Många inom vänstern är kritiska till religion i allmänhet och islam i synnerhet. Samtidigt visar undersökningar att muslimer i Sverige länge varit de rödas överlägset trognaste väljare.
Medverkande: Börje Bergfeldt, Sara Kukka Salam, Suleiman Said, Maryam Osman Sherifay. Moderator: Anna Ardin
Socialdemokrater för tro och solidaritet har starkt tagit ställning för en solidarisk migrationspolitik som värnar rätten till asyl. I en lång rad artiklar och uttalande har vi under det senaste året, men också tidigare, tryckt på för att Sverige och EU ska ha en generös inställning till att hjälpa människor som flyr.
Det är flyktingarna som behöver andrum, inte vi. Vi tror också att regeringens nya restriktiva regler riskerar att bli kontraproduktiva för en socialdemokratisk politik med feministiska ambitioner och som vill göra barnkonventionen till lag.
Vi tycker att våra texter är värda att läsas av många, därför är vi tacksamma om du hjälper till att sprida de texter du uppskattar bland vänner och i sociala medier. Skriv förstås också gärna en egen debattartikel! Våra texter kanske kan tjäna som utgångspunkt?
Idag beslutade regeringen att förlänga id-kontrollerna vid Sveriges gräns. Gränskontrollerna infördes förra hösten för att minska antalet flyktingar till Sverige. På fredag den 4 november skulle denna tillfälliga åtgärd upphöra. Istället förlängs de nu alltså.
Vi beklagar djupt detta beslut.
Strider i irakiska Mosul har nämnts som skäl för att ha kvar id- och gränskontroller. Det tangerar en retorisk anständighetsgräns. Javisst flyr människor krig! Krig, konflikter och förtryck i Irak, i Syrien och flera andra platser tvingar fortfarande människor att fly. Det borde rimligen framkalla mer medmänsklighet, inte mindre. Svaret borde vara att underlätta, inte försvåra vägen till trygghet.
Öresundsregionens pendlare har använts som motargument. Kontrollerna försvårar allt resande mellan Danmark och Sverige. Uppgivna pendlare tvingas acceptera kraftigt förlängda restider till och från jobb. Det är bekymmersamt. Något liknande hade troligen aldrig kunnat införas i Stockholmsregionen. Men hur mycket vi än lider med pendlarna, så är det oacceptabelt om pendlarilska leder till större tvekan, än om rätten till asyl riskeras.
Vi behöver behålla fokus: Det är inte vi som behöver en flyktingpaus eller andrum. Det är fortfarande människor på flykt.
Mottagningssystemen har absolut varit hårt belastade. Men att tvingas fly är ännu hårdare. Våra skolor tyngs av många nyanlända, utan tvekan. Men de nyanlända är så mycket mer tyngda. Att få människor i utbildning och arbete är en utmaning. Men att behöva fly sitt land en ännu större.
Införandet av id-kontrollerna var uttalat signalpolitiska. Migranter skulle förstå att det är svårare att komma in i Sverige. Det blev det också. Ett förlorat pass, ett aldrig förvärvat id, kan nu stoppa människor att söka asyl, oavsett asylskäl.
Men lever du under förtryck, kanske som oppositionell, eller i ett land som inte alls fungerar, kanske pga av långvarigt krig – då har du sannolikt svårt att skaffa pass. Kanske försvann pass och identitetshandlingar under kriget eller flykten. Kanske har din familj flytt förut, till ett land där du aldrig tilläts bli medborgare. Skälen till att inte kunna uppvisa ordentligt id eller pass kan vara flera.
Signalpolitik borde bli realpolitik. Systemen kan förbättras, både inom EU och i Sverige. Mer energi borde ägnas åt att hitta möjligheter, än på att hitta sätt att stänga ute.
Beslutet om förlängning kommer i ett läge när antalet asylsökande är långt lägre än förväntat. Mottagningssystemen är inte alls lika ansträngda som när kontrollerna infördes. Inte heller inspirerades ett enda annat EU-land att plötsligt ta sitt ansvar och öppna sina gränser – tvärtom. Europa har sedan kontrollerna infördes lejt Turkiet till att vara bitsk vakthund och flera östeuropeiska länder har rullat ut taggtråd.
Syftet med kontrollerna är alltså överspelat.
