Close

Archive for category: evenemang & möten

by

Program för Almedalsveckan 2017

Socialdemokrater för tro och solidaritet finns i Almedalen som vanligt, i Vårdklockans kyrka i Visby. Se vårt program nedan, eller klicka på affischen för en utskriftsvänlig PDF-fil. Vi ses i Almedalen!

4 juli 14:30 – Nonviolence and International Law – Tools for a Just Peace in the Conflict on Palestine Läs mer

4 juli 15:45 – Vad händer med EU:s migrationspolitik? Läs mer

4 juli 20:00 – Lokala politiska samtal – tillsammans beskriver vi dagens och morgondagens Sverige Läs mer

5 juli 10:00 – Vilka krafter utmanar en öppen och demokratisk folkkyrka? Läs mer

5 juli 11:00 – Gaza i våra hjärtan – om blockad och 50 års ockupation av Palestina Läs mer

 

by

50 år av ockupation

Det är i år femtio år sedan det så kallade sexdagarskriget, 1967. Kriget utmynnade i den israeliska ockupationen av de palestinska områdena. Alla försök att skapa fred har misslyckats.

Golanhöjderna och Jerusalem har annekterats, Västbanken indelats i zoner med olika nivåer av israelisk kontroll. Gaza har belägrats och utsatts för upprepade militära invasioner, Hamas har attackerat Israel både med raketer och självmordsbombare.  Många har dött och stor materiell förödelse har drabbat i första hand Gaza. Freden förefaller mer avlägsen än någonsin.

Lidandet är idag större i krigets Syrien, men en lösning i konflikten runt Israel och Palestina är fortfarande central för fred och säkerhet i hela Mellanöstern.  Med anledning av Israels 50 år av ockupation arrangeras det nu många seminarier och möten.

1 juni kl 19. JIPF (Judar för israelisk-palestinsk fred) arrangerar i Immanuelskyrkan i Stockholm. Medverkande: Thomas Hammarberg, professor Ove Bring, och Per Örnéus som utsetts till regeringens sändebud för fredsprocessen i Mellanöstern

7 juni kl 18. STS, ABF och Olof Palmes internationella centrum arrangerar ett seminarium om 50 års ockupation av Västbanken och Gaza, på Sveavägen 68. Medverkande: Thomas Hammarberg och Viola Furbjelke i ett panelsamtal med Ulf Carmesund, internationell sekreterare på STS.

11 juni kl 15. Palestinagrupperna i Sverige gör en manifestation på Sergels torg. Rubrik: Häv ockupationen – för ett fritt Palestina.

4 juli kl 14:30 (Almedalen). STS och Kairos Palestina arrangerar: Nonviolence and International Law – Tools for a Just Peace in the Conflict on Palestine Läs mer

5 juli kl 11:00 (Almedalen) STS och Kairos Palestina arrangerar: Gaza i våra hjärtan – Om blockad, moralpoliser och femtio års ockupation av Palestina Läs mer

by

Första maj-tal för ett mer humant Sverige

Det är dags att investera framåt, stå upp mot krafterna som sliter samhället isär och sätta de humanitära värdena högst på den politiska agendan. Nu bygger vi ett jämlikt samhälle tillsammans! Detta var budskapet i årets förstamajtal från förbundsordförande Ulf Bjereld och förbundssekreterare Hans Josefsson.

Den första maj talade Ulf Bjereld i Trollhättan inför flera hundra personer, under årets paroll ”Den svenska modellen ska utvecklas – inte avvecklas”. Viktiga teman i årets tal var en human migrationspolitik, en rättvisare fördelningspolitik och dessutom kyrkovalet, i september.

Läs Ulf Bjerelds tal här!

 

 

 

Förbundssekreterare Hans Josefsson talade i ett soldränkt Skene, och berörde vikten av att motarbeta de nazister som nu får fri lejd på svenska gator: ”När högern svajar, låt det stå klart att vänstern aldrig någonsin ska bidra till att göra de bruna krafterna rumsrena i vårt land!”

Josefsson talade också om vikten av en fortsatt invandring till Sverige. Utan invandringen vore vi fattigare, ekonomiskt, socialt och kulturellt.

Läs Hans Josefssons tal här!

 

by

Ulf Bjerelds öppningstal vid Tro och solidaritets förbundsårsmöte 2016

Förbundsvänner, kamrater, ärade gäster, honored guests!

Hjärtligt välkomna till Socialdemokrater för tro och solidaritets förbundsårsmöte 2016. Jag är väldigt stolt över att stå här framför er. Ett år har gått sedan jag valdes till förbundsordförande, ett år av hårt arbete, ett år där politiken liksom livet självt bjudit många tillfällen till glädje, men också stunder av besvikelse och tillkortakommanden.

Låt oss utnyttja detta årsmöte till att glädjas över våra framgångar, fundera över våra bakslag och framför allt samla kraft och mod till de viktiga uppgifter som ligger framför oss.

Ulf Bjereld STS Foto Emma Fredriksson (större format)Förra året tog Sverige emot nära 170 000 människor som sökte asyl, som sökte skydd från krig, från våld och från förtryck. Vi tog emot flest i Europa, i förhållande till vår folkmängd. Det var en tid av glädje och stolthet. Vår statsminister och partiledare Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen i Stockholm och utropade ”Mitt Europa bygger inte murar!”. Så sa han: Mitt Europa bygger inte murar.

Bara några veckor därpå vänds glädjen till besvikelse. Regeringen beslöt att lägga svensk flyktingpolitik på Europas lägstanivå. Sverige inför tillfälliga uppehållstillstånd, vilka försvårar integrationen och sprider oro och osäkerhet bland dem som allra mest behöver trygghet. Sverige begränsar anhöriginvandringen och försvårar för familjer att återförenas.

Vi ser hur Moderaterna förvrider språket genom att säga att Sverige behöver en ”flyktingpaus”. Vi säger: Det är inte Sverige som behöver en flyktingpaus, det är flyktingarna som behöver en paus från sitt flyktingskap, en paus från sin utsatthet och från sin oro.

Vårt förbund har gått i täten i motståndet mot en restriktiv flyktingpolitik – och vi tänker fortsätta att göra det! Jag har under mina resor i landet under året mött ett engagemang och en motståndsvilja som imponerat. Nu är det vår uppgift att använda detta engagemang och denna motståndsvilja till att se till att den restriktiva politiken avvecklas så snart som möjligt. Vi säger nej till Moderaternas flyktingovänliga retorik, vi säger nej till de temporära uppehållstillstånden och den försvårade anhöriginvandringen – vi säger ja till en stark asylrätt och till en inkluderande flyktingpolitik!

