Close

Tag Archive for: socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Idag är vi alla judar

De fruktansvärda attentaten i Köpenhamn har förlamat inte bara Danmark, utan skapat chockvågor över stora delar av Europa. I Sverige ställde på söndagen alla synagogor in verksamheten och man överväger att inte hålla den judiska skolan i Stockholm öppen i morgon.

Ett terrorangrepp mot ett öppet möte i ett kulturhus och mot en konfirmationsfest i en synagoga riktar sig direkt mot två grundlagsskyddade mänskliga rättigheter – yttrandefriheten och religionsfriheten. Det är ett angrepp på det öppna och demokratiska samhällets fundament och därmed, som Danmarks statsminister konstaterade, ett angrepp på oss alla.

Terrorismens syfte är att skapa rädsla. Vårt svar måste därför vara att motverka rädsla, i synnerhet hos den idag mycket utsatta judiska gruppen. Här finns ett omedelbart ansvar hos staten, inte minst att bidra med resurser så att de judiska församlingarna och verksamheterna upplever fullgod säkerhet. Därför var inrikesministern omedelbara besked viktigt.

Men det finns också ett bredare samhällsansvar att visa, markera och förstå att Sverige också är judiskt. Den första judiska församlingen grundades redan 1774, men det skulle dröja hundra år innan judar hade fullständiga medborgerliga rättigheter och fick bo var de själva önskade.

Den judiska vardagen har aldrig varit enkel. 1938 införde riksdagen efter påtryckningar från Nazityskland ett förbud mot koscherslakt för att försvåra för den judiska gruppen. Medan övriga EU gjorde upp mot denna diskriminering efter andra världskrigets slut, kom den i Sverige att leva kvar, vilket försvårar och fördyrar livet för den judiska gruppen.

Rätten att på ett medicinskt säkert sätt få genomföra den i judendomen obligatoriska ritualen att omskära pojkar – b´rit milah – är säkrad på nationell nivå, men tillämpas olika i olika landsting och inte sällan väcker landstingspolitiker förslag om att ta bort eller begränsa rätten.

När strukturell vardagsdiskriminering kombineras med direkta dödshot mot judar för att de är judar väcker det tankar även hos judar som varit svenskar i generationer om att lämna vårt land. Detta kan vi inte stillatigande acceptera.

Därför är det inte bara statens ansvar utan allas vårt ansvar att värna det judiska. Je suis Juif. Idag är vi alla judar.

by

Säg upp militäravtalet med Saudiarabien!

Sverige har ett avtal om militärt samarbete och handel med Saudiarabien. Den 15 maj i år löper det ut. Om vi inte aktivt säger upp det innan dess kommer det att förlängas på ytterligare fem år.

— Det finns inga alternativ, avtalet måste sägas upp. Det stämmer inte med svensk vapenlagstiftning och borde aldrig ha slutits. När vi nu har möjlighet, så bör vi göra om och göra rätt.

Nyligen uppmärksammades världen över att den saudiska bloggaren Raif Badawi dömts till offentliga piskstraff för att ha hädat. Inte minst mot den bakgrunden har samarbetsavtalet med Saudiarabien med rätta kritiserats. Vi vet att kvinnor i Saudi lever under ett förtryck som nästan saknar motstycke. Och att trots en allmän välfärd som gäller alla saudiska medborgare saknar den nära 25-procentiga delen av befolkningen som är gästarbetare helt socialt skyddsnät och är en enormt utsatt grupp.

Det finns dessvärre många fler exempel på hur Saudiarabien kränker mänskliga rättigheter och på hur landet agerar som en mycket grym diktatur. Saudiarabien hämmar dessutom en demokratisk utveckling på den arabiska halvön genom att återkommande bistå sina grannländer militärt. Det skedde exempelvis 2011 när saudiska soldater bidrog till att kväsa demokratirörelsen i Bahrain.

Samtidigt som världen förfasar sig över IS horribla korsfästningar och vidriga avrättningar, utförs liknande avrättningar av staten Saudi – av den regim vi alltså samarbetar militärt med.

Det råder ingen som helst tvekan om att Saudiarabien är en av världens mest brutala diktaturer.

Vi socialdemokrater har tagit principiell ställning mot vapenhandel med diktaturer. Sverige har redan kraftiga restriktioner mot export av vapen till länder som är i konflikt, trots det har vapenexporten till Saudiarabien varit omfattande. Den socialdemokratiska partikongressen har fattat tydliga beslut om att Sverige inte ska bidra till att mänskliga rättigheter grovt kränks. Liksom om att det överhuvudtaget inte ska förekomma export av vapen till en diktatur.

Därmed borde frågan om det militära samarbetsavtalet vara ganska enkel: Det måste sägas upp. Militärt anknuten handel och samarbete med Saudiarabien, så som enligt det gällande avtalet sker, kan helt enkelt inte vara möjlig med en socialdemokratiskt ledd regering.

Det är med sorg vi konstaterar att det var vårt eget parti som inledde det militära samarbetet med Saudiarabien. Socialdemokrater för tro och solidaritet var den gången en av de organisationer som protesterade. Nu har en socialdemokratiskt ledd regering – med sin uttalade ambition att värna svensk och socialdemokratisk tradition att i världen stå upp för mänskliga rättigheter och att bedriva en feministisk utrikespolitik – möjlighet att göra avbön. Riv nu upp samma avtal!

Vi ställer oss positiva till andra former av samarbete och handel, sådana som kan bidra till demokratisering och respekt för mänskliga rättigheter. Men vi är alltfler som inser det orimliga med det militära samarbetet och kräver att detta avtal bryts. Med den profil som svensk utrikespolitik har, är det nödvändigt att avbryta det militära samarbetet och ge fortsatt samarbete med Saudiarabien en ny inriktning.

