Fram till valet 1994, i över 60 år, hade socialdemokraterna mer än 40 procent av väljarstödet. De senaste tjugo åren har vi tappat ända ner till de runt 30 procent vi ser idag. I samma takt har hela det folkrörelsesverige som socialdemokratin varit en så stor del av också krympt. Traditionstyngda organisationer och förbund har svårt att få medlemstalen att stiga och medelåldern är hög. Detsamma gäller det socialdemokratiska partiet – och för den delen även de andra traditionella politiska partierna.
Samtidigt tycks det politiska intresset vara starkt. Hos gamla som unga syns intresset starkt inte minst för sakfrågor som antirasism, feminism och minoriteters rätt.
Vi ställer oss nu frågan hur vårt parti kan ta större del av det politiska intresset. Av människors önskan att arbeta för solidaritet och jämlikhet. Hur vi kan uppfattas som mer relevanta även hos människor som inte har sin bakgrund i de gamla folkrörelserna, t ex yngre och inflyttade till Sverige.
Allt fler människor i samhället saknar en egen relation till svensk arbetar- och folkrörelse. Trots det bygger vårt parti fortfarande i hög utsträckning sin organisation och politik på arbetarrörelsens traditioner.
Som socialdemokrater är våra ambitioner att vara öppna, med en politik som lyfter hela samhället. Socialdemokrater för tro och solidaritet har under lång tid arbetat för mer inkluderande politiska strukturer. Vårt arbete bygger ofta på dialog med olika samhällsgrupper, för att undersöka och hitta former för samhällsförändring. I sådan dialog noterar vi att vissa frågor kan saknas på den politiska agendan och att vissa individer och grupper upplever att de har få politiska identifikationsmöjligheter.
Sverige är idag ett mångkulturellt, ett mångreligiöst, ett mångsekulärt samhälle: Många definierar sig utifrån minoritetsbegrepp som handlar om den egna individens förutsättningar.
Parallellt med en utveckling mot ännu högre individualism och rentav egoism, där även främlingsfientlighet kan växa sig stark, ser vi att solidaritetstanken är stark i samhället. Många vill som vi se ett mer inkluderande samhälle. Och många fler kan och vill vara med och forma det. Det arbetet måste kunna ske tillsammans med socialdemokratin. För att nå dit – och för att kunna fortsätta vara Sveriges största parti – behövs en ökad öppenhet och beredskap att ge fler egen makt.
Vi ser behov av att vårt parti, socialdemokraterna, representerar och representeras av fler. Vi vill se en förnyad folkrörelse, en framtidsrörelse, med ett starkare fokus på mångfald, inkludering och öppenhet. En rörelse som ser bredd som en styrka.
Om precis en vecka väntar socialdemokraternas kongress. Framtidspartiet har framtiden för sig. Vi tror att fler vill och kan vara med. Vi måste bara låta dem.
/Förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet
Det är bra att Klas Gustavsson skriver om antisemitism inom socialdemokratin. Historiskt finns en del att reda ut. Som statsbärande parti format i samma era som antisemitismen växer sig som starkast, gick partiet knappast fri från tidsandan. Historikern Håkan Blomqvist har till exempel gjort en utmärkt genomgång av 1900-talets rasism och antisemitism inom socialdemokratin.
Även om svensk socialdemokrati till sin grund är antirasistisk, så har det funnits en ovilja att stanna upp vid rasistiska strukturer som finns även hos oss. Allt från kvardröjande antisemitiska tankespår, decennier av diskriminering och förtryck av romer, långvarig strukturell diskriminering av människor med ”annorlunda” namn, hår- och hudfärg, till misstänkliggörande av människor med en synlig tro.
Att som socialdemokrat vilja ha ett samhälle där alla får plats och har lika rätt och värde, innebär att vi måste tala om över- och underordning. Vare sig det handlar om klass, kön, etnicitet, hudfärg. Eller religion. En aspekt som ofta glöms inom antirasismen.
I svensk arbetarrörelse finns en historisk ambivalens till religion. Samtidigt har många socialdemokrater alltid varit troende och arbetarrörelsen växer fram gemensamt med den lika antiauktoritära frikyrkorörelsen. I det vägskälet föds Socialdemokrater för tro och solidaritet. Vi har sedan 1929 samlat troende socialdemokrater. De som då sågs som alltför troende för partiet och alltför röda för kyrkan fann hos oss en gemenskap.
I dag har misstänksamhet mot religiösa fått ett uppsving. Också i vårt parti. Nu handlar det oftast inte om kristna, utan om andra. Socialdemokrater för tro och solidaritet samlar nu människor ur alla trosuppfattningar (också icke troende) och har en lika stark relevans nu som då för 80 år sedan. Av samma skäl.
För Sverige – och socialdemokratin – är starkt sekulärt. Den synligt religiöse bryter mot normen. Tydligast blir misstron hos dem som anser att en gudstro rentav är ”osvensk”: När rasister och xenofober talar om ”invandrare” menar de ofta inte någon vem-som-helst som ”invandrat”. Nej, de menar alla med mörkare hud- och hårfärg och den med helskägg, turban, hijab – eller kippa. Även om dess bärare är födda i Sverige. Den som bär yttre attribut som röjer religiös tillhörighet blir en lätt måltavla för diskriminering och våld.
De fasansfulla händelserna i Paris, i Köpenhamn, sommarens krig i Gaza, det pågående blodbadet i Syrien, Irak och på andra platser, gör inte livet lättare för religiösa minoriteter i Sverige. Att tillhöra en religiös minoritet i vårt annars så trygga samhälle gör dig till måltavla inte bara för misstro, diskriminering och rasism med historiska europeiska rötter. Utan också för ilska, uppdämd sorg och missriktat hat, som ringar på vattnet från världens samtida oroshärdar och krig. Mellanöstern är också här. Konflikter är globala. Även om våldet huvudsakligen sker någon annanstans.
Antisemitism är alltid lika förhatlig, men för att kunna bekämpa den måste vi förstå att den kan ha olika drivkrafter. Till skillnad från djupt rotad, historisk och ideologisk europeisk antisemitism, är den arabiska antisemitismen i hög grad politisk, kopplad till den arab-israeliska konflikten. Även Netanyahu politiserar antisemitismen när han efter de senaste terrordåden uppmanar Europas judar att flytta till Israel och bygger sin politik på att det finns ett hot mot judar som folk, inte mot den stat han regerar över. Han har kritiserats av många judiska företrädare för detta.