Dagens regeringsbeslut gäller en förlängning om tre korta månader. Vi utgår därför från att Sverige i februari 2017 återgår till det normala: En öppen Öresundsbro med nordisk och europeisk passfrihet. Den friheten har kostat mycket möda och borde inte så lätt kastas bort.
Tillfälliga lösningar blir annars lätt permanenta. Det kan vara svårt att hålla emot om trycket ökar från dem som vill begränsa vår solidaritet med omvärlden.
Men när världen blir tuffare behövs mer solidaritet, inte mindre. Socialdemokrater för tro och solidaritet har inte gett upp om en human flyktingpolitik. Det är dags att återinföra den nu. En öppnare värld är förstås vägen framåt. Inte en mer sluten.
Förbundsstyrelsen och förbundsårsmötet gör i samband med sina sammanträden uttalanden i aktuella frågor. Uttalandena är ett sätt att kontinuerligt kunna uppdatera och tydliggöra förbundets politiska linje i olika frågor.
Socialdemokrater för tro och solidaritet växer! Vid årsskiftet 2016/17 var vi 2.587 medlemmar och det är 180 fler än ett år tidigare. Nu vill vi fortsätta växa.
Är du lite rödare, lite grönare? Kom med du också! Vi vet att det finns många som vill stödja vårt arbete eller bli aktiva i vår frispråkiga del av socialdemokratin. Med fler medlemmar får vårt påverkansarbete ännu större kraft. Tillsammans är vi starka!
Socialdemokrater för tro och solidaritet vill förändra. Och vi ger inte upp. Om en human flyktingpolitik. Ett samhälle fritt från rasism. En fredligare värld utan vapenexport. Ett Sverige utan Nato. Miljöhänsyn som alltid går före vinstintressen.
Beställ våra nya flygblad och/eller våra broschyrer genom att maila info@trosolidaritet.se, eller ringa 08-545 55 330. Du kan också ladda ner dem för egen utskrift eller digital spridning, här (flygblad) och här (broschyr).
Förbundssekreterare Hans Josefsson besökte den 21-26 augusti Palestina och Israel, även Gaza. Resan gjordes tillsammans med Olof Palmes Internationella Center. Syftet med resan var bland annat att följa upp samarbetet med organisationer i området.
Hans Josefsson skriver på kvällen den 23 augusti 2016:
Jag är i Gaza. Skakad och rörd. Och nästan lite glad.
Skakad över den politiska och humanitära situationen och att på huden få känna på det ovärdiga lidande som många människor här lever i dagligen. Rörd över den gästvänlighet och värme som ändå strömmar emot mig varje gång jag kommer hit. Och nästan lite glad över den godhetens kreativitet som finns här, bortom bilden av terror och förtryck.
Men visst måste det få ett slut, hörni? Slut på folkrättsvidrig ockupation och blockad. Slut på förtryck från makthavare av olika slag. Och en början på ett nytt tidevarv, där människor av olika nationaliteter och bakgrund lever tillsammans i ömsesidig respekt utan den rädsla som orsakas av de bilder vi så ofta gör oss av ”den andre”. (Kanske gäller detta senare även oss i Sverige, eller vad tror ni?)
Väl hemkommen skriver Hans vidare, den 27 augusti:
Hemma igen efter fem dagar i Israel och Palestina varav två i Gaza. För några dagar sedan berättade jag här på Facebook om det förfärliga och omänskliga läget i Khan Yunis. Med hjälp av gryniga bilder försökte jag förmedla något av det jag såg under en eftermiddagstur i södra Gaza. Det var elände. Eländes elände. Och eländes eländes elände.
Men det finns också ett annat Gaza. Människorna förstås – de vänliga, kämpande och generösa människorna med ett ständigt ”Welcome to Gaza” på läpparna. Vackra byggnader. God mat (Fisken! Fisken!). En fantastisk utsikt över ett bedårande Medelhav. Och en strand som med rätt förutsättningar skulle slå de flesta playor jag besökt.
Under mitt besök i Gaza talade jag med Hamdi Shaqqura, chef för utvecklingsenheten på Palestinian Center for Human Rights (vars chef Raji Sourani fick Alternativa Nobelpriset – Right Livelihood Award – 2013). Hamdi menar att det finns en stor potential i Gaza – t.ex. genom jordbruk, fiske och inte minst turism.
