Close

Tag Archive for: socialdemokraterna

by

En öppen rekryteringsprocess kan hjälpa oss att bli i takt med tiden

Med Håkans Juholts avgång som partiledare förlorar mitt parti en mycket engagerad ledare, en stark inspiratör och en erkänt skicklig retoriker. Han har som få förmågan att vara medryck ande från talarstolen och sorgen är nu stor hos många partimedlemmar, framför allt lokalt och ute i landet.

Samtidigt respekterar jag hans beslut. Politik är en extrem förtroendebransch, och hans bedömning att uppförsbacken till att återställa förtroendet hade blivit för brant, är självklart korrekt.

Håkan Juholt blev ett offer för ett otidsenligt sätt hos mitt parti att utse ledare, i en sluten process. Han började och fortsatte under sina 10 månader med två grundläggande problem som inte han kan lastas för, utan som beror på partiorganisationen och valberedningens sätt att arbeta. För det första med ett ständigt ifrågasättande av sina kvalifikationer. För det andra med ett oklart, eller obefintligt, mandat att förnya, förändra och modernisera både partiorganisation och den politiska färdriktningen in i framtiden.

En öppen process, där olika kandidater kan tävla och prövas mot varandra, hade inneburit att den hårda granskning som media måste ha av ledande politiker hade kommit innan och inte efter kongressvalet. Det hade vaccinerat mot den förtroendekris som drabbade honom redan i oktober.

Men ännu viktigare hade varit det mandat som kan växa i ett samtal om förnyelse och förändring av partiet, dess kultur och den politiska färdriktningen.

Socialdemokratin är Sveriges mest framgångsrika parti genom tiderna och en modell för socialdemokratiska partier i hela världen. I över 70 år hade vi ett förtroende hos svenska folket som i val uttrycktes med ett stöd av runt 45 procent av väljarna. Det är också alltjämt detta som är vår egen självbild och strävan – att över tiden vara ett statsbärande parti.

Håkan Juholt tog över ett parti som i senaste valet nådde 30 procent. Han lämnar ett parti med opinionssiffror på cirka 25. Det är alltså maximalt en fjärdedel av tappet som kan tillskrivas tiden för hans ledarskap.

Som jag ser det tappade vi socialdemokrater vår unika förmåga att vara i takt med tiden för ungefär 20 år sedan.

Samhället befinner sig i ständigt förändring, och från 1920-talet fram till i slutet på 1980-talet var förändringarna socialdemokratins vän. Vi läste förändringarna och såg ständigt till att ligga i framkant med våra politiska förslag. Per-Albins Folkhemsvision, Saltjöbadsandan och en politik som höll oss utanför andra världskriget lade grunden för Erlanders visioner om det starka samhället. Olof Palmes internationalism och utbyggnaden av den offentliga sektorn byggde vidare på ett mönsterland i en tid då många av våra europeiska grannar började knäa under samhällsförändringarna.

När Ingvar Carlsson tog över som partiledare i slutet av 1980-talet accelererade samhällsförändringarna på ett sätt som utmanande många av partiets trygga lösningar. Kalla krigets slut innebar en förändring av Sveriges särställning som alliansfritt land. Ekonomins globalisering gjorde det mycket svårare att tillämpa traditionell konjunkturpolitik och gjorde oss mer ekonomiskt sårbara. Miljöutmaningarna krävde redan då ett mer ansvarsfullt förhållande till ekonomisk tillväxt.

Vid valet 1991 hamnade Socialdemokraterna för första gången under 40 procent. Vi kom tillbaka 1994 tack vare Bildt-regeringens misslyckande, men har sedan dess haft en långsiktig kräftgång till dagens låga nivåer.

Det har självklart inte saknats politiska förslag för att möta utmaningarna. Ingvar Carlsson program för sanering av statsfinanserna och budgetdisciplin, beslutet att söka medlemskap i Europeiska Unionen och förnyelsen av utrikes- och säkerhetspolitiken var genomgripande förändringar i tiden. Göran Perssons vision av det Gröna Folkhemmet kunde blivit ett kraftfullt svar på klimatutmaningarna. Mona Sahlins rödgröna samarbete, ambitioner att ta de nya svenskarnas situation på större allvar, bejakande av ökat individuellt ansvar och en öppnare partidemokrati var alla nödvändiga nyorienteringar som svar på utmaningarna.

Problemet var dels att många av förändringarna inte blödde igenom i partiorganisationen och blev fullt ägda. Dels att förändringarna fortsätter accelerera och kräver ännu mer av oss.

Människor flyttar, både inom, till och från vårt land. Nya gränslösa sätt att kommunicera påverkar vårt sätt att tänka och leva våra liv. Arbetslivet förändras och individualiseras. Människor blir allt mer välutbildade och ställer högre krav.

