Close

Tag Archive for: socialdemokraterna

by

Sara Karlsson: Hållbarhet är målet. Ur antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i våras ut en antologi, Framtidsarvet. Trettio år efter Olof Palmes död. I den låter vi olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid.  Här på bloggen bjuder vi på några textutdrag ur boken.

JULKLAPPSTIPS! Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom att maila din beställning till info@trosolidaritet.se, eller här socialdemokraterna.se/framtidsarvet.

Sara Karlsson (foto riksdagen)SARA KARLSSON (f 1985) är sedan 2010 ledamot av Sveriges riksdag. Är utbildad socionom. I riksdagen är hon ordinarie ledamot i Miljö- och jordbruksutskottet, Skatteutskottet samt i Riksdagens överklagandenämnd. Hon sitter även i Nordiska rådets svenska delegation. I Framtidsarvet skriver hon om hur  Hållbarhet är målet:

Klimatkrisen och andra stora miljöproblem är brännande frågor. Oavsett på vilken nivå en verkar behöver en förhålla sig till och agera utifrån påverkan på utsläpp av växthusgaser, kemikaliespridning och utarmning av biologisk mångfald. Det gäller i högsta grad också utrikespolitiken. Det är dock svårt att skriva om hur utrikespolitiken bör behandla miljöfrågorna utan att ta avstamp i en större helhet.

Så länge jag kan minnas har ett dominerande tema i många olika politiska frågor varit globaliseringen. Den har flitigt använts som förklaring till eller argument för olika förändringar, som en diffus men obönhörlig variabel i all samhällsförändring. Men många av de frågor som ställts dessa decennier är fortfarande obesvarade, och det som präglar socialdemokratins hållning till globaliseringen kan nog bäst beskrivas som ambivalens och räddhågsenhet. Detta är dock inte bara utmärkande för socialdemokratin utan snarare något som alla traditionella partier mer eller mindre brottas med.

Sensommaren 2015, när detta skrivs, är den internationella flyktingkris som uppkommit i spåren av kriget i Syrien och era andra konflikter och oroshärdar den dominerande frågan i den offentliga debatten. Överhuvudtaget har migration varit ett underliggande tema i samhällsdebatten under flera år och polariseringen är påtaglig. Men den konflikt som dras upp mellan SD och ”alla andra” om huruvida vi ska ge skydd åt människor på flykt är förenklad. Konflikten går egentligen djupare än så, just om hur vi förhåller oss till nationen och världen. Vi står liksom och väger mellan då- och framtid, mellan nationalstatens föreställda bekymmerslöshet och globaliseringens skrämmande ovisshet. En konfliktdimension som varit tämligen frånvarande i svensk politik under lång tid. Och en konflikt – mellan kosmopoliter och nationalister – som skär mer på tvärsen i det politiska landskapet än det riktigt är bekvämt att erkänna.

Kosmopolitism, alltså hållningen att världen ska betraktas som ett samfund med likaberättigade medborgare, är på intet sätt någon ny idé. Den har rötterna betydligt längre tillbaka än nationalismen som uppkom med bildandet av nationalstaterna under 1700- och 1800-talets Europa. Den har däremot varit ordentligt tillbakatryckt under lång tid. De förändringar som världen genomgått de senaste decennierna, framför allt den ekonomiska integrationen, för dock kosmopolitismen tillbaka upp på bordet. Nationalstaten blir som konstruktion allt mer apart. Och, som en naturlig följd av reella förändringar, skönjer vi också stora värderingsförskjutningar och nya, eller nygamla, sätt att se på världen.

Den tidiga arbetarrörelsen var till sin natur präglad av kosmopolitiska, eller internationalistiska, ideal – ”arbetare i alla länder, förenen eder”. Nationen som projekt står i bjärt kontrast till den gemensamma klasskampen. Det var en fråga som också splittrade den tidiga svenska socialdemokratin. Men nationalstaten var då den arena som fanns att verka på, för den som via parlamentariskt arbete och politiska reformer ville förändra samhället. Det gjorde också många socialdemokratiska partier med framgång.

Men idag, drygt hundra år senare, är förutsättningarna för gemensam kamp – eller politik om man så vill – förändrade. Nationalstaten är i många fall snarare en begränsning än en tillgång för progression, eftersom kapitalet definitivt inte känner några gränser och kan kryssa mellan olika jurisdiktioner för att ställa arbetare mot varandra och undvika reglering och beskattning. Ändå tycks den vänster som vill riva gränser och driva kosmopolitik avfärdas som nyttiga idioter förförda av nyliberaler som vill använda internationalisering för att montera ner välfärden och öka klyftorna. Det är givetvis sant att denna dimension i politiken driver fram nya allianser som innebär att delar av vänstern och många liberaler landar i gemensamma ståndpunkter, till exempel vad rör migration, men det betyder inte mer än just att vi delar uppfattning i några centrala principiella frågor. Precis som när liberaler och socialdemokrater kring förra sekelskiftet stred tillsammans för allmän rösträtt. Det var just utgångspunkten som var gemensam, inte det politiska programmet.

Det jag förespråkar är dock inte nedrivna stater, anarki och kaos. Jag tror att staterna kommer spela stor roll även framöver, dock med mindre suveränitet. Och vi har redan kommit en bit på väg, vår suveränitet är inskränkt i och med folkrätten och framför allt genom EU-inträdet. Det mest utmanande är kanske den omdefiniering av medborgarskapet som vi gradvis måste gå igenom, och redan gör, där den enskildes rättigheter uppvärderas på bekostnad av nationers.

I boken Kosmopolitism: ideal och verklighet gör den brittiske statsvetaren David Held, som länge intresserat sig för dessa frågor, en genomgång av kosmopolitism som idé samt analyserar nuvarande politiska nivåer och uppnådda kosmopolitisering.1 Han skisserar en väg framåt för att lösa ”vår tids politiska paradox”: att våra stora problem är gränsöverskridande men att beslutsfattandet sker nationellt och lokalt. Förslaget är inte alls så revolutionerande som man kan föreställa sig. I korthet handlar det om att bygga på de strukturer som finns och skapa en ”skiktad” styrning från global till lokal nivå, med stater och större regionala strukturer som viktiga beståndsdelar.

Held är dock långt ifrån ensam om att fundera över global styrning. Sedan 2007 pågår en kampanj för inrättandet av ett världsparlament knutet till FN-systemet, UNPA Campaign (Campaign for the Establishment of a United Nations Parliamentary Assembly). Kampanjen stöds av närmare fyrahundra NGO:er runt om i världen och många nationella parlamentariker har undertecknat petitionen. Även andra initiativ har tagits av kampanjer eller begynnande internationella organisationer. De är värda att ta på allvar och diskuteras.

Att förändra världsordningen är naturligtvis ett stort och långsiktigt åtagande, men den ambitionen bör re ekteras i utrikespolitiken och vara det som ligger till grund för våra vägval och prioriteringar. Det är dock i sammanhanget också viktigt att framhålla skillnaden mellan svenska staten och socialdemokratin. Som parlamentariker och inte minst regeringsföreträdare representerar vi Sverige i olika internationella organ, där vi har möjlighet att agera och driva förändring. Men en strategi för demokratisering bortom nationalstaten och byggandet av nya normer och institutioner måste även inbegripa gemensam politik och integration med våra systerpartier. Detta gäller i synnerhet också fackföreningsrörelsen, som har allt att vinna på att stärka fackföreningarnas ömsesidiga förtroende och minska ytorna på vilka arbetare kan ställas mot varandra. Miljöpolitiken är ett exempel på viktiga frågor att samla oss kring, i utrikespolitiken såväl som i vår rörelse.

***

Hållbarhet är målet. Klimatfrågan är den fråga som allt som oftast dominerar miljödebatten. Det är ingen idé att lägga någon större vikt vid att rangordna olika miljöproblem men jag vill ändå framhålla det problematiska i att isolera klimatfrågan. Kommunikativt och strategiskt är det högst förståeligt, men det medför att klimatfrågans oundvikliga avhängighet av andra skeenden i biologiska och biofysiska system undervärderas. Idén om att gå från en ”brun” till en ”grön” ekonomi bara genom att byta från kol och olja till förnyelsebar energi är bedräglig, eftersom förutsättningarna för förnyelsebar energi också har fysiska begränsningar i form av tillgång till mark och andra ändliga resurser. Klimatförändringarna påskyndar dessutom utarmningen av ekosystem och havsförsurning, och vi vet att även om vi når ”målet” om maximalt två graders uppvärmning så kommer det att få stora effekter.

Det vetenskapliga konceptet om ”planetära gränser” som togs fram under ledning av Johan Rockström, professor i miljövetenskap, ger en pedagogisk bild av miljöproblemen.2 Det går helt enkelt ut på att definiera en gräns för hur mycket mänsklig påverkan jorden ”tål” på ett antal områden, innan den medför irreversibla konsekvenser. Forskargruppen har identifierat nio områden och med hjälp av data och modellerande försöker de fastställa hur läget är i förhållande till det planetära livsutrymmet. Det handlar givetvis inte om en knivskarp gräns mellan frid och fröjd å ena sidan och apokalyps å den andra, utan om ett längre osäkerhets-/riskintervall. För fyra av dessa områden är gränsen för risk/stor risk nådd: klimatförändringar, artutrotning, markanvändning samt utsläpp av kväve och fosfor. Vad gäller färskvattenanvändning, havsförsurning och skyddande ozonskikt befinner vi oss under gränsen och för resterande områden, kemikalieflöden och aerosolutsläpp, finns ännu inga kvantifierade gränsvärden.

Budskapet är alltså det enkla, och svåra, att planeten har gränser. Men idag lever vi som att dessa gränser inte existerade. För att skapa hållbarhet krävs ett paradigmskifte i synen på samhällsekonomin. Utan ett stabilt klimat och fungerande ekosystem som vi är beroende av är förutsättningarna dåliga, för att inte säga obe ntliga, för ekonomisk aktivitet. Att vårda naturen är därför helt grundläggande för den mänskliga väl- stånds- och välfärdsutvecklingen. Vi behöver vända på det som idag är miljöpolitikens förutsättning – att prioritera (kortsiktig) ekonomisk tillväxt för att först därefter syssla med miljöpolitik – och istället låta andra mål styra de politiska prioriteringarna. Därför är inriktningen på den nya FN-agendan för hållbarhet, post millenniemålen, mycket hoppfull. I skrivande stund är ramverket inte helt färdigt men riktningen fastslagen. Det är ett bredare tag, och målen är universella och omfattar alla länder. Utifrån det ramverket kan ett internationellt, nationellt och lokalt arbete formas som bygger hållbarhet och knyter världen lite närmare.

***

Institutioner: osexigt men livsviktigt. Miljöfrågor är ett synner- ligen relevant område för globala regleringar. Som nämndes ovan är FN:s nya hållbarhetsmål lovande, vilka innehåller era miljömål. Det finns också sedan tidigare en rad överenskommelser och konventioner på området, som fastslår viktiga principer också om rättvis fördelning inom ramen för den internationella miljöpolitiken. Men, problemet är ofta att det saknas mekanismer och institutionell kapacitet och tyngd för uppföljning och ansvarsutkrävande.

Under ett antal år har en kampanj pågått för att föra in ”ecocide” (ekomord) jämsides med folkmord i Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen. Det är ett intressant initiativ men möjligen väl teatraliskt och missriktat. Snarare finns rimliga skäl att skapa en egen rättsordning för miljöfrågorna som är anpassad för att hantera just dem, och inspiration bör kanske hellre hämtas från Europadomstolen (för de mänskliga rättigheterna) eller Internationella havrättsdomstolen (som bevakar havrättskonventionen och förvisso är en tämligen liten verksamhet). Dessa domstolar fungerar närmast som kontrollorgan visavi domstolarna (och lagstiftarna) i medlemsländerna och kan inte ändra beslut fattade av nationella domstolar eller myndigheter, även om den kan inhibera beslut i väntan på prövning samt utdöma skadestånd till klagande. En domstol med denna konstruktion skulle alltså inte fånga in det stra rättsliga som ecocide-kampanjen tar sikte på, mer än indirekt om en medlemsstat får ett visst utslag emot sig. Däremot borde en sådan konstruktion ha potential att ge betydligt större resultat vad gäller harmonisering av centrala principer för den nationella miljörätten i olika stater samt mellan- och överstatliga samarbeten som EU. Men det skulle också kunna gripa in i andra områden som regleras internationellt, i exempelvis WTO:s principer för handelsavtal, där grundläggande skydd för miljön (och arbetstagares rättigheter) ofta spelas bort.