Hamdi har rätt. Om inte om vore skulle Gaza blomstra. Som Ashkelon, Tel Aviv, Netanya eller vilken annan kustnära stad som helst i Medelhavsregionen. Hotellen skulle fyllas av turister, hamnen av båtar och marknaden av frukt. Och de badande palestinierna skulle få sällskap på stranden av turister som bidrar till ett välmående samhälle.
När den dagen kommer är du välkommen dit med mig. Vi ska dansa på gatorna (utan vapen i hand) med människor som får lön för sitt arbete, är fria att resa vart de vill och möter sina grannar som bröder och systrar på lika villkor.
Då slipper du gå den bisarra 1,5-kilometerspromenaden i inhägnad bur vid Erez, den enda gränsstationen som just nu är ”öppen” (men inte för vem som helst), utan kan passera efter sedvanlig passkontroll utan att få kroppen genomlyst och väskan uppackad.
Och jag ska bjuda på fiskmiddag på Restaurant Al Marsa!
Den 9 september intervjuas Hans Josefsson om sin resa i tidningen Aktuellt i Politiken. Där lyfter han bl a upp den frustration människor i Gaza känner över att det planerade valet skjutits upp, men också de strimmor av hopp och den potential som ändå finns.
– Det är en väldigt stor frustration hos människor, mot ledarskapet, mot blockaden, mot omvärlden, för att man har svikit Gaza. I och med det finns en stor risk för radikalisering. Ungdomar som inte vet vad de ska göra med sin frustration.
I början av oktober var det tänkt att lokalval skulle hållas i Palestina. Det har inte hållits val i Gaza på tio år.
– Man ser med förväntan fram mot det här valet och har gett sig den på att det ska genomföras i god ordning. Men folk ställer frågan vad som händer med valresultatet. Kommer det att respekteras? Vad gör omvärlden? Mycket står på spel, säger Hans Josefsson.
Vill du bidra till vårt demokratiutvecklingsarbete i Gaza, så kan du t ex bli månadsgivare till Internationella fonden eller ge ett engångsbelopp till Pg:718 21-3. Betalningsmottagare är Socialdemokrater för tro och solidaritet, märk betalningen Internationella fonden.
Lördagen den 30 januari 2016 hölls på flera platser i landet manifestationer till stöd för utrikesminister Margot Wallström. Detta mot bakgrund av den kritik som riktats mot Wallström efter att hon krävt utredning av misstankar om att Israel utfört utomrättsliga avrättningar av palestinier. Manifestationen arrangerades av politiskt obundna privatpersoner med engagemang för Palestina. Socialdemokrater för tro och solidaritets politiska sekreterare Monica Fundin Pourshahidi var en av talarna på Mynttorget i Stockholm (det talade ordet gäller):
Foto: Atila Altuntas
Margot Wallström har kallats oansvarig. Hon har kallats antisemit. Men vad hon gjort är förstås precis tvärtom: Hon har stått upp för humanism och ett rättvist rättssamhälle. Inatt greps här i Stockholm, borta vid T-centralen, personer som ville starta ett rasistiskt medborgargarde, för att jaga och misshandla barn. Det är viktigare än någonsin att stå upp för rättssamhället! Både här, i Israel och förstås i Palestina.
Om Margot Wallström, som kvinna, blivit mer påhoppad än andra – som t ex Carl Bildt, som ju faktiskt också kritiserat Israels misstänkta utomrättsliga avrättningar – det vet jag inte. Men detta är vad jag vet:
Jag var i Palestina i höstas. Israeliska bosättare kastar sten på barnen från byn Al-Karmel. Byn Susiya. Från många andra byar på Västbanken. Varje dag. Vuxna mot barn.
Om en palestinier skulle skjuta mot en israelisk bosättare för en sådan stenkastning så vore hen troligen död snabbare än kulan träffade stenkastaren. Palestinska barn kastar ibland också sten. På israelisk militär. För detta dödas dom inte sällan, lika snabbt. Fängslas. Vuxna mot barn.
Nästan 1000 barn fängslas varje år i Palestina. Utan att nån berättar det för deras mammor och pappor. Utan att advokater kontaktas.
