Uncategorized – Sida 4 – Socialdemokrater för tro och solidaritet

15 december, 2016 by trosolidaritet

Wallströms Palestinaresa stödjer mänskliga rättigheter

Idag har utrikesminister Margot Wallström rest till Palestina, för bilaterala överläggningar. Socialdemokrater för tro och solidaritet välkomnar resan. Det är också arbetarrörelsens besök i Palestina, påminner Ulf Bjereld.
Vårt förbund arbetade länge för det erkännande av Palestina som regeringen fick till stånd 2014. Vi är måna om att Sverige kan fortsätta utveckla kontakterna, inte minst för att bistå med att bygga vidare på en enad och demokratiskt stark stat och ett livskraftigt civilsamhälle i Palestina.

Förbundsordförande Ulf Bjereld:

– Nästa år har Palestina varit ockuperat
Source: Cision

14 december, 2016 by trosolidaritet

Bjereld: Omvärlden måste sluta sig samman i krav på skydd av civila i östra Aleppo

De civilas lidande i Aleppo måste få ett slut. Fler röster måste höjas nu. Omvärlden måste kunna sluta sig samman och kräva att civila och skadade evakueras och får skydd. Allt annat vore en skamfläck på mänskligheten. Det menar vår förbundsordförande Ulf Bjereld i en kommenter till dagsläget i östra Aleppo.
Minst 50.000 civila uppges ännu vara fast i det belägrade östra Aleppo. Syriska regimen tillsammans med ryska och iranska allierade styrkor avancerar in mot staden, samtidigt som man bombat intensivt. Idag onsdag skulle det ha öppnats en korridor för att evakuera människor. Så blev det
Source: Cision

13 december, 2016 by trosolidaritet

Stäng inte vägar till fredlig politisk kamp i Etiopien: Dr Merera Gudina måste släppas

Socialdemokrater för tro och solidaritets Ulf Bjereld och Abebe Hailu kräver att Dr Merera Gudina ska släppas. Gudina är ledare i Etiopiens demokratiska opposition och har nu varit frihetsberövad i två veckor.
Dr Merera Gudina är en ledande kraft i den demokratiska oppositionen i Etiopien. Han är ordförande i Oromo Federalist-kongressen och vice ordförande i det etiopiska oppositionspartiet Medrek.

I november var Dr Gudina inbjuden till Sverige för att träffa Socialdemokrater för tro och solidaritet. Han var under november i Europa och Europaparlamentet för att berätta om situationen i
Source: Cision

7 december, 2016 by trosolidaritet

Sara Karlsson: Hållbarhet är målet. Ur antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i våras ut en antologi, Framtidsarvet. Trettio år efter Olof Palmes död. I den låter vi olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid. Här på bloggen bjuder vi på några textutdrag ur boken.

JULKLAPPSTIPS! Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom att maila din beställning till info@trosolidaritet.se, eller här socialdemokraterna.se/framtidsarvet.

SARA KARLSSON (f 1985) är sedan 2010 ledamot av Sveriges riksdag. Är utbildad socionom. I riksdagen är hon ordinarie ledamot i Miljö- och jordbruksutskottet, Skatteutskottet samt i Riksdagens överklagandenämnd. Hon sitter även i Nordiska rådets svenska delegation. I Framtidsarvet skriver hon om hur Hållbarhet är målet:

Klimatkrisen och andra stora miljöproblem är brännande frågor. Oavsett på vilken nivå en verkar behöver en förhålla sig till och agera utifrån påverkan på utsläpp av växthusgaser, kemikaliespridning och utarmning av biologisk mångfald. Det gäller i högsta grad också utrikespolitiken. Det är dock svårt att skriva om hur utrikespolitiken bör behandla miljöfrågorna utan att ta avstamp i en större helhet.

Så länge jag kan minnas har ett dominerande tema i många olika politiska frågor varit globaliseringen. Den har flitigt använts som förklaring till eller argument för olika förändringar, som en diffus men obönhörlig variabel i all samhällsförändring. Men många av de frågor som ställts dessa decennier är fortfarande obesvarade, och det som präglar socialdemokratins hållning till globaliseringen kan nog bäst beskrivas som ambivalens och räddhågsenhet. Detta är dock inte bara utmärkande för socialdemokratin utan snarare något som alla traditionella partier mer eller mindre brottas med.

Sensommaren 2015, när detta skrivs, är den internationella flyktingkris som uppkommit i spåren av kriget i Syrien och era andra konflikter och oroshärdar den dominerande frågan i den offentliga debatten. Överhuvudtaget har migration varit ett underliggande tema i samhällsdebatten under flera år och polariseringen är påtaglig. Men den konflikt som dras upp mellan SD och ”alla andra” om huruvida vi ska ge skydd åt människor på flykt är förenklad. Konflikten går egentligen djupare än så, just om hur vi förhåller oss till nationen och världen. Vi står liksom och väger mellan då- och framtid, mellan nationalstatens föreställda bekymmerslöshet och globaliseringens skrämmande ovisshet. En konfliktdimension som varit tämligen frånvarande i svensk politik under lång tid. Och en konflikt – mellan kosmopoliter och nationalister – som skär mer på tvärsen i det politiska landskapet än det riktigt är bekvämt att erkänna.

