det kokade politiskt. Något var på gång.

En av de vänner jag besökte var generalsekreteraren för de östtyska kyrkodagarna. Han hade sitt kontor i de evangeliska kyrkornas förbund på Oranienburgerstrasse, nära den klassiska synagogan och några kvarter från gränsövergången till Västberlin vid Friedrichstrasse.

När vi satte oss visade han stolt upp sin nya mobiltelefon – en klumpig tingest, stor som en portfölj. Han hade precis fått den från sina västtyska kollegor, för att kunna stå i direktkontakt med kyrkodagskontoret i Västtyskland. Med den kunde han tala fritt, utanför den östtyska statens kontroll.

Det var uppenbart vilken enorm politisk betydelse denna tekniska nydaning hade. Det blev med ens så mycket svårare för förtryckarstaten DDR att låsa in de fria tankarna. Järnridåns dagar var räknande.

Detta såg förmodligen också kommunistpartiet generalsekreterare i Sovjetunionen, Michail Gorbatjov. Några veckor efter mitt besök, var han hedersgäst vid det östtyska kommunistpartiet sista kongress. Det var där han fällde de magiska orden:

”Historien straffar den som kommer för sent”, sa han med tydlig adress till de ledare som försökte trycka tillbaka östtyskarnas frihetslängtan. Fem veckor senare föll muren.

 

Förbundsvänner,

För två veckor sedan kunde vi notera en tydlig vänsterframgång i EU-valet. De fyra vänsterpartierna samlade 51.39 procent, jämfört med de fyra borgliga som samlat inte nådde 36 procent.

Det är en tydlig indikation på att svenska väljare är trötta på högerpolitik både i Europa och i Sverige. Det bådar gott inför riksdagsvalet i september. Vi har stora möjligheter att få till ett regeringsskifte.

Men samtidigt som vi jublar, tvingas vi konstatera att vårt eget resultat ligger på historiskt låga 24,19 procent och att vi dessutom tappar ett mandat jämfört med förra EU-valet.

Det socialdemokratiska parti jag växte upp med och blev aktiv medlem i för 25 år sedan brukade prestera nära nog det dubbla. Vi nådde 41,7 procent i valet 1932 och presterade sedan alltid bättre än det, vid några tillfällen t o m över 50 procent, fram till Gorbatjovs besök i Berlin. Vad har hänt?

1991 misslyckades vi för första gången med att nå 40 procent, med det historiskt låga 37,6. Sedan dess har vi kämpat med en vikande trend.

Vi kom visserligen tillbaka starkt 1994, efter Bildtregeringens misslyckande. Vi presterade nästan 40 procent i valet 2002, men i kamp med en splittrad borglighet under ledning av Bo Lundgren.

När de borgliga tog sig samman och samlade alliansen till ett regeringsdugligt alternativ tappade vi fästet 2006 och såg en ännu värre situation 2010.

Det finns två ytliga förklaringar till den utveckling vi haft de senaste 25 åren. En säger att socialdemokraterna är ett arbetarparti, och när arbetarna blir färre blir rösterna det också. En annan säger att vi idag har åtta eller nio partier som konkurrerar om väljarna, och då blir det färre till varje parti.

Jag har två problem med dessa förklaringsmodeller. För det första ser de på väljarna som icke reflekterande egoister. Det finns inget som säger att människor med ökad utbildning och mer självständiga yrken skulle söka sig högerut. Tvärtom motsäger valresultatet från EU-valet just det.

För det andra skulle förklaringarna innebära att socialdemokratin går en hopplös framtid till mötes som statsbärande parti. Det tror jag inte alls. Makten över framtiden ligger hos oss själva.

Vi behöver börja med att ställa oss frågan varför vi under så många år hade så unikt starkt förtroende. Vad gjorde oss till världens mest framgångsrika parti, sett till väljarförtroende över tid?

Det viktigaste svaret, som jag ser det, var socialdemokratins förmåga att vara i takt med tiden. Att i varje samhällsförändring läsa behoven och formulera en bärande väg framåt.

Det gällde när vi formulerade visionen om folkhemmet och fick bort arbetslösheten med kombinationen av klasskamp och samarbete i Saltsjöbadsavtalet på 1930-talet.

Det gällde när vi klarade Sverige från Andra världskriget och samtidigt lade grunden till det starka samhället på 1940-talet.

Det gällde när vi byggde det starka samhället och utvecklade korporativismen – det institutionaliserade samarbetet med civilsamhället – på 1950-talet.

Det gällde när vi såg till att människor fick anständiga bostäder och fångade upp den nya mer internationellt orienterade vänstern på 1960-talet.

Det gällde när vi byggde ut välfärdssektorn och skapade världens mest jämställda arbetsmarknad på 1970-talet.

Det gällde i kampen mot kärnvapen och för full sysselsättning på 1980-talet.

I varje tid förmådde vi läsa tidsandan och formulera den politik som krävdes för att kunna bygga det goda samhället. I det ligger den viktigaste förklaringen till socialdemokratins framgångssaga.

Väljarna belönar inte det vi åstadkommit historiskt, utan de visioner vi presenterar för framtiden.

 

Förbundsvänner,

Mycket har hänt sedan Gorbatjov konstaterade att historien straffar den som kommer för sent.

Kalla kriget tog slut – och med den Sveriges speciella roll mellan två militära block.

Globaliseringen har gjort att konjunkturpolitik tappat kraft, ökat vår sårbarhet och luckrat upp våra gränser.

Vår globala konsumtion, framför allt av fossila bränslen, har gett jorden fått feber och utmanar vårt traditionella sätt att se på ekonomisk tillväxt – den enkla omvandlingen av ändliga råvaror till materiellt välstånd.

Informationsteknologin har sprängt alla gränser. Information är tillgänglig för alla som har kunskap och resurser att ta den till sig.

Sverige har snabbt förändras från ett enhetligt kristet protestantiskt till att idag rymma all världens religiösa mosaik.

Sverige blir alltmer välutbildat, Jag var den förste i min familj som tog studenten. För mina barn är det minst masterexamen som gäller, och delar av utbildningen har de skaffat internationellt.

Sverige är samtidigt ett ovanligt land. I de värderingsundersökningar som görs av den globala värderingsundersökningen World Values Survey, sticker vi ut.

Endast 17 procent tycker att Gud är viktig och 35 procent tycker att religion är viktig. Det är med internationella mått mycket lågt, men speglar inte bristande andlighet hos svensken. Snarare att svensken värderingar är frihetliga, självständiga och myndiga.

Undersökningen speglar de värderingsförskjutningar i det svenska samhället som vuxit de senaste 25 åren. Från ett materiellt sätt att tänka till immateriellt. Från ett nationellt perspektiv till ett internationellt. Från ett kollektivt ansvarstagande till mer av individuellt. Från ett hierarkiskt till ett frihetligt. Från enhet till mångfald.

Alla förändringar är en spegling av de genomgripande samhällsförändringar som skett.

Dagens svensk är mer tolerant, mer miljömedveten, mer jämställd och mer ansvarskännande än tidigare generationer. Detta är för mig vänster.

Huruvida det är socialdemokratiskt beror på hur vi svarar upp mot värderingsförskjutningarna är formulerar vår politik.

Dessa värderingsförskjutningar är tydligare i storstad än på landsbygd. Tydligare bland yngre än äldre. Tydligare hos kvinnor än hos män. Och tydligare hos välutbildade än hos lågutbildade.

Sällan har vi fått en så tydlig politisk spegling av detta som i resultat av EU-valet för två veckor sedan.

