Close

Author Archive for: trosolidaritet

by

Vi har fått nog av nazism och rasism – granska vit makt-rörelsen som terrorister!

Socialdemokrater för tro och solidaritet ser med växande oro på att svenska högerextremister och nazister mobiliserar mer än de gjort sedan 1930-talet. Vi vill se ett sammanhållet och inkluderande samhälle där ingen särbehandlas på rasistisk grund . Att även svenska myndigheter bedömer människor olika skapar ytterligare grogrund för extremism . Nazism och rasism måste tas på allvar – grupper som Svenska motståndsrörelsen bör granskas som terrorister.

Svenska högerextremister och nazister mobiliserar idag mer än de gjort sedan 1930-talet. De provocerar genom att marschera på 1 maj, hissar naziflagg på kommunhus, vandaliserar gudstjänstlokaler och misshandlar folk på öppen gata, även till döds. Häromdagen blev SVT:s Uppdrag granskning en väckarklocka för många som inte redan sett hotet från nazistiska rörelser i Sverige idag. Svenska motståndsrörelsen bedriver vad som måste kallas en paramilitär kamp, hänvisar till Hitler och har som mål att avskaffa demokratin. De bekämpar ”rasblandning” och vill motverka judars, muslimers och HBT-personers inflytande i samhället. Ett flertal av de aktiva är dömda för våldsbrott, som misshandel, vapenbrott och mordförsök.

Svenska motståndsrörelsen som organisation uppfyller i princip alla kriterier i vår terrorlagstiftning, att: »1. injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp, 2. otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, eller 3. allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation.«

Trots detta är ingen av Svenska motståndsrörelsens medlemmar fällda för terrorbrott. Terrorlagstiftningen, som antogs efter katastrofen i World Trade Center, har istället enligt amerikansk förebild mest inriktat sig på att eftersöka islamistisk terror.

Flera fall har uppmärksammats då säkerhetsstyrkorna misstänkt och frihetsberövat helt oskyldiga personer med muslimsk tillhörighet. På samma grunder sker rasprofilering på svenska flygplatser, genom polisens REVA och på andra platser.

När 2013 slutade med en enorm uppslutning mot rasism, för ett sammanhållet samhälle, väcktes stort hopp bland många. Detta hopp raserades snart, när 2014 istället inleddes med en våg av nazistiska och rasistiska dåd och våldsamma angrepp över hela landet.

Bredast tänkbara majoritet av landets befolkning är starka motståndare till nazism och ultranationalistiskt våld. En stor majoritet är emot rasism i alla dess former. Manifestationerna landet runt mot våld och rasism fortsätter, tack och lov. Det är dags att visa alla dessa goda krafter att politiken kan göra skillnad. Det är dags att visa att vi kan göra upp med det fåtal som hotar vår säkerhet, vår sammanhållning och våra fri- och rättigheter.

Att blunda för Sverigedemokraternas fascistiska ursprung med hänvisning till deras plats i riksdagen är kontraproduktivt. Det är inte en slump att nu nerlagda högerextrema Nationaldemokraterna uppmanar sina följare att istället rösta på SD. Sverigedemokraterna är visserligen demokratiskt valda, men att använda demokratin för odemokratiska syften gör dem knappast till demokrater. De – liksom Svenskarnas parti, Svenska motståndsrörelsen m.fl. – gör skillnad på människor med grund i kön, sexuell läggning, religiös tillhörighet, ursprung och hudens pigmentering. Sverigedemokraternas position ger mod och kraft åt deras mer våldsamma politiska kusiner.

Nazistiska organisationer, liksom all rasism, måste tas på allvar.

Särbehandling på rasistiska grunder måste helt upphöra – inte minst från svenska myndigheters sida. Att bli misstänkliggjord eller angripen bara för att du är den du är kan självklart aldrig godtas. Att även svenska myndigheter bedömer människor olika skapar ytterligare grogrund för extremism.

Vi vet att social oro och politiskt våld ökar där den ekonomiska ojämlikheten är stor. Med politik måste vi skapa ett sammanhållet och inkluderande samhälle, som motverkar klyftor och motsättningar av alla slag. Och om den terrorlagstiftning vi nu har ska få någon god verkan, så bör grupper och individer som Svenska motståndsrörelsen och liknande granskas som terrorister.

Socialdemokrater för tro och solidaritet vill se:

  • ett sammanhållet och inkluderande samhälle som motverkar klyftor av alla slag.
  • att särbehandling på rasistiska grunder omedelbart upphör, särskilt från svenska myndigheter och polis.
  • att nazistiska organisationer och all rasism tas på allvar. Grupper som Svenska motståndsrörelsen och liknande samt individer med samma mål och brottsbild bör granskas som terrorister.

 

Förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet, Kista, 26 april 2014.

by

Hjälp inte högerextremer i kostym

Solen sken över stora delar av landet på Internationella kvinnodagen den 8 mars och vårkänslorna spirade. Men mörkret i form av politiskt våld av värsta sort kom ikapp, när feminister på natten attackerades i Malmö av nazister.

Samma vecka visade återigen Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna sitt rätta ansikte, genom att öppet söka samarbete med högerextrema krafter i Europa inför valet till Europaparlamentet (DI 10/3). Och i Ukraina har det nazi-anstrukna Svoboda tagit plats i interimsregeringen.