Kosmopolitism, alltså hållningen att världen ska betraktas som ett samfund med likaberättigade medborgare, är på intet sätt någon ny idé. Den har rötterna betydligt längre tillbaka än nationalismen som uppkom med bildandet av nationalstaterna under 1700- och 1800-talets Europa. Den har däremot varit ordentligt tillbakatryckt under lång tid. De förändringar som världen genomgått de senaste decennierna, framför allt den ekonomiska integrationen, för dock kosmopolitismen tillbaka upp på bordet. Nationalstaten blir som konstruktion allt mer apart. Och, som en naturlig följd av reella förändringar, skönjer vi också stora värderingsförskjutningar och nya, eller nygamla, sätt att se på världen.

Den tidiga arbetarrörelsen var till sin natur präglad av kosmopolitiska, eller internationalistiska, ideal – ”arbetare i alla länder, förenen eder”. Nationen som projekt står i bjärt kontrast till den gemensamma klasskampen. Det var en fråga som också splittrade den tidiga svenska socialdemokratin. Men nationalstaten var då den arena som fanns att verka på, för den som via parlamentariskt arbete och politiska reformer ville förändra samhället. Det gjorde också många socialdemokratiska partier med framgång.

Men idag, drygt hundra år senare, är förutsättningarna för gemensam kamp – eller politik om man så vill – förändrade. Nationalstaten är i många fall snarare en begränsning än en tillgång för progression, eftersom kapitalet definitivt inte känner några gränser och kan kryssa mellan olika jurisdiktioner för att ställa arbetare mot varandra och undvika reglering och beskattning. Ändå tycks den vänster som vill riva gränser och driva kosmopolitik avfärdas som nyttiga idioter förförda av nyliberaler som vill använda internationalisering för att montera ner välfärden och öka klyftorna. Det är givetvis sant att denna dimension i politiken driver fram nya allianser som innebär att delar av vänstern och många liberaler landar i gemensamma ståndpunkter, till exempel vad rör migration, men det betyder inte mer än just att vi delar uppfattning i några centrala principiella frågor. Precis som när liberaler och socialdemokrater kring förra sekelskiftet stred tillsammans för allmän rösträtt. Det var just utgångspunkten som var gemensam, inte det politiska programmet.

Det jag förespråkar är dock inte nedrivna stater, anarki och kaos. Jag tror att staterna kommer spela stor roll även framöver, dock med mindre suveränitet. Och vi har redan kommit en bit på väg, vår suveränitet är inskränkt i och med folkrätten och framför allt genom EU-inträdet. Det mest utmanande är kanske den omdefiniering av medborgarskapet som vi gradvis måste gå igenom, och redan gör, där den enskildes rättigheter uppvärderas på bekostnad av nationers.

I boken Kosmopolitism: ideal och verklighet gör den brittiske statsvetaren David Held, som länge intresserat sig för dessa frågor, en genomgång av kosmopolitism som idé samt analyserar nuvarande politiska nivåer och uppnådda kosmopolitisering.1 Han skisserar en väg framåt för att lösa ”vår tids politiska paradox”: att våra stora problem är gränsöverskridande men att beslutsfattandet sker nationellt och lokalt. Förslaget är inte alls så revolutionerande som man kan föreställa sig. I korthet handlar det om att bygga på de strukturer som finns och skapa en ”skiktad” styrning från global till lokal nivå, med stater och större regionala strukturer som viktiga beståndsdelar.

Held är dock långt ifrån ensam om att fundera över global styrning. Sedan 2007 pågår en kampanj för inrättandet av ett världsparlament knutet till FN-systemet, UNPA Campaign (Campaign for the Establishment of a United Nations Parliamentary Assembly). Kampanjen stöds av närmare fyrahundra NGO:er runt om i världen och många nationella parlamentariker har undertecknat petitionen. Även andra initiativ har tagits av kampanjer eller begynnande internationella organisationer. De är värda att ta på allvar och diskuteras.

Att förändra världsordningen är naturligtvis ett stort och långsiktigt åtagande, men den ambitionen bör re ekteras i utrikespolitiken och vara det som ligger till grund för våra vägval och prioriteringar. Det är dock i sammanhanget också viktigt att framhålla skillnaden mellan svenska staten och socialdemokratin. Som parlamentariker och inte minst regeringsföreträdare representerar vi Sverige i olika internationella organ, där vi har möjlighet att agera och driva förändring. Men en strategi för demokratisering bortom nationalstaten och byggandet av nya normer och institutioner måste även inbegripa gemensam politik och integration med våra systerpartier. Detta gäller i synnerhet också fackföreningsrörelsen, som har allt att vinna på att stärka fackföreningarnas ömsesidiga förtroende och minska ytorna på vilka arbetare kan ställas mot varandra. Miljöpolitiken är ett exempel på viktiga frågor att samla oss kring, i utrikespolitiken såväl som i vår rörelse.

***

Hållbarhet är målet. Klimatfrågan är den fråga som allt som oftast dominerar miljödebatten. Det är ingen idé att lägga någon större vikt vid att rangordna olika miljöproblem men jag vill ändå framhålla det problematiska i att isolera klimatfrågan. Kommunikativt och strategiskt är det högst förståeligt, men det medför att klimatfrågans oundvikliga avhängighet av andra skeenden i biologiska och biofysiska system undervärderas. Idén om att gå från en ”brun” till en ”grön” ekonomi bara genom att byta från kol och olja till förnyelsebar energi är bedräglig, eftersom förutsättningarna för förnyelsebar energi också har fysiska begränsningar i form av tillgång till mark och andra ändliga resurser. Klimatförändringarna påskyndar dessutom utarmningen av ekosystem och havsförsurning, och vi vet att även om vi når ”målet” om maximalt två graders uppvärmning så kommer det att få stora effekter.

