Close

by

Sara Karlsson: Hållbarhet är målet. Ur antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i våras ut en antologi, Framtidsarvet. Trettio år efter Olof Palmes död. I den låter vi olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid.  Här på bloggen bjuder vi på några textutdrag ur boken.

JULKLAPPSTIPS! Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom att maila din beställning till info@trosolidaritet.se, eller här socialdemokraterna.se/framtidsarvet.

Sara Karlsson (foto riksdagen)SARA KARLSSON (f 1985) är sedan 2010 ledamot av Sveriges riksdag. Är utbildad socionom. I riksdagen är hon ordinarie ledamot i Miljö- och jordbruksutskottet, Skatteutskottet samt i Riksdagens överklagandenämnd. Hon sitter även i Nordiska rådets svenska delegation. I Framtidsarvet skriver hon om hur  Hållbarhet är målet:

Klimatkrisen och andra stora miljöproblem är brännande frågor. Oavsett på vilken nivå en verkar behöver en förhålla sig till och agera utifrån påverkan på utsläpp av växthusgaser, kemikaliespridning och utarmning av biologisk mångfald. Det gäller i högsta grad också utrikespolitiken. Det är dock svårt att skriva om hur utrikespolitiken bör behandla miljöfrågorna utan att ta avstamp i en större helhet.

Så länge jag kan minnas har ett dominerande tema i många olika politiska frågor varit globaliseringen. Den har flitigt använts som förklaring till eller argument för olika förändringar, som en diffus men obönhörlig variabel i all samhällsförändring. Men många av de frågor som ställts dessa decennier är fortfarande obesvarade, och det som präglar socialdemokratins hållning till globaliseringen kan nog bäst beskrivas som ambivalens och räddhågsenhet. Detta är dock inte bara utmärkande för socialdemokratin utan snarare något som alla traditionella partier mer eller mindre brottas med.

Sensommaren 2015, när detta skrivs, är den internationella flyktingkris som uppkommit i spåren av kriget i Syrien och era andra konflikter och oroshärdar den dominerande frågan i den offentliga debatten. Överhuvudtaget har migration varit ett underliggande tema i samhällsdebatten under flera år och polariseringen är påtaglig. Men den konflikt som dras upp mellan SD och ”alla andra” om huruvida vi ska ge skydd åt människor på flykt är förenklad. Konflikten går egentligen djupare än så, just om hur vi förhåller oss till nationen och världen. Vi står liksom och väger mellan då- och framtid, mellan nationalstatens föreställda bekymmerslöshet och globaliseringens skrämmande ovisshet. En konfliktdimension som varit tämligen frånvarande i svensk politik under lång tid. Och en konflikt – mellan kosmopoliter och nationalister – som skär mer på tvärsen i det politiska landskapet än det riktigt är bekvämt att erkänna.

Kosmopolitism, alltså hållningen att världen ska betraktas som ett samfund med likaberättigade medborgare, är på intet sätt någon ny idé. Den har rötterna betydligt längre tillbaka än nationalismen som uppkom med bildandet av nationalstaterna under 1700- och 1800-talets Europa. Den har däremot varit ordentligt tillbakatryckt under lång tid. De förändringar som världen genomgått de senaste decennierna, framför allt den ekonomiska integrationen, för dock kosmopolitismen tillbaka upp på bordet. Nationalstaten blir som konstruktion allt mer apart. Och, som en naturlig följd av reella förändringar, skönjer vi också stora värderingsförskjutningar och nya, eller nygamla, sätt att se på världen.

Den tidiga arbetarrörelsen var till sin natur präglad av kosmopolitiska, eller internationalistiska, ideal – ”arbetare i alla länder, förenen eder”. Nationen som projekt står i bjärt kontrast till den gemensamma klasskampen. Det var en fråga som också splittrade den tidiga svenska socialdemokratin. Men nationalstaten var då den arena som fanns att verka på, för den som via parlamentariskt arbete och politiska reformer ville förändra samhället. Det gjorde också många socialdemokratiska partier med framgång.

Men idag, drygt hundra år senare, är förutsättningarna för gemensam kamp – eller politik om man så vill – förändrade. Nationalstaten är i många fall snarare en begränsning än en tillgång för progression, eftersom kapitalet definitivt inte känner några gränser och kan kryssa mellan olika jurisdiktioner för att ställa arbetare mot varandra och undvika reglering och beskattning. Ändå tycks den vänster som vill riva gränser och driva kosmopolitik avfärdas som nyttiga idioter förförda av nyliberaler som vill använda internationalisering för att montera ner välfärden och öka klyftorna. Det är givetvis sant att denna dimension i politiken driver fram nya allianser som innebär att delar av vänstern och många liberaler landar i gemensamma ståndpunkter, till exempel vad rör migration, men det betyder inte mer än just att vi delar uppfattning i några centrala principiella frågor. Precis som när liberaler och socialdemokrater kring förra sekelskiftet stred tillsammans för allmän rösträtt. Det var just utgångspunkten som var gemensam, inte det politiska programmet.