Högerextremister påstår ofta att de har gjort upp med sin historia av antisemitism, islamofobi, flyktingfientlighet, kvinnohat, homofobi och så vidare. Gång på gång bevisas motsatsen. Nazister har våld som metod för att sprida skräck och skada demokratin och det öppna samhället. Det är självfallet inte en slump att svenska nazister kommer just till Möllan den 8 mars, eller att de angriper en skola med judiska klasser i samma veva. De vill som på andra platser i Europa hota det öppna och demokratiska samhälle vi känner och vill ha. Det är inte förvånande, om än skrämmande, att nazisterna på Möllan visade sig att ha kopplingar till Svoboda i Ukraina.

Vi kan aldrig ta demokratin för given. De mörka fascistiska krafter som sprider sig över Europa och Sverige, försvinner tyvärr inte av sig självt.

Det behövs en mobilisering för att ge stöd för ett Europa för alla, ett Sverige för alla.

Vi kan inte tillåta att högerextremer och nazister går samman och sprider sitt hat och våld, någonstans. Självklart ska vi inte ha några nazister på våra gator! Det är grundläggande och borde inte behöva sägas. Vi vet hur nazisternas önskevärld ser ut. Europa har varit där och vi ska inte tillbaka.

Men mänskliga fri- och rättigheter – som att få tro och älska som du vill och uttrycka dig öppet – måste ständigt försvaras, aldrig glömmas. Det går inte att bagatellisera eller axelrycka bort nazistiska angrepp, hot och maktövertag – varken här eller i andra delar av Europa.

Vi ska heller inte hjälpa parlamentariskt valda högerextremer att dölja sitt förflutna och sitt nära släktskap med nazism och fascism, genom att normalisera språkbruk och politik som går i deras riktning.

För extremism och nazism hämtar all sin näring från vardagsrasism och slentrianmässigt kvinnohat och homofobi. De som slåss på gatan är kanske enklare att känna igen. Men de som bär kostym i politiska församlingar är ett långsiktigt större hot. Vi måste därför kämpa vidare för ett inkluderande samhälle på alla nivåer.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har med stöd i vår tro länge arbetat inkluderande för ett öppet och demokratiskt samhälle. Där du och jag har lika rätt att delta och ta plats i offentligheten. Och i politiken. Även om vi till exempel är troende muslimer, judar, eller tillhör en annan minoritet.

Det är det synligt avvikande från rasistens trånga norm som utgör hotet. Igår en jude, idag en muslim eller en homosexuell. Imorgon en jude igen. En hijab, en kippa eller ett helskägg som röjer religiös tillhörighet blir ofta ursäkt för diskriminering av alla de slag. Och för våld.

För att motverka vardagsrasism och bryta diskriminerande mönster tror vi på öppenhet, dialog och bred samverkan med alla delar av samhället. Vi har under vintern inlett ett arbete mot rasism i Malmö. S-politiker möter företrädare för religiösa delar av civilsamhället för att diskutera hur en konkret politik för mångfald bör se ut. Ambitionen är att fortsätta i andra delar av Skåne och i hela landet. Syftet är att Socialdemokraterna, Sveriges största parti, ska kunna ta ett större ansvar i kampen mot rasismen och för att minska antisemitism och islamofobi.

Det är nu tydligare än någonsin att alla vi som tror på ett samhälle grundat på mänskliga rättigheter och allas lika värde behöver driva den antirasistiska kampen tillsammans, på bred front.

Helgens manifestation i Malmö med över 10 000 deltagare gav hopp och en riktning framåt. Tillsammans kan vi försvara och leva i demokrati och mångfald.

Peter Weiderud
förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Lennart Hallengren
Malmö, ordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet i Skåne

Adrian Kaba
Malmö, styrelseledamot för Socialdemokrater för tro och solidaritet i Skåne

by

Rysk björn inte skäl att skramla med egna vapen

Socialdemokrater för tro och solidaritet ser med stor oro på  på utvecklingen i Ukraina och på Rysslands agerande på Krim. Samma oro har fått svenska högerpartier att börja skramla med egna vapen och på nytt tala om Nato-medlemskap.  Rysslands agerande gentemot Ukraina är folkrättsligt helt oacceptabelt, men Sveriges möjligheter att värna fred och säkerhet sker fortfarande bäst genom militär alliansfrihet. Vi ger här ett antal punkter på hur vi bör arbeta för  fred och säkerhet genom demokrati, mänskliga rättigheter och global rättvisa – inte genom militär upprustning och svenskt medlemskap i Nato.  Det var militärallianser som blev omodernt med det kalla krigets slut, inte militär alliansfrihet.

Vi ser med stor oro på utvecklingen i Ukraina och på Rysslands agerande på Krim. Andra delar vår oro, men väljer till skillnad från oss att svara på oron genom att börja skramla med egna vapen. Att som Folkpartister och Moderater kräva nya miljarder till militära insatser. Eller som Kristdemokraterna, genom att ompröva sitt ställningstagande till Nato – från ett nej till ett ”ja, kanske”, med en vaknad rysk björn som argument. Nu är tre av fyra allianspartier förespråkare av svenskt medlemskap i Nato.

Nato-motståndet i den svenska folkopinionen har länge varit starkt och stabilt. Nato förknippas fortfarande med kalla kriget. En allians som domineras av USA, som alltjämt sätter sin yttersta tillit till kärnvapenavskräckning och som ibland låter maktpolitiska skäl gå före folkrätt, reser frågetecken hos en majoritet svenskar, medan svensk militär alliansfrihet ses som ett sätt att bibehålla handlingsfrihet. FN ses hos svensken ofta som globalt enande, men Nato som polariserande. Den uppfattningen är värd att ta på allvar.

