Idag drar Almedalsveckan igång i Visby och som vanligt är Tro & Solidaritet på plats. Vi kommer att ordna egna seminarier i Metodistkyrkan på Adelsgatan 43 måndag, torsdag och fredag. Hela programmet finns nedan. Här på bloggen kommer vi också skriva om andra seminarier och saker som händer under veckan – det kommer nog bli en del om religionsfrihet, vapenexport, asylpolitik och andra hjärtefrågor för STS.

Programmet för våra egna seminarier:
Samtliga äger rum i Metodistkyrkan, Adelsgatan 43 Visby.

Måndag 2 juli

Kl 10.00
Miljöfrågor i praktiken – Energieffektivitet i byggnader

Hur stor är potentialen i energieffektivisering i byggnader? Hur påverkas jobben och teknikutvecklingen om staten satser på effektivisering?

Medverkande: Yogesh Kumar, miljöchef Fastighetsägarna, Maria Brogren, Expert energifrågor Sveriges Byggindustrier, Bo Björkman, byggnadsnämndens ordförande (S) Gotland.
Moderator: Lars G Linder, förbundssekreterare

Kl 14.00
The Role of Religion and Religious Heritage in the Cyprus Conflict

How can religion be a constructive force in the peace process? Can Christians and Muslims in Cyprus be a possibility instead of a problem when trying to solve one of Europe’s unsolved conflicts?

Medverkande: Salpy Eskidijan, projektledare och Peter Weiderud, förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Kl 20.00
Alkoholfri miljö – en brist i Sverige?

Tillgängligheten av alkohol har ökat i samhället till exempel genom fler serveringstillstånd och länge öppettider på Systembolaget. Samtidigt mår barn, unga och anhöriga ofta dåligt på grund av att någon i deras närhet dricker för mycket. Hur ska barn och ungdomar kunna garanteras alkoholfria miljöer?

Medverkande: Anna Carlstedt, ordförande, IOGT-NTO, Peter Weiderud, förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Torsdag 5 juli

Kl 15.00
Är Afrika nästa tillväxtkontinent – hur blir det hållbart?

Afrikas historia, i vart fall de sista två hundra åren, rymmer mycket tragik. Hur ser framtiden ut? Är Afrika, som många tror, nästa tillväxt-kontinent? Kommer detta att kunna ske på ett socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbart sätt?

Medverkande: Joe Frans, fd riksdagsledamot (S) aktiv i AWEPA, Socialdemokrater för tro och solidaritet och Pär Granstedt, fd riksdagsledamot (C) aktiv i AWEPA
Moderator: Gabi Winai, PhD, fd professor i Dar es Salaam samt EU-tjänsteman i Kigali, Rwanda, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Kl 16.00
Saudivapen: Utmaningar för en S-ledd regering 2014

Är argumenten för fortsatt svensk vapenexport hållbara? Efter en eventuell valvinst 2014 kan socialdemokraterna åter komma att vara ansvariga för både rikets säkerhet och hur Sverige agerar i världen. Vilka lärdomar bör i så fall socialdemokraterna dra av saudivapenskandalen?

Medverkande: Peter Wedierud, förbundsordförande
Socialdemokrater för tro och solidaritet, Lena Sommestad,
förbundsordförande S-kvinnor, Gabriel Wikström, förbundsordförande SSU, Magnus Nilsson, förbundsordförande S-studenter samt Sofia Walan, generalsekreterare Kristna Fredsrörelsen.
Moderator: Klas Corbelius, ansvarig för vapenexportfrågor,
Socialdemokrater för tro och solidaritet

Kl 17.00
Religionskritik som främlingsfientlighet –
Islamofobi och antisemitism i Sverige och Europa

Främlingsfientlighet uttrycks alltmer i termer av religionskritik. Europa är en kontinent som berömmer sig av demokrati och för att vi
respekterar mänskliga rättigheter. Men håller alla med om detta? Hur omfattande är islamofobin och antisemitismen idag i Sverige och i Europa?