Det nns dock ofta en instinktiv skepsis hos socialdemo- kratin för denna typ av tilltag. Det vi uppfattar som ökat expertstyre och juridi ering går emot vår ryggrad och den svenska författningstraditionen. Hur rädda behöver vi vara för juristerna? Tja, jag vet inte, men kanske inte mer än för kapitalisterna. Dagens situation, med bristande regleringar och konventioner och avtal som inte följs upp och efterlevs, är knappast ideal. Om vi vill skapa internationella regleringar, vilket verkar nödvändigt även på er områden, så är en domstol som följer upp nationell lagstiftning utifrån gemensamt beslutade konventioner att föredra framför någon form av ”världsregering” som utfärdar diktat, vilket ibland förespråkas.

Inför och under FN:s konferens om hållbar utveckling i Rio de Janeiro 2012 (Rio+20) uppmärksammades den relativa svaghet som de FN-organ som handhar miljöfrågor har i relation till andra. På mötet beslutade stats- och regeringscheferna att uppgradera miljöprogrammet UNEP till ett permanent organ, vilket sedan fick stöd i generalförsamlingen. Arbetet fortgår med att stärka den institutionella kapaciteten och legitimiteten. En av de större utmaningarna för FN-systemet, såväl klimatarbetet som arbetet med de nya hållbarhetsmålen, kommer dock att vara nansieringsfrågorna. I olika internationella förhandlingar ingår oftast utfästelser om resurser som ska gå från de rika till de fattiga länderna, något förenklat. I klimatförhandlingarna har hundra miljarder dollar om året ut- lovats från och med 2020, och i arbetet med hållbarhetsmålen har siffror mellan 3 300 och 4 500 miljarder dollar diskuterats. Pengarna kommer dock inte bara att komma från de rika ländernas statsbudgetar, även privata pengar är en nyckel. Men det behövs också ny gemensam nansiering. Diskussioner har pågått ett tag och kommer att fortsätta om globala skatter, på flyg- och fartygstrafik eller på finansiella transaktioner till exempel. Även detta kräver väl fungerande institutioner.

Detta är några exempel på institutionsbyggande som Sverige har varit med i, men som behöver intensifieras och där Sverige kan spela en viktig roll. Både i att bistå med engagemang och kompetens och att verka för att förbättra förutsättningarna för deltagande från utvecklingsländerna. Det behövs mer samordning och effektivitet, men också legitimitet, för att fungera. Det är ett arbete som inte rymmer några stora möjligheter att plocka inrikespolitiska poänger, men är nog så viktigt.

***

Staten och kapitalet. Ett av de stora problemen med miljödebat- ten är bristen på analys av ekonomi och makt. Fokus tenderar ofta att ganska ensidigt hamna på konsumtionsmönster, och då individers beteenden. Det påverkar i sin tur de politiska förslagen mot mer av pekpinnar istället för strukturomvandling. I miljörörelsen nns också en stark civilisationskritik som riskerar att föda konservativa politiska ideal. Socialdemokra- tins uppgift som en progressiv och i grunden antikapitalistisk rörelse måste vara att driva en systemkritisk miljöpolitik. Olika organisationer och opinionsbildare väljer ibland att lyfta fram exempelvis de stora oljebolagen och peka på ansvaret för utsläppen av växthusgaser, och därmed ansvaret för omställning. Det är ibland befriande i debatten, att kunna peka ut skurkar som inte är bilberoende landsbygdsbor. Men det blir lätt missvisande och otillräckligt. Givetvis bär vissa företag ett större ansvar än andra, och företagen är uppenbart i olika grad intresserade av ansvarstagande även inom mer miljöskadliga branscher. Men det är inte det mest intressanta. Kapitalismen som system och produktionsmodell drivs inte av värderingar, ”ondska” eller ”godhet”, utan av vinstintresse. Och så länge miljöförstöring lönar sig bättre än miljöförbättring kommer vi att dras med dessa problem. Därför behövs politik, i form av offentliga investeringar, forskning och utveckling, lagregleringar och ekonomiska styrmedel. Men, och detta är viktigt, statlig inblandning i ekonomin är också en stor källa till problem. Då syftar jag inte på den statliga inblandning som primärt handlar om miljöstyrning, utan den som har andra egentliga syften.

I regel handlar det om olika o entliga insatser som syftar till att skapa eller upprätthålla arbetstillfällen på ett visst geografiskt område. Inte enbart protektionistiskt utifrån nationella intressen utan lika gärna som en del av regionalpolitiken eller mer generellt för att ”boosta” den ekonomiska tillväxten. Denna typ av inblandning skapar en korporativism som förhindrar strukturomvandling och därmed utveckling som vore gynnsam för miljön.

Det tydligaste exemplet är de subventioner till fossila bränslen som enligt IEA (International Energy Agency) uppgick till 532 miljarder dollar 2011, ca sex gånger så mycket som till förnybar energi som ofta beskrivs som översubventionerat.3 Men det nns också en rad exempel på subventioner som indirekt gynnar miljöskadlig produktion, samt indirekta subventioner som har samma effekt. EU:s jordbruks- och fiskeripolitik är exempel på det första, som håller ohållbar produktion under armarna och dessutom bidrar till att slå ut produktion i utvecklingsländer. Olika undantag från skatter för vissa branscher är exempel på det senare. Att vi inte, som vi kommit överens om internationellt, tillämpar principen om att förorenaren betalar fullt ut, eller ens i närheten, ligger inom samma sfär. Det är inte att betrakta som subventioner i samma bemärkelse som aktiva politiska beslut, men är likväl kostnader för miljöför- störing och hälsoskador som andra (i regel skattekollektivet som helhet) får bära.

Frågan om utfasning av miljöskadliga subventioner har varit uppe för diskussion i internationella sammanhang, framför allt fossilbränslesubventionerna som är så direkt miljöskadliga och tydligt knutna till klimatfrågan. Det är en fråga som Sverige bör driva hårt. Men, som med allt annat, ska det göras med trovärdighet så måste det inhemska arbetet med frågan förstärkas. En del av de undantag från koldioxidskatten som nns tas nu successivt bort, vilket är bra, men det behöver finnas en mer genomgående fortsatt planering. Ett slående exempel är hur den svenska politiken med hjälp av skatteundantag och riktat stöd gynnar gruvdrift framför återvinning av metall, som nyligen lyfts fram av forskaren Linus Johansson vid Linköpings universitet.4 Stick i stäv med de miljöpolitiska ambitioner vi har och en direkt bromskloss för en mer cirkulär ekonomi.

Ett annat område som i sammanhanget bör nämnas är im- materialrätten, som är en tvistefråga också på miljöområdet, om än något i bakgrunden. All ny miljöteknik patenteras inte, det nns era exempel på innovatörer som vill sprida sin teknik. Biltillverkaren Tesla är ett, som valt att öppna sina patent för att driva utvecklingen mot mer hållbarhet i tra ksektorn istället för att bromsa den. Oavsett skäl, altruistiska eller varumärkesstrategiska, är det positivt. Men alla aktörer i de olika branscher som behöver ställas om arbetar inte på det sättet och det har skapat problem. Och konflikter. Utvecklingsländer och tillväxtekonomier har i klimatförhandlingarna krävt att klimatvänlig teknik helt ska undantas från patent, och att det ska byggas upp pooler för delande av teknik. Som lekman är det å ena sidan lätt att se att immaterialrätten förhindrar spridning av viktig teknik, å andra sidan svårt att föreslå hur immaterialrätten skulle kunna reformeras. Men det är en angelägen fråga att arbeta med för att de länder som, till skillnad från västvärlden, står i kast med att bygga upp och ut infrastruktur som energi och tra k inte ska behöva återupprepa de misstag som västvärlden gjort och som skapat de problem vi nu försöker lösa.

Det jag försöker argumentera för är alltså inte att lämna marknaden ifred. Det behövs regleringar och styrning men det behöver ske på rätt sätt. Stora strukturella förändringar behövs i ekonomin och politiken behöver hitta rätt roll i det. Där är vi långt ifrån idag.

***

Det goda exemplet. En av de frågor jag tampats mest med under de åren jag sysslat med miljöpolitik är att den ofta betraktas som fri från värderingar och politiska vägval utöver de som rör själva (den ekologiska) hållbarhetsdimensionen. Givetvis är det inte så. Socialdemokratin måste bygga miljöpolitiken på samma värderingsbas som annan politik: frihet, jämlikhet och solidaritet. Och förutom hållbarhetsdimensionen måste också den globala dimensionen hela tiden finnas närvarande. Miljöpolitiken är i stor utsträckning en fråga om fördelning av makt och resurser.

Om alla i världen levde så som vi svenskar gör idag skulle det krävas 3,7 jordklot. Att minska vår miljöpåverkan är därför i sig en solidaritetshandling, eftersom det företrädesvis är andra – fattigare människor som inte varit med och bidragit till miljöproblemen – som får bära konsekvenserna.

Vi ska inte heller underskatta betydelsen av goda exempel. Vi är på era sätt ett sånt, och vi ska fortsätta vara det. För att det kan ge effekt. Men också för att det är gott i sig. Det känns extra viktigt just nu, när godhet närmast blivit ett skällsord i debatten och kärvhet en dygd. Vi ska göra gott, för att det är rätt. Och vi ska bära det med värdighet och stolthet, men inte självtillräcklighet. Att göra vår del är ju faktiskt inte mer än just det. Men det är också så vi bygger trovärdighet i det internationella arbetet.

 

NOTER:

1 Held, David (2010), Kosmopolitism: ideal och verklighet, Daidalos.

2 Mer information om forskningen tillgänglig via www. stockholmresilience.org.

3 IEA (2013), Redrawing the energy-climate map:World energy outlook special report.

4 Monica Westman Svenselius, ”Politiken missgynnar återvinning”, 9 maj 2014, på www.liu.se.

by

Direktrapport från valdagen i USA: Hat och lögner på ny nivå – men det finns hopp

Två välkända Tro och Solidaritetsprofiler befinner sig just nu i USA, för att följa presidentvalet på plats. De har flera gånger tidigare följt amerikanska valrörelser. Såhär rapporterar Cecilia Dalman Eek och Per Tenggren från Colorado på valdagen:

Om Donald Trump vinner – nej, det vill vi inte ens tänka på. Han talar om ett Amerika som inte längre finns kvar och han lägger skulden på Clintons och Obama för det.

Hatet och de populistiska lögnerna – det är de två starkaste och mest skakande intrycken vi tar med oss efter en vecka i den amerikanska presidentvalskampanjen. Både Hillary Clinton och Donald Trump har gjort sitt bästa för att förstärka motståndarnas svagare politiska sidor. Men Trumpkampanjen har tagit det till en helt ny nivå. Hatet slår emot oss så fort vi sätter på TVn när vi kommer till hotellet. Det blir snabbt ett samtalsämne när vi möter kampanjpersoner och valarbetare.

Hillary Clinton framställs helt utan bevis som en brottsling som borde sitta i fängelse, en person som satt egen vinning före de väljare som utsett henne. Trump hånar och misstänkliggör stora grupper av väljare – kvinnor, muslimer, mexikaner och spansktalande. Han har hånat veteraner och personer med funktionsnedsättningar. Hans hatiska uttalanden ger intryck av att han inte har någon respekt för andra än friska vita män i övre medelåldern. Det är oerhört svårt att förstå hur republikaner, som har djup förankring i kristna grupperingar, har kunnat acceptera detta fördömande hat. Vad hände med uppdraget att inte döma sin nästa?

Hand i hand med hatet går lögnerna. När vi kvällen före valet sätter på TVn, ser vi direktsändningen från Trumps sista valmöte i Michigan. Där har industrier flyttat och lämnat efter sig arbetslöshet, fattigdom och missmod. Han talar om att han ska ta tillbaka bilindustrin och införa höga skatter på importerade varor från företag som flyttat från USA. Han säger att han ska återskapa de jobb som inte längre finns kvar. Hans lögner blir skärande obehagliga. Det är möjligt att en del tror på honom, men sanningen är inte det viktigaste, bara det känns sant. Det handlar om att bekräfta människor som förlorat mycket utan att se någon framtid. Det finns också ett uttalat kvinnohat som Trump riktar mot alla kvinnor. Det är slående hur lätt hans väljare kan acceptera vidrigheter hos Trump men hata Hillary Clinton för betydligt mindre saker som dessutom sällan är sanning.

Lögnerna om Clinton fortsätter i lögnerna om vad Trump ska göra om han blir president. Han ska ge alla ett sjukvårdssystem som är gratis, han ska se till att alla får bra utbildning och han ska samtidigt se till att försvaret förstärks. Inte en enda gång har vi hört honom förklara hur. Men sanning och konsekvens behövs inte. Donald Trump talar till de stora grupper som fått se arbeten flytta till låglöneländer och fått acceptera stora försämringar i sin levnadsstandard. Han talar om ett Amerika som inte längre finns kvar och han lägger skulden på Clintons och Obama för det. Att finanskrisen var bankernas fel och att företagsflyttar handlar om vinstmaximering talar han inte om, så stenrik affärsman han är. Att en republikansk kongress blockerat viktiga reformer för att utbilda arbetskraften att ta de nya jobben, det säger han aldrig.