Rysslands agerande gentemot Ukraina är folkrättsligt helt oacceptabelt, men Sveriges möjligheter att värna fred och säkerhet för oss själva och i vårt närområde sker fortfarande bäst genom militär alliansfrihet. Med ett svenskt Nato-medlemskap ökar snarare spänningarna runt Östersjön, Barents och vår övriga närhet, genom att ytterligare säkerhetspolitiskt isolera Ryssland, med en maktpolitisk logik från det kalla kriget. Vi ska självklart samarbeta med Nato i internationella fredsinsatser på FN:s uppdrag och vi behöver respektera de länder som utifrån ett eget upplevt säkerhetsunderskott söker medlemskap. Men Sverige skulle bli mindre, inte mer säkert, som full medlem av Nato med utväxlade säkerhetsgarantier, som dessa alltjämt ser ut och med den säkerhetspolitiska logik som organisationen har.

Det var militärallianser som blev omodernt med det kalla krigets slut, inte militär alliansfrihet.

Sverige måste ha tillräckliga resurser och en fungerande struktur för att värna vår nationella suveränitet och integritet, ytterst också militärt. Men att motivera en upprustning av det svenska försvaret med hänvisning till ett rysk hot, snarare minskar än ökar Sveriges säkerhet. Det finns inget militärt hot mot Sverige och vi behöver en politik som samlat ser till att bygga vidare på de 200 år av frihet från krig som gjort Sverige till ett socialt, ekonomiskt och utrikespolitiskt framgångsland.

För att förhindra upptrappning av konflikter och våld måste vi uppmärksamma tidiga varningssignaler och ingripa genom politiska insatser. Vi behöver koppla säkerhetspolitiken till rättvisefrågor och demokrati, försvarspolitiken till mänskliga rättigheter. Med folkrätt, mänskliga rättigheter och internationell solidaritet i självklart fokus.

Allra främst bör Sverige stärka sitt internationella civila arbete för att i dialog verka för demokratisering, mänskliga rättigheter och långsiktiga samarbeten för handel och mellanfolkligt utbyte. Avgöranden i vårt närområde är en långsiktig integration mellan Europa och Ryssland som en del i ett växande globalt samarbete.

Det är så vi som militärt alliansfritt land fortsatt kan vara en internationell kraft för stabilitet, säkerhet och fred.

Socialdemokrater för tro och solidaritet vill se:

–        Ett omedelbart stopp för alla försök till rysk annektering, vare sig det handlar om trupp, provokationer eller ensidiga politiska beslut.

–        Stöd för en politisk dialog mellan Ryssland och Ukraina, där alla minoriteters rättigheter tillvaratas, för att lösa krisen i sin helhet

–        Svenska initiativ för ett utvecklat politiskt och ekonomiskt samarbete och närmande till EU för hela Östeuropa, inklusive Ryssland.

–        Ett konsekvent förhållningssätt till folkrätt och mänskliga rättigheter, som gör att vi med trovärdighet och stringens kan framföra konstruktiv kritik när länder begår flagranta brott mot dessa som Ryssland nu gjort.

–        Arbete för fred och säkerhet genom demokrati, mänskliga rättigheter och global rättvisa – inte genom militär upprustning och svenskt medlemskap i Nato

–        En kraftfull politik för en rättvis, jämlik och hållbar global utveckling, med bl.a. långsiktig fattigdomsbekämpning och demokratisering på agendan.

–        Stärkta svenska insatser för att förebygga väpnade konflikter och minska vapenspridning.

 

by

Krim: Sverige kan agera med folkrättlig trovärdighet

Rysslands militära agerande på Krim-halvön är den allvarligaste krisen i vårt närområde sedan det kalla krigets slut.

Därför är det på sin plats att Sveriges utrikesminister Carl Bildt är tydlig med att Rysslands agerande strider mot folkrätten och FN-stadgans våldsförbud. Inget land – stort eller litet – har rätt att våldföra sig på ett annat land.

Stormakter har dock inte samma relation till folkrätten som små och medelstora, och i synnerhet inte militärt alliansfria länder. För Sverige är folkrätten vår första och viktigaste försvarslinje och vi måste värna den med konsekvens.

När USA och västvärlden i stort kritiserar Ryssland för folkrättsbrott, blir den självklara jämförelsen Irak 2003 eller Kosovokrisen 1999 eller att man gick längre än vad säkerhetsrådet gett mandat för i Libyen-krisen 2011. Trovärdigheten är ordentligt urvattnad.

Sverige har i dessa sammanhang agerat med större konskevens. Vi deltog inte i Natos bombningar av Serbien 1999 och valde att betrakta dem som legitima, om än inte legala. Regeringen tog tydligt avstånd från den USA-ledda invasionen av Irak 2003. Vi deltog i Libyenaktionen, men bara i uppgifter som med ordentlig marginal låg innanför säkerhetsrådets mandat.

Därför kan Sverige som nation argumentera med trovärdighet. Men, säger den minnesgode, hur är det då med Carl Bildt som person? Argumenterade inte han för kriget 2003 och var t o m kopplad till den amerikanska krigslobbyn Kommitteen för Iraks befrielse?

Så var det. Det finns en skillnad mellan Carl Bildts agerande som moderatledare 1999, då han var folkrättligts principiell, som fri tyckare 2003, då han argumenterade maktpolitiskt och som utrikesminister 2011, då folkrättsargumenten är tillbaka.

I Krimkrisen, när folkrättsargumenten också kan kombineras med en mer maktpolitisk kritik av Ryssland bärs de också av ett starkt engagemang.

Statsminister Fredrik Reinfeldt fick på söndagen också en tillrättavisning av utrikesministern för att han uttryckt viss förståelse, inte för det ryska agerandet, men för den ryska oron för den ryska minoriteten i Ukraina.