*

Jag stolt och glad över att vi i har en rödgrön regering som ambitiöst proklamerat att man vill göra Sverige till världens första helt fossilfria välfärdsnation. Lovvärt! Och faktiskt görligt. Vi kan faktiskt idag skapa ett energisystem som är till 100 procent förnybart.

Gårdagens blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken sätter ett sådant datum till 2040. Vi skulle gärna sett att man gick fortare fram.

Det finns mycket som var bra med gårdagens överenskommelse, men också en del som borde varit bättre. Det är bra att stödet till förnybar energi utökas – det hade varit än bättre om överenskommelsen också inneburit ett definitivt stopp för kärnkraftsamhället.

Med regeringens höga miljöambitioner är det svårt att förstå att det just nu ser ut att luta åt att statliga Vattenfall får klartecken att sälja ut sin miljöfarliga verksamhet i Tyskland. Affärsmässighet är honnörsordet, som felaktigt tillåts övertrumfa miljöhänsyn.

Brunkolsbrytningen ger stora negativa effekter på miljön och på klimatet. Genom att sälja den vidare, frånsäger vi oss ansvaret för detta. Men så kan vi inte två våra händer! Vi säljer till ett bolag med uppenbara miljömässiga och moraliska brister – ett bolag som placerar alla sina vinster i skatteparadis. I stället borde vi ta vårt ansvar och i samråd med tyska intressen se till att avveckla brunkolsbrytningen helt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen – och nu är det allvar: Låt kolet ligga! Kvar i marken, där det hör hemma i ett modernt, hållbart samhälle.

*

Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Och vi har en rödgrön regering som gör anspråk på att driva en feministisk politik. Det är utmärkt. Men fortfarande återstår väldigt mycket att göra.

Vi vet att kvinnor fortfarande tjänar kännbart sämre än män, har färre topposter i samhällets övre skikt, att kvinnor tar större ansvar för barn, gamla föräldrar och hem, ofta har sämre hälsa och får sämre pensioner.

Vi vet också att mäns våld mot kvinnor är reellt och omfattande. Förövare och offer för våldet finns i alla samhälls- och åldersgrupper. Både inrikes och utrikes födda killar och män är gärningsmän.

Varje våldtäkt och varje misshandels- och dödsfall är ett fall för mycket. Samhället måste bli bättre på att kunna skydda alla kvinnor som lever under hot. Kvinnors rätt till kroppslig integritet – även på offentliga platser – måste värnas!

Det är en bra början att regeringen satsat på ökat stöd till kvinnojourer – dessa pengar måste nu komma fler till del. Och det behövs fler långsiktiga insatser för att förhindra våldet – och för att påverka manliga normer och attityder gentemot kvinnor och flickor.

Mäns grova hat och hot mot kvinnor i media och i ledande positioner är skrämmande och sorgligt vanligt förekommande. För män som hatar och hotar kvinnor på nätet och i offentligheten, för dem är ofta kvinnor med muslimska attribut de värsta måltavlorna. Näst värst i deras världsbild är de kvinnor som slåss för ett samhälle där alla får plats och är välkomna. Det hat vår utrikesminister Margot Wallström fått utstå, till exempel när hon stod upp för mänskliga rättigheter även för palestinier, är bara ett vedervärdigt exempel.

Detta hat och dessa hot kan aldrig accepteras! Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet vill att hatbrotten ska tas på större allvar. Och att fler feministiska mål måste nås. Alla kvinnors rättigheter måste självklart värnas. Allas.

Värt att påminna sig om allas: Det har under året dykt upp en ny version av de hatiska männen – de som påstår sig värna kvinnor. Men bara ”svenska” kvinnor. Kvinnor med mörkare hud- och hårfärg ses av dessa snarare som hot än någon som ska skyddas. Rasistiska medborgargarden som tar till våld och piskar upp mer polarisering gör såklart inget samhälle varken lugnare, säkrare eller mer ”feministiskt”.

Alla som tror att de agerar för kvinnors bästa genom att peka på en viss kultur, en viss religion – de är synnerligen fel ute. Kvinnoförtrycket är fienden, hur det än tar sig uttryck och var det än ger sig till känna. Därför säger vi nej till islamofobi och rasism – vi säger ja till feminism och kamp för kvinnors lika rättigheter!

*

Det är inte feminism att förvägra en kvinna att uttrycka sin religion, till exempel genom att bära hijab. Det är tvärtom förtryckande och inskränkt. Och feminismen behöver inte mer inskränkthet för att nå sina mål, den behöver vidare perspektiv. Globala perspektiv.

Därför är det så välkommet att Sverige idag har en regering som driver en feministisk och en radikal utrikespolitik. Det behövs. Mellanöstern brinner. Människor tvingas fly hals över huvud. Kristna och andra minoritetsgupper utsätts för ohyggliga förföljelser. Kriget i Syrien är inne på sitt ofattbara femte år. Trycket på regimen i Syrien måste öka och de som upprätthåller krigets ekonomi stoppas. Daesh (IS) vidriga framfart kan bara stoppas genom kraftfullt internationellt samarbete. Det vore värdefullt om Sverige – med sin nya, oberoende och feministiska utrikespolitik – genom en plats i FN:s säkerhetsråd – kunde få spela en roll i denna process.

Vi var många som gladdes när det olycksaliga avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien revs upp av en rödgrön regering. Vi var också många som gladdes när Sveriges regering som första EU-stat erkände Palestina. Men det går inte att glädjas när vi tar del av den politiska utvecklingen och den humanitära situationen i området. Israel styrs av en regering med högerextrema inslag och som inte visar några tecken på att vilja föra fredsprocessen framåt. Den olagliga bosättningspolitiken fortsätter, vilket allvarligt försvårar åstadkommandet av en tvåstatslösning. Blockaden av Gaza innebär svåra lidanden för den palestinska befolkningen och Hamas styre innebär grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Den palestinska rörelsen är splittrad och det pågår i praktiken inte någon fredsprocess. I sin frustration begår palestinier våldsgärningar och terrordåd som inte på något sätt kan försvaras.