I Arboga, där jag växte upp och har min arbetarkommuntillhörighet, nådde vi socialdemokrater 36,59 procent. Men Sverigedemokraterna var näst största parti med 11,64, tätt följt av moderaterna och miljöpartiet. Övriga partier är marginella.

I Stockholm, där jag i huvudsak bor och verkar idag, blev Miljöpartiet största parti (21,7), följt av moderaterna (16,2), oss (15,1), folkpartiet (12,3) och Fi (10,5). Här är Sverigedemokraterna marginella.

Är Arboga eller Stockholm mest vänster. I slutändan ganska lika, mätt med utfallet för oss, vänsterpartiet, miljöpartiet och Fi tillsammans – ungefär 54 procent – lite bättre än riket i stort. Men det konkreta utfallet är helt olika, beroende på hur partierna och deras agendor speglar de värderingar och viktiga frågor som människor bär på.

Men Arboga är tydligt mer socialdemokratiskt. Samtidigt kommer värderingsförskjutningarna att fortsätta och Arboga bli mer som Stockholm om några år.

Vad drar vi socialdemokrater för slutsats av detta?

 

Förbundsvänner,

Kan det vara så att vi socialdemokrater är så stolta över våra historiska framgångar att vi försummat att analysera konsekvenserna av de genomgripande samhällsförändringarna, värderingsförskjutningarna och framtidens viktiga utmaningar. Har vi blivit lomhörda i det som var vår historiskt bästa gren – att förstå och svara upp mot väljarnas frihetslängtan?

Vad har vi gjort sedan vi fick den första allvarliga tillsägelsen från väljarna 1991?

Vi har självklart försökt.

Under Ingvar Carlsson ledning genomförde vi varannan damernas på våra listor för att svara upp mot människors längtan till mer jämställd politik. Vi utvecklade utrikes- och säkerhetspolitiken för att ta vara på de ökade politiska möjligheterna till fredsbyggande och samarbete, i den trygga förvissningen att det var försvarsallianser som blivit obsoleta med kalla krigets slut och inte frihet från desamma. Vi insåg att globaliseringen gjort nationen för liten för många politiska utmaningar och sökte medlemskap i EU.

Jämställda listor är idag norm för alla partier utom Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ. Men de politiska möjligheterna med EU-medlemskap är ännu efter 20 år inte ägt av partiet. Vår huvudfråga i EU-valet var inte vad vi vill göra med Europa, utan vad vi inte vill att Europa ska göra med oss. Detta i kombination med att vår toppkandidat säger att hon också idag skulle röstat nej i en folkomröstning om EU-medlemskap, kommunicerade inte framtidvision till väljarna.

Utrikes- och säkerhetspolitiken är ingen stor valfråga. Samtidigt har Ukraina-krisen lockat fram lösningar som bär bakåt snarare än framåt. Försvarsberedningen förslag om att göra det svenska försvaret mer provokativt med hjälp av markmålsrobotar till JAS med lång räckvidd är det allvarligaste avsteget från Sveriges möjligheter att på sikt kunna upprätthålla vår militära alliansfrihet och det största säkerhetspolitiska feltänket sedan tankarna på att utveckla svensk atombomb. Detta må vara OK för de borgliga partier som aspirerar på Nato-medlemskap, men det är inte vår väg.

Under Göran Persson ledning utvecklade vi insikten att en globaliserad ekonomi kräver stabila statsfinanser. Vi inledde också ett mycket framåtsträvande arbete i klimatfrågan, med oljekomission och ambitiösa miljömål. Vi inledde avveckling av kärnkraften.

Insikten om att det inte är vänster att spendera kommande generationers pengar har blött igenom i vårt parti. Men vår klimatpolitik är idag mindre tydlig än den var för tio år sedan, samtidigt som väljarnas engagemang i denna fråga har ökat.

Under Mona Sahlins ledning gjorde vi rejäla satsningar för att utveckla, fördjupa och modernisera partidemokratin med rådslagsgrupper, kriskommission och ett öppnare arbetssätt. Vi utvecklade också vår politik för mänskliga rättigheter, mångfald och minoriteters delaktighet. Vi inledde ett fördjupat samarbete med miljöpartiet, utifrån en insikt att kommande regeringsbildningar kräver att Miljöpartiet mognar som ett parti till vänster.

Idag kan vi konstatera att moderpartiet inte var riktigt moget för den delaktighetsprocess vi provade under Monas ledning och att resultatet av denna process till stora delar ligger i byrålådan. Vi har också tonat ned vår integrationspolitik och gjort den till en del av arbetsmarknadspolitiken. Det är logiskt utifrån att jobb är det främsta redskapet till en framgångsrik integration, men det riskerar skicka signaler till väljarna att vi inte tar den strukturella rasismen på allvar. Däremot är vi trygga i vår syn på Miljöpartiet.

Alla de förändringsprocesser jag berört har varit riktiga strategiska vägval till varaktig förnyelse utifrån en insikt om de genomgripande samhällsförändringarna, värderingsförskjutningarna och framtidens viktiga utmaningar. Men bara delar av dessa har blött igenom.

Idag befinner vi oss alltjämt i en fas av konsolidering efter de inre striderna efter valförlusten 2010 och kollapsen 2011. I den processen gjorde vi varandra mycket illa och det finns idag ingen annan väg än att jobba tätt tillsammans för att säkra ett regeringsskifte. Erfarenheterna har lärt oss att vi behöver det självförtroende, de resurser och den pragmatism som följer av regeringsansvaret, för att nå varaktig förnyelse av oss själva.

Tre månader innan riksdagsvalet har vi utomordentliga möjligheter nå ett regeringsskifte. Väljarna är trötta på högerpolitik, vilket resultatet av EU-valet är ett tydligt kvitto på.

Om vi inte ändrar någonting i vårt nuvarande upplägg inför valet till riksdagen i september, kommer vi att göra ett utmärkt val i stora delar av landet. Tack vare samarbetet med miljöpartiet som fångar upp delar av den moderna vänsteragendan, och vår historiska relation till vänsterpartiet, kommer det att räcka till vårt viktigaste kortsiktiga mål – att byta regering.

Men förmår vi fånga upp erfarenheterna från EU-valet och förstärka vårt viktiga grundbudskap – jobb, skola, välfärd – med en kraftfullare politik för klimat, jämställdhet, mångfald och antrasism – frågor som fångar upp den moderna mer frihetligt orienterade vänsterväljaren – kan vi nå längre.

Då kan vi lägga grunden till att bli ett verkligt framtidsparti – ett parti som förstår den moderna människans frihetslängtan och kan formulera en trovärdig vision för ett jämlikt samhälle, inte bara i industrisamhällets folkhemsmiljö, utan också i ett modernt, globaliserat och av mångfald präglat kunskapssamhälle.

 

Socialdemokratins politiska framgångskoncept är att bygga ett jämlikt samhälle genom att väva samman intresset hos dem som finns på samhällets botten, med en ansvarskännande medelklass. Att visa att ett jämlikt samhälle är bäst – inte bara för de socialt utsatta – utan faktiskt för alla.

Därför måste vår vision rymma ett svar på många människors frihetslängtan – allt från de nya svenskarna i miljonprogramsområden, som kämpar mot rasism och diskriminering, till en välmående men ansvarskännande medelklass som ställer höga krav på medinflytande, valfrihet och kvalité i skola och omsorg. Den måste också rymma frihetslängtan från bruksorternas lågutbildade män, som är rädda för att mista jobb eller trygghet som ett resultat av globalisering och i sin desperation söker syndabockar under ledning av Sverigedemokraterna, och hos de unga välutbildade som trots enorm kompetens har svårt att få fast arbete, bostad och kunna träda in vuxenlivet.