Det jag förespråkar är dock inte nedrivna stater, anarki och kaos. Jag tror att staterna kommer spela stor roll även framöver, dock med mindre suveränitet. Och vi har redan kommit en bit på väg, vår suveränitet är inskränkt i och med folkrätten och framför allt genom EU-inträdet. Det mest utmanande är kanske den omdefiniering av medborgarskapet som vi gradvis måste gå igenom, och redan gör, där den enskildes rättigheter uppvärderas på bekostnad av nationers.

I boken Kosmopolitism: ideal och verklighet gör den brittiske statsvetaren David Held, som länge intresserat sig för dessa frågor, en genomgång av kosmopolitism som idé samt analyserar nuvarande politiska nivåer och uppnådda kosmopolitisering.1 Han skisserar en väg framåt för att lösa ”vår tids politiska paradox”: att våra stora problem är gränsöverskridande men att beslutsfattandet sker nationellt och lokalt. Förslaget är inte alls så revolutionerande som man kan föreställa sig. I korthet handlar det om att bygga på de strukturer som finns och skapa en ”skiktad” styrning från global till lokal nivå, med stater och större regionala strukturer som viktiga beståndsdelar.

Held är dock långt ifrån ensam om att fundera över global styrning. Sedan 2007 pågår en kampanj för inrättandet av ett världsparlament knutet till FN-systemet, UNPA Campaign (Campaign for the Establishment of a United Nations Parliamentary Assembly). Kampanjen stöds av närmare fyrahundra NGO:er runt om i världen och många nationella parlamentariker har undertecknat petitionen. Även andra initiativ har tagits av kampanjer eller begynnande internationella organisationer. De är värda att ta på allvar och diskuteras.

Att förändra världsordningen är naturligtvis ett stort och långsiktigt åtagande, men den ambitionen bör re ekteras i utrikespolitiken och vara det som ligger till grund för våra vägval och prioriteringar. Det är dock i sammanhanget också viktigt att framhålla skillnaden mellan svenska staten och socialdemokratin. Som parlamentariker och inte minst regeringsföreträdare representerar vi Sverige i olika internationella organ, där vi har möjlighet att agera och driva förändring. Men en strategi för demokratisering bortom nationalstaten och byggandet av nya normer och institutioner måste även inbegripa gemensam politik och integration med våra systerpartier. Detta gäller i synnerhet också fackföreningsrörelsen, som har allt att vinna på att stärka fackföreningarnas ömsesidiga förtroende och minska ytorna på vilka arbetare kan ställas mot varandra. Miljöpolitiken är ett exempel på viktiga frågor att samla oss kring, i utrikespolitiken såväl som i vår rörelse.

***

Hållbarhet är målet. Klimatfrågan är den fråga som allt som oftast dominerar miljödebatten. Det är ingen idé att lägga någon större vikt vid att rangordna olika miljöproblem men jag vill ändå framhålla det problematiska i att isolera klimatfrågan. Kommunikativt och strategiskt är det högst förståeligt, men det medför att klimatfrågans oundvikliga avhängighet av andra skeenden i biologiska och biofysiska system undervärderas. Idén om att gå från en ”brun” till en ”grön” ekonomi bara genom att byta från kol och olja till förnyelsebar energi är bedräglig, eftersom förutsättningarna för förnyelsebar energi också har fysiska begränsningar i form av tillgång till mark och andra ändliga resurser. Klimatförändringarna påskyndar dessutom utarmningen av ekosystem och havsförsurning, och vi vet att även om vi når ”målet” om maximalt två graders uppvärmning så kommer det att få stora effekter.