Men vi får aldrig, aldrig låta dessa svårigheter leda till att vi tappar modet. Vi måste fortsätta att oförtröttligt finnas på plats i området och ge vårt stöd till det palestinska civilsamhället. Vi måste uppmuntra den diplomatiska och politiska process som pågår i Paris och där Sverige ka få en viktig roll att spela. Ockupation av Palestina och Israels olagliga bosättningspolitik måste upphöra. Folkrätten måste värnas, allt folkrättsstridigt och olagligt våld i området måste stoppas och blockaden av Gaza brytas. Endast så kan freden vinnas, endast så kan Israel få varaktig säkerhet, endast så kan staten Palestina äntligen upprättas.

*

 I skuggan av erkännandet av Palestina var det nog många av oss som också hade hoppats på ett svenskt erkännande av Västsahara. Stödet för Västsahara har länge varit starkt i vårt förbund liksom i det socialdemokratiska partiet. Vi har känt glädje och stolthet när såväl en socialdemokratisk partikongress som en riksdagsmajoritet ställde sig bakom kravet på ett svenskt erkännande av Västsahara.

Men så blev det inte. Regeringen och utrikesminister Margot Wallström menade i stället att tiden ännu inte var mogen för ett svenskt erkännande. Jag har respekt för de realpolitiska argument som Margot Wallström framförde, men tycker ändå att hon hamnade i fel slutsats. Partikongressbeslut och riksdagbeslut i frågan borde vid en sammanvägd bedömning i stället gälla. Och på vårt förbund åligger nu uppgiften att med full kraft driva frågan om att Sverige borde erkänna Västsahara, och erkänna Västsahara nu!

*

 Sverige är ett unikt land i Europa, i det att vi har fått leva i fred i över 200 år. Ibland tror jag att vi inte riktigt fullt ut förmår förstå och uppskatta vilket fantastiskt privilegium detta har varit och fortfarande är. Jag är så stolt och glad över att vårt parti under så många år har stått upp för Sveriges militära alliansfrihet och hållit Sverige utanför militärallianser.

Nu skärps den säkerhetspolitiska debatten. Rysslands agerande i världspolitiken inger stor oro. I efterdyningarna av Rysslands agerande mobiliserar borgerligheten för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Centerpartiet och Kristdemokraterna vill kasta den militära alliansfriheten överbord och har förenat sig med Moderaterna och med Liberalerna i kravet på ett svenskt Nato-medlemskap. Det är första gången någonsin som de fyra borgerliga partierna har enats om att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Samtidigt ser vi hur Sverige knyts närmare Nato genom det så kallade Värdlandsavtalet.

Ett svenskt Nato-medlemskap innebär också att Sverige blir en del av Nato:s kärnvapendoktrin. Jag kan inte alls se hur ett Nato-medlemskap skulle stärka svensk säkerhet eller bidra till avspänning i norra Europa. Vårt förbund har en viktig uppgift att leda motståndet mot svenskt Nato-medlemskap och även stötta vårt eget parti i den debatt som kommer mot de borgerliga partierna i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Vi säger nej till Nato och ja till fortsatt militär alliansfrihet!

*

Sverige är ett av de länder i världen som har den strängaste lagstiftningen mot vapenexport. Det är bra. Vi var också många som gladdes åt att regeringen för några år sedan tillsatte en utredning som hade till uppdrag att införa ett demokratikriterium för svensk vapenexport – i syfte att förhindra eller åtminstone ytterligare försvåra svensk vapenexport till icke-demokratier.

Nu har det gått ett år sedan utredningen publicerade sitt betänkande och ingenting har hänt. Förslagen var till vissa delar positiva, men de lämnade också utrymme för godtycke och var därför långt ifrån tillräckliga. Sverige är fortfarande en av världens största vapenexportörer och har under de senaste åren vid flera tillfällen sålt krigsmateriel till diktaturer och till länder som kränker mänskliga rättigheter. Detta är inte acceptabelt – detta måste få ett stopp. Sverige behöver ett skarpt regelverk som i praktiken inte tillåter export av krigsmateriel till diktaturer eller länder där de mänskliga rättigheterna kränks. Och på sikt skall den svenska vapenexporten stoppas helt!

*

Vänner, kamrater!

Viktiga tider ligger framför oss. Vi ser en förvridning av debatten där argsinta, auktoritära, populistiska röster – från Donald Trump i USA till Sverigedemokraterna i Sverige – vill vrida klockan tillbaka till en tid som inte finns och som kanske heller aldrig har funnits – en tid utan globalisering och en tid då nationalstatens gränser kunde stänga människor ute. Rasismens fula tryne dyker upp igen – i form av antisemitism, islamofobi och hat mot människor med annan hudfärg eller mot de människor som sitter på gatorna och ber om pengar. Vi ser en vulgarisering av den politiska debatten – inte minst på nätet och i sociala medier. Vår uppgift är att vara en motkraft mot denna utveckling, att alltid tala klart och rent i frågor som rör människovärde och solidaritet mellan människor och folk. Låt oss aldrig förfalla till våra motståndares retorik och språkbruk. Det är vi som bygger landet, det är vi som bygger framtiden. Det gör vi alla tillsammans. Tillsammans för Sverige, för Sverige – i världen!

Tack skall ni ha för att ni finns och för att ni bidrar i detta viktiga arbete. Nu ser jag fram mot två dagar av intensiva politiska diskussioner och beslut och med dessa ord och förhoppningar förklarar jag Socialdemokrater för tro och solidaritets årsmöte 2016 högtidligen öppnat.

 

Ulf Bjereld 11 juni 2016

(Det talade ordet gäller.)

by

Dalman Eek: Både patriarkala strukturer och radikal feminism finns överallt

2013_2Cecilia_JarntorgetFör ett par veckor sedan höll S-kvinnor sin kongress. Vår vice ordförande Cecilia Dalman Eek var på plats för att framföra en hälsning från systerförbundet Tro och Solidaritet:

(Det talade ordet gäller.)
Hej på er!

Tack för möjligheten att lämna en hälsning från Socialdemokrater för tro och solidaritet. Vi är en sidoorganisation i Socialdemokraterna och vi organiserar progressiva människor som har en tro – eller som bara tycker våra frågor är intressanta.