Det är bara socialdemokratin som kan gå i land med en sådan uppgift. V, Mp och Fi kan visserligen markera hårt mot Sverigedemokraterna, men gör det genom att öka polariseringen. Det är inget problem att förakta Sverigedemokraternas politik. Men vi ska inte förakta deras väljare. Det är bara vi som har trovärdigheten att väva samman alla de intressen som krävs för att skapa ett jämlikt samhälle.

Men det kräver samtidigt att vi kraftfullt avvisar moderaternas analys av utanförskap. Att samhället består av ett varmt centrum, som människor i den kalla periferin på individuell basis ska inbjudas till.

Vi måste stolt hävda vår klassiska analys av över- och underordning. Makten har annorlunda uttryck i ett globaliserat kunskapssamhälle, jämfört industrisamhällets enkla uppdelning i kapitalägare och löntagare.  Men det är likväl en klassanalys som behövs. Samhällets måste förstås vertikalt och inte horisontellt och bearbetas politiskt nerifrån och upp. Maktstrukturerna måste adresseras.

 

Förbundsvänner,

Socialdemokrater för Tro och Solidaritet samlade sig för tre år sedan till ett historiskt beslut till byte av identitet.

Likt Gorbatjov förstod vi att det krävdes en genomgripande förändring för att möta framtiden. Vi hade nått den insikten efter många år av hårt arbete.

Dessvärre gjorde vi vår genomgripande resa för att förstå det nya Sverige alltför isolerat i förhållande till partiet, vilket gav ett högt pris för ett drygt år sedan.

Av det har vi lärt oss att vi alltid måste se oss som en integrerad del av partiet och säkra att partiet får del av våra viktiga erfarenheter.

Vi har att förmedla vår lärdom av att man ibland måste ge upp något av det man är trygg med för att nå en ny, djupare och större trygghet.

Vi ska berätta om vår erfarenhet av att låta det nya Sverige förändra oss själva och våra politiska prioriteringar. Att inte bara löntagare och protestanter, utan också muslimer, ortodoxa, katoliker, judar och buddister – många av dem egenföretagare – är vårt folk.

Vi ska låta vår trygga internationalism inspirera partiet i resan från avvaktande skeptiker till kritiska entusiaster i EU-samarbetet. Vi måste ta vara på alla politiska arenor.

Vi har att dela med oss av vårt starka engagemang för mänskliga rättigheter. Den socialdemokratiska tveksamheten till att inte juridifiera politiken och därmed begränsa kraften i majoritetsbesluten hade sin logik när samhället var homogent och vi hade varaktig majoritet i de flesta beslutsförsamlingar – när majoriteten var god. I ett mångkulturellt, komplext och föränderligt samhälle kan vi inte förutsätta att majoriteten alltid är god, eller ens tolerant. Då är mänskliga rättigheter vänsterns viktigaste vän.

Vi ska stå upp för vår tro på en fredsbyggande säkerhetspolitik, tryggt förankrad i militär alliansfrihet. Det är folkrätt, diplomati och utrikespolitik som utgör vår första försvarslinje och det militära försvaret den sista. Det är därför den inte kommit till användning de senaste två hundra åren.

Vi ska värna vår förankring i arbetarrörelsens frihetstradition. När den dominerande nyttotraditionen hävdar att arbetaren är ofri för att han är fattig, och fokuserar på materiella behov, plånboksfrågor och kollektiva insatser, säger vi att arbetaren är fattig för att hen är ofri. Det är framför allt genom utbildning, kultur och bildning, ett ideologiskt fokus och genom att se varje människas unika behov, som vi kan nå verklig frihet.

Vi ska vara stolta över att vi står med ett ben i arbetarrörelsen och ett i mångtusenåriga idétraditioner. Det hjälper oss att lyfta blicken utanför den logik som är begränsad av de senaste 100 årens erfarenhet av industrisamhälle och modernism. Det perspektivet är alldeles nödvändigt för att kunna orientera sig i de avgörande framtidsfrågorna om vårt klimat och sökande efter en hållbar ekonomisk utveckling.

Vi ska låta vår insikt på religionsfrihetens område inspirera vårt parti att hitta ett starkt, modernt och hållbart sätt att utveckla demokratin i Svenska kyrkan.

Detta och en del annat är vår huvudsakliga agenda från den 15 september och framåt. Då måste det förnyelsearbete som vårt parti trängtat, trotsat och tvekat inför under 25 år genomföras med kraft, hopp och målmedvetenhet.

Men det kommer bara att ske om vi klarar av den uppgift vi har framför oss till den 14 september. Att vinna valet och få en socialdemokratiskt ledd regering.

Uppgiften för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet är att vara ett särskilt stöd i partiets valrörelse gentemot de grupper där vi har stor trovärdighet.

Det handlar om de 17 procent av svenskarna, enligt World Values Survey, för vilka Gud är viktig. Och, i den mån de inte finns där också, människor som är aktiva i freds- miljö- och solidaritetsrörelsen. Det är totalt en miljon väljare – fler än som röstade på oss i EU-valet för två veckor sedan.

Självklart måste vi prioritera. Men vi måste också jobba hårt.

Vi ska finnas där dessa väljare samlas. I kyrkor, moskéer, synagogor, tempel och föreningslokaler. Vi ska vara aktiva på facebook, twitter och bloggar. Vi ska skriva i våra lokaltidningar och delta i debatter.

Vår huvudmotståndare i dessa debatter är ofta densamma som för vårt moderparti – moderaterna. Men för stora delar av vår målgrupp är det också kristdemokraterna och den religiösa högern. Därför söker vi aktivt debatt med Kd i valrörelsen.

Och det är alltid Sverigedemokraterna och extremhögern, som inte varit så välorganiserade sedan 1930-talet. Den använder demokratin för att nå sina politiska syften, men respekterar demokratin like lite nu som då. Sverigedemokraterna blundar för det som är demokratins fundament – alla människors lika värde.

Samtidigt ska vi vara klara över att det förhåller sig med Sverigedemokratiska väljare ungefär som de schweizare som i en folkomröstning för några år sedan nådde en majoritet på att förbjuda minareter.

I Geneve, Lausanne, Basel, Zürich och andra platser där det bor muslimer som kan behöva en minaret, röstade människor för att tillåta dessa. Men i intellektuellt isolerade alpkantoner, där ingen skulle komma på tanken att bygga minareter därför att det inte finns några muslimer där, röstade så många för ett förbud att det blev en knapp majoritet i landet som helhet.

I Stockholm, Göteborg och Malmö – där det mångkulturella samhället är mest närvarande – är andelen Sverigedemokrater påtagligt lägre än i de omgivande länen och riket som helhet.

Det är inte invandringen som lockar röster till Sverigedemokraterna. Det är rädsla. Rädsla för förändring, rädsla för religion, rädsla för det annorlunda, rädsla för att förlora jobbet, rädsla för vad som händer med sjukvården när jag blir gammal, rädsla för att förlora de privilegier man haft.

Vi botar inte rädsla genom att vara högljudda. Men vi gör det genom att lyssna, förklara och vara tydliga. Det är i det lågmälda samtalet som vi bäst möter hotet från Sverigedemokraterna.

Vi ska inte förakta rädsla. Men vi ska ha nolltolerans mot alla politiska försök att skapa syndabockar – vare sig det handlar om judar, muslimer, romer, homosexuella, kvinnor, gamla, kommunister eller mörkhåriga. Vilka som drabbas och berövas sitt grundläggande människovärde beror på tidens strömningar. Det får aldrig finnas någon tvekan i vårt ställningstagande mot rasism.