Jämfört med det brukssamhälle jag växte upp i, så är människor idag, och framför allt unga, mer jämställda, mer internationella, mer toleranta och mer kritiska. Det är för mig mer vänster, men leder inte självklart till att man identifierar sig med socialdemokratin.

För människor är samtidigt mer skeptiska till kollektiva lösningar. Man söker mer av immateriella värden, snarare än materiella. Man tänker mer frihetligt än hierarkiskt. Detta märks i synnerhet i storstäderna och på våra universitetsorter. Där identifierar många väljare socialdemokratin med gårdagens snarare än dagens och framtidens vänstervärderingar.

Den spänning i socialdemokratin mellan höger och vänster som media så ofta, och ibland vi själva, beskrivit i diskussionerna de senaste månaderna är i grunden ett missförstånd. Visst finns det socialdemokrater som i mötet med det nya samhället konstaterat att vissa kollektiva lösningar som tidigare fungerade inte längre gör det och därmed sett sig nödgade att acceptera mer av marknadslösningar. Främst därför att man saknat alternativ. Men ingen vettig människa väljer Socialdemokraterna om man vill föra samhället åt höger, i betydelsen mot mindre jämlikhet. Till det finns det lämpligare partier att gå med i.

Spänningen handlar istället om hur man förmår läsa de samhällsförändringar vi står i. Och här är skillnaderna naturligt stora mellan bruksorter där industrisamhällets strukturer i mycket lever kvar, och storstäderna där det förändrade samhället slagit igenom med kraft. Förändringarna kommer självklart också till bruksorterna, men det tar lite längre tid.

Vår nästa partiledares viktigaste uppgift är därför att på allvar leda partiet in i framtiden och söka en politik för hela landet. Förändra den partikultur och de strukturer som gör det svårt för oss att nyfiket bejaka framtidens vänstervärderingar och utmaningar och utifrån detta formulera en politik som bär framåt.

Att finna rätt person tror jag kräver en öppen process inför den kongress som ska fatta beslutet. Samtidigt behöver Partistyrelsen redan inom en vecka lösa den akuta ledarkrisen, vilket kräver en omedelbar och med nödvändighet sluten process.

Därför är de närmaste dagarna oändligt viktiga för ett parti, vars värderingar och ideal är viktigare än någonsin.

by

Viktigt steg för mänskliga rättigheter i Sverige

– En viktig förändring i synen på mänskliga rättigheter och dessas tillämpning i Sverige. Så beskriver Peter Weiderud, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet (fd Broderskap) förtroenderådets beslut om ett sysselsättningspolitiskt ramverk.

– Detta är ett led i socialdemokratins resa från vår roll som en konfederation av intressen till att bli också mer av idérörelse framtvingad av de samhällsförändringar vi står i. Vi som under lång tid argumenterat för behovet av en idémässig nyorientering och en önskan att partiet ska bli mer i takt med tiden har anledning att se och argumentera hem dagens beslut som ett paradigmskifte.

Förslaget till ett sysselsättningspolitiskt ramverk sätter en begräsning på politiken och tvingar den att inriktas mot allas rätt till arbete.

– Beslutet är därmed ett viktigt steg för att stärka konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Rätten till arbete och försörjning får med detta smått historiska beslut ett tydligare stöd, konstaterar Weiderud.

Svensk socialdemokrati har under hela efterkrigstiden stått i frontlinjen när det gäller mänskliga rättigheter i världen. Däremot har synen på mänskliga rättigheter i Sverige inte varit lika glasklar.

– Samtidigt som mänskliga rättigheter förutsätter demokrati, innebär de en begränsning av majoritetsstyret. Rättigheterna är ju så utformade att de står över det som i ögonblicket är majoritetens uppfattning, påpekar Weiderud och fortsätter:

– Ett stort och statsbärande parti, som med största möjliga kraft vill bygga ett gott samhälle, har inte självklart och oreserverat velat ta på sig de grimmor som rättigheterna innebär. Men förslaget till ett sysselsättningspolitiskt ramverk är precis en sådan grimma.

Weiderud menar att detta är en viktig förändring för att värna de arbetslösas intressen i en globaliserad ekonomi. I senare dagars mätningar tycker 14 procent av svenskarna att arbetslösheten är den viktigaste frågan. En dramatisk nedgång jämfört med tidigare, trots att arbetslösheten är högre än någonsin i modern tid. Det är ungefär dubbelt så många som antalet arbetslösa, öppet och i åtgärder. I praktiken kan detta visa att frågan är viktigast endast för de direkt drabbade – den arbetslöse och dennes familj. För de som har jobb tar andra frågor och prioriteringar över.

– Detta är förödande för sammanhållningen i samhället, men också för samhället självt. Med hög arbetslöshet förlorar samhället enorma summor i form av minskade skatteintäkter och utbetalda bidrag. Ett sysselsättningspolitiskt ramverk tvingar fram hårdare prioriteringar i budgetarbetet för att stimulera jobb. Mer investeringar i kunskap och infrastruktur. Bättre och mer framåtblickande näringspolitik. Bättre omställningsförsäkringar, som är anpassade till ett nytt samhälle.