En kväll stannar vi på en restaurang i utkanten av en välsituerad förort där vi lyssnat på Bernie Sanders. Vid bordet bredvid oss sitter en man i T-shirt med texten ”Hillary for prison 2016”. Med den hatstämningen är det lätt att bli bedrövad. Samma bedrövelse och ilska har gjort att nya grupper av väljare har visat sig beredda att rösta i allt större utsträckning, till exempel spansktalande. Så vi tror ändå att det finns ett hopp när det nu snart är dags för valresultaten. Vi håller modet uppe med Bill Clintons ord från ett valmöte här i Denver. Han talade om kärlek och respekt och om vikten av att kunna respektera sin motståndare och samarbeta för att lösa landets problem. ”Jag vill leva i ett land som bygger broar, inte murar” sa han och rev ner jubel och applådåskor.

Tillsammans med tusentals valarbetare och väljare håller vi tummarna och hoppas att kärleksbudskapet och sanningen ska vinna över hatet och lögnen. Om Hillary Clinton vinner valet börjar det mödosamma arbetet att renovera samtalsklimatet för att få något gjort av alla de problem landet står inför. Om Donald Trump vinner – nej, det vill vi inte ens tänka på.

Cecilia Dalman Eek

Per Tenggren

8 november. Denver, Colorado, USA.

per-tenggren-cecilia-dalman-eek

by

Nato viktigare än kärnvapenfri värld?

I veckan hålls en debatt i riksdagen om en aktuell FN-resolution om avveckling av alla existerande kärnvapen i världen. Hans Wallmark, moderaternas försvarspolitiske talesperson, vill nämligen hindra regeringen från att rösta ja till denna resolution med mål om en kärnvapenfri värld.

Det är tragikomiskt att läsa Hans Wallmarks interpellation. Wallmark får det i princip till att det vore olyckligt om regeringen står bakom humanism: ”Det finns i dag signaler om att regeringen Löfven vill ställa sig bakom den humanitära utfästelsen. Detta skulle vara mycket olyckligt”.

Den sista meningen fortsätter ”…eftersom ett ja till den resolutionen bedöms vara oförenligt med ett medlemskap i Nato.” Hellre Nato än en kärnvapenfri värld, alltså. Ett Natomedlemskap ses som större garant för fred, än avveckling av massförstörelsevapen. Gud bevare oss för Hans Wallmarks värld!

Det är förvisso en komplex värld vi lever i. Vi känner alla djup sorg och ilska över situationen i Syrien och Jemen. Och det finns anledning till oro över Rysslands och Putins maktdemonstrationer på Krim, i Syrien – och nu gränsande till Polen och Litauen, i Kaliningrad.

Ryssland har i dagarna flyttat missiler med kärnvapenkapacitet till Kaliningrad, ca 30 mil från svensk kust. Att placera missiler där har planerats flera gånger tidigare, nu ska det ha blivit verklighet. Ryssland hävdar att det rör sig om en ren rutinövning, men mer sannolikt är det svar på Natos utökningsplaner av sin kärnvapenarsenal i Europa.

Vi som levt under Kalla kriget känner alltför väl igen den typen av vem-skräms-bäst-tänkande – och vilka effekter det får. Vapen höjs och höjs, tills det inte finns fler vapen att resa mot varandra. USAs och Sovjets dödliga muskler var under kalla kriget så spända att hela världen höll andan. I decennier.

Att dela i världen i ett ”väst” och ett ”öst” var inte vägen framåt under kalla kriget och är det än mindre idag. Idag gäller det att tänka mer på vad som ger varaktig fred, än på vem som visar mest muskler. Att hålla huvudet kallt, inte hålla andan av rädsla.

Upprustning är eller borde vara lika otidsenligt som kalla kriget. Ingen vill se Putin och USAs nästa president, allra minst en trigger happy Trump, slåss om kärnvapenknappen.

Ändå är alltså moderaternas Hans Wallmarks svar på hur fred skapas mer kärnvapen, inte mindre.

Men vore FN-resolutionen verklighet, så behövde ju varken Wallmark eller någon annan just nu vara oroliga för Putins missiler i Kaliningrad. Varför då motverka UDs lovvärda ansträngningar för att arbeta vidare med resolutionen, som också har brett internationellt stöd?

Det enda svar vi kan se är att Natoförespråkarna fortfarande är rädda och vill ge skäl för andra att bli lika rädda. Men rädsla är aldrig någon bra grogrund för säkerhet. Varaktig fred byggs inte av upprustning. Militär alliansfrihet har bättre möjligheter att bidra till varaktig fred i Sverige och i Europa.

Att vara för fortsatt militär alliansfrihet och emot Nato innebär ingalunda att blunda för hot som finns i vår omvärld. Alla kan se att Putin just nu visar allt annat än gott demokratiskt ledarskap. Han har låtit yttrandefriheten krympa och förföljt oliktänkande och hbtq-personer. Putins Ryssland bombar civila i Syrien på sätt som trotsar både mänsklighet och internationell rätt.

Trots det – eller just därför – måste varje handling som syftar till att ta ifrån en sådan person vapnen alltid vara bättre än att höja egna vapen mot honom. Vi vill inte bidra till att knuffa Putin eller någon annan framför oss, mot den där kärnvapenknappen.

Hellre än att delta i vem-skräms-bäst borde vår demokrati kunna användas effektivt för att öka mänskliga rättigheter och demokratisk utveckling även i Ryssland. Vårt globala inflytande till att få fler att sänka sina vapen, snarare än höja dem.

Självklart ska Sverige, precis som regeringen planerat, göra det som är möjligt för att fler ska kunna och vilja gå tillsammans mot en fredligare värld. En värld utan kärnvapen.

Ulf Bjereld, förbundsordförande

Klas Corbelius, freds- och försvarspolitisk talesperson

Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Sammanfattning från debatt om religiösa friskolor

Den 22 september arrangerade tankesmedjan Tiden en debatt om religiösa friskolor. Debatten filmades av SVT Forum. I debatten deltog THOMAS STRAND, styrelseledamot för Socialdemokrater för tro och solidaritet och riksdagsledamot (Utbildningsutskottet) och DANIEL FÄRM, styrelseledamot Humanisterna och socialdemokratiskt aktiv i Vallentuna. Samtalsledare var MONIKA ARVIDSSON, utredare på Tankesmedjan Tiden.

foto-thomas-strand-daniel-fa%cc%88rm-tidendebatt-21-sep16-religio%cc%88sa-friskolorMonika Arvidsson började med att fråga varför de religiösa friskolorna överhuvudtaget finns. Daniel Färms uppfattning var att många ”tror att man måste” för att leva upp till Europakonventionens bestämmelser om de mänskliga rättigheterna. Thomas Strand menade istället att friskolereformen ritade om kartan i Sverige och att det i kombination med Europakonvention och globalisering lett fram till friskolor med konfessionell huvudman.

Det är inget ovanligt i andra länder, fortsatte Strand och undrade samtidigt vad som egentligen är problemet. Daniel Färm lyfte då fram integration som ett problem. Han menade också att han vill slå ett slag för barnens frihet också från religiositet.

Thomas Strand slog fast två huvudprinciper för skolan: Att skolan ska vila på vetenskaplig grund och att skolan ska vara öppen för alla. Helst ska skolan också fungera som en mötesplats. Dessa två punkter menade han är grundfundament för svensk skola. Med dagens friskolesystem görs frågan något mer komplex, men alla ska ändå följa samma läroplan, påminde Thomas Strand.

Thomas Strand fortsatte med att säga att Europakonventionens bestämmelser måste relateras till. I Sverige har vi som ett resultat skiljt i lagtext mellan utbildning och undervisning, förklarade han. Det finns bara 66 skolor med konfessionell huvudman i Sverige, 11 av dessa har muslimsk inriktning, de flesta är kristna.

–  Vi lever i ett tydligt majoritetssamhälle. Som sådant måste vi sätta upp skydd för minoriteter. Hur är det egentligen med de judiska eller de katolska skolorna? Många är egentligen mest ute efter de muslimska skolorna, sade Thomas Strand.

Ett förbud skulle dessutom kunna bli ett slag i luften, menade Thomas Strand och exemplifierade med Plymouthbröderna i Småland, som bara ändrade sin ansökan från religiöst grundad till att ansöka som ett AB istället. (Plymouthbrödernas fick alltså avslag på ansökan att öppna en skola med konfessionell huvudman, men fick godkänt att som aktiebolag öppna den kontroversiella Labora-skolan.)

–  Jag tror mer på att öka kontrollen, att ha en tuff Skolinspektion, snarare än att förbjuda. Jag är en varm anhängare av icke konfessionella skolor, men kan tillåta mig rätten att ha också religiösa friskolor.

Thomas Strand upprepade också att det inte är ett stort problem, eftersom det bara finns 66 (av runt 10.000) skolor i landet som kan betecknas som religiösa friskolor.

–  Det finns 11 muslimska friskolor. Jag är orolig för att det är dem man skjuter in sig på. Få kritiserar den judiska skolan, eftersom den ses som ett skydd för den judiska minoritetsgruppen. Vi som majoritetssamhälle måste kunna erbjuda skydd för minoriteter, sade Thomas Strand.

Hela friskolesystemet är ett problem, medgav Daniel Färm. Inte minst med vinstintressen. Men han menade ändå att andra incitament än vinst kan vara lika skadliga – som religiositet.

– Varför skulle man annars starta en friskola, om man inte vill missionera? frågade Daniel Färm retoriskt.

Daniel Färm menade också att han inte har problem med religiösa skolor, så länge de inte finns inom ramen för skolplikten. Det bör alltså inte finnas konfessionella huvudmän inom den skattefinansierade skolverksamheten, sade han.

Jag tror inte på att man vill missionera, svarade Thomas Strand. Snarast handlar det om att man står i en tradition som man vill värna, menade han. Jag vill inte öppna upp för ett system med betalbara skolor – de ska alla vara öppna för alla, sade Strand. De religiösa friskolorna handlar mer om social sammanhållning än om religion. Att kunna skapa trygghet i gruppen och en känsla för den egna kulturen. Thomas Strand fortsatte:

– Den ”vanliga” skolan är så präglad av det kristna arvet att majoriteten kanske inte ens tänker på det, medan någon som har en annan tro gör det, sade Thomas Strand. Men visst är det allra bäst för alla om vi får en mötesplats för alla, oavsett bakgrund, slog han fast.

Daniel Färm invände att svensk skola är mer präglad av upplysning än av kristendom: Skolan ska vara en fristad! manade han.

Hur är det då med Finska, Franska, Romska skolorna då?, undrade Monika Arvidsson.

Vikten är att få fram integrerande miljöer, framhöll Thomas Strand: Skolorna får inte bli konserverande. Men vi kan hitta de miljöerna ändå, menade han. Det beror på hur vi bygger upp systemen och ser till att alla skolor följer den skolplan vi har. Att verkligen se till att alla skolor följer plan är långt viktigare än att angripa de religiösa friskolorna, tyckte Thomas Strand.

”Det får man titta på, det är en annan sak”, svarade Daniel Färm på Arvidssons fråga och fick ingen egentlig följdfråga. När Monika Arvidsson fortsatte med att fråga om den neutrala skolan är så neutral, svarade Daniel Färm att skolan SKA vara livsåskådningsneutral. Thomas Strand talade om att man kan skärpa kontrollen av också huvudmannens värderingsgrund.

Thomas Strand fick sista ordet och berörde då bl a att han anser att frågor om vinster i skolan är en mycket större fråga. Det är också en viktig fråga hur vi kan överhuvudtaget kan hitta de integrerande miljöerna, avslutade han.

 

Från vänster på fotot ovan: Monika Arvidsson, Daniel Färm, Thomas Strand. Foto och text: Monica Pourshahidi

Se hela samtalet HÄR!

 

 

by

Budgetpropositionen: Robin Hood-budget som borde varit tydligare

nadigaluntan-br

 

När Stefan Löfven förra veckan gjorde sin regeringsförklaring var oppositionens kommentarer genomskinligt välregisserade: Oroande att statsministern är så nöjd, hette det från i stort sett alla borgerliga kommentatorer. Idag upprepas att regeringen underskattar utmaningarna. Alliansen och missnöjesexperterna i Sverigedemokraterna vill förstås hellre måla ut en bild av ett Sverige i fritt fall.

Men i sin regeringsförklaring var Stefan Löfven oerhört tydlig med svåra globala utmaningar och hur han vill ta sig an dem. Lika tydligt är det att budgeten nu syftar till att överbrygga samhällsklyftor och utveckla den redan framgångsrika svenska modellen. Samtidigt visar regeringen på framgångar som nåtts – t ex att ekonomin går stadigt framåt, att statsfinanserna nu är återställda i gott skick och långt fler är i arbete.