Jag heter Cecilia Dalman Eek och kommer från Göteborg. Jag har sysslat med politik i många år, har varit riksdagsledamot och är nu göteborgspolitiker och pressekreterare. Jag är president för vårt förbunds international – International League of religious Socialists. Vårt mål är att mobilisera progressiva vänstermänniskor och vara en motvikt till all konservativ religiös höger. Vi sysslar med progressiv politik, inte religion. Vi ser och oroas av att troende progressiva människor tystnar i ett allt hårdare politiskt klimat där högern och fascismen växer.

Jag engagerade mig för drygt trettio år sedan i Tro o Solidaritet, då Broderskap, för att jag var aktiv för kvinnors rätt och ställning inom Svenska kyrkan. Jag bevittnade ansökningshandlingar från kvinnor till prästtjänster i Göteborgs stift, där svartrockarna och kvinnoprästmotståndet höll ut längst. För att inte biskopen skulle kunna beordra någon av sina manliga adepter över landet att söka till tjänsten så att inte en kvinna skulle råka bli den som var högst kvalificerad.

Jag var med i kvinnorörelsen och var med och bildade den kvinnoklubb som sedan kom att bli Göteborgs Avantgarde-klubb. Då som nu kan jag säga från djupet av mitt hjärta att feminismen är vår tids starkaste samhällsomvandlingskraft. Men den kräver aktivister och organisering för att stärka varje ny generation av kvinnor.

Feminismen är fortfarande min starkaste drivkraft. Därför smärtar det mig när jag ibland möter människor som tror att jag INTE står upp för feminism och jämställdhet för att jag tillhör just Tro och solidaritet.

Idén tycks vara att man inte kan vara FÖR religionsfrihet tex, eller muslimers och andra ofta invandrade gruppers rätt, och SAMTIDIGT vara helhjärtad feminist. Det kan man. Lika självklart som det går att vara radikal jude, kristen eller buddhist – eller muslim.

Vi måste klara av att hålla flera tankar i huvudet på en gång. Jag säger inte att det är lätt, det kan faktiskt vara rätt tufft. Allas rätt och lika värde måste ständigt försvaras, inte minst i tider när alltfler strävar efter att dela upp människor i ett ”vi” mot ”dom”. Min mamma, född 1931 suckar ibland och säger ”det är ju precis som på 30-talet, förstår dom inte vad som håller på och händer?”

Konservativa högerkrafter – vare sig de är nationalistiskt sekulära, eller religiösa – har EN sak gemensamt. De hotar kvinnor och vår ställning i samhället. Att högljutt stå upp för kvinnors rätt är förstås att stå upp för det öppna samhället, att stå upp mot fundamentalism oavsett vilken skepnad den har.

Två intressanta debatter har förts den sista tiden – jag tänker på den om fundamentalism i förorten och den om svenska feministers ansvar för IS vidriga våld mot kvinnor. Vi måste kunna skilja på hatet och avskyn mot fundamentalistisk terror i en religions namn och fredliga religiösa människor här i Sverige. För den som tror väljer också vilket uttryck det ska få efter sin ideologi.

Jag har en förankring i kyrkan och jag har valt att leva i Martin Luther Kings fotspår. Han var baptist i samma samfund som den tidens ledare i Ku Klux Klan. För min del är valet tydligt – jag väljer att försöka gå samma väg som Martin Luther King. Men många andra vill använda religionen till att skaffa sig makt genom att förtrycka sina egna, eller dem de uppfattar som sina motståndare. Deras gärningar kan vi aldrig acceptera.

De här ständiga dissekerandet av feminism och religion – ibland undrar jag om inte syftet är att vi i vänstern ska fastna i att debattera debatten: att skriva och prata så mycket om vem som sagt vad och varför då, så att kärnan i problematiken lämnas obehandlad.

Vi måste fokusera på att det FINNS starka patriarkala strukturer och män som anser sig ha rätt att utöva makt över kvinnor, över deras livsval och deras sexualitet. De här patriarkala strukturerna som vill ge män makt finns överallt i samhällslivet. De finns i förorterna. Det finns bland män med härkomst från Mellanöstern, från Afrika, de finns bland skolungdomar som kallar sina klasskamrater horor, de finns bland sverigedemokrater och de finns i andra grupper. Det är en manskultur som måste utmanas överallt. Att kontrollera och diskriminera kvinnor är inte en religion – det är ett förtryck.

Kan vi fokusera på kvinnoförtrycket och se bortom eller till och med berikas av de kulturella skillnaderna? Det är en utmaning som kräver att vi tänker med båda hjärnhalvorna.

Jag har mött radikala kvinnor som valt att vira in håret i en sjal. Jag har mött både unga och äldre stolta förtroendevalda S-kvinnor med traditionella kläder, några som Malala från Pakistan, med håret under en tunn vacker sjal. Jag har också mött kvinnor som knölar ner sjalen i väskan när dom kommer utom synhåll, och andra som protesterat mot att deras liv kontrolleras. Min lärdom har hela tiden varit att se människan, kvinnan. Det har berikat mig varje gång.

De patriarkala strukturerna kommer vi inte åt genom att peka finger eller ställa människor mot varandra. Strukturerna som förtrycker kvinnor kommer vi åt genom att samarbeta för allas rättigheter, alltid. Feminismen tjänas bäst av organisering, av möten mellan människor och av folkrörelsearbete – precis det som är kärnan i S-kvinnor och i arbetarrörelsen.

Precis som när jag började engagera mig på sjuttiotalet, så är jämställdhet just nu absolut en av de allra, allra viktigaste frågorna. Idag växer kvinnohatet. Jag tänker på den unga artisten och feministen Zara Larsson. Vuxna män skriver på fullt allvar till en sjuttonåring att hon borde dödas, skjutas, våldtas osv, bara för att hon tror på kvinnors och mäns lika rätt.

Vår kamp för alla kvinnors rätt på en väldigt grundläggande nivå är tyvärr så väldigt uppenbart lika viktig idag som igår.

Men jag blir också hoppfull – för jag lyssnade på samma Zara Larssons sommarprogram. Och här har vi en ung kvinna som aldrig tänker låta sig tystas, som tar sitt liv i sina egna händer och som beundras av tusentals unga flickor och kvinnor. Många av dem vet vad de vill och de vet allt om sin rätt som kvinna, som människa, både juridiskt, historiskt och teoretiskt.