– Ytterst är detta steg ett led i socialdemokratins resa från vår primära roll som en konfederation av intressen till att bli också mer av idérörelse. En resa som är framtvingad av de samhällsförändringar vi står i.

– Vi som under lång tid argumenterat för behovet av en idémässig nyorientering och en önskan att partiet ska bli mer i takt med tiden har anledning att se och argumentera hem dagens beslut som ett paradigmskifte. En början till den resa som skulle ha påbörjats för länge sedan, men nu blivit en tvingande nödvändighet.

– Resan är lång och siktet måste vara inställt långt bortom 2014 om vi ska en chans att vinna nästa val. Men låt oss nu gratulera oss själva och förtroenderådet till detta viktiga steg, avslutar Weiderud.

För mer information

Lars G Linder, förbundssekreterare, presskontakt
070-366 54 46
lars@trosolidaritet.se  

Fria högupplösta bilder på våra personer och arrangemang finns på http://bildbank.broderskap.se

Vi är radikala troende som glöder för fred, solidaritet och rättvisa. Vi är lite rödare, lite grönare. Läs mer om oss på http://www.broderskap.se eller på bloggen http://blogg.kristenvanster.se

 

by

Nonprofit skapar god mångfald i välfärden

När den borgerliga regeringen ska vidta åtgärder för att stävja missförhållandena hos privata vårdföretag, väjer de från varje åtgärd som skulle utestänga vinstintressena.
En lag mot orimlig skatteplanering är vad man tänker sig, som svar på Caremas och andra privata äldreomsorgsbolags vinstmaximeringsfilosofi.

Det låter rimligt, och är väl bra, men kommer inte att lösa de grundläggande problemen med vinstmaximering inom välfärden. Det som måste till är nonprofitföretag.
Det är alldeles för enkelt och lätt att se en bild av verkligheten i taget. Innan äldreomsorgen öppnades för andra än kommunerna, fanns mycket synpunkter på och åsikter om att verksamheterna inte utvecklades och inte såg den enskilde individen. Riskkapitalisters girighet ska inte kasta oss tillbaka till den situationen.
Vår uppgift måste vara att bygga en bättre framtid, och lära av den historia vi har.
Därför vill vi understryka betydelsen av att det finns olika inriktning och utförare inom äldreomsorgen. Också som äldre ska man kunna bestämma hur ens vardag ska se ut.

Vi vill därför att Sverige, som de flesta andra länder, utformar ett regelverk för icke vinstdrivande företag. Vanligen brukar sådana företag kallas ”non profit” eller ”not for profit”. Kraven ska vara att ägarna inte har rätt att ta annan vinst än rimlig ränta på aktiekapitalet, övrigt överskott ska tvingas att bli använt inom företaget – för investeringar och andra förbättringar av den tjänst företaget arbetar med. Ett regelverk för non profit borde formuleras så att det också skulle fungera på personalkooperativ och brukarkooperativ.

Med nonprofitföretag skulle vi få en möjlighet att bibehålla en situation med flera metoder och modeller för välfärden, utan att behöva ha riskkapitalister på den ”marknaden”. Riskkapital behövs, men inte inom välfärdssektorn, utan för att utveckla nya branscher och nya produkter.
För oss är utgångspunkten att äldreomsorgen inte är till för att privata intressen ska tjäna pengar, utan för att vi den dag vi blir äldre och behöver omvårdnad, ska få en tillvaro vi själva vill ha.
Med nonprofitföretag skulle fler få möjligheten, inte minst personal och brukare med egna idéer om hur en bra äldreomsorg ska vara. Och som äldre får vi möjlighet att bestämma om vår vardag. Det gör vi bäst utan riskkapitalister i äldreomsorgen.
Eva-Lena Gustavsson
välfärdsansvarig
Socialdemokrater för tro och soldiaritet
Lars G Linder
förbundssekreterare
Socialdemokrater för tro och solidaritet

Texten är också publicerad i tidningen Tro & Politik.

Läs också Adrian Kabas ledare i samma tidning, i samma ämne!

by

Nonprofitföretag utvecklar välfärden

Låt mångfalden inom välfärdsområdet blomma, men håll giriga kapitalister borta från den arenan. Var sak har sin plats. Vinstmaximerande företag ska vi inte ha i äldreomsorgen. Där behövs långsiktighet och trygghet och det finns ingen risk som motiverar en inblandning från riskkapital.

Innan äldreomsorgen öppnades för andra än kommunerna, fanns mycket synpunkter på och åsikter om att verksamheterna inte utvecklades och inte såg den enskilde individen.

Vår uppgift måste vara att bygga en bättre framtid, och lära av den historia vi har.