Medverkande: Göran Rosenberg, debattör, Jonathan Leman, EXPO, Omar Mustafa, ordförande Islamiska förbundet, Anton Lannehag, ordförande Ungdom mot rasism samt Lena Andersson, debattör och aktiv i förbundet humanisterna.
Moderator: Anna Ardin, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Fredag 6 juli

Kl 10.00
Vad förs för att bryta Israels blockad av Gaza?

I maj 2010 stoppades Ship to Gaza på internationellt vatten på väg för att bryta den olagliga blockaden av Gaza. Världen protesterade mot Israels våld, men världen ger samtidigt ännu sitt tysta medgivande till Israels blockad av Gaza. Hur kan blockaden hävas? Vad gör politiker, du och jag?

Medverkande: Mattias Gardell, talesperson Ship to Gaza och professor i religionshistoria, Dror Feiler, talesperson Ship to Gaza samt konstnär och musiker, Viktoria Strand, talesperson Ship to Gaza och överläkare, Anita Brodén, riksdagsledamot (FP) och Viola Furubjelke, fd ordförande (S) för Riksdagens utrikesutskott. 
Moderator: Ulf Bjereld, Socialdemokrater för tro och solidaritet samt professor i statskunskap.

 

Jag befann mig i Erbil i norra Irak när Uppdrag Granskning avslöjade den lagvidriga och upprörande vägledning som några imamer givit kvinnorna med dold kamera.

När jag berättade om diskussionen för några vänner, som också är praktiserande muslimer, frågade de med uppriktig undran hur det kunde komma sig att imamerna uttrycker sig på detta sätt.

Inte för att de är ovana med att imamer ger märkliga och patriarkalt kontrollerande råd, Det händer dessvärre också i Erbil, att vissa imamer ger konstig vägledning. Häromdagen manade man till uppvigling mot parlamentet för att en journalist uttryckt sig vanvördigt.

Men i det upplysta Sverige borde inte sådana råd vara vanliga. Vad har imamerna för utbildning? Vilken bakgrund har de?

Jag svarade att många dessvärre saknar utbildning och även kunskap om det svenska samhället. Det har funnits en stark muslimsk önskan om en statlig imamutbildning under många år. Men när ansvarig minister – då Leijonborg – tillsatte en utredning om detta presenterade han det som ett sätt att motverka terrorism. Eftersom svenska muslimer inte gärna vill bli stämplade som terrorister och söker medverkan snarare än motverkan, fann utredaren ingen entusiasm efter Utbildningsministerns lansering.

Med tanke på Leijonborgs förmåga att spela bort ett av de viktigaste redskapen för muslimers integration, blev jag ändå lite lättad när jag såg Stefan Attefalls reaktion Uppdrag Gransknings avslöjande. Han följde inte upp sitt fördömande av det imamerna gjort med att omedelbart söka dra in anslagen eller generellt drabba muslimerna som grupp. Konstaterade snarare att den typen av åtgärder kan öka isoleringen och sekteriskt beteende och motverka integration.

Attefall är själv pingstvän och vet förmodligen av egen erfarenhet att stolliga religiösa ledare inte bara kan uppstå i islam, utan i alla religioner. Knutby var en ursvensk företeelse.

Uppdrag Gransknings avslöjande kommer på sikt att göra gott för muslimer i Sverige. Den här typen av debatt påskyndar en utvädring av unken teologi och förlegade traditioner.

Men på kort sikt kan det ställa till bekymmer. Det smärtar mig att Uppdrag Granskning inte orkade vara tydligare med den specifika kritiken av enskilda imamer, utan gång på gång förföll till generaliseringar av muslimerna som grupp och inte på ett mer kunnigt sätt sorterade ut vad som är förankrade traditioner och okunnigas strävan att kontrollera kvinnor.

Okunskapen om islam och den underton av islamofobi som vi har i det svenska samhället gör det svårt att se nyanserna. De flesta svenskar förstår att skilja på Knutby och KG Hammar. Men muslimerna blir behandlade som grupp, inte alldeles olikt hur judarna klumpades samman i det som skulle bli upprinnelsen till förra århundradets största tragedi.

