När den svenska ubåtsjakten startade i helgen var jag i USA. Så det var först när jag idag landade som jag fick en klar bild av det upphetsade diskussionsklimat som underrättelseoperationen i Stockholm skärgård orsakat.
I USA skymdes ubåtarna av en upphetsad diskussion om ebola. Åtta personer har smittats, två av dem på grund av bristande rutiner vid ett sjukhus. En har dött. Men myndigheterna har koll och det borde inte finnas någon anledning till oro.
Trots det tvingades presidenten gå ut och säga att hysterin kring ebola är ett större hot än sjukdomen. I kraven på åtgärder tas flygplan ur trafik, båtar får inte gå i hamn och inreseförbud reses för människor från Västafrika. Amerikaner ändrar beteende. Slutar ta varandra i hand, ställer in resor och köper skyddsdräkter till Halloween.
Rädslan för ebola var också ett stort samtalsämne bland gästerna på det bröllop jag besökte. Jag försökte som rationell svensk jämföra riskerna med trafikolyckor eller väpnat våld, som inte minst i USA är rätt allvarliga och som, mer än ebola, borde stimulera till ändrat beteende eller politiska åtgärder.
Men jag insåg snart att detta inte handlar om rationalitet. Och efter en dag i den svenska politiska diskussionen om u-båtar, ser jag vissa paralleller, både med ebola i USA och med den svenska ubåtsdiskussion jag hade att förhålla mig till som ung journalist för 30 år sedan.
Jag vet inte om det finns några u-båtar, nu heller. Och om det finns vet jag inte var de kommer ifrån. Men det jag är övertygad om är att detta är frågor som kräver långsiktighet i säkerhetspolitiska perspektiv, kyla och en god utrikespolitisk och diplomatisk hantering. Därför blir jag fundersam när så mycket av diskussionen handlar om marin upprustning och svenskt medlemskap i Nato.
Jag ifrågasätter inte det svenska behovet att värna vår territoriella integritet. Det är en viktig del av vår säkerhetspolitik. Men det som framför allt gör oss säkra är en politik som säkrar en fredlig utveckling i vår omvärld. Det som Olof Palme brukade beskriva som den första försvarslinjen.
Det finns ingen seriös rationell bedömare som påstår att Ryssland skulle förbereda ett krig mot det militärt alliansfria Sverige. Däremot finns det en risk, som, även om vi ska göra allt för att minska, vi inte kan bortse från – att den ökade spänning som följt av Rysslands agerande i Ukraina kan leda till ökade motsättningar mellan Ryssland och Nato.
I ett sådant läge kan det ställa ytterligare krav på den svenska förmågan att värna vår territoriella integritet – oavsett vilken sida som skulle vilja utnyttja det. Ett sådant läge skulle öka betydelsen av alliansfriheten, både för vår egen handlingsfrihet, men också för Nato. Militär uppladdning och förenklad säkerhetspolitisk armkrok minskar vår säkerhet och vår politiska handlingsfrihet.
Men många av dem som ropar på Nato som svar på marinens underrättelseoperation gör det av övertygelse snarare än desperation. På SVT nyheter skriver Unga Liberaler på tisdagen att ”ett svenskt medlemskap leder delvis till en avskräckningseffekt, men även till ett ideologiskt ställningstagande som gynnar både Sverige och andra NATO-intresserade länder.” Likaledes liberala fd EU-minister Birgitta Ohlsson talade för en tid sedan samma klarspråk när hon förklarade att ”Nato är en försvarsallians, men också en ideologisk allians för att säkerställa liberala samhällssystem”.
Det är alltså ett ideologiskt ställningstagande de vill göra, folkpartiet & co, mindre ett försvarspolitiskt grundat.
Kanske är det här någonstans som det blir som tydligast: värdet av att i säkerhetspolitiska sammanhang hålla huvudet kallt, att inte låsa fast sig vid gamla idéer om renlärig ideologi som prompt skiljer höger från vänster och öst från väst. Det som avgör säkerheten för våra barns framtid måste bygga på djupare analys och mer långsiktig framförhållning än så. Och på viljan av att skapa en säkrare värld – för alla – inte på att fortifiera samhällen som passar den egna ideologin.
Fredrik Reinfeldt har kanske något förvånande varit en garant för en besinningsfull hållning gentemot ett Nato-medlemskap. Reinfeldt brukade använda formuleringen ”Mitt parti vill att vi skall gå med i Nato” i debatter och Moderaternas partistämma röstade igenom beslutet om Nato-medlemskap mot partistyrelsens vilja. Med Reinfeldt ur vägen skriver nu två moderata försvarspolitiker, Wallmark och Widegren, självklart att M ser det som ett naturligt steg att söka medlemskap i Nato.
Nato-förespråkarna utgår från att det är ryska ubåtar som just nu syns i vår skärgård, att Ryssland är en självklar fiende. Det är förstås lätt att dras med, när mediabevakningen just nu är rena himmelriket för alla med en pojkrumsfascination för nyputsade korvetter, underrättelsetjänst och upphetsade repriser på kalla kriget-spekulationer. I en komplex samtid är det lockande att se tydliga fiender (om än på ett suddigt foto) och klara gränser mellan gott och ont. Mellan väst och öst.
Men kalla kriget ÄR slut. Vi har inte längre – hur gärna de liberala hökarna än vill det – en tydlig gräns mellan ett gott liberalt väst och ett ont kommunistiskt öst. Vår värld blir sannerligen inte säkrare av att skapa fler gränser. Vi behöver snarare se ett ökat samarbete över gränser. Det gäller inte bara mellan tidigare västländer, utan globalt och inte minst i vårt närområde. Även med Ryssland, i synnerhet mot bakgrund av deras folkrättsbrott i Ukraina och agerande mot sina grannar. Det är ju nu god utrikespolitik behövs mer än någonsin.
Att som folkpartisterna vilja måla upp ett samlat ”ideologiskt liberalt samhällssystem” för att markera yttre gräns mot Ryssland – inte bara politiskt utan även mentalt och kulturellt – det vore en säkerhetsmässig blunder som skulle kunna få stora negativa effekter. En fiendedualism skulle skapas och stärkas.
Och att som de unga folkpartisterna tala om Nato som ”avskräckningseffekt” riskerar att få motsatt effekt för oss. Dessutom baseras denna avskräckning ytterst på kärnvapen. En typ av vapen som om något riskerar vår säkerhet. Globalt eller varhelst dessa omöjliga vapen riskerar att komma till användning.
Nobelkommittén kritiserades i år för att fredspriset inte gick till någon som gjort något för freden ”på riktigt”. Men det kritikerna missar är att säkerhet och fred självklart byggs av civila insatser, som demokrati, utbildning, diplomati, handel, förtroendeskapande åtgärder och konfliktförebyggande arbete.
Trots många presskonferenser och journalistisk yra vet vi inte exakt vad som sker i vår skärgård. Vi måste hålla huvudet kallt och analysera händelserna ordentligt, när vi vet mer om vad som sker. Det finns förstås gott om tankar och konspirationsteorier om vad ubåtarna skulle kunna vara, om inte de är ryska. Men som argument för ett svenskt Natomedlemskap spelar det ingen större roll vilket språk som talas under vattenytan.
Därför är jag glad åt regeringsförklaringens klarspråk: Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte söka medlemskap i Nato.