Det Fredrik Reinfeldt uttryckte var ganska likt det Tyskland utrikesminister Steinmeier sa. Tyskland har både historiska erfarenheter av konflikt med Ryssland och är beroende av Ryssland för sin energiförsörjning. Det gynnar en viss eftertanke, och en naturlig strävan att söka dialogöppningar i kriser.

Det är, ur ett MR-perspektiv, alltid mycket allvarligt att utifrån nationalistiska motiv ge sig på en minoritet. Är minoriteten dessutom i ett bredare geografiskt och historiskt perspektiv del av en majoritet är det dessutom dålig säkerhetspolitik.

I går bytte dock Fredrik Reinfeldt spår och sällade sig till ledamöterna i Riksdagens försvarsutskott som med anledning av Krimkrisen vill lägga mer resurser på det svenska försvaret.

Krimkrisen är allvarlig. Men den kan inte mötas militärt, vare sig från Sverige eller Nato. Den kan heller inte lösas genom att isolera Ryssland. En viktig orsak till Ryssland agerande är just upplevelsen av isolering och marginalisering. Samtidigt som man militärt är en stormakt. Det är ingen bra kombination.

Sverige har självklart en roll ett spela i detta. Vi kan med trovärdighet stå upp för de folkrättsliga argumenten. Som militärt alliansfritt land har vi andra möjligheter att nå dialog och samspel med Ryssland, som inte är präglat av den kalla krigets logik som alltjämt omgärdar Natos relation till Ryssland.

Det är i år 25 år sedan muren föll i Berlin. Vår uppgift idag är att se till att den inte byggs upp längre österut, utan förpassas till historiens skräpkammare en gång för alla.

Det kräver en trovärdig kombination av tydlighet för att vi inte kan acceptera övergrepp mot folkrätten, med en långsiktig strävan till samarbete, samspel och samhörighet mellan Europa och Ryssland där demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är grunden för samlevnaden.

Peter Weiderud

 

by

Antirasism på vår politiska dagordning

Antirasismen är en kamp som måste föras tillsammans på bred front. För att bemöta vardagsrasismen krävs att vi talar om både klass, etnicitet – och religion. För när rasisten talar om ”invandrare” är det ofta de synligt religiösa, de med hijab och helskägg, det syftas på. En ny kampanj kräver att antirasismen sätts på den politiska dagordningen: Vi tar bollen och arbetar aktivt för mångfald, allas lika värde och möjligheter.

En stor del av det civilsamhälle som dagligdags engagerar sig för mångfald, mot diskriminering och rasism, lanserar nu en kampanj för att sätta antirasism på den politiska dagordningen. De lyfte på svt:s debattsida häromdagen fram krav som de hoppas att allmänheten och politiker vill ställa sig bakom, inom ramen för ”Koalitionen för alla människors lika värde”.

Vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet ställer oss med självklarhet bakom kampanjens målsättningar och bekräftar att det finns politisk vilja att ta bollen, att arbeta aktivt och konkret mot rasism, för mångfald.

Rasism, diskriminering, främlingsfientlighet, islamofobi, antisemitism, stereotypa fördomar och ojämlikhet. Allt detta förekommer alltjämt i vårt land och drabbar en stor andel av dess invånare. Alltför ofta. Det vet vi. Vi har ett parti i riksdagen med minst sagt tvivelaktig ideologisk bakgrund och grumlig syn på människors lika värde. I många länder i Europa växer liknande och värre partier och icke demokratiska krafter får ökat inflytande.

Detta sammantaget har gjort att också antirasismen har blivit en fråga som tycks engagera alltfler.  Lite naivt trodde nog många av oss att det oerhörda stödet för antirasism och mångfald som kom till uttryck i Kärrtorp i slutet på förra året skulle göra 2014 till ett år då kärleken till vår nästa fick vinna över hatet. Men tyvärr kom de förhoppningarna snart på skam. Året inleddes med attacker på gudstjänstlokaler och fortsätter nu bl.a. med upprörda diskussioner om hur ett opartiskt stöd för människors lika värde ser ut.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har med stöd i vår tro och solidaritet länge arbetat för ett öppet och demokratiskt samhälle, präglat av allas lika rätt och värde. Ett samhälle där du och jag har lika rätt att delta och ta plats i offentligheten. Och i politiken. Även om du t.ex. är troende muslim, eller tillhör en annan minoritet.

För det är den religiösa ”araben” med slöja och helskägg som provocerar rasister mest, det är lätt att se. Den som bär yttre attribut – som en hijab eller en kippa – som röjer religiös tillhörighet blir ofta måltavla för diskriminering av alla de slag, och för våld.

Att tala om och arbeta för ett jämlikt samhälle innebär att vi självklart måste bemöta rasism. Att vilja ha ett samhälle där alla får plats och behövs, utan åtskillnader mellan människor, innebär att vi måste tala om över- och underordning – vare sig det handlar om klass, kön eller etnicitet. Eller religion. En aspekt som ofta glöms även inom antirasismen. Religionsfriheten är en viktig del av de mänskliga rättigheterna; friheten att öppet få visa och leva i sin tro är fundamental för ett demokratiskt samhälle. Ofta är det den religiösa som tydligast bryter normen i det sekulära Sverige.

Socialdemokrater för tro och solidaritet tar det inkluderande arbetssättet på allvar. Att ha politisk representativitet som överensstämmer med befolkningsstrukturen – att bereda plats för en mångfald erfarenheter, kompetenser, livsåskådningar och livsstilar – är en grundläggande demokratifråga. För att skapa ett rättvist och sammanhållet samhälle, så har majoritetssamhället ett ansvar gentemot sina minoritetsgrupper, vilka de än är, att dela makt och inflytande.