Det vetenskapliga konceptet om ”planetära gränser” som togs fram under ledning av Johan Rockström, professor i miljövetenskap, ger en pedagogisk bild av miljöproblemen.2 Det går helt enkelt ut på att definiera en gräns för hur mycket mänsklig påverkan jorden ”tål” på ett antal områden, innan den medför irreversibla konsekvenser. Forskargruppen har identifierat nio områden och med hjälp av data och modellerande försöker de fastställa hur läget är i förhållande till det planetära livsutrymmet. Det handlar givetvis inte om en knivskarp gräns mellan frid och fröjd å ena sidan och apokalyps å den andra, utan om ett längre osäkerhets-/riskintervall. För fyra av dessa områden är gränsen för risk/stor risk nådd: klimatförändringar, artutrotning, markanvändning samt utsläpp av kväve och fosfor. Vad gäller färskvattenanvändning, havsförsurning och skyddande ozonskikt befinner vi oss under gränsen och för resterande områden, kemikalieflöden och aerosolutsläpp, finns ännu inga kvantifierade gränsvärden.

Budskapet är alltså det enkla, och svåra, att planeten har gränser. Men idag lever vi som att dessa gränser inte existerade. För att skapa hållbarhet krävs ett paradigmskifte i synen på samhällsekonomin. Utan ett stabilt klimat och fungerande ekosystem som vi är beroende av är förutsättningarna dåliga, för att inte säga obe ntliga, för ekonomisk aktivitet. Att vårda naturen är därför helt grundläggande för den mänskliga väl- stånds- och välfärdsutvecklingen. Vi behöver vända på det som idag är miljöpolitikens förutsättning – att prioritera (kortsiktig) ekonomisk tillväxt för att först därefter syssla med miljöpolitik – och istället låta andra mål styra de politiska prioriteringarna. Därför är inriktningen på den nya FN-agendan för hållbarhet, post millenniemålen, mycket hoppfull. I skrivande stund är ramverket inte helt färdigt men riktningen fastslagen. Det är ett bredare tag, och målen är universella och omfattar alla länder. Utifrån det ramverket kan ett internationellt, nationellt och lokalt arbete formas som bygger hållbarhet och knyter världen lite närmare.

***

Institutioner: osexigt men livsviktigt. Miljöfrågor är ett synner- ligen relevant område för globala regleringar. Som nämndes ovan är FN:s nya hållbarhetsmål lovande, vilka innehåller era miljömål. Det finns också sedan tidigare en rad överenskommelser och konventioner på området, som fastslår viktiga principer också om rättvis fördelning inom ramen för den internationella miljöpolitiken. Men, problemet är ofta att det saknas mekanismer och institutionell kapacitet och tyngd för uppföljning och ansvarsutkrävande.

Under ett antal år har en kampanj pågått för att föra in ”ecocide” (ekomord) jämsides med folkmord i Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen. Det är ett intressant initiativ men möjligen väl teatraliskt och missriktat. Snarare finns rimliga skäl att skapa en egen rättsordning för miljöfrågorna som är anpassad för att hantera just dem, och inspiration bör kanske hellre hämtas från Europadomstolen (för de mänskliga rättigheterna) eller Internationella havrättsdomstolen (som bevakar havrättskonventionen och förvisso är en tämligen liten verksamhet). Dessa domstolar fungerar närmast som kontrollorgan visavi domstolarna (och lagstiftarna) i medlemsländerna och kan inte ändra beslut fattade av nationella domstolar eller myndigheter, även om den kan inhibera beslut i väntan på prövning samt utdöma skadestånd till klagande. En domstol med denna konstruktion skulle alltså inte fånga in det stra rättsliga som ecocide-kampanjen tar sikte på, mer än indirekt om en medlemsstat får ett visst utslag emot sig. Däremot borde en sådan konstruktion ha potential att ge betydligt större resultat vad gäller harmonisering av centrala principer för den nationella miljörätten i olika stater samt mellan- och överstatliga samarbeten som EU. Men det skulle också kunna gripa in i andra områden som regleras internationellt, i exempelvis WTO:s principer för handelsavtal, där grundläggande skydd för miljön (och arbetstagares rättigheter) ofta spelas bort.

Det nns dock ofta en instinktiv skepsis hos socialdemo- kratin för denna typ av tilltag. Det vi uppfattar som ökat expertstyre och juridi ering går emot vår ryggrad och den svenska författningstraditionen. Hur rädda behöver vi vara för juristerna? Tja, jag vet inte, men kanske inte mer än för kapitalisterna. Dagens situation, med bristande regleringar och konventioner och avtal som inte följs upp och efterlevs, är knappast ideal. Om vi vill skapa internationella regleringar, vilket verkar nödvändigt även på er områden, så är en domstol som följer upp nationell lagstiftning utifrån gemensamt beslutade konventioner att föredra framför någon form av ”världsregering” som utfärdar diktat, vilket ibland förespråkas.