Det var detta som pastor Martin Niemöller så tydligt fångade i sin dikt.

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Niemöller var u-båtskapten under första världskriget, men sadlade sedan om för att bli teolog och präst. Han blev en av grundarna av den tyska bekännelsekyrkan och tillbringade krigsåren i koncentrationsläger. Efter kriget ägnade han sig främst åt kamp mot kärnvapen och för mänskliga rättigheter.

Han dog i det delade Tyskland fem år innan Gorbatjov höll sitt tal, men genom hela sitt liv visade han på vikten av att inte komma för sent.

I en demokrati lever vi med rikedomen att historien utvärderar oss vart fjärde år. Väljarna har i en demokrati alltid rätt. Att vi kom för sent 2006 och 2010 har djupa förklaringar som vi nu börjar ana och förstå vidden av.

Nu har vi möjlighet att vara i tid. Kanske inte med den marginal vi helst skulle vilja.

Men det är det övergripande resultatet som räknas. Ett avsked till en högerregering efter åtta år av växande ojämlikhet och att nå en socialdemokratiskt ledd regering.

Vi har börjat nedräkningen. Det är idag 99 dagar kvar till valet. Därmed blir också vårt förbundsårsmöte valupptakt för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.

Med det förbundsvänner, vill jag förklara förbundsårsmötet 2014 för öppnat.

 

by

Vänstervinden är här – dags att hissa seglen

Det svenska resultatet i EU-valet bars av en starkare vänstervind än vad vi sett på länge. Vi höll ställningarna jämfört med för fem år sedan. Vänsterpartiet gick framåt. Miljöpartiet, med en självidentifikation av väljarna som i huvudsak vänster gick ordentligt framåt och tog ett ytterligare mandat. Och Feministiskt initiativ, med en motsvarande kraftig självidentifikation till vänster, lyckades få in den förste romske representanten i Europaparlamentet.

Att vi, trots en så tydlig vind, inte lyckades lyfta oss från det blygsamma resultatet för fem år sedan (det finns dessutom en liten risk att vi i sluträkningen – där utlandsrösterna också ingår – tappar ytterligare någon tiondel och att vårt sjätte mandat då hotas) kan beskrivas som att vi missade hissa seglen. Vi behöver ta lärdom av detta både inför nästa EU-val, och inför riksdagsvalet om drygt tre månader.

Det tycks vara i huvudsak två frågor – och ett perspektiv – som starkt engagerade väljarna i EU-valet. Den ena frågan handlar om jämställdhet, mänskliga rättigheter och människovärdet. Samtidigt som extremhögern gått starkare än vad vi sett sedan 1930-talet, och med samma agenda som då att skapa politiska syndabockar, har väljarnas motstånd varit massivt. Det, och de etablerade partiernas ljumhet i jämställdheten har fått många yngre – främst kvinnor – att belöna Fi. Miljöpartiet och Vänsterpartiet belönades också av väljarna i denna fråga, för att de orkat vara tydligare än oss.

Den andra frågan handlar om miljö- och klimat. Det är huvudförklaringen till Miljöpartiets starka frammarsch, men också till att många moderata väljare gått till centern. Det innebär inte att frågan saknar höger-vänster dimension, snarare att det finns en entydig trend åt vänster i hela det politiska fältet. Klimatfrågan var en tydlig del av vår EU-valplattform, vilket är en delförklaring till att vi höll ställningarna, men Miljöpartiet har här en hög trovärdighet.

Det perspektiv som väljarna belönade handlar om en politik för Europa. I valanalysen efter valet 2009, konstaterade vi att vi misslyckats för att vi inte haft en tydlig politik för vad vi vill göra med Europa. Vi lät då valet handla om det vi själva såg som svenska frågor – jobben – och var alltjämt blockerade av ett kvardröjande EU-motstånd i partiorganisationen.

I år var det bättre. Men fortfarande besväras vi som parti av splittringen mellan ja eller nej till EU. Vår viktigaste valfråga om rättvisa villkor är en mycket viktig fråga, men handlar inte om vad vi vill göra med Europa utan om vad vi inte vill att Europa ska göra med oss. Den är defensiv och upplevs inte som visionär och framåtblickande av väljarna.

Avgörande för att få förtroende för detta perspektiv hos väljarna är att våra företrädare signaler att de tror på EU och vill använda den politiska plattformen. När vår toppkandidat meddelade att hon skulle idag röstat nej till svenskt medlemskap, togs det emot väl i de delar av partiet som tycker så. För väljarna, som mentalt hunnit längre in i det svenska EU-medlemskapet, blev signalen en annan.

Den viktigaste lärdomen inför nästa EU-val är densamma som vi gjorde i valanalysen för fem år sedan, men nu inte orkade fullfölja. EU-valet handlar för väljarna inte om Sverige utan om vad vi vill göra med Europa. Vi behöver gå till val på en tydlig, framåtblickande och visionär vänsterpolitik för Europa. I år, om vi ska lyssna till väljarna, skulle den burits av klimatfrågan, människovärdesfrågor, integrationsfrågor, rättighetsfrågor och tydliga idéer hur vi vill få igång de europeiska ekonomierna. Självklart underbyggda av vår höga trovärdighet i de traditionella trygghetsfrågorna, oavsett om arenan för dessa är europeisk eller svensk.

Kan vi då dra någon lärdom av EU-valet inför riksdagsvalet? En är självklart att väljarna är intelligenta. De förstår vilka frågor som är viktiga för deras framtid på Europanivå, respektive på lokal och nationell nivå. Vi behöver ha bra politik för rätt nivå.

Samtidigt bekräftar valresultatet de värderingsförskjutningar i det svenska samhället som vuxit under senare decennier. Från ett materiellt sätt att tänka till immateriellt. Från ett nationellt perspektiv till ett internationellt. Från ett kollektivt ansvarstagande till mer av individuellt. Från ett hierarkiskt till ett frihetligt. Från enhet till mångfald.

rosor valkampanj ep14

Dagens svensk är mer tolerant, mer miljömedveten, mer jämställd och mer ansvarskännande än tidigare generationer. Detta är för mig vänster. Huruvida det är socialdemokratiskt beror på hur vi svarar upp mot värderingsförskjutningarna är formulerar vår politik.

Dessa värderingsförskjutningar är tydligare i storstad än på landsbygd. Tydligare bland yngre än äldre. Tydligare hos kvinnor än hos män. Och tydligare hos välutbildade än hos lågutbildade. Här ligger också en viktig del av förklaringen till att röstbilden är så olika.

 

 

I Arboga, där jag kommer ifrån och har min arbetarkommuntillhörighet, nådde vi 36,59 procent. Men Sverigedemokraterna var näst största parti med 11,64, tätt följt av moderaterna och miljöpartiet. Övriga partier är marginella. I Stockholm, där jag i huvudsak bor och verkar idag, blev Miljöpartiet största parti (21,7), följt av moderaterna 16,2), oss (15,2), folkpartiet (12,4) och Fi (10,4).

Är Arboga eller Stockholm mest vänster. I slutändan ganska lika, mätt med utfallet för oss, vänsterpartiet, miljöpartiet och Fi tillsammans – 53 respektive 54 procent – ungefär som riket i stort. Men det konkreta utfallet är helt olika, beroende på hur partierna och deras agendor speglar de värderingar och viktiga frågor som människor bär på.