Barn kan få sitta i en månad i isoleringscell. Efter en sån vistelse erkänner 95 % av barnen stenkastning. Pappren dom ska skriva under, erkännanden, är ofta på hebreiska, ett språk få palestinska barn förstår.
Bara under oktober 2015 dödades 12 palestinska barn. Barn. Inte ens dom skjutna barnen får förresten komma hem till sin mamma och pappa…
Jag var i Palestina i höstas. Lösenordet till wi-fi på en restaurang i Jerusalem var ”let me in 9 11″. Jag ryckte till. Osmakligt? Kanske. Men en bit från Jerusalem ligger flyktinglägret Balata. Där var jag. Det är ett av Palestinas största flyktingläger.
Flyktingläger? För krigsdrabbade syrier? Tänker kanske en svensk. Nej, för palestinier. I Palestina. Sedan 1948. Då när de förlorade sina hem till Israel.
FN byggde för nära 70 år sedan lägret för 5.000 personer. Tält. Men flykten blev utan slut. De blev kvar. Idag bor 28.000 personer i Balata. Nu i hus. Tätt tätt tätt.
Ja, solen är en lyx här, sade vår unge guide Mohamed. Han påminde mig om min tonåriga son. Lika lång och smal och cool…
Min sons rum hemma är nog kanske 10 kvadratmeter. I Balata har varje person 6 kvadratmeter var att leva på. TOTALT. Alltså inräknat bostad, offentliga utrymmen, gator – allt!
Vägen från Balata löper längs den mur Israel satt upp för att skydda sig från tonåriga Mohamed, alla andra Balata-bor och såklart från alla palestinier. Mur. 9 meter hög mur. Mellan människor. Taggtråd. Check-points. Andra tonåringar som äntrar vår buss. Tungt beväpnade och i uniform. Vem är farlig? På hebreiska tvingade de oss att kliva av och byta buss.
Let me in?
En palestinsk familj bränns till döds. Den israeliska förövaren döms inte, för han var tydligen minderårig.
En palestinsk tonåring bränns till döds. Bensin i hans hals och tända på. Den israeliska förövaren döms inte, för han var tydligen psykiskt sjuk.
Israel kan döma en tolvåring som en vuxen. För terrorbrott. Men bara palestinska tolvåringar, förstås.
Just nu sitter mer än 400 palestinska barn i israeliska fängelser. Fängelser. Bara under oktober och november förra året arresterade israelisk militär 800 barn. 800. Barn. I arrest.
911. 112. Let me in?
I november 2015 gick israelisk militär in i en FN-skola, i ett annat flyktingläger på Västbanken. Där grep de tre pojkar, 12 och 13 år gamla. ”De utgör en fara för israeler på gatan”, hette det. Pojkarna sitter fortfarande fängslade. På bilder hängde fångkläder gjorda för 19-åringar som påsar runt deras tunna tolvårskroppar.
I domstolen bar de handbojor och fotkedjor. Fick inte ens prata med sina mammor. En av pojkarna, Yasin, utsattes på kort tid för fem rättegångar. Sen krävdes hans familj på 5000 shekel för besväret. En förmögenhet för dom.
Min son är 14 år. Han är ett barn. Barn ska inte sitta i fängelse. Och mitt barn är inte palestinskt och fängslas därför inte – vad han än gör.
Yasins mammas barn är palestinier, han fängslas därför – vad han än gör.
Ahmed Manasra var i rätten förra veckan. Han är 13 år, snart 14. Han är åtalad inte för att ha knivhuggit någon, men för att ha velat knivhugga. Säger israelisk militär. Samma militär som haft honom handfängslad vid sjukhussängen sedan i höstas. Sjukhussängen där han ligger efter att ha blivit skjuten av militär. Samma militär som själva spritt en video på youtube av deras skrämmande våldsamma förhör med honom. På sjukhuset. Ensam.
Ahmed Manasra kan nu bli dömd till 20 års fängelse. 13 år gammal, snart 14. Som min son. Ahmeds skalle är sönderskjuten.
Dom kan kalla det terror hur mycket dom vill.
Dom kan kalla det självförsvar hur mycket dom vill.
Dom kan kalla det säkerhetsåtgärder hur mycket dom vill.