Vi behöver olika inriktning och utförare inom äldreomsorgen. Också som äldre ska man kunna bestämma hur ens vardag ska se ut. Vi vill skapa möjligheter för företag som inte får ge vinst till sina ägare, utan är helt inriktade på den uppgift de satts att sköta att på konkurrenskraftiga villkor bli en självklar del av svensk välfärd. Det brukar kallas ”non-profit”. Ett av skälen till att Sverige drabbats så hårt av privatiseringens effekter är att det inte sedan tidigare funnits någon tradition från folkrörelser, personalkooperativ och brukarkooperativ inom välfärden. Istället har sökandet efter mångfald inom välfärden lett till en stor koncentration av några få privata aktörer, som har betydligt högre lönsamhet än privata företag normalt har. Det gäller äldreomsorgen, apoteken och skolorna där stora internationella aktörer tagit över och driver verksamheter med mycket liten risk, gör stora vinster och säljer dyrt.

Här finns däremot inga stora non-profit-verksamheter, vilket är vanligt i andra länder. Det beror på att regelverket inte ger dem möjligheter att delta i upphandlingar på rimliga villkor. Non-profitverksamheter skulle om de fick möjligheter bidra till välfärdens utveckling med engagemang och kunskap och vara ett alternativ som berikar utan att istället skattepengar försvinner till orimliga bolagsvinster.

Det finns företag i svensk välfärdsverksamhet som bygger på nonprofitidén. Men de har inte den lagstiftning som behövs för att ge dem rätt förutsättningar att bli betydande aktörer och konkurrenskraftiga på egna meriter. Det ska gå att ställa krav i upphandlingen på non profit, vilket kräver en rimlig lagstiftning för detta. Då blir bland annat kostnadsaspekten i upphandlingsförfarandet inte ensamt lika avgörande.

Kraven på sådana företag måste vara att ägarna inte har rätt att ta annan vinst än rimlig ränta på aktiekapitalet och naturligtvis att de är öppna för demokratisk insyn och tillämpar meddelarfrihet. Övrigt överskott ska användas inom företaget – för investeringar och andra förbättringar av den tjänst företaget arbetar med.  Med nonprofitföretag skulle folkrörelsesverige – som det en gång fungerade – åter kunna ta en rättmätig plats i välfärdsbygget. Med nonprofitföretag skulle personalkooperativ och brukarkooperativ få tydliga spelregler, som gav dem möjligheter att fokusera på verksamheten på samma villkor som andra aktörer.

Nonprofitföretag skulle kunna bidra med flera metoder och modeller, utan att som idag välfärden ses som en marknad vilken som helst. Och som äldre får vi möjlighet att bestämma om vår vardag.

Förbundsstyrelsen den 19 november 2011

För mer information

Lars G Linder, förbundssekreterare, presskontakt
070-366 54 46
lars@trosolidaritet.se

by

Stoppa alla avvisningar till Syrien

Migrationsverket fortsätter hävda att säkerhetssituationen i Syrien inte medför ett allmänt stopp för avvisningar och utvisningar dit. Detta trots att regimen nu till och med börjat använda bomber mot sin egen befolkning. Enligt flera människorättsorganisationer har mellan 3 500 och 4 400 personer fått sätta livet till i samband med demonstrationer i landet. President Bashar Al-Assad har inte genomfört några förbättringar avseende de mänskliga rättigheterna, trots löften om det. Istället har förtrycket ökat.

Att då Migrationsverket så sent som den 15 november kommenterar utvecklingen i Syrien med att i dagsläget finns det ”inte grund för ett generellt stopp för avvisningar och utvisningar till Syrien” är uppseendeväckande.

Vi vänder oss starkt mot Migrationsverkets bedömning av säkerhetsläget i Syrien. Det är uppenbart att situationen i landet är sådan att några avvisningar dit inte kan verkställas, om man ska upprätthålla respekten för de mänskliga rättigheterna och rätten för människor till skydd mot förföljelse. Det yttersta ansvaret för att Sverige bedriver en human flyktingpolitik åligger regeringen. Den har ett ansvar att se till att Migrationsverket inte kan skicka tillbaka asylsökande till ett land som befinner sig i väpnat konflikt.

Migrationsverket måste omedelbart ändra sin bedömning av säkerhetsläget i Syrien. Sverige ska ha en human flyktingpolitik. Avvisningar och utvisningar till Syrien måste omedelbart stoppas.

Uttalande antaget av förbundsstyrelsen den 19 november 2011

Socialdemokrater för tro och solidaritet har tidigare agerat i frågan om utvisningar till Syrien. I september skrevs ett brev till Migrationsöverdomstolen. Enligt uppgift från Migrationsöverdomstolen har brevet handlagts och lagts till handlingarna.

För mer information

Lars G Linder, förbundssekreterare, presskontakt
070-366 54 46
lars@trosolidaritet.se

by

Ett samhälle för alla

Den borgerliga regeringen vill höja gränserna för frikort inom vården rejält. Enligt förslag från socialdepartementet ska gränsen för högkostnadsskyddet vid besök inom öppenvården höjas från 900 kronor till 1 100 kronor och för läkemedel från 1 800 kronor till 2 200 kronor.