Att som Klas Gustavsson slå fast att ”antisemitismen måste diskuteras separat från frågan om Israels politik”, är därför inte helt görligt. Till skillnad från Gustavsson ser vi att konflikten Israel/Palestina är en nyckel. Till problem i hela Mellanöstern, till terror i Europa, till ökat muslimhat och delvis till växande och återfödd antisemitism. För den drabbade spelar givetvis ursprunget ingen roll – hot, våld och terror är lika vidrigt och farligt oavsett – men politisk antisemitism kräver ett annat politiskt angreppssätt.
Denna skillnad i synsätt är en förklaring till att Klas Gustavsson av lösryckta citat gör långtgående felaktiga tolkningar och missar sammanhang. Påståendet om Gilad Atzmon är dessutom felaktigt: Vi har aldrig bjudit in Atzmon eller ens talat med honom. Däremot bjöd abf vår internationelle sekreterare Ulf Carmesund att vara moderator i en debatt där Gilad Atzmon spelade klarinett i pausen.
Tro och Solidaritet tillhör annars en tradition inom socialdemokratin som inte räds dialog även med oliktänkande. Det fick oss att för drygt 40 år sedan söka dialog med PLO, som ett led i vårt långa arbete för att bidra till konfliktlösning mellan Israel och Palestina. Att tala med ”fienden” i syfte att bättre förstå kräver stor trygghet, professionalism och uppriktighet. Ofta, som i fallet med PLO, leder det till både ifrågasättande och politisk förändring.
Under samma period som vi på folkrättens grund värnat framtiden för judar och palestinier i Mellanöstern, har vårt förbund arbetat lika aktivt för rätten att fullt ut få vara jude i vårt eget land, baserat på religionsfrihet och minoritetsrätt.
Vi har till exempel tagit initiativ till ett forum i Malmö, där judiska, muslimska, kristna och socialdemokratiska företrädare träffas för gemensam dialog. Syftet är att hitta gemensamma svar på hur Sveriges största parti konkret kan arbeta för mångfald, mot antisemitism och islamofobi. Hur vi kan gå från vackra ord till handling. Två konkreta frågor gruppen lyft är manlig omskärelse och religiös slakt – båda grundläggande traditioner för judar och muslimer, båda ifrågasatta av majoritetssamhället. Det är frågor där vårt förbund även tidigare varit aktivt, genom motioner i riksdagen och i politisk debatt.
Sverige har som ett av få länder totalförbud mot religiös slakt. Förbudet infördes 1938 och kan ses som en antisemitisk handling i tidens anda. Att förbudet kvarstår är dock snarare uttryck för okunskap än antisemitism. Likväl försvårar det för en bekännande jude eller muslim, precis som hotet att inskränka rätten till manlig omskärelse.
Ett demokratiskt, inkluderande och sammanhållet samhälle kräver att majoritetssamhället tar ansvar för alla minoritetsgrupper. Att dela makt och inflytande innebär att släppa ifrån sig något eget, vilket kan vara smärtsamt. Den processen har Socialdemokrater för tro och solidaritet länge verkat i och bidragit till i hela partiet. Vi har konsekvent tagit ställning för den självklara rätten att få leva som minoritet på lika villkor som majoriteten – även när det skavt i relation till vårt parti. I denna kamp har vi ofta befunnit oss i politikens centrum, liksom i vår kritik av staten Israels ockupationspolitik.
Vi lyfter båda perspektiven samtidigt, för självklart måste Israel som stat, sionismen som ideologi, judarna som folk och judendom som religion hållas isär. Liksom förstås muslimer och terrorism i islams namn. Men efter den 11 september 2001, med ökad globalisering, migration och åsidosättande av minoriteter, växer tendensen att ”religiofiera” maktförhållanden, politiska skeenden, krig och kriser. Så sker vid aktuell terrorism och så sker i Israel/Palestinakonflikten.
En sådan världsbild leder till att muslimer avkrävs ansvar för terrordåd över hela världen och judar för staten Israels agerande. Befängda och djupt orättfärdiga krav, som när de tar sig formen av våld eller hot om våld blir direkt livsfarliga.
När europeisk antisemitism, lika gammal som europeisk kristendom, paras med politisk antisemitism uppstår ytterligare problem. Därför är det i dag viktigare än någonsin att vi alla blir bättre på att skilja på rättfärdig kritik av förd politik, ren och skär okunskap och på hot mot minoriteter och antisemitism – som alltid är farlig. Farlig för judar och därmed för oss alla. För som den franska premiärministern Manuel Valls sade: Ett Europa utan judar är inget Europa.
Ett samhälle bör dömas utifrån hur det behandlar sina minoriteter. Det gäller Sverige, det gäller Israel och alla länder. Alla mänskliga rättigheter måste gälla lika för alla. Det har varit kärnan i vårt förbunds politiska arbete i över 80 år och kommer så fortsätta att vara.
Peter Weiderud
är förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet
Sverige har ett avtal om militärt samarbete och handel med Saudiarabien. Den 15 maj i år löper det ut. Om vi inte aktivt säger upp det innan dess kommer det att förlängas på ytterligare fem år.
— Det finns inga alternativ, avtalet måste sägas upp. Det stämmer inte med svensk vapenlagstiftning och borde aldrig ha slutits. När vi nu har möjlighet, så bör vi göra om och göra rätt.
Nyligen uppmärksammades världen över att den saudiska bloggaren Raif Badawi dömts till offentliga piskstraff för att ha hädat. Inte minst mot den bakgrunden har samarbetsavtalet med Saudiarabien med rätta kritiserats. Vi vet att kvinnor i Saudi lever under ett förtryck som nästan saknar motstycke. Och att trots en allmän välfärd som gäller alla saudiska medborgare saknar den nära 25-procentiga delen av befolkningen som är gästarbetare helt socialt skyddsnät och är en enormt utsatt grupp.
Det finns dessvärre många fler exempel på hur Saudiarabien kränker mänskliga rättigheter och på hur landet agerar som en mycket grym diktatur. Saudiarabien hämmar dessutom en demokratisk utveckling på den arabiska halvön genom att återkommande bistå sina grannländer militärt. Det skedde exempelvis 2011 när saudiska soldater bidrog till att kväsa demokratirörelsen i Bahrain.
