cURL error 28: Failed to connect to trosolidaritet.se port 443 after 2710 ms: Operation timed out val 2014-arkiv - Socialdemokrater för tro och solidaritet
Close

Tag Archive for: val 2014

by

Ge inte Sverigedemokraterna ökad legitimitet

Jag träffade en gammal vän på måndagen. Det var roligt att ses. Han är framgångsrik chef, med ett svenskt folkrörelseengagemang i bagaget som liknar mitt egna. Det slog mig hur lika vi är bortsett från att han är några år yngre, gör sig bättre på bild och bär på en lätt brytning, som skvallrar om hans ursprung från södra halvklotet.

Han berättade att hans son på väg till dagis frågat om hur det gått i valet. Min vän berättade att det nu skulle bli en ny statsminister, vilket var bra, men att de rasistiska Sverigedemokraterna gått framåt, vilket inte var bra.

Sonen blev bekymrad och förklarade att rasisterna inte gillar honom eftersom han är brun.

Jag blev alldeles tyst. Hur är det möjligt att vi fått en politisk verklighet i Sverige där en femåring blir rädd på grund av ett valresultat. Jag tänkte på min egen sjuåring, som är halvarmenier och så stolt och trygg i att ha många identiteter och flaggor i sitt sinne. Kommer Sverigevännerna att skapa rädsla också hos henne.

Mitt i mitt grubblande ringde min son, vars bruna ögon skvallrar om att det finns vallonskt blod i arvslängden, och sa att han idag beslutat bära svart kostym som uttryck för den sorg hans känner över att Sverigedemokraterna fördubblat sitt stöd. Han jämförde dagens Sverige med Weimarrepubliken, där de etablerade partierna inte klarade av att bilda regering.

Visserligen har vi sett en utveckling med många småpartier och en växande högerextremism, men du överdriver, sa jag. Samtidigt medveten om att jag brukar förlora mot honom i historieqiuz, bad jag honom förklara.

Socialdemokraterna försökte vid upprepade tillfällen bilda regering, men de borgerliga tog inte ansvar och vänster och höger låste varandra i sin ambition att upprätthålla sina egna motsättningar samtidigt som de inte ville samarbeta med Hitler. Nazisterna tvingade fram flera nyval, där de växte varje gång. Till sist erbjöd högern samarbete, vilket legitimerade nazisterna och gav dem kraften att med en tredjedel av väljarkåren avskaffa demokratin.

Men SD har bara 13 procent och du kan inte jämföra den ekonomiska krisen i Tyskland 1932 med dagens Sverige. Nazisterna hade 18 procent i sitt andra val, sedan lyckades de dubbla. Men han höll med om att det inte går att jämföra kriserna. Däremot finns det kopplingar mellan den frustration och rädsla, som många tyskar kände inför utvecklingen, med den som lågutbildade män i industrisamhällets utfasning känner i Sverige. Vare sig svenska eller tyska väljare var i någon större utsträckning rasistiska. Men de längtade efter enkla svar.

Men SD är inte nazistiskt, bara rasistiskt fortsatte jag, men höll med om att de har nazistiska rötter och ett med nazisterna gemensamt tankemönster att inte acceptera alla människors lika värde och att skapa syndabockar. De är inte heller våldsbenägna, fast de har visserligen ledare som slåss med järnrör och parlamentariker som är dömda för våldsbrott. Fast genom att förändra den allmänna politiska diskursen, ger de legitimitet åt den öppna och våldsamma nazismen. Och kan vi utesluta en utveckling likt Gyllene Gryning i Grekland?

Du kan inte jämföra Weimarrepublikens kristdemokrater med de svenska mittenpartierna. Men, varför är då Annie Lööf så kategorisk i sina uttalanden? Valet är över nu, argumenterade sonen.

Och, konstaterade vi, syndabockarna då och nu har mycket gemensamt. Nazismen pekade ut judar, romer och homosexuella som samhällets värsta fiender. Sverigedemokraterna har fokus på muslimer, snarare än judar, och vill skapa svensk ”renhet” genom att vara mot invandring. Romer och homosexuella hänger med.

Men det fanns ett ekonomiskt incitament hos nazisterna i att konfiskera judisk egendom. De var ju rika – somalierna i Sverige är fattiga. Det är ändå samma grundtanke, kontrade sonen. Genom att skicka ut alla nyinlända och casha in den investering som ska göras, kan majoriteten få mer pengar att spendera en kortare tid i sin slutenhet. Det går ett par år, sedan väntar krig eller kaos.