Socialdemokrater för Tro och Solidaritet grundades för mer än 80 år sedan bl a för att stimulera troende människor till ett aktivt och progressivt samhällsansvar. Det ligger i vårt väsen att lyfta fram skillnaden mellan en religiös höger och en religiös vänster-hållning.

Samtidigt som Uppdrag Granskning öppnade en möjlighet för progressiva muslimer att påskynda en nödvändig utveckling av svensk islam har man också gjort det ännu lite tuffare att vara praktiserande muslim. Det är vår uppgift att vara i solidaritet med båda dessa perspektiv.

Vi ska vara ett stöd för de praktiserande muslimer som tar ansvar för en modern, progressiv och samtidigt genuin svensk islam.

I veckan som gick krävde vi fyra socialdemokartiska sidoorganisationer gemensamt ett omtag för den socialdemokratiska vapenexportpolitiken i en gemensam artikel på DN Debatt.

Saudiaffären har lett till en politisk brytpunkt för svensk vapenexportpolitik och allvarligt skadat allmänhetens förtroende för ett av våra svåraste politiska områden. Sverige är världens största vapenexportör räknat per capita, och en bristande hantering får förödande konsekvenser.

I det korta perspektivet är det nödvändigt att förstärka den parlamentariska kontrollen för svensk vapenexport. I det längre perspektivet krävs en ny och modern politisk helhetssyn på frågorna. Vi kan inte, i en kraftigt förändrat värld, fortsätta att hävda neutralitetspolitikens logik från det kalla krigets dagar.

I det Arboga där jag växte upp arbetade var tionde invånare eller var femte yrkesverksam inom försvarsindustrin. Det var under dessa år som den överdimensionerade svenska försvarsindustrin utvecklades. Som militärt alliansfritt land, klämt mellan stormaktsblocken, behövde vi säkra möjligheterna att själva producera och underhålla materiel till vårt svenska försvar. Vi kunde bara lita på oss själva att i skarpa lägen få våra behov tillfredsställda.

Samtidigt var den svenska marknaden för liten för de mer komplicerade system som industrin behövde producera. En viss export blev nödvändig för att hålla utvecklingskostnader på rimliga nivåer. Ur den logiken skapades också en, vid internationell jämförelse, överdimensionerad vapenexportindustri.

Med insikt om vilka negativa konsekvenser som vapenexport kan ha, utvecklade vi en stark lagstiftning, med i grunden ett förbud mot export. Undantag kunde bara ges till export till länder som inte var, eller riskerade hamna, i krig. Senare infördes också ett kriterium om respekt för mänskliga rättigheter. Endast vapen som utvecklats för svenskt försvar kunde få exporteras och utifrån säkerhetspolitiska skäl. Arbetstillfällen och ekonomi får inte utgöra skäl för export.

Trots en bra lagstiftning, har genom åren ofta efterlevnaden vållat skarp och berättigad kritik. Regeringar har haft svårt att bortse från sysselsättning och ekonomi och tolkat kriterierna öppnare än vad som avsetts. För MR-kriteriet har det skapats en praxis att det enbart ska gälla för vapen som kan användas direkt i MR-kränkningar, snarare än som en bedömning av mottagarlandets lämplighet.

Ett återkommande problem genom åren har varit integriteten i UD:s landbedömningar. De har ofta ursprung hos en svensk ambassad, vars uppgift är att skapa goda relationer till landet i fråga. Därför är det märkligt att Carl Bildt säger att han under sina år som utrikesminister aldrig haft ett vapenexportärende på sitt bord. Under de år jag arbetade som politisk rådgivare till utrikesministern hade vi ofta anledning att granska och skärpa landbedömningarna.

Men både Lena Hjelm-Wallén och Anna Lindh såg det som viktigt att ta ansvar för landbedömningarna i relation till exportkontrollmyndigheten. Carl Bildt väljer är mer distanserad hållning som kan vara politiskt frestande, men för resultatet mycket riskabel. Utan politisk styrning riskerar regelverket att urholkas. Av de uppgifter som kommit fram om Saudiaffären tycks det också som om kontrollmyndigheten ISP sett som sin uppgift att ge råd hur regelverket kan kringgås, snarare än tagit ansvar för att upprätthålla det.