Dagens budget och budgetpresentation kunde ändå gärna ha varit tydligare. Presentationen spretar nämligen och den raka linjen som kunde tydliggöra ideologiska syften saknas. I budgeten finns många bra reformer, men vilka goda effekter de får för individen och för samhället i stort kunde synliggjorts bättre.

I valrörelsen 2014 hette det att Sverige är ett bra land, men något håller på att gå sönder. Här vore det på sin plats att berätta på vilket sätt den här budgeten binder ihop, lagar, bygger nytt. För det är ju precis vad den gör.

Regeringen kallar budgeten för samhällsbygget. Den svenska modellen ska utvecklas, inte avvecklas är mantrat. Det är en bra riktningsvisare och budgeten går i absolut i takt med den egna uppmaningen, om än med rätt små steg.

På tal om att bygga: Bostadsbristen är fortfarande en bromskloss för landets och storstädernas ekonomi, för att inte tala om för den enskilde. En egen bostad är den ungas väg in i vuxenlivet. Men i finansministerns presentation nämns inte alls bostadsbrist och bostadsbyggande. Det är synd.

Vi socialdemokrater för tro och solidaritet har tidigare efterlyst både fler nybyggda bostäder och en stark statlig bostadspolitik med sociala förtecken. Vi skulle t ex vilja se en nationell plan för att bryta städernas eskalerande segregation.

Ett modernt välfärdssamhälle i ett land styrd av en rödgrön regering satsar förstås på att bygga ett ”grönt folkhem” – rejäla investeringar för ökad välfärd, på jämställdhet och jämlikhet, på ett inkluderande, sammanhållet samhälle och på miljön. Med två år kvar till nästa val och med ett enormt komplicerat parlamentariskt läge vore det läge att satsa och att visa tydligt vad som gäller. Regeringen tar inte riktigt de stora, synliga kliven, utan pusslar och tråcklar.

Trots pussel och tråckel: Ulla Andersson från Vänsterpartiet menade att budgeten har Robin Hood-inslag – tar från de rika och ger till de fattiga. Och det är ju precis vad socialdemokrati går ut på! Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Det är det vi kallar för välfärdssamhället.

Behoven har varit och är enorma i välfärden, som knäat efter alliansens lika enorma skattesänkningar. Kommunerna drar ett stort lass, inte minst för investeringar som krävs för att nyanlända ska kunna bli en del av vårt lands välfärdsutveckling. Den största och viktigaste nyheten i budgeten är nog därför de 10 miljarderna som går till kommuner och landsting. Regeringen uppskattar att satsningen ger 30.000 nya anställda i välfärden.

Kostnadseffektiviteten ska öka i flyktingmottagandet och Migrationsverket ges extra medel. Regeringens numera hårdföra flyktingpolitik och övriga Europas lika vassa murar har gjort prognoserna över antalet nyanlända långt lägre. Det gör att 6,4 miljarder kan återföras till biståndsbudgeten. Pengar som tidigare avsatts till flyktingmottagande.

Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet har inte uppskattat att utsatta ställts mot utsatta. Att flyktingmottagande bekostats av biståndspengar, som kunde bidragit till att förhindra just flykt. Det är därför mycket välkommet att pengarna går tillbaka till biståndet. Det är förstås illa att det sker på grund av att vi i princip stängt landets gränser för människor i nöd. Att 2,5 miljarder avsätts för att särskilt hjälpa barn på flykt är däremot en mycket bra prioritering.

Att nära 9 miljarder satsas på järnvägen är även det ett mycket välkommet inslag. De miljövänliga alternativen har inte på länge varit konkurrenskraftiga nog, för att folk ska ställa bilen och skippa flyget. Bristande underhåll och kommersialiseringen av rälstrafiken har gjort stor skada. Nu är det hög tid att försöka vända trenden för miljövänlig transport – av både varor och människor.

Välkommet också med satsningar på cykel som färdmedel. Men med tanke på regeringens berömvärt höga miljöambitioner, hade kanske miljösatsningarna behövt vara ännu större och ännu synligare. Det är den största klimat- och miljöbudgeten i Sveriges historia, sägs det. Så är också behoven mer än enorma. Juli månad mätte i år högst temperaturer någonsin, globalt sett.

När regeringen tidigare i år godtog statliga Vattenfalls affär som innebär fortsatt och ökad brytning av brunkol i Tyskland, fick miljö-imagen en rejäl blåtira. Den tycks inte riktigt helas med hjälp av den här budgeten, trots lokala klimatåtgärder och utsläppsbroms. För det hade det krävts ett större, tydligare helhetsgrepp. Sverige har målet att bli fossilfritt och att trycka på också andra EU-länder att minska sina utsläpp. Gott så, och kanske går det att utläsa mer vid en noggrannare granskning, men nu känns det som pussel och tråckel och lagning också här, snarare än den nyordning som nog krävs.

Det ska bli intressant att följa hur stora miljösteg man törs ta nästa gång, då det också är valår i antågande.

Kortfattat och mycket förenklat kan vi konstatera att Robin Hood, den rödgröna politiken, denna gång pusslat ihop ett läge som blir bättre för lärare, deras skolelever och deras gamla sjuka men datorsugna mormödrar – och möjligheten att resa miljövänligt dem emellan. Men något sämre för de med allra högst inkomster, som driver privata flyktingboenden och som gillar att dricka alkohol.

Med en sådan sammanfattning känns själva budgeten som något av en vinnare. Kvällspressen brukar gilla att utmåla ”vinnare” och ”förlorare”, som om den egna plånboken är det enda som räknas. I själva verket vinner vi förstås alla när de som har det sämst får det bättre.

Nu ser vi fram emot att politiken blir ännu tydligare och mer konkret. Och än mer rödgrön, förstås. Då vinner vi alla, allra mest. När alla hjälps åt fortsätter Sverige åt rätt håll. Då får vi alla det där välfärdslandet som alla vill vara nöjda över.

 

 

by

Monica Pourshahidi: Hatet ska inte följa oss längre. Från antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i våras ut en antologi, Framtidsarvet. Trettio år efter Olof Palmes död. I den låter vi olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid. 

Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom att maila din beställning till info@trosolidaritet.se, eller här socialdemokraterna.se/framtidsarvet. Här på bloggen bjuder vi på textutdrag ur boken.

monica-pourshahidi2015foto-aurora-pirrakuMONICA FUNDIN POURSHAHIDI är politisk sekreterare hos Socialdemokrater för tro och solidaritet. I antologin Framtidsarvet skriver hon om rasism, antirasism, feminism, migration – och om sin morfar och sig själv, ’Hatet ska inte följa oss längre’:

 

Mina första riktiga minnen av Olof Palme, mer än någon vag koll på att han var statsminister, är klistermärkena. Affischerna på stan. Klistermärkena på bakrutan på bilar.

Jag minns att de var så skrämmande, trots att jag förstod att de var tänkta att vara roliga. Roliga för någon. Inte för Palme förstås. Olof Palme avbildad med en enorm krokig karikerad näsa. Jag reagerade för precis en sådan näsa hade min mamma, min syster, min bror, min morfar – ja, jag.

”Det föds en Palme varje dag – använd kondom”. Skratten som liksom var elaka. Dockan som skulle föreställa Palme som sparkades, stampades på. En löpsedel för en kvällstidning – eller vad var det? – med Palmes ansikte som en piltavla. Man skulle kasta pil på Olof Palmes ansikte.

I mitt minne satte någon i min familj upp den, på skämt. Min familj var inte socialdemokrater. Jag tyckte det var olustigt, piltavlan. Den där karikatyren. Näsan. Den krokiga. För vi hade ju också den där näsan? Och hatet skrämde mig. Redan då.

***

Varför hatades denna man så mycket? Vad var det de hotades av, de som hatade?

Någon hatade tillräckligt mycket för att ta fram pistolen den där februarikvällen 1986. Då var jag fjorton år. Mamma väckte mig och syskonen. Vi lyssnade på radio. Vi väntade på att rapporter skulle komma. Det spelades sorglig musik medan vi väntade. Hela svenska folket väntade. Sedan kom pratet. En allvarlig röst. Vi minns det alla. Statsministern var död.

Många år senare dök de upp, männen som säkert hade de där dekalerna då för länge sen. Eller deras pappor och bröder. Systrar kanske. Mammor? Nu är de män som för fem-sex år sedan sjöng ”Olof Palme gick på bio, shalalalala. Han kom ut strax efter tio, tra la la la laa, tra lal lal laa. Skottet brann, blodet rann, Olof Palme – han försvann.” De sjöng den och någon filmade. Det var riksdagsmän och partiledare som sjöng sången. Kommunpolitiker. Det var Moderata ungdomsförbundet som 30 år tidigare stampade på Palme-dockan. På en scen. Med partiledaren i rummet. Det filmades det också.

Vad hände däremellan?

Mellan dekalerna med nidbilderna av Palme och hatsången om honom? Mellan männen som körde bilar med kondomdekaler på 80-talet och männen som sjunger Palme-nidsånger och ”jimmie ååååkesson – sha la la la la” idag?

Hans motståndare, de hatiska, uppfattade Olof Palme som allt från judisk konspiratör till rysk infiltratör. Lögner spreds. Rasistiska lögner och påhittade historier. Som nu. Men nu är det andra som drabbas. Och nu sprids de rasistiska och påhittade hathistorierna med vindens hastighet. Fortare. Och längre.

Hatet följer oss.

Hatet mot socialdemokratin. Sossehatet når kanske sin vidriga kulmen när Anders Behring Breivik utför sitt fasansfulla terrordåd. När han kallblodigt mördar socialdemokratiska barn och ungdomar. För att han hatar deras sätt att se på världen. För att de var socialdemokrater. För att de som socialdemokrater stod upp för alla människors lika rätt och värde. För att de som socialdemokrater stod upp för internationell solidaritet. För mångfald. För ett mångkulturellt samhälle. Det Breivik hatade mest av allt. Det som socialdemokratin kom att symbolisera.

Hatet följer oss och sprider sig.

***

Jag skriver detta när sommaren 2015 just passerat. Den brukar kallas the summer of love, sommaren 1967. Nästan femtio år senare upplevde vi något av the summer of hate. Troligen har hatet aldrig tidigare varit så intensivt och kunnat färdas så långt. Den digitala revolutionen innebar en kommunikations- revolution. Kanske överraskade det oss alla att den till så stor del innebar en helt ny vid värld att hata och sprida sitt hat i.

Samma sommar som antalet döda, drunknade, flyende från krig och terror chockade en yrvaken europeisk allmänhet – samma sommar firade näthatet nya triumfer. Massivt och oresonligt hat riktades mot människor på flykt, mot de fattiga migranter som tigger i våra gathörn, mot de som slåss för asylrätt och mänskliga rättigheter, mot de journalister som vill berätta om hatet och hoten.

Konspiratoriska och apokalyptiska idéer formligen flödar på nätet. Ofta under täckmantel av yttrandefrihet. En tolkning av yttrandefriheten som skadar densamma. De digitala hoten leder inte sällan till fysiska hot, särskilt mot offentliga personer och journalister som tvingas ändra sina livsmönster. Det digitala hatet matar en utbredd misstro, cynism och egoism.

Tusentals har dött för att det har saknats lagliga vägar att ta sig in i Europa, men hatet har fortsatt. Misstro, hetsande och förakt har spritts. Rasistiska lögner och påhittade konspirationer. De når långt.

Samhällsdebatten förändras fort nu. Opinionen svängde synbart efter en peripeti under någon enda septembervecka 2015. Nu ville fler än någonsin hjälpa människor på flykt, välkomna asylsökande, ta emot ensamkommande i sina hem, vara faddrar, ge pengar, samla in kläder, skor, sovsäckar till människor förtvivlat strandade i Östeuropa eller till flyktingläger i Grekland.

När hatets apostlar så fick färre öron som lyssnade, färre huvuden som nickade instämmande, triggades vissa att vara ännu mer öppna med sitt hat. När resten av samhället enades i medkänsla för människor bakom stängsel, kallade andra samma människor för lyxflyktingar. När en hel värld sörjde en treårig drunknad kurdisk pojke på en strand, hånade andra ”en mindre att försörja”.

Rasismen göds av okunskap. Av egoism. Av rädsla. Av lögner, rykten, vantolkningar, misstänksamhet, missunnsamhet. Av nationalism.

För ett par decennier sedan var det vanligt med ”lyxflyktingar” – det vill säga de som flyttade från Sverige för att slippa betala den skatt Sverige krävde av dem, till vår gemensamma välfärd. Idag flyttar vi härifrån främst för att få jobb. Och för att slippa Sveriges kalla klimat.

Just nu emigrerar så många människor från Sverige att det bara kan mätas med åren då en tredjedel av landets befolkning lämnade för nya liv i Amerika och Australien.