Samtidigt som världen förfasar sig över IS horribla korsfästningar och vidriga avrättningar, utförs liknande avrättningar av staten Saudi – av den regim vi alltså samarbetar militärt med.
Det råder ingen som helst tvekan om att Saudiarabien är en av världens mest brutala diktaturer.
Vi socialdemokrater har tagit principiell ställning mot vapenhandel med diktaturer. Sverige har redan kraftiga restriktioner mot export av vapen till länder som är i konflikt, trots det har vapenexporten till Saudiarabien varit omfattande. Den socialdemokratiska partikongressen har fattat tydliga beslut om att Sverige inte ska bidra till att mänskliga rättigheter grovt kränks. Liksom om att det överhuvudtaget inte ska förekomma export av vapen till en diktatur.
Därmed borde frågan om det militära samarbetsavtalet vara ganska enkel: Det måste sägas upp. Militärt anknuten handel och samarbete med Saudiarabien, så som enligt det gällande avtalet sker, kan helt enkelt inte vara möjlig med en socialdemokratiskt ledd regering.
Det är med sorg vi konstaterar att det var vårt eget parti som inledde det militära samarbetet med Saudiarabien. Socialdemokrater för tro och solidaritet var den gången en av de organisationer som protesterade. Nu har en socialdemokratiskt ledd regering – med sin uttalade ambition att värna svensk och socialdemokratisk tradition att i världen stå upp för mänskliga rättigheter och att bedriva en feministisk utrikespolitik – möjlighet att göra avbön. Riv nu upp samma avtal!
Vi ställer oss positiva till andra former av samarbete och handel, sådana som kan bidra till demokratisering och respekt för mänskliga rättigheter. Men vi är alltfler som inser det orimliga med det militära samarbetet och kräver att detta avtal bryts. Med den profil som svensk utrikespolitik har, är det nödvändigt att avbryta det militära samarbetet och ge fortsatt samarbete med Saudiarabien en ny inriktning.
För det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien har inget i en feministisk utrikespolitik att göra. Det har inget i en socialdemokratisk politik överhuvudtaget att göra.
Med sorg lyssnade jag ikväll till Aktuellts intervju med sverigedemokraten och andre vice talman Björn Söder, efter hans uppmärksammade uttalande att samer och judar inte tillhör den svenska nationen.
Hans uttalande är en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheter som antogs av FN:s generalförsamling 10 december 1948. I den andra artikeln slås fast: ”Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt.”
Den allmänna förklaringen växte fram som ett civilsationens svar på de övergrepp som skett under andra världskriget, som hade sin grund i precis de tankar som Sveriges andre vice talman ger uttryck för. Att nationen formas av en ras, en religion, ett språk och uttrycker enfald. Efter det har vi arbetat hårt för att få nationerna att bli geografiska enheter vars uppgift är att erbjuda alla som bor där demokratiska och mänskliga rättigheter på lika villkor.
Detta fundamentala – eller som det uttrycks i första artikeln: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter – utmanas nu också från en parlamentariker som anförtrotts att som andre vice talman vara demokratins väktare. Det är inte OK.
Det finns fyra vägar som är prövade för att hantera det växandet hotet från högerextremism och fascism.
Det första är Weimarrepubliken där socialdemokratin och högern försökte upprätthålla den traditionella konfliktlinjen och ignorera det växande hotet. Där blev det flera extraval, men resultatet känner vi.
Det andra är t ex Norge och Danmark där man bjudit in extremismen i regeringsvärmen, för att hoppas att ansvar får det extrema att bli mindre extremt. Det har istället förändrad hela samhällena i rasistisk riktning. Vi fick i Aktuellt ikväll facit för att detta har relevans också för det svenska talmansvalet.
Det tredje är en stor koalition, som leder till att oppositionen blockeras och att småpartierna gynnas på de storas bekostnad. För de partier som axlar regeringsansvaret skulle detta vara förödande – för att hantera extremismen blir det en kamp mot klockan.
Det fjärde är att som alliansen nu föreslår ändra regelverket så att minoriteter kan blockera majoritetsviljan. Detta är ungefär lika begåvat som de socialdemokrater som i region Skåne taktikröstade på Sverigedemokraternas budget för att säkra den egna budgeten i slutröstningen. Att manipulera demokratin är att direkt gå demokratins motståndare till mötes.
Det femte och oprövade vägen handlar om att söka det samarbete som är möjligt för att nå majoritet i riksdagen. Då är det vi eller moderaterna som ska vara regeringsbildare och som läget ligger idag, och med all säkerhet efter ett extraval, kommer miljöpartiet att behöva vara del av en sådan lösning.
Vi kan välja vårt förhållningssätt till miljöpartiet och som jag ser det har vi allt att vinna på att tydligt betrakta dem som ett parti till vänster och rätt mycket att förlora på att distansera oss.
Vår möjlighet att leda en regering efter det extraval som kommer allt närmare som lösning på den akuta kollapsen ligger i att tydliggöra den ideologiska skiljelinje som finns i att gå mot ett mera eller mindre jämlikt samhälle. Här delar vi vision med miljöpartiet, men vi måste driva skiljelinjen på ett sådant sätt att vi inte förstör möjligheterna till samarbete med mitten. Fokus måste ligga på sakfrågorna. Vi ska hata orättvisorna och det sönderfallande samhället mer än alliansen. Vi vill ena Sverige till ett långsiktigt hållbart samhälle för alla.
Den rödgröna regeringen har nu suttit vid makten en månad. Jämfört med den alliansregering som tillträdde för åtta år sedan har det varit en månad av stabilitet, trots en del normala inkörningsproblem.
Det stora uppdraget har varit att presentera en ny budget, som trots begränsad tid, förhållandevis litet manöverutrymme och komplicerat parlamentariskt läge ska ange en ny kurs mot framtiden. Det har regeringen lyckats med.
För första gången på åtta år har vi en budget som bidrar till att minska klyftorna istället för att öka dem. Skola och omsorg tillförs mer resurser, istället för att slimmas och dräneras. Och väsentligt ökade ambitioner kring globaliseringens stora utmaning att minska arbetslösheten.
Från Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har vi mycket att vara glada över i det budgetförslag som lades fram. Detaljerna framgår i vår budgetkommentar som finns på hemsidan.
Samtidigt måste vi konstatera att budgetprocessen i det pressade läge regeringen hade rymmer beslut som kommer att behöva korrigeras nästa år, för att undvika att barn far ut med badvattnet.