Att lyssna och samverka brett tror vi är ett effektivt sätt att upptäcka och motverka vardagsrasismen och att bryta diskriminerande mönster.

I en studiesatsning tillsammans med ABF undersöker vi nu särskilt antisemitism och islamofobi. Vi har inlett arbetet i Malmö, med att fråga judiska och muslimska organisationer vad de tycker att Socialdemokraterna kan och bör göra för att minska antisemitism och islamofobi. Ambitionen är att också fortsätta samma typ av diskussion för hela landet.

Socialdemokrater för tro och solidaritet tillhör det största partiet i landet, och vi vill ta ett större ansvar för kampen mot rasismen. Mycket arbete pågår och har länge pågått mot rasism och främlingsfientlighet. Vi samarbetar gärna med olika krafter för att se vilka politiska initiativ som bör och kan tas, av oss och av andra.

Det är tydligare än någonsin att alla vi som tror på ett samhälle grundat på mänskliga rättigheter och allas lika värde behöver driva den antirasistiska kampen tillsammans, på bred front.

 

 

 

 

 

by

Bostad en rättighet – sluta subventionera dem som har mest

Varje anständigt välfärdssamhälle ser till att alla har rätt till en bostad. Bostaden är inte en vara vilken som helst. Att bo tryggt och bra är ett absolut grundläggande behov. Det är därför inte rimligt att driva bostadspolitiken allt mer till den marknadsfundamentalistiska branten.

På en marknad löser sig nämligen situationen så, att de allra flesta blir hyfsat tillgodosedda, de med tjock plånbok välförsedda, men de med tunn eller ingen plånbok blir utan. Den svarta marknaden för hyresrätter i Stockholm torde av marknadsivrarna kallas fri. Den är ju inte statligt reglerad, utan där hanteras allt genom att med priset balansera utbud och efterfrågan. Och just nu är, enligt Dagens Industri, priset för att få ett hyreskontrakt mer än 200 000 kronor. Per rum!

Bostadsrättsmarknaden, liksom småhusmarknaden, är också i köp/försäljningstillfället en fri marknad, även om den ju ingår i den vita ekonomin. I somras var normalpriset på en bostadsrättslägenhet 1,7 miljoner kronor. Det är således inte en marknad för vem som helst. Man måste helt enkelt ha pengar eller vara kreditvärdig för att kunna finnas där. Och det kan inte alla.

En bostadspolitik som har marknaden som enda lösning kan helt säkert fungera både smidigt och bra. Ur ett marknadsekonomiskt perspektiv. Men det innebär långt ifrån att alla människor därmed får möjlighet att bo tryggt och bra. Professor Erik Clark skriver klokt om detta på SVT-debatt. Han hävdar att vi är mitt inne i en bostadspolitisk katastrof. Jag skulle vilja säga att vi i alla fall med stormsteg faktiskt tar oss till den situationen. Men på en del sätt är situationen än värre, faktiskt.

Statlig reglering av 2014 leder istället till att subventionerna främst riktas till dem med mest pengar, och de med små resurser blir de som står för subventionerna. 2012 subventionerade staten privatlåntagarna med mer än 30 miljarder kronor i form av skattelättnader för räntekostnader. Tidigare balanserades detta upp av fastighetsskatten, men den tog ju den moderatledda regeringen bort. För villor och bostadsrätter. För mig framstår det som helt orimligt att staten ska subventionera räntekostnaderna. Det är fördelningspolitiskt huvudlöst och det mest klockrena sättet att tydliggöra ”omvänd Robin Hood-politik” på.

En del av dessa 30 miljarder kronor borde istället användas för klokt avvägda subventioner till byggande av hyresrätter. För det finns det för få av i Sverige. Enklast vore att ge en lika stor subvention per lägenhet. Därigenom kan ingångsvärdet på en nybyggd hyresfastighet sänkas, vilket kan leda till såväl lägre hyror som en högre upprustningstakt.

En annan del av dessa omfördelade subventioner borde därefter riktas till det befintliga bostadsbeståndet, för att öka reinvesteringar och upprustningar.

Så långt, och mycket förenklat, om direkta pengar.

Dessutom tror jag att den näringslivsstödda ”Nybyggarkommissionen” har en god poäng i att byggreglerna borde utvecklas. Det vore på sin plats att kunna öka konkurrensen för byggare genom gemensamma byggregler för hela Norden/Östersjöområdet. Men det förutsätter samtidigt att våra svenska byggregler skärps och moderniseras, så att de kommunala särkrav som idag finns inte längre behövs.

När SSU tar tag i bostadspolitiken, brukar det bli rätt bra. Så har det varit tidigare i historien, och den rapport SSU gav ut häromdagen innehåller flera riktigt bra idéer. Bland annat:

  • En behövlig förstärkning av det regionala samhällsplaneringsansvaret.
  • Krav på tydliga policies för kommunernas markanvisningsarbete.
  • Likformig stämpelskatt för alla upplåtelseformer.

Flera av debattörerna som nu är aktiva stryker också under behovet av aktivare kommunalt engagemang i boendet. Jag delar helt den uppfattningen. Bostadsfrågan löses bäst med starkt lokalt engagemang. Vid sidan av ett kraftfullare bostadsförsörjningsansvar måste, tycker jag, också de allmännyttiga bostadsbolagens möjligheter att vara just allmännyttiga bli bättre. Ta därför bort möjligheten för kommuner att ta ut annat än utdelningar motsvarande ränteintäkter för aktierna, och förstärk bolagens ställning som hyresledande på den lokala marknaden.

