Close

Tag Archive for: sverigedemokraterna

by

Björn Söder kränker mänskliga rättigheter

Med sorg lyssnade jag ikväll till Aktuellts intervju med sverigedemokraten och andre vice talman Björn Söder, efter hans uppmärksammade uttalande att samer och judar inte tillhör den svenska nationen.

Hans uttalande är en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheter som antogs av FN:s generalförsamling 10 december 1948. I den andra artikeln slås fast: ”Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt.”

Den allmänna förklaringen växte fram som ett civilsationens svar på de övergrepp som skett under andra världskriget, som hade sin grund i precis de tankar som Sveriges andre vice talman ger uttryck för. Att nationen formas av en ras, en religion, ett språk och uttrycker enfald. Efter det har vi arbetat hårt för att få nationerna att bli geografiska enheter vars uppgift är att erbjuda alla som bor där demokratiska och mänskliga rättigheter på lika villkor.

Detta fundamentala – eller som det uttrycks i första artikeln: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter  – utmanas nu också från en parlamentariker som anförtrotts att som andre vice talman  vara demokratins väktare. Det är inte OK.

Det finns fyra vägar som är prövade för att hantera det växandet hotet från högerextremism och fascism.

Det första är Weimarrepubliken där socialdemokratin och högern försökte upprätthålla den traditionella konfliktlinjen och ignorera det växande hotet. Där blev det flera extraval, men resultatet känner vi.

Det andra är t ex Norge och Danmark där man bjudit in extremismen i regeringsvärmen, för att hoppas att ansvar får det extrema att bli mindre extremt. Det har istället förändrad hela samhällena i rasistisk riktning. Vi fick i Aktuellt ikväll facit för att detta har relevans också för det svenska talmansvalet.

Det tredje är en stor koalition, som leder till att oppositionen blockeras och att småpartierna gynnas på de storas bekostnad. För de partier som axlar regeringsansvaret skulle detta vara förödande – för att hantera extremismen blir det en kamp mot klockan.

Det fjärde är att som alliansen nu föreslår ändra regelverket så att minoriteter kan blockera majoritetsviljan. Detta är ungefär lika begåvat som de socialdemokrater som i region Skåne taktikröstade på Sverigedemokraternas budget för att säkra den egna budgeten i slutröstningen. Att manipulera demokratin är att direkt gå demokratins motståndare till mötes.

Det femte och oprövade vägen handlar om att söka det samarbete som är möjligt för att nå majoritet i riksdagen. Då är det vi eller moderaterna som ska vara regeringsbildare och som läget ligger idag, och med all säkerhet efter ett extraval, kommer miljöpartiet att behöva vara del av en sådan lösning.

Vi kan välja vårt förhållningssätt till miljöpartiet och som jag ser det har vi allt att vinna på att tydligt betrakta dem som ett parti till vänster och rätt mycket att förlora på att distansera oss.

Vår möjlighet att leda en regering efter det extraval som kommer allt närmare som lösning på den akuta kollapsen ligger i att tydliggöra den ideologiska skiljelinje som finns i att gå mot ett mera eller mindre jämlikt samhälle. Här delar vi vision med miljöpartiet, men vi måste driva skiljelinjen på ett sådant sätt att vi inte förstör möjligheterna till samarbete med mitten. Fokus måste ligga på sakfrågorna. Vi ska hata orättvisorna och det sönderfallande samhället mer än alliansen. Vi vill ena Sverige till ett långsiktigt hållbart samhälle för alla.

 

by

Attacken på RSFU slår mot det öppna samhället

Det är i år 40 år sedan Sverige införde fri abort. 40 år av kvinnors rätt till sin egen kropp och att själva få besluta om hur de ska hantera oönskade graviditeter. 40 år kan vara en livstid, men också en mycket kort tid.

Inför valet i höstas försökte Kristna Värdepartiet lansera abortmotstånd som en enfrågeidé för sitt parti. Sverigedemokraterna, SD, gick som enda riksparti till val på att inskränka aborträtten. Samtidigt körde Ja till livets lastbilar med bilder på aborterade foster runt i landet och barnmorskan Ellinor Grimsmark gjorde sitt eget liv till politik genom att utbilda sig till barnmorska på ett landstings bekostnad, bara för att dra samma landsting inför domstol för sin rätt att vägra uppfylla kvinnors rätt till hälsa.