Men barn skjuter man inte! Fängslar man inte! Bojar man inte! Hindrar man inte träffa sin mamma. Hämtar man inte med militär i skolan. Förhör man inte med våld.
Inte palestinska barn, inte några barn. Inte Israel, inte någon stat.
En ung kvinnlig Fatah-politiker sade till mig: ”Other countries and the UN have to act, now! We cannot do anymore.
One state, two state solution – just give me ANY solution! To save our people, save our children!”
Jag var i Palestina i höstas. Se’n for jag hem till Stockholm. Jag for hem. Det gjorde inte Ahmed Manasra. Det gjorde inte Yasin och hans kompisar. Det gör inte Balata-borna heller.
Idag har regeringens utredare Martin Valfridsson lämnat sina förslag angående utsatta EU-medborgare. I helgen sågs rasistiska medborgargarden och våldsupplopp i Stockholm. Socialdemokrater för tro och solidaritets förbundsordförande Ulf Bjereld kommenterar och påtalar vikten av ett rättssamhälle för alla:
Idag har regeringens utredare Martin Valfridsson lämnat sina förslag angående utsatta EU-medborgare. Valfridsson menar att barn till dessa utsatta inte ska erbjudas skola, att dessa utsatta inte ska erbjudas boenden och att vi bör sluta ge pengar i muggen framför dem som försörjer sig på att tigga.
— Martin Valfridsson hänvisade idag till att de utsatta EU-medborgarna anpassar sig efter det offentligas signaler. Det är säkert riktigt. Även högerextremer lyssnar på dessa signaler. Och nu kan de uppfatta att det offentliga signalerar stöd för deras åsikter: Att de människor som genom sin utsatthet tvingas komma hit för att söka försörjning, inte borde vara här. Att de inte förtjänar hjälp.
Det är olyckliga signaler att sända, när vi istället mer än någonsin förr borde tala högt om att värna människovärdet och solidariteten, säger Ulf Bjereld.
Långvarig propaganda från högerextremer har resulterat i otaliga våldsbrott mot människor som tigger och mordbränder mot flyktingförläggningar. Och nu i medborgargarden som vill slå hemlösa barn och män som besinningslöst anfaller och misshandlar förbipasserande med mörkare hud- och hårfärg.
Medborgargarden applåderades av den vanliga rasistiska hejaklacken på ljusskygga sajter, men den här gången även av kända personer i mer allmänna kanaler.
Det tyder på en normalisering som är destruktiv och samhällsfarlig, säger Ulf Bjereld och fortsätter:
— Vi vet sedan tidigare att extremer som upplever att deras åsikter är allmängods kan gå över gränsen och bli ännu mer extrema och våldsamma. Det tycks vara en sådan situation idag, där bland annat Sverigedemokraternas frammarsch ger våldsverkare och rena fascister mer luft under vingarna.
Det är fundamentalt att polisen och det allmänna nu i ord och mening visar nolltolerans mot den terror och det våld som drabbar och hotar alla med mörkare hår- och hudfärg. Att de som deltog i helgens terror och våldsbrott snabbt kan lagföras.
Det är oacceptabelt att människor inte ska kunna gå ut på stan, utan att vara rädda att misshandlas av rasister.
Vi har alla ett ansvar att stå upp för ett rättvist och humant rättssamhälle, som omfattar oss alla, avslutar Ulf Bjereld.
I tisdagens Aktuellt hade statsministern bytt s-rosen i kavajslaget mot en svensk flagga. Sverige är ett land att vara stolt över. Vi har gjort mer än nästan alla andra västländer för att ta emot människor som flyr. Men något hände väldigt fort mellan september och nu – mellan statsministerns ”Mitt Europa bygger inga murar!”, alla tårar över en liten död pojke på en strand, rekordinsamlingsgalor på tv och gårdagens regeringsbesked om försämrade flyktmöjligheter.
Solidaritetens röda ros blev i ett enda slag nationellt gul och blå.
Nyss var vi bäst i världen, nu tävlar vi plötsligt med resten av Europas ledare om bäst sätt att säga nej. Några av högerpartierna vill nu driva politiken mot ännu mer begränsningar, vilket ger skäl till oro inför de kommande förhandlingarna mellan regeringen och oppositionen.