Men du kan inte jämföra Sverigedemokraternas jourskolor med nazismens koncentrationsläger? Förvisso, men tanken att de som inte är önskade på ett rättsosäkert sätt ska plockas bort så att majoriten slipper bli störd är ju densamma.

De uppenbara likheterna – partiernas attraktion på lågutbildade och osäkra män, betydelsen av en ledares retoriska förmåga och glappet mellan vad man säger och vad man gör – är i sig skrämmande. Liksom att avslöjanden om oegentligheter, uteslutningar, bristande omdömen ökar snarare än minskar väljarstödet. Och att odemokratiska partier mycket väl kan använda demokratin för att nå sina syften.

Efter vårt samtal var jag förvirrad på en något högre nivå. Historien upprepar sig inte, men vi har ett ansvar att lära av den för att försäkra oss om just detta.

Det landar för min egen del i ett antal omedelbara politiska ställningstaganden och prioriteringar.

  1. Nyval måste undvikas. Alla demokratiska partier har ett ansvar att det skapas breda lösningar och att blockpolitiken försvinner.
  2. Ge inte Sverigedemokraterna ökad politisk legitimitet. Det finns inga bärande skäl att följa den överenskommelse som skett mellan demokratiska partier att tredje största parti ska få en andre vice talman och ordförandeposter i riksdagens utskott, när detta inte själv är demokratiskt. Riskerna med att en offerstämpel stärker dem är mindre den som kommer ur legitimering.
  3. Fokus måste ligga på att lösa de samhällsproblem som skapar den rädsla i vilken längtan till enkla lösningar gror – jobb, bostäder, skola och sjukvård.
  4. Förklara den ekonomiska logiken med migration och visa att Sverige vinner på den, mänskligt såväl som ekonomiskt. Och att ett slutet samhälle snabbt stagnerar och tynar bort – ekonomiskt, socialt och kulturellt. Vi behöver mer invandrare, men det måste till ett bredare ansvarstagande bland Sveriges kommuner och Europas länder.
  5. Ordentlig satsning på integrationspoliken, som vi socialdemokrater tonat ner alldeles för mycket under senare år. Framför allt är det viktigt att se till att asylsökande får möjlighet till utbildning och arbete från dag ett och inte behöver förtvina i väntan på permanent uppehållstillstånd.
  6. En ordentlig satsning på att stärka mänskliga rättigheter och deras efterlevnad. När majoriteten saknar tolerans eller är okunnig är det mänskliga rättigheter och inte majoritetsuppfattningen som bär upp civilisationen.
  7. Gör rasdiskriminering straffbart, så att vi uppfyller de åtaganden vi gjort i FN:s konvention mot rasdiskriminering från 1965. Utvecklingen under senare år och söndagens valresultat har gjort tidigare tveksamheter, med hänvisning till yttrandefriheten, överspelade.
  8. Bättre samspel mellan civilsamhälle och politik för att motverka rasism. Den kraft som finns i kyrkklockor ska i detta sammanhang inte underskattas.

Den viktigaste skillnaden mellan Weimarrepubliken och dagens Sverige är att vi vet hur det gick. Vi har kunskap och erfarenhet att lära av historien. Därför har vi också den politiska möjligheten att styra rätt.

by

Dags för solidaritet

När jag skriver detta är det natt och jag är nyss hemkommen med taxi från socialdemokraternas valvaka. När natten och staden passerar förbi genom bilrutan kan jag inte hitta någon bättre beskrivning just nu än grumlade känslor. Mycket grumlade känslor. Äntligen blir det ett maktskifte och flera av ”våra” kandidater kommer nu att kunna förändra samhället till det bättre. Till mer jämlikhet. Underbart. För sedan tidigare (tänk 90-tal, Bildt o Ny demokrati tex) vet vi att högerpolitik ger splittrade samhällen, vilket ger syndabockstänkande, vilket ju är vad SD står för. Allt kan skyllas på muslimer, homosexuella, feminister, ”mångkulturalister” och alla födda med svart hår. Men det finns såklart inga syndabockar. Det finns politik. Det är politik som formar det samhälle vi lever i.

 

Häromdagen fick jag av en vän den kanske finaste komplimang jag någonsin fått: ”Jag tycker om dig för att du är så mycket människa.” Ja, vi är människor, du och jag. Och nu måste vi vara MER människor. Människor som håller samman.