Zara inleder sitt sommarprogram med att hon vill bli odödlig. På riktigt alltså, ”som Elvis” sa hon. Det hoppas jag hon blir. För det behövs fler som Zara, fler som kräver sin och sina systrars självklara rätt. Det behövs fler som hon. Oavsett vilken tro de har, var de jobbar, studerar eller bor.

De är framtiden.

Jag önskar er intressanta och givande förhandlingar och ett riktigt bra förbundsårsmöte. Lycka till!

by

Snart partikongress: Arbetarrörelse, folkrörelse, framtidsrörelse

150px-Red_rose Fram till valet 1994, i över 60 år, hade socialdemokraterna mer än 40 procent av väljarstödet. De senaste tjugo åren har vi tappat ända ner till de runt 30 procent vi ser idag. I samma takt har hela det folkrörelsesverige som socialdemokratin varit en så stor del av också krympt. Traditionstyngda organisationer och förbund har svårt att få medlemstalen att stiga och medelåldern är hög. Detsamma gäller det socialdemokratiska partiet – och för den delen även de andra traditionella politiska partierna.

Samtidigt tycks det politiska intresset vara starkt. Hos gamla som unga syns intresset starkt inte minst för sakfrågor som antirasism, feminism och minoriteters rätt.

Vi ställer oss nu frågan hur vårt parti kan ta större del av det politiska intresset. Av människors önskan att arbeta för solidaritet och jämlikhet. Hur vi kan uppfattas som mer relevanta även hos människor som inte har sin bakgrund i de gamla folkrörelserna, t ex yngre och inflyttade till Sverige.

Allt fler människor i samhället saknar en egen relation till svensk arbetar- och folkrörelse. Trots det bygger vårt parti fortfarande i hög utsträckning sin organisation och politik på arbetarrörelsens traditioner.

Som socialdemokrater är våra ambitioner att vara öppna, med en politik som lyfter hela samhället. Socialdemokrater för tro och solidaritet har under lång tid arbetat för mer inkluderande politiska strukturer. Vårt arbete bygger ofta på dialog med olika samhällsgrupper, för att undersöka och hitta former för samhällsförändring. I sådan dialog noterar vi att vissa frågor kan saknas på den politiska agendan och att vissa individer och grupper upplever att de har få politiska identifikationsmöjligheter.

Sverige är idag ett mångkulturellt, ett mångreligiöst, ett mångsekulärt samhälle: Många definierar sig utifrån minoritetsbegrepp som handlar om den egna individens förutsättningar.

Parallellt med en utveckling mot ännu högre individualism och rentav egoism, där även främlingsfientlighet kan växa sig stark, ser vi att solidaritetstanken är stark i samhället. Många vill som vi se ett mer inkluderande samhälle. Och många fler kan och vill vara med och forma det. Det arbetet måste kunna ske tillsammans med socialdemokratin. För att nå dit – och för att kunna fortsätta vara Sveriges största parti – behövs en ökad öppenhet och beredskap att ge fler egen makt.

Vi ser behov av att vårt parti, socialdemokraterna, representerar och representeras av fler. Vi vill se en förnyad folkrörelse, en framtidsrörelse, med ett starkare fokus på mångfald, inkludering och öppenhet. En rörelse som ser bredd som en styrka.

Om precis en vecka väntar socialdemokraternas kongress. Framtidspartiet har framtiden för sig. Vi tror att fler vill och kan vara med. Vi måste bara låta dem.

/Förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Ingen ung utan jobb (Första maj-tal)

Anförande av förbundsordförande Peter Weiderud i Helsingborg, 1 maj 2014:

 

Partivänner,

Det är en ära för mig att fira arbetarrörelsens högtidsdag i Helsingborg. Här har socialdemokrater demonstrerat på Första maj i mer än hundra år.

Här har socialdemokrater, genom att göra sin röst hörd, genom att ställa politiska krav, genom att säga ifrån och genom att formulera pragmatiska och reformistiska lösningar på politiska utmaningar, varit drivande i en fantastisk samhällsutveckling.

Socialdemokrater i Helsingborg, tillsammans med partivänner i hela Sverige, har tagit ansvar för en fantastisk resa från fattigdom, främlingskap och förtryck in i ett modernt välfärdssamhälle.

Det är en fantastisk resa.

Låt mig ta min egen familj som exempel.

År 1900, i samma tid som socialdemokrater började demonstrera på Första maj i Helsingborg, blev min mormor föräldralös. Hon var åtta år – näst yngst i en syskonskara på nio – när hennes mor dog.

Larsgården i Hedared såldes på exekutiv auktion och syskonen skingrades. Mormor hamnade först på fattighus, senare i fosterhem. Tre bröder valde att emigrera till USA, eftersom de inte såg någon framtid i Sverige. En dog ung. En stupade i första världskriget. Men en bildade familj, och vi fick en gren också i den nya världen.

1920 kom min morfar, som en av kooperationens pionjärer, för att öppna konsumaffär i Hedared. Han förälskade sig i min högkyrkliga mormor och de fick fyra barn. Men hade bara råd att låta två av dess få utbildning. De tvingades välja.

Min mor fick en vinstlott. Hon utbildade sig till sjuksköterska. Medan mina morföräldrar levde hela sitt liv i byn, med kortare utflykter till Borås eller Alingsås, kom min mor att upptäcka Sverige.

Hon flyttade till Vetlanda, Strömstad, Kil och Karlstad innan hon så småningom slog sig ner i Arboga under folkhemstidens bästa år.

Mina barn ser på världen ungefär som mina morföräldrar såg på Västergötland och min mor på Sverige. De äldsta fick tillbringa delar av sina tonår och gymnasietid med sin far i Geneve. En har utbildat sig i Kanada, en annan valde Nordirland.

Min yngsta dotter växer upp med två hemländer, minst två religioner, fyra språk och en förfärligt massa flaggor. Min fru är från Cypern av armeniskt ursprung.

På hundra år och tre generationer har min familj fått göra en fantastisk resa.

Från byn genom Sverige ut i världen.

Från bondesamhälle genom industrisamhälle till kunskapssamhället.

Från sex-årig folkskola genom grundskolereformer till internationella universitet.

Från schartauansk högkyrklighet genom sekularisering till internationell religionsdialog.

Det är en fantastisk resa, som påverkat hela vårt sätt att tänka och vara. Men inte nödvändigtvis våra värderingar. Morfar, min mor, jag och barnen har alla burits av vänstervärderingar.

