I veckan som gick krävde vi fyra socialdemokartiska sidoorganisationer gemensamt ett omtag för den socialdemokratiska vapenexportpolitiken i en gemensam artikel på DN Debatt.
Saudiaffären har lett till en politisk brytpunkt för svensk vapenexportpolitik och allvarligt skadat allmänhetens förtroende för ett av våra svåraste politiska områden. Sverige är världens största vapenexportör räknat per capita, och en bristande hantering får förödande konsekvenser.
I det korta perspektivet är det nödvändigt att förstärka den parlamentariska kontrollen för svensk vapenexport. I det längre perspektivet krävs en ny och modern politisk helhetssyn på frågorna. Vi kan inte, i en kraftigt förändrat värld, fortsätta att hävda neutralitetspolitikens logik från det kalla krigets dagar.
I det Arboga där jag växte upp arbetade var tionde invånare eller var femte yrkesverksam inom försvarsindustrin. Det var under dessa år som den överdimensionerade svenska försvarsindustrin utvecklades. Som militärt alliansfritt land, klämt mellan stormaktsblocken, behövde vi säkra möjligheterna att själva producera och underhålla materiel till vårt svenska försvar. Vi kunde bara lita på oss själva att i skarpa lägen få våra behov tillfredsställda.
Samtidigt var den svenska marknaden för liten för de mer komplicerade system som industrin behövde producera. En viss export blev nödvändig för att hålla utvecklingskostnader på rimliga nivåer. Ur den logiken skapades också en, vid internationell jämförelse, överdimensionerad vapenexportindustri.
Med insikt om vilka negativa konsekvenser som vapenexport kan ha, utvecklade vi en stark lagstiftning, med i grunden ett förbud mot export. Undantag kunde bara ges till export till länder som inte var, eller riskerade hamna, i krig. Senare infördes också ett kriterium om respekt för mänskliga rättigheter. Endast vapen som utvecklats för svenskt försvar kunde få exporteras och utifrån säkerhetspolitiska skäl. Arbetstillfällen och ekonomi får inte utgöra skäl för export.
Trots en bra lagstiftning, har genom åren ofta efterlevnaden vållat skarp och berättigad kritik. Regeringar har haft svårt att bortse från sysselsättning och ekonomi och tolkat kriterierna öppnare än vad som avsetts. För MR-kriteriet har det skapats en praxis att det enbart ska gälla för vapen som kan användas direkt i MR-kränkningar, snarare än som en bedömning av mottagarlandets lämplighet.
Ett återkommande problem genom åren har varit integriteten i UD:s landbedömningar. De har ofta ursprung hos en svensk ambassad, vars uppgift är att skapa goda relationer till landet i fråga. Därför är det märkligt att Carl Bildt säger att han under sina år som utrikesminister aldrig haft ett vapenexportärende på sitt bord. Under de år jag arbetade som politisk rådgivare till utrikesministern hade vi ofta anledning att granska och skärpa landbedömningarna.
Men både Lena Hjelm-Wallén och Anna Lindh såg det som viktigt att ta ansvar för landbedömningarna i relation till exportkontrollmyndigheten. Carl Bildt väljer är mer distanserad hållning som kan vara politiskt frestande, men för resultatet mycket riskabel. Utan politisk styrning riskerar regelverket att urholkas. Av de uppgifter som kommit fram om Saudiaffären tycks det också som om kontrollmyndigheten ISP sett som sin uppgift att ge råd hur regelverket kan kringgås, snarare än tagit ansvar för att upprätthålla det.
Inget av detta är märkligt, givet de starka intressen som finns inbyggda i dessa stora exportaffärer. Och i skyddet av utrikessekretess fattar regering och myndigheter beslut som går utanför det lagstiftarna tänkt sig.