 

Att slita oss isär är såklart ingen väg framåt, för någon. Inte ens för de där 13 procenten. När klyftorna ökar – mellan land och stad, mellan innerstad och förort, mellan könen, mellan nord och syd, mellan folk och folk och mellan den med makt och pengar och den utan – då ökar misstron. Då ökar egoismen. Då ökar Sverigedemokraterna.

 

”Nu är det dags för solidaritet”, lovade Löfven i sitt tal ikväll. Vid Gud, jag hoppas att det är vad vi får!

 

Nu måste vi ”avgrumla” den här dagen, motbevisa de 13 procenten – att inte ens de är syndabockar i våra ögon. För vi bryr oss om dom också. För vi är så mycket människor. Större människor. Nu ändrar vi helt enkelt politik. Nu gör vi ett större samhälle. Ett solidariskt. Det finns helt enkelt inget bättre motgift.

 

Monica Fundin Pourshahidi

politisk sekreterare/pressekreterare

Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Vänstervinden är här – dags att hissa seglen

Det svenska resultatet i EU-valet bars av en starkare vänstervind än vad vi sett på länge. Vi höll ställningarna jämfört med för fem år sedan. Vänsterpartiet gick framåt. Miljöpartiet, med en självidentifikation av väljarna som i huvudsak vänster gick ordentligt framåt och tog ett ytterligare mandat. Och Feministiskt initiativ, med en motsvarande kraftig självidentifikation till vänster, lyckades få in den förste romske representanten i Europaparlamentet.

Att vi, trots en så tydlig vind, inte lyckades lyfta oss från det blygsamma resultatet för fem år sedan (det finns dessutom en liten risk att vi i sluträkningen – där utlandsrösterna också ingår – tappar ytterligare någon tiondel och att vårt sjätte mandat då hotas) kan beskrivas som att vi missade hissa seglen. Vi behöver ta lärdom av detta både inför nästa EU-val, och inför riksdagsvalet om drygt tre månader.

Det tycks vara i huvudsak två frågor – och ett perspektiv – som starkt engagerade väljarna i EU-valet. Den ena frågan handlar om jämställdhet, mänskliga rättigheter och människovärdet. Samtidigt som extremhögern gått starkare än vad vi sett sedan 1930-talet, och med samma agenda som då att skapa politiska syndabockar, har väljarnas motstånd varit massivt. Det, och de etablerade partiernas ljumhet i jämställdheten har fått många yngre – främst kvinnor – att belöna Fi. Miljöpartiet och Vänsterpartiet belönades också av väljarna i denna fråga, för att de orkat vara tydligare än oss.

Den andra frågan handlar om miljö- och klimat. Det är huvudförklaringen till Miljöpartiets starka frammarsch, men också till att många moderata väljare gått till centern. Det innebär inte att frågan saknar höger-vänster dimension, snarare att det finns en entydig trend åt vänster i hela det politiska fältet. Klimatfrågan var en tydlig del av vår EU-valplattform, vilket är en delförklaring till att vi höll ställningarna, men Miljöpartiet har här en hög trovärdighet.

Det perspektiv som väljarna belönade handlar om en politik för Europa. I valanalysen efter valet 2009, konstaterade vi att vi misslyckats för att vi inte haft en tydlig politik för vad vi vill göra med Europa. Vi lät då valet handla om det vi själva såg som svenska frågor – jobben – och var alltjämt blockerade av ett kvardröjande EU-motstånd i partiorganisationen.

I år var det bättre. Men fortfarande besväras vi som parti av splittringen mellan ja eller nej till EU. Vår viktigaste valfråga om rättvisa villkor är en mycket viktig fråga, men handlar inte om vad vi vill göra med Europa utan om vad vi inte vill att Europa ska göra med oss. Den är defensiv och upplevs inte som visionär och framåtblickande av väljarna.

Avgörande för att få förtroende för detta perspektiv hos väljarna är att våra företrädare signaler att de tror på EU och vill använda den politiska plattformen. När vår toppkandidat meddelade att hon skulle idag röstat nej till svenskt medlemskap, togs det emot väl i de delar av partiet som tycker så. För väljarna, som mentalt hunnit längre in i det svenska EU-medlemskapet, blev signalen en annan.

Den viktigaste lärdomen inför nästa EU-val är densamma som vi gjorde i valanalysen för fem år sedan, men nu inte orkade fullfölja. EU-valet handlar för väljarna inte om Sverige utan om vad vi vill göra med Europa. Vi behöver gå till val på en tydlig, framåtblickande och visionär vänsterpolitik för Europa. I år, om vi ska lyssna till väljarna, skulle den burits av klimatfrågan, människovärdesfrågor, integrationsfrågor, rättighetsfrågor och tydliga idéer hur vi vill få igång de europeiska ekonomierna. Självklart underbyggda av vår höga trovärdighet i de traditionella trygghetsfrågorna, oavsett om arenan för dessa är europeisk eller svensk.