För det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien har inget i en feministisk utrikespolitik att göra. Det har inget i en socialdemokratisk politik överhuvudtaget att göra.

Peter Weiderud, förbundsordförande

Klas Corbelius, ansvarig för vapenexportfrågor

Hör också Weiderud intervjuas i dagens Eko, 12 februari.

Sänt som pressmeddelande 12 februari.

by

Att fiska i grumliga vatten

Många väntade sig möjligen en presskonferens som aviserade FP-ledaren Jan Björklunds avgång. Få förväntade sig att KDs partiledare Göran Hägglund skulle avgå. Åtminstone inte just idag. Men så blev det. Hägglund avgår ett drygt halvår innan KD skulle haft sitt riksting, som de nu tidigarelägger, och strax efter det att partiet gjort uppmärksammade utspel om migrationspolitik.

Även FP gör i dagarna migrationspolitiska utspel. Utspel så kontroversiella och framhastade att partiets egen expert på området, Frida Johansson Metso, kallade förslagen rätt och slätt dåliga. I SVTs Aktuelltstudio bjöd Jan Björklund sina meningsmotståndare i sociala medier på många skämt, genom att vägra prata direkt med sin partistyrelsekamrat. Och samtidigt påstå att det är ”högt i tak” hos Folkpartiet.

Det märks att allianspartierna vill röra sig åt det håll de vet att regeringspartierna och vänstern ogärna går – en mer restriktiv invandring- och flyktingpolitik. Regeringen och vänstern vill tala om jobben, skolan, infrastruktur – tågen som aldrig går i tid, de fortsatt höga arbetslöshetstalen, hur vårdköerna kan kortas och hur skolan kan få stabilitet. Ja, välfärdens kärna helt enkelt. Den som allianspartierna försummade eller misskötte under sina åtta år. Den som väljarna också i höstas tyckte var de viktigaste frågorna. Men envetet har media, allianspolitiker och borgerliga ledarsidor talat om invandring, flyktingvolymer och integration. Idag kom så undersökningen som visar att medborgarna sätter invandring och integration som den näst viktigaste politiska frågan – efter skolan. Ipsos opinionschef slår fast att ”det hänger ihop med att frågan fått så stort utrymme i samhällsdebatten under senare tid”. Ju mer debattutrymme, ju mer växer en fråga alltså.

Så är det förstås också viktigt att föreställa sig att det inom ramen för dem som tycker integration är en viktig samhällsfråga, även ryms de som tycker så för att det är erfarenheter de själva bär på, dvs alla med bakgrund i andra länder. De som inte menar assimilering när de säger integration. Vi har fortfarande en omfattande läxa att göra när det kommer till ett inkluderande samhälle, utan diskriminering, negativ särbehandling och hatbrott. Integration kommer ur det latinska ordet integrum som betyder intakt – att lämna någon oskadd.

SVTs Uppdrag granskning har gjort två uppmärksammade program – ett om antisemitism och ett om islamofobi. Initiativet och programmen är väldigt lovvärda. Problemen är stora och måste adresseras. Samtidigt har programmen kritiserats för att inte tillräckligt lyfta de underliggande problemen och strukturerna för dessa former av rasism. Istället ägnade programmen stor tid åt att fokusera på schismer mellan olika grupper i samhället, som har sitt ursprung i olika delar av Mellanöstern. Schismer som härrör från storpolitik och konflikter i området.

Precis den typen av krokar hänger vissa upp populistisk inrikespolitik på. När Hägglund meddelat sin avgång twittrade KDUs ledare Sara Skyttedal en länk till låten ”Vinden har vänt”. Visserligen skrev hon en minut senare ”jag bara skojade”, men nog kan man gissa att hon och ungdomsförbundskollegorna vädrar morgonluft när den mer mittenorienterade Hägglund är borta ur leken. Skyttedal har annars kanske mest gjort sig känd genom att kalla pacifister för ett hot mot vår säkerhet, och för att ge röst åt en högerfalang inom KD.

I Expressen skriver Skyttedal att ”islamismen är det största hotet mot demokratin”. Hon vill se hårdare tag med fängelsestraff och utvisningar, väldigt snarlikt hur SD brukar formulera sig. Skyttedal tycks inte bekymra sig nämnvärt för att åsikter och handlingar är olika saker och talar om ”grundlagsfientliga” organisationer, utan att fundera över att den demokrati hon vill försvara också måste innefatta åsikter som inte delas av henne själv.

Organiserat hat är ett hot mot demokratin. Därom är vi överens. Organiserat hat – uppenbara hot mot demokratin – är också det som den senaste tiden drabbat allt fler synagogor, moskéer, vänsteraktivister, antirasister, muslimer, judar, afrosvenskar, människor med härkomst från Mellanöstern, romer och HBTQ-personer. Dessa hot mot demokratin nämner inte Skyttedal med ett ord.

De två partier som nervöst darrar vid 4-procentstrecket borde ägna sin tid åt att stärka en öppen demokrati för alla, istället för att härma ett parti som vill stänga vårt samhälle och låta demokratin bara gälla vissa. De bör dessutom minnas att väljarna tenderar att rösta på ”originalet” när andra partier kopierar en politik.

Visst kan det finnas en frestelse för den som balanserar på 4 procent att fiska i de grumliga och rasistiska vatten där det bor 13 procent. Det kan kanske ge någon procent. Men det innebär samtidigt att man stöter bort nästan lika många tidigare väljare, som inte är bekväma med den rasistiska vägen. Men ett sådant byte av väljarbas är riskabelt, inte minst eftersom populistiska och rasistiska väljare är rätt flyktiga. Minns T.S. Eliots ord om att den som ingår äktenskap med tidsandan, riskerar att bli änkling i nästa generation.

Göran Hägglund må ha strukit gud ur KDs vokabulär, men förhoppningsvis finns där fortfarande en bas som vill låta det kärleksbudskap som går igen i alla de stora världsreligionerna vara grundläggande för kommande politik: Gör mot andra, det som ni vill att de ska göra mot er. Han lämnar nu skutan innan han riskerar att bli politisk änkling. För Jan Björklund finns fortfarande vägvalet.

Vår tro är grundmurad på att det är det öppna, generösa och inkluderande samhället som bäst skyddar vår frihet och vår demokrati. Allas frihet och demokrati. Att låta påskina att hotet mot vår välfärd, mot vår demokrati, kommer utifrån skapar bara större slitningar i samhället. Och ett segregerat samhälle där olika regler gäller för olika individer är om något ett hot mot demokrati och välfärd.

 

by

Massakern i Paris. Låt inte extremister definiera vare sig muslim eller europé.

Frankrike skakas idag av en fruktansvärd massaker på medarbetare på satirtidningen Charlie Hebdo. Våra varmaste tankar går till de avlidna, de skadade och alla deras nära. I skrivande stund har tolv personer mist livet, två av dem poliser. Samma tidning har tidigare varit utsatt för bombhot och andra försök till attentat. En förklaring är dess publiceringar av satirteckningar på profeten Mohammed. I natt ska tidningen ha publicerat satiriska bilder på IS ledare. Om detta är skälet till morden är ännu oklart.

En sådan här horribel massaker måste självfallet fördömas av alla med största kraft. Det som hänt ska inte kunna hända.

Det som tar de många åratal att bygga upp, kan av de få raseras på ett ögonblick. Det gäller vare sig gärningsmännen heter Vilks, Behring Breivik, Atta al-Sayed, al-Hazmi eller Abdulwahab.

Dåden i Paris sker samtidigt som Europas mörkaste sidor gör sig påminda: I Tyskland har upprepade marscher hållits i flera städer, mot ”islamisering av västvärlden”. Under rubriken Pegida, Patriotische Europäer gegen die Islamisierung des Abendlandes – patriotiska européer mot islamisering av väst – har tusentals tyskar enats i ultranationalistisk iver och i sin avsky mot muslimer. Att bevara tysk ”judisk-kristen kultur” är ett av huvudmålen för det löst sammanhållna nätverket. Tyska flaggor såväl som saxiska och romerska syns bland demonstranterna, utöver rent antimuslimska plakat.

Kanske har det skämtsamma twitterkontot ”The good God above” allra bäst uttryckt den olust marscherna väcker:

Dear Germany,

Your anti-Muslim marches are similar to the anti-Jewish marches you had before the Holocaust.

Please stop.

God

Ibland är humor avväpnande. Men situationen är skrämmande. Lyckligtvis har även stora motdemonstrationer mot Pegida hållits i Tyskland, som även de samlat tiotusentals. I måndags släcktes Kölns domkyrka ner, till stöd för landets muslimer.

Angela Merkel gick igår ut i starka fördömanden mot marscherna. Hon bad det tyska folket att inte delta i anti-muslimska demonstrationer och att inte lyssna på dem med ”hat i sina hjärtan”. Det är kanske inte varje dag jag och Angela Merkel gör gemensam sak, men jag hoppas innerligt hennes ord kan klinga högt, tvärsöver Europa – religiös intolerans har ingen plats i det moderna samhället. Det är en självklarhet.

I Stockholm och flera andra svenska städer hölls i helgen likaledes stödmanifestationer för moskéer och muslimska församlingar, efter att flera svenska moskéer blivit utsatta för attentat. Socialdemokrater för tro och solidaritet var en av medarrangörerna till stöddemonstrationerna.

Dagens hemska attack lär inte göra det lättare för Europas muslimer. Det gör det nu extra viktigt att inte låta de som vill se ökade schismer, de som vill odla motsättningar, få mer luft under sina vingar. Vi får aldrig vika oss för någons hat, någons terror.

Det är nu av största vikt att inte låta våldsförhärligande extremister definiera vare sig islam, muslimer eller tyskar, svenskar, européer eller något annat. Nu är det hög tid att enas kring allas mänskliga rättigheter.

by

Björn Söder kränker mänskliga rättigheter

Med sorg lyssnade jag ikväll till Aktuellts intervju med sverigedemokraten och andre vice talman Björn Söder, efter hans uppmärksammade uttalande att samer och judar inte tillhör den svenska nationen.

Hans uttalande är en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheter som antogs av FN:s generalförsamling 10 december 1948. I den andra artikeln slås fast: ”Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt.”

Den allmänna förklaringen växte fram som ett civilsationens svar på de övergrepp som skett under andra världskriget, som hade sin grund i precis de tankar som Sveriges andre vice talman ger uttryck för. Att nationen formas av en ras, en religion, ett språk och uttrycker enfald. Efter det har vi arbetat hårt för att få nationerna att bli geografiska enheter vars uppgift är att erbjuda alla som bor där demokratiska och mänskliga rättigheter på lika villkor.

Detta fundamentala – eller som det uttrycks i första artikeln: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter  – utmanas nu också från en parlamentariker som anförtrotts att som andre vice talman  vara demokratins väktare. Det är inte OK.

Det finns fyra vägar som är prövade för att hantera det växandet hotet från högerextremism och fascism.

Det första är Weimarrepubliken där socialdemokratin och högern försökte upprätthålla den traditionella konfliktlinjen och ignorera det växande hotet. Där blev det flera extraval, men resultatet känner vi.

Det andra är t ex Norge och Danmark där man bjudit in extremismen i regeringsvärmen, för att hoppas att ansvar får det extrema att bli mindre extremt. Det har istället förändrad hela samhällena i rasistisk riktning. Vi fick i Aktuellt ikväll facit för att detta har relevans också för det svenska talmansvalet.