Ett sådant exempel är den föreslagna utfasningen av stödet till Medelhavsinstituten i Rom, Aten och Istanbul – tre institut som levererar mycket kultur, bildning och relationer för förhållandevis lite pengar. Här har regeringen redan aviserat vikten av att titta på detta igen.
Ett annat exempel från Utbildningsdepartementet är utfasningen av stödet till svenskundervisningen för elever utomlands, där minst en förälder är svensk medborgare och språket används i hemmet. I likhet med Medelhavsinstituteten är detta i statsbudgeten små pengar som fungerar som viktiga investeringar för framtiden.
I en alltmer globaliserad värld blir de barn som växer upp med ett ben i det svenska sammanhanget och ett ben någon annanstans framtida nyckelpersoner som kan bidra till nya näringar, relationer och utbyten. Men det fordrar att man får möjlighet att utveckla båda eller alla sina identiteter.
De svenska skolorna utomlands drivs i huvudsak med ideella resurser, men där statsbidraget är viktigt för att upprätthålla kvalitén i undervisningen. Indragna statsbidrag riskerar bidra till att flera av dessa stängs och att elever hänvisas till det ena benets provinsialism. Detta blev effekten när Norge för något år sedan genomförde liknande begränsningar.
Samfunden har också reagerat kraftigt på de föreslagna neddragningarna av statsbidragen till trossamfund med 40 procent.
Den förra regeringen hade inledningsvis en mycket ansträngd relation till samfunden eftersom statsminister Fredrik Reinfeldt vägrade träffa dess företrädare med hänvisning till att han såg dem som ett särintresse. Stefan Attefall, som ansvarig minister, rätade upp den relationen, såg till att lägga fler samhällsuppdrag till Nämnden för statligt stöd till trossamfunden, SST, och dessutom höja de anslag som legat still under många år.
Den rödgröna regeringen har en statsminister som gärna möter samfundsföreträdarna. Kulturministern har, med bakgrund i sitt tidigare engagemang, goda möjligheter att stärka relationerna. Men det förutsätter att anslagsprioriteringarna är begripliga också för samfunden.
Det försvar som Miljöpartiet anfört för neddragningarna är att också detta anslag måste bidra för att återställa de hål i välfärden som skapats under de borgliga åren. Det är visserligen riktigt att trycket på samfundens sociala ansvar ökat under senare år och att det bland kyrkorna finns en stark önskan om mer resurser till de mest utsatta i samhället.
Problemet är att samfundens arbete för utsatta, för integration, demokrati och mot rasism är mycket framgångsrikt och kostnadseffektivt. De cirka 30 miljoner vi talar om är för lite för att göra ordentliga avtryck i statliga nyprioriteringar, men att ta bort dem skapar stora hål för de mest behövande. Därför kommer inte samfunden att vara sig förstå eller acceptera argumentationen, utan snarare se det som en politisk önskan till starkare statlig styrning i relation till civilsamhället och oförmåga att förstå religion.
Religion blir alltmer polariserat och den spänning mellan Reinfeldt och Attefall som fanns i den förra regeringen, finns självklart också inom både Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Några ser religion och trossamfunden som ett begränsat särintresse, medan andra kan ses dess betydelsefulla samhälleliga roll.
Från vissa samfund och civilsamhälle finns också kritik över att den begränsade avdragsrätten för gåvor försvinner, vilket också innebär minskade inkomster. Här finns det ett ideologiskt argument att det är demokratin som ska besluta om samhällets prioriteringar, inte individers plånbok. Detta är ett relevant argument i sammanhang med stora möjligheter till skatteavdrag, som t ex USA. Den begränsade avdragsrätt vi haft i Sverige har dock inte påverkat samhällets prioriteringar. Däremot har den bidragit till lite mer resurser till samhällsnyttig verksamhet. Det finns därför skäl att titta lite mer pragmatiskt också på denna fråga.
Gemensamt för dessa budgetposter är att de har goda möjligheter att rättas till i en normal politisk process. Denna gång stängde tabellverket för budgeten 6 oktober, första vardagen efter regeringens tillträde. Fackministrarnas möjligheter att ta strid för sina respektive områden var mycket begränsad. Och det är precis i den typen av strid som komplexiteten blir synlig.
När politiska frågor reduceras till budgetteknik finns alltid risk att snålheten bedrar visheten och driver slutresultatet i traditionell, kortsiktig eller provinsiell riktning.
Det finns dock en post, som också kritiserats starkt av det engagerade civilsamhället, som är både större och som rymmer mer av tydliga politiska motsättningar. Det är den ökade avräkningen av kostnaden för flyktingmottagande från biståndet. Den ökar till 8 miljarder kronor eller drygt 20 procent av biståndsanlaget. En mycket hög andel med internationella mått mätt och väsentligt mer än innevarande år.
Också här har självklart den snabba processen och det stängda tabellverket spelat in, förstärkt av en minister som är ny på området från ett parti som saknar regeringsvana. Men till bilden hör också en förväntat ökad anhopning av asylsökande nästa år p g a kriget i Syrien och Irak, samt att beräkningsgrunderna för BNI ändrats, så att det finns ett upplevt större utrymme inom enprocentsramen.
Det finns generösa avräkningsregler inom OECD:s s k DAC-kriterier, men i slutändan är det alltid en rimlighetsbedömning som politiken måste ta ansvar för. Enprocentmålet riskerar att tappa i trovärdighet om allmänheten upplever anslaget som en budgetregulator. Det räcker därför inte att argumentera hem biståndet med budgetmålet om en procent. Det måste finnas tydliga politiska visioner och kommunikation om vikten av att ta ansvar för utveckling, fattigdomsbekämpning och global fördelning.
Med tanke på att Sverige nästa år satsar åtta miljarder av biståndsmedel på flyktingmottagande är det också nödvändigt att titta på asylpolitiken ur ett biståndsperspektiv. Hur kan flyktingmottagande bättre bidra till utveckling?, är den viktiga fråga att ställa för att i längden motivera en acceptans för avskrivningar.
En sådan åtgärd vore att erbjuda utbildning från dag ett i asylprocessen. Idag tvingas asylsökande vänta på sitt permanenta uppehållstillstånd för att komma in i utbildningssystemet och få rätten att arbeta. Med ett utvecklingsperspektiv går det att motivera utbildningssatsningar även för dem som inte får asyl och tvingas återvända, förutsatt att det är till utvecklingsländer.