Skälet är andrum, säger regeringen. Rum att andas. När vi är nervösa håller vi ibland andan. Men nervositeten brukar ge sig när vi anstränger oss att andas lugnare.
Visst finns det skäl att bli stressad och nervös: människors liv står på spel. Många kommuner, myndigheter, ideella organisationer och andra stressar också enormt för att kunna ta emot alla. Så vad ska vi då göra?
Alternativen är förstås många till att räkna tänder och mäta muskelmassa, för att kanske släppa in en körkortsklar ung kille, men neka en i studentålder. Till att ge tillfälligt skydd i några år, men tvinga bort när en hel familj väl lärt sig svenska. Till att låta tåg- och båtpersonal bli gränsvakter.
Det vi hade behövt just nu vore förslag som hjälpte oss att lösa situationen – inte att skjuta den ifrån oss. Det som ska stoppas är krigen, inte flyktingarna.
Vi hade t ex behövt:
– se över hur vi kan lätta på en del regler som stoppar upp. En människa på flykt behöver primärt skydd. Sannolikt kan man skippa administrationen för ansökningar av vinterjackor, omreglera upphandlingsregler som bl a får till följd att tusentals sängplatser kan stå tomma i väntan på beslut, justera omfattande krav på hur flyktingboenden måste se ut och se över regelverk som inte tillåter tillfälliga, enklare boenden.
– bättre central samordning mellan kommuner och stat, så att kommunerna med bättre framförhållning kan hinna få fram skolplatser och lärare.
– ge ytterligare stöd till civilsamhället, så att de kan mobilisera all den kraft och vilja som fortfarande finns där.
– ge stöd till kommuner som tar ett oproportionerligt ansvar, som Malmö, och finna sätt att snabbt sprida ansvar, människor och resurser vidare i landet.
– förslag på hur vi snabbare kan få ut människor i studier och arbete, inte som nu låta arbetsföra sitt sysslolösa i rastlös väntan.
Och vi hade behövt förslag på hur vi kan öka trycket på andra EU-länder, t ex genom EU-avgiften. Istället för att sänka oss till deras lågaa nivå, borde vi förstås försöka få dem att höja sig till vår höga.
Ingen tycks riktigt kunna svara på frågan var människor nu ska ta vägen. För en flykt är inte omedelbart reversibel – den går inte att köra baklänges. Till andra EU-länder, är tanken. Men signalerna från övriga Europa är snarare att ytterligare skärpa även sina regler. Människor på flykt hamnar därmed i en slags limbo. När Sverige börjar dra igen vår öppna dörr, så slår porten till hela EU igen.
Regeringen borde ha tagit sig tid att andas lugnare, innan de i till synes andfått stresstillstånd presenterade gårdagens beslut. De som allra mest behöver andrum är människor på flykt.
Idag stävar Ship to Gazas trålare Marianne ut från Helsingborg. Ulf Bjereld, som är föreslagen till ny ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet, är en av passagerarna ombord.
Ulf Bjereld, styrelseledamot i Tro och Solidaritet, visar sitt stöd för folket i det blockerade Gaza genom att tisdagen den 12 maj resa med Ship to Gaza mellan Helsingborg och Malmö. Båten avgår från Helsingborg ca kl 12.00. Väl framme i Malmö deltar Ulf Bjereld i manifestationen som kommer att äga rum vid Klaffbron kl 17.00. Alla är välkomna dit!
Programmet för manifestationen och information om övriga passagerare finns här: shiptogaza.se
Socialdemokrater för tro och solidaritet arbetar kontinuerligt för att kunna bidra till fred, demokrati och mänskliga rättigheter för människorna i Gaza och i hela Palestina. Det gör vi genom politiskt påverkansarbete, genom konkreta projekt på plats i Gaza och genom samarbeten med andra.
Ship to Gaza är en sådan samarbetspartner.
Vi stödjer Ship to Gazas fredliga arbete för att återskapa frihet och rörlighet för Gazas folk. Alla goda krafter behövs för att fler steg ska kunna tas för att nå fred, mänskliga rättigheter och ett demokratiskt Palestina, sida vid sida med Israel.
Vi hoppas att Ship to Gazas aktion innebär att blockaden kan brytas och att Marianne — och många andra skepp — kan åka fritt till och från Gaza.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok
