Close

Tag Archive for: socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Jonas Magnusson om de ensamkommande: ”Det handlar om socaldemokratins själ”

Jonas Magnusson, ledamot i Förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet och distriktsordförande i STS i Jönköping höll på lördagen tal vid Medborgarplatsen, till stöd för de utvisningshotade ensamkommande.

Talet spelades in av liberala riksdagsledamoten Christina Örnebjär och kan ses här.

Du kommer som en flykting över bergen,
Du följer oss dit ingen annan når,
Du är den sång om livet som jag glömde
Den sanning jag förrådde dag för dag
Jag svek mig själv, den spegel som jag gömde
Bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bliv kvar hos mig, det mörknar!
Och kanske ljusnar det på nytt igen,
Ditt liv ska bära mig, jag hör en koltrast,
Som sjunger timman innan gryningen
– Ylva Eggehorns kloka ord i det som blivit en svensk psalm.

Det handlar ytterst om socialdemokratins själ när våra medlemmar nu går hen ur huse och reagerar. Det är värderingar om rätt och riktighet, om alla människors lika värde, om att alltid se människan som riskeras. Hos oss är det inte längre bara Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, S-kvinnor, SSU, och S-studenter som reagerar. Det är vanliga socialdemokrater, våra S-föreningar, arbetarekommuner och partidistrikt. Det är fackliga föreningar. Kort sagt kärnan i det socialdemokratiska engagemanget som står på spel.

De ställer sig sida vid sida med er idag. Det civila samhällets organisationer och kyrkor. Rädda Barnen, Amnesty International, Unicef Sverige, BRIS, Sveriges stadsmissioner, Svenska Kyrkan, Equmeniakyrkan, Pingströrelsen, Godemansrörelsen, socialsekreterare, lärare och förskolelärare, vårdarbetare, och rättsläkare, poliser.

Vi i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet välkomnar stödet i denna fråga och i denna kamp från Liberaler, Centerpartister, Miljöpartister och Vänsterpartister och enskilda aktiva i Kristdemokrater från exempelvis Jönköpings län.

Ett särskilt tack idag här och nu till den liberala riksdagsledamoten Christina Örnebjär. Särskilt gott, detta år, då det är 100 år sedan vi från Socialdemokraternas och Liberalernas sida, i starkt motstånd från dåtidens makthavare i den svenska högern, tillsammans kämpade igenom den allmänna och lika rösträtten i Sverige. Tack, Christina!

Vi säger alla samfällt: I denna fråga har regeringen gjort fel. Som socialdemokrat är det då min skyldighet att säga: Vi har gjort fel, nu måste vi göra rätt!

Kärnan i frågan handlar om följande:

Barn, människor, kom till Sverige under en mycket tuff tid i sina hemländer, i Afghanistan, men även i världen som helhet, som 14-15-16- 17-åringar. Pga en stor och tuff arbetssituation hos Migrationsverket, våra myndigheter och välfärdsinstitutioner, för så var det, hinner många fylla 18 år innan processen är klar.

Då bedöms de, inte som varande den ålder de hade när de sökte, utan enligt den ålder de hade när bedömningen var klar. Och detta påverkar. Det utgör i själva verket en katastrofal skillnad. En skillnad på en framtid med ljusnande möjligheter i ett på alla sätt växande Sverige, eller en framtid av desperation, utsatthet och hot mot liv, tro, hälsa och utveckling. En skillnad från att runt 80-90% får stanna, eller om hen är 18, 15-20%. Detta är problemets kärna.

Naturligtvis finns det många andra aspekter, med i sig långa handläggningstider och väntan, osäkra försök till bedömningar av vilken ålder människor har, bristande kunskaper i det svenska samhället om tro, som drabbar exempelvis konvertiter och deras hotbild i sina hemländer och här, men även i vid mening situationen för judar, muslimer och kristna i ett av världens mest sekulariserade länder, där ovanan vid religiösa människor vuxit sig stark. Vi har det djupt allvarliga säkerhetsläget i Afghanistan för de flesta där.

Låt oss göra några saker klart:

Det är inte tillfälliga opinioner som ska få människor att stanna
Det är inte de som etablerar sig framgångsrikt på svensk arbetsmarknad som ska få stanna.
Det är inte ett fixt antal människor som ska få stanna.

Det är humanismens princip, nedkokad i den individuella asylrätten som ska ges uttryck för. Det görs bäst genom ett domstolsförfarande, som ska ges de bästa förutsättningar vi kan uppbringa, som är det bästa sätt vi idag har, som ska avgöra vilka enskilda människor som ska få stanna. Här finns, milt uttryckt mycket att göra av förbättring!

Men politiken har ett ansvar att ge rätt förutsättningar. Det är därför vi har folkstyre. Regeringen är den yttersta garanten för att det ska fungera att göra rätt oftare än vi gör fel. Att ta det ansvaret är regeringens, mitt partis, och Miljöpartiets just nu. I förtroende givet av folket.
Vi i socialdemokrater för Tro och Solidaritet är sökare. Som kristna, muslimer och judar, ser vi att Gud är den ende som har och äger sanningen. Vår uppgift är att ständigt söka den. Inte äga den. Det ger oss en stabil kärna av ödmjukhet. Också i dessa tider då den viktiga frågan om ensamkommande ska lösas. Vi behöver klokskap.

Vi har en uppgift att medan vi går här på jorden, på samma jordklot, sittande i samma globala båt, att göra livet för oss själva och varandra så drägligt det kan bli. Att se alla fantastiska människor, var och en som hen är. Att bidra. Att lyfta människan och varandra. Att se det som en del kristna kallar helvetet, redan där det finns idag på jorden, och göra vad vi kan för att lindra nöd. Så gott vi kan. Varken mer eller mindre. Detta är trons kärna.
Därför avslutar jag med den helige Franciskus bön om sinnesro. Och tackar därmed för min möjlighet att vara närvarande bland er idag. Alla härliga människor fyllda av kamp, men klokskap. Dessa två. Kamp och klokskap. Något som min partiledning också har förmåga till. Låt oss nyttja det möjlighetsfönster som en samlad folkrörelse öppnat på vid gavel. Nu.

Gud, ge mig sinnesro,
Att acceptera det jag inte kan förändra,
Mod att förändra det jag kan,
Och förstånd att inse skillnaden.

by

50 års ockupation: Gör religion till verktyg för fred

Israel måste avbryta sin illegala bosättningspolitik, alla parter i konflikten måste ta avstånd från pågående brott mot folkrätten, och ett dialogarbete behöver utvecklas för att ta vara på religion som verktyg för fred och försoning i Mellanöstern, skriver förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet i ett uttalande.

Det är nu 50 år sedan Israels ockupation av Västbanken, Gaza och Golanhöjderna ritade om kartan för konflikten mellan Israel och Palestina. I år är det även 100 år sedan Englands utrikesminister lord Balfour lovade stödja bygget av ett judiskt nationalhem i Palestina, och 70 år sedan FN föreslog en delning av det brittiska mandatet i en arabisk och i en judisk del.

Förutom landområden berör konflikten också tusenåriga religiösa traditioner, geopolitiska realiteter och mäktiga ekonomiska intressen. När frågan diskuteras måste vederbörligt hänsyn tas till de specifika och väsensskilda situationer av utsatthet under vilka såväl palestinier som israeler idag lever sina respektive liv.

Det får inte råda något tvivel om att konflikten är fundamentalt ojämlik vad gäller både graden av våldsutövning och graden av mänskligt lidande. Den israeliska högerregeringens politik slår hårt mot den palestinska befolkningen och omöjliggör upprättandet av en palestinsk stat och därmed en fredlig tvåstatslösning. Samtidigt utgör palestinska angrepp på israelisk civilbefolkning brott mot folkrätten, och bidrar till att förhärda opinionen och därmed försvåra för fredsprocessen.

Det råder stor internationell enighet om att israeliska bosättningar på ockuperade områden bryter mot folkrätten, och utgör ett oöverstigligt hinder för fredsprocessen. Staten Israel har ett ansvar att hedra resolutionen från FN:s säkerhetsråd den 24 december 2016, som med utgångspunkt i folkrätten fördömer bosättningar i Palestina. Fred måste bygga på respekt för de mänskliga rättigheter och folkrättsprinciper som är generationskamrater med staten Israel.

Konflikten kan inte lösas varaktigt utan att både politiska och religiösa dimensioner beaktas. Religiösa fundamentalister i Israel och dess grannländer, i Palestina, i Europa och USA, eldar tillsammans på konflikten och bidrar både till mänskligt lidande och till ett kraftigt destabiliserat politiskt läge i regionen.

Religion har inte bara stor betydelse för många som driver på konflikten, utan är minst lika viktig för att få till stånd en fredsprocess. Det råder ingen brist på innovativa modeller för hur människor med olika etnisk och religiös bakgrund ska kunna leva tillsammans, till exempel det pågående dialogarbete som bedrivs av Socialdemokrater för tro och solidaritet. Dessa modeller måste få större utrymme och inte minst erkännande som kraftfulla fredsskapare för att lätta fundamentalisternas strupgrepp på debatten. Så skapar vi förutsättningar för Israel och Palestina att återuppta ett levande samtal om fred och säkerhet för båda folken.

– Israel måste avbryta sin illegala bosättningspolitik.

– Alla parter måste ta avstånd från pågående brott mot folkrätten.

– Utveckla ett dialogarbete som tar vara på religion som verktyg för fred och försoning i Mellanöstern.

by

Första maj-tal för ett mer humant Sverige

Det är dags att investera framåt, stå upp mot krafterna som sliter samhället isär och sätta de humanitära värdena högst på den politiska agendan. Nu bygger vi ett jämlikt samhälle tillsammans! Detta var budskapet i årets förstamajtal från förbundsordförande Ulf Bjereld och förbundssekreterare Hans Josefsson.

Den första maj talade Ulf Bjereld i Trollhättan inför flera hundra personer, under årets paroll ”Den svenska modellen ska utvecklas – inte avvecklas”. Viktiga teman i årets tal var en human migrationspolitik, en rättvisare fördelningspolitik och dessutom kyrkovalet, i september.

Läs Ulf Bjerelds tal här!

 

 

 

Förbundssekreterare Hans Josefsson talade i ett soldränkt Skene, och berörde vikten av att motarbeta de nazister som nu får fri lejd på svenska gator: ”När högern svajar, låt det stå klart att vänstern aldrig någonsin ska bidra till att göra de bruna krafterna rumsrena i vårt land!”

Josefsson talade också om vikten av en fortsatt invandring till Sverige. Utan invandringen vore vi fattigare, ekonomiskt, socialt och kulturellt.

Läs Hans Josefssons tal här!

 

by

Försvaret ska bygga fred, inte exportera otrygghet

Konferensen Folk och försvar avslutas precis i Sälen. På borgerligt håll råder det kappbjudning om vem som vill höja försvarsanlagen mest. Liberalerna leder, med ett förslag på att skjuta till hela 28 miljarder. Men mer är inte alltid bättre. De senaste månaderna har visat att världens starkaste krigsmakt USA kan falla offer för angrepp utifrån, utan att militären lyft ett finger. Försvarsbegreppet måste breddas, för att inte bli en koloss på lerfötter.

Försvarets funktion som fredsbevarare får inte reduceras till att upprätthålla en vinglig militär terrorbalans. Erfarenheten säger att fred bygger på tillit och rättvisa, både mellan och inom länder. Det är därför hög tid att vi börjar tänka in hela samhället när vi diskuterar försvarsfrågor.

Stefan Löfven har nyligen presenterat en lista på hot mot den svenska säkerheten, och militära hot är numera bara en punkt av åtta på listan. Där finns även bland annat våldsbejakande extremism, organiserad brottslighet, hälsohot, cyberattacker och hot mot infrastruktur och energiförsörjning.

Dessa frågor löser vi inte med vapenmakt, och definitivt inte genom att exportera vapen till diktaturer. Ett redan riskabelt och svåröverskådligt Natomedlemskap ter sig än mer farligt när det innebär att Sverige i praktiken sätter stora delar av sin säkerhetspolitik i knät på Donald Trump. Ett mindre fredligt och mer vanskligt sätt att skapa säkerhet är idag svårt att tänka sig.

En uppdaterad vision om ett rustat Sverige utgår från insikten att säkerhetshot idag oftast är asymmetriska, svårlokaliserade och oförutsägbara. Priset för att hålla fast vid en gammal modell för säkerhetspolitik blir kraftigt utbyggd övervakning av medborgarna, digra militära utgifter och i stora grupper en stadigt eroderande tillit till samhället. Denna modell skapar nya problem i takt med att den löser de gamla.

Vi tror att ett rustat Sverige inkluderar och bejakar minoriteter istället för att misstänkliggöra dem. Ett rustat Sverige har också en trygg och utbildad befolkning, som inte luras av propaganda och populism. Ett rustat Sverige bygger bort kriminalitet och parallellsamhällen genom att motverka segregationen och fördela resurser rättvist, så att alla kan få en god start i livet och delta i samhället på lika villkor.

Sverige blir tryggt när omvärlden är trygg. Vår vapenexport bidrar tvärtom till ökad otrygghet, och är därför kontraproduktiv för en uppdaterad svensk säkerhetspolitik.

Istället för vapen bör Sverige exportera fred. Ett nytt sätt att försvara Sverige på inkluderar att utbilda diplomater i hållbart samhällsbygge och hållbara internationella relationer, bedriva en aktiv och demokratiskt pådrivande biståndspolitik och att ständigt sträva efter att vara en respekterad röst för fred och mänskliga rättigheter i världen.

by

Lisa Pelling: I migrationens tid. Ur antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i våras ut en antologi, Framtidsarvet. Trettio år efter Olof Palmes död. I den låter vi olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid.  Här på bloggen bjuder vi på några textutdrag ur boken.

JULKLAPPSTIPS! Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom att maila din beställning till info@trosolidaritet.se, eller här socialdemokraterna.se/framtidsarvet.

Lisa Pelling (foto dagens arena)LISA PELLING (f 1973) är fil. dr. i statsvetenskap specialiserad på migrationsfrågor och utredningschef på tankesmedjan Arena Idé. Hon har tidigare varit politiskt sakkunnig på Utrikesdepartementet och programchef på tankesmedjan Global Utmaning. Här skriver Lisa om ”I migrationens tid”:

När detta skrivs, tidig höst 2015, upplever världen de mest omfattande flyktingrörelserna på sjuttio år. Inte under någon tidpunkt sedan andra världskriget har så här många människor varit på flykt. Enligt FN:s flyktingkommissarie befann sig sextio miljoner människor på flykt förra året. Två tredjedelar av dem hade fördrivits från sina hem i sitt eget land, och tjugo miljoner är internationella flyktingar under UNHCR:s mandat. Av dem befinner sig de allra flesta – två tredjedelar – i låg- och medelinkomstländer. År 2014 var det endast en bråkdel som var asylsökande: knappt två miljoner (UNHCR 2015). Syrien är ett tydligt exempel: åtta miljoner syrier befann sig på flykt inom landet, fyra miljoner människor hade flytt från Syrien. De allra flesta av dem till grannländerna, över en miljon bara till Libanon, drygt två miljoner till Turkiet. Detta ska sättas i relation till de 120 000 syrier som sökte asyl i EU under 2014.