Resan var möjlig tack vare en enastående ekonomisk utveckling och globalisering, kombinerad med en framåtblickande, utjämnande, progressiv reformpolitik. En politik som gett goda möjligheter, inte bara för de som föds med guldsked i munnen.

Partivänner,

Det finns de som tycker att utvecklingen gott för fort eller för långt. Som önskar att vi kunnat göra halt på vägen.

Vänsterpartiet för i EU-valet fram en politik där de önskar att utvecklingen stannat för 25 år sedan, innan vi tog steget in i den europiska gemenskapen.

Det är en politisk illusion. Det finns ingen väg bakåt. Politikens uppgift är att visa på vägen framåt.

När vi i skapandet av folkhemmet tog steget från byn till nationen, var det nödvändigt att flytta delar av den politiska beslutskraften till nationell nivå för att kunna skapa det starka samhället. Byn var för liten.

Därför behöver vi idag bygga ett socialt jämlikt och stark Europa, tillsammans med progressiva krafter i Slovakien, Spanien och Storbritannien och alla de andra medlemsländerna.

Miljön, arbetslöshet, migration, brottslighet, mänskliga rättigheter – för att nämna några – är frågor där varje enskilt land är för litet för att hantera de politiska utmaningarna.

Därför går vi och röstar i EU-valet 25 maj. Och vi röstar socialdemokratiskt. För första gången på 15 år har den socialdemokratiska gruppen i EU-parlamentet möjlighet att bli den största gruppen. Och det gör stor skillnad med ett socialdemokratiskt styrt Europa.

Det är dags för oss svenska socialdemokrater att på allvar erövra den europiska politiska arenan. Vi kan vara kritiska till detaljer i EU:s politik. Men svaret på den kritiken är en entusiasm för att förändra – inget annat.

Partivänner,

Det finns politiska krafter som velat stoppa utvecklingen ännu tidigare. Den vision som Sverigedemokraterna går till val på, både till Europaparlamentet och Riksdagen, bygger på Sverige så som det såg ut när min mor och jag flyttade till Arboga, när vi alla tittade på Hylands hörna, lyssnade på frukostklubben, hade samma hårfärg, skrev med samma pennor och inte hade berikats med några invandrare.

Motsatsen till mångfald är enfald. Men Sverigedemokraterna stannar inte med en 50 år gammal vision. De söker metoder för sin politik med rötter i 1930-talet. Den tid som varit en av de svåraste i Helsingborgs arbetarkommuns historia och då det krävdes mod att demonstrera på Första maj.

I valet 1936 hade Sveriges nationella förbund stöd av sju procent av rösterna i Helsingborg. I valrörelsen krävde partiet: Omsorg om vårt svenska folkmaterial och rasen. Reform av svenska folkstyret, reducering av riksdagsväldet och partidiktaturen. Förbud mot kommunismen. Skärpt kamp mot kulturdekadens. Skydd mot andlig smittofara från kulturbolsjevismens många pesthärdar.

Rasismen och nazismen bygger på hat och accepterar inte den grundläggande demokratiska principen om alla människors lika värde. Den drar sig inte för att använda demokratin för att nå sina låga syften. Men, den respekterar den svenska demokratin lika lite som den respekterade demokratin i Tyskland på 1930-talet.

Rasismen och nazismen har två ansikten, både i Sverige och i resten av Europa. Det ena är det direkta, brutala och våldsamma som vi såg exempel på i Möllevången 8 mars. Det andra är det kostymklädda, normaliserade och anpassade ansiktet som tar plats i politiska församlingar.

Ibland sammanfaller de båda ansiktena, som när ledande SD-politiker går ut för att slåss med järnrör eller som hos Gyllene Gryning i Grekland. Det bekräftar sambandet och släktskapet.

Men ofta uppträder de båda ansiktena var för sig, eftersom de behöver varandra. Så var det får 20 år sedan i samspelet mellan Lasermannen och Ny Demokrati. Det mer polerade parlamentariska ansiktet förändrar den politiska diskursen och ger de mer våldsbenägna aktörerna legitimitet för sina aktioner.

Om vi som enskilda, som medborgare och som samhällsföreträdare undviker att ta ställning riskerar vi ett sluttande plan. Och då kan det vara för sent.

Därför är den starka folkliga uppslutning vi sett efter Kärrtorp och Möllevången så oerhört viktigt. Eller när brandmän och sjukvårdspersonal vägrar erbjuda Jimmie Åkesson en plattform. Därför får vi aldrig betrakta Sverigedemokraterna – eller något av de rasistiska eller nazistiska partierna i dagens Europa – som ett normalt politiskt parti.

All politik rymmer kompromisser med fina ideal, men utgångspunkten för ett demokratiskt parti måste vara alla människors lika värde, oavsett etnicitet, religion, kön, ålder, sexuell läggning, handikapp eller vilken annan grund för diskriminering vi kan se.

Allt annat är ett flagrant brott mot den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter, som vi utvecklade efter andra världskrigets erfarenheter med det entydiga budskapet till mänskligheten som helhet: Aldrig mer!

Men att sätta upp en entydig och skarp gräns mot rasismens och nazismens båda ansikten är inte detsamma som att förakta de människor som röstar eller funderar på att rösta på Sverigedemokraterna.

Det finns politiska, ekonomiska och sociala orsaker till att rasismen växer sig stark. 1930-talets arbetslöshet och ekonomiska osäkerhet skapade en jordmån för förenklade lösningar. Det fanns en strävan att hitta syndabockar.

Syndabockar berövas sitt grundläggande människovärde. De kan vara judar, romer, muslimer, homosexuella, utvecklingsstörda, kommunister, kvinnor, mörkhåriga eller gamla. Vilka som drabbas beror på tidens strömningar, men metoden är densamma.

Skälet till att människor kan attraheras av dessa barbariska idéer är rädsla. Rädsla för att förlora sitt jobb. Rädsla för att bli utkonkurrerad. Rädsla för förändring. Rädsla för det okända. Rädsla för att förlora privilegier man haft.

Partivänner,

Globalisering, mångkulturalism och klimatförändringar ställer politiken inför nya utmaningar. Vi socialdemokrater var bäst i världen på att skapa det goda samhället i en tid när ekonomin var nationell, samhället homogent och tillväxten baserades på ett till synes oändligt uttag av råvaror som kunde omsättas till materiellt välstånd.