Inget av detta är märkligt, givet de starka intressen som finns inbyggda i dessa stora exportaffärer. Och i skyddet av utrikessekretess fattar regering och myndigheter beslut som går utanför det lagstiftarna tänkt sig.

Detta dilemma kan bara lösas genom att kraftigt stärka den parlamentariska kontrollen. Exportkontrollrådet måste få mer muskler. Ledamöterna måste få möjlighet att söka alternativa landbedömningar och alternativ information. De måste kunna söka stöd att göra mer självständiga bedömningar och även granskas själva. De bör över tid följa integriteten hos de ministrar som har ett särskilt ansvar för att regelverket upprätthålls – normalt utrikes-, försvars- och handelsministrarna – och informera sina partiledare eller, i allvarliga fall, sina kollegor i konstitutionsutskottet.

Att stärka den paramentariska kontrollen är i det korta perspektivet viktigare än att stärka regelverket. Men införande av ett demokratikriterium skulle samtidigt ge ytterligare ett viktigt redskap till granskarna.

Det finns också skäl för Sverige att mer aktivt kommunicera våra kriterier gentemot tänkta motparter. En hänvisning till det svenska regelverket i avtalet med Saudiarabien hade t ex ökat möjligheterna att hävda avtalsbrott när landet använde svenska vapen för att slå ner de folkliga protesterna i grannlandet Bahrain.

Men den större och mer långsiktiga frågan är självklart på vilka grunder Sverige ska exportera vapen i framtiden. Neutralitetspolitikens hårda kärna av exportargument – att säkra vår egen försörjning i händelse av avspärrning – upphörde redan i november 1989.

Sedan dess har mycket hänt. Sverige har gått med i EU. Internationellt samarbete har fördjupats och delar av den integration vi har idag är oåterkallelig. Stora delar av den tidigare svenska försvarsindustrin är idag utländskt ägd.

När statsministern försvarade Saudiavtalet med hänvisning till jobben, var det i strid med regelverket. Men detta argument har självklart funnits i bakhuvudet även hos socialdemokratiska ministrar när de fattat beslut. Dock gäller även detta i minskad utsträckning. Krigsindustrin blir mindre personalintensiv, och svensk export bygger allt mer på importerade komponenter.

En annan förändring, som tydliggjorts med Saudiarabien, är att ny teknik, och även värderingsförskjutningar hos människor, gör det allt svårare att upprätthålla den strikta sekretess som möjliggjort en viss mån av dubbel politisk bokföring av den svenska vapenexportpolitiken. Den måste i framtiden försvaras politiskt precis så som den i verkligheten är.

Socialdemokraterna behöver därför, givet den förändrade verkligheten, ta ett nytt helhetsgrepp på frågan om svensk vapenexport. Vi behöver som parti ta fullt ansvar för vapenexportens konsekvenser och med hållbara argument.

Om vi fortsätter som nu, kommer kritiken att växa fram till den punkt där en allmän opinion kräver drastiska åtgärder, Redan idag finns majoritet för ett totalförbud av svensk vapenexport i alla de fyra socialdemokratiska sidoorganisationerna.

En sådan helhetssyn måste rymma ett bättre ansvarstagande för att upprätthålla det nuvarande regelverket. Svenska vapen ska inte användas för att stärka diktaturer som grovt kränker mänskliga rättigheter.

En sådan helhetssyn ska också rymma ett ansvarstagande för att Sverige på sikt blir en normal nation på vapenexportområdet. Det är övergången till civil produktion som ska stödjas, snarare än stora kontrakt utifrån en passerad säkerhetspolitisk logik, eller export till länder som använder vapnen på ett sätt som motverkar våra utrikespolitiska mål.

Vapenexport rymmer komplicerade avvägningar som ska ställas mot varandra. Det talar för att den bästa hanteringen är fall till fall bedömningar utifrån helheter. Men det är bara möjligt att upprätthålla om allmänheten har förtroende för integriteten hos regeringen, myndigheter och granskare.