Rätten för kvinnor att få avbryta en oönskad gravitet kan bara uppfyllas om sjukvården och dess medarbetare är införstådda med att rätten till hälsa väger tyngre än individens samvetsfrihet. Individens samvete ska respekteras, men i dessa fall följer det ett ansvar att söka sig till en annan del av vården.

I helgen attackerades i Stockholm en filmvisning om aborträtt. Filmvisningen arrangerades av tidningen Ottar och RFSU, för att manifestera 40 år av svensk aborträtt. Tre maskerade män trängde sig in i lokalen, rökbomber slängdes in, filmvisningen fick stoppas och alla evakueras. Ingen skadades, men polisen ser allvarligt på det inträffade.

I oktober förra året gjordes en liknande attack. Den gången var det en utställning arrangerad av Läkare utan gränser om flyktingläger i Sudan, som rökfylldes och fick utrymmas. Två maskerade män lämnade då flygblad tillsammans med rökbomberna. Flygblad för nynazistiska Svenska motståndsrörelsen.

Strax därefter kom de nazistiska attacker på den fredliga demonstrationen i Kärrtorp som uppmärksammades stort.

–     Vi går mot ett valår och det är inte bara antirasister som är måltavlor för de här rörelserna. Hela det etablerade samhället med media, rättsväsende och politiker är deras fiender, sade företrädare för Expo då.

Nu står vi inför ett val igen, det extraval som ska utlysas till mars 2015.

I höst har också flera läger där fattiga EU-migranter bosatt sig, många romer, attackerats. I ett av fallen dog en man av brandskador. På mer ljusskygga nätforum har attackerna mot romerna hyllats. Flera kartläggningar av romska läger har också synts i samma forum.

Utan att lägga för stor vikt vid dessa nätforum kan de förstås ses som ekokammare av de fysiska attackerna. Efter bomben mot helgens filmvisning syns flera hyllningar av dådet och uppmaningar om att alla feminister, ”kvinnliga förrädare”, ska våldtas innan de dödas. Ja, RFSUs manifestation av kvinnors rätt till sin egen kropp blev så magstark att företrädare för organisationen Nordisk ungdom t.o.m. öppet twittrar: ”Skönt att det faktiskt finns ett abortmotstånd i Sverige! Abortfestival… Sjuka människor”.

I samma typ av forum önskas att ”nationsfiender” döms till dödsstraff utan rättegång. Det sistnämnda gällde även förre statsminister Reinfeldt, efter att han i helgen i dansk press menat att Sverige har plats för många fler flyktingar.

Gemensamt för dessa attacker och alla uttalandena av det här slaget är att de kan ses som utslag av djupt konservativa strömningar, som har en 1930-talsliknande perverterad syn på nationen, kyrkan och folket av ett blod. Dessa strömningar kan i sin tur ses som en undervegetation till den ultrachauvinism som Sverigedemokraterna står för. Utan ett starkt SD, kan heller inte de mer våldsbenägna fascisterna få syre.

Medan vi andra tycks fastna i infekterade diskussioner om hur vi ska benämna ett parti med nazistiska rötter som inte accepterar alla människors lika värde och aktivt vill inskränka mänskliga rättigheter samt vad ansvar för landet och dess budgetstyrning innebär, så lämnar vi spelrum åt demokratins söndrare. För det är ju det de är – demokratins söndrare. Både de anonyma män som attackerar filmvisningar, bränner tältläger och de kända som står i vår riksdag och fäller varje försök att bedriva en generös och solidarisk politik.

Tidigare i år skrev jag, med anledning av kristna värdepartiets likheter med den amerikanska kristna extremhögern, att det krävs ett samhälle med utbrett demokratiskt missnöje, massivt politikerförakt och ekonomiskt kaos för att kunna få stöd för den typen av extrema politiska visioner. Jag skrev att ”Sverige är tack och lov alldeles för politiskt civiliserat för att bistå med den jordmånen.” Idag ser jag mig omkring i det parlamentariska kaos SD knuffat ner oss i och tvingas med sorg revidera detta.

Solidaritet, humanism och mänskliga rättigheter är begrepp samhället måste kunna samlas kring. Att behöva skriva det 2014, snart 15, känns närmast bisarrt.

by

Ge inte Sverigedemokraterna ökad legitimitet

Jag träffade en gammal vän på måndagen. Det var roligt att ses. Han är framgångsrik chef, med ett svenskt folkrörelseengagemang i bagaget som liknar mitt egna. Det slog mig hur lika vi är bortsett från att han är några år yngre, gör sig bättre på bild och bär på en lätt brytning, som skvallrar om hans ursprung från södra halvklotet.