Det vetenskapliga konceptet om ”planetära gränser” som togs fram under ledning av Johan Rockström, professor i miljövetenskap, ger en pedagogisk bild av miljöproblemen.2 Det går helt enkelt ut på att definiera en gräns för hur mycket mänsklig påverkan jorden ”tål” på ett antal områden, innan den medför irreversibla konsekvenser. Forskargruppen har identifierat nio områden och med hjälp av data och modellerande försöker de fastställa hur läget är i förhållande till det planetära livsutrymmet. Det handlar givetvis inte om en knivskarp gräns mellan frid och fröjd å ena sidan och apokalyps å den andra, utan om ett längre osäkerhets-/riskintervall. För fyra av dessa områden är gränsen för risk/stor risk nådd: klimatförändringar, artutrotning, markanvändning samt utsläpp av kväve och fosfor. Vad gäller färskvattenanvändning, havsförsurning och skyddande ozonskikt befinner vi oss under gränsen och för resterande områden, kemikalieflöden och aerosolutsläpp, finns ännu inga kvantifierade gränsvärden.

Budskapet är alltså det enkla, och svåra, att planeten har gränser. Men idag lever vi som att dessa gränser inte existerade. För att skapa hållbarhet krävs ett paradigmskifte i synen på samhällsekonomin. Utan ett stabilt klimat och fungerande ekosystem som vi är beroende av är förutsättningarna dåliga, för att inte säga obe ntliga, för ekonomisk aktivitet. Att vårda naturen är därför helt grundläggande för den mänskliga väl- stånds- och välfärdsutvecklingen. Vi behöver vända på det som idag är miljöpolitikens förutsättning – att prioritera (kortsiktig) ekonomisk tillväxt för att först därefter syssla med miljöpolitik – och istället låta andra mål styra de politiska prioriteringarna. Därför är inriktningen på den nya FN-agendan för hållbarhet, post millenniemålen, mycket hoppfull. I skrivande stund är ramverket inte helt färdigt men riktningen fastslagen. Det är ett bredare tag, och målen är universella och omfattar alla länder. Utifrån det ramverket kan ett internationellt, nationellt och lokalt arbete formas som bygger hållbarhet och knyter världen lite närmare.

***

Institutioner: osexigt men livsviktigt. Miljöfrågor är ett synner- ligen relevant område för globala regleringar. Som nämndes ovan är FN:s nya hållbarhetsmål lovande, vilka innehåller era miljömål. Det finns också sedan tidigare en rad överenskommelser och konventioner på området, som fastslår viktiga principer också om rättvis fördelning inom ramen för den internationella miljöpolitiken. Men, problemet är ofta att det saknas mekanismer och institutionell kapacitet och tyngd för uppföljning och ansvarsutkrävande.

Under ett antal år har en kampanj pågått för att föra in ”ecocide” (ekomord) jämsides med folkmord i Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen. Det är ett intressant initiativ men möjligen väl teatraliskt och missriktat. Snarare finns rimliga skäl att skapa en egen rättsordning för miljöfrågorna som är anpassad för att hantera just dem, och inspiration bör kanske hellre hämtas från Europadomstolen (för de mänskliga rättigheterna) eller Internationella havrättsdomstolen (som bevakar havrättskonventionen och förvisso är en tämligen liten verksamhet). Dessa domstolar fungerar närmast som kontrollorgan visavi domstolarna (och lagstiftarna) i medlemsländerna och kan inte ändra beslut fattade av nationella domstolar eller myndigheter, även om den kan inhibera beslut i väntan på prövning samt utdöma skadestånd till klagande. En domstol med denna konstruktion skulle alltså inte fånga in det stra rättsliga som ecocide-kampanjen tar sikte på, mer än indirekt om en medlemsstat får ett visst utslag emot sig. Däremot borde en sådan konstruktion ha potential att ge betydligt större resultat vad gäller harmonisering av centrala principer för den nationella miljörätten i olika stater samt mellan- och överstatliga samarbeten som EU. Men det skulle också kunna gripa in i andra områden som regleras internationellt, i exempelvis WTO:s principer för handelsavtal, där grundläggande skydd för miljön (och arbetstagares rättigheter) ofta spelas bort.

Det nns dock ofta en instinktiv skepsis hos socialdemo- kratin för denna typ av tilltag. Det vi uppfattar som ökat expertstyre och juridi ering går emot vår ryggrad och den svenska författningstraditionen. Hur rädda behöver vi vara för juristerna? Tja, jag vet inte, men kanske inte mer än för kapitalisterna. Dagens situation, med bristande regleringar och konventioner och avtal som inte följs upp och efterlevs, är knappast ideal. Om vi vill skapa internationella regleringar, vilket verkar nödvändigt även på er områden, så är en domstol som följer upp nationell lagstiftning utifrån gemensamt beslutade konventioner att föredra framför någon form av ”världsregering” som utfärdar diktat, vilket ibland förespråkas.

