Beskedet att Nelson Mandela efter ett långt och unikt liv somnat in möttes med en samlad saknad över världen som helhet. Många ställer frågan hur det är möjligt att efter 27 år i brutalt fängelse, komma ut utan bitterhet och kunna ta ansvar för att föra sitt land från våld och apartheid till försoning och demokrati.
Nelson Mandela bar en alldeles unik integritet. Han var en enastående politisk begåvning, men också ett varmt troende. Det sägs om Nelson Mandela att han under sina 27 år i fängelse aldrig missade en söndagsgudstjänst.
Även om det fanns begränsat med konkurrerande aktiviteter, är det förmodligen så att detta regelbundna värnande om att sätta sig själv i ett större sammanhang ger ett perspektiv på hans unika förmåga att söka lösningar där de flesta inte ens skulle försöka.
Till bilden hör också att Nelson Mandela insåg att så svåra frågor som bekännelse, förlåtelse och försoning kräver redskap som politiken inte självklart och normalt besitter. Det fick honom att söka nära samarbete med de religiösa ledarna, och framför allt Ärkebiskop Desmond Tutu. Han, i sin tur, är inte bara en lysande teolog, utan också politiskt mycket driven och begåvad, trots att han aldrig haft någon traditionell politisk roll. Det var samspelet mellan dessa båda politiska och spirituella giganter som gjorde det omöjliga möjligt, inom ramen för den s k Sanning- och Försoningskommissionen.
Jag fick förmånen att som hastigast möta Nelson Mandela vid några mycket minnesvärda tillfällen. Desmond Tutu har jag haft möjlighet att komma närmare, genom mitt arbete i Svenska kyrkan, Kyrkornas Världsråd och under senare tid med Cypernfrågan.
Det minne som sticker ut tydligast är från 21 mars 2003. Det är minnesdagen av Sharpvillemassakern och jag landade den morgonen på Johannesburgs flygplats. Vi var en grupp kyrkligt aktiva från Sverige, Norge, Sydafrika och Namibia – alla med erfarenhet av att jobba politiskt i regering – och vi skulle ha ett seminarium om samspelet mellan tro, integritet och makt.
Detta var vid den tiden en infekterad fråga i relationen mellan kristna aktivister och ANC och jag hade planerat seminariet med Frank Chikane, som jag lärt känna som generalsekreterare för Sydafrikanska kyrkorådet, men som rekryterades av Mandela till att bli generaldirektör i presidentkansliet och sedan fortsatt i rollen också för Tabo Mbeki. Frank och jag hade planerat detta när jag jobbade för den svenska utrikesministern och vi återsågs i samband med Nelson Mandelas besök i Stockholm några år tidigare.
På flygplatsen berättade mina värdar att planerna ändrats. Desmond Tutu, som idag skulle överlämna rapporten från Sanning och Försoningskommissionen till President Mbeki, hade meddelat att han ville avsluta arbetet på samma sätt som han inlett det – med en gudstjänst. Jag var därför bjuden att åka direkt till den anglikanska katedralen i Pretoria.
Strax efter landade en man med planet från Durban som skulle till samma gudstjänst. Vi delade bil och jag försökte prata med honom under resan. Han svarade fåordigt att han medverkat i kommissionen, men han gav ett blygt eller reserverat intryck. Jag gissade att han var en av de vita som stått på rätt sida i kampen mot apartheid och nu var på väg att högtidlighålla det fantastiska som åstadkommits.
Vi kom till Pretoria när gudstjänsten hade börjat och kyrkan var överfylld, men vi leddes fram till första bänk där det fanns reserverade platser. Vi hade knappt satt oss innan Desmond Tutu bad min reskamrat komma fram till altaret. Han presenterade honom som Brian Mitchell, tidigare polischef och ansvarig för Trust Feed massakern. Han var en av de första som lämnade sin bekännelse till kommissionen.
Ärkebiskopen bad också två kvinnor att komma fram. En som förlorat sin man och en som förlorat sin son genom det beslut Brian Mitchell tagit. De började gråta alla tre, omfamnade av Desmond Tutu. Brian Mitchel bad om förlåtelse. Änkan sa att hon aldrig kommer att glömma. Men hon är beredd att förlåta.
Alla 3000 i kyrkan grät också. Vi upplevde något alldeles unikt i ett politiskt sammanhang. Ett land som trots allt brutalt våld man gått igenom, hade förmågan att söka vägarna att läka såren. Att i denna smärta söka sanningen är stort. Att kunna nå bekännelse och förlåtelse är närmaste obegripligt. Att ovan på detta också kunna försonas är det som gör Nelson Mandelas politiska gärning så stor.
Minneshögtiden i Johannesburg denna vecka kommer därför att präglas mer av tacksamhet än av sorg. Det skulle den fromme metodisten Mandela känt en ödmjuk glädje inför.
Jag arbetade under förra veckan några dagar tillsammans med FN:s Speciella Rapportör för Religionsfrihet, den tyske filosofiprofessorn Heiner Bielefeldt, och fick i kaffepauser möjlighet att diskutera de aktuella domarna och konsekvenserna.
FN har tidigare sagt att det finns anledning att tro att kemiska vapen har använts i konflikten i Syrien och både rebellerna och regimen har anklagat motståndarsidan för att ha använt sådana. Svaret på frågan om nervgas har betydelse inte bara för de tragiska offren i går, utan har också adresserats i krav från USA och NATO där de hotar med repressalier. I december 2012 varnade President Barack Obama president Bashar al-Assad för att använda kemiska vapen mot sitt folk: Det får konsekvenser och ni blir ansvarig, sade Obama.
Den demokratiskt utsedde presidenten Mursi sökte använda sin majoritet till att köra över oppositionen och snabbt trumfa igenom en ofärdig grundlag, istället för att samla landet och lägga grundstenarna för demokrati.