Idag emigrerar sannolikt ingen enda från Sverige på grund av svält eller armod. Som man gjorde då, vid artonhundratalets slut och nittonhundratalets första år. Idag är vi välfärdsemigranter. Lyxemigranter om vi så vill. Vi flyttar till Thailand (20 000 svenskar bor där), till Spanien, Storbritannien och Norge (90 000 svenskar vardera) och till USA (där det idag bor cirka 150 000 svenska medborgare).

Under den stora emigrationsvågen då 1,5 miljoner människor lämnade landet var orsakerna fattigdom, klassklyftor, konservativ politik som inte gav alla rösträtt, bristande framtidstro, religiös förföljelse och drömmen om ett bättre liv.

***

Min morfar, Eric Albert Forsberg (han som liksom Palme hade en stor tjusig krokig näsa) föddes 1901 i Värmland, nära norska gränsen. Hans bröder reste alla till Amerika. De bosatte sig som så många svenskar före dem i USA:s nordvästra hörn, i trakterna kring Seattle. Eric Albert var på väg även han. For till Göteborg för att stiga på fartyget från Amerikakajen, ungefär där Nordstan ligger idag. Han var nyss fyllda 17 år. Han höll på att dö redan innan han klev på någon båt. Våren 1918 hade nämligen spanska sjukan kommit till Göteborg, från England, med ångfartyget Thorsten sägs det.

Nära 38 000 svenskar beräknas ha dött i spanska sjukan under de två år den härjade. Eric Albert, min morfar, var nära att bli en av dem. I ett litet hyrt rum i Göteborgs hamnkvarter låg han ensam i flera dygn och svettades ut sjukdomen. När han tillfrisknade, ännu utmärglad, lade han i ren förskräckelse Amerika på hyllan. Eric Albert, min morfar, flyttade istället till södraste Östergötland för att bli traktens första omnibussägare. Jag tror inte att han någonsin ångrade sig. Eric Alberts lika värmländska bröder stannade i Washington, USA.

Tre generationer. Mer än så behöver vi alltså inte färdas i tiden för att hamna i svenska emigrantöden. Tre generationer. Min familj har fler berättelser om att byta land. Andras flykt, andras emigration. I denna generation. Flykt från krig i Iran och Irak. Emigration för att undkomma förföljelse. Emigration för att undkomma när pest blev kolera efter revolutionen i Iran. Emigration för att undkomma förtryck. Emigration för att livet blev omöjligt att leva. Emigration för att ge säkerhet och skapa bättre livsförutsättningar för barn och barnbarn. Flykt över bergen till Turkiet. Tacksamheten över det land familjen råkade hamna i och välkomnades av – Sverige. Mina barns far kom från Iran till Sverige samma år som Olof Palme sköts till döds, 1986.

Vad hände däremellan?

Mellan svensk massutvandring och den påstådda ”massinvandringen” till samma land? Mellan Värmland-USA och Iran-Sverige?

I samband med andra världskriget tog vi emot ett stort antal människor i behov av säkerhet, däribland runt 70 000 ensamkommande flyktingbarn och 100 000 lapplänningar bara från Finland. Nu beräknas antal asylsökande bli rekordstort, men om vi ser till invånarantalet var omfattningen större då. Strax därpå kom arbetskraftsinvandringen och från 1980-talet började asylsökande komma. Iran-Irak-kriget. Balkankriget på 90-talet. Krig i Irak och Afghanistan på 00-talet. Krig och förtryck på Afrikas horn. 2010-talets krig i Syrien.

Idag kan människor inte längre komma i flygplan och bilar. Idag flyr människor i båtar som inte för dem till säkerhet, utan till död. Idag emigrerar människor i desperation på jakt efter ett bättre liv, i båtar som inte för dem till det förlovade landet utan till döden. Idag fastnar människor som vill bort – från fattigdom, från förtryck, från förföljelse, från krig – i taggtråd.

År 1986 kunde en mor och en far någon gång ta sin minderåriga son och med hjärtat konstant i halsgropen, men ändå, ta sig från Iran till Sverige utan att resa med någon båt alls. Och i medmänsklighet få stanna här.

Vad hände däremellan?

Mellan möjligheten att resa mellan Teheran och Göteborg och omöjligheten att ta sig någonstans från Mellanöstern till någonstans i Europa?

Hatet följer oss.

***

Fem år efter mordet på statsministern, 1991, skjuter den så kallade Lasermannen sitt första offer. Det skulle komma att bli ytterligare tio innan han greps. Alla med det gemensamt att de hade svart hår och mörkare hy än vad blonda människor har.

Vi vet att Lasermannen – en av vår tids värsta seriemördare i Sverige – var påverkad av de nationalistiska och främlingsfientliga strömningar som fanns under den här tiden. Det tidiga 1990-talet var en tid då en moderat var statsminister och då rasismen flödade.

Lasermannen säger själv att han var som förblindad av hat. Hat mot invandrare, mot alla med mörkare hår än hans eget förvisso ganska mörka. Lasermannen säger själv att han var influerad av samma man som idag driver asylboenden – Bert Karlsson och hans parti Ny Demokrati. Han säger själv att han var influerad av jimmie-åkesson-sha-lalalala och hans Sverigedemokraterna.

Lasermannen influerades i sitt hat, i sitt mördande, av samma parti som idag sitter i riksdagen och i många kommunhus. Sverigedemokraterna med sina då tydliga kopplingar till bland annat Bevara Sverige Svenskt, en rörelse som var som kanske allra mest aktiv vid tiden för Palmes död.

Våren 1986 går jag ut åttan. En svår tid. Pubertet och adolescens och betyg och osäkerhet. BSS – Bevara Sverige svenskt – står det klottrat i min skolas korridorer. Överallt. På klassfotot från åttan har jag rosa och lila tröja med tryck, blont tuperat hår, nästan inget smink men ljuslila läppstift och ett osäkert leende. Det var 80-tal och jag försökte smälta in, vara som de andra, se ut som tjejerna i pastellfärgade kläder. Det gick sådär.

Redan året därpå hade jag accepterat att andra ändå såg mig som annorlunda, så jag bejakade det udda istället. Klädde mig i helsvart, i 20-30-talskläder från second hand, morfar Eric Alberts gamla gubbkavajer, mycket svart smink och tunga halsband. På skolfotot från nionde klass har jag en trasig svart frackjacka, massa svart smink och en svart hög hatt.

Det som då sågs som provocerande – ja, jag fick inte komma in i vissa butiker, delar av omgivningen var öppna med sitt förakt och det hände att unga killar spottade på mig på stan (vilket förstås bara stärkte mig i mitt självpåtagna utanförskap) – precis det blev några år senare ett mode som andra. Helsvarta kläder den nya normala outfiten för medelklassens akademiker. Och ingen alls provoceras längre av ungdomarna som idag hänger runt i sina stora svarta kängor, svarta kläder och vitmålade ansikten med svartsotade ögon.

Vad som provocerar oss varierar. Men en sak verkar hålla över tid. Vissa säger att det rentav är genetiskt betingat: vårt förakt för det annorlunda. För den som kan ses som svag. Eller stark på ett eget vis, inte på gruppens. Föraktet mot det som bryter normerna.

Men normerna varierar förstås.

Då i åttan, nian bodde jag i Linköping. Där var nazi-skinsen ett vanligt och obehagligt inslag i stadsbilden. De var väldigt unga, de klottrade BSS på väggarna, de söp, de stökade, de bar bomberjackor, doctor marten-kängor och fanor med hakkors, De var självklart själva högst normbrytande, såg långt ifrån ut som tidens andra pastellfärgade unga. Ändå var det de som allra högst och allra mest hatade de normbrytande. Sådana som mig, svartklädda. Några år senare bodde jag i Göteborg, där fick jag flera gånger springa ifrån nazi-skinsens vilja att slå ihjäl mig.

Men allra mest hatade nazi-skinsen förstås invandrare, alla svarthåriga, alla med mörkare hy än filmjölk och alla bögar. Alla de som inte själva valt att stå utanför normerna. Det är de som aldrig kunnat välja hur andra skulle kunna uppfatta dem, det är de som då liksom nu möter det största hatet.

Man kan kalla nazi-skinheadsen för en marginell grupp, men de var ändå en stark subkulturell grupp. Framför allt var de spjutspetsen för tidens hat. Att de överhuvudtaget existerade var ett uttryck för att det fanns utbredda tankar i samma vegetation. Även om skinheadsen var det enda som syntes ovan jord.

John Hron mördas 1995 utanför Kungälv av samma sorts unga män. Unga män med ett glödande hat mot invandrare, alla med mörkare hår än de själva, mot socialister. Ett glödande hat mot egentligen alla som inte delar deras hat. John Hron blev bara fjorton år.

Hatet följer oss.

***

Våren 2014 attackerades en ung antirasist och feminist av samma sorts män som mördade John Hron. Nynazister knivhögg och slog så när ihjäl Showan Shattak. Men han överlevde. Hans skalle krossades, men Showan Shattak överlevde och blev under sin tid i koma en symbol för en kamp mot nazism, rasism, hat. När Showan Shattak senare fick pris av Malmö stad var hans egentligen enda uppmaning att stadens politiker måste fördela resurserna rättvist.

Vad hände däremellan? Mellan en ung människas kamp för sitt liv och en annans? Showan Shattak föddes två år efter mordet på Palme. John Hron bara fem år tidigare. De hade i en annan värld kunnat vara vänner.

Rasism föds inte i ett vakuum. Rasismen göds av politiken. Tydliga politiska högergirar och borgerligt regeringsinnehav föregick både 1990-talets framgångar för invandrar entliga Ny Demokrati och 2010-talets muslimhatande Sverigedemokrater. De kunde båda tacka borgerliga nedskärningar av välfärden för sina framgångar.

Palmes död sammanföll grovt sett med den nyliberala omsvängningen i Sverige och i världen. I Sverige började det från slutet på 80-talet att avregleras och privatiseras. Mycket av det var en absolut nödvändighet – att betala 102 procent i skatt är väl till exempel inte rimligt att begära ens av Astrid Lindgren, som skrev en uppmärksammad berättelse om att hon gjorde just detta. Få av oss tycker väl heller idag att det är en bra idé att ha statliga hotell och hamburgerkedjor. Eller att enbart ha tillgång till två statligt stödda tv-kanaler.

Men under samma period – från 80-talet och framåt – har de ekonomiska klyftorna också ökat, för att under det åtta år långa alliansstyret öka snabbare än i något annat OECD-land. Fattiga har idag blivit fattigare och rika mycket rikare.

”Fördela resurserna rättvist”, var Shattaks uppmaning för att förhindra rasism. Inget urholkar solidariteten och humanismen så mycket som ökade klassklyftor.

***

I takt med ökad immigration och ökade skillnader mellan rik och fattig kan klassklyftorna sägas ha etnifierats. Med en grov förenkling är den rika idag blond och den fattiga svarthårig. Makt och resurser har samtidigt centraliserats: I centrum bor de resursstarka, i småorter och i förorten de resurssvaga.

Problem som uppstår där resurser saknas, när det är fattigt och maktsvagt, kan istället för att skyllas på ett ojämlikt samhälle, skyllas på ”invandrarna”, på förortsborna. Den som helt saknar maktanalys och klassperspektiv kan bekvämt landa i ”kulturskillnader” som förklaringsmodell. Parat med rasistiska myter blir det en farlig cocktail.

Hatet följer oss.

***

Sommaren 2015 satt en magsur tidigare DN-journalist i en stuga i skogen utanför den välbärgade lilla staden Vaxholm och spydde galla över det ”mångkulturella samhället”, ”invandrare”, politiker och etablerad media – eller ”eliten”. Under pseudonymen Julia Ceasar nådde hennes hat en stor skara anhängare. Det nns en stark symbolik i att hon själv suttit i sin slutna internet-bubbla på landsorten och klagat så högljutt på livet i storstädernas förorter.

Vaxholm är idag en av landets sämsta kommuner när det kommer till att ta ansvar för asylsökande. Trots att Julia Ceasar därmed svårligen kan ha haft daglig kontakt med yktingar och andra invandrade återkom hon till sina påstådda insikter om orter där normen är långt mörkhårigare än Vaxholms. Julia Ceasars djupt rasistiska och konspiratoriska texter delas itigt av nätets arméer av hatare.

I en bubbla av likasinnade föder hatet mer hat. Männis- kan och samhället utvecklas först i mötet med andra, aldrig i slutenhet.

***

För mer än tjugo år sedan blev Sverige medlem i den Europeiska unionen. I september 2003 stod Sverige inför folkomröstning om vi skulle ta nästa steg, om vi även skulle ingå i EU:s gemen- samma valutaunion. Jag jobbade då på Kulturdepartementet.