Socialstyrelsen varnar i sitt remissvar för att den 22-procentiga ökningen kan leda till att ekonomiskt utsatta avstår vård. Man pekar bland annat på exemplet att ensamstående med barn redan nu, i tre gånger så hög utsträckning som andra, avstår från att hämta ut läkemedel av ekonomiska orsaker.
Det finns dessutom exempel på att fattiga barnfamiljer avstår att åka in med sina sjuka barn för sjukvård under helgerna därför att det finns extra kostnader i form av jouravgifter under helger.

Förslaget har lagts fram utan någon som helst konsekvensbeskrivning. Vi menar att risken är uppenbar att redan utsatta grupper av människor återigen drabbas av försämringar. Det berör i synnerhet de mest sjuka, som besöker sjukvården ofta och är beroende av många mediciner. För personer med de allra lägsta inkomsterna innebär förslaget endast att man flyttar över kostnaden från landstingen till kommunernas budget för ekonomiskt bistånd. På vilket sätt staten eller landstingen ska kompensera kommunerna för denna övervältring har över huvud taget inte berörts.

Det kan finnas skäl att se över högkostnadsskyddets omfattning och konstruktion, men såväl höjningen som hur den utformas måste sättas in i ett samlat fördelningspolitiskt sammanhang. Innan förändringar genomförs måste man noga utreda hur dessa förhåller sig till syftet med högkostnadsskyddet, hur de drabbar enskilda individer, och vilka konsekvenser de får för kommunernas respektive landstingens budgetar.

Regeringens sätt att hantera förslaget, med kort remisstid under semestermånaderna, och ett genomförande redan 1 januari 2012, visar att det saknas ett intresse för hur ekonomiskt svaga och sjuka människor kan komma att drabbas av höjningen. Är det för mycket begärt att landstingen och kommunerna får föra en dialog och eventuellt bidra med sakkunskap?

Vi motsätter oss därför denna höjning och föreslår att landstingen/regionerna i landet ska lämna yttranden till socialdepartementet, där man föreslår att avstyrka de presenterade förslagen, som innebär en höjning av högkostnadsskydden utan en ordentlig konsekvensanalys. Vi undrar nu om borgerliga landstings/regions politiker kommer att instämma i vår kritik mot regeringens agerande?

Glädjande noterar vi dock att i socialdemokraternas skuggbudgetförslag tillförs sjukvården1 miljard kronor för att kompensera landstingen/regionerna så de inte behöver försämra högkostnadsskyddet på det sättet regeringen föreslår.

Eva-Lena Gustavsson
Eva Hedesand Lundqvist
Marina Pettersson
Görel Sävborg Lundgren
Socialdemokrater för Tro & Solidaritets arbetsgrupp för Mänsklig värdighet
Publicerad i tidningen Dagen
by

Det personliga ansvaret är avgörande

Håkan Juholts agerande med bostadstillägget träffar oss socialdemokrater där vi är som allra känsligast – hanteringen av pengar.

Vi socialdemokrater har en materialistisk historia, där bättre ekonomiska villkor för de utsatta, jämlikhet, lön efter förtjänst och ekonomisk hederlighet har byggt en speciell arbetarmoral. Av de klassiska sju dödssynderna, är det främst den andra – avaritia eller girighet – som kan få rörelsen att mullra, indigneras och uppröras.

De båda justitieministrarna Ove Rainer och Laila Freivalds följde på sin tid gällande lagar och regler, men tvingades ändå lämna därför att de ansågs bryta mot den socialdemokratiska synen på vilka pengar som är rimligt att tjäna på skatteavdrag eller lägenhetsaffärer. Mona Sahlin tvingades till en lång sorti som ledande politiker, för en slarvig, om än begränsad och utan uppsåt om bestående egen vinning, hantering av regeringskansliets kreditkort.

Allvaret blir inte mindre av att vi socialdemokrater precis presenterat en skuggbudget där vi argumenterar för höjd sjukförsäkring och a-kassa. Generösa trygghetssystem är avgörande för att hålla ihop vårt samhälle socialt och säkra att också utsatta människor har ett värdigt liv. Trygghetssystem som gör Sverige till ett mönsterland, men som förutsätter att de träffar precis där de ska träffa, och inte missbrukas.

Debatten om partiledarens bostadstillägg kommer också bara någon vecka efter ekots granskning av kommun- och landstingspolitikers missbruk av pensionsavtal. Också den drabbade oss socialdemokrater hårt. Dels är vi det parti som har flest förtroendevalda, dels predikar vi ett budskap som fordrar en högre moral om det i slutändan ska gå hem hos väljarna.