Då kan asylprocessen bli en del av utvecklingsarbetet. Dessutom skulle det minska risken för att människor tappar självförtroende, kreativitet och ansvarstagande i långdragna asylprocesser präglade av sysslolöshet.
Idag erkänner Sveriges regering Palestina. För många av oss som följt och arbetat med denna konflikt genom åren känns det nästan högtidligt. Ett symboliskt, men viktig steg, för att i elfte timmen rädda möjligheten till en tvåstatslösning.
Utrikesminister Margot Wallström argumenterar väl kring de folkrättsliga förutsättningarna för regeringens beslut. De klassiska kriterierna för erkännande, från kalla krigets tid, var ett folk, ett territorium och en regering som har kontroll över detta.
Här finns ett folk. Här finns också ett territorium. I väntan på ett fredavtal som i detalj mellan parterna ska kunna fastställa de exakta gränserna, är det rimligt att gå tillbaka till Säkerhetsrådets resolution 242 och de gränser som gällde före sexdagarskriget 1967.
Här finns också en regering. Det diskussionen främst handlat om är att regeringen inte har full kontroll över territoriet. Detta beror dock inte på palestinierna utan på den israeliska ockupationen av Västbanken, inklusive Östra Jerusalem och blockaden av Gaza. Det är inte rimligt att låta ett folkrättsbrott ge folkrättsliga argument mot ett erkännande.
Margot Wallström jämför med de tidigare svenska erkännandena av Kroatien 1992 och Kosovo 2008 – båda under borgliga regeringar – där det också fanns starka politiska skäl till erkännande för att stimulera en positiv utveckling till reell självständighet.
De israeliska reaktionerna var starka på den svenska regeringsförklaringen. Man kallade det svenska agerandet för unilateralt. Samtidigt har man i mellantiden unilateralt fattat beslut om nya israeliska bosättningar på den ockuperade Västbanken. Ett beslut som ytterligare bekräftar nödvändigheten av det svenska regeringsbeslutet idag.
Tiden håller på att rinna ut för en tvåstatslösning. Då återstår en enstatslösning. En sådan måste ge lika demokratiska och medborgliga rättigheter för alla människor som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden. Något annat skulle innebära en apartheid-modell, vilket inte längre är acceptabelt för världssamfundet, och därmed slutet för idéen om en judisk stat – ett hemland för det judiska folket efter det fruktansvärda lidande som drabbade judarna med kulmen i Förintelsen under Nazityskland.
Det svenska regeringsbeslutet idag är därför lika mycket ett värnande om Israel som en judisk stat som Palestina.
Margot Wallström lyfter också fram vikten av den palestinska enhetsregeringen, som bildades strax innan Gaza-kriget i somras, och försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah. Detta ger ökade förutsättningar för en fungerande palestinsk kontroll, framför allt på Gaza.
Den svenska regeringens erkännande banar också väg för efterföljelse, inte minst från andra EU-länder. Vi har redan noterat ett beslut i denna riktning i det brittiska underhuset. Här kommer det att behövas mycket av folkrättslig fasthet, politiskt initiativförmåga och diplomatisk kreativitet.
Det är också här vi kommer att se skillnaden mellan en regering som har en klar linje och agenda, och en som vandrade mellan de maktpolitiska hötapparna – mellan Wallström och Bildt.
När den svenska ubåtsjakten startade i helgen var jag i USA. Så det var först när jag idag landade som jag fick en klar bild av det upphetsade diskussionsklimat som underrättelseoperationen i Stockholm skärgård orsakat.
I USA skymdes ubåtarna av en upphetsad diskussion om ebola. Åtta personer har smittats, två av dem på grund av bristande rutiner vid ett sjukhus. En har dött. Men myndigheterna har koll och det borde inte finnas någon anledning till oro.
Trots det tvingades presidenten gå ut och säga att hysterin kring ebola är ett större hot än sjukdomen. I kraven på åtgärder tas flygplan ur trafik, båtar får inte gå i hamn och inreseförbud reses för människor från Västafrika. Amerikaner ändrar beteende. Slutar ta varandra i hand, ställer in resor och köper skyddsdräkter till Halloween.
Rädslan för ebola var också ett stort samtalsämne bland gästerna på det bröllop jag besökte. Jag försökte som rationell svensk jämföra riskerna med trafikolyckor eller väpnat våld, som inte minst i USA är rätt allvarliga och som, mer än ebola, borde stimulera till ändrat beteende eller politiska åtgärder.
Men jag insåg snart att detta inte handlar om rationalitet. Och efter en dag i den svenska politiska diskussionen om u-båtar, ser jag vissa paralleller, både med ebola i USA och med den svenska ubåtsdiskussion jag hade att förhålla mig till som ung journalist för 30 år sedan.
Jag vet inte om det finns några u-båtar, nu heller. Och om det finns vet jag inte var de kommer ifrån. Men det jag är övertygad om är att detta är frågor som kräver långsiktighet i säkerhetspolitiska perspektiv, kyla och en god utrikespolitisk och diplomatisk hantering. Därför blir jag fundersam när så mycket av diskussionen handlar om marin upprustning och svenskt medlemskap i Nato.
Jag ifrågasätter inte det svenska behovet att värna vår territoriella integritet. Det är en viktig del av vår säkerhetspolitik. Men det som framför allt gör oss säkra är en politik som säkrar en fredlig utveckling i vår omvärld. Det som Olof Palme brukade beskriva som den första försvarslinjen.
Det finns ingen seriös rationell bedömare som påstår att Ryssland skulle förbereda ett krig mot det militärt alliansfria Sverige. Däremot finns det en risk, som, även om vi ska göra allt för att minska, vi inte kan bortse från – att den ökade spänning som följt av Rysslands agerande i Ukraina kan leda till ökade motsättningar mellan Ryssland och Nato.
I ett sådant läge kan det ställa ytterligare krav på den svenska förmågan att värna vår territoriella integritet – oavsett vilken sida som skulle vilja utnyttja det. Ett sådant läge skulle öka betydelsen av alliansfriheten, både för vår egen handlingsfrihet, men också för Nato. Militär uppladdning och förenklad säkerhetspolitisk armkrok minskar vår säkerhet och vår politiska handlingsfrihet.