Om vi inte ändrar någonting i vårt nuvarande upplägg inför valet till riksdagen i september, kommer vi att göra ett utmärkt val till i Arboga. Tack vare samarbetet med miljöpartiet som fångar upp delar av det moderna vänsteragendan, och vår historiska relation till vänsterpartiet, kommer det att räcka till vårt viktigaste kortsiktiga mål – att byta regering. Att det målet är i sikte visar dagens väljarundersökning från SCB, som ger oss nästan lika stort stöd som hela Alliansen tillsammans.

Men förmår vi fånga upp erfarenheterna från EU-valet och förstärka vårt viktiga grundbudskap – jobb, skola, välfärd – med en kraftfullare politik för klimat, jämställdhet, mångfald och antrasism – frågor som fångar upp den moderna mer frihetligt orienterade vänsterväljaren – kan vi nå längre.

Då kan vi lägga grunden till att bli ett verkligt framtidsparti – ett parti som förstår den moderna människans frihetslängtan och kan formulera en trovärdig vision för ett jämlikt samhälle, inte bara i industrisamhällets folkhemsmiljö, utan också i ett modernt, globaliserat och av mångfald präglat kunskapssamhälle.

En viktig orsak till moderaternas framgång 2006 var att man, från ett högerperspektiv, noterade värdeförskjutningarna i väljarkåren och formulerade konceptet för de nya – mjukare – moderaterna. Deras resultat i EU-valet är ett kvitto på att väljarna nu genomskådat detta och inte längre tror på den postmoderna högervisionen när den prövats i realiteten.

Om deras svar, vilket är mycket troligt, blir mer traditionellt gammalmoderat kommer vår valrörelse att bli så mycket enklare.

Men vi behöver inte hoppas på det. Det bästa vi kan göra är att i trygghet och tillförsikt möta den moderna väljarens längtan efter ett mer jämlikt, mer tolerant, mer hållbart och mer tryggt samhälle. Det finns bara en hållbar väg i politiken. Det är framåt.

Peter Weiderud, förbundsordförande

by

Attentat i Belgien kastar mörk skugga över EU-valet

De fruktansvärda morden vid judiska museet i Bryssel kastar en allvarlig skugga över dagens val till Europaparlamentet, i Belgien men även i hela Europa.

Det finns visserligen ingen bekräftad motivbild, men platsen för morden och att två av de mördade var israeler gör att det finns risk för antisemitiska kopplingar.

Extremhöger – med dess antisemitiska, islamofobiska och andra rasistiska förtecken, har inte varit så stark, så välorganiserad och så våldsam i Europa sedan 1930-talet. Det finns risk också för en stor framgång för högerextremismen i dagens val.

Även i Sverige. Sverigedemokraterna ser ut att göra ett bättre val än för fem år sedan med just denna nationalistiska retorik. Både vår tidigare partiledare Mona Sahlin och vänsterpartiets Dror Feiler har fått hakkors ritade på sina dörrar, för sin öppna kritik mot rasismen.

Det politiska våldet har ökat markant. I den statistik som Brottsförebyggande rådet och Säpo sammanställt för åren 1999-2009 kan man notera en markant ökning, både av våldet från högerextrema och vänsterextrema.

Det är visserligen en markant skillnad mellan de båda gruppernas beteenden. Samtliga 14 mord som finns registrerade har begåtts av högerextrema. Detsamma gäller hets mot folkgrupp. Här är statistiken 411 för de högerextrema och ingen för vänsterextrema. Men misshandel, skadegörelse våldsamt upplopp och en rad andra brott finns registrerade både på höger och vänsterextrema.

Den alltmer extrema högerextremismen är ett direkt hot mot vår demokrati. Dess polerade form – Sverigedemokraterna – använder demokratin för att nå sina syften, men respekterar demokratin lika lite som de högerextrema gjorde på 1930-talet. Man vägrar acceptera det grundläggande demokratiska fundamentet om alla människors lika värde och hanterar mänskliga rättigheter selektivt. Den är också, som statistiken visar, livshotande för de grupper man inte gillar, och för dem som tydligt vänder sig mot deras metoder.

Men även det vänsterextrema våldet undergräver vår demokrati. Politiskt våld är alltid fel och det vänsterextrema bidrar till är att sänka trösklarna för användningen av politiskt våld.

När jag skriver detta är det några timmar kvar på en av de viktigaste dagarna för den europeiska demokratin på mycket länge. Har du inte röstat ännu, så finns det tid. De högerextrema är i år massivt mobiliserade och varje utebliven röst är en halv röst på dessa.

by

Borgerlig politik lika passé som Bush

När George W. Bush yttrade sitt ”You’re either with us or against us” reagerade vi världen över. Brutaliteten i det han sade, tänkbara konsekvenser – men också för att det var ett så uppseendeväckande förenklat sätt att se på världen. För eller emot.

Idag talas det i svensk politisk debatt om trängseln i mittfåran, om svårigheten att se vad politiken står för; den s.k. trianguleringen. Men samtidigt – eller kanske just därför? – ser vi en tydlig önskan att förenklat polarisera, inte minst i media. Det är nazister och vänsterextremister, rasister och antirasister, feminister och näthatare, fotbollshuliganer och poliser, kristna och muslimer. Världen ter sig svartvit. Sanningen är sällan så enkel.

Men visst finns det motsättningar för oss demokrater att bekämpa – de som inte ser alla som likar, de som blandar ihop våld och politik. Visst finns det motsättningar vi som socialdemokrater måste motarbeta – de som tror att deras rätt till välfärd och frihet är större än andras.

Våldet, nazismen och fascismen har bytt utseende sedan 1930-talet, precis som Europa självt, men är lika hotfullt. Sverigedemokraternas position understödjer mer våldsamma rörelser i deras kölvatten och svenska nazister mobiliserar. HBT-personer, mörkhyade, flyktingar och synligt religiösa hotas och angrips. Hatbrott ökar, särskilt mot den afrosvenska befolkningen, och hotbilden mot moskéer och synagogor stärks.

Tendenserna går igen i hela Europa. Ultranationalistiska rörelser tar plats i parlamenten, med följd att minoriteter kränks, hotas, förföljs, diskrimineras och misshandlas. Många upplever att det verkligen är ”vi mot dom”, med eller mot mig.

Vi vill såklart inte ha det samhället. Vi vill ha ett bättre samhälle för alla.

Högern har nu styrt Sverige i åtta år, EU i femton. Deras politik har helt uppenbart inte kunnat ge oss ett sammanhållet och inkluderande samhälle. Istället har motsättningarna ökat.

Sverige är det land inom OECD där klyftorna ökar snabbast. Rika blir rikare, samtidigt som fattiga blir fattigare, även om den generella välfärden kan öka. I Europa har vi en anmärkningsvärt hög arbetslöshet med 26 miljoner arbetslösa. Gapet mellan ett ekonomiskt och socialt starkt Nordeuropa och ett svagare söder växer dessutom, precis som segregationen mellan stad och land.

Den sociala och ekonomiska ojämlikhet vi ser idag riskerar de fri- och rättigheter vi ofta tar för givna. Social oro och risken för politiskt våld växer i takt med ekonomisk polarisering. Politiken måste bidra till balans och till att vi får med oss alla. Inte motsatsen.

Vi måste hjälpas åt att förhindra gamle Bush’s logik – med eller mot.

Vår viktigaste uppgift måste därför vara att hålla ihop samhället. Att minska klyftorna. Att värna alla mänskliga rättigheter och stärka minoriteters rätt. Att få en rättssäker och human migrationspolitik. Att se till så att alla kan få arbete och sjyssta arbetsvillkor. Att skolan och vården är likvärdig, så att alla har samma förutsättningar till ett bra liv. Att skapa rättvisa och jämlikhet så att alla kan känna trygghet.