Båda dessa aktuella debatter indikerar också att politikers agerande – och då från i princip samtliga partier – inte självklart är i takt med framför allt den yngre väljarkåren och media. Vi har under de senaste 20 åren upplevt en värderingsförskjutning från ett legalt synsätt till ett mer moraliskt. Det handlar inte bara om att följa gällande regler och lagar, utan också om att ta det personliga ansvaret och göra det som kan anses rimligt och korrekt.

Värderingsförskjutningarna har att göra med att medborgarna har bättre möjligheter att själva informera sig. De bär en större skepsis mot hierarkier och system och betonar en högre grad av personligt ansvarstagande. Det försvar som Björn Rosengren anförde när han kvitterade ut dubbla löner för drygt 15 år sedan – som avgådd TCO-ordförande och tillträdd landshövding – att han endast följde ingångna avtal och att ansvaret således inte var hans, fungerade då, men hade inte gjort det idag.

För det flesta människor är det uppenbart att människor i maktpositioner – vd i företag, ledare i stora organisationer och ledande politiker – befinner sig i styrkepositioner där de har stort inflytande för hur de egna villkoren utformas eller hur reglerna tillämpas och att man inte sällan förhandlar med en svagare eller mer omedveten motpart. Att hänvisa till att man följt reglerna, uppfattas därför som ett sätt att skylla ifrån sig.

Att följa regelverken är alltjämt nödvändigt, men inte tillräckligt. Tack vare en hårdare mediagranskning och mer utvecklat syn på moral, har det personliga ansvaret kommit att bli allt viktigare för det politiska förtroendet.

De politiker som förmår ta till sig dessa nygamla värderingar om moral och personligt ansvar har större möjligheter att finna nåd och förtroende hos väljarna. Inte för att de är bättre människor. Men väl för att de använder den inre kompass de är utrustade med – samvetet – för att i tid upptäcka grynnorna och undvika att gå på dem.

Och skulle de trots allt gå på vissa grynnor, är det personliga ansvaret alltjämt en väg som kan bära vidare. Alla människor kan göra misstag och skuld är inget att håna eller raljera med. Skuld är djupt mänskligt och kan tillsammans med förlåtelse och bättring leda till upprättelse och även fördjupat förtroende.

Men istället för att ta steget in i en sund skuldkultur, riskerar många politiker att hålla fast vid en skamkultur. I en skamkultur är allt tillåtet, så länge det inte upptäcks. Och när liken upptäcks i garderoben hänvisar man till att man bara följt ingångna avtal, eller att man inte visste.

Skamkultur är förfärlig, för den innebär ingen väg till en sund skuld med bekännelse, förlåtelse och bättring. I skamkulturen finns bara förakt och förnedring som konsekvens. Man får skämmas, och vägen tillbaka är obefintlig, lång eller mycket krokig.

Vi behöver därför föra en mycket djupare diskussion om etik i politiken, succesivt fasa ut skamkulturen och återerövra en sund kultur där det aldrig går att krypa ur det personliga ansvaret.

Samtidigt är detta en resa som i hög grad beror på ett fungerande samspel med media. Å ena sidan är en sund och kritisk granskning en förutsättning för att kunna utveckla ett sunt personligt ansvarstagande. Å andra sidan är mediadrev, som utan nyanser och med bristande källkritik, ett effektivt sätt att nagla fast politiker i en skamkultur.

Håkan Juholts möjligheter att reda ut krisen med bostadstillägget handlar därför inte bara, eller ens främst, om förundersökningens resultat om vad som varit lagligt eller i fas med riksdagens regelverk.

Det handlar om möjligheterna att ta steget från skam till skuld. Om han trovärdigt kan visa hur han ser på sitt personliga ansvar i de fel som begåtts, få sin begäran om förlåtelse att tas emot som genuin och få löftet om bättring att framstå som ärlig, kan han till och med gå stärkt ur denna svåra kris.

Gudrun Schymans bekännelse och hantering av sin alkoholism för ett tiotal år sedan visar att det med rätt hantering och tilltal går att komma tillbaka och till och med gå stärkt ur de svåraste kriser och felsteg. Väljarna vill inte ha felfria politiker.

Men de vill ha ärliga och pålitliga politiska ledare.

– – –

Läs detta också i DN

by

Från skam till skuld

Ekots och lokalradions granskning av lokalpolitikers pensionsavtal och missbruket av dessa är välkommet och kan förhoppningsvis skynda på processen med att få en förändring av rekommendationerna från SKL.

Alla partier drabbas av tappat förtroendekapital av den här typen av historier, men vi drabbas värst. Dels är vi största parti i kommuner och landsting och har därmed flest politiker på banan, dels har vi ett budskap om rättvisa och jämlikhet som fordrar en högre moral om det i slutändan ska gå hem hos väljarna.

Självklart måste politiker ha rimliga villkor. Det är lätt att bli bränd som politiker och det kan vara svårt att i ett sådant läge hitta ett nytt och rimligt jobb. Därför måste det finnas rimliga avgångsvederlag. Upp till ett eller två år är, beroende på uppdragets karaktär, ingen orimlig tid.