Dagens utmaningar kräver nya politiska redskap – inte minst på europeisk nivå – men vår grundhållning är densamma, och den klassiska skillnaden mellan höger och vänster finns kvar.

Högerns främsta svar på klimatutmaningar är att låta marknaden lösa problemet och minimera det politiska ansvaret. Vi vet att det krävs ett ordentligt politiskt ansvarstagande, med tydliga politiska mål, skarpa regleringar och ordentliga uppföljningar. Därför är våra klimatmål mer ambitiösa i EU-valet, i riksdagsvalet och i det kommunala ansvarstagandet.

Högerns svar på det mångkulturella samhällets utmaningar är att tala om utanförskap. Det finns en risk att vi anammar det borgerliga sättet och analysen av utanförskap. Att vi har ett samhälle med ett varmt centrum och en kyligare periferi – en horisontell analys.

Svensk socialdemokrati har ett klassperspektiv. Det var utifrån en klassanalys vi formulerade visionen om det nya Sverige, när vi gick från jordbrukssamhälle till Folkhem.

Vår analys är vertikal. Vi måste fortsätta tala om över och underordning. Vi får inte lämna klassperspektivet. För den politiska idé vi en gång bevisade som sann – att ett jämlikt samhälle är bra för alla, även de rika – gäller alltjämt. Det är det som är poängen med solidaritet – ett upplyst egenintresse. Samhället ska byggas nerifrån och upp.

Vi måste visa att ett bra samhälle för muslimsk homosexuell kvinna från Somalia, är ett bra samhälle för alla. Det är med ett klassperspektiv som vi kan väva ihop samhället så att det rymmer alla. Då

foto peter w 2013 kan vi hantera den rädsla en lågutbildad medelålders man kan känna inför att samhället förändras, och som får honom att gå till Sverigedemokraterna.

Globaliseringen kommer att kräva stor flexibilitet av oss alla – till förändring, till att byta jobb och till att söka nya lösningar.

Högern vill tvinga fram flexibiliteten hos den enskilda människan genom att öka pressen på individen. Genom utförsäkring av sjuka, urholkad arbetslöshetsförsäkring och ökade inkomstskillnader ska människan anpassas till en ny och brutalare verklighet.

Vårt svar är att det är samhällets ansvar att erbjuda människor möjlighet till anpassning. Hjälp till utbildning för att kunna ta ett annat jobb. Ordentliga försäkringar som gör att inte livet slås sönder om vi blir sjuka eller förlorar jobbet. Så att vi under värdiga former kan återhämta oss och gå in i ett annat jobb eller försörjning.

Det är utifrån den grundläggande skillnaden vi demonstrerar idag. 90-dagarsgarantin för unga arbetslösa är en signal att det är samhällets ansvar att se till att den mest utsatta gruppen på dagens arbetsmarknad – de unga som ännu inte fått sitt första riktiga jobb – ska kunna få en bra start i sitt arbetsliv.

Det är inte bara den enskildes eller föräldrarnas ansvar. Det är också vårt gemensamma ansvar.

Den resa som min familj – och många av oss som demonstrerar här idag – har fått möjlighet att göra, hade inte varit möjlig om högern fått råda. Idag ska nya svenskar få samma möjlighet.

Därför partivänner, behöver vi alla göra vårt yttersta för att få människor att rösta 25 maj och 14 september. Vi behöver få så många som möjligt att förstå vikten av att vi får en stark socialdemokratisk röst i Europaparlamentet och en socialdemokratiskt ledd regering efter nästa val.

Ingen ung utan jobb ska bli verklighet, i Helsingborg, i Sverige och i Europa.

 

 

 

by

Almedalen: starkt försvar till vad?

På temat säkerhet/försvar arrangerades i Almedalen 52 programpunkter. Jag deltog i ett 10-tal av dessa. Sedan länge har ett antal fredsorganisationer tillsammans med Försvarsmakten och andra myndigheter arrangerat Säkerhetspolitiskt sommartorg som alltid är spännande. I år fanns även Försvarspolitisk Arena med bla Saab och Officersförbundet.

Ett vanligt tema var de nya säkerhetshoten, men samtidigt hördes det ofta i panelerna att vi behöver ett starkt försvar och det klagades på de nedskärningar som görs. En som kom ut som försvarsvän var DN:s ledarskribent Erik Helmerson, som samtidigt räknade upp brist på olja, elavbrott, ekonomisk kollaps och resistenta bakterier som stora hot.

Visst kan militären användas vid sådana hot, men det finns betydligt bättre, effektivare och billigare sätt. Vad ska vi då ha militären till? Att försvara vårt territorium anses den inte klara. Däremot har den nya reformen handlat om att bygga en militär redo för internationella insatser.

Förra våren var vi också med i en kostsam sådan, i Libyen. På ett sätt var den NATO-ledda operationen framgångsrik då Khaddaffis regim föll, men läget är fortfarande kritiskt i landet och risken för en humanitär katastrof stor. Eller som Miljöpartiets Bodil Ceballos påpekade: ”Vi går in med militären, men när den militära aktionen är över så åker man hem, utan att ha koll på alla vapen som flödar. Vi skulle inte ha sett utvecklingen i Mali, om vi inte avslutat Libyen så dåligt.”

I många diskussioner, inte minst de säkerhetspolitiska utfrågningarna med ledande företrädare för riksdagspartierna, var det slående att idag handlar säkerhet om så mycket mer än rent militärt samarbete, men det var få som drog några särskilt långtgående slutsatser av detta. Ett alternativ diskuterades dock i seminariet ”Vapen eller väst, vad skyddar bäst?”.

Aron Lindblom från Kristna Fredsrörelsen berättade om det arbete som deras fredsobservatörer gör i Guatemala, Colombia och Mexiko. Närvaron bygger helt på ickevåld och samarbete med lokala partners från civilsamhället. En viktig del är också den politiska påverkan som sker genom att parlamentariker, men också vanligt folk, runt om i världen reagerar när t ex en medföljd blir utsatt för övergrepp från myndigheterna.

Jon Bergeå, också från Kristna Fredsrörelsen, lyfte i ett annat seminarium fram att 80 % som dör gör det inte i väpnad konflikt. Många fler dör av lätta vapen i Honduras och Guatemala än i USA, Irak och Afghanistan. Vapen har en livslängd på ca 50 år och hamnar lätt i orätta händer. Idag är bananer mer reglerade än vapen. Detta är dock på väg att ändras då det just nu pågår förhandlingar om ett internationellt avtal som ska reglera vapenhandeln. Även om detta var det ett seminarium med deltagare direkt från förhandlingarna i New York.

