Idag erkänner Sveriges regering Palestina. För många av oss som följt och arbetat med denna konflikt genom åren känns det nästan högtidligt. Ett symboliskt, men viktig steg, för att i elfte timmen rädda möjligheten till en tvåstatslösning.
Utrikesminister Margot Wallström argumenterar väl kring de folkrättsliga förutsättningarna för regeringens beslut. De klassiska kriterierna för erkännande, från kalla krigets tid, var ett folk, ett territorium och en regering som har kontroll över detta.
Här finns ett folk. Här finns också ett territorium. I väntan på ett fredavtal som i detalj mellan parterna ska kunna fastställa de exakta gränserna, är det rimligt att gå tillbaka till Säkerhetsrådets resolution 242 och de gränser som gällde före sexdagarskriget 1967.
Här finns också en regering. Det diskussionen främst handlat om är att regeringen inte har full kontroll över territoriet. Detta beror dock inte på palestinierna utan på den israeliska ockupationen av Västbanken, inklusive Östra Jerusalem och blockaden av Gaza. Det är inte rimligt att låta ett folkrättsbrott ge folkrättsliga argument mot ett erkännande.
Margot Wallström jämför med de tidigare svenska erkännandena av Kroatien 1992 och Kosovo 2008 – båda under borgliga regeringar – där det också fanns starka politiska skäl till erkännande för att stimulera en positiv utveckling till reell självständighet.
De israeliska reaktionerna var starka på den svenska regeringsförklaringen. Man kallade det svenska agerandet för unilateralt. Samtidigt har man i mellantiden unilateralt fattat beslut om nya israeliska bosättningar på den ockuperade Västbanken. Ett beslut som ytterligare bekräftar nödvändigheten av det svenska regeringsbeslutet idag.
Tiden håller på att rinna ut för en tvåstatslösning. Då återstår en enstatslösning. En sådan måste ge lika demokratiska och medborgliga rättigheter för alla människor som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden. Något annat skulle innebära en apartheid-modell, vilket inte längre är acceptabelt för världssamfundet, och därmed slutet för idéen om en judisk stat – ett hemland för det judiska folket efter det fruktansvärda lidande som drabbade judarna med kulmen i Förintelsen under Nazityskland.
Det svenska regeringsbeslutet idag är därför lika mycket ett värnande om Israel som en judisk stat som Palestina.
Margot Wallström lyfter också fram vikten av den palestinska enhetsregeringen, som bildades strax innan Gaza-kriget i somras, och försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah. Detta ger ökade förutsättningar för en fungerande palestinsk kontroll, framför allt på Gaza.
Den svenska regeringens erkännande banar också väg för efterföljelse, inte minst från andra EU-länder. Vi har redan noterat ett beslut i denna riktning i det brittiska underhuset. Här kommer det att behövas mycket av folkrättslig fasthet, politiskt initiativförmåga och diplomatisk kreativitet.
Det är också här vi kommer att se skillnaden mellan en regering som har en klar linje och agenda, och en som vandrade mellan de maktpolitiska hötapparna – mellan Wallström och Bildt.