Det nya året börjar som det gamla slutade. Vårt opinionsläge fortsätter att dala och media letar febrilt efter partiföreträdare som vill såga eller försvara en stukad partiordförande. På det nya årets första dag blev det Ylva Johansson som skapade rubriker genom ett frustrerat bloggande.
Partiet befinner sig i den djupaste kris någonsin, och jag ser ingen snabb väg tillbaka.
Men jag ser en väg. Den handlar om att ordentligt analysera de genomgripande samhällsförändringar vi haft de senaste 20 åren, och utifrån det formulera en ny vision för socialdemokraterna i en ny tid. Föryngra, förändra och förnya en föråldrad partiorganisation och söka en politik som nyfiket bär framåt.
Vårt huvudproblem är inte partiledarens hyresbidrag eller vacklande i olika politiska sakfrågor. De är självklart inte bra, och har bidragit till att vårt opinionsstöd fallit ihop som ett korthus. Men hade det inte varit så skört, och vår politik tydligare inriktad på hur vi skapar ett jämlikt samhälle i framtiden, snarare än på att värna de goda lösningar vi en gång skapat, hade det varit ett helt annat utgångsläge för en ny och oerfaren partiledare.
Socialdemokratin bär på en fantastisk idé. Men vi är organiserade som en konfederation av intressen, snarare än en idérörelse. Dessutom en intressekonfederation skapad för ett samhälle vi lämnar bakom oss. Vi organiserar inte samhällets mest utsatta längre.
Vår struktur hjälper inte nya idéer att bryta fram. Det gäller i såväl arbetarkommuner, partidistrikt som på nationell nivå. Snarare än att döma av frågor på våra kongresser och få tydliga politiska riktningar, når vi kompromisser och formar våra beslutsorgan, ända in i VU, för att balansera intressena.
Sedan jag tog plats i VU 2005 har jag bara upplevt en kort period då VU reste sig från rollen som avstämmare av olika intressen och på djupet var beredda att söka idémässig förändring. Det var perioden mellan valförlusten 2010 och Mona Sahlins avgång. Det var sent och efter avgången föll partiet tillbaka i intresselåsningar och tron att lösningen låg i partiledarens person.
Detta förlorade år ska läggas till ett antal förlorade år sedan 20 år tillbaka. För varje förlorat år blir vägen tillbaka längre.
Därför gör vi oss själva en stor otjänst när vi i våra interna diskussioner så snävt fokuserar på partiledarens person. Partiledaren är viktig, men partiets problem är betydligt djupare än så, och vi kommer bara att fördjupa vår kris om vi återigen inbillar oss själva och omvärlden i att lösningen skulle bestå i ett partiledarbyte.
Partiledarens viktigaste uppgift i detta läge är att leda partiet i den förändringsresa som Ingvar Carlsson inledde for 20 år sedan och som både Göran Persson och Mona Sahlin, med olika fokus och inriktning, sökte föra vidare, utan att på allvar lyckas bryta igenom eller få partiets med sig.
Detta är för mig den avgörande förtroendefrågan. Om Socialdemokratin inte blir i takt med tiden igen, kommer vi inte att återta rollen som statsbärande parti.
Som förändringsmotor är Håkan Juholt alltjämt oprövad. Under sina första månader valde han att investera i inre trygghet i partiorganisationen. Och de senaste tre månaderna har varit krishantering kring hans egen person.
2012 får inte bli ytterligare ett förlorat år. Det måste bli året då vi tar oss samman och ser det förändrade samhället och utifrån det formulerar en bärande vänstervision som är nyfiken på framtiden snarare än blockerad av våra historiska framgångar.