Totalt ansökte 625 000 människor om asyl i något av EU:s 28 medlemsländer under 2014. Det är färre än de 672 000 som sökte asyl i EU 1992, då EU hade femton medlemsländer.

EU har idag 507 miljoner invånare. Om vi var en ö med tusen personer, skulle vi då kunna ta emot en flykting som kom i en gummibåt? Det var den magnituden det handlade om 2014. Under 2015 kommer antalet asylsökande som tar sig till EU att bli högre, förmodligen mer än dubbelt så högt. Men antalet kommer ändå att vara litet i relation till att EU har en befolkning på en halv miljard.

Detta är den så kallade flyktingkrisens magnitud: den är alltså inte särskilt stor. Antalet flyktingar är inte stort i jämförelse med EU:s befolkning, och kostnaderna för att ta emot dem är små i relation till storleken på våra ekonomier och resurser. Enligt beräkningar från den tyska regeringen skulle det kosta 12,5 miljarder euro att ta emot en miljon flyktingar i Tyskland.1 Samtidigt är kostnaderna för skatteflykt inom EU svindlande 1 000 miljarder euro om året.

Det som är avgörande är en helt annan magnitud: storleken på vår medmänsklighet och vår beslutsamhet att omsätta den i praktiken. Det största antalet flyktingar sedan andra världskriget – och ändå är flyktingarnas antal litet jämfört med det totala antalet migranter. FN:s statistikenhet skrev nyligen upp sin beräkning av antalet internationella migranter i världen: det finns numera 250 miljoner internationella migranter. Om migranterna skulle utgöra en stat skulle det vara världens femte största land. Större än Brasilien. Till det kommer ungefär 730 miljoner interna migranter, det vill säga människor som migrerat inom sitt eget land. Totalt knappt en miljard migranter, eller nästan var sjunde invånare på jorden.

Migration är alltså mycket mer än flyktingar. De flesta av världens migranter har migrerat av andra skäl: för att arbeta, för att studera, för att bilda familj. De olika kategorierna täcks av olika internationella och nationella konventioner, normer och regelverk. Tidigare användes begreppet mixed migration för att beskriva hur olika typer av migranter ofta tar samma rutter och korsar gränser tillsammans, bokstavligt talat i samma båt. Idag är en utmaning att migranter allt oftare har mixed motivations. Syrier som tar sig till Europa är på flykt undan kriget i Syrien, men har kanske lämnat flyktinglägren i Turkiet eller Libanon för att kunna jobba, kanske läsa klart på universitetet och skapa drägliga livsvillkor för sig själva och sina familjer.

Europeiska arbetsgivare – både privata och offentliga –kommer att efterfråga arbetskraft från länder utanför EU. Här finns ett val att göra. Antingen öppnar vi lagliga vägar in i EU, och ger arbetskraftsmigranter möjlighet att resa tryggt och lagligt. Lagliga arbetskraftsmigranter har på plats förutsättningar att förhandla till sig vettiga villkor och rimliga löner, att integrera sig i den reguljära ekonomin. På samma sätt måste de ha möjlighet att så småningom bli medborgare.

Om de migranter som efterfrågas istället tvingas ta sig över höga murar, och på plats i EU erbjuds tillfälliga uppehållstillstånd eller inga tillstånd alls, kommer migranterna inte nödvändigtvis att vara färre, men mycket mer sårbara för exploatering.

Särskilt brännande blir frågor om arbetskraftsmigration längs med gränsen mellan EU och Afrika. FN räknar med att Afrikas befolkning kommer att fördubblas till drygt två miljarder invånare före 2050, samtidigt som EU:s befolkning kommer att stagnera kring ca 500 miljoner invånare. Det här kommer att ge upphov till migration inom Afrika, inte minst till tillväxtområden i Sydafrika och Nigeria, men också till Europa. Våra båda kontinenter måste formulera en politik för att hantera de migrationsströmmar som kommer att gå från den unga afrikanska kontinenten till det allt mer åldrande Europa. Ska vi möta den med murar och taggtråd, eller med lagliga vägar?

I takt med att antalet migranter har ökat, har frågor som rör migration och migranter ökat i betydelse. Denna text är ett försök att beskriva hur en socialdemokratisk utrikespolitik för migrationens tidsålder kan se ut. Jag argumenterar här för att en sådan politik ska sträva efter att bejaka mänsklig rörlighet, stärka migrationens bidrag till utveckling och fattigdomsbekämpning, och ha ett särskilt fokus på att skydda migranters rättigheter.

Utgångspunkten för en sådan politik bör inte enbart vara migrationens magnitud: att allt fler människor är i rörelse, utan framförallt de enorma möjligheter till utveckling och ökat välstånd som migrationen har potential att skapa.

Sverige är ett av de EU-länder som har tagit och tar störst ansvar för dem som flyr till EU. Var fjärde flykting från Syrien som sökt sig till EU sökte asyl i Sverige under 2014. Vi är en viktig aktör för att stärka banden mellan migration och utveckling. Sverige var i form av Jan O Karlsson medordförande i den Globala kommissionen för migration (GCIM) som lämnade en på många sätt banbrytande rapport till FN:s generalsekreterare 2005, och vi var fram till 2014 ordförande för det Globala forumet för migration och utveckling (GFMD).

Sverige har ett av höginkomstländernas mest öppna system för arbetskraftsinvandring, samtidigt som den svenska regeringen är drivande för att bekämpa utnyttjande av arbetskraftsmigranter, såväl genom att arbeta för att stärka arbetskraftsinvandrares rättigheter i Sverige som genom att verka för att etablera etiska riktlinjer för rekrytering av migrantarbetare på global nivå. Ett av fyra explicita mål för den svenska migrationspolitiken är att den ska ta tillvara och främja migrationens positiva utvecklingseffekter.

Vi är också en av världens största biståndsgivare.

Inte minst väcker regeringens feministiska utrikespolitik respekt och hopp världen över. En feministisk utrikespolitik riktar strålkastarna mot dagens ojämlika fördelning av makt och resurser, och ställer mänskliga rättigheter i centrum. Det nya anslaget i svensk utrikespolitik öppnar för att bättre ta vara på de resurser och den vilja som nns i civilsamhällets organi- sationer. Dessa kan vara avgörande för att – med migrantens rättigheter i centrum – formulera och genomdriva en politik som tillvaratar migrationens potential att bidra till utveckling.

Vad innebär det att Sverige för EU:s kanske mest ansvarsfulla flyktingpolitik, är ett av världens mest generösa biståndsgivare och har en feministisk utrikespolitik? Vad borde Sverige göra som moralisk supermakt, vad kan vi använda vårt inflytande och vårt förtroende till? Den här texten är ett försök att skissa några svar. Här följer några konkreta förslag för en utrikespolitik för migrationens tid.

Skapa ett WTO för migrationen. En feministisk utrikespolitik sätter strålkastarljuset på maktstrukturer. Det strålkastarljuset måste vi använda för att belysa de maktstrukturer som formar dagens migration. Inte minst gäller det människor som migrerar för att arbeta, som har ett svagare skydd än asylsökande och flyktingar.

Sveriges system med arbetskraftsinvandring är unikt enhetligt: samma regler gäller för människor från alla länder utanför EU, och för alla yrken och branscher. Många andra länder har särskilda bilaterala avtal om arbetskraftsinvandring, ofta i form av årliga kvoter. Fler länder skulle kunna ha er sådana avtal, vilket skulle möjliggöra för ett större antal arbetskraftsmigranter att arbeta lagligt i ett annat land. Mycket kan också göras för att stärka migrantarbetares rättigheter inom ramen för sådana avtal.

För att fler och bättre avtal ska kunna komma till stånd skulle det behövas någon form av förhandlingsmekanism. En organisation som underlättar förhandlingar om bilaterala avtal, en organisation som samlar bra exempel och som kan sprida smarta lösningar. Ett WTO för migrationen.

När det första Allmänna tull- och handelsavtalet (på engelska förkortat GATT) undertecknades 1947 lär det ha avskaffat 45 000 olika tullar. Det är dags för det första Allmänna avtalet om friare migration.

Arbetet med att skapa en förhandlingsmekanism för lagliga vägar för arbetskraftsmigranter måste åtföljas av ett starkare skydd för migrantarbetare. Det nns en FN-konvention om migrantarbetares rättigheter. Den har trätt i kraft, men efter det att den undertecknats främst av sändarländer. Sverige liksom många andra höginkomstländer som tar emot många arbetskraftsmigranter har inte undertecknat den. Om det inte är möjligt att underteckna konventionen borde Sverige ta initiativ till att revidera den: det borde gå att ta fram en konvention som såväl sändar- som mottagarländer kan enas kring.

Slut rörlighetsavtal mellan Sverige och våra mänskliga grannländer. Facebooks statistik över var vi som bor i Sverige har våra vänner på Facebook ger en intressant karta över Sveriges mänskliga grannländer. På första plats kommer de andra nordiska länderna: människor som bor i Sverige har vänner på Facebook som bor i Norge, Danmark och Finland. Dessa länder är våra geografiska grannländer. På fjärde plats kommer Irak. Mycket längre bort rent geografiskt, men mänskligt sett ett nära grannland.

Idag har Sverige över 130 000 invånare som är födda i Irak. Människor födda i Irak är den näst största gruppen utrikes födda efter människor födda i Finland. Inflyttningen från Irak har skapat transnationella band mellan Sverige och Irak som kommer att finnas kvar under decennier framöver.

Det finns de som kallar bostadsområdet Ronna i Södertälje för Lilla Bagdad, eftersom där bor så många människor som flyttat till Sverige från Irak. I framtiden kommer det säkert att finnas ett ”Lilla Stockholm” i Bagdad, där irak-svenskar och svensk-irakier som flyttat tillbaka – tillfälligt eller mer permanent – bor. Många av dem kommer att vilja möblera sina hem med möbler från IKEA, och de kommer att importera inlagd sill och Kalles kaviar. De kommer att vara en ovärderlig resurs för svenska företag som vill etablera sig i Irak, och de kommer att vara en tillgång för svensk utrikespolitik.

Den som vill få en bild av framtiden kan rikta blicken mot Kurdistanregionen i norra Irak. Vid ett tillfälle hade sex ministrar i den kurdiska regeringen svenska pass. I de kurdiska bergen nns ”Swedish Village” och era andra semesterorter som erbjuder besökare möjlighet att övernatta i direktimporterade friggebodar eller testa att åka en skidlift som stått i de svenska fjällen.

Inom Norden finns redan ett omfattande rörlighetssamarbete. Nordiska rådet arbetar till exempel för att underlätta för nordiska studenter att plugga i ett land med studiemedel från ett annat, och för att pensionspoäng som tjänats in i Norge ska kunna betalas ut i Sverige. Sverige skulle behöva bygga upp liknande samarbeten med några av våra mänskliga grannländer. Bilaterala rörlighetsavtal skulle kunna underlätta överföring av remitteringar. Förra året skickade migranter enligt Världsbanken 436 miljarder dollar i remitteringar till utvecklingsländerna, vilket var tre gånger så mycket som det samlade o ciella biståndet (ODA uppgick till 135 miljarder USD 2014 enligt OECD-DAC). Migranterna är alltså världens största biståndsgivare. Flera länder som tar emot mycket remitteringar som andel av BNP, som Somalia och Eritrea, är länder som Sverige har starka transnationella band med. Om det blir billigare att skicka pengar från Sverige till dessa länder kan Sveriges bidrag till utveckling och fattigdomsminskning förstärkas.

Bilaterala rörlighetsavtal behövs för att göra det enklare för människor med rötter i både Sverige och till exempel Irak att resa mellan sina båda hemländer. Ett bilateralt rörlighetssamarbete skulle också kunna uppmuntra och underlätta studentutbyten, vänortssamarbeten och gemensamma forsk- ningsprojekt. I alltför många fall (och Irak är tyvärr ett tydligt exempel) har migrationsfrågorna en repressiv slagsida: kontak- terna mellan Sverige och hundratusentals svenskars hemländer handlar om sådant som återtagande av avvisade asylsökande.

Höj ambitionerna för den svenska politiken för migration och utveckling. Frågor som rör migration måste vara en del av såväl utvecklings- som utrikespolitiken. Fram till 2030 kommer världssamfundet att fokusera på genomförandet av de nya sociala hållbarhetsmålen (Sustainable Development Goals, SDG) som antogs av FN under hösten 2015.

2030-agendan för hållbar utveckling innehåller en slags portalparagraf om migration som är uppfordrande: We recognize the positive contribution of migrants for inclusive growth and sustainable development. We also recognize that international migration is a multi-dimensional reality of major relevance for the development of countries of origin, transit and destination, which requires coherent and comprehensive responses. We will cooperate internationally to ensure safe, orderly and regular migration involving full respect for human rights and the humane treatment of migrants regardless of migration status, of refugees and of displaced persons. Such cooperation should also strengthen the resilience of communities hosting refugees, particularly in developing countries. We un- derline the right of migrants to return to their country of citizenship, and recall that States must ensure that their returning nationals are duly received.2

Flera av delmålen berör migration direkt. Det handlar om mål som rör ekonomisk tillväxt, sysselsättning och decent work (SDG 8), ojämlikhet (SDG 10) och genomförande (SDG 17).

I mål 8.8 förbinder sig världen till exempel att ”verka för att skydda arbetares rättigheter och verka för trygga och säkra arbetsmiljöer för alla arbetare, inklusive migrantarbetare, och särskilt kvinnliga migrantarbetare och de som har osäkra (pre- carious) anställningar.”

Mål 10.7 är tydligt med att världens länder ska bidra till ”reglerad, säker, laglig och ansvarsfull migration och mänsklig rörlighet, inklusive genom att genomföra en planerad och välorganiserad migrationspolitik”.

Enligt 10.c ska målet vara att sänka transaktionskostnaderna för remitteringar till tre procent före 2030, och avskaffa transaktionskorridorer där kostnaderna för överföring av remitteringar är högre än fem procent.

Det är i det här sammanhanget viktigt att påminna om att det mest effektiva sättet att öka utvecklingseffekten av remitteringar så klart är att ge fler människor möjlighet att skicka hem pengar, och göra det möjligt för dem att skicka större summor. Detta skulle kräva att antalet migranter i höginkomstländerna ökar, och att migranterna får bättre villkor. Detta är mycket svårare att åstadkomma än att sänka trans- aktionskostnaderna för remitteringar. Arbetet med att sänka transaktionskostnaderna har varit relativt framgångsrikt under senare år. Kostnaderna för att skicka remitteringar från Sverige verkar också ha sjunkit, även om de fortfarande är högre än i många andra EU-länder.

Bistånd kan användas som en hävstång för remitteringars utvecklingseffekt på plats, till exempel genom att biståndet finansierar sjukförsäkringar som migranterna kan betala, istället för att de ska behöva skicka pengar till dyra sjukhusräkningar. Här kan svenskt bistånd göra mycket mer.

Rusta alla länder för ökande migration. Det behövs strategier för att förbereda länder på att snabbt kunna ta emot yktingar, och för att ge arbetskraftsinvandrare lagliga vägar. Kort sagt: Alla länder måste rusta sig för ökande migration. Det här är en fråga som måste finnas på FN-organens och de stora multilaterala organisationernas dagordning, liksom i Sveriges bilaterala utrikespolitiska kontakter.

Alla länder måste bygga upp rättssäkra system för att pröva människors rätt till asyl, och alla länder måste bidra till det som UNHCR kallar varaktiga lösningar för flyktingar. Det finns tre typer av varaktiga lösningar: återvändande, vidarebosättning eller integration.

Det första alternativet är det som de flesta människor på flykt önskar sig: att få återvända hem. I allt för många fall är det inte möjligt. Det krig som drivit iväg yktingarna kan ha lämnat efter sig så pass omfattande förödelse att det är omöjligt för människor att försörja sig på den plats där de levde innan de tvingades fly. Om de inte heller kan leva i det land dit de flytt, försöker UNHCR förmå andra länder att ta emot flyktingar för vidarebosättning. Vidarebosättning en av få lagliga vägar för flyktingar att ta sig till EU, men den här vägen är väldigt smal. Under 2014 tog EU emot totalt 6 380 flyktingar för vidarebosättning (ofta kallade kvotflyktingar). Samma år tog EU emot nästan tio gånger så många asylsökande. Sverige tog emot nästan en tredjedel av kvotflyktingarna: 1 900 personer under 2014.

Många fler länder måste skapa lagliga vägar för flyktingar att integrera sig i det land dit de flytt. Det handlar om möjligheten att kunna äga och bruka en bit jord, att få äga en bostad, att kunna läsa på universitet och utöva ett yrke, att så småningom kunna få medborgarskap. Ofta hindras flyktingar från detta för att det mottagande samhället är rädda för att flyktingarna ska påverka den etniska eller religiösa balansen i landet. Libanons ovilja att integrera de palestinska flyktingarna (som sedan 1948 fortfarande i huvudsak lever i flyktingläger) är ett exempel. Att rusta länder för ökande migration handlar alltså om att bygga samhällen som inte bygger på etnicitet, ursprung eller religion, utan som är öppna för att inflyttade människor ska kunna göra landet till sitt nya hemland.

Det här synsättet på länder som platser där människor av olika ursprung, språk och religion kan leva tillsammans i ständigt nya blandningar kräver enligt min mening att devisen ”Alla folks frihet – hela världens fred” ges en ny betydelse. Slagordet andas uppfattningen att varje folk har rätt att ha ett land, och i förlängningen att varje land ska bestå av (endast) ett folk. Frigörelse och frihet ska inte förutsätta att människor tillhör slutna identiteter, utan måste vara något som varje människa tillerkänns inte i kraft av sin grupptillhörighet, utan i kraft av att vara människa.

Rädda liv. Res en tredje pelare i svensk migrationspolitik. Den svenska migrationspolitiken har under efterkrigstiden byggt på två pelare: reglerad invandring och respekt för asylrätten.

Det har funnits och finns konsensus kring uppfattningen att invandringen till Sverige ska vara reglerad. Invandringen ska inte vara helt fri, men vi ska inte heller ha helt stängda gränser. Regleringen har sett olika ut över tid och olika typer av invandring har reglerats olika. I princip helt fri invandring från de nordiska länderna, arbetskraftsinvandring från andra europeiska länder som till en början byggde på avtal mellan företag och stater och så småningom omvandlades till olika möjligheter att söka om arbetstillstånd före eller – under en kort tid på slutet av sextiotalet – inifrån Sverige.

Respekten för asylrätten är den andra pelaren. Idag är det dags att lägga till en tredje pelare: rädda liv. Idag kan asylsökande inte ta sig fram till en plats där de kan lämna in sin ansökan om asyl. Principen att visum inte ges till asylsökande genomdrivs med hjälp av transportörsansvaret, och skyddssökande stoppas redan vid flygbolagens incheckningsdiskar eller vid färjeterminalens biljettlucka.

Arbetskraftsmigranter har sällan tillgång till lagliga vägar. Vi kommer inte att hinna skapa och bredda de lagliga vägarna till Europa i den takt som vi skulle behöva. Men vi måste inte acceptera att människor mister livet vid Europas gränser.

Sverige bör verka för att stärka sjöräddningen, och förtydliga civila båtars ansvar att hjälpa människor i sjönöd.

Ett konkret sätt att förebygga dödsfall vid EU:s gränser är att dokumentera dödsfall. Dokumentation är ett nödvändigt underlag för att kunna fatta beslut om åtgärder för att i största möjliga mån skona liv.

Idag är det enskilda organisationer som enligt IOM (International Organization for Migration) har den mest tillförlitliga statistiken över dödsfall vid EU:s gränser. Sverige bör driva att myndigheter och andra som bevakar EU:s gränser i unionens eller en medlemsstats namn ska ha en ovillkorlig plikt att do- kumentera dödsfall: var, när, och hur det inträ ade. Statistiken bör publiceras regelbundet, och ligga till grund för åtgärder som är inriktade på att minimera antalet dödsfall vid EU:s gränser.

 

FOTNOTER:

1 ”Kosten für Flüchtlinge auf zehn Milliarden Euro geschätzt”, Der Spiegel, 5 september 2015.

2 Förenta Nationerna, ”Transforming our World: e 2030 Agenda for Sustainable Development”, 12 augusti 2015. Tillgänglig via www.un.org.

by

Det är era egna medlemmar ni exkluderar, LO

lo-fackPå torsdagen publicerade LO en stor och omdiskuterad debattartikel i DN. LO vill peka ut en linje för att bygga Sverige starkare, visa på var och hur landet behöver byta riktning. Artikeln fick rubriken ”Sverige måste återgå till en reglerad invandring”, vilket förstås  sätter tonen för läsningen. Det var visserligen DN som satte rubriken, men i själva artikeltexten slås också fast: ”Sverige måste återgå till den både reglerade och solidariska invandringspolitik som Socialdemokraterna historiskt har stått för.”

Kritiken lät inte vänta på sig. Har alltså Sverige ingen reglerad invandring? Har vi inte haft? Expos och Tillsammanskapets Alex Bengtsson gick så långt som att undra om LO-ledningen är dumma i huvudet.

Nå, så långt ska vi inte sträcka oss – det finns självklart också många bra poänger i artikeln. Men sant är att LO med sitt utspel gör två saker:

Dels bekräftar man indirekt den världsbild som säger att det är flyktingars fel att vissa i Sverige har det dåligt, trots att landets ekonomi går bra. LO bidrar med sina formuleringar till detta förödande blame game.

Dels riskerar man att splittra arbetarklassen ytterligare, när man inte kan uttrycka sig på ett sätt som omfattar alla sina medlemmar och hela Sverige.

I bästa fall har man använt sig av klumpiga formuleringar, i sämsta har man gjort ett medvetet val där ett populistiskt pekfinger i luften vägt tyngre än den egna värdegrunden och ideologin.

Många människor, självklart även LO-medlemmar, far illa av samhällets invandringskritiska och rasistiska strömningar. Strömningar som inte sällan göds av idén om att invandring och flyktingpolitik är grunden till alla orättvisor vi kan se. En vitt spridd myt är att invandringen är oreglerad, kaosartad och helt okontrollerad. Något som förstås aldrig varit fallet.

De som vanligen står för denna idé och myt, om flyktingars fel och massinvandring, bortser från sådant som LO egentligen vill tala om: Hur djupt orättvist ojämlik fördelningen av makt och resurser ännu är, att klyftorna ökar, att borgerliga skattesänkningar dränerat välfärden och att storfinansen fortfarande cashar in, medan skola, vård och pensionärer kämpar med knappa resurser. Hur vi måste göra något åt allt detta. Nu! LO kan inte bortse från detta.

Det är därför synd att LO skymmer sin egen sikt. LOs utspel får helt enkelt fel fokus.

Artikelförfattarna säger sig föra medlemmars talan och vill svara upp mot deras oro. Samtidigt struntar man alltså i, eller rentav underbygger, den oro som många andra medlemmar tvingas leva med, en oro för ökad polarisering och rädsla för rasism och hatbrott.

I Studio ett (Sveriges radios P1, torsdag 15/12) medger Karl-Petter Thorwaldsson att artikelns formulering om reglerad invandring kanske var olycklig. Flera gånger säger han att det de egentligen menar är att LO vill se permanenta och inte tillfälliga uppehållstillstånd, eftersom det får fler i arbete. Det vill jag också. Just därför är det riktigt synd att inte just det står någonstans i artikeltexten, en text som ju har långt större räckvidd än radioinslaget.

Radioinslaget bekräftar också delvis en bakomliggande orsak till artikelns formuleringar i punkten om invandring. Thorwaldsson vill slå ifrån sig kritiken från bl a Lisa Pelling med orden ”det är också våra arbetskamrater”. Nej, Karl-Petter, det är inte ”vi” och ”dem” – dina medlemmar och deras kamrater vi talar om – det är VI, det är OSS, det är DINA medlemmar du talar om.

LO-medlemmar har idag sina rötter i Sverige men också i länder som Somalia, Irak, Syrien, Iran, Kurdistan och Afghanistan. Det borde Karl-Petter Thorwaldsson förstås inte bara känna till, utan också känna.

Sverige och världen ser inte längre ut som den gjorde på Palmes, Ingvar Carlssons eller ens Göran Perssons tid – den tid som LO-chefen refererar till som föredöme för flykting- och migrationspolitik. Det är andra tider. Och de kräver, precis som LOs analys gör gällande, en ny riktning för att göra Sverige starkare.

Men att medvetet eller inte stryka invandrings- och flyktingfientliga strömningar medhårs gör inte Sverige starkare. Det är precis tvärtom. Idag behövs en långt mer inkluderande analys än den LO ger uttryck för här. Synd som sagt på så rara ärtor – LO är en oerhört viktig aktör vars klokskaper behövs både i samhället och i (S-)politiken.

by

På andra sidan Trump finns en ljus framtid: Organisera er!

President Trump. När vi precis börjat öva på att säga ”Madame President”, får vi börja om. För precis där slog tydligen USA i glastaket alla talat om. En lögnaktig, sexistisk, brutal, oberäknelig och politiskt omeriterad vit man har av det amerikanska folket valts framför den kanske mest politiskt erfarna presidentkandidaten någonsin – en kvinna. Efter åtta år med en svart president var manegen krattad för den första kvinnliga presidenten i världens mäktigaste land. Så blev det inte. Om omvärlden möjligen var redo, så var USA det tydligen inte.

Ingen svart president, ingen kvinnlig. Nej, en vit man som slåss för vita mäns privilegier. Som helt öppet vänder sig mot kvinnor och minoriteter.

Det är hotfullt att denne omvittnat hetlevrade och lättkränkte man nu har makten över världens starkaste armé. Om inte förr borde de som nyss slagits för ett svenskt Nato-medlemskap tänka om. Donald Trumps hand på kärnvapenknappen är inte trygg.

Vi kan inte räkna med att ett amerikanskt ledarskap är vad som kommer att ge världen säkerhet framöver. Trump är isolationistisk och vill hellre kalla hem amerikanska soldater än sända dem till krigshärdar i länder han inte förstår sig på och inte bryr sig om.

Det kan nog till och med vara en av de långsamma förändringar som lett fram till dagens resultat: Regular Joe tröttnade på att lägga pengar på krig långt bort, få hem söner och bröder i body bags och samtidigt uppleva det som att deras eget liv försämras utan att politiker gör något. Trump lovade att öppna plånboken för dem istället.

Trots att han är en stenrik affärsman och borde vara själva definitionen av ”etablissemang” och ”elit”, så har Donald Trump lyckats med konststycket att slå sig fram som etablissemangets motpart. En roll som populistpartier och nyfascistiska politiker i många länder just nu lyckas ta.

I en av Trumps senaste kampanjfilmer får tre judiska personer symbolisera just ”etablissemanget”. Det är inte heller första gången Donald Trump förknippas med mer eller mindre uttalad antisemitism. Idag den 9 november är det minnesdagen av Kristallnatten. En av de händelser som förebådade och inledde Förintelsen av miljontals judar. En upprinnelse var som bekant att judar blev syndabock för allt man upplevde gått snett; judar var människor det blev mer och mer socialt accepterat att angripa. Från ord och enklare handlingar till mer och mer våld. Trump-anhängare ser precis som sverigedemokrater och andra nationalistiska partier syndabockar överallt.

Dessa vågor som Trump surfar på är farligare än honom själv.

Vad händer när Trump inte kommer att kunna leverera? Vad händer när besvikna människor blir besvikna igen? Stora grupper i samhället känner ilska mot det upplevda etablissemanget och mot minoriteter, som de upplever skyddas mer än dem själva. Ilska och motstånd är lättare att framkalla än solidaritet. Instinkten är direkt och aggressiv, allt annat kostar eftertanke och tid.

När Donald Trump lovar att öppna gårdagens miljö- och hälsofarliga kolgruvor och ge trygga jobb till alla landsbygdens män, vet han själv att han inte kan. Men det spelar ingen roll. Orden är allt. Och han vinner.

Kanske har vi som vet att de trygga jobben inte alltid finns som de fanns igår – men som ändå tror på en bättre värld – något att lära precis där: Vilka löften ger vi om ett bättre liv för alla?

Vårt misslyckande ger också en väg framåt. Lyckas vi mer övertygande berätta om att världen blir bättre, hur samhället blir bättre, så lyckas vi också överrösta hat och hot om undergång. Världen går att förändra! Förbättra. Framtiden är inte skriven i sten. Trots framgångarna för en politik vi ogillar och ser farorna med. Nu är vi kanske uppgivna, men vi kan alla förändra. I det lilla, på väg mot det stora.

Vår demokratiska politik måste bygga på mer jämlikhet, mer känsla av egenmakt till fler och på lyhörd respekt för alla.

Någon sade att när det skymmer är det viktigt att vi alla håller lyktor som kan lysa upp vägen vi måste gå, vägen framåt.

Ett ljus i mörkret är att de unga i USA tycks ha röstat emot Trump. Liksom de yngre röstade emot Brexit i Storbritannien. Den unga generationen står för helt andra värden. Precis där ligger vår framtid. Både faktiskt och politiskt. Det ser ljust ut i framtiden. Vi måste bara gå dit först.

Sörj inte, organisera er! sade Joe Hill. Börja vägen framåt hos oss – bli medlem i Socialdemokrater för tro och solidaritet och slåss tillsammans för internationell solidaritet och ett samhälle för alla.

joe-hill-don-t-mourn-organize-t-shirt-4

by

Direktrapport från valdagen i USA: Hat och lögner på ny nivå – men det finns hopp

Två välkända Tro och Solidaritetsprofiler befinner sig just nu i USA, för att följa presidentvalet på plats. De har flera gånger tidigare följt amerikanska valrörelser. Såhär rapporterar Cecilia Dalman Eek och Per Tenggren från Colorado på valdagen:

Om Donald Trump vinner – nej, det vill vi inte ens tänka på. Han talar om ett Amerika som inte längre finns kvar och han lägger skulden på Clintons och Obama för det.

Hatet och de populistiska lögnerna – det är de två starkaste och mest skakande intrycken vi tar med oss efter en vecka i den amerikanska presidentvalskampanjen. Både Hillary Clinton och Donald Trump har gjort sitt bästa för att förstärka motståndarnas svagare politiska sidor. Men Trumpkampanjen har tagit det till en helt ny nivå. Hatet slår emot oss så fort vi sätter på TVn när vi kommer till hotellet. Det blir snabbt ett samtalsämne när vi möter kampanjpersoner och valarbetare.

Hillary Clinton framställs helt utan bevis som en brottsling som borde sitta i fängelse, en person som satt egen vinning före de väljare som utsett henne. Trump hånar och misstänkliggör stora grupper av väljare – kvinnor, muslimer, mexikaner och spansktalande. Han har hånat veteraner och personer med funktionsnedsättningar. Hans hatiska uttalanden ger intryck av att han inte har någon respekt för andra än friska vita män i övre medelåldern. Det är oerhört svårt att förstå hur republikaner, som har djup förankring i kristna grupperingar, har kunnat acceptera detta fördömande hat. Vad hände med uppdraget att inte döma sin nästa?

Hand i hand med hatet går lögnerna. När vi kvällen före valet sätter på TVn, ser vi direktsändningen från Trumps sista valmöte i Michigan. Där har industrier flyttat och lämnat efter sig arbetslöshet, fattigdom och missmod. Han talar om att han ska ta tillbaka bilindustrin och införa höga skatter på importerade varor från företag som flyttat från USA. Han säger att han ska återskapa de jobb som inte längre finns kvar. Hans lögner blir skärande obehagliga. Det är möjligt att en del tror på honom, men sanningen är inte det viktigaste, bara det känns sant. Det handlar om att bekräfta människor som förlorat mycket utan att se någon framtid. Det finns också ett uttalat kvinnohat som Trump riktar mot alla kvinnor. Det är slående hur lätt hans väljare kan acceptera vidrigheter hos Trump men hata Hillary Clinton för betydligt mindre saker som dessutom sällan är sanning.

Lögnerna om Clinton fortsätter i lögnerna om vad Trump ska göra om han blir president. Han ska ge alla ett sjukvårdssystem som är gratis, han ska se till att alla får bra utbildning och han ska samtidigt se till att försvaret förstärks. Inte en enda gång har vi hört honom förklara hur. Men sanning och konsekvens behövs inte. Donald Trump talar till de stora grupper som fått se arbeten flytta till låglöneländer och fått acceptera stora försämringar i sin levnadsstandard. Han talar om ett Amerika som inte längre finns kvar och han lägger skulden på Clintons och Obama för det. Att finanskrisen var bankernas fel och att företagsflyttar handlar om vinstmaximering talar han inte om, så stenrik affärsman han är. Att en republikansk kongress blockerat viktiga reformer för att utbilda arbetskraften att ta de nya jobben, det säger han aldrig.

En kväll stannar vi på en restaurang i utkanten av en välsituerad förort där vi lyssnat på Bernie Sanders. Vid bordet bredvid oss sitter en man i T-shirt med texten ”Hillary for prison 2016”. Med den hatstämningen är det lätt att bli bedrövad. Samma bedrövelse och ilska har gjort att nya grupper av väljare har visat sig beredda att rösta i allt större utsträckning, till exempel spansktalande. Så vi tror ändå att det finns ett hopp när det nu snart är dags för valresultaten. Vi håller modet uppe med Bill Clintons ord från ett valmöte här i Denver. Han talade om kärlek och respekt och om vikten av att kunna respektera sin motståndare och samarbeta för att lösa landets problem. ”Jag vill leva i ett land som bygger broar, inte murar” sa han och rev ner jubel och applådåskor.

Tillsammans med tusentals valarbetare och väljare håller vi tummarna och hoppas att kärleksbudskapet och sanningen ska vinna över hatet och lögnen. Om Hillary Clinton vinner valet börjar det mödosamma arbetet att renovera samtalsklimatet för att få något gjort av alla de problem landet står inför. Om Donald Trump vinner – nej, det vill vi inte ens tänka på.

Cecilia Dalman Eek

Per Tenggren

8 november. Denver, Colorado, USA.

per-tenggren-cecilia-dalman-eek

by

Alla vet, varför är det ändå så tyst om Syrien? Tal vid manifestation

Torsdagsrörelsen Syrien, som arrangeras av Föreningen Syrien Sverige, har hållit möte på Sergels torg i Stockholm varje torsdag kl 17.00 sedan slutet av juli 2016 och kommer enligt uppgift att fortsätta med det. Mot Assads och Putins bombningar och belägring av Aleppo, för frihet, värdighet och demokrati åt Syrien. Torsdagen den 20 oktober deltog Socialdemokrater för tro och solidaritet genom sin politiske sekreterare Monica Fundin Pourshahidi. Här är hennes anförande. (Det talade ordet gäller.)

14657446_195616827542539_6117696956709747039_n1”The massacre in Syria continues but the world is silent. Why why why?” Så stod det på en liten pojkes plakat på SSUs Syrien-manifestation i helgen.

Why why why? Varför så tyst om kriget i Syrien? Att vara här, med er, är mitt lilla sätt att bidra till att bryta tystnaden, den som så många känner.

Jag heter Monica Fundin Pourshahidi. Jag kommer från Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Jag vet, precis som ni alla vet, att Aleppo är belägrat som på medeltiden. Jag vet, precis som vi alla vet, att bomberna faller. Om och om. Alla vet att människor plågas. Alla vet att människor dör. Alla vet att civila dör, att barn dör. Alla vet att hus och sjukhus och hjälpkonvojer med mat och mediciner bombas. Alla vet att ingen går säker. Massmord, svält och ofattbart lidande. ”Aleppo är värre än ett slakthus” sade FNs Ban Ki Moon.

Alla vet det. Ändå är det tystnaden vi hör. Visst hörs protester, men Europa, världen, är ändå alldeles för tyst. The massacre continues, but the world is silent – why? Ja, varför? Nog nu.

Alla vi som vet, alla vi som kan, vi MÅSTE prata, tala, skriva – om Syrien, om Aleppo. Bomberna får inte falla tyst! Bomberna får inte falla alls.

Även om inte just vi, just här, just nu, kan få Putins och Assads bomber att sluta falla, så kan vi ändå envist höja våra röster – och kräva fred och frihet för Aleppo. För hela Syrien.

Vi kan höja våra röster – för att bryta tystnaden. Att tala är att visa vårt stöd för demokrati. Att tala är att visa vårt motstånd. Mot Assads och Putins bomber och förtryck. För tystnaden: Tystnaden är ett tyst stöd åt Assad, åt Putin.

Men många här i Sverige törs inte tala. De törs inte ta ställning. Många verkar tycka att situationen i Syrien är så komplicerad, att de inte törs säga något alls. De är rädda att stödja fel part, att hålla på fel sida.

Men hur skulle det kunna finnas något som helst ”rätt” med attacker mot civila?!

Det är inte ett dugg svårt att ta ställning mot den mordiska diktatorn Assad. Det är inte ett dugg svårt att ta ställning mot Putin, och hans ryska bunkerbomber som regnar över Aleppo. Det är LÄTT att vara emot förtryck, belägring och bomber.

Ryssland hjälper diktatorn al Assad att mörda sin egen befolkning. Alla vet det. Så hur skulle det NÅGONSIN kunna vara FEL, att vara emot mördande av barn och bomber mot sjukhus?!

Men många här verkar också tänka att, ”usch vad hemskt det är, men det där angår inte riktigt mig – jag har ju ingen släkt från Syrien, ingen familj där”.

Men, vänner, jag vet och ni vet att man inte behöver ha sin egen bakgrund eller familj på en särskild plats, för att vara emot klusterbomber och krig – och för fred, frihet och demokrati. Det behövs bara att man är en medmänniska.

Det här måste vi säga om och om igen. Det här är vad vi alla kan göra. Försöka påverka fler att vara medmänniskor. Påverka fler att vara för fred, frihet och demokrati. Det borde inte vara svårt!

Vad kan då Sverige som land göra? Regeringen? Sverige gör redan mycket. Nära två miljarder kronor har getts i humanitärt stöd och bistånd till det syriska folket. Statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström sade häromdagen, att de nu ska göra allt för att finna vägar till fredsförhandlingar. Det är förstås bra.

Snart tar Sverige plats i FNs säkerhetsråd och då har regeringen extra möjligheter att påverka. En förhoppning är att kunna hindra Ryssland från att använda sitt veto för att skydda Assad-regimen.

Ja, göra allt, sade de. Och det behövs verkligen nu att ALLT görs, för att öka trycket på Bashar al Assad och hans regim:

Trycket på vapenvila. Trycket på att strypa krigets ekonomi. Trycket på att både Assad och Putin kan ställas inför rätta för krigsbrott – inte minst för attackerna mot sjukhus i Aleppo, som helt klart strider mot all internationell rätt.

Jag hoppas förstås att regeringens ”göra allt vi kan” också innebär att genast skrota den nya flyktingpolitiken. Den som gör att syrier som lyckats fly inte får återförenas med sina familjer, här, i säkerhet.

Och så detta: Till helgen reser statsminister Stefan Löfven till Saudiarabien. En av punkterna på dagordningen är samtal om situationen i Syrien. Men det är också uppenbart en resa som ska främja svensk handel med Saudi.

Jag hoppas innerligt att mänskliga rättigheter ändå är det som får stå i fokus. Saudi, Syrien, Jemen. Saudiarabien är ju en nyckelspelare i hela regionen på många sätt – och inte alltid en särskilt trevlig sådan…

Margot Wallström påminde Saudiarabien häromåret om de mänskliga rättigheterna. De blev förbannade och jag tror att det nog behöver bli påminda igen… Så Stefan, jag litar på dig: Mänskliga rättigheter är såklart alltid viktigare än pengar!

Nu behövs mod och styrka. Nu behövs Sveriges röst i världen. För fred, frihet och demokrati.

Vår röst behövs också! Alla vi som kan, måste fortsätta att prata, tala, skriva – om Syrien, om Aleppo. Att tala är att visa vårt stöd för fred, frihet och demokrati. Tystnaden är tyst stöd åt Assads och Rysslands bomber mot civila.

Vi måste prata, tala, skriva HÖGT – bomberna får inte falla tyst. Bomberna ska inte falla alls. Vi måste bryta tystnaden.

Så tack för att ni är här och försöker. Tack Föreningen Syrien Sverige för att ni här varje vecka och försöker. Och stort tack för att ni har lyssnat på mig!

/Om du vill se och höra Monica Pourshahidis tal finns en youtubelänk här.

14718612_195616910875864_6258207929933924917_n1

 

 

 

 

 

 

 

Foton: Atila Atuntas

by

Nato viktigare än kärnvapenfri värld?

I veckan hålls en debatt i riksdagen om en aktuell FN-resolution om avveckling av alla existerande kärnvapen i världen. Hans Wallmark, moderaternas försvarspolitiske talesperson, vill nämligen hindra regeringen från att rösta ja till denna resolution med mål om en kärnvapenfri värld.

Det är tragikomiskt att läsa Hans Wallmarks interpellation. Wallmark får det i princip till att det vore olyckligt om regeringen står bakom humanism: ”Det finns i dag signaler om att regeringen Löfven vill ställa sig bakom den humanitära utfästelsen. Detta skulle vara mycket olyckligt”.

Den sista meningen fortsätter ”…eftersom ett ja till den resolutionen bedöms vara oförenligt med ett medlemskap i Nato.” Hellre Nato än en kärnvapenfri värld, alltså. Ett Natomedlemskap ses som större garant för fred, än avveckling av massförstörelsevapen. Gud bevare oss för Hans Wallmarks värld!

Det är förvisso en komplex värld vi lever i. Vi känner alla djup sorg och ilska över situationen i Syrien och Jemen. Och det finns anledning till oro över Rysslands och Putins maktdemonstrationer på Krim, i Syrien – och nu gränsande till Polen och Litauen, i Kaliningrad.

Ryssland har i dagarna flyttat missiler med kärnvapenkapacitet till Kaliningrad, ca 30 mil från svensk kust. Att placera missiler där har planerats flera gånger tidigare, nu ska det ha blivit verklighet. Ryssland hävdar att det rör sig om en ren rutinövning, men mer sannolikt är det svar på Natos utökningsplaner av sin kärnvapenarsenal i Europa.

Vi som levt under Kalla kriget känner alltför väl igen den typen av vem-skräms-bäst-tänkande – och vilka effekter det får. Vapen höjs och höjs, tills det inte finns fler vapen att resa mot varandra. USAs och Sovjets dödliga muskler var under kalla kriget så spända att hela världen höll andan. I decennier.

Att dela i världen i ett ”väst” och ett ”öst” var inte vägen framåt under kalla kriget och är det än mindre idag. Idag gäller det att tänka mer på vad som ger varaktig fred, än på vem som visar mest muskler. Att hålla huvudet kallt, inte hålla andan av rädsla.

Upprustning är eller borde vara lika otidsenligt som kalla kriget. Ingen vill se Putin och USAs nästa president, allra minst en trigger happy Trump, slåss om kärnvapenknappen.

Ändå är alltså moderaternas Hans Wallmarks svar på hur fred skapas mer kärnvapen, inte mindre.

Men vore FN-resolutionen verklighet, så behövde ju varken Wallmark eller någon annan just nu vara oroliga för Putins missiler i Kaliningrad. Varför då motverka UDs lovvärda ansträngningar för att arbeta vidare med resolutionen, som också har brett internationellt stöd?

Det enda svar vi kan se är att Natoförespråkarna fortfarande är rädda och vill ge skäl för andra att bli lika rädda. Men rädsla är aldrig någon bra grogrund för säkerhet. Varaktig fred byggs inte av upprustning. Militär alliansfrihet har bättre möjligheter att bidra till varaktig fred i Sverige och i Europa.

Att vara för fortsatt militär alliansfrihet och emot Nato innebär ingalunda att blunda för hot som finns i vår omvärld. Alla kan se att Putin just nu visar allt annat än gott demokratiskt ledarskap. Han har låtit yttrandefriheten krympa och förföljt oliktänkande och hbtq-personer. Putins Ryssland bombar civila i Syrien på sätt som trotsar både mänsklighet och internationell rätt.

Trots det – eller just därför – måste varje handling som syftar till att ta ifrån en sådan person vapnen alltid vara bättre än att höja egna vapen mot honom. Vi vill inte bidra till att knuffa Putin eller någon annan framför oss, mot den där kärnvapenknappen.

Hellre än att delta i vem-skräms-bäst borde vår demokrati kunna användas effektivt för att öka mänskliga rättigheter och demokratisk utveckling även i Ryssland. Vårt globala inflytande till att få fler att sänka sina vapen, snarare än höja dem.

Självklart ska Sverige, precis som regeringen planerat, göra det som är möjligt för att fler ska kunna och vilja gå tillsammans mot en fredligare värld. En värld utan kärnvapen.

Ulf Bjereld, förbundsordförande

Klas Corbelius, freds- och försvarspolitisk talesperson

Socialdemokrater för tro och solidaritet

Bli medlem - klicka här!