Men många av dem som ropar på Nato som svar på marinens underrättelseoperation gör det av övertygelse snarare än desperation. På SVT nyheter skriver Unga Liberaler på tisdagen att ”ett svenskt medlemskap leder delvis till en avskräckningseffekt, men även till ett ideologiskt ställningstagande som gynnar både Sverige och andra NATO-intresserade länder.” Likaledes liberala fd EU-minister Birgitta Ohlsson talade för en tid sedan samma klarspråk när hon förklarade att ”Nato är en försvarsallians, men också en ideologisk allians för att säkerställa liberala samhällssystem”.
Det är alltså ett ideologiskt ställningstagande de vill göra, folkpartiet & co, mindre ett försvarspolitiskt grundat.
Kanske är det här någonstans som det blir som tydligast: värdet av att i säkerhetspolitiska sammanhang hålla huvudet kallt, att inte låsa fast sig vid gamla idéer om renlärig ideologi som prompt skiljer höger från vänster och öst från väst. Det som avgör säkerheten för våra barns framtid måste bygga på djupare analys och mer långsiktig framförhållning än så. Och på viljan av att skapa en säkrare värld – för alla – inte på att fortifiera samhällen som passar den egna ideologin.
Fredrik Reinfeldt har kanske något förvånande varit en garant för en besinningsfull hållning gentemot ett Nato-medlemskap. Reinfeldt brukade använda formuleringen ”Mitt parti vill att vi skall gå med i Nato” i debatter och Moderaternas partistämma röstade igenom beslutet om Nato-medlemskap mot partistyrelsens vilja. Med Reinfeldt ur vägen skriver nu två moderata försvarspolitiker, Wallmark och Widegren, självklart att M ser det som ett naturligt steg att söka medlemskap i Nato.
Nato-förespråkarna utgår från att det är ryska ubåtar som just nu syns i vår skärgård, att Ryssland är en självklar fiende. Det är förstås lätt att dras med, när mediabevakningen just nu är rena himmelriket för alla med en pojkrumsfascination för nyputsade korvetter, underrättelsetjänst och upphetsade repriser på kalla kriget-spekulationer. I en komplex samtid är det lockande att se tydliga fiender (om än på ett suddigt foto) och klara gränser mellan gott och ont. Mellan väst och öst.
Men kalla kriget ÄR slut. Vi har inte längre – hur gärna de liberala hökarna än vill det – en tydlig gräns mellan ett gott liberalt väst och ett ont kommunistiskt öst. Vår värld blir sannerligen inte säkrare av att skapa fler gränser. Vi behöver snarare se ett ökat samarbete över gränser. Det gäller inte bara mellan tidigare västländer, utan globalt och inte minst i vårt närområde. Även med Ryssland, i synnerhet mot bakgrund av deras folkrättsbrott i Ukraina och agerande mot sina grannar. Det är ju nu god utrikespolitik behövs mer än någonsin.
Att som folkpartisterna vilja måla upp ett samlat ”ideologiskt liberalt samhällssystem” för att markera yttre gräns mot Ryssland – inte bara politiskt utan även mentalt och kulturellt – det vore en säkerhetsmässig blunder som skulle kunna få stora negativa effekter. En fiendedualism skulle skapas och stärkas.
Och att som de unga folkpartisterna tala om Nato som ”avskräckningseffekt” riskerar att få motsatt effekt för oss. Dessutom baseras denna avskräckning ytterst på kärnvapen. En typ av vapen som om något riskerar vår säkerhet. Globalt eller varhelst dessa omöjliga vapen riskerar att komma till användning.
Nobelkommittén kritiserades i år för att fredspriset inte gick till någon som gjort något för freden ”på riktigt”. Men det kritikerna missar är att säkerhet och fred självklart byggs av civila insatser, som demokrati, utbildning, diplomati, handel, förtroendeskapande åtgärder och konfliktförebyggande arbete.
Trots många presskonferenser och journalistisk yra vet vi inte exakt vad som sker i vår skärgård. Vi måste hålla huvudet kallt och analysera händelserna ordentligt, när vi vet mer om vad som sker. Det finns förstås gott om tankar och konspirationsteorier om vad ubåtarna skulle kunna vara, om inte de är ryska. Men som argument för ett svenskt Natomedlemskap spelar det ingen större roll vilket språk som talas under vattenytan.
Därför är jag glad åt regeringsförklaringens klarspråk: Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte söka medlemskap i Nato.
Nalin Pekgul gör uppseendeväckande anklagelser mot Mehmet Kaplan, nytillträdd minister i den s-ledda regeringen, samtidigt som hon själv ger ut en bok. Pekgul skyller bostads- och stadsutvecklingsministern för att ha en dold, islamistisk agenda. Hennes egen agenda, utöver att sälja fler böcker, tycks vara att ge röst till den alltmer högljudda kören av religionsfientliga. Trist. Nalins röst hade behövts bland oss som hellre ser gemenskap än motsättningar.
Som partikamrater, och som troende, vill vi gärna be Nalin Pekgul att fundera över vilket samhälle hennes anklagelser kan bidra till.
Vår politiska vision är ett öppet samhälle där alla är likar, om än inte lika. Den bygger på mänskliga rättigheter, där religionsfrihet är en. Vår frihet bygger på allas frihet. Den som i sin nit att förändra samhället samtidigt misstänkliggör andra, riskerar att istället förändra själva visionen om det öppna, fria och jämlika samhället.
När Åkesson & co talar om invandrare som roten till allt ont är det oftast muslimer de menar. Sedan den 11 september 2001 är muslimer som måltavla om inte legitimt, så åtminstone lättare att komma undan med. I ambitionen att stoppa risker och förövare, tenderar vi att kväsa just det öppna samhälle vi säger oss försvara.
Med SD har vi fått del av mönster som syns i hela den traditionellt kristna världen – politiska partier som hämtar näring ur muslimofobi och muslimhat, parat med antisemitism. För att smutskasta denne ”andre” används gamla hotbilder om världsherravälde osv. Under McCarthy-eran i USA användes samma typ av teorier om katoliker, med Kennedy som påstådd del i en katolsk sammansvärjning.
Att påstå att Kaplan har en ”dold agenda” är samma gamla unkna teorier och hotbilder om ”den andre”.
Och när Nalin Pekgul gör en provocerande jämförelse mellan Kaplan och Jimmie Åkesson, skriver hon in en skillnad mellan muslimska kvinnor och ungdomar och ”svenskar”. Som om muslimerna inte vore svenskar? Hennes sätt att göra skillnad är talande för motsättningar som finns – och som Pekgul tyvärr spär på.