Jag tror på en generellt utformad bostadspolitik. En bostadspolitik som gör det onödigt med ”social housing”. Men då måste vi lämna övertron på att marknaden ska se till att alla har någonstans att bo, och definitivt sluta subventionera dem som har mest.

Lars G Linder
ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet i Sörmland
tidigare politiskt sakkunnig på inrikesdepartementet

by

Aborter handlar om hälsa, inte om samvete

Motståndet mot fri abort har blivit mer organiserat och sofistikerat, både i Sverige och i övriga Europa. I Norge vill högerregeringen med stöd av kristdemokraterna införa en samvetsklausul, som påtagligt kommer att urholka den fria rätten. I Spanien har en annan högerregering lagt ett förslag som drastiskt försämrar kvinnors rätt, vilket lett till kraftiga motdemonstrationer.

I Sverige vill Sverigedemokraterna sänka gränsen för fri abort och KD utmanas av Kristna värdepartiet, som driver totalförbud som sin huvudfråga. Samtidigt har en barnmorska, som fått lämna sin betalda praktik sedan hon vägrat medverka i abortvård, vänt sig till DO för att få stöd för sin syn på samvetsfrihet.

Sverigedemokraterna stödjer som enda parti barnmorskans krav och lämnade nyligen in en motion till riksdagen med kravet att införa samvetsfrihet i svensk sjukvård.

Samvetsfrihet är en viktig rättighetsprincip, för dem som av religiösa, moraliska eller andra skäl inte vill eller kan utföra vissa uppgifter. Den hade till exempel stor betydelse för dem som under det kalla kriget vägrade värnplikt och erbjöds vapenfri tjänst, eller för dem som vill ha dispens från att medverka i djurförsök i vissa naturvetenskapliga utbildningar liksom i en del andra sammanhang.

Vi vet ännu inte om DO kommer att ta upp det aktuella fallet, och om så sker, vad slutsatsen blir när barnmorskans krav på samvetsfrihet prövas i relation till bland annat Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna. Men vi vet, från andra länder i Europa, vad som händer om rätten till samvetsfrihet ställs över kvinnors rätt. Det leder inte till färre aborter, men till ökade hälsorisker för kvinnor och till ökad utsatthet för många.

Utan att negligera principen om samvetsfrihet kan man resonera på följande sätt. I svensk lagstiftning har kvinnan – och enbart kvinnan – rätt att fatta beslut om abort. Av alla möjliga alternativ för lagstiftning som man kan tänka sig, är detta den bästa tänkbara, ur ett etiskt och politiskt perspektiv. En oönskad graviditet är aldrig en enkel fråga, men det finns inget bättre politiskt svar på frågan än det vi under ordentlig bearbetning redan 1975 kommit fram till.
När vi konstaterat att detta är den enskilda kvinnans beslut, kan vi som följd av detta slå fast att abort ur samhällelig syn är en hälsofråga, inget annat. Kvinnan, om hon önskar abort, har rätt till en trygg och säker hälsovård.

Religionsfriheten i Sverige är grundlagsskyddad och väger tungt. Men när religionsfriheten kolliderar med rätten till liv och hälsa måste vi acceptera att det kan innebära vissa inskränkningar. Det gör att vi inte kan acceptera att kvinnor som har att fatta beslut om abort, riskerar att möta vårdpersonal som försöker påverka dem i deras svåra beslut. Samma bemötande ska gälla, oavsett vilken barnmorska man möter.

Vi kan heller inte acceptera att sjukvårdspersonal tillåts vägra delta i aborter på ett sätt som underminerar patientsäkerheten. Eller att abortmotståndare, som i vissa europiska länder, medvetet söker sig till gynekologin för att med hjälp av samvetsfriheten underminera den fria aborträtten. Eller att samvetsfriheten används som en affärsidé; man tillämpar den i offentlig vård, men utför istället aborter privat på fritiden.

Skulle vi förenklat låta samvetsfriheten stå över kvinnors rätt, skulle det drastiskt minska den totala uppfyllelsen av mänskliga rättigheter. Samtidigt kan en total förnekelse av samvetsfrihet som princip ge bakslag om det prövas i Europadomstol och i andra sammanhang.

Det kan därför finnas skäl för arbetsgivare att om möjligt medverka till omplaceringar av enskilda som hänvisar till samvetsfrihet när det växer fram under yrkeskarriären. Det är både rimligt för den enskilde och önskvärt att all personal som arbetar inom vården helhjärtat ställer upp för kvinnans rätt.

Sist och slutligen är det viktigt att göra skillnad på situationer som bygger på egna val och där det föreligger en plikt. På personligt ansvar respektive samhällets. Om samhället förpliktigar dig att utföra något, där ditt val är kringskuret – som var fallet i värnpliktsammanhanget – då har samhället enligt mig också ett självklart ansvar att kunna ge samvetsfrihet och respektera att vissa uppgifter inte kan utföras av alla.

Att utbilda sig inom ett visst yrke och sedan ta en viss anställning innebär däremot rimligen att du har en personlig skyldighet att utföra de arbetsuppgifter som krävs. Du har i den situationen valet att söka en annan tjänst, eller att välja en annan utbildning, om du inte är beredd att utföra de arbetsuppgifter som ingår i just den tjänsten.

Verklig frihet – för alla – kräver nämligen både solidaritet och eget personligt ansvar.

Cecilia Dalman Eek
Vice förbundsordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet

Även publicerad på etc.se 2014-02-11

by

Kan vi tala om klass eller rasism utan att tala religion?

Daniel Suhonens artikel ”Vänsterprassel med islam” från Aftonbladet 2011 cirkulerar på nytt digitalt, varför vi här ger en kommentar. 