Din viktigaste uppgift måste vara att använda de demokratiska rättigheter du har: rösta i valen! Och engagera dig gärna politiskt du också. Det är tillsammans vi kommer framåt.

För här ÄR sanningen faktiskt sådär enkel: Det är inte du och jag mot de andra. Det är alla vi tillsammans som är Sverige, som är Europa. Vi kan skapa ett modernt samhälle med framtidstro – som gör massarbetslöshet, ojämlikhet, rasism och nynazism lika passé som George W. Bush.

Tillsammans gör vi skillnad.

Anna Hedh, kandidat till Europaparlamentet, Socialdemokraterna

Peter Weiderud, förbundsordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet

Lennart Hallengren, ordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet, Skåne

Inger Nilsson, ordförande S-kvinnor, Skåne

 

Texten publicerades ursprungligen i tidningen Norra Skåne, 30 april 2014, inför Anna Hedhs och Peter Weideruds 1 maj-tal i Helsingborg.

by

Fler dagsrapporter från Gaza: Att lära av Gaza – mångfald det normala

Ulf Carmesund är internationell sekreterare för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Han har många gånger besökt och även levt i Palestina. Just nu är Ulf för förbundets räkning i Gaza, där vi har kontinuerliga samarbeten. Ulf blev kvar längre än beräknat pga stängda gränser. Här är några betraktelser av Ulf Carmesund om den ohållbara situationen i Gaza:

Ulf Carmesund

”Israels och Egyptens politik runt Gaza är närmast ogenomtränglig för logik. Läget för Gaza kan nog bäst liknas vid stämningen i Franz Kafkas Processen. Knappt 2 miljoner individer styrs med dekret som verkar utfärdas efter en hemlig logik och alla beslut fattas utan insyn för den berörde.

Ett par dagar på kafé vid Rafah Crossing stämmer till eftertanke. Nu sitter jag på hotellet i Kairo. Efter ett par samtal i Kairo reser jag hemåt. Gaza är fortfarande under blockad.”

Rafah Crossing 
I går, måndag den 19 maj, fick jag möjlighet att lämna Gaza via Rafah Crossing. Gränsen var öppen för pilgrimer söndag, måndag och kanske i dag tisdag. Jag är ingen pilgrim men efter en och en halv dags väntan släpptes jag igenom. Medan jag väntade satt jag hela söndagen och halva måndagen på kaféet vid Rafah Crossing. MR-advokaten Raji Sourani vid Palestine Centre for Human Rights (PCHR) hade bjudit mig till Gaza och han hjälpte mig även att resa ut. PCHR i Gaza arbetar för allas rätt till värdighet. Sourani har fått flera internationella utmärkelser för sitt arbete och i december 2013 mottog han Right Livelihood Award i Stockholm i Riksdagens andrakammarsal.

De lastbilar jag såg passera kaféet vid Rafah Crossing med grönsaker, diesel, bensin, cement, etc kom från Israel och kanske från Egypten. Svårt att veta. Att Gaza ”får” varor kan verka humant. Men leveranserna är inga gåvor. Gaza måste betala. Dessutom kan Gaza inte välja vem de ska köpa från. Och vad värre är: Gaza får inte exportera sina egna produkter. Leveranserna till Gaza är därför ett slags tvångsköp.

Israels och Egyptens politik runt Gaza är närmast ogenomtränglig för logik. Läget för Gaza kan nog bäst liknas vid stämningen i Franz Kafkas Processen. Knappt 2 miljoner individer styrs med dekret som verkar utfärdas efter en hemlig logik och alla beslut fattas utan insyn för den berörde. Den egyptiske författaren Sonallah Ibrahim har i boken Kommittén beskrivit en liknande stämning från Nassers Egypten under 1960-70-tal. I boken forslas huvudpersonen runt i Kairo. Sonallah Ibrahim var själv fängslad i fem år under Nassers regim. Regeringen kunde stänga in honom, men kunde inte stänga in hans skärpa och humor. Boken är fruktansvärt rolig.

Ett par dagar på kafé vid Rafah Crossing stämmer till eftertanke. Nu sitter jag på hotellet i Kairo. Efter ett par samtal i Kairo reser jag hemåt. Gaza är fortfarande under blockad.

Ulf Carmesund, Kairo, 2014-05-20

************************************************************************************************************

Det är helt normalt att resa till och från Gaza

”Att stänga in alla människor i Gaza är en kollektiv bestraffning och ett brott mot folkrätten. Men det avbryter också en mångtusenårig praxis av rörlighet mellan Afrika, Asien och Europa. Denna rörlighet är lika självklar som att människan har två ben samt att häst och kamel har fyra ben – att gå med.”

Man ska aldrig skylla på media, men för européer är Gazaremsan nog mest en hemvist för islamister som skjuter raketer mot Israel. Under en extra vecka av möten, diskussioner, besök på kaféer och restauranger, fritid att strosa runt – märker jag istället att mångfald är det normala i Gaza.

Här finns konstnärer och klassisk gitarr – som jag hörde på Europadagen i onsdags. Här finns dyra fiskrestauranger som serverar friterad kalamari, räkor i tomatsås och vitlök, samt otaliga fiskrätter men även hål i väggen där man köper falafel i bröd för ingenting. Här finns Hamas moralpoliser som tvingar sin patriarkala moral på Gazas invånare. Men i Gaza City är moralpoliserna genuint illa omtyckta. De flesta här tycker att det är mer än nog att tvingas vara instängda av blockaden och vill vara fria från moralpolisernas kontroller. Många upprepar det självklara, att islam är större än Hamas. Vänner som besöker moskén berättar om predikningar som inskärper sund moral: man ska inte ljuga. Hamas kontrollerar inte varje imam. I Gaza finns författare och intellektuella liksom deras publik. Och här finns även de som brygger sin egen whiskey och prövar sig fram mellan recept. Här finns de med svart hud vars förfäder nån gång invandrat från Afrika och här finns blonda med ljusa mustaschers vars förfäder nån gång sannolikt invandrat från Europa. Många har stannat eller blivit kvar här under årtusenden av resor. Här finns människan. Men människan är instängd.

Att stänga in alla människor i Gaza är en kollektiv bestraffning och ett brott mot folkrätten. Men det avbryter också en mångtusenårig praxis av rörlighet mellan Afrika, Asien och Europa. Denna rörlighet är lika självklar som att människan har två ben samt att häst och kamel har fyra ben – att gå med. Efter en extra vecka i Gaza City anar jag att fundamentalismen inte drivs av religion, men i sitt ursprung är ett missriktat försök till kraftsamling mot instängdhet.

Kanske kommer jag att kunna lämna Gaza i morgon. Vi får se. Det blir i så fall tillsammans med pilgrimer på väg till Mecka. De har kanske fått tillstånd att resa ut. Troende muslimers längtan att resa – med eller utan mig i sällskapet – bidrar till att ifrågasätta och bryta isoleringen av Gaza. Europa har nåt att lära: det är helt normalt att resa till och från Gaza!

Ulf Carmesund, Gaza City, 2014-05-17

Fotnot: Idag på eftermiddagen, måndag 19 maj, fick vi nyss besked om att Ulf har kunnat passera gränsen till Egypten och alltså kan ta sig hem nu.