Det tredje är en stor koalition, som leder till att oppositionen blockeras och att småpartierna gynnas på de storas bekostnad. För de partier som axlar regeringsansvaret skulle detta vara förödande – för att hantera extremismen blir det en kamp mot klockan.

Det fjärde är att som alliansen nu föreslår ändra regelverket så att minoriteter kan blockera majoritetsviljan. Detta är ungefär lika begåvat som de socialdemokrater som i region Skåne taktikröstade på Sverigedemokraternas budget för att säkra den egna budgeten i slutröstningen. Att manipulera demokratin är att direkt gå demokratins motståndare till mötes.

Det femte och oprövade vägen handlar om att söka det samarbete som är möjligt för att nå majoritet i riksdagen. Då är det vi eller moderaterna som ska vara regeringsbildare och som läget ligger idag, och med all säkerhet efter ett extraval, kommer miljöpartiet att behöva vara del av en sådan lösning.

Vi kan välja vårt förhållningssätt till miljöpartiet och som jag ser det har vi allt att vinna på att tydligt betrakta dem som ett parti till vänster och rätt mycket att förlora på att distansera oss.

Vår möjlighet att leda en regering efter det extraval som kommer allt närmare som lösning på den akuta kollapsen ligger i att tydliggöra den ideologiska skiljelinje som finns i att gå mot ett mera eller mindre jämlikt samhälle. Här delar vi vision med miljöpartiet, men vi måste driva skiljelinjen på ett sådant sätt att vi inte förstör möjligheterna till samarbete med mitten. Fokus måste ligga på sakfrågorna. Vi ska hata orättvisorna och det sönderfallande samhället mer än alliansen. Vi vill ena Sverige till ett långsiktigt hållbart samhälle för alla.

 

by

Attacken på RSFU slår mot det öppna samhället

Det är i år 40 år sedan Sverige införde fri abort. 40 år av kvinnors rätt till sin egen kropp och att själva få besluta om hur de ska hantera oönskade graviditeter. 40 år kan vara en livstid, men också en mycket kort tid.

Inför valet i höstas försökte Kristna Värdepartiet lansera abortmotstånd som en enfrågeidé för sitt parti. Sverigedemokraterna, SD, gick som enda riksparti till val på att inskränka aborträtten. Samtidigt körde Ja till livets lastbilar med bilder på aborterade foster runt i landet och barnmorskan Ellinor Grimsmark gjorde sitt eget liv till politik genom att utbilda sig till barnmorska på ett landstings bekostnad, bara för att dra samma landsting inför domstol för sin rätt att vägra uppfylla kvinnors rätt till hälsa.

Rätten för kvinnor att få avbryta en oönskad gravitet kan bara uppfyllas om sjukvården och dess medarbetare är införstådda med att rätten till hälsa väger tyngre än individens samvetsfrihet. Individens samvete ska respekteras, men i dessa fall följer det ett ansvar att söka sig till en annan del av vården.

I helgen attackerades i Stockholm en filmvisning om aborträtt. Filmvisningen arrangerades av tidningen Ottar och RFSU, för att manifestera 40 år av svensk aborträtt. Tre maskerade män trängde sig in i lokalen, rökbomber slängdes in, filmvisningen fick stoppas och alla evakueras. Ingen skadades, men polisen ser allvarligt på det inträffade.

I oktober förra året gjordes en liknande attack. Den gången var det en utställning arrangerad av Läkare utan gränser om flyktingläger i Sudan, som rökfylldes och fick utrymmas. Två maskerade män lämnade då flygblad tillsammans med rökbomberna. Flygblad för nynazistiska Svenska motståndsrörelsen.

Strax därefter kom de nazistiska attacker på den fredliga demonstrationen i Kärrtorp som uppmärksammades stort.

–     Vi går mot ett valår och det är inte bara antirasister som är måltavlor för de här rörelserna. Hela det etablerade samhället med media, rättsväsende och politiker är deras fiender, sade företrädare för Expo då.

Nu står vi inför ett val igen, det extraval som ska utlysas till mars 2015.

I höst har också flera läger där fattiga EU-migranter bosatt sig, många romer, attackerats. I ett av fallen dog en man av brandskador. På mer ljusskygga nätforum har attackerna mot romerna hyllats. Flera kartläggningar av romska läger har också synts i samma forum.

Utan att lägga för stor vikt vid dessa nätforum kan de förstås ses som ekokammare av de fysiska attackerna. Efter bomben mot helgens filmvisning syns flera hyllningar av dådet och uppmaningar om att alla feminister, ”kvinnliga förrädare”, ska våldtas innan de dödas. Ja, RFSUs manifestation av kvinnors rätt till sin egen kropp blev så magstark att företrädare för organisationen Nordisk ungdom t.o.m. öppet twittrar: ”Skönt att det faktiskt finns ett abortmotstånd i Sverige! Abortfestival… Sjuka människor”.

I samma typ av forum önskas att ”nationsfiender” döms till dödsstraff utan rättegång. Det sistnämnda gällde även förre statsminister Reinfeldt, efter att han i helgen i dansk press menat att Sverige har plats för många fler flyktingar.

Gemensamt för dessa attacker och alla uttalandena av det här slaget är att de kan ses som utslag av djupt konservativa strömningar, som har en 1930-talsliknande perverterad syn på nationen, kyrkan och folket av ett blod. Dessa strömningar kan i sin tur ses som en undervegetation till den ultrachauvinism som Sverigedemokraterna står för. Utan ett starkt SD, kan heller inte de mer våldsbenägna fascisterna få syre.