Om vi klarar att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt så måste vi alltså värna alla mänskliga rättigheter samtidigt. Att få ha sin religiösa tro är en. Att inte bli diskriminerad en annan. Ett generellt religionsförakt och religionshat går helt enkelt inte ihop med kamp för mänskliga rättigheter.

Visst är det lätt att hålla med Daniel Suhonen när han i artikeln ”Vänsterprassel med islam” skriven redan 2011, efterlyser en samtida klassanalys. Suhonen skriver bl.a.:

”Det är i ett allt brutalare klassamhälle där klyftorna djupnat som invandring blivit ett ’problem’. I själva verket är det svenska mångkulturella samhället en formidabel succé. Men det välfärdssamhälle som kunde härbärgera olika människor i jämlika villkor bryts nu ner av nyliberalismen. Alla problem som i dag finns med segregation och fattigdom hänger samman med den nyliberala politik som alla regeringar fört sedan 1980-talet. I ett mångkulturellt Sverige har även klassklyftorna fått hudfärg. Tyvärr tolkas de därmed också kulturellt. Men i stället för att tala om sådant man kan göra någonting åt – bostäderna, skolorna, arbetslösheten, välfärdens brister – riktas sökarljuset mot frågor som är mycket svåra att ändra med gemensam politisk kamp.”

Eftersom den här artikeln nu plötsligt cirkulerar på nätet och i sociala media igen, trots att den har tre år på nacken, vill jag gärna ge en replik, eller en uppdatering.

Suhonen skriver att tal om rasism blir kontraproduktivt, om det inte samtidigt talas om klass. En enligt mig troligen korrekt uppfattning. Men sedan pekar han plötsligt ut Per Wirtén, Åsa Linderborg, Mattias Gardell, Masoud Kamali – och Socialdemokrater för tro och solidaritet, som någon form av kulturrelativister som ”gullar med islam”, humanister som i vår naivitet spelar högern och främlingsfientlighet i händerna eller rentav ”dubbelexponerande kolonialister”. Här vill jag självfallet inte riktigt vara med längre och blir uppriktigt sagt fundersam.

Artikeln dyker upp igen efter att STS – igen – blivit indragen i diskussioner om islam, muslimska väljare och politisk representativitet (se hemsidan för urval artiklar). Alltför ofta kommer kopplingen mellan muslimsk delaktighet och islamistisk fanatism i dessa diskussioner som ett brev på posten. Det gör mig mycket bekymrad.

Det finns oerhörda problem med att olika religiösa strömningar inte respekterar olika gruppers mänskliga rättigheter. Självklart. Det gäller inom i snart sagt alla typer av religioner och religiösa grupperingar, problem av det slaget existerar i alla delar av världen. Kristen fundamentalism är lika illa som hinduisk eller muslimsk. Självklart. Och att olika minoriteters rättigheter inte respekteras är lika illa oavsett vilken minoritet det gäller – och under vilken flagg det sker.

Vi kan inte tillåta att all kritik av religion blir kallad rasism, menar Suhonen, samtidigt som han tillstår att islamofobi och rasism är ett högst reellt problem. Nej, det kan vi inte. Och vi kan svårligen arbeta mot rasism utan att tala om klass. Men frågan är om vi ens kan tala om klass eller om rasism utan att idag även tala om religion; det är den religiösa ”araben” med slöja och helskägg som provocerar rasister mest, det är lätt att se.

Om vi klarar att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt så måste vi alltså värna alla mänskliga rättigheter samtidigt. Att få ha sin religiösa tro är en. Att inte bli diskriminerad en annan.

Ett generellt religionsförakt och religionshat går helt enkelt inte ihop med kamp för mänskliga rättigheter.

Självklart kan vi uppmärksamma och motarbeta förtryck riktat mot religiösa, som t.ex. muslimer, samtidigt som vi uppmärksammar och också arbetar emot förtryck som utförs i religionens namn eller inom religiösa kretsar.

Jag håller igen med Suhonen när han menar att ”den sekulära tanken är det yppersta försvaret både för yttrandefrihet och för religionsfrihet”. Vi i STS samlar troende socialdemokrater ur alla trosuppfattningar, men har alltid förfäktat att en sekulär stat är en förutsättning för religionsfrihet; en religion ska t.ex. inte kunna ställas över en annan och ingen ska behöva bli pådyvlad en tro eller en religiös livsstil. Det har vi gjort sedan 1929 – och det fortsätter vi att göra. Av samma skäl nu som då.

Som socialdemokrater är vi helt i samklang när det gäller att lyfta fram klassperspektiv och samhällsproblem skapade av nyliberalism. Som socialdemokrat för tro och solidaritet har jag svårt att acceptera det utbredda misstänkliggörandet av en religion – islam – som Suhonen här sällar sig till. Jag kan heller inte acceptera att yttrandefrihet och religionsfrihet framställs som vore de varandras motpoler.

Till sist vill jag klargöra att det muslimska manifest Suhonen hänvisar till härrör från 2010. Det är idag överspelat av ett förbundsgemensamt manifest (som antogs i juni 2012), där bland annat hbt-rättigheter är med fullt ut.

Socialdemokrater för tro och solidaritet arbetar för global rättvisa, ett öppet och demokratiskt samhälle, allas lika rätt och värde – ett Sverige för alla. Vi bekämpar ALL form av förtryck och vill värna ALLA mänskliga rättigheter. Samtidigt. Det är för oss ingen motsättning.

