Jag träffade en gammal vän på måndagen. Det var roligt att ses. Han är framgångsrik chef, med ett svenskt folkrörelseengagemang i bagaget som liknar mitt egna. Det slog mig hur lika vi är bortsett från att han är några år yngre, gör sig bättre på bild och bär på en lätt brytning, som skvallrar om hans ursprung från södra halvklotet.
Han berättade att hans son på väg till dagis frågat om hur det gått i valet. Min vän berättade att det nu skulle bli en ny statsminister, vilket var bra, men att de rasistiska Sverigedemokraterna gått framåt, vilket inte var bra.
Sonen blev bekymrad och förklarade att rasisterna inte gillar honom eftersom han är brun.
Jag blev alldeles tyst. Hur är det möjligt att vi fått en politisk verklighet i Sverige där en femåring blir rädd på grund av ett valresultat. Jag tänkte på min egen sjuåring, som är halvarmenier och så stolt och trygg i att ha många identiteter och flaggor i sitt sinne. Kommer Sverigevännerna att skapa rädsla också hos henne.
Mitt i mitt grubblande ringde min son, vars bruna ögon skvallrar om att det finns vallonskt blod i arvslängden, och sa att han idag beslutat bära svart kostym som uttryck för den sorg hans känner över att Sverigedemokraterna fördubblat sitt stöd. Han jämförde dagens Sverige med Weimarrepubliken, där de etablerade partierna inte klarade av att bilda regering.
Visserligen har vi sett en utveckling med många småpartier och en växande högerextremism, men du överdriver, sa jag. Samtidigt medveten om att jag brukar förlora mot honom i historieqiuz, bad jag honom förklara.
Socialdemokraterna försökte vid upprepade tillfällen bilda regering, men de borgerliga tog inte ansvar och vänster och höger låste varandra i sin ambition att upprätthålla sina egna motsättningar samtidigt som de inte ville samarbeta med Hitler. Nazisterna tvingade fram flera nyval, där de växte varje gång. Till sist erbjöd högern samarbete, vilket legitimerade nazisterna och gav dem kraften att med en tredjedel av väljarkåren avskaffa demokratin.
Men SD har bara 13 procent och du kan inte jämföra den ekonomiska krisen i Tyskland 1932 med dagens Sverige. Nazisterna hade 18 procent i sitt andra val, sedan lyckades de dubbla. Men han höll med om att det inte går att jämföra kriserna. Däremot finns det kopplingar mellan den frustration och rädsla, som många tyskar kände inför utvecklingen, med den som lågutbildade män i industrisamhällets utfasning känner i Sverige. Vare sig svenska eller tyska väljare var i någon större utsträckning rasistiska. Men de längtade efter enkla svar.
Men SD är inte nazistiskt, bara rasistiskt fortsatte jag, men höll med om att de har nazistiska rötter och ett med nazisterna gemensamt tankemönster att inte acceptera alla människors lika värde och att skapa syndabockar. De är inte heller våldsbenägna, fast de har visserligen ledare som slåss med järnrör och parlamentariker som är dömda för våldsbrott. Fast genom att förändra den allmänna politiska diskursen, ger de legitimitet åt den öppna och våldsamma nazismen. Och kan vi utesluta en utveckling likt Gyllene Gryning i Grekland?
Du kan inte jämföra Weimarrepublikens kristdemokrater med de svenska mittenpartierna. Men, varför är då Annie Lööf så kategorisk i sina uttalanden? Valet är över nu, argumenterade sonen.
Och, konstaterade vi, syndabockarna då och nu har mycket gemensamt. Nazismen pekade ut judar, romer och homosexuella som samhällets värsta fiender. Sverigedemokraterna har fokus på muslimer, snarare än judar, och vill skapa svensk ”renhet” genom att vara mot invandring. Romer och homosexuella hänger med.
Men det fanns ett ekonomiskt incitament hos nazisterna i att konfiskera judisk egendom. De var ju rika – somalierna i Sverige är fattiga. Det är ändå samma grundtanke, kontrade sonen. Genom att skicka ut alla nyinlända och casha in den investering som ska göras, kan majoriteten få mer pengar att spendera en kortare tid i sin slutenhet. Det går ett par år, sedan väntar krig eller kaos.
Men du kan inte jämföra Sverigedemokraternas jourskolor med nazismens koncentrationsläger? Förvisso, men tanken att de som inte är önskade på ett rättsosäkert sätt ska plockas bort så att majoriten slipper bli störd är ju densamma.
De uppenbara likheterna – partiernas attraktion på lågutbildade och osäkra män, betydelsen av en ledares retoriska förmåga och glappet mellan vad man säger och vad man gör – är i sig skrämmande. Liksom att avslöjanden om oegentligheter, uteslutningar, bristande omdömen ökar snarare än minskar väljarstödet. Och att odemokratiska partier mycket väl kan använda demokratin för att nå sina syften.
Efter vårt samtal var jag förvirrad på en något högre nivå. Historien upprepar sig inte, men vi har ett ansvar att lära av den för att försäkra oss om just detta.
Det landar för min egen del i ett antal omedelbara politiska ställningstaganden och prioriteringar.
- Nyval måste undvikas. Alla demokratiska partier har ett ansvar att det skapas breda lösningar och att blockpolitiken försvinner.
- Ge inte Sverigedemokraterna ökad politisk legitimitet. Det finns inga bärande skäl att följa den överenskommelse som skett mellan demokratiska partier att tredje största parti ska få en andre vice talman och ordförandeposter i riksdagens utskott, när detta inte själv är demokratiskt. Riskerna med att en offerstämpel stärker dem är mindre den som kommer ur legitimering.
- Fokus måste ligga på att lösa de samhällsproblem som skapar den rädsla i vilken längtan till enkla lösningar gror – jobb, bostäder, skola och sjukvård.
- Förklara den ekonomiska logiken med migration och visa att Sverige vinner på den, mänskligt såväl som ekonomiskt. Och att ett slutet samhälle snabbt stagnerar och tynar bort – ekonomiskt, socialt och kulturellt. Vi behöver mer invandrare, men det måste till ett bredare ansvarstagande bland Sveriges kommuner och Europas länder.
- Ordentlig satsning på integrationspoliken, som vi socialdemokrater tonat ner alldeles för mycket under senare år. Framför allt är det viktigt att se till att asylsökande får möjlighet till utbildning och arbete från dag ett och inte behöver förtvina i väntan på permanent uppehållstillstånd.
- En ordentlig satsning på att stärka mänskliga rättigheter och deras efterlevnad. När majoriteten saknar tolerans eller är okunnig är det mänskliga rättigheter och inte majoritetsuppfattningen som bär upp civilisationen.
- Gör rasdiskriminering straffbart, så att vi uppfyller de åtaganden vi gjort i FN:s konvention mot rasdiskriminering från 1965. Utvecklingen under senare år och söndagens valresultat har gjort tidigare tveksamheter, med hänvisning till yttrandefriheten, överspelade.
- Bättre samspel mellan civilsamhälle och politik för att motverka rasism. Den kraft som finns i kyrkklockor ska i detta sammanhang inte underskattas.
Den viktigaste skillnaden mellan Weimarrepubliken och dagens Sverige är att vi vet hur det gick. Vi har kunskap och erfarenhet att lära av historien. Därför har vi också den politiska möjligheten att styra rätt.