Inför och under FN:s konferens om hållbar utveckling i Rio de Janeiro 2012 (Rio+20) uppmärksammades den relativa svaghet som de FN-organ som handhar miljöfrågor har i relation till andra. På mötet beslutade stats- och regeringscheferna att uppgradera miljöprogrammet UNEP till ett permanent organ, vilket sedan fick stöd i generalförsamlingen. Arbetet fortgår med att stärka den institutionella kapaciteten och legitimiteten. En av de större utmaningarna för FN-systemet, såväl klimatarbetet som arbetet med de nya hållbarhetsmålen, kommer dock att vara nansieringsfrågorna. I olika internationella förhandlingar ingår oftast utfästelser om resurser som ska gå från de rika till de fattiga länderna, något förenklat. I klimatförhandlingarna har hundra miljarder dollar om året ut- lovats från och med 2020, och i arbetet med hållbarhetsmålen har siffror mellan 3 300 och 4 500 miljarder dollar diskuterats. Pengarna kommer dock inte bara att komma från de rika ländernas statsbudgetar, även privata pengar är en nyckel. Men det behövs också ny gemensam nansiering. Diskussioner har pågått ett tag och kommer att fortsätta om globala skatter, på flyg- och fartygstrafik eller på finansiella transaktioner till exempel. Även detta kräver väl fungerande institutioner.

Detta är några exempel på institutionsbyggande som Sverige har varit med i, men som behöver intensifieras och där Sverige kan spela en viktig roll. Både i att bistå med engagemang och kompetens och att verka för att förbättra förutsättningarna för deltagande från utvecklingsländerna. Det behövs mer samordning och effektivitet, men också legitimitet, för att fungera. Det är ett arbete som inte rymmer några stora möjligheter att plocka inrikespolitiska poänger, men är nog så viktigt.

***

Staten och kapitalet. Ett av de stora problemen med miljödebat- ten är bristen på analys av ekonomi och makt. Fokus tenderar ofta att ganska ensidigt hamna på konsumtionsmönster, och då individers beteenden. Det påverkar i sin tur de politiska förslagen mot mer av pekpinnar istället för strukturomvandling. I miljörörelsen nns också en stark civilisationskritik som riskerar att föda konservativa politiska ideal. Socialdemokra- tins uppgift som en progressiv och i grunden antikapitalistisk rörelse måste vara att driva en systemkritisk miljöpolitik. Olika organisationer och opinionsbildare väljer ibland att lyfta fram exempelvis de stora oljebolagen och peka på ansvaret för utsläppen av växthusgaser, och därmed ansvaret för omställning. Det är ibland befriande i debatten, att kunna peka ut skurkar som inte är bilberoende landsbygdsbor. Men det blir lätt missvisande och otillräckligt. Givetvis bär vissa företag ett större ansvar än andra, och företagen är uppenbart i olika grad intresserade av ansvarstagande även inom mer miljöskadliga branscher. Men det är inte det mest intressanta. Kapitalismen som system och produktionsmodell drivs inte av värderingar, ”ondska” eller ”godhet”, utan av vinstintresse. Och så länge miljöförstöring lönar sig bättre än miljöförbättring kommer vi att dras med dessa problem. Därför behövs politik, i form av offentliga investeringar, forskning och utveckling, lagregleringar och ekonomiska styrmedel. Men, och detta är viktigt, statlig inblandning i ekonomin är också en stor källa till problem. Då syftar jag inte på den statliga inblandning som primärt handlar om miljöstyrning, utan den som har andra egentliga syften.

I regel handlar det om olika o entliga insatser som syftar till att skapa eller upprätthålla arbetstillfällen på ett visst geografiskt område. Inte enbart protektionistiskt utifrån nationella intressen utan lika gärna som en del av regionalpolitiken eller mer generellt för att ”boosta” den ekonomiska tillväxten. Denna typ av inblandning skapar en korporativism som förhindrar strukturomvandling och därmed utveckling som vore gynnsam för miljön.

Det tydligaste exemplet är de subventioner till fossila bränslen som enligt IEA (International Energy Agency) uppgick till 532 miljarder dollar 2011, ca sex gånger så mycket som till förnybar energi som ofta beskrivs som översubventionerat.3 Men det nns också en rad exempel på subventioner som indirekt gynnar miljöskadlig produktion, samt indirekta subventioner som har samma effekt. EU:s jordbruks- och fiskeripolitik är exempel på det första, som håller ohållbar produktion under armarna och dessutom bidrar till att slå ut produktion i utvecklingsländer. Olika undantag från skatter för vissa branscher är exempel på det senare. Att vi inte, som vi kommit överens om internationellt, tillämpar principen om att förorenaren betalar fullt ut, eller ens i närheten, ligger inom samma sfär. Det är inte att betrakta som subventioner i samma bemärkelse som aktiva politiska beslut, men är likväl kostnader för miljöför- störing och hälsoskador som andra (i regel skattekollektivet som helhet) får bära.