Inför och under FN:s konferens om hållbar utveckling i Rio de Janeiro 2012 (Rio+20) uppmärksammades den relativa svaghet som de FN-organ som handhar miljöfrågor har i relation till andra. På mötet beslutade stats- och regeringscheferna att uppgradera miljöprogrammet UNEP till ett permanent organ, vilket sedan fick stöd i generalförsamlingen. Arbetet fortgår med att stärka den institutionella kapaciteten och legitimiteten. En av de större utmaningarna för FN-systemet, såväl klimatarbetet som arbetet med de nya hållbarhetsmålen, kommer dock att vara nansieringsfrågorna. I olika internationella förhandlingar ingår oftast utfästelser om resurser som ska gå från de rika till de fattiga länderna, något förenklat. I klimatförhandlingarna har hundra miljarder dollar om året ut- lovats från och med 2020, och i arbetet med hållbarhetsmålen har siffror mellan 3 300 och 4 500 miljarder dollar diskuterats. Pengarna kommer dock inte bara att komma från de rika ländernas statsbudgetar, även privata pengar är en nyckel. Men det behövs också ny gemensam nansiering. Diskussioner har pågått ett tag och kommer att fortsätta om globala skatter, på flyg- och fartygstrafik eller på finansiella transaktioner till exempel. Även detta kräver väl fungerande institutioner.

Detta är några exempel på institutionsbyggande som Sverige har varit med i, men som behöver intensifieras och där Sverige kan spela en viktig roll. Både i att bistå med engagemang och kompetens och att verka för att förbättra förutsättningarna för deltagande från utvecklingsländerna. Det behövs mer samordning och effektivitet, men också legitimitet, för att fungera. Det är ett arbete som inte rymmer några stora möjligheter att plocka inrikespolitiska poänger, men är nog så viktigt.

***

Staten och kapitalet. Ett av de stora problemen med miljödebat- ten är bristen på analys av ekonomi och makt. Fokus tenderar ofta att ganska ensidigt hamna på konsumtionsmönster, och då individers beteenden. Det påverkar i sin tur de politiska förslagen mot mer av pekpinnar istället för strukturomvandling. I miljörörelsen nns också en stark civilisationskritik som riskerar att föda konservativa politiska ideal. Socialdemokra- tins uppgift som en progressiv och i grunden antikapitalistisk rörelse måste vara att driva en systemkritisk miljöpolitik. Olika organisationer och opinionsbildare väljer ibland att lyfta fram exempelvis de stora oljebolagen och peka på ansvaret för utsläppen av växthusgaser, och därmed ansvaret för omställning. Det är ibland befriande i debatten, att kunna peka ut skurkar som inte är bilberoende landsbygdsbor. Men det blir lätt missvisande och otillräckligt. Givetvis bär vissa företag ett större ansvar än andra, och företagen är uppenbart i olika grad intresserade av ansvarstagande även inom mer miljöskadliga branscher. Men det är inte det mest intressanta. Kapitalismen som system och produktionsmodell drivs inte av värderingar, ”ondska” eller ”godhet”, utan av vinstintresse. Och så länge miljöförstöring lönar sig bättre än miljöförbättring kommer vi att dras med dessa problem. Därför behövs politik, i form av offentliga investeringar, forskning och utveckling, lagregleringar och ekonomiska styrmedel. Men, och detta är viktigt, statlig inblandning i ekonomin är också en stor källa till problem. Då syftar jag inte på den statliga inblandning som primärt handlar om miljöstyrning, utan den som har andra egentliga syften.

I regel handlar det om olika o entliga insatser som syftar till att skapa eller upprätthålla arbetstillfällen på ett visst geografiskt område. Inte enbart protektionistiskt utifrån nationella intressen utan lika gärna som en del av regionalpolitiken eller mer generellt för att ”boosta” den ekonomiska tillväxten. Denna typ av inblandning skapar en korporativism som förhindrar strukturomvandling och därmed utveckling som vore gynnsam för miljön.

Det tydligaste exemplet är de subventioner till fossila bränslen som enligt IEA (International Energy Agency) uppgick till 532 miljarder dollar 2011, ca sex gånger så mycket som till förnybar energi som ofta beskrivs som översubventionerat.3 Men det nns också en rad exempel på subventioner som indirekt gynnar miljöskadlig produktion, samt indirekta subventioner som har samma effekt. EU:s jordbruks- och fiskeripolitik är exempel på det första, som håller ohållbar produktion under armarna och dessutom bidrar till att slå ut produktion i utvecklingsländer. Olika undantag från skatter för vissa branscher är exempel på det senare. Att vi inte, som vi kommit överens om internationellt, tillämpar principen om att förorenaren betalar fullt ut, eller ens i närheten, ligger inom samma sfär. Det är inte att betrakta som subventioner i samma bemärkelse som aktiva politiska beslut, men är likväl kostnader för miljöför- störing och hälsoskador som andra (i regel skattekollektivet som helhet) får bära.

Frågan om utfasning av miljöskadliga subventioner har varit uppe för diskussion i internationella sammanhang, framför allt fossilbränslesubventionerna som är så direkt miljöskadliga och tydligt knutna till klimatfrågan. Det är en fråga som Sverige bör driva hårt. Men, som med allt annat, ska det göras med trovärdighet så måste det inhemska arbetet med frågan förstärkas. En del av de undantag från koldioxidskatten som nns tas nu successivt bort, vilket är bra, men det behöver finnas en mer genomgående fortsatt planering. Ett slående exempel är hur den svenska politiken med hjälp av skatteundantag och riktat stöd gynnar gruvdrift framför återvinning av metall, som nyligen lyfts fram av forskaren Linus Johansson vid Linköpings universitet.4 Stick i stäv med de miljöpolitiska ambitioner vi har och en direkt bromskloss för en mer cirkulär ekonomi.