Peter Weiderud, förbundsordförande

by

Debatt om Tro och solidaritets dialog med muslimska organisationer

Under en tid har det förekommit en del medieuppgifter om Socialdemokrater för tro och solidaritets dialogarbete med bl.a. muslimer. Igår, den 29 januari, publicerades ett debattinlägg i Göteborgs-Posten och en nyhetsartikel i Expressen som ger upphov till tolkningar som inte stämmer helt överens med verkligheten.

Förbundsordförande Peter Weiderud kommenterar uppgifterna på vår blogg: ”Expressen avslöjar integrationsrapport”.

Sedan tidigare finns ytterligare två blogginlägg publicerade, den 3 december och den 5 december. I inlägget från den 5 december finns också länkar till de rapporter från 1999 och 2003 som togs fram i full öppenhet och alltså inte är några ”hemliga avtal” som påståtts.

Andra länkar:

Expressenartikeln

Debattinlägget i GP.

Peter Weideruds svar i GP, publicerat 30 januari (kl 16.15).

Övriga kommentarer i urval:

Västerbottens Folkblad

Dagen

Expo idag

Vi vill ge dig som är intresserad av, eller engagerad hos, Socialdemokrater för tro och solidaritet fortlöpande information om det vi gör och säger så du kan bilda din egen uppfattning om vår roll i svensk politik. Förhoppningsvis bidrar Peter Weideruds blogginlägg till att fördjupa bilden. Du är förstås välkommen att sprida hans inlägg i olika sammanhang, t.ex. i sociala medier och till människor som frågar.

Vi är stolta över vårt inkluderande arbetssätt, där dialog och respekt är ledord. Med glädje vill vi bidra till att alla som är inspirerade av sin tro och har socialdemokratiska värderingar ska vara medräknade i vårt parti och finna en plattform som medlemmar i vårt förbund.

Hans Josefsson, förbundssekreterare

by

Där rättigheter kränks är minoriteter alltid hårdast drabbade

Lars Aduktusson vill att Sverige och EU ska sätta press till stöd för utsatta kristna genom att koppla bistånd till religionsfrihet. Men i de länder Adaktusson räknar upp är det inte bara kristna som drabbas. Jag ser hellre utökat arbete för alla mänskliga rättigheter, skriver Peter Weiderud i Dagens Nyheter debatt.
I söndags medverkade Socialdemokrater för tro och solidaritet i manifestationen ”Solidaritet för religionsfrihet”. Bakgrunden var bland annat hakkorsangrepp på gudstjänstlokaler. Muslimer, judar, kristna, andra politiker och icke troende antirasister försvarade religionsfriheten som en av grunderna för demokratin. Attacker på troende är en attack på vårt öppna samhälle. På vår demokrati. På de mänskliga rättigheterna, som rymmer rätten att utöva sin tro.
Den rätten förvägras många i världen. Att värna religionsfriheten globalt måste vara ett fokus för svensk och europeisk politik. Så långt är jag med Lars Aduktusson (KD), som samma söndag debatterade i DN om förföljelse på världens kristna.Förföljelsen av kristna måste tas på allvar och kristnas rätt att leva i sin tro ska försvaras över hela världen. Men när vi försvarar de kristna är det religionsfriheten som del av de mänskliga rättigheterna vi försvarar.
Organisationen Pew Forum placerar Sverige på en osmickrande position i listan över länder med hög hotbild mot religiösa. Hatbrotten ökar mot moskéer och synagogor, mot judar och muslimer som uttrycker sin tro. Sverige delar i listan kategori med länder som Iran, Saudiarabien och Ukraina.
”Att vara utsatt för hatbrott borde inget samfund behöva uppleva, det är ovärdigt ett demokratiskt samhälle”, skriver Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST) i tidningen Dagen (21/1). SST kommer särskilt kartlägga hoten mot muslimska bönelokaler. När Judiska centralrådet berättar om de ökande hoten mot judiska församlingar, svarar Säpo att det inte är deras problem eller ett hot mot demokratin (Ekot 21/1).
Säpo har fel. Problemen för troende hårdnar när demokratin och respekten för mänskliga rättigheter brister eller inte alls finns. Som i Nordkorea, Somalia, Myanmar, Mali, Tanzania, Niger, Irak, Egypten, Saudiarabien.De länder Adaktusson lyfter fram, där förföljelser av kristna nått skrämmande nivåer, är inte länder med utvecklad demokrati och likhet inför lagen. Här saknas ofta respekt för de mänskliga rättigheterna. Skydd mot diskriminering är långt ifrån givet. I Myanmar är förföljelserna mot landets muslimer så extrema att vissa kallar det etnisk rensning. I Somalia kan homosexuella dömas till döden.
Det är i de länder Adaktusson räknar upp inte bara kristna som drabbas. Varhelst mänskliga rättigheter bryts är minoriteter alltid de hårdast drabbade.Aduktusson vill att Sverige och EU ska sätta press till stöd för utsatta kristna genom att koppla bistånd till religionsfrihet. Jag ser hellre utökat arbete för alla mänskliga rättigheter. Jag vill se ansträngningar för demokratisering och global säkerhet för minoriteter. Oavsett tro och minoritet.
Till skillnad mot Adaktusson vill jag inte mobilisera Europa att ta ställning för kristna mot muslimer. Med Europas historia riskerar det att uppfattas som korstågstänkande, något som inte är värdigt en demokrati utan riskerar skapa motsättningar, både här och globalt.
Solidariteten för religionsfrihet – som en del av mänskliga rättigheter – måste vara universell.

Peter Weiderud, förbundsordförande, Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

Publicerad i dn.se/debatt 23 januari 2014, som en replik på Lars Adaktusson (KD), söndag 19/1. 

Bli medlem - klicka här!