***************************************************** ******************************************************

Nåt att lära från Gaza

”Intellektuella i Gaza vill veta hur vi tänker i Europa. Nyfikenhet är ett bra sätt att motverka fördomar. Tänk om samma nyfikenhet kunde finnas i Sverige gentemot utländska akademiker som flytt till vårt land. Varför inte bjuda in dem till samtal över synliga och osynliga gränser och att föreläsa? Det skulle skapa nya perspektiv i föreningar, kyrkor och i partier. Arbete mot rasism och stereotyper blir då en resa där vi lär oss av varandra. Jag tror vi har nåt att lära från Gaza.”

Igår förmiddag (15 maj 2014) föreläste jag för Council on International Relations i Gaza. Det är en liten organisation som samlar intellektuella för samtal om internationella frågor. Det var 16-18 personer på föreläsningen och merparten arbetar på något av universiteten i Gaza. Det övergripande tema de formulerat var möjligheterna för ökad kontakt och ökad dialog mellan Europa och Gaza. De vill veta hur vi tänker, och det återgav jag för dem. Som del av detta samtal ville de veta vilka stereotyper det finns i Europa och Sverige om muslimer och hur dessa kan bytas till förtroende och vänskap. Jag tyckte att det var ett klokt formulerat tema.

Jag berättade om forskningsresultat som tagits fram av professor Muhamad Fazlhashemi i Uppsala. Han kan visa att Europas stereotyper av muslimer på 2000-talet liknar de stereotyper Européer hade mot judar på 1930-talet. De är giriga och kommer till oss bara för att ta våra pengar eller att få bidrag. De försöker dessutom ta makten hos oss antingen genom att föda många barn eller genom att infiltrera våra organisationer och politiska partier. På 1930-talet trodde många i Europa att judar förberedde en världskonspiration.

Under debatten i Sverige det senaste året påstår vissa att muslimska brödraskapet försöker ta över makten i Socialdemokraterna. Inledningsvis gjorde jag en del politiska markeringar mot Hamas och nu vet de att vi inte håller med Hamas, men att vi respekterar dem för att de är valda av det palestinska folket. Man kan jämföra med vår hållning till George W Bush-regeringen i USA. De bröt mot folkrätten och gjorde fruktansvärda brott mot befolkningen i Irak. Men de var valda av USAs befolkning. Därför har Sverige kontakt med USA. Eftersom vi baserar vår politik på folkrätten kritiserar vi både Israel, Fatah och Hamas när de bryter mot denna. Vi kritiserar givetvis Hamas när de skjuta raketer från Gaza mot civilbefolkningen i Israel.

I Europa kommer fördomar mot muslimer och araber till uttryck på olika sätt. Jag återkom i min föreläsning till Europas försök att bearbeta Förintelsen av judar. Europa har varit förövare av ett fruktansvärt brott mot judar och kolonialismen. Judar är offer för Europas politik. Araber är också offer för Europas politik. Detta ger oss en komplicerad relation.

I Europa i vår tid finns fortfarande rasister. Nu är problemet stor arbetslöshet och en strukturell rasism som t.ex. innebär att bara Kjell och Kristina kallas på anställningsintervju, medan Khaled och Fariza kan vara lika meriterade eller mer, men alltför sällan får visa vad de kan. Detta bidrar till högre arbetslöshet bland invandrare som i sin tur ökar klyftor i samhället. Den nationella självbilden är en annan sida av vad som skapar distans, vilken i sin tur kan skapa stereotyper. När nationen Sverige betraktar sig som en grupp människor med samma språk, samma kultur och samma religion. Då passar judar och muslimer inte in.

Det blev ett mycket intressant samtal som drog långt över tiden. Det går inte att redovisa alla kommentarer. Men en sak slog mig: Det är roligt att träffa människor som är nyfikna på ens egen bakgrund. Intellektuella i Gaza vill veta hur vi tänker i Europa. Nyfikenhet är ett bra sätt att motverka fördomar. Tänk om samma nyfikenhet kunde finnas i Sverige gentemot utländska akademiker som flytt till vårt land. Varför inte bjuda in dem till samtal över synliga och osynliga gränser och att föreläsa? Det skulle skapa nya perspektiv i föreningar, kyrkor och i partier. Arbete mot rasism och stereotyper blir då en resa där vi lär oss av varandra. Jag tror vi har nåt att lära från Gaza.

Ulf Carmesund, Gaza City 2014-05-16

  freedom-for-all_129697157

***********************************************************************************************

Europadagen är ingen självklar högtid i Palestina.  

”…ett avgörande problem är att EU kräver att Palestina ska erkänna Israel innan landets gränser bestämts. Frågan är vilket Israel ska Palestina erkänna? Är det FN:s delningsplan från 1947, 1967 års gränser eller är det dagens gränser? Och varför måste inte Israel erkänna Palestina? I rättvisans namn måste EU ställa samma krav även på Israel. Orättvisa ger osäkerhet. Men fred och rättvisa förstärker varandra.”

I går firades Europadagen i Gaza på hotellet Al Mathaf. Jag kom lite sent för jag hade ett möte med en ledare inom Fatah och missade det tal som hölls av John Gatt-Rutter, EU:s representant i Jerusalem. När jag kom till hotellet, som är ett av Gazas lyxigaste, var det redan underhållning – musik och dans på scenen. I den stora lokalen stod 200-300 personer i kostym och dräkt i halvmåne och lyssnade till unga artister från Gaza som framförde sånger av Feyrus, klassisk gitarr och palestinska dans. Strax efteråt bjöds det på en fin lunchbuffé.

Eftersom jag missat talet sökte jag upp John Gatt-Rutter i minglet, presenterade mig och frågade vad han sagt. Jo, EU står helt bakom försoningsprocessen i Palestina, berättade John Gatt-Rutter.  Försoningen är enda vägen framåt, fortsatte han.  John Gatt-Rutter är en professionell och trevlig diplomat i oklanderlig kostym som talar ledigt om dessa frågor på elegant brittisk engelska. Men, sa han, i slutet av vårt samtal: enhetsregeringen mellan Fatah och Hamas måste förstås motsvara de villkor som EU ställer.

EU ställer samma krav på Palestinas regering nu som efter valet 2006. Den palestinska regeringen måste:

1)    Acceptera alla tidigare avtal dvs Oslo-processen

2)    Erkänna staten Israel

3)    Ta avstånd från våld

Vid en första anblick kan dessa villkor verka OK. Men ett avgörande problem är att EU kräver att Palestina ska erkänna Israel innan landets gränser bestämts. Frågan är vilket Israel ska Palestina erkänna? Är det FN:s delningsplan från 1947, 1967 års gränser eller är det dagens gränser? Vi menar att båda parter ska erkänna varandra vid 1967 års gränser vilket anges i FNs säkerhetsråds resolution 242. Och varför måste inte Israel erkänna Palestina? I rättvisans namn måste EU ställa samma krav även på Israel.

Orättvisa ger osäkerhet. Men fred och rättvisa förstärker varandra.

Ulf Carmesund, Gaza City 15 maj 2014

 

by

Tänk om Norrköping vore Europa?

Debattartikel publicerad i Norrköpings Tidning, 2014-04-30:

Europa och Bryssel kanske känns långt borta. Men Europa är här. Mer än 60 procent av frågorna som tas upp i Norrköpings kommun- och landstingsfullmäktige påverkas direkt eller indirekt av EU.

Någon sade skämtsamt att Stockholm är Europas Gävle. Fyndigt och kanske lite dumt. Men tänkvärt? Tänk om Norrköping var Europa i miniatyr? Om, säg Navestad var till exempel Bulgarien och Lindö var Sverige. Norrköpings stadskärna skulle då kanske vara…Bryssel?

