Det är kriminella som ska lagföras, inte religioner, konstaterar Peter Weiderud, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Dagens nyheters ledarsida beskyller oss i synnerhet och vänstern i allmänhet för att förminska våldet mot kristna i Mellanöstern. Socialdemokrater för tro och solidaritet deltar i kväll i en manifestation i Stockholm för utsatta troende.
I kväll arrangerar Sveriges kristna råd och Svenska missionsrådet en manifestation i Stockholm för utsatta troende. Riksdagsledamot Jonas Gunnarsson kommer att tala för Socialdemokrater för tro och solidaritet.
Det är klokt av de kristna ekumeniska organen att tala om utsatta troende, även om det omedelbara skälet till manifestationen just nu är att uppmärksamma de kristnas situation i Pakistan och Mellanöstern.
Det har nyligen kommit flera rapporter som visar på de kristnas stora utsatthet i Egypten, Syrien, Irak och även på andra håll i världen. Det har också fått Dagens Nyheters ledarsida, som genom sin medarbetare Erik Helmerson har ett stort engagemang i frågan, att åter lyfta fram det fruktansvärda våld som drabbar och hotar den kristna närvaron där den funnits i två tusen år.
När Helmerson för två år sedan lyfte fram övergreppen som den muslimska majoriteten utfört mot den kristna minoriteten såg jag anledning att varna för att denna förenklade beskrivning spelar extremisterna i händerna. Våld måste fördömas på sina egna meriter och kriminella ställas till svars för att de är kriminella. Att koppla övergrepp som resultat av religionstillhörighet riskerar att späda på en oförsonlighetens spiral.
Därför noterar jag att Helmerson i söndagens ledare (13 oktober 2013) tydligt gör distinktionen mellan kriminella och muslimer när han på nytt tar upp frågan. Han är dock fortfarande störd av vår tidigare diskussion och beskyller nu mig och Socialdemokrater för tro och solidaritet för att inte tillräckligt tydligt ta ställning för offren och vänstern i allmänhet för att problematisera genom att blanda in historia och storpolitiska skeenden.
Under mina år som utrikespolitisk chef för Kyrkornas världsråd ägnade jag en mycket stor del av min energi till att bistå utsatta medlemskyrkor och dess medlemmar – i Palestina, Pakistan eller någon annan del av världen.
Jag lärde mig mycket genom att stå i nära dialog med ledare i dessa kyrkor. Först och främst vikten av att vara tydlig och precis i kritiken och basera den på principer i MR-konventioner om religionsfrihet och existerande lagrum. Det är kriminella som ska lagföras, inte religioner. Här noterar jag att DN:s ledarsida rört sig framåt.
För det andra att inte falla i den fälla Samuel Huntington kallat spänningar mellan civilisationer. De kristna i Mellanöstern lever och vill leva i Mellanöstern. Det finns fanatiker som vill betrakta dem som västerländska medlöpare, vilket ökar deras utsatthet.
Därför var förmodligen den största insats jag gjorde under mina år i Kyrkornas världsråd när jag fick samtliga 345 medlemskyrkor – även de i USA och Storbritannien – att entydigt ta avstånd från den folkrättsstridiga USA-ledda invasionen av Irak 2003. Det stoppade inte kriget, men det skickade signalen till regionen att detta inte var ett kristenhetens krig mot islam. Här hade jag gärna sett DN:s ledarsida på samma barrikad.
För det tredje vikten av att religiösa ledare – över religionsgränserna – talar med varandra och gemensamt agerar mot alla försöka att legitimera våld i Guds namn. När övergrepp sker – vare sig det är kristna som ger sig på en moské, muslimer eller hinduer som ger sig på en kyrka – i ett sammanhang där det finns ett inter-religiöst samarbete, finns redskapen att desarmera den kulturella bomben. Här har jag gott hopp att kunna bli överens med DN:s ledarsida om vi får samtala vidare.
För det fjärde vikten av att vi i västerlandet är konsekventa i vårt agerande vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Israels, USAs och senare EUs vägran att godkänna den valda Palestinska regeringen efter valet 2006, trots att valen betraktades som fria och rättvisa, skapade djup frustration i hela Mellanösternregionen och bidrog mer än något annat till radikalisering av Hamas. Här är det långt till samsyn med DN:s ledarsida.
För det femte är det viktigt att inte sätta religiösa etiketter på politiska problem. De palestinska kristna var vid staten Israels grundande 20 procent av den palestinska befolkningen. Idag är de nere i cirka två. De palestinska kristna är dock tydliga med att de är utsatta för att de är palestinier, och att det är Israels ockupation som är grundproblemet. Att de kristna minskat så kraftigt beror främst på att de genom bättre utbildning och internationella kontakter haft lättare att flytta. Det finns gott hopp att nå samsyn med DN:s ledarsida och andra i principfrågan, men inte lika enkelt i insikten om den arab-israeliska konfliktens betydelse i sammanhanget.
För det sjätte är det viktigt att Europa tillämpar det goda exemplets princip för den religionsfrihet och behandling av minoriteter vi vill se i Mellanöstern också i våra sammanhang. Muhammedkarikatyrer, förbud mot slöjor och minareter eller andra åtgärder som försvårar livet för religiösa minoriteter i Europa ger näring till intolerans i andra delar av världen.
Det är i dessa sammanhang som historiska erfarenheter av korståg och kolonialism och mer samtida insatser i ”kriget mot terrorism” alltjämt spelar in. Europeisk provinsialism eller arrogans tar sig idag betydligt mindre våldsamma uttryck än historiskt sett, men det bästa sättet att vaccinera mot dem är att stå stadigt på principer av folkrätt och mänskliga rättigheter. Här får jag också acceptera att det finns anledning att fortsätta dialogen med DN:s ledarsida.
Att vi behöver problematisera våldet mot kristna, för att nå de hållbara lösningarna av mänsklig samlevnad, får dock aldrig hindra oss från att solidarisera oss med offren och kraftigt agera mot övergreppen var helst de sker.
Irak har efter invasionen 2003 kraftigt dränerats på sina historiska kristna. I både Pakistan och Egypten uttrycks ett våld mot kristna med tydliga rötter i religiös fanatism, och där myndigheter väljer att se mellan fingrarna. Orsakerna bakom fanatism kan ofta vara en svår utsatthet i nutid där fanatiska aktioner legitimeras med stöd av historiska motiv.
Brott mot mänskliga rättigheter måste alltid beivras och kriminella ställas till ansvar. Detta är en första nödvändighet för att bryta oförsonlighetens spiral. Och här är det bra att vi är överens med DN:s ledarsida.
Peter Weiderud, förbundsordförande
OBS: Ett kort genmäle i samma ärende publicerades i DN 16 oktober 2013, på vilket DN ledare också svarade.