Ett annat område som i sammanhanget bör nämnas är im- materialrätten, som är en tvistefråga också på miljöområdet, om än något i bakgrunden. All ny miljöteknik patenteras inte, det nns era exempel på innovatörer som vill sprida sin teknik. Biltillverkaren Tesla är ett, som valt att öppna sina patent för att driva utvecklingen mot mer hållbarhet i tra ksektorn istället för att bromsa den. Oavsett skäl, altruistiska eller varumärkesstrategiska, är det positivt. Men alla aktörer i de olika branscher som behöver ställas om arbetar inte på det sättet och det har skapat problem. Och konflikter. Utvecklingsländer och tillväxtekonomier har i klimatförhandlingarna krävt att klimatvänlig teknik helt ska undantas från patent, och att det ska byggas upp pooler för delande av teknik. Som lekman är det å ena sidan lätt att se att immaterialrätten förhindrar spridning av viktig teknik, å andra sidan svårt att föreslå hur immaterialrätten skulle kunna reformeras. Men det är en angelägen fråga att arbeta med för att de länder som, till skillnad från västvärlden, står i kast med att bygga upp och ut infrastruktur som energi och tra k inte ska behöva återupprepa de misstag som västvärlden gjort och som skapat de problem vi nu försöker lösa.

Det jag försöker argumentera för är alltså inte att lämna marknaden ifred. Det behövs regleringar och styrning men det behöver ske på rätt sätt. Stora strukturella förändringar behövs i ekonomin och politiken behöver hitta rätt roll i det. Där är vi långt ifrån idag.

***

Det goda exemplet. En av de frågor jag tampats mest med under de åren jag sysslat med miljöpolitik är att den ofta betraktas som fri från värderingar och politiska vägval utöver de som rör själva (den ekologiska) hållbarhetsdimensionen. Givetvis är det inte så. Socialdemokratin måste bygga miljöpolitiken på samma värderingsbas som annan politik: frihet, jämlikhet och solidaritet. Och förutom hållbarhetsdimensionen måste också den globala dimensionen hela tiden finnas närvarande. Miljöpolitiken är i stor utsträckning en fråga om fördelning av makt och resurser.

Om alla i världen levde så som vi svenskar gör idag skulle det krävas 3,7 jordklot. Att minska vår miljöpåverkan är därför i sig en solidaritetshandling, eftersom det företrädesvis är andra – fattigare människor som inte varit med och bidragit till miljöproblemen – som får bära konsekvenserna.

Vi ska inte heller underskatta betydelsen av goda exempel. Vi är på era sätt ett sånt, och vi ska fortsätta vara det. För att det kan ge effekt. Men också för att det är gott i sig. Det känns extra viktigt just nu, när godhet närmast blivit ett skällsord i debatten och kärvhet en dygd. Vi ska göra gott, för att det är rätt. Och vi ska bära det med värdighet och stolthet, men inte självtillräcklighet. Att göra vår del är ju faktiskt inte mer än just det. Men det är också så vi bygger trovärdighet i det internationella arbetet.

NOTER:

1 Held, David (2010), Kosmopolitism: ideal och verklighet, Daidalos.

2 Mer information om forskningen tillgänglig via www. stockholmresilience.org.

3 IEA (2013), Redrawing the energy-climate map:World energy outlook special report.

4 Monica Westman Svenselius, ”Politiken missgynnar återvinning”, 9 maj 2014, på www.liu.se.

3 december, 2016 by trosolidaritet

Politik för tryggare barn

Ett av de viktigaste socialdemokratiska målen är att alla barn ska kunna känna sig trygga. Att varje barn ska kunna växa upp med framtidstro och under jämlika villkor. Oberoende av sin bakgrund, bostadsort och familjens ekonomi ska barn få utvecklas efter sina egna förutsättningar och önskemål.

Men alla barn känner sig inte trygga idag.

Andelen barn som drabbas av psykisk ohälsa har enligt SCB ökat kraftigt de senaste 20 åren. Det gäller allt från nedstämdhet och oro till svåra psykiska besvär. Vi bekymrar oss inte minst för barn och unga som finns inom hbtq-gruppen, där
Source: Cision

9 november, 2016 by trosolidaritet

På andra sidan Trump finns en ljus framtid: Organisera er!

President Trump. När vi precis börjat öva på att säga ”Madame President”, får vi börja om. För precis där slog tydligen USA i glastaket alla talat om. En lögnaktig, sexistisk, brutal, oberäknelig och politiskt omeriterad vit man har av det amerikanska folket valts framför den kanske mest politiskt erfarna presidentkandidaten någonsin – en kvinna. Efter åtta år med en svart president var manegen krattad för den första kvinnliga presidenten i världens mäktigaste land. Så blev det inte. Om omvärlden möjligen var redo, så var USA det tydligen inte.

Ingen svart president, ingen kvinnlig. Nej, en vit man som slåss för vita mäns privilegier. Som helt öppet vänder sig mot kvinnor och minoriteter.

Det är hotfullt att denne omvittnat hetlevrade och lättkränkte man nu har makten över världens starkaste armé. Om inte förr borde de som nyss slagits för ett svenskt Nato-medlemskap tänka om. Donald Trumps hand på kärnvapenknappen är inte trygg.

Vi kan inte räkna med att ett amerikanskt ledarskap är vad som kommer att ge världen säkerhet framöver. Trump är isolationistisk och vill hellre kalla hem amerikanska soldater än sända dem till krigshärdar i länder han inte förstår sig på och inte bryr sig om.