Medan vi andra tycks fastna i infekterade diskussioner om hur vi ska benämna ett parti med nazistiska rötter som inte accepterar alla människors lika värde och aktivt vill inskränka mänskliga rättigheter samt vad ansvar för landet och dess budgetstyrning innebär, så lämnar vi spelrum åt demokratins söndrare. För det är ju det de är – demokratins söndrare. Både de anonyma män som attackerar filmvisningar, bränner tältläger och de kända som står i vår riksdag och fäller varje försök att bedriva en generös och solidarisk politik.

Tidigare i år skrev jag, med anledning av kristna värdepartiets likheter med den amerikanska kristna extremhögern, att det krävs ett samhälle med utbrett demokratiskt missnöje, massivt politikerförakt och ekonomiskt kaos för att kunna få stöd för den typen av extrema politiska visioner. Jag skrev att ”Sverige är tack och lov alldeles för politiskt civiliserat för att bistå med den jordmånen.” Idag ser jag mig omkring i det parlamentariska kaos SD knuffat ner oss i och tvingas med sorg revidera detta.

Solidaritet, humanism och mänskliga rättigheter är begrepp samhället måste kunna samlas kring. Att behöva skriva det 2014, snart 15, känns närmast bisarrt.

by

Hastig budget behöver finslipas nästa år

Den rödgröna regeringen har nu suttit vid makten en månad. Jämfört med den alliansregering som tillträdde för åtta år sedan har det varit en månad av stabilitet, trots en del normala inkörningsproblem.

Det stora uppdraget har varit att presentera en ny budget, som trots begränsad tid, förhållandevis litet manöverutrymme och komplicerat parlamentariskt läge ska ange en ny kurs mot framtiden. Det har regeringen lyckats med.

För första gången på åtta år har vi en budget som bidrar till att minska klyftorna istället för att öka dem. Skola och omsorg tillförs mer resurser, istället för att slimmas och dräneras. Och väsentligt ökade ambitioner kring globaliseringens stora utmaning att minska arbetslösheten.

Från Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har vi mycket att vara glada över i det budgetförslag som lades fram. Detaljerna framgår i vår budgetkommentar som finns på hemsidan.

Samtidigt måste vi konstatera att budgetprocessen i det pressade läge regeringen hade rymmer beslut som kommer att behöva korrigeras nästa år, för att undvika att barn far ut med badvattnet.

Ett sådant exempel är den föreslagna utfasningen av stödet till Medelhavsinstituten i Rom, Aten och Istanbul – tre institut som levererar mycket kultur, bildning och relationer för förhållandevis lite pengar. Här har regeringen redan aviserat vikten av att titta på detta igen.

Ett annat exempel från Utbildningsdepartementet är utfasningen av stödet till svenskundervisningen för elever utomlands, där minst en förälder är svensk medborgare och språket används i hemmet. I likhet med Medelhavsinstituteten är detta i statsbudgeten små pengar som fungerar som viktiga investeringar för framtiden.

I en alltmer globaliserad värld blir de barn som växer upp med ett ben i det svenska sammanhanget och ett ben någon annanstans framtida nyckelpersoner som kan bidra till nya näringar, relationer och utbyten. Men det fordrar att man får möjlighet att utveckla båda eller alla sina identiteter.

De svenska skolorna utomlands drivs i huvudsak med ideella resurser, men där statsbidraget är viktigt för att upprätthålla kvalitén i undervisningen. Indragna statsbidrag riskerar bidra till att flera av dessa stängs och att elever hänvisas till det ena benets provinsialism. Detta blev effekten när Norge för något år sedan genomförde liknande begränsningar.

Samfunden har också reagerat kraftigt på de föreslagna neddragningarna av statsbidragen till trossamfund med 40 procent.

Den förra regeringen hade inledningsvis en mycket ansträngd relation till samfunden eftersom statsminister Fredrik Reinfeldt vägrade träffa dess företrädare med hänvisning till att han såg dem som ett särintresse. Stefan Attefall, som ansvarig minister, rätade upp den relationen, såg till att lägga fler samhällsuppdrag till Nämnden för statligt stöd till trossamfunden, SST, och dessutom höja de anslag som legat still under många år.

Den rödgröna regeringen har en statsminister som gärna möter samfundsföreträdarna. Kulturministern har, med bakgrund i sitt tidigare engagemang, goda möjligheter att stärka relationerna. Men det förutsätter att anslagsprioriteringarna är begripliga också för samfunden.

Det försvar som Miljöpartiet anfört för neddragningarna är att också detta anslag måste bidra för att återställa de hål i välfärden som skapats under de borgliga åren. Det är visserligen riktigt att trycket på samfundens sociala ansvar ökat under senare år och att det bland kyrkorna finns en stark önskan om mer resurser till de mest utsatta i samhället.

Problemet är att samfundens arbete för utsatta, för integration, demokrati och mot rasism är mycket framgångsrikt och kostnadseffektivt. De cirka 30 miljoner vi talar om är för lite för att göra ordentliga avtryck i statliga nyprioriteringar, men att ta bort dem skapar stora hål för de mest behövande. Därför kommer inte samfunden att vara sig förstå eller acceptera argumentationen, utan snarare se det som en politisk önskan till starkare statlig styrning i relation till civilsamhället och oförmåga att förstå religion.

Religion blir alltmer polariserat och den spänning mellan Reinfeldt och Attefall som fanns i den förra regeringen, finns självklart också inom både Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Några ser religion och trossamfunden som ett begränsat särintresse, medan andra kan ses dess betydelsefulla samhälleliga roll.