Tidigt på morgonen den 11 september, bara dagar före omröstningen, möter jag en av mina chefer på gatan utanför vårt kontor. Hon var vän till utrikesminister Anna Lindh. Nu är hon vit i ansiktet, rusar framåt och upprepar chockat ”Hon dog. Hon dog. Anna är död, Anna är död…” Kvällen innan hade Sveriges utrikesminister stuckits ner med kniv på ett varuhus. Vi var många som hoppades och tog för självklart att hon skulle överleva. Vi fick fel.

Hatet följer oss.

Anna Lindh ville föra Sverige närmre omvärlden, närmre den europeiska unionen. Få oss att fortsätta utveckla vårt land i mötet med andra EU-länder. Hon ck betala med sitt liv. Som ansiktet utåt för den stundande folkomröstningens Ja- sida, på a scher över hela landet, blev hon en måltavla för sin mördare.

Vad hände däremellan?

Vad hände mellan begravningen av statsminister Olof Palme – där SSU-ordföranden Anna Lindh fäller de ofta citerade orden om att man kan mörda en människa, men aldrig hennes idéer – och begravningen av utrikesministern Anna Lindh?

En människas idéer kan inte mördas. Det är sant. Tolv år efter Anna Lindhs död är Sverige ett öppnare land. Vi gick inte med i eurosamarbetet som Anna Lindh ville, men landet fortsatte att internationaliseras.

År 2045 beräknas var fjärde svensk vara stockholmare. Stockholmaren är redan nu oftast någon som velat eller tvingats möta en ny verklighet och vardag. Stockholmaren har flyttat in från Linköping, från Göteborg, Tidaholm, Arvidsjaur, Storfors eller Bromölla. Stockholmaren kommer från Iran, Serbien, Irak, Afghanistan, Somalia och Syrien. Precis som svensken i gemen.

Aldrig har våra städer, vårt land varit så internationellt. Trots det tycks intresset märkligt svagt för internationella frågor. Utrikespolitiken är aldrig med på topp fem-listor över områden väljarna lägger störst vikt vid. Kanske var det utrikespolitiska intresset större på Palmes tid. Kanske har en ökad individualism, ett nyliberalare samhällssystem, även påverkat synen på världen – som i tanken ”det har inte med oss, det har inte med mig att göra”.

I eftermälet efter Palme vill vi gärna lyfta den stora inverkan Palme hade på utrikespolitiken. Och hur det påverkade hemmaopinionen. Utrikespolitiken är inrikespolitik. Palmes utrikespolitiska engagemang och mod stärkte ideologisk glöd hos generationer av socialdemokrater. ”Satans mördare”, ”Diktaturens kreatur”. USA:s bombningar av Hanoi som Guernica.

Sex år innan jag föddes höll Olof Palme tal på Socialdemokrater för tro och solidaritets kongress i Gävle. (Eller, ja, Broderskapsrörelsens kongress). Temat för talet var, med Palmes egna ord efteråt: ”att vi måste ha förståelse för de fattiga folkens strävan till nationell och social frigörelse”. Västmakternas påverkan på fattigare länder. Han säger att västvärldens syndaregister i Asiens och Afrikas länder sträcker sig långt tillbaka i tiden, att friheten i västliga länder drevs fram på bekostnad av ett förtryck någon annanstans.

Genom att tala om drivkrafter och strävan efter utopier byter Olof Palme inför Broderskaps kongress geografisk till tidsmässig jämförelse och glider elegant över på samtidens inrikespolitik. Strävan efter ett bättre liv som universell.

Utrikespolitiken är inrikespolitik. 1965 och idag mer än kanske någonsin. Sverige och världen sammansvetsas med många fogar.

Emigrationen. Immigrationen. Migrationen. Vi rör oss. Allt rör sig. Men vi är inte gränslösa. Vi har så många gränser. Allt flyter inte. Massdöden i Medelhavet chockade Europa. Båt på båt som sjönk. Lastbilar med kvävda människor i låsta lastutrymmen. Drunknade barn på våra stränder.

Både mängden flyktingar och mängden död chockade trots att ett brutalt krig utspelats hos vår granne i Syrien under många år. Trots att västlig invasion av Irak bidrog till att skapa monstret IS. Trots att EU mycket medvetet lagt sten på sten i sin försvarsmur runt kontinenten.

Välkommen att få asyl i vår europeiska gemenskap. Men bara om du kan. Lämna krig och terror och kom hit! Men simma först över våra hav, klättra först över våra murar, kryp först under vår taggtråd. Vi bjuder in till kalas, men låser dörren när gästerna kommer. Fort Europa. Medelhavet, Europas evigt älskade Medelhav, blev ett dödens hav.

***

Under hösten 2015 stod Stefan Löfven bredvid Tysklands Angela Merkel i fronten för en human flyktingpolitik. Sverige lovade asyl och uppehållstillstånd för alla flyktingar från krigets Syrien. Så blev utrikespolitiken inrikespolitik – och domen mot denna medmänsklighet är hård. Domen mot internationellt solidarisk, socialdemokratisk politik allra hårdast.

För hatet följer oss.

På sociala medier får statsminister Löfven betala genom att mordhotas om och om igen av hatets predikanter. Bilder på palmemördaren Christer Pettersson med ord som ”Ni vet vad vi måste göra” eller ”Christer, kom tillbaka!”.

Utrikespolitiken är inrikespolitisk. En generös flyktingpolitik används som en ny hävstång för en gammal rasism. Svartskallarna tog våra kvinnor, våra jobb – nu tar de inga jobb, bara våra bidrag. De våldtar och mördar våra kvinnor och tar våra pensionärers pengar. Europa har gränser, men hatet är gränslöst. Högerextremerna har mobiliserat under åratal i hela Europa, så ock i Sverige.

Ingen vinner val på en bra utrikespolitik, men alla kan förlora på en dålig. För den ger också en dålig inrikespolitik.

Vi som är unga behöver tro på framtiden, sade Anna Lindh, SSU-ordföranden, på Olof Palmes begravning. Vi behöver visioner, sade hon. Olof Palme hade på Anna Lindhs begravning kunnat säga något om hur Anna Lindh tog vidare hans vilja till ett öppet och fritt Sverige, utan rasism och främlingsfientlighet.

Socialdemokratin är vävd av många människors trådar. De tvinnas i varandra.

***

När Margot Wallström blev utrikesminister hösten 2014 var det som en liten vink genom tiden från hennes goda vän Anna Lindh. Elva år tidigare talade Margot Wallström till sin väns söner på minnesstunden för deras mamma, den mördade utrikesministern. Margot Wallström sade att hon trodde Anna Lindh skulle sagt att framtiden skapar vi tillsammans, att det goda måste vinna inom oss och dela med oss av. Det meningslösa våldet ska aldrig segra och kärleken är det som vinner över allt. Och den senaste veckan, avslutade Margot Wallström sitt tal, har vi känt så mycket kärlek.

De var något av en socialdemokratins supertrio. En kvinnlig supertrio. Anna Lindh. Margot Wallström. Mona Sahlin.

En fjärde stark kvinnlig socialdemokrat ur samma generation som Anna, Mona, Margot är Marita Ulvskog. Jag är några generationer yngre än dem. I olika tidsepoker var dessa fyra kvinnliga sossar förebilder för mig, också långt innan jag själv blev partimedlem. Som politiker. Som kvinnor. Som feminister. Jag gick med i partiet först när jag jobbade som tjänsteman för Marita Ulvskog och hade Grupp 8-feministen Gunilla Thorgren som statssekreterare.

Jag gick inte med i Socialdemokraterna, jag gick med i Olof Palme, sade Mona Sahlin. Liksom Anna Lindh har hon fört vidare hans vaksamhet mot rasism.

Mona Sahlin har själv sagt att hon är den politiker som blivit hårdast ansatt i sverigedemokratiskt anknutna kanaler. Under valrörelsen 2010 markerade hon benhårt mot sverigedemokrater och rasistiska fördomar. Hon har tydliggjort sambandet mellan rasism och klass och hon tillsatte som minister en stor utredning om strukturell diskriminering. Få har förknippats så mycket med socialdemokratisk vilja till ett öppet och ”mångkulturellt” samhälle som Mona Sahlin. Men kanske var hennes kön till syvende och sist ändå den allra största provokationen.

Inte ens på 2010-talet verkar Sverige ha varit redo för vare sig sin första kvinnliga socialdemokratiska partiledare eller för landets första kvinnliga statsminister. Många, om inte alla, politiker gör mänskliga misstag. Mona Sahlin fick betala oerhört dyrt för sina. Även om skälen till Mona Sahlins fall varit många är det tveklöst så att det faktum att hon är kvinna och slagits för jämlikhet och jämställdhet tycks ha inverkat negativt. Mona Sahlin har hatats, hotats, bombhotats – men överlevt. Både som människa och som offentlig person.

När Mona Sahlin nu är regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism är det en stor ironi i att de svenska näthatarna och den mordiska sekten IS/Daish hatar precis samma sak: kvinnors rättigheter och feminism.

***

Margot Wallström mötte jubel när hon direkt efter valvinsten 2014 lanserade begreppet ”feministisk utrikespolitik”. Målen ska vara att motverka diskriminering av kvinnor, förbättra kvinnors villkor och därigenom bidra till fred och utveckling.

Samma år, 2014, tilldelades Malala Yousafzai Nobels fredspris, för hennes kamp för flickors rättigheter. Den tidigare brittiska utrikesministern William Hague argumenterade för att ”det främsta strategiska målet under 2000-talet är att försäkra oss om att överallt öka kvinnors ekonomiska, sociala, och politiska makt”. Hillary Clinton, möjligen Amerikas nästa president, uttryckte att kvinnors rättigheter och deltagande är en strategiskt mycket viktig fråga.

Åratal av feministisk forskning och kamp tycks alltså äntligen ha slagit ordentlig rot bland makthavare.

Kvinnor drabbas hårdast, proportionerligt sett, av både krig, klimatförändringar och katastrofer. Kvinnor deltar trots det nästan aldrig i fredsförhandlingar eller i återuppbyggnad efter krig. Vi kan se kvinnors rätt som värdemätare för ett samhälles mänskliga rättighetsstatus överlag – att stå upp för kvinnors rätt är att stå upp för allas rätt.

En feministisk utrikespolitik betyder inte en ”mjukare” politik, utan handlar om att genderperspektiv inte bara ger en mer jämlik, utan också en säkrare värld.

Att Socialdemokraternas Sverige är det land som vill gå längst och 2015 utropar sin regering till ”världens första feministiska regering” är kanske inte förvånande. Här finns vår långa tradition av kamp för kvinnors rättigheter och för jämställdhet. Men det krävdes en Margot Wallström, som varit FNs särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter, för att komma dit.

Det krävdes en Margot, Mona, Anna. Inte en Olof, inte en Ingvar, inte en Göran, definitivt inte en Fredrik och inte heller en Stefan.

Margot Wallström har nåtts av applåder från hela världen för sin rättframhet och sitt utmanande av patriarkala makter. Margot Wallström har inte varit okontroversiell, men har ändå lyckats hålla vågskålen med kärlek tyngre än hatets. Hon avslutade sitt tal till Anna Lindhs söner med att de veckan efter mordet känt så mycket kärlek.

Margot Wallström kommer aldrig att bli en piltavla, inte en docka att trampa på, aldrig ett klistermärke som skrämmer små barn.

Kanske är det delvis för att hennes politiska gärning till största del varit utanför Sverige. Svensken är som sagt inte så bekymrad om utrikespolitik eller utrikisk inrikespolitik, ens den i vår egen europeiska union.

Men att stå upp för människors lika värde, för medmänsklighet och solidaritet med människor som flytt länder långt från vårt, det har idag blivit en ny slags folkrörelse. Överallt syns engagemanget för att hjälpa människorna i vår tids folkvandringar. Flyktens. Desperationens. Fattigdomens. Förföljelsens.

Svenskar fullständigt utrymde landet mot Amerika. Finländare kom i hundratusentalet över gränsen mellan Torneå och Haparanda. Nu kommer irakier, eritreaner, syrier in över våra gränser. Och så många vill hjälpa.

Människors lika värde manifesteras i utrikespolitiken, syns i inrikespolitiken.

***

I Göteborg samlades år 2001 EU:s ledare för ett toppmöte som kantades av kravaller. Svenska Attac-rörelsen som startat och vuxit lavinartat samma år förknippades med kravallerna och dog sotdöden kort därefter. Attac ville mobilisera människor för att internationellt samla alternativa ekonomiska lösningar.

När USA invaderade Irak 2003 skedde troligen de största demonstrationerna västvärlden skådat. Tio miljoner människor tågade världen över för fred. I Sverige samlades fler än under Vietnamkriget.

Tio år senare blev den sömniga stockholmsstadsdelen Kärrtorp en ort på allas läppar, när närmare 15 000 personer reagerade mot nazistiska anfall på en tidigare väldigt liten antirasistisk demonstration och mot rasism. Sommaren därpå, 2014, blev en antirasistisk sommar när tiotusentals markerade mot Sverigedemokraternas framgångar och nationella valturné. När vi nått 2015 slås rekordet i Kärrtorp av samlingarna landet runt under parollen ”Refugees welcome”, flyktingar är välkomna.