Det kan nog till och med vara en av de långsamma förändringar som lett fram till dagens resultat: Regular Joe tröttnade på att lägga pengar på krig långt bort, få hem söner och bröder i body bags och samtidigt uppleva det som att deras eget liv försämras utan att politiker gör något. Trump lovade att öppna plånboken för dem istället.

Trots att han är en stenrik affärsman och borde vara själva definitionen av ”etablissemang” och ”elit”, så har Donald Trump lyckats med konststycket att slå sig fram som etablissemangets motpart. En roll som populistpartier och nyfascistiska politiker i många länder just nu lyckas ta.

I en av Trumps senaste kampanjfilmer får tre judiska personer symbolisera just ”etablissemanget”. Det är inte heller första gången Donald Trump förknippas med mer eller mindre uttalad antisemitism. Idag den 9 november är det minnesdagen av Kristallnatten. En av de händelser som förebådade och inledde Förintelsen av miljontals judar. En upprinnelse var som bekant att judar blev syndabock för allt man upplevde gått snett; judar var människor det blev mer och mer socialt accepterat att angripa. Från ord och enklare handlingar till mer och mer våld. Trump-anhängare ser precis som sverigedemokrater och andra nationalistiska partier syndabockar överallt.

Dessa vågor som Trump surfar på är farligare än honom själv.

Vad händer när Trump inte kommer att kunna leverera? Vad händer när besvikna människor blir besvikna igen? Stora grupper i samhället känner ilska mot det upplevda etablissemanget och mot minoriteter, som de upplever skyddas mer än dem själva. Ilska och motstånd är lättare att framkalla än solidaritet. Instinkten är direkt och aggressiv, allt annat kostar eftertanke och tid.

När Donald Trump lovar att öppna gårdagens miljö- och hälsofarliga kolgruvor och ge trygga jobb till alla landsbygdens män, vet han själv att han inte kan. Men det spelar ingen roll. Orden är allt. Och han vinner.

Kanske har vi som vet att de trygga jobben inte alltid finns som de fanns igår – men som ändå tror på en bättre värld – något att lära precis där: Vilka löften ger vi om ett bättre liv för alla?

Vårt misslyckande ger också en väg framåt. Lyckas vi mer övertygande berätta om att världen blir bättre, hur samhället blir bättre, så lyckas vi också överrösta hat och hot om undergång. Världen går att förändra! Förbättra. Framtiden är inte skriven i sten. Trots framgångarna för en politik vi ogillar och ser farorna med. Nu är vi kanske uppgivna, men vi kan alla förändra. I det lilla, på väg mot det stora.

Vår demokratiska politik måste bygga på mer jämlikhet, mer känsla av egenmakt till fler och på lyhörd respekt för alla.

Någon sade att när det skymmer är det viktigt att vi alla håller lyktor som kan lysa upp vägen vi måste gå, vägen framåt.

Ett ljus i mörkret är att de unga i USA tycks ha röstat emot Trump. Liksom de yngre röstade emot Brexit i Storbritannien. Den unga generationen står för helt andra värden. Precis där ligger vår framtid. Både faktiskt och politiskt. Det ser ljust ut i framtiden. Vi måste bara gå dit först.

Sörj inte, organisera er! sade Joe Hill. Börja vägen framåt hos oss – bli medlem i Socialdemokrater för tro och solidaritet och slåss tillsammans för internationell solidaritet och ett samhälle för alla.

8 november, 2016 by trosolidaritet

Direktrapport från valdagen i USA: Hat och lögner på ny nivå – men det finns hopp

Två välkända Tro och Solidaritetsprofiler befinner sig just nu i USA, för att följa presidentvalet på plats. De har flera gånger tidigare följt amerikanska valrörelser. Såhär rapporterar Cecilia Dalman Eek och Per Tenggren från Colorado på valdagen:

Om Donald Trump vinner – nej, det vill vi inte ens tänka på. Han talar om ett Amerika som inte längre finns kvar och han lägger skulden på Clintons och Obama för det.

Hatet och de populistiska lögnerna – det är de två starkaste och mest skakande intrycken vi tar med oss efter en vecka i den amerikanska presidentvalskampanjen. Både Hillary Clinton och Donald Trump har gjort sitt bästa för att förstärka motståndarnas svagare politiska sidor. Men Trumpkampanjen har tagit det till en helt ny nivå. Hatet slår emot oss så fort vi sätter på TVn när vi kommer till hotellet. Det blir snabbt ett samtalsämne när vi möter kampanjpersoner och valarbetare.

Hillary Clinton framställs helt utan bevis som en brottsling som borde sitta i fängelse, en person som satt egen vinning före de väljare som utsett henne. Trump hånar och misstänkliggör stora grupper av väljare – kvinnor, muslimer, mexikaner och spansktalande. Han har hånat veteraner och personer med funktionsnedsättningar. Hans hatiska uttalanden ger intryck av att han inte har någon respekt för andra än friska vita män i övre medelåldern. Det är oerhört svårt att förstå hur republikaner, som har djup förankring i kristna grupperingar, har kunnat acceptera detta fördömande hat. Vad hände med uppdraget att inte döma sin nästa?