Som debatten förs så här långt hamnar ansvaret hos den anonyma organisationen SKL, Sveriges Kommuner och Landsting. Kommuner säger sig följa rekommendationer och enskilda följer avtal.

Foto: Nanouh Rahajason
Foto: Nanouh Rahajason

Men Sveriges Kommuner och Landsting är en sammanslutning av de beslutande i dessa församlingar. Så självklart sticker det i ögonen hos väljarna att politiker själva har möjlighet att besluta om rekommendationer över sina egna villkor. Därför finns det ett direkt och personligt ansvar för de folkvalda som också sitter i SKLs beslutande organ.

Men SKLs rekommendationer är just också rekommendationer. Varje kommun eller landsting har själv ansvar för de villkor man avtalar om. Den socialdemokratiska kommunpolitiker som lämnade sina uppdrag för att bosätta sig på Filippinerna och lyfta pension, kommer från min hemkommun. Det skapade en ordentlig tillnyktring i partiet och hans efterträdare har idag villkor som inte gör den typen av missbruk möjliga. Det finns alltså ett ansvar i varje kommun som kan tas och utkrävas.

Självklart finns det också ett personligt ansvar. För politiker som fortsätter i andra uppdrag är det heller inget stort problem. Där är man beroende av fortsatt förtroende och anseende, vilket är det mest effektiva skyddet för att undvika missbruk.

Men för några politiker som lämnar det aktiva arbetet släpper dessa spärrar och girigheten tar vid.

Alla människor kan göra misstag och skuld är inget att håna eller raljera med. Skuld är djupt mänskligt och kan tillsammans med förlåtelse och bättring leda till upprättelse och även fördjupat förtroende.

Men istället för en sund skuldkultur har vi fått en växande skamkultur i politiken. Där är allt tillåtet, så länge det inte upptäcks. Och när det upptäcks skyller vi på någon annan eller att vi följer bara avtal.

Skamkultur är förfärlig, för den innebär ingen väg till en sund skuld med bekännelse, förlåtelse och bättring. I skamkulturen finns bara förakt och förnedring som konsekvens. Man får skämmas.

Därför behöver vi föra en mycket djupare diskussion om etik i politiken, succesivt tas ur skamkulturen och återerövra en sund kultur där det aldrig går att krypa ur det personliga ansvaret.

Men parallellt med detta måste vi också som parti ta ansvar för villkoren och se till att täppa till möjligheterna till missbruk. För även om de enskilda som lämnar är beredda att sälja ut den personliga hedern för de extra pengarna, är priset i form av tappat förtroende för vårt parti och politiken som helhet alldeles för högt.

by

Eftersökt Tunisisk demokratiaktivist träder fram – är svensk

Trots att den Tunisiska regimen identifierat Tunisnews.net som ett av sina största hot så lyckades man inte gripa den ledande personen bakom sajten, utan den fortsatte att avslöja regimens övergrepp. Föreningen Hjärta fick nyligen kontakt med mannen bakom sajten och bjöd in honom till ett seminarium. För första gången träder han därför fram. Han heter Mahdi Gharbi och har drivit arbetet, som var en viktig del av upprinnelsen till den folkliga revolutionen i Tunisen, från en lägenhet här i Stockholm, Sverige.

Mahdi är dock inte ensam. Det finns många svenskar som arbetat och arbetar framgångsrikt för global solidaritet, inte minst på nätet och inte minst ni i samband med den arabiska våren. En av dessa är Fidaa Al-sayed, talesperson och en av moderatorerna till den syrisk-oppositionella sidan The Syrian Revolution på Facebook. Sidan har under revolutionen och fram tills idag varit en aktiv kanal för nyhetsflöde från Syrien och ut till resten av världen. Trots regimens brutalitet och förbud mot internationella medier så har Fidaa och hans yngre bröder samlat och spridit tusentals nyheter, filmer och bilder. Fidaa har tidigare medverkat i svenska medier och flera gånger efterlysts och smutskastats i statliga syriska medier.

Föreningen Hjärta – troende socialdemokrater i Stockholm arrangerar seminariet ”Svenska aktivister för arabisk vår” där Fidaa Al-sayed och Mahdi Gharbi berättar om sitt arbete och samtalar om vad det innebär att vara nätaktivist i Sverige och i Mellanöstern. Seminariet äger rum kl 18.30 den 22 september. Hedénsalen, ABF-huset, Sveavägen 41. Inträde 20 kronor som går till Hjärtas arbete mot rasism och för global solidaritet.

Bland andra medverkar även Helle Klein, Omar Mustafa och Anna Ardin, styrelseledamöter i Hjärta, en lokalgrupp inom förbundet Socialdemokrater för tro och solidaritet, samt Faraj Abuiseifan, SSU.