I Sverige är den sekulära normen så stark att religiositet i sig är ett rött skynke för den som letar motsättningar och syndabockar.
Alice Bah Kuhnke, ytterligare en nytillträdd troende minister, har sagt att hon får som mest hatbrev när hon talar om sin kristna tro – och då, tillade hon, är hon ändå både svart och kvinna. Föreställ er då att vara muslim.
Men att vara troende är en del av det moderna och framtida Sverige. Tron har en enorm kraft att skapa gemenskap. Vi vinner inget på att söka undertrycka den. Tvärtom. Våra olika religiösa traditioner manar oss till respekt för varandra. I strävan efter ett samhälle som genomsyras av denna respekt är dialog nödvändig
En vänstertradition är därför sökande. Den kristna högern, precis som islamismen, utger sig istället för att äga sanningen. Nalin Pekgul beter sig här precis som de islamister hon varnar för: Hon vill drämma sin egen sanning i skallen på oss andra.
Det är fel väg att gå om vi vill försvara det öppna och jämlika samhället. Motsättningar ska motarbetas, inte odlas.
För en liten stund sedan gav vår nye statsminister sin regeringsförklaring i riksdagens kammare. Han presenterade också, med synbar stolthet, sin nya regering. Socialdemokrater för tro och solidaritet gratulerar den nya regeringen – och Sverige, för att ha fått en ny kompetent, kunnig och spännande regering. Vi riktar ett särskilt varmt grattis till come back queen, Margot Wallström, som ny utrikesminister.
Sverige har nu fått en jämställd och feministisk regering. Fem av 24 ministrar med utomnordisk bakgrund ger också en mer rättvisande maktfördelning, utifrån befolkningens sammansättning. Detta ger oss en modern regering som borgar för ett mer jämlikt och samlat samhälle.
För vår räkning var det en bra regeringsförklaring. Förhandlingarna med Miljöpartiet har varit lyckosamma: För oss viktiga frågor från S har legat kvar och likaså har frågor från MP tillkommit, som samlat bidrar till att sätta fokus på de frågor Socialdemokrater för tro och solidaritet lyfter.
Vi välkomnar exempelvis att FN:s barnkonvention görs till svensk lag, en ny biståndspolitisk plattform, som sätter fokus på jämställdhet och miljö, att Sverige ska arbeta aktivt för att EU gemensamt skapar fler lagliga vägar för att söka asyl i Europa och ett starkare fokus på FN-samarbete. Att fler av EUs medlemsstater ska ta ett större ansvar, liksom att fler av Sveriges kommuner ska ta sitt solidariska ansvar för flyktingmottagande hör också till de frågor vi har fokus på och nu välkomnar som politisk riktning.
Bland det första statsministern lyfte fram var ett nationellt ansvar för bostadspolitiken och löfte om socialt och miljömässigt hållbara nya och förnyade bostäder. Bostadsfrågornas betydelse är något också vårt förbund satt fokus på och som nu kan bidra till att skapa jämlikhet och bättre välfärd för alla.
Vi ser oerhört positivt på att hatbrott ska prioriteras, att ett nationellt centrum för forskning mot rasism inrättas, likaså att ansvaret för integrationsfrågor delas av hela regeringen. Samtidigt ser vi en viss risk att avgörande frågor för att bryta diskriminering och rasistiska strukturer kan falla mellan stolarna, genom att posten som integrationsminister tagits bort. Det kan bli en utmaning att förbättra integration för ett sammanhållet samhälle utan en integrationsminister.
Till de riktigt positiva beskeden hör att statsministern nu tydligt deklarerat att Sverige ska erkänna Palestina som självständig stat. Palestinas självständighet och omvärldens agerande för en tvåstatslösning är en självklar förutsättning för en fred mellan Israel och Palestina. Klara besked kring detta är oerhört betydelsefullt.
Regeringsförklaringen rörde sig effektivt mellan inrikes- och utrikespolitiken, stadigt med fokus på att vara en global förebild för jämlikhet, klimatomställning och tron på att det går att förändra.
Stefan Löfven underströk ordet INTE i meningen ”Vi ska inte söka medlemskap i Nato”, vilket vi känner trygghet i. Vår och världens säkerhet bibehålls bäst genom alliansfrihet. Det blir ett viktigt ansvar för Margot Wallström som utrikesminister och Peter Hultqvist som försvarsminister, att hålla rågång mellan krishantering och territoriellt försvar.
Sverige ska fortsatt vara en stark röst för frihet och solidaritet, i världen och för vår egen befolkning. Att statsministern lanserade ett begrepp som demokratisk tillväxt känns upplyftande.
Stefan Löfven citerade Karin Boyes ord om att få saker säger så mycket om en människa som hur hon ser på livet. Citatet kommer från romanen Kallocain, en av våra mest kända dystopier. Med dagens regeringsförklaring ser vi betydligt ljusare på framtiden än så.
Jag träffade en gammal vän på måndagen. Det var roligt att ses. Han är framgångsrik chef, med ett svenskt folkrörelseengagemang i bagaget som liknar mitt egna. Det slog mig hur lika vi är bortsett från att han är några år yngre, gör sig bättre på bild och bär på en lätt brytning, som skvallrar om hans ursprung från södra halvklotet.
Han berättade att hans son på väg till dagis frågat om hur det gått i valet. Min vän berättade att det nu skulle bli en ny statsminister, vilket var bra, men att de rasistiska Sverigedemokraterna gått framåt, vilket inte var bra.
Sonen blev bekymrad och förklarade att rasisterna inte gillar honom eftersom han är brun.
Jag blev alldeles tyst. Hur är det möjligt att vi fått en politisk verklighet i Sverige där en femåring blir rädd på grund av ett valresultat. Jag tänkte på min egen sjuåring, som är halvarmenier och så stolt och trygg i att ha många identiteter och flaggor i sitt sinne. Kommer Sverigevännerna att skapa rädsla också hos henne.
Mitt i mitt grubblande ringde min son, vars bruna ögon skvallrar om att det finns vallonskt blod i arvslängden, och sa att han idag beslutat bära svart kostym som uttryck för den sorg hans känner över att Sverigedemokraterna fördubblat sitt stöd. Han jämförde dagens Sverige med Weimarrepubliken, där de etablerade partierna inte klarade av att bilda regering.