Detta dilemma kan bara lösas genom att kraftigt stärka den parlamentariska kontrollen. Exportkontrollrådet måste få mer muskler. Ledamöterna måste få möjlighet att söka alternativa landbedömningar och alternativ information. De måste kunna söka stöd att göra mer självständiga bedömningar och även granskas själva. De bör över tid följa integriteten hos de ministrar som har ett särskilt ansvar för att regelverket upprätthålls – normalt utrikes-, försvars- och handelsministrarna – och informera sina partiledare eller, i allvarliga fall, sina kollegor i konstitutionsutskottet.
Att stärka den paramentariska kontrollen är i det korta perspektivet viktigare än att stärka regelverket. Men införande av ett demokratikriterium skulle samtidigt ge ytterligare ett viktigt redskap till granskarna.
Det finns också skäl för Sverige att mer aktivt kommunicera våra kriterier gentemot tänkta motparter. En hänvisning till det svenska regelverket i avtalet med Saudiarabien hade t ex ökat möjligheterna att hävda avtalsbrott när landet använde svenska vapen för att slå ner de folkliga protesterna i grannlandet Bahrain.
Men den större och mer långsiktiga frågan är självklart på vilka grunder Sverige ska exportera vapen i framtiden. Neutralitetspolitikens hårda kärna av exportargument – att säkra vår egen försörjning i händelse av avspärrning – upphörde redan i november 1989.
Sedan dess har mycket hänt. Sverige har gått med i EU. Internationellt samarbete har fördjupats och delar av den integration vi har idag är oåterkallelig. Stora delar av den tidigare svenska försvarsindustrin är idag utländskt ägd.
När statsministern försvarade Saudiavtalet med hänvisning till jobben, var det i strid med regelverket. Men detta argument har självklart funnits i bakhuvudet även hos socialdemokratiska ministrar när de fattat beslut. Dock gäller även detta i minskad utsträckning. Krigsindustrin blir mindre personalintensiv, och svensk export bygger allt mer på importerade komponenter.
En annan förändring, som tydliggjorts med Saudiarabien, är att ny teknik, och även värderingsförskjutningar hos människor, gör det allt svårare att upprätthålla den strikta sekretess som möjliggjort en viss mån av dubbel politisk bokföring av den svenska vapenexportpolitiken. Den måste i framtiden försvaras politiskt precis så som den i verkligheten är.
Socialdemokraterna behöver därför, givet den förändrade verkligheten, ta ett nytt helhetsgrepp på frågan om svensk vapenexport. Vi behöver som parti ta fullt ansvar för vapenexportens konsekvenser och med hållbara argument.
Om vi fortsätter som nu, kommer kritiken att växa fram till den punkt där en allmän opinion kräver drastiska åtgärder, Redan idag finns majoritet för ett totalförbud av svensk vapenexport i alla de fyra socialdemokratiska sidoorganisationerna.
En sådan helhetssyn måste rymma ett bättre ansvarstagande för att upprätthålla det nuvarande regelverket. Svenska vapen ska inte användas för att stärka diktaturer som grovt kränker mänskliga rättigheter.
En sådan helhetssyn ska också rymma ett ansvarstagande för att Sverige på sikt blir en normal nation på vapenexportområdet. Det är övergången till civil produktion som ska stödjas, snarare än stora kontrakt utifrån en passerad säkerhetspolitisk logik, eller export till länder som använder vapnen på ett sätt som motverkar våra utrikespolitiska mål.
Vapenexport rymmer komplicerade avvägningar som ska ställas mot varandra. Det talar för att den bästa hanteringen är fall till fall bedömningar utifrån helheter. Men det är bara möjligt att upprätthålla om allmänheten har förtroende för integriteten hos regeringen, myndigheter och granskare.
Saudi-affären har allvarligt skadat förtroendet för hela politikområdet. Medan moderaterna ägnar sig åt att reda ut den härva man åstadkommit med regeringens hantering, behöver vi socialdemokrater göra hemläxan för hur vi vill ha en trovärdig politik den dag vi kommer att ha det fulla ansvaret.
Vi behöver trovärdigt visa att ett sådant avtal som den socialdemokratiska regeringen slöt 2005 inte kommer att upprepas efter 2014.