Hand i hand med hatet går lögnerna. När vi kvällen före valet sätter på TVn, ser vi direktsändningen från Trumps sista valmöte i Michigan. Där har industrier flyttat och lämnat efter sig arbetslöshet, fattigdom och missmod. Han talar om att han ska ta tillbaka bilindustrin och införa höga skatter på importerade varor från företag som flyttat från USA. Han säger att han ska återskapa de jobb som inte längre finns kvar. Hans lögner blir skärande obehagliga. Det är möjligt att en del tror på honom, men sanningen är inte det viktigaste, bara det känns sant. Det handlar om att bekräfta människor som förlorat mycket utan att se någon framtid. Det finns också ett uttalat kvinnohat som Trump riktar mot alla kvinnor. Det är slående hur lätt hans väljare kan acceptera vidrigheter hos Trump men hata Hillary Clinton för betydligt mindre saker som dessutom sällan är sanning.

Lögnerna om Clinton fortsätter i lögnerna om vad Trump ska göra om han blir president. Han ska ge alla ett sjukvårdssystem som är gratis, han ska se till att alla får bra utbildning och han ska samtidigt se till att försvaret förstärks. Inte en enda gång har vi hört honom förklara hur. Men sanning och konsekvens behövs inte. Donald Trump talar till de stora grupper som fått se arbeten flytta till låglöneländer och fått acceptera stora försämringar i sin levnadsstandard. Han talar om ett Amerika som inte längre finns kvar och han lägger skulden på Clintons och Obama för det. Att finanskrisen var bankernas fel och att företagsflyttar handlar om vinstmaximering talar han inte om, så stenrik affärsman han är. Att en republikansk kongress blockerat viktiga reformer för att utbilda arbetskraften att ta de nya jobben, det säger han aldrig.

En kväll stannar vi på en restaurang i utkanten av en välsituerad förort där vi lyssnat på Bernie Sanders. Vid bordet bredvid oss sitter en man i T-shirt med texten ”Hillary for prison 2016”. Med den hatstämningen är det lätt att bli bedrövad. Samma bedrövelse och ilska har gjort att nya grupper av väljare har visat sig beredda att rösta i allt större utsträckning, till exempel spansktalande. Så vi tror ändå att det finns ett hopp när det nu snart är dags för valresultaten. Vi håller modet uppe med Bill Clintons ord från ett valmöte här i Denver. Han talade om kärlek och respekt och om vikten av att kunna respektera sin motståndare och samarbeta för att lösa landets problem. ”Jag vill leva i ett land som bygger broar, inte murar” sa han och rev ner jubel och applådåskor.

Tillsammans med tusentals valarbetare och väljare håller vi tummarna och hoppas att kärleksbudskapet och sanningen ska vinna över hatet och lögnen. Om Hillary Clinton vinner valet börjar det mödosamma arbetet att renovera samtalsklimatet för att få något gjort av alla de problem landet står inför. Om Donald Trump vinner – nej, det vill vi inte ens tänka på.

Cecilia Dalman Eek

Per Tenggren

8 november. Denver, Colorado, USA.

4 november, 2016 by trosolidaritet

Fängslade politiker och bilbomb i Turkiet. Ulf Bjereld kommenterar:

Turkisk polis grep inatt parlamentariker från det pro-kurdiska oppositionspartiet HDP, bland dem partiets två ledare. I samband med gripandena stängdes sociala medier som Twitter, Facebook, YouTube och Whatsapp av. Nattens massgripanden följdes av en dödlig bilbomb i kurdiska Diyabakir, intill polisstationen dit den gripne partiledaren Demirtas hade förts. HDP är det tredje största partiet i det turkiska parlamentet.

Sedan sommarens misslyckade kuppförsök har en stor mängd aktivister, oppositionspolitiker och journalister gripits av turkisk polis.
Socialdemokrater för tro och solidaritets
Source: Cision

2 november, 2016 by trosolidaritet

Gränskontrollerna: Krigen borde få oss att underlätta, inte försvåra väg till trygghet

Id-kontroller infördes förra hösten som en signalpolitisk åtgärd för att försvåra för människor på flykt att ta sig till Sverige. Nu på fredag den 4 november skulle denna tillfälliga åtgärd upphöra gälla. Idag har regeringen istället beslutat att förlänga kontrollerna med tre månader.

Ulf Bjereld, förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet:
– Jag beklagar djupt att regeringen beslutat att förlänga id-kontrollerna på buss, tåg och färjor till Sverige.

Pågående strider i Mosul, Irak, har nämnts som skäl för att ha kvar id- och gränskontroller vid Sveriges gräns.
Source: Cision

21 oktober, 2016 by trosolidaritet

Alla vet, varför är det ändå så tyst om Syrien? Tal vid manifestation

Torsdagsrörelsen Syrien, som arrangeras av Föreningen Syrien Sverige, har hållit möte på Sergels torg i Stockholm varje torsdag kl 17.00 sedan slutet av juli 2016 och kommer enligt uppgift att fortsätta med det. Mot Assads och Putins bombningar och belägring av Aleppo, för frihet, värdighet och demokrati åt Syrien. Torsdagen den 20 oktober deltog Socialdemokrater för tro och solidaritet genom sin politiske sekreterare Monica Fundin Pourshahidi. Här är hennes anförande. (Det talade ordet gäller.)

”The massacre in Syria continues but the world is silent. Why why why?” Så stod det på en liten pojkes plakat på SSUs Syrien-manifestation i helgen.

Why why why? Varför så tyst om kriget i Syrien? Att vara här, med er, är mitt lilla sätt att bidra till att bryta tystnaden, den som så många känner.