Kan vi då dra någon lärdom av EU-valet inför riksdagsvalet? En är självklart att väljarna är intelligenta. De förstår vilka frågor som är viktiga för deras framtid på Europanivå, respektive på lokal och nationell nivå. Vi behöver ha bra politik för rätt nivå.

Samtidigt bekräftar valresultatet de värderingsförskjutningar i det svenska samhället som vuxit under senare decennier. Från ett materiellt sätt att tänka till immateriellt. Från ett nationellt perspektiv till ett internationellt. Från ett kollektivt ansvarstagande till mer av individuellt. Från ett hierarkiskt till ett frihetligt. Från enhet till mångfald.

rosor valkampanj ep14

Dagens svensk är mer tolerant, mer miljömedveten, mer jämställd och mer ansvarskännande än tidigare generationer. Detta är för mig vänster. Huruvida det är socialdemokratiskt beror på hur vi svarar upp mot värderingsförskjutningarna är formulerar vår politik.

Dessa värderingsförskjutningar är tydligare i storstad än på landsbygd. Tydligare bland yngre än äldre. Tydligare hos kvinnor än hos män. Och tydligare hos välutbildade än hos lågutbildade. Här ligger också en viktig del av förklaringen till att röstbilden är så olika.

 

 

I Arboga, där jag kommer ifrån och har min arbetarkommuntillhörighet, nådde vi 36,59 procent. Men Sverigedemokraterna var näst största parti med 11,64, tätt följt av moderaterna och miljöpartiet. Övriga partier är marginella. I Stockholm, där jag i huvudsak bor och verkar idag, blev Miljöpartiet största parti (21,7), följt av moderaterna 16,2), oss (15,2), folkpartiet (12,4) och Fi (10,4).

Är Arboga eller Stockholm mest vänster. I slutändan ganska lika, mätt med utfallet för oss, vänsterpartiet, miljöpartiet och Fi tillsammans – 53 respektive 54 procent – ungefär som riket i stort. Men det konkreta utfallet är helt olika, beroende på hur partierna och deras agendor speglar de värderingar och viktiga frågor som människor bär på.

Om vi inte ändrar någonting i vårt nuvarande upplägg inför valet till riksdagen i september, kommer vi att göra ett utmärkt val till i Arboga. Tack vare samarbetet med miljöpartiet som fångar upp delar av det moderna vänsteragendan, och vår historiska relation till vänsterpartiet, kommer det att räcka till vårt viktigaste kortsiktiga mål – att byta regering. Att det målet är i sikte visar dagens väljarundersökning från SCB, som ger oss nästan lika stort stöd som hela Alliansen tillsammans.

Men förmår vi fånga upp erfarenheterna från EU-valet och förstärka vårt viktiga grundbudskap – jobb, skola, välfärd – med en kraftfullare politik för klimat, jämställdhet, mångfald och antrasism – frågor som fångar upp den moderna mer frihetligt orienterade vänsterväljaren – kan vi nå längre.

Då kan vi lägga grunden till att bli ett verkligt framtidsparti – ett parti som förstår den moderna människans frihetslängtan och kan formulera en trovärdig vision för ett jämlikt samhälle, inte bara i industrisamhällets folkhemsmiljö, utan också i ett modernt, globaliserat och av mångfald präglat kunskapssamhälle.

En viktig orsak till moderaternas framgång 2006 var att man, från ett högerperspektiv, noterade värdeförskjutningarna i väljarkåren och formulerade konceptet för de nya – mjukare – moderaterna. Deras resultat i EU-valet är ett kvitto på att väljarna nu genomskådat detta och inte längre tror på den postmoderna högervisionen när den prövats i realiteten.

Om deras svar, vilket är mycket troligt, blir mer traditionellt gammalmoderat kommer vår valrörelse att bli så mycket enklare.

Men vi behöver inte hoppas på det. Det bästa vi kan göra är att i trygghet och tillförsikt möta den moderna väljarens längtan efter ett mer jämlikt, mer tolerant, mer hållbart och mer tryggt samhälle. Det finns bara en hållbar väg i politiken. Det är framåt.

Peter Weiderud, förbundsordförande

Bli medlem - klicka här!