Saudi-affären har allvarligt skadat förtroendet för hela politikområdet. Medan moderaterna ägnar sig åt att reda ut den härva man åstadkommit med regeringens hantering, behöver vi socialdemokrater göra hemläxan för hur vi vill ha en trovärdig politik den dag vi kommer att ha det fulla ansvaret.

Vi behöver trovärdigt visa att ett sådant avtal som den socialdemokratiska regeringen slöt 2005 inte kommer att upprepas efter 2014.

Det nya året börjar som det gamla slutade. Vårt opinionsläge fortsätter att dala och media letar febrilt efter partiföreträdare som vill såga eller försvara en stukad partiordförande. På det nya årets första dag blev det Ylva Johansson som skapade rubriker genom ett frustrerat bloggande.

Partiet befinner sig i den djupaste kris någonsin, och jag ser ingen snabb väg tillbaka.

Men jag ser en väg. Den handlar om att ordentligt analysera de genomgripande samhällsförändringar vi haft de senaste 20 åren, och utifrån det formulera en ny vision för socialdemokraterna i en ny tid. Föryngra, förändra och förnya en föråldrad partiorganisation och söka en politik som nyfiket bär framåt.

Vårt huvudproblem är inte partiledarens hyresbidrag eller vacklande i olika politiska sakfrågor. De är självklart inte bra, och har bidragit till att vårt opinionsstöd fallit ihop som ett korthus. Men hade det inte varit så skört, och vår politik tydligare inriktad på hur vi skapar ett jämlikt samhälle i framtiden, snarare än på att värna de goda lösningar vi en gång skapat, hade det varit ett helt annat utgångsläge för en ny och oerfaren partiledare.

Socialdemokratin bär på en fantastisk idé. Men vi är organiserade som en konfederation av intressen, snarare än en idérörelse. Dessutom en intressekonfederation skapad för ett samhälle vi lämnar bakom oss. Vi organiserar inte samhällets mest utsatta längre.

Vår struktur hjälper inte nya idéer att bryta fram. Det gäller i såväl arbetarkommuner, partidistrikt som på nationell nivå. Snarare än att döma av frågor på våra kongresser och få tydliga politiska riktningar, når vi kompromisser och formar våra beslutsorgan, ända in i VU, för att balansera intressena.

Sedan jag tog plats i VU 2005 har jag bara upplevt en kort period då VU reste sig från rollen som avstämmare av olika intressen och på djupet var beredda att söka idémässig förändring. Det var perioden mellan valförlusten 2010 och Mona Sahlins avgång. Det var sent och efter avgången föll partiet tillbaka i intresselåsningar och tron att lösningen låg i partiledarens person.

Detta förlorade år ska läggas till ett antal förlorade år sedan 20 år tillbaka. För varje förlorat år blir vägen tillbaka längre.

Därför gör vi oss själva en stor otjänst när vi i våra interna diskussioner så snävt fokuserar på partiledarens person. Partiledaren är viktig, men partiets problem är betydligt djupare än så, och vi kommer bara att fördjupa vår kris om vi återigen inbillar oss själva och omvärlden i att lösningen skulle bestå i ett partiledarbyte.

Partiledarens viktigaste uppgift i detta läge är att leda partiet i den förändringsresa som Ingvar Carlsson inledde for 20 år sedan och som både Göran Persson och Mona Sahlin, med olika fokus och inriktning, sökte föra vidare, utan att på allvar lyckas bryta igenom eller få partiets med sig.

Detta är för mig den avgörande förtroendefrågan. Om Socialdemokratin inte blir i takt med tiden igen, kommer vi inte att återta rollen som statsbärande parti.

Som förändringsmotor är Håkan Juholt alltjämt oprövad. Under sina första månader valde han att investera i inre trygghet i partiorganisationen. Och de senaste tre månaderna har varit krishantering kring hans egen person.

2012 får inte bli ytterligare ett förlorat år. Det måste bli året då vi tar oss samman och ser det förändrade samhället och utifrån det formulerar en bärande vänstervision som är nyfiken på framtiden snarare än blockerad av våra historiska framgångar.