Visserligen har vi sett en utveckling med många småpartier och en växande högerextremism, men du överdriver, sa jag. Samtidigt medveten om att jag brukar förlora mot honom i historieqiuz, bad jag honom förklara.
Socialdemokraterna försökte vid upprepade tillfällen bilda regering, men de borgerliga tog inte ansvar och vänster och höger låste varandra i sin ambition att upprätthålla sina egna motsättningar samtidigt som de inte ville samarbeta med Hitler. Nazisterna tvingade fram flera nyval, där de växte varje gång. Till sist erbjöd högern samarbete, vilket legitimerade nazisterna och gav dem kraften att med en tredjedel av väljarkåren avskaffa demokratin.
Men SD har bara 13 procent och du kan inte jämföra den ekonomiska krisen i Tyskland 1932 med dagens Sverige. Nazisterna hade 18 procent i sitt andra val, sedan lyckades de dubbla. Men han höll med om att det inte går att jämföra kriserna. Däremot finns det kopplingar mellan den frustration och rädsla, som många tyskar kände inför utvecklingen, med den som lågutbildade män i industrisamhällets utfasning känner i Sverige. Vare sig svenska eller tyska väljare var i någon större utsträckning rasistiska. Men de längtade efter enkla svar.
Men SD är inte nazistiskt, bara rasistiskt fortsatte jag, men höll med om att de har nazistiska rötter och ett med nazisterna gemensamt tankemönster att inte acceptera alla människors lika värde och att skapa syndabockar. De är inte heller våldsbenägna, fast de har visserligen ledare som slåss med järnrör och parlamentariker som är dömda för våldsbrott. Fast genom att förändra den allmänna politiska diskursen, ger de legitimitet åt den öppna och våldsamma nazismen. Och kan vi utesluta en utveckling likt Gyllene Gryning i Grekland?
Du kan inte jämföra Weimarrepublikens kristdemokrater med de svenska mittenpartierna. Men, varför är då Annie Lööf så kategorisk i sina uttalanden? Valet är över nu, argumenterade sonen.
Och, konstaterade vi, syndabockarna då och nu har mycket gemensamt. Nazismen pekade ut judar, romer och homosexuella som samhällets värsta fiender. Sverigedemokraterna har fokus på muslimer, snarare än judar, och vill skapa svensk ”renhet” genom att vara mot invandring. Romer och homosexuella hänger med.
Men det fanns ett ekonomiskt incitament hos nazisterna i att konfiskera judisk egendom. De var ju rika – somalierna i Sverige är fattiga. Det är ändå samma grundtanke, kontrade sonen. Genom att skicka ut alla nyinlända och casha in den investering som ska göras, kan majoriteten få mer pengar att spendera en kortare tid i sin slutenhet. Det går ett par år, sedan väntar krig eller kaos.
Men du kan inte jämföra Sverigedemokraternas jourskolor med nazismens koncentrationsläger? Förvisso, men tanken att de som inte är önskade på ett rättsosäkert sätt ska plockas bort så att majoriten slipper bli störd är ju densamma.
De uppenbara likheterna – partiernas attraktion på lågutbildade och osäkra män, betydelsen av en ledares retoriska förmåga och glappet mellan vad man säger och vad man gör – är i sig skrämmande. Liksom att avslöjanden om oegentligheter, uteslutningar, bristande omdömen ökar snarare än minskar väljarstödet. Och att odemokratiska partier mycket väl kan använda demokratin för att nå sina syften.
Efter vårt samtal var jag förvirrad på en något högre nivå. Historien upprepar sig inte, men vi har ett ansvar att lära av den för att försäkra oss om just detta.
Det landar för min egen del i ett antal omedelbara politiska ställningstaganden och prioriteringar.
Nyval måste undvikas. Alla demokratiska partier har ett ansvar att det skapas breda lösningar och att blockpolitiken försvinner.
Ge inte Sverigedemokraterna ökad politisk legitimitet. Det finns inga bärande skäl att följa den överenskommelse som skett mellan demokratiska partier att tredje största parti ska få en andre vice talman och ordförandeposter i riksdagens utskott, när detta inte själv är demokratiskt. Riskerna med att en offerstämpel stärker dem är mindre den som kommer ur legitimering.
Fokus måste ligga på att lösa de samhällsproblem som skapar den rädsla i vilken längtan till enkla lösningar gror – jobb, bostäder, skola och sjukvård.
Förklara den ekonomiska logiken med migration och visa att Sverige vinner på den, mänskligt såväl som ekonomiskt. Och att ett slutet samhälle snabbt stagnerar och tynar bort – ekonomiskt, socialt och kulturellt. Vi behöver mer invandrare, men det måste till ett bredare ansvarstagande bland Sveriges kommuner och Europas länder.
Ordentlig satsning på integrationspoliken, som vi socialdemokrater tonat ner alldeles för mycket under senare år. Framför allt är det viktigt att se till att asylsökande får möjlighet till utbildning och arbete från dag ett och inte behöver förtvina i väntan på permanent uppehållstillstånd.
En ordentlig satsning på att stärka mänskliga rättigheter och deras efterlevnad. När majoriteten saknar tolerans eller är okunnig är det mänskliga rättigheter och inte majoritetsuppfattningen som bär upp civilisationen.
Gör rasdiskriminering straffbart, så att vi uppfyller de åtaganden vi gjort i FN:s konvention mot rasdiskriminering från 1965. Utvecklingen under senare år och söndagens valresultat har gjort tidigare tveksamheter, med hänvisning till yttrandefriheten, överspelade.
Bättre samspel mellan civilsamhälle och politik för att motverka rasism. Den kraft som finns i kyrkklockor ska i detta sammanhang inte underskattas.
Den viktigaste skillnaden mellan Weimarrepubliken och dagens Sverige är att vi vet hur det gick. Vi har kunskap och erfarenhet att lära av historien. Därför har vi också den politiska möjligheten att styra rätt.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok
Fram till valet 1994, i över 60 år, hade socialdemokraterna mer än 40 procent av väljarstödet. De senaste tjugo åren har vi tappat ända ner till de runt 30 procent vi ser idag. I samma takt har hela det folkrörelsesverige som socialdemokratin varit en så stor del av också krympt. Traditionstyngda organisationer och förbund har svårt att få medlemstalen att stiga och medelåldern är hög. Detsamma gäller det socialdemokratiska partiet – och för den delen även de andra traditionella politiska partierna.