För mer information

För mer information, kontakta Omar Mustafa på 0707598120

Läs mer om Hjärta på http://cordialis.wordpress.com/

Fria högupplösta bilder på våra personer och arrangemang finns på http://bildbank.broderskap.se

Vi är radikala troende som glöder för fred, solidaritet och rättvisa. Vi är lite rödare, lite grönare. Läs mer om oss på http://www.broderskap.se eller på bloggen http://blogg.kristenvanster.se

 

by

Låt nyfikenheten ersätta ängslan

Dagens Sverige förändras snabbt genom migration, gränslöshet och ett djupare utbyte av idéer. För 50 år sedan var vi unikt homogena. Idag speglar vårt eget samhälle den värld vi tidigare läste om.

Om 50 år kommer vi att vara annorlunda än idag, men det sätt vi hanterar den brytning vi nu står i, är avgörande för hur gott och rikt det framtida samhället kommer att vara, för majoriteter och minoriteter.

Att gå från upplevt enhetssamhälle till ett samhälle av mångfald är inte enkelt, och det finns idag åtminstone tre mycket olika politiska förhållningssätt, som delar och skär igenom de politiska partierna.

Sverigedemokraterna konstaterar att människor är olika, men drar slutsatsen att vi måste stoppa invandringen, förneka muslimer grundläggande rättigheter och ängsligt värna den svenska majoritetskulturen från yttre tryck och påverkan.

En sådan politik är inte bara inhuman och konfliktskapande. Den går på tvärs mot principerna för mänskliga rättigheter, bryter mot internationella konventioner och skulle förändra svenska värderingar, svensken och svenskheten på djupet och för lång tid.

I de etablerade partiernas huvudfåror finns en insikt om att isolering och konventionsbrott är en omöjlig väg. Samtidigt är förståelsen för minoriteternas behov och utsatthet långt ifrån självklar. Muslimer välkomnas, bara de inte är alltför religiösa. Judar ska ha en plats i det svenska samhället, men vi kan inte acceptera kosherslakt. Religiösa seder betraktas som något förlegat som enkelt kan överges i mötet med det moderna och upplysta Sverige.

Att försöka grovslipa av de kanter hos minoriteterna som sticker ut, och därigenom få ett lättare mångkulturellt pussel att lägga, är inte integrationspolitik, utan assimilering i relation till den svenska majoritetsnormen. Det är fel att påstå att den politiken misslyckats. I jämförelse med övriga Europa har Sverige betydligt mindre problem. Dock har assimileringspolitiken begränsningar för att nå ett mångkulturellt samhälle.

Ordet integration kommer ur samma latinska rot som integritet. Det betyder att lämna någon oskadd. Det innebär att majoritetssamhället, på mänskliga rättigheternas grund, accepterar minoriteternas rätt att leva ut sin identitet, så länge det inte går ut över andra.

I en fungerande integrationsprocess behöver olika kulturer brytas mot varandra så att samhället gemensamt kan utveckla en samlat högre kultur. Några minoritetstraditioner kommer då att omfattas av majoritetskulturen, som det judiska påskalammet. Andra kommer förmodligen att tolereras av majoritetskulturen, som Eid al-Fitr.

Några kommer att överges även av minoriteten, därför att de är opraktiska i en mångkulturell miljö. Behovet av att se varandra i ögonen är även i det framtida Sverige så viktigt att Burkha-klädsel blir opraktiskt i vissa arbeten eller sociala relationer. Men den insikten kan bara komma på frivillig väg och med stor tolerans från samhällets sida på mänskliga rättigheternas grund i mellantiden.

En god integrationspolitik innehåller krav och stimulans, framför allt i relation till invandrade minoriteter, att ordentligt förstå och leva i den svenska majoritetskulturen, men utan krav på att förtränga sitt ursprung.

Men det ställer också krav på majoriteten att vara nyfiken på minoriteten. Muslimer, samer eller romer kommer alltid att vara minoriteter i Sverige och beroende av den svenska majoriteten för att kunna leva ut sin kultur. När kommuner, företag eller riksdag fattar avgörande beslut, utan självklar eller direkt närvaro av dem som berörs, är de beslutande skyldiga att förstå konsekvensen av det man bestämmer.

Vi har många goda exempel på integrationspolitik, framför allt i progressiva förortskommuner. En politik som mindre fokuserar på varifrån vi kommer, utan bejakar mångfalden och tar sikte på vart vi gemensamt ska.

Dessa positiva förortserfarenheter, kombinerat med grundläggande respekt för de mänskliga rättigheterna och en tro på att mångfald kan ena, utveckla och berika är de viktigaste ingredienserna for en god nationell integrationspolitik.

Riksdagsledamöter behöver inte fira vare sig jul eller Eid al-Fitr. Men de har ett ansvar att förstå vad traditionerna innebär och en skyldighet att se till att de som så vill kan fira sina högtider.

Bli medlem - klicka här!