De vansinniga, koordinerade och ofattbara attackerna i Oslo var uppenbarligen riktade mot det norska arbeiderpartiet.
Ett hundratal människor, de flesta ungdomar, har avrättats för att de är burna av samma övertygelse som jag själv.
Det var idéerna om internationalism, solidaritet och jämlikhet som var målet för detta vansinnesdåd. Det är dessa idéer som fört samman flera hundra norska socialdemokratiska ungdomar på Utöya några sommardagar sedan många decennier. Attacken riktade sig mot politikens idéverkstad, mot formandet av framtidens engagerade, mot längtan till tolerans och större gemensamt ansvarstagande i en splittrad och trasig värld. Ett socialdemokratiskt ungdomsläger, där tankar bryts, vänner skapas och förälskelse bryter ut, är något av det finaste politiken kan erbjuda.
Det kommer att ta tid att fullt ut förstå bakgrunden, motiven och konsekvenserna av massakern på Utöya och bombdådet i Oslo.
Hur kan någon hata de socialdemokratiska idéerna så starkt att man begår ett
sådant dåd? Vilka konsekvenser får det för politiken och för människors lust och vilja till politiskt ansvarstagande?
Jag nåddes av de första nyheterna om bombdådet på Cypern, där jag arbetar med att för föra samman kristna och muslimska ungdomar på det delade Cypern. En omedelbar konsekvens var några föräldrars ängslan för att skicka sina ungdomar till det första gemensamma samarbetet sedan Cypernkonflikten startade 1963 mellan ärkebiskopen i syd och muftin i nord.
Strax efter klockan 19.00 fick jag på telefon fatt i arbeiderpartiets internationella sekreterare, som bekräftade de fruktansvärda händelserna på Utöya. Hon berättade att förbundssekreteraren för min systerorganisation – kristne arbeidere – kastat sig i vattnet för att simma i land och var i säkerhet. Hon sa också att den person som just gripits var nordisk. Hon sa det med viss lättnad, väl medveten om de politiska konsekvenserna och utsattheten för våra gemensamma värderingar om tolerans, mångkulturalism och internationell solidaritet om det skulle visa sig finnas kopplingar till internationell terrorism och extrem islamism.
Någon timma senare hörde jag den norske utrikesministern bekräfta att det var en vit norsk man i en BBC intervju.
Trots det fortsatte spekulationerna om ett islamistiskt dåd många timmar efter detta. Terrorexperter sökte orsaker i Norges engagemang i Libyen och Afghanistan. DN:s ledarskribent jämförde i studio etts extrasändning vid
23-tiden med attackerna på World Trade Center, Londons tunnelbana och Madrid. En norsk imam nämndes som möjlig källa. Även BBC fortsatte att spekulera om islamistiska motiv långt efter att man själva bekräftat motsatsen. Nu tycks det som att vi kommer att jämföra Oslo 22 juli 2011 med bombattentatet i Oklahoma City 1995 och en fruktansvärd skolskjutning. En ensam, förvirrad, kristen, nationalistisk högerextremist med tillgång till vapen.
Men det är likväl terror. Att döda oskyldiga civila för politiska syften är just terror. Den definitionen gäller oavsett religion, hudfärg eller politiska motiv. Men medan konsekvenserna av de al-Quaida inspirerade dåden lett till ökad kontroll av idéer, krig i Irak och Afghanistan och ökade spänningar mellan
kulturer, kan den norska tragedin, med rätt politiskt ledarskap, föra i en annan riktning.
Det kan sätta fokus på extremism och våld i sig, bort från en logik där vi jämför det bästa hos oss jälva med det värsta hos andra. Det kan leda till ökad eftertanke vad gäller spridning och tillgång till automatvapen. Det kan stärka de värderingar om tolerans, solidaritet och internationalism som den 22 juli 2011 utsattes för den vidrigaste av attacker.
Det kan hjälpa oss att förstå vad det innebär att vara människa i en komplex värld.