Kanske kommer hatet att sluta följa oss nu.

1968-rörelsen satte avtryck. Den ledde till något av en ny världsordning, med kvinnors frigörelse som den kanske största synbara effekten. Även om det tog lång tid. Vi har fortfarande att upptäcka och se effekterna av samtidens folkliga rörelser. För fred, för jämlikhet, för solidaritet och för mänskliga rättigheter.

Folket drar politiken framåt.

Intrycken och impulserna av situationen i världen är många, de skiftar snabbt som mönstren i ett kaleidoskop, sade Palme där i Gävle på Broderskapsrörelsens kongress. Ja, intrycken och impulserna och hela världens situation och kaleidoskopen och mönstren finns varje dag här nu, på Sveriges gator och torg.

Frågan är hur politiken kan samspela med det. Hur politiken svarar. Det finns mycket kvar att bevisa. Och Stefan Löfven har mycket riktigt sagt att regeringen ännu bara börjat resan mot ett samhälle som håller ihop.

Fördela resurserna rättvist, sade Showan Shattak. Palme sade att hans tids stora dilemma var att försöka förena fred och social frigörelse, utan att det sker på den sociala rättvisans bekostnad. Därför att just fattigdomen och missförhållandena är en så väsentlig orsak till oron i världen.

Så vad har hänt däremellan? Mellan Palmes 60-tal och Shattaks 10-tal? Mellan Broderskap i Gävle och den feministiska utrikespolitiken, mellan fredsaktivisterna och den antirasistiska folkrörelsen? Allt och inget. Strävan efter ett bättre liv är universell.

Margot Wallström sade för länge sedan och vi lyssnar än: Framtiden skapar vi tillsammans. Det meningslösa våldet ska aldrig segra och kärleken är det som vinner över allt. Och den senaste veckan har vi känt så mycket kärlek.

Den senaste tiden har vi känt så mycket kärlek. Hatet ska inte följa oss mer.

 

 

 

 

 

 

by

Socialdemokrati motarbetar fattigdom, inte fattiga

Igår uttalade civilminister Ardalan Shekarabi i en intervju att han inte kan utesluta ett förbud mot tiggeri. Frågan om att förbjuda tiggeri har varit uppe tidigare. Men då från framför allt moderat håll. Samt från sverigedemokraterna förstås, som gjort just tiggerifrågan till en profilfråga med en hårdför och brutal linje.

För över tio år sedan kallade en ung Ardalan Shekarabi en moderat Malmöpolitiker för verklighetsfrämmande, för att han föreslog ett förbud mot att tigga. Och i valrörelsen 2014 sade Stefan Löfven att ett sådant förbud må ligga i moderaternas linje, men inte i vår: ”Fattigdom går inte att förbjuda, den måste man göra något åt”.

Men nu påstår Shekarabi alltså att frågan inte alls är verklighetsfrämmande, utan fullt möjlig. Även arbetsmarknadsminister Ylva Johansson ger nu stöd för att lyfta fram ett förbud mot att tigga. Det är mycket olyckligt.

Jag har uttalat mig emot förbudsförslaget, bl a i Dagens Arena. Även tidigare har jag argumenterat varför jag anser att det vore så dåligt att förbjuda tiggeri, både mänskligt och sakligt. Vi måste hålla emot ett sådant förslag och vi måste hålla emot så att debatten inte kantrar i en människofientlig riktning, skrev jag då.

Mina motargument till ett tiggeriförbud handlar framför allt om att vi aldrig kan neka en människa i nöd att be om hjälp. Men också om att gränsdragningarna blir snudd på parodiska och ogörliga – är det bara en fattigs tiggande som räknas, eller skulle också rikare människors välgörenhetsgalor, som de facto tigger pengar, förbjudas?

Att flytta på en fattig och diskriminerad människa gör henne aldrig mindre fattig eller diskriminerad. En politik som bryr sig mer om symptomen än om orsakerna riskerar tvärtom att förvärra situationen. Särskilt som många människor som tigger tillhör en av historiens och samtidens mest utsatta minoriteter, kan bara den här diskussionen bidra till att normalisera förakt och förföljelse. Att kriminalisera tiggeri kan också bidra till att ge dem som tigger en kriminell identitet.

Nu på fredagseftermiddagen förtydligar statsminister Stefan Löfven att regeringen inte alls diskuterar något förslag om att förbjuda tiggeri. Ardalan Shekarabi har gett uttryck för att vilja titta på olika modeller runt om i världen, säger statsministern, men det finns inga förslag eller samtal om förbud. Det är gott så. Som sagt, fattigdom kan man inte förbjuda, den åtgärdar man. Socialdemokratisk politik motarbetar fattigdom, men självklart aldrig fattiga.

Att frågan ändå dyker upp överhuvudtaget även inom vårt parti gör mig bekymrad.

Vi måste uppenbart fortfarande hålla emot. Vi måste hålla emot hårt! Solidariteten och demokratin kommer sällan av sig själva. De kräver eftertanke, arbete och ord. I fortsättningen kan varken politik eller debatt föras i förbudsriktningen. Allra minst av en rödgrön regering. Av de kraftiga reaktionerna att döma, så verkar ni vara många som håller med mig om det.

På söndag ska det bli spännande att höra statsministerns sommartal om skola, bostadspolitik och allt annat som är välfärdens och socialdemokratins kärna. Frågan om att förbjuda tiggeri hoppas jag därmed blir glömd och djupt begraven.

by

Riksdagen debatterar försämringar på internationella flyktingdagen

Idag den 20 juni är det den internationella flyktingdagen. Samtidigt debatteras nu i riksdagen det förslag som kommer att radikalt lägga om svensk flyktingpolitik, i alla fall de närmsta tre åren. Imorgon, tisdag 21 juni, fattas beslut i riksdagen i samma fråga. Beslut som om de fattas kommer att kraftigt försämra möjligheterna för människor på flykt, riskera arbetssituationen för asylsökande, förvärra för barn som flyr och splittra familjer.

Socialdemokrater för tro och solidaritet är kritiska till lagförändringarna. Vi ställer oss också tveksamma till om det behövs en ytterligare försämring, med tanke på att höstens gränskontroller och EUs avtal med Turkiet redan fått allt färre människor att lyckas söka asyl i Sverige.

Nu kampanjar Rädda barnen, Amnesty m fl och svenska kyrkans biskopar har också vädjat för att hindra lagen att gå igenom.

Vårt förbundsårsmöte hölls förra helgen. Gemensamt uttalade Socialdemokrater för tro och solidaritet då krav på att barn- och kvinnoperspektiv, liksom arbetsrätt stärks. Om de nya reglerna inom flyktingpolitiken röstas igenom ska de avvecklas snarast. En human svensk flyktingpolitik måste återskapas. Läs hela uttalandet här.

by

Inför riksdagsröstning: Öppna muren – gör en human flyktingpolitik självklar igen!

Nästa vecka röstar riksdagen om en radikal omläggning av asyl- och migrationspolitiken. Socialdemokrater för tro och solidaritet ser stora risker och kräver att barn- och kvinnoperspektiv, liksom arbetsrätt stärks. Om de nya reglerna inom flyktingpolitiken röstas igenom, ska de avvecklas snarast. En human svensk flyktingpolitik måste återskapas.

Världen rymmer idag fler människor på flykt än någonsin tidigare. Krig, terror, förtryck, förföljelse och hunger har drivit 60 miljoner människor från sina hem. Alltfler söker sig också ett annat sätt att leva, på en annan plats, i en värld där 1% äger mer än alla andra tillsammans. Det var därför stort, men också självklart när statsminister Löfven utropade att hans Europa inte bygger några murar.

Europa byggde ändå murar. Höga murar. En av de få öppningarna i muren var Sverige, med lång, stolt tradition av solidaritet. En tradition som vi bar väl, genom att per capita ta emot flest människor på flykt av alla EU-länder. Men att vara det sista hoppet i Europa blev till slut ett för stort ansvar. Politik och retorik skiftades i höstas snabbt till något hårdare. Signaler och kontroller var upptakten. Det gav effekt, långt färre söker idag asyl i Sverige än förra året. Nu kommer ändå fortsättningen.

Den 21 juni röstar riksdagen om en radikal omläggning av den asyl- och migrationspolitik som tidigare fungerat väl. Politiken, men också bilden av Sverige – det land som associerats med generositet, öppenhet och solidaritet – ska nu förändras.

Som många andra ser vi stora problem med den nya stramare politiken. Den hotar att direkt motverka andra politiska ambitioner, t ex om övergripande barn- och jämställdhetsperspektiv. Rättssäkerheten riskeras vad gäller sådant som ursprungsland, åldersbestämning och asylskäl: Otillräckliga eller i värsta fall felaktiga språk- eller ålderstester får inte avgöra en människas liv. Inte heller misstro mot eller bristande förståelse för t ex HBTQ-personers utsatthet. Samkönade par, men också andra, kommer nu drabbas hårt eftersom de inte omfattas av en mer konservativ syn på familjeåterförening.

Redan idag händer att människor inte kan avvisas p g a statslöshet, utvisningsdom till fel land, att tänkt mottagarland vägrar ta emot osv. – samtidigt som de förvägras uppehållstillstånd och rätt till bistånd och bostad. Dessa fall ser ut att bli fler. Risken att människor hamnar i detta limbo måste hävas, inte öka.

En human svensk flyktingpolitik måste återskapas och bli självklar igen! En politik som ger alla människor chans att bidra till vårt välfärdssamhälle, inte stängas ute från det. Som förstärker medkänsla och solidaritet, inte sätter murar runt den. Sverige kan bättre. Samtidigt måste klargöras att EU inte kan förlita sig på Sverige – alla medlemsstater måste ta ett långt större ansvar och pressas hårdare för att leva upp till den gemensamt beslutade asylpolitiken.

Socialdemokrater för tro och solidaritet kräver att:

Barnperspektivet stärks. Barn drabbas hårdast när familjer splittras. Rädda Barnen bedömer att med de nya reglerna kommer upp till två tredjedelar av barnen som fått uppehållstillstånd inte ha rätt att återförenas med sina föräldrar och syskon . Barnets bästa bör vara vägledande vid all tillståndsprövning; barns asylskäl utredas individuellt och barn inte placeras i utlänningsförvar.

  Kvinnoperspektivet stärks. Bristande möjlighet till anhöriginvandring och tillfälliga uppehållstillstånd hotar förvärra situationen för utsatta kvinnor här och i hemländer – det nya regelverket saknar en grundlig genusanalys. Kvinnor hotar att drabbas dubbelt, bl a genom att invandrade kvinnor ofta har större svårigheter att få anställning. Kvinnor på flykt som utsatts för sexuellt våld och trauma måste också få snabbare hjälp än de får idag.

Oseriösa arbetsgivares möjligheter att utnyttja systemen minimeras och immigrerade arbetstagares rättigheter stärks. Nya lagtexter medger endast permanenta uppehållstillstånd till dem med anställning och ställer högre krav på egen försörjning. Det öppnar upp för en marknad för falska anställningar och en situation där arbetstagare tvingas acceptera sämre villkor i rädsla för att inte bara förlora jobbet, utan också utvisas. Detta måste motverkas.

De nya reglerna, skulle de röstas igenom, avvecklas så snart som möjligt, dock senast den 1 juli 2019. Permanenta uppehållstillstånd, rätten till familjeåterförening och rätten till sista länken-återförening ska återinföras som tidigare.

 

Detta uttalande antogs av ett enigt förbundsårsmöte den 12 juni och sändes som pressmeddelande den 15 juni 2016.

 

by

Ulf Bjerelds öppningstal vid Tro och solidaritets förbundsårsmöte 2016

Förbundsvänner, kamrater, ärade gäster, honored guests!

Hjärtligt välkomna till Socialdemokrater för tro och solidaritets förbundsårsmöte 2016. Jag är väldigt stolt över att stå här framför er. Ett år har gått sedan jag valdes till förbundsordförande, ett år av hårt arbete, ett år där politiken liksom livet självt bjudit många tillfällen till glädje, men också stunder av besvikelse och tillkortakommanden.

Låt oss utnyttja detta årsmöte till att glädjas över våra framgångar, fundera över våra bakslag och framför allt samla kraft och mod till de viktiga uppgifter som ligger framför oss.

Ulf Bjereld STS Foto Emma Fredriksson (större format)Förra året tog Sverige emot nära 170 000 människor som sökte asyl, som sökte skydd från krig, från våld och från förtryck. Vi tog emot flest i Europa, i förhållande till vår folkmängd. Det var en tid av glädje och stolthet. Vår statsminister och partiledare Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen i Stockholm och utropade ”Mitt Europa bygger inte murar!”. Så sa han: Mitt Europa bygger inte murar.

