För ett par veckor sedan höll S-kvinnor sin kongress. Vår vice ordförande Cecilia Dalman Eek var på plats för att framföra en hälsning från systerförbundet Tro och Solidaritet:
(Det talade ordet gäller.)
Hej på er!
Tack för möjligheten att lämna en hälsning från Socialdemokrater för tro och solidaritet. Vi är en sidoorganisation i Socialdemokraterna och vi organiserar progressiva människor som har en tro – eller som bara tycker våra frågor är intressanta.
Jag heter Cecilia Dalman Eek och kommer från Göteborg. Jag har sysslat med politik i många år, har varit riksdagsledamot och är nu göteborgspolitiker och pressekreterare. Jag är president för vårt förbunds international – International League of religious Socialists. Vårt mål är att mobilisera progressiva vänstermänniskor och vara en motvikt till all konservativ religiös höger. Vi sysslar med progressiv politik, inte religion. Vi ser och oroas av att troende progressiva människor tystnar i ett allt hårdare politiskt klimat där högern och fascismen växer.
Jag engagerade mig för drygt trettio år sedan i Tro o Solidaritet, då Broderskap, för att jag var aktiv för kvinnors rätt och ställning inom Svenska kyrkan. Jag bevittnade ansökningshandlingar från kvinnor till prästtjänster i Göteborgs stift, där svartrockarna och kvinnoprästmotståndet höll ut längst. För att inte biskopen skulle kunna beordra någon av sina manliga adepter över landet att söka till tjänsten så att inte en kvinna skulle råka bli den som var högst kvalificerad.
Jag var med i kvinnorörelsen och var med och bildade den kvinnoklubb som sedan kom att bli Göteborgs Avantgarde-klubb. Då som nu kan jag säga från djupet av mitt hjärta att feminismen är vår tids starkaste samhällsomvandlingskraft. Men den kräver aktivister och organisering för att stärka varje ny generation av kvinnor.
Feminismen är fortfarande min starkaste drivkraft. Därför smärtar det mig när jag ibland möter människor som tror att jag INTE står upp för feminism och jämställdhet för att jag tillhör just Tro och solidaritet.
Idén tycks vara att man inte kan vara FÖR religionsfrihet tex, eller muslimers och andra ofta invandrade gruppers rätt, och SAMTIDIGT vara helhjärtad feminist. Det kan man. Lika självklart som det går att vara radikal jude, kristen eller buddhist – eller muslim.
Vi måste klara av att hålla flera tankar i huvudet på en gång. Jag säger inte att det är lätt, det kan faktiskt vara rätt tufft. Allas rätt och lika värde måste ständigt försvaras, inte minst i tider när alltfler strävar efter att dela upp människor i ett ”vi” mot ”dom”. Min mamma, född 1931 suckar ibland och säger ”det är ju precis som på 30-talet, förstår dom inte vad som håller på och händer?”
Konservativa högerkrafter – vare sig de är nationalistiskt sekulära, eller religiösa – har EN sak gemensamt. De hotar kvinnor och vår ställning i samhället. Att högljutt stå upp för kvinnors rätt är förstås att stå upp för det öppna samhället, att stå upp mot fundamentalism oavsett vilken skepnad den har.
Två intressanta debatter har förts den sista tiden – jag tänker på den om fundamentalism i förorten och den om svenska feministers ansvar för IS vidriga våld mot kvinnor. Vi måste kunna skilja på hatet och avskyn mot fundamentalistisk terror i en religions namn och fredliga religiösa människor här i Sverige. För den som tror väljer också vilket uttryck det ska få efter sin ideologi.
Jag har en förankring i kyrkan och jag har valt att leva i Martin Luther Kings fotspår. Han var baptist i samma samfund som den tidens ledare i Ku Klux Klan. För min del är valet tydligt – jag väljer att försöka gå samma väg som Martin Luther King. Men många andra vill använda religionen till att skaffa sig makt genom att förtrycka sina egna, eller dem de uppfattar som sina motståndare. Deras gärningar kan vi aldrig acceptera.
De här ständiga dissekerandet av feminism och religion – ibland undrar jag om inte syftet är att vi i vänstern ska fastna i att debattera debatten: att skriva och prata så mycket om vem som sagt vad och varför då, så att kärnan i problematiken lämnas obehandlad.
Vi måste fokusera på att det FINNS starka patriarkala strukturer och män som anser sig ha rätt att utöva makt över kvinnor, över deras livsval och deras sexualitet. De här patriarkala strukturerna som vill ge män makt finns överallt i samhällslivet. De finns i förorterna. Det finns bland män med härkomst från Mellanöstern, från Afrika, de finns bland skolungdomar som kallar sina klasskamrater horor, de finns bland sverigedemokrater och de finns i andra grupper. Det är en manskultur som måste utmanas överallt. Att kontrollera och diskriminera kvinnor är inte en religion – det är ett förtryck.
Kan vi fokusera på kvinnoförtrycket och se bortom eller till och med berikas av de kulturella skillnaderna? Det är en utmaning som kräver att vi tänker med båda hjärnhalvorna.
Jag har mött radikala kvinnor som valt att vira in håret i en sjal. Jag har mött både unga och äldre stolta förtroendevalda S-kvinnor med traditionella kläder, några som Malala från Pakistan, med håret under en tunn vacker sjal. Jag har också mött kvinnor som knölar ner sjalen i väskan när dom kommer utom synhåll, och andra som protesterat mot att deras liv kontrolleras. Min lärdom har hela tiden varit att se människan, kvinnan. Det har berikat mig varje gång.
De patriarkala strukturerna kommer vi inte åt genom att peka finger eller ställa människor mot varandra. Strukturerna som förtrycker kvinnor kommer vi åt genom att samarbeta för allas rättigheter, alltid. Feminismen tjänas bäst av organisering, av möten mellan människor och av folkrörelsearbete – precis det som är kärnan i S-kvinnor och i arbetarrörelsen.
Precis som när jag började engagera mig på sjuttiotalet, så är jämställdhet just nu absolut en av de allra, allra viktigaste frågorna. Idag växer kvinnohatet. Jag tänker på den unga artisten och feministen Zara Larsson. Vuxna män skriver på fullt allvar till en sjuttonåring att hon borde dödas, skjutas, våldtas osv, bara för att hon tror på kvinnors och mäns lika rätt.
Vår kamp för alla kvinnors rätt på en väldigt grundläggande nivå är tyvärr så väldigt uppenbart lika viktig idag som igår.
Men jag blir också hoppfull – för jag lyssnade på samma Zara Larssons sommarprogram. Och här har vi en ung kvinna som aldrig tänker låta sig tystas, som tar sitt liv i sina egna händer och som beundras av tusentals unga flickor och kvinnor. Många av dem vet vad de vill och de vet allt om sin rätt som kvinna, som människa, både juridiskt, historiskt och teoretiskt.
Zara inleder sitt sommarprogram med att hon vill bli odödlig. På riktigt alltså, ”som Elvis” sa hon. Det hoppas jag hon blir. För det behövs fler som Zara, fler som kräver sin och sina systrars självklara rätt. Det behövs fler som hon. Oavsett vilken tro de har, var de jobbar, studerar eller bor.
De är framtiden.
Jag önskar er intressanta och givande förhandlingar och ett riktigt bra förbundsårsmöte. Lycka till!