Från vissa samfund och civilsamhälle finns också kritik över att den begränsade avdragsrätten för gåvor försvinner, vilket också innebär minskade inkomster. Här finns det ett ideologiskt argument att det är demokratin som ska besluta om samhällets prioriteringar, inte individers plånbok. Detta är ett relevant argument i sammanhang med stora möjligheter till skatteavdrag, som t ex USA. Den begränsade avdragsrätt vi haft i Sverige har dock inte påverkat samhällets prioriteringar. Däremot har den bidragit till lite mer resurser till samhällsnyttig verksamhet. Det finns därför skäl att titta lite mer pragmatiskt också på denna fråga.

Gemensamt för dessa budgetposter är att de har goda möjligheter att rättas till i en normal politisk process. Denna gång stängde tabellverket för budgeten 6 oktober, första vardagen efter regeringens tillträde. Fackministrarnas möjligheter att ta strid för sina respektive områden var mycket begränsad. Och det är precis i den typen av strid som komplexiteten blir synlig.

När politiska frågor reduceras till budgetteknik finns alltid risk att snålheten bedrar visheten och driver slutresultatet i traditionell, kortsiktig eller provinsiell riktning.

Det finns dock en post, som också kritiserats starkt av det engagerade civilsamhället, som är både större och som rymmer mer av tydliga politiska motsättningar. Det är den ökade avräkningen av kostnaden för flyktingmottagande från biståndet. Den ökar till 8 miljarder kronor eller drygt 20 procent av biståndsanlaget. En mycket hög andel med internationella mått mätt och väsentligt mer än innevarande år.

Också här har självklart den snabba processen och det stängda tabellverket spelat in, förstärkt av en minister som är ny på området från ett parti som saknar regeringsvana. Men till bilden hör också en förväntat ökad anhopning av asylsökande nästa år p g a kriget i Syrien och Irak, samt att beräkningsgrunderna för BNI ändrats, så att det finns ett upplevt större utrymme inom enprocentsramen.

Det finns generösa avräkningsregler inom OECD:s s k DAC-kriterier, men i slutändan är det alltid en rimlighetsbedömning som politiken måste ta ansvar för. Enprocentmålet riskerar att tappa i trovärdighet om allmänheten upplever anslaget som en budgetregulator. Det räcker därför inte att argumentera hem biståndet med budgetmålet om en procent. Det måste finnas tydliga politiska visioner och kommunikation om vikten av att ta ansvar för utveckling, fattigdomsbekämpning och global fördelning.

Med tanke på att Sverige nästa år satsar åtta miljarder av biståndsmedel på flyktingmottagande är det också nödvändigt att titta på asylpolitiken ur ett biståndsperspektiv. Hur kan flyktingmottagande bättre bidra till utveckling?, är den viktiga fråga att ställa för att i längden motivera en acceptans för avskrivningar.

En sådan åtgärd vore att erbjuda utbildning från dag ett i asylprocessen. Idag tvingas asylsökande vänta på sitt permanenta uppehållstillstånd för att komma in i utbildningssystemet och få rätten att arbeta. Med ett utvecklingsperspektiv går det att motivera utbildningssatsningar även för dem som inte får asyl och tvingas återvända, förutsatt att det är till utvecklingsländer.

Då kan asylprocessen bli en del av utvecklingsarbetet. Dessutom skulle det minska risken för att människor tappar självförtroende, kreativitet och ansvarstagande i långdragna asylprocesser präglade av sysslolöshet.

by

Palestina erkänt i elfte timmen

Idag erkänner Sveriges regering Palestina. För många av oss som följt och arbetat med denna konflikt genom åren känns det nästan högtidligt. Ett symboliskt, men viktig steg, för att i elfte timmen rädda möjligheten till en tvåstatslösning.

Utrikesminister Margot Wallström argumenterar väl kring de folkrättsliga förutsättningarna för regeringens beslut. De klassiska kriterierna för erkännande, från kalla krigets tid, var ett folk, ett territorium och en regering som har kontroll över detta.

Här finns ett folk. Här finns också ett territorium. I väntan på ett fredavtal som i detalj mellan parterna ska kunna fastställa de exakta gränserna, är det rimligt att gå tillbaka till Säkerhetsrådets resolution 242 och de gränser som gällde före sexdagarskriget 1967.

Här finns också en regering. Det diskussionen främst handlat om är att regeringen inte har full kontroll över territoriet. Detta beror dock inte på palestinierna utan på den israeliska ockupationen av Västbanken, inklusive Östra Jerusalem och blockaden av Gaza. Det är inte rimligt att låta ett folkrättsbrott ge folkrättsliga argument mot ett erkännande.

Margot Wallström jämför med de tidigare svenska erkännandena av Kroatien 1992 och Kosovo 2008 – båda under borgliga regeringar – där det också fanns starka politiska skäl till erkännande för att stimulera en positiv utveckling till reell självständighet.

De israeliska reaktionerna var starka på den svenska regeringsförklaringen. Man kallade det svenska agerandet för unilateralt. Samtidigt har man i mellantiden unilateralt fattat beslut om nya israeliska bosättningar på den ockuperade Västbanken. Ett beslut som ytterligare bekräftar nödvändigheten av det svenska regeringsbeslutet idag.

Tiden håller på att rinna ut för en tvåstatslösning. Då återstår en enstatslösning. En sådan måste ge lika demokratiska och medborgliga rättigheter för alla människor som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden. Något annat skulle innebära en apartheid-modell, vilket inte längre är acceptabelt för världssamfundet, och därmed slutet för  idéen om en judisk stat – ett hemland för det judiska folket efter det fruktansvärda lidande som drabbade judarna med kulmen i Förintelsen under Nazityskland.

Det svenska regeringsbeslutet idag är därför lika mycket ett värnande om Israel som en judisk stat som Palestina.

Margot Wallström lyfter också fram vikten av den palestinska enhetsregeringen, som bildades strax innan Gaza-kriget i somras, och försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah. Detta ger ökade förutsättningar för en fungerande palestinsk kontroll, framför allt på Gaza.