Och om det vore så, då kanske Navestadbor skulle åka till Lindö för att arbeta; leva där i marginalen, ha sämre villkor, skicka hem pengar till familjen. Arbetslösheten skulle vara skandalöst mycket högre i Hageby, som vore Rumänien – än i Smedby, som vore Nederländerna. Minoriteter i maktens periferi skulle känna sig diskriminerade och deras religiösa uttryck motarbetas. Boende i Klockaretorpet eller Skärblacka skulle kanske känna sig exkluderade från innerstadens beslutsfattande, precis som ofta svenskar upplever sig långt ifrån EU.

Men vänta lite – är det inte ungefär så här det faktiskt är? I en global värld är Europa relativt litet och Norrköping ännu mindre. Avstånden är små. Ändå kan det vara så oerhört långt mellan människor. Trots en generell välfärd brottas delar av staden, landet, unionen, med hög arbetslöshet, diskriminering, social och ekonomisk segregation. Och våld.

I Ukraina är läget mycket spänt med ryska och ukrainska trupper som hotar drabba samman. I Bulgarien misshandlas flyktingar systematiskt och nationalistiska partier vinner mark. Kriget i Syrien leder fortsatt till stora flyktingströmmar; Grekland har försvårat passage över land och havet är det enda alternativet. Italiensk kustbevakning räddar dagligen flyktingar på rangliga båtar i Medelhavet och ber nu andra EU-länder om hjälp.

Välkammade fascister i svenska och andra parlament ger spelrum åt radikala och militanta grenar på gatorna. Nazister misshandlar människor på öppen gata i flera svenska städer och marscherar provokativt på 1 maj.

Alla vi som tror på demokrati och allas lika värde behöver mobilisera oss för ett Europa för alla. Det är ett ansvar vi delar.

I Europa går 26 miljoner arbetslösa. Den stora arbetslösheten bidrar till motsättningar och segregation, både inom städer och mellan länder. Europas ojämlika fördelning och diskriminering syns extra tydligt när fattiga EU-migranter, ofta rumänska romer, söker sig till svenska städer för att tigga.

För att råda bukt på arbetslöshet, motsättningar och ojämlikhet måste vi agera både lokalt, nationellt och inom EU. Europa och Bryssel kanske känns långt borta. Men Europa är här. Mer än 60 procent av frågorna som tas upp i Norrköpings kommun- och landstingsfullmäktige påverkas direkt eller indirekt av EU.

Efter 15 år av högerstyre i EU är det nu hög tid för förändring. Du och jag kan påverka. Det vi tror på och arbetar för – mångfald, arbete åt alla, likvärdig utbildning – bidrar till ett sammanhållet samhälle för alla. Vi kan arbeta för det tillsammans, över synliga och osynliga gränser. Lokalt och internationellt samtidigt.

Den 25 maj är det dags för val till EU-parlamentet. Då kan även du bidra till ett Europa för alla, ett Europa som tar vara på mångfalden och ser till att alla har lika rätt och möjligheter. Så får vi också ett Sverige och ett Norrköping för alla. För Norrköping är Europa, inte i miniatyr, men en del av.

Aleksander Gabelic, kandidat till EU-parlamentet för socialdemokraterna

Peter Weiderud, förbundsordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Hjälp inte högerextremer i kostym

Solen sken över stora delar av landet på Internationella kvinnodagen den 8 mars och vårkänslorna spirade. Men mörkret i form av politiskt våld av värsta sort kom ikapp, när feminister på natten attackerades i Malmö av nazister.

Samma vecka visade återigen Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna sitt rätta ansikte, genom att öppet söka samarbete med högerextrema krafter i Europa inför valet till Europaparlamentet (DI 10/3). Och i Ukraina har det nazi-anstrukna Svoboda tagit plats i interimsregeringen.

Högerextremister påstår ofta att de har gjort upp med sin historia av antisemitism, islamofobi, flyktingfientlighet, kvinnohat, homofobi och så vidare. Gång på gång bevisas motsatsen. Nazister har våld som metod för att sprida skräck och skada demokratin och det öppna samhället. Det är självfallet inte en slump att svenska nazister kommer just till Möllan den 8 mars, eller att de angriper en skola med judiska klasser i samma veva. De vill som på andra platser i Europa hota det öppna och demokratiska samhälle vi känner och vill ha. Det är inte förvånande, om än skrämmande, att nazisterna på Möllan visade sig att ha kopplingar till Svoboda i Ukraina.

Vi kan aldrig ta demokratin för given. De mörka fascistiska krafter som sprider sig över Europa och Sverige, försvinner tyvärr inte av sig självt.

Det behövs en mobilisering för att ge stöd för ett Europa för alla, ett Sverige för alla.

Vi kan inte tillåta att högerextremer och nazister går samman och sprider sitt hat och våld, någonstans. Självklart ska vi inte ha några nazister på våra gator! Det är grundläggande och borde inte behöva sägas. Vi vet hur nazisternas önskevärld ser ut. Europa har varit där och vi ska inte tillbaka.

Men mänskliga fri- och rättigheter – som att få tro och älska som du vill och uttrycka dig öppet – måste ständigt försvaras, aldrig glömmas. Det går inte att bagatellisera eller axelrycka bort nazistiska angrepp, hot och maktövertag – varken här eller i andra delar av Europa.

Vi ska heller inte hjälpa parlamentariskt valda högerextremer att dölja sitt förflutna och sitt nära släktskap med nazism och fascism, genom att normalisera språkbruk och politik som går i deras riktning.

För extremism och nazism hämtar all sin näring från vardagsrasism och slentrianmässigt kvinnohat och homofobi. De som slåss på gatan är kanske enklare att känna igen. Men de som bär kostym i politiska församlingar är ett långsiktigt större hot. Vi måste därför kämpa vidare för ett inkluderande samhälle på alla nivåer.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har med stöd i vår tro länge arbetat inkluderande för ett öppet och demokratiskt samhälle. Där du och jag har lika rätt att delta och ta plats i offentligheten. Och i politiken. Även om vi till exempel är troende muslimer, judar, eller tillhör en annan minoritet.

Det är det synligt avvikande från rasistens trånga norm som utgör hotet. Igår en jude, idag en muslim eller en homosexuell. Imorgon en jude igen. En hijab, en kippa eller ett helskägg som röjer religiös tillhörighet blir ofta ursäkt för diskriminering av alla de slag. Och för våld.

För att motverka vardagsrasism och bryta diskriminerande mönster tror vi på öppenhet, dialog och bred samverkan med alla delar av samhället. Vi har under vintern inlett ett arbete mot rasism i Malmö. S-politiker möter företrädare för religiösa delar av civilsamhället för att diskutera hur en konkret politik för mångfald bör se ut. Ambitionen är att fortsätta i andra delar av Skåne och i hela landet. Syftet är att Socialdemokraterna, Sveriges största parti, ska kunna ta ett större ansvar i kampen mot rasismen och för att minska antisemitism och islamofobi.

Det är nu tydligare än någonsin att alla vi som tror på ett samhälle grundat på mänskliga rättigheter och allas lika värde behöver driva den antirasistiska kampen tillsammans, på bred front.

Helgens manifestation i Malmö med över 10 000 deltagare gav hopp och en riktning framåt. Tillsammans kan vi försvara och leva i demokrati och mångfald.

Peter Weiderud
förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Lennart Hallengren
Malmö, ordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet i Skåne

Adrian Kaba
Malmö, styrelseledamot för Socialdemokrater för tro och solidaritet i Skåne

Bli medlem - klicka här!