En annan säkerhetspolitisk fråga som lyftes i flertalet seminarier var vapenexporten, se bla Tro och Solidaritets eget seminarium här. Samtalet var spännande där S-kvinnors ordförande Lena Sommestad deklarerade att hon är pacifist. Kritiken mot dagens vapenexport, där över hälften av exporten 2011 gick till icke-demokratier, var omfattande. Det efterlystes också en tydligare hållning från partiet. På en publikfråga om när vi kan vänta oss detta svarade SSU:s ordförande Gabriel Wikström: I april 2013 [då kongressen äger rum].

Av Klas Corbelius

by

Almedalen 2012 A-Ö

En dryg vecka av politik, utspel, seminarier, mingel och mycket mer är över och det är dags att summera. Här kommer hela listan.

Almedalsdrinken, som blev hetast i Almedalen, består av bland annat fyra jordgubbar, men ingen alkohol.

Bottensiffror, fick Centern med bara 3,5 procent och lägst förtroendesiffror av alla partiledare, förutom SD, för Annie Lööf. Det snackades därför mycket om partiets kris. Lööfs tal var inte dåligt med uppfriskande självkritik av alliansen, men sågades rejält av andra alliansföreträdare.

Carina Hägg, S och ledamot i utrikesutskottet, fick rycka in när varken Urban Ahlin eller Peter Hultqvist var i Almedalen. Riktigt bra gjorde hon det bland annat på ett seminarium om hur Marocko säljer tomater från Västsahara, under eget namn.

DJ-battle, är en av veckans höjdpunkter där politiker från S och M gör upp om vem som har bästa spellistan. Segrade gjorde S med Magdalena Andersson och Mikael Damberg i spetsen.

Eskil Erlandsson, landsbygdsminister, och Susanne Adlercreutz fick ett barn mitt under veckan så Eskil ställde in sina arrangemang, åkte till BB och blev folkkär.

Facket, syntes ordentligt i Almedalen med massor av seminarier, utdelning av jordgubbar, men främst genom att först Reinfeldt sträckte ut en hand till LO och lanserade en jobbpakt och sedan med att Socialdemokraterna lyfte samarbetet med LO närmast till skyarna.

Gud, fanns med på en hel del seminarier, men dök kanske mest otippat upp på socialdemokraternas mingel där de fyra tyngsta företrädarna för partiet fick frågan om de tror på Gud, vilket Carin Jämtin svarade ja på, dock med ett litet frågetecken.

Hållbar frihet, ingen Almedalsvecka utan ett nytt begrepp. Stefan Löfvens ”hållbar frihet” både känns mer klockrent och fick ett mycket bättre mottagande än Göran Hägglunds ”verklighetens folk” från 2009.

Interna strider, var det inom Folkpartiet där ungdomsförbundet på partiets dag lanserade Birgitta Ohlsson som kandidat till ny partiledare samtidigt som partiets ekonomiska talesperson Carl B Hamilton föreslog att partiet gick ihop med de andra borgerliga och skapade ett superparti.

Kuppen, stod Åsa Romson för som under sitt partiledartal bjöd upp meteorologen Pär Holmgren för att berätta om klimateffekterna.

Löfven, som verkligen tog vara på tillfället, var tydlig, kom med nyheter, men vågade också vänta in det fortsatta arbetet i partiet innan alla bitar kommer på plats. Förutom jobben gjorde nästa statsminister ett stort nummer av klimatfrågan och sa bland annat att: ”Vi ska göra alla jobb gröna”.

Mingel, svåra att komma in på för den som inte antingen är känd alternativt har koll och kan anmäla sig innan, men visst fanns det många även i år. Populära var bland annat minglen med Fairtrade, makthavare.se och socialdemokraterna.

Olof Palme är ständigt närvarande, bland annat i en fråga till de fyra tyngsta i S-ledningen om vem de föredrog: Palme eller Göran Persson, där alla utom Magdalena föredrog honom med motiveringen ”han var en bra chef”. Det debatterades också Palme i radion, gjordes reklam för en kommande film om honom och så fanns Lisbeth Palme i publiken när Löfven höll sitt tal.

Partisekreterare eller? Då moderaternas Kent Persson knappast gjort succé under sin tid som ny partisekreterare har snacket börjat gå om hans framtid, vilket späddes på av att ”partistrategen” Per Schlingmann ersatte Kent i slutet av veckan.

Religionsfriheten, uppmärksammades mer än vanligt med många välbesökta seminarier, bland annat fylldes Metodistkyrkan till bredden när Socialdemokrater för Tro och Solidaritet bjöd in bland annat Göran Rosenberg och Lena Andersson för att diskutera ämnet. I Almedalen fanns också ett drygt dussin utbildare från Salaams Vänner som syntes nästan överallt.

Satiren är på väg tillbaka på allvar och illustrerades bland annat av SSU som genom sajten fragakent.se driver med M:s partisekreterare och av Robert Nyberg som för Kommunals räkning varje dag presenterade en ny teckning, här med udden riktad mot Almedalsfenomenet självt.

Trött ansågs Fredrik Reinfeldt vara av både tidningen Fokus och Centerns Annie Lööf. Fokus har ett jättelångt reportage i sommarnumret om ”hur samtiden gled moderaterna ur händerna” och Annie Lööf var i sitt tal självkritisk och menade att alliansen behöver en nystart, ett 2.0.

Utnämning, mitt under veckan meddelades att Sven-Erik Österberg blir landshövding i Norrbotten, vilket överraskade och blev lite av en snackis.

Vändningen, kanske var ändå det som kännetecknade hela veckan att alliansen är trött och bråkar internt medan socialdemokraterna är pigga och på gång. Enligt Expressen/Demoskop har Löfven störst förtroende av alla partiledare, vilket är första gången sedan Göran Persson som svenskarna har större förtroende för en s-ledare än för Fredrik Reinfeldt. Dessutom har en majoritet större förtroende för de rödgröna än för alliansen när det gäller skola, sjukvård och jobb, enligt en undersökning från SIFO.

Sammanställt av Klas Corbelius.

Bli medlem - klicka här!