Jag heter Monica Fundin Pourshahidi. Jag kommer från Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Jag vet, precis som ni alla vet, att Aleppo är belägrat som på medeltiden. Jag vet, precis som vi alla vet, att bomberna faller. Om och om. Alla vet att människor plågas. Alla vet att människor dör. Alla vet att civila dör, att barn dör. Alla vet att hus och sjukhus och hjälpkonvojer med mat och mediciner bombas. Alla vet att ingen går säker. Massmord, svält och ofattbart lidande. ”Aleppo är värre än ett slakthus” sade FNs Ban Ki Moon.

Alla vet det. Ändå är det tystnaden vi hör. Visst hörs protester, men Europa, världen, är ändå alldeles för tyst. The massacre continues, but the world is silent – why? Ja, varför? Nog nu.

Alla vi som vet, alla vi som kan, vi MÅSTE prata, tala, skriva – om Syrien, om Aleppo. Bomberna får inte falla tyst! Bomberna får inte falla alls.

Även om inte just vi, just här, just nu, kan få Putins och Assads bomber att sluta falla, så kan vi ändå envist höja våra röster – och kräva fred och frihet för Aleppo. För hela Syrien.

Vi kan höja våra röster – för att bryta tystnaden. Att tala är att visa vårt stöd för demokrati. Att tala är att visa vårt motstånd. Mot Assads och Putins bomber och förtryck. För tystnaden: Tystnaden är ett tyst stöd åt Assad, åt Putin.

Men många här i Sverige törs inte tala. De törs inte ta ställning. Många verkar tycka att situationen i Syrien är så komplicerad, att de inte törs säga något alls. De är rädda att stödja fel part, att hålla på fel sida.

Men hur skulle det kunna finnas något som helst ”rätt” med attacker mot civila?!

Det är inte ett dugg svårt att ta ställning mot den mordiska diktatorn Assad. Det är inte ett dugg svårt att ta ställning mot Putin, och hans ryska bunkerbomber som regnar över Aleppo. Det är LÄTT att vara emot förtryck, belägring och bomber.

Ryssland hjälper diktatorn al Assad att mörda sin egen befolkning. Alla vet det. Så hur skulle det NÅGONSIN kunna vara FEL, att vara emot mördande av barn och bomber mot sjukhus?!

Men många här verkar också tänka att, ”usch vad hemskt det är, men det där angår inte riktigt mig – jag har ju ingen släkt från Syrien, ingen familj där”.

Men, vänner, jag vet och ni vet att man inte behöver ha sin egen bakgrund eller familj på en särskild plats, för att vara emot klusterbomber och krig – och för fred, frihet och demokrati. Det behövs bara att man är en medmänniska.

Det här måste vi säga om och om igen. Det här är vad vi alla kan göra. Försöka påverka fler att vara medmänniskor. Påverka fler att vara för fred, frihet och demokrati. Det borde inte vara svårt!

Vad kan då Sverige som land göra? Regeringen? Sverige gör redan mycket. Nära två miljarder kronor har getts i humanitärt stöd och bistånd till det syriska folket. Statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström sade häromdagen, att de nu ska göra allt för att finna vägar till fredsförhandlingar. Det är förstås bra.

Snart tar Sverige plats i FNs säkerhetsråd och då har regeringen extra möjligheter att påverka. En förhoppning är att kunna hindra Ryssland från att använda sitt veto för att skydda Assad-regimen.

Ja, göra allt, sade de. Och det behövs verkligen nu att ALLT görs, för att öka trycket på Bashar al Assad och hans regim:

Trycket på vapenvila. Trycket på att strypa krigets ekonomi. Trycket på att både Assad och Putin kan ställas inför rätta för krigsbrott – inte minst för attackerna mot sjukhus i Aleppo, som helt klart strider mot all internationell rätt.

Jag hoppas förstås att regeringens ”göra allt vi kan” också innebär att genast skrota den nya flyktingpolitiken. Den som gör att syrier som lyckats fly inte får återförenas med sina familjer, här, i säkerhet.

Och så detta: Till helgen reser statsminister Stefan Löfven till Saudiarabien. En av punkterna på dagordningen är samtal om situationen i Syrien. Men det är också uppenbart en resa som ska främja svensk handel med Saudi.

Jag hoppas innerligt att mänskliga rättigheter ändå är det som får stå i fokus. Saudi, Syrien, Jemen. Saudiarabien är ju en nyckelspelare i hela regionen på många sätt – och inte alltid en särskilt trevlig sådan…

Margot Wallström påminde Saudiarabien häromåret om de mänskliga rättigheterna. De blev förbannade och jag tror att det nog behöver bli påminda igen… Så Stefan, jag litar på dig: Mänskliga rättigheter är såklart alltid viktigare än pengar!

Nu behövs mod och styrka. Nu behövs Sveriges röst i världen. För fred, frihet och demokrati.

Vår röst behövs också! Alla vi som kan, måste fortsätta att prata, tala, skriva – om Syrien, om Aleppo. Att tala är att visa vårt stöd för fred, frihet och demokrati. Tystnaden är tyst stöd åt Assads och Rysslands bomber mot civila.

Vi måste prata, tala, skriva HÖGT – bomberna får inte falla tyst. Bomberna ska inte falla alls. Vi måste bryta tystnaden.

Så tack för att ni är här och försöker. Tack Föreningen Syrien Sverige för att ni här varje vecka och försöker. Och stort tack för att ni har lyssnat på mig!

/Om du vill se och höra Monica Pourshahidis tal finns en youtubelänk här.

Foton: Atila Atuntas

Archive for category: Uncategorized