Den svenska regeringens erkännande banar också väg för efterföljelse, inte minst från andra EU-länder. Vi har redan noterat ett beslut i denna riktning i det brittiska underhuset. Här kommer det att behövas mycket av folkrättslig fasthet, politiskt initiativförmåga och diplomatisk kreativitet.

Det är också här vi kommer att se skillnaden mellan en regering som har en klar linje och agenda, och en som vandrade mellan de maktpolitiska hötapparna – mellan Wallström och Bildt.

by

U-båtar inget argument för Nato

När den svenska ubåtsjakten startade i helgen var jag i USA. Så det var först när jag idag landade som jag fick en klar bild av det upphetsade diskussionsklimat som underrättelseoperationen i Stockholm skärgård orsakat.

I USA skymdes ubåtarna av en upphetsad diskussion om ebola. Åtta personer har smittats, två av dem på grund av bristande rutiner vid ett sjukhus. En har dött.  Men myndigheterna har koll och det borde inte finnas någon anledning till oro.

Trots det tvingades presidenten gå ut och säga att hysterin kring ebola är ett större hot än sjukdomen. I kraven på åtgärder tas flygplan ur trafik, båtar får inte gå i hamn och inreseförbud reses för människor från Västafrika. Amerikaner ändrar beteende. Slutar ta varandra i hand, ställer in resor och köper skyddsdräkter till Halloween.

Rädslan för ebola var också ett stort samtalsämne bland gästerna på det bröllop jag besökte. Jag försökte som rationell svensk jämföra riskerna med trafikolyckor eller väpnat våld, som inte minst i USA är rätt allvarliga och som, mer än ebola, borde stimulera till ändrat beteende eller politiska åtgärder.

Men jag insåg snart att detta inte handlar om rationalitet. Och efter en dag i den svenska politiska diskussionen om u-båtar, ser jag vissa paralleller, både med ebola i USA och med den svenska ubåtsdiskussion jag hade att förhålla mig till som ung journalist för 30 år sedan.

Jag vet inte om det finns några u-båtar, nu heller. Och om det finns vet jag inte var de kommer ifrån. Men det jag är övertygad om är att detta är frågor som kräver långsiktighet i säkerhetspolitiska perspektiv, kyla och en god utrikespolitisk och diplomatisk hantering. Därför blir jag fundersam när så mycket av diskussionen handlar om marin upprustning och svenskt medlemskap i Nato.

Jag ifrågasätter inte det svenska behovet att värna vår territoriella integritet.  Det är en viktig del av vår säkerhetspolitik. Men det som framför allt gör oss säkra är en politik som säkrar en fredlig utveckling i vår omvärld. Det som Olof Palme brukade beskriva som den första försvarslinjen.

Det finns ingen seriös rationell bedömare som påstår att Ryssland skulle förbereda ett krig mot det militärt alliansfria Sverige. Däremot finns det en risk, som, även om vi ska göra allt för att minska, vi inte kan bortse från – att den ökade spänning som följt av Rysslands agerande i Ukraina kan leda till ökade motsättningar mellan Ryssland och Nato.

I ett sådant läge kan det ställa ytterligare krav på den svenska förmågan att värna vår territoriella integritet – oavsett vilken sida som skulle vilja utnyttja det. Ett sådant läge skulle öka betydelsen av alliansfriheten, både för vår egen handlingsfrihet, men också för Nato. Militär uppladdning och förenklad säkerhetspolitisk armkrok minskar vår säkerhet och vår politiska handlingsfrihet.

Men många av dem som ropar på Nato som svar på marinens underrättelseoperation gör det av övertygelse snarare än desperation. På SVT nyheter skriver Unga Liberaler på tisdagen att ”ett svenskt medlemskap leder delvis till en avskräckningseffekt, men även till ett ideologiskt ställningstagande som gynnar både Sverige och andra NATO-intresserade länder.” Likaledes liberala fd EU-minister Birgitta Ohlsson talade för en tid sedan samma klarspråk när hon förklarade att ”Nato är en försvarsallians, men också en ideologisk allians för att säkerställa liberala samhällssystem”.

Det är alltså ett ideologiskt ställningstagande de vill göra, folkpartiet & co, mindre ett försvarspolitiskt grundat.

Kanske är det här någonstans som det blir som tydligast: värdet av att i säkerhetspolitiska sammanhang hålla huvudet kallt, att inte låsa fast sig vid gamla idéer om renlärig ideologi som prompt skiljer höger från vänster och öst från väst. Det som avgör säkerheten för våra barns framtid måste bygga på djupare analys och mer långsiktig framförhållning än så. Och på viljan av att skapa en säkrare värld – för alla – inte på att fortifiera samhällen som passar den egna ideologin.

Fredrik Reinfeldt har kanske något förvånande varit en garant för en besinningsfull hållning gentemot ett Nato-medlemskap. Reinfeldt brukade använda formuleringen ”Mitt parti vill att vi skall gå med i Nato” i debatter och Moderaternas partistämma röstade igenom beslutet om Nato-medlemskap mot partistyrelsens vilja. Med Reinfeldt ur vägen skriver nu två moderata försvarspolitiker, Wallmark och Widegren, självklart att M ser det som ett naturligt steg att söka medlemskap i Nato.

Nato-förespråkarna utgår från att det är ryska ubåtar som just nu syns i vår skärgård, att Ryssland är en självklar fiende. Det är förstås lätt att dras med, när mediabevakningen just nu är rena himmelriket för alla med en pojkrumsfascination för nyputsade korvetter, underrättelsetjänst och upphetsade repriser på kalla kriget-spekulationer. I en komplex samtid är det lockande att se tydliga fiender (om än på ett suddigt foto) och klara gränser mellan gott och ont. Mellan väst och öst.