Bara några veckor därpå vänds glädjen till besvikelse. Regeringen beslöt att lägga svensk flyktingpolitik på Europas lägstanivå. Sverige inför tillfälliga uppehållstillstånd, vilka försvårar integrationen och sprider oro och osäkerhet bland dem som allra mest behöver trygghet. Sverige begränsar anhöriginvandringen och försvårar för familjer att återförenas.

Vi ser hur Moderaterna förvrider språket genom att säga att Sverige behöver en ”flyktingpaus”. Vi säger: Det är inte Sverige som behöver en flyktingpaus, det är flyktingarna som behöver en paus från sitt flyktingskap, en paus från sin utsatthet och från sin oro.

Vårt förbund har gått i täten i motståndet mot en restriktiv flyktingpolitik – och vi tänker fortsätta att göra det! Jag har under mina resor i landet under året mött ett engagemang och en motståndsvilja som imponerat. Nu är det vår uppgift att använda detta engagemang och denna motståndsvilja till att se till att den restriktiva politiken avvecklas så snart som möjligt. Vi säger nej till Moderaternas flyktingovänliga retorik, vi säger nej till de temporära uppehållstillstånden och den försvårade anhöriginvandringen – vi säger ja till en stark asylrätt och till en inkluderande flyktingpolitik!

*

Jag stolt och glad över att vi i har en rödgrön regering som ambitiöst proklamerat att man vill göra Sverige till världens första helt fossilfria välfärdsnation. Lovvärt! Och faktiskt görligt. Vi kan faktiskt idag skapa ett energisystem som är till 100 procent förnybart.

Gårdagens blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken sätter ett sådant datum till 2040. Vi skulle gärna sett att man gick fortare fram.

Det finns mycket som var bra med gårdagens överenskommelse, men också en del som borde varit bättre. Det är bra att stödet till förnybar energi utökas – det hade varit än bättre om överenskommelsen också inneburit ett definitivt stopp för kärnkraftsamhället.

Med regeringens höga miljöambitioner är det svårt att förstå att det just nu ser ut att luta åt att statliga Vattenfall får klartecken att sälja ut sin miljöfarliga verksamhet i Tyskland. Affärsmässighet är honnörsordet, som felaktigt tillåts övertrumfa miljöhänsyn.

Brunkolsbrytningen ger stora negativa effekter på miljön och på klimatet. Genom att sälja den vidare, frånsäger vi oss ansvaret för detta. Men så kan vi inte två våra händer! Vi säljer till ett bolag med uppenbara miljömässiga och moraliska brister – ett bolag som placerar alla sina vinster i skatteparadis. I stället borde vi ta vårt ansvar och i samråd med tyska intressen se till att avveckla brunkolsbrytningen helt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen – och nu är det allvar: Låt kolet ligga! Kvar i marken, där det hör hemma i ett modernt, hållbart samhälle.

*

Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Och vi har en rödgrön regering som gör anspråk på att driva en feministisk politik. Det är utmärkt. Men fortfarande återstår väldigt mycket att göra.

Vi vet att kvinnor fortfarande tjänar kännbart sämre än män, har färre topposter i samhällets övre skikt, att kvinnor tar större ansvar för barn, gamla föräldrar och hem, ofta har sämre hälsa och får sämre pensioner.

Vi vet också att mäns våld mot kvinnor är reellt och omfattande. Förövare och offer för våldet finns i alla samhälls- och åldersgrupper. Både inrikes och utrikes födda killar och män är gärningsmän.

Varje våldtäkt och varje misshandels- och dödsfall är ett fall för mycket. Samhället måste bli bättre på att kunna skydda alla kvinnor som lever under hot. Kvinnors rätt till kroppslig integritet – även på offentliga platser – måste värnas!

Det är en bra början att regeringen satsat på ökat stöd till kvinnojourer – dessa pengar måste nu komma fler till del. Och det behövs fler långsiktiga insatser för att förhindra våldet – och för att påverka manliga normer och attityder gentemot kvinnor och flickor.

Mäns grova hat och hot mot kvinnor i media och i ledande positioner är skrämmande och sorgligt vanligt förekommande. För män som hatar och hotar kvinnor på nätet och i offentligheten, för dem är ofta kvinnor med muslimska attribut de värsta måltavlorna. Näst värst i deras världsbild är de kvinnor som slåss för ett samhälle där alla får plats och är välkomna. Det hat vår utrikesminister Margot Wallström fått utstå, till exempel när hon stod upp för mänskliga rättigheter även för palestinier, är bara ett vedervärdigt exempel.

Detta hat och dessa hot kan aldrig accepteras! Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet vill att hatbrotten ska tas på större allvar. Och att fler feministiska mål måste nås. Alla kvinnors rättigheter måste självklart värnas. Allas.

Värt att påminna sig om allas: Det har under året dykt upp en ny version av de hatiska männen – de som påstår sig värna kvinnor. Men bara ”svenska” kvinnor. Kvinnor med mörkare hud- och hårfärg ses av dessa snarare som hot än någon som ska skyddas. Rasistiska medborgargarden som tar till våld och piskar upp mer polarisering gör såklart inget samhälle varken lugnare, säkrare eller mer ”feministiskt”.

Alla som tror att de agerar för kvinnors bästa genom att peka på en viss kultur, en viss religion – de är synnerligen fel ute. Kvinnoförtrycket är fienden, hur det än tar sig uttryck och var det än ger sig till känna. Därför säger vi nej till islamofobi och rasism – vi säger ja till feminism och kamp för kvinnors lika rättigheter!

*

Det är inte feminism att förvägra en kvinna att uttrycka sin religion, till exempel genom att bära hijab. Det är tvärtom förtryckande och inskränkt. Och feminismen behöver inte mer inskränkthet för att nå sina mål, den behöver vidare perspektiv. Globala perspektiv.

Därför är det så välkommet att Sverige idag har en regering som driver en feministisk och en radikal utrikespolitik. Det behövs. Mellanöstern brinner. Människor tvingas fly hals över huvud. Kristna och andra minoritetsgupper utsätts för ohyggliga förföljelser. Kriget i Syrien är inne på sitt ofattbara femte år. Trycket på regimen i Syrien måste öka och de som upprätthåller krigets ekonomi stoppas. Daesh (IS) vidriga framfart kan bara stoppas genom kraftfullt internationellt samarbete. Det vore värdefullt om Sverige – med sin nya, oberoende och feministiska utrikespolitik – genom en plats i FN:s säkerhetsråd – kunde få spela en roll i denna process.

Vi var många som gladdes när det olycksaliga avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien revs upp av en rödgrön regering. Vi var också många som gladdes när Sveriges regering som första EU-stat erkände Palestina. Men det går inte att glädjas när vi tar del av den politiska utvecklingen och den humanitära situationen i området. Israel styrs av en regering med högerextrema inslag och som inte visar några tecken på att vilja föra fredsprocessen framåt. Den olagliga bosättningspolitiken fortsätter, vilket allvarligt försvårar åstadkommandet av en tvåstatslösning. Blockaden av Gaza innebär svåra lidanden för den palestinska befolkningen och Hamas styre innebär grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Den palestinska rörelsen är splittrad och det pågår i praktiken inte någon fredsprocess. I sin frustration begår palestinier våldsgärningar och terrordåd som inte på något sätt kan försvaras.

Men vi får aldrig, aldrig låta dessa svårigheter leda till att vi tappar modet. Vi måste fortsätta att oförtröttligt finnas på plats i området och ge vårt stöd till det palestinska civilsamhället. Vi måste uppmuntra den diplomatiska och politiska process som pågår i Paris och där Sverige ka få en viktig roll att spela. Ockupation av Palestina och Israels olagliga bosättningspolitik måste upphöra. Folkrätten måste värnas, allt folkrättsstridigt och olagligt våld i området måste stoppas och blockaden av Gaza brytas. Endast så kan freden vinnas, endast så kan Israel få varaktig säkerhet, endast så kan staten Palestina äntligen upprättas.

*

 I skuggan av erkännandet av Palestina var det nog många av oss som också hade hoppats på ett svenskt erkännande av Västsahara. Stödet för Västsahara har länge varit starkt i vårt förbund liksom i det socialdemokratiska partiet. Vi har känt glädje och stolthet när såväl en socialdemokratisk partikongress som en riksdagsmajoritet ställde sig bakom kravet på ett svenskt erkännande av Västsahara.

Men så blev det inte. Regeringen och utrikesminister Margot Wallström menade i stället att tiden ännu inte var mogen för ett svenskt erkännande. Jag har respekt för de realpolitiska argument som Margot Wallström framförde, men tycker ändå att hon hamnade i fel slutsats. Partikongressbeslut och riksdagbeslut i frågan borde vid en sammanvägd bedömning i stället gälla. Och på vårt förbund åligger nu uppgiften att med full kraft driva frågan om att Sverige borde erkänna Västsahara, och erkänna Västsahara nu!

*

 Sverige är ett unikt land i Europa, i det att vi har fått leva i fred i över 200 år. Ibland tror jag att vi inte riktigt fullt ut förmår förstå och uppskatta vilket fantastiskt privilegium detta har varit och fortfarande är. Jag är så stolt och glad över att vårt parti under så många år har stått upp för Sveriges militära alliansfrihet och hållit Sverige utanför militärallianser.

Nu skärps den säkerhetspolitiska debatten. Rysslands agerande i världspolitiken inger stor oro. I efterdyningarna av Rysslands agerande mobiliserar borgerligheten för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Centerpartiet och Kristdemokraterna vill kasta den militära alliansfriheten överbord och har förenat sig med Moderaterna och med Liberalerna i kravet på ett svenskt Nato-medlemskap. Det är första gången någonsin som de fyra borgerliga partierna har enats om att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Samtidigt ser vi hur Sverige knyts närmare Nato genom det så kallade Värdlandsavtalet.

Ett svenskt Nato-medlemskap innebär också att Sverige blir en del av Nato:s kärnvapendoktrin. Jag kan inte alls se hur ett Nato-medlemskap skulle stärka svensk säkerhet eller bidra till avspänning i norra Europa. Vårt förbund har en viktig uppgift att leda motståndet mot svenskt Nato-medlemskap och även stötta vårt eget parti i den debatt som kommer mot de borgerliga partierna i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Vi säger nej till Nato och ja till fortsatt militär alliansfrihet!

*

Sverige är ett av de länder i världen som har den strängaste lagstiftningen mot vapenexport. Det är bra. Vi var också många som gladdes åt att regeringen för några år sedan tillsatte en utredning som hade till uppdrag att införa ett demokratikriterium för svensk vapenexport – i syfte att förhindra eller åtminstone ytterligare försvåra svensk vapenexport till icke-demokratier.

Nu har det gått ett år sedan utredningen publicerade sitt betänkande och ingenting har hänt. Förslagen var till vissa delar positiva, men de lämnade också utrymme för godtycke och var därför långt ifrån tillräckliga. Sverige är fortfarande en av världens största vapenexportörer och har under de senaste åren vid flera tillfällen sålt krigsmateriel till diktaturer och till länder som kränker mänskliga rättigheter. Detta är inte acceptabelt – detta måste få ett stopp. Sverige behöver ett skarpt regelverk som i praktiken inte tillåter export av krigsmateriel till diktaturer eller länder där de mänskliga rättigheterna kränks. Och på sikt skall den svenska vapenexporten stoppas helt!

*

Vänner, kamrater!

Viktiga tider ligger framför oss. Vi ser en förvridning av debatten där argsinta, auktoritära, populistiska röster – från Donald Trump i USA till Sverigedemokraterna i Sverige – vill vrida klockan tillbaka till en tid som inte finns och som kanske heller aldrig har funnits – en tid utan globalisering och en tid då nationalstatens gränser kunde stänga människor ute. Rasismens fula tryne dyker upp igen – i form av antisemitism, islamofobi och hat mot människor med annan hudfärg eller mot de människor som sitter på gatorna och ber om pengar. Vi ser en vulgarisering av den politiska debatten – inte minst på nätet och i sociala medier. Vår uppgift är att vara en motkraft mot denna utveckling, att alltid tala klart och rent i frågor som rör människovärde och solidaritet mellan människor och folk. Låt oss aldrig förfalla till våra motståndares retorik och språkbruk. Det är vi som bygger landet, det är vi som bygger framtiden. Det gör vi alla tillsammans. Tillsammans för Sverige, för Sverige – i världen!

Tack skall ni ha för att ni finns och för att ni bidrar i detta viktiga arbete. Nu ser jag fram mot två dagar av intensiva politiska diskussioner och beslut och med dessa ord och förhoppningar förklarar jag Socialdemokrater för tro och solidaritets årsmöte 2016 högtidligen öppnat.

 

Ulf Bjereld 11 juni 2016

(Det talade ordet gäller.)

Bli medlem - klicka här!