Frågan om utfasning av miljöskadliga subventioner har varit uppe för diskussion i internationella sammanhang, framför allt fossilbränslesubventionerna som är så direkt miljöskadliga och tydligt knutna till klimatfrågan. Det är en fråga som Sverige bör driva hårt. Men, som med allt annat, ska det göras med trovärdighet så måste det inhemska arbetet med frågan förstärkas. En del av de undantag från koldioxidskatten som nns tas nu successivt bort, vilket är bra, men det behöver finnas en mer genomgående fortsatt planering. Ett slående exempel är hur den svenska politiken med hjälp av skatteundantag och riktat stöd gynnar gruvdrift framför återvinning av metall, som nyligen lyfts fram av forskaren Linus Johansson vid Linköpings universitet.4 Stick i stäv med de miljöpolitiska ambitioner vi har och en direkt bromskloss för en mer cirkulär ekonomi.

Ett annat område som i sammanhanget bör nämnas är im- materialrätten, som är en tvistefråga också på miljöområdet, om än något i bakgrunden. All ny miljöteknik patenteras inte, det nns era exempel på innovatörer som vill sprida sin teknik. Biltillverkaren Tesla är ett, som valt att öppna sina patent för att driva utvecklingen mot mer hållbarhet i tra ksektorn istället för att bromsa den. Oavsett skäl, altruistiska eller varumärkesstrategiska, är det positivt. Men alla aktörer i de olika branscher som behöver ställas om arbetar inte på det sättet och det har skapat problem. Och konflikter. Utvecklingsländer och tillväxtekonomier har i klimatförhandlingarna krävt att klimatvänlig teknik helt ska undantas från patent, och att det ska byggas upp pooler för delande av teknik. Som lekman är det å ena sidan lätt att se att immaterialrätten förhindrar spridning av viktig teknik, å andra sidan svårt att föreslå hur immaterialrätten skulle kunna reformeras. Men det är en angelägen fråga att arbeta med för att de länder som, till skillnad från västvärlden, står i kast med att bygga upp och ut infrastruktur som energi och tra k inte ska behöva återupprepa de misstag som västvärlden gjort och som skapat de problem vi nu försöker lösa.

Det jag försöker argumentera för är alltså inte att lämna marknaden ifred. Det behövs regleringar och styrning men det behöver ske på rätt sätt. Stora strukturella förändringar behövs i ekonomin och politiken behöver hitta rätt roll i det. Där är vi långt ifrån idag.

***

Det goda exemplet. En av de frågor jag tampats mest med under de åren jag sysslat med miljöpolitik är att den ofta betraktas som fri från värderingar och politiska vägval utöver de som rör själva (den ekologiska) hållbarhetsdimensionen. Givetvis är det inte så. Socialdemokratin måste bygga miljöpolitiken på samma värderingsbas som annan politik: frihet, jämlikhet och solidaritet. Och förutom hållbarhetsdimensionen måste också den globala dimensionen hela tiden finnas närvarande. Miljöpolitiken är i stor utsträckning en fråga om fördelning av makt och resurser.

Om alla i världen levde så som vi svenskar gör idag skulle det krävas 3,7 jordklot. Att minska vår miljöpåverkan är därför i sig en solidaritetshandling, eftersom det företrädesvis är andra – fattigare människor som inte varit med och bidragit till miljöproblemen – som får bära konsekvenserna.

Vi ska inte heller underskatta betydelsen av goda exempel. Vi är på era sätt ett sånt, och vi ska fortsätta vara det. För att det kan ge effekt. Men också för att det är gott i sig. Det känns extra viktigt just nu, när godhet närmast blivit ett skällsord i debatten och kärvhet en dygd. Vi ska göra gott, för att det är rätt. Och vi ska bära det med värdighet och stolthet, men inte självtillräcklighet. Att göra vår del är ju faktiskt inte mer än just det. Men det är också så vi bygger trovärdighet i det internationella arbetet.

 

NOTER:

1 Held, David (2010), Kosmopolitism: ideal och verklighet, Daidalos.

2 Mer information om forskningen tillgänglig via www. stockholmresilience.org.

3 IEA (2013), Redrawing the energy-climate map:World energy outlook special report.

4 Monica Westman Svenselius, ”Politiken missgynnar återvinning”, 9 maj 2014, på www.liu.se.

Comments

comments

Bli medlem - klicka här!