Men kalla kriget ÄR slut. Vi har inte längre – hur gärna de liberala hökarna än vill det – en tydlig gräns mellan ett gott liberalt väst och ett ont kommunistiskt öst. Vår värld blir sannerligen inte säkrare av att skapa fler gränser. Vi behöver snarare se ett ökat samarbete över gränser. Det gäller inte bara mellan tidigare västländer, utan globalt och inte minst i vårt närområde. Även med Ryssland, i synnerhet mot bakgrund av deras folkrättsbrott i Ukraina och agerande mot sina grannar. Det är ju nu god utrikespolitik behövs mer än någonsin.

Att som folkpartisterna vilja måla upp ett samlat ”ideologiskt liberalt samhällssystem” för att markera yttre gräns mot Ryssland – inte bara politiskt utan även mentalt och kulturellt – det vore en säkerhetsmässig blunder som skulle kunna få stora negativa effekter. En fiendedualism skulle skapas och stärkas.

Och att som de unga folkpartisterna tala om Nato som ”avskräckningseffekt” riskerar att få motsatt effekt för oss. Dessutom baseras denna avskräckning ytterst på kärnvapen. En typ av vapen som om något riskerar vår säkerhet. Globalt eller varhelst dessa omöjliga vapen riskerar att komma till användning.

Nobelkommittén kritiserades i år för att fredspriset inte gick till någon som gjort något för freden ”på riktigt”. Men det kritikerna missar är att säkerhet och fred självklart byggs av civila insatser, som demokrati, utbildning, diplomati, handel, förtroendeskapande åtgärder och konfliktförebyggande arbete.

Trots många presskonferenser och journalistisk yra vet vi inte exakt vad som sker i vår skärgård. Vi måste hålla huvudet kallt och analysera händelserna ordentligt, när vi vet mer om vad som sker. Det finns förstås gott om tankar och konspirationsteorier om vad ubåtarna skulle kunna vara, om inte de är ryska. Men som argument för ett svenskt Natomedlemskap spelar det ingen större roll vilket språk som talas under vattenytan.

Därför är jag glad åt regeringsförklaringens klarspråk: Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte söka medlemskap i Nato.

by

Andras dolda agendor och egna sanningar

Nalin Pekgul gör uppseendeväckande anklagelser mot Mehmet Kaplan, nytillträdd minister i den s-ledda regeringen, samtidigt som hon själv ger ut en bok. Pekgul skyller bostads- och stadsutvecklingsministern för att ha en dold, islamistisk agenda. Hennes egen agenda, utöver att sälja fler böcker, tycks vara att ge röst till den alltmer högljudda kören av religionsfientliga. Trist. Nalins röst hade behövts bland oss som hellre ser gemenskap än motsättningar.

Som partikamrater, och som troende, vill vi gärna be Nalin Pekgul att fundera över vilket samhälle hennes anklagelser kan bidra till.

Vår politiska vision är ett öppet samhälle där alla är likar, om än inte lika. Den bygger på mänskliga rättigheter, där religionsfrihet är en. Vår frihet bygger på allas frihet. Den som i sin nit att förändra samhället samtidigt misstänkliggör andra, riskerar att istället förändra själva visionen om det öppna, fria och jämlika samhället.

När Åkesson & co talar om invandrare som roten till allt ont är det oftast muslimer de menar. Sedan den 11 september 2001 är muslimer som måltavla om inte legitimt, så åtminstone lättare att komma undan med. I ambitionen att stoppa risker och förövare, tenderar vi att kväsa just det öppna samhälle vi säger oss försvara.

Med SD har vi fått del av mönster som syns i hela den traditionellt kristna världen – politiska partier som hämtar näring ur muslimofobi och muslimhat, parat med antisemitism. För att smutskasta denne ”andre” används gamla hotbilder om världsherravälde osv. Under McCarthy-eran i USA användes samma typ av teorier om katoliker, med Kennedy som påstådd del i en katolsk sammansvärjning.

Att påstå att Kaplan har en ”dold agenda” är samma gamla unkna teorier och hotbilder om ”den andre”.

Och när Nalin Pekgul gör en provocerande jämförelse mellan Kaplan och Jimmie Åkesson, skriver hon in en skillnad mellan muslimska kvinnor och ungdomar och ”svenskar”. Som om muslimerna inte vore svenskar? Hennes sätt att göra skillnad är talande för motsättningar som finns – och som Pekgul tyvärr spär på.

I Sverige är den sekulära normen så stark att religiositet i sig är ett rött skynke för den som letar motsättningar och syndabockar.

Alice Bah Kuhnke, ytterligare en nytillträdd troende minister, har sagt att hon får som mest hatbrev när hon talar om sin kristna tro – och då, tillade hon, är hon ändå både svart och kvinna. Föreställ er då att vara muslim.

Men att vara troende är en del av det moderna och framtida Sverige. Tron har en enorm kraft att skapa gemenskap. Vi vinner inget på att söka undertrycka den. Tvärtom. Våra olika religiösa traditioner manar oss till respekt för varandra. I strävan efter ett samhälle som genomsyras av denna respekt är dialog nödvändig

En vänstertradition är därför sökande. Den kristna högern, precis som islamismen, utger sig istället för att äga sanningen. Nalin Pekgul beter sig här precis som de islamister hon varnar för: Hon vill drämma sin egen sanning i skallen på oss andra.

Det är fel väg att gå om vi vill försvara det öppna och jämlika samhället. Motsättningar ska motarbetas, inte odlas.

Peter Weiderud, förbundsordförande

Mariam Osman Sherifay, styrelseledamot

Socialdemokrater för tro och solidaritet

Bli medlem - klicka här!