Han berättade att hans son på väg till dagis frågat om hur det gått i valet. Min vän berättade att det nu skulle bli en ny statsminister, vilket var bra, men att de rasistiska Sverigedemokraterna gått framåt, vilket inte var bra.

Sonen blev bekymrad och förklarade att rasisterna inte gillar honom eftersom han är brun.

Jag blev alldeles tyst. Hur är det möjligt att vi fått en politisk verklighet i Sverige där en femåring blir rädd på grund av ett valresultat. Jag tänkte på min egen sjuåring, som är halvarmenier och så stolt och trygg i att ha många identiteter och flaggor i sitt sinne. Kommer Sverigevännerna att skapa rädsla också hos henne.

Mitt i mitt grubblande ringde min son, vars bruna ögon skvallrar om att det finns vallonskt blod i arvslängden, och sa att han idag beslutat bära svart kostym som uttryck för den sorg hans känner över att Sverigedemokraterna fördubblat sitt stöd. Han jämförde dagens Sverige med Weimarrepubliken, där de etablerade partierna inte klarade av att bilda regering.

Visserligen har vi sett en utveckling med många småpartier och en växande högerextremism, men du överdriver, sa jag. Samtidigt medveten om att jag brukar förlora mot honom i historieqiuz, bad jag honom förklara.

Socialdemokraterna försökte vid upprepade tillfällen bilda regering, men de borgerliga tog inte ansvar och vänster och höger låste varandra i sin ambition att upprätthålla sina egna motsättningar samtidigt som de inte ville samarbeta med Hitler. Nazisterna tvingade fram flera nyval, där de växte varje gång. Till sist erbjöd högern samarbete, vilket legitimerade nazisterna och gav dem kraften att med en tredjedel av väljarkåren avskaffa demokratin.

Men SD har bara 13 procent och du kan inte jämföra den ekonomiska krisen i Tyskland 1932 med dagens Sverige. Nazisterna hade 18 procent i sitt andra val, sedan lyckades de dubbla. Men han höll med om att det inte går att jämföra kriserna. Däremot finns det kopplingar mellan den frustration och rädsla, som många tyskar kände inför utvecklingen, med den som lågutbildade män i industrisamhällets utfasning känner i Sverige. Vare sig svenska eller tyska väljare var i någon större utsträckning rasistiska. Men de längtade efter enkla svar.

Men SD är inte nazistiskt, bara rasistiskt fortsatte jag, men höll med om att de har nazistiska rötter och ett med nazisterna gemensamt tankemönster att inte acceptera alla människors lika värde och att skapa syndabockar. De är inte heller våldsbenägna, fast de har visserligen ledare som slåss med järnrör och parlamentariker som är dömda för våldsbrott. Fast genom att förändra den allmänna politiska diskursen, ger de legitimitet åt den öppna och våldsamma nazismen. Och kan vi utesluta en utveckling likt Gyllene Gryning i Grekland?

Du kan inte jämföra Weimarrepublikens kristdemokrater med de svenska mittenpartierna. Men, varför är då Annie Lööf så kategorisk i sina uttalanden? Valet är över nu, argumenterade sonen.

Och, konstaterade vi, syndabockarna då och nu har mycket gemensamt. Nazismen pekade ut judar, romer och homosexuella som samhällets värsta fiender. Sverigedemokraterna har fokus på muslimer, snarare än judar, och vill skapa svensk ”renhet” genom att vara mot invandring. Romer och homosexuella hänger med.

Men det fanns ett ekonomiskt incitament hos nazisterna i att konfiskera judisk egendom. De var ju rika – somalierna i Sverige är fattiga. Det är ändå samma grundtanke, kontrade sonen. Genom att skicka ut alla nyinlända och casha in den investering som ska göras, kan majoriteten få mer pengar att spendera en kortare tid i sin slutenhet. Det går ett par år, sedan väntar krig eller kaos.

Men du kan inte jämföra Sverigedemokraternas jourskolor med nazismens koncentrationsläger? Förvisso, men tanken att de som inte är önskade på ett rättsosäkert sätt ska plockas bort så att majoriten slipper bli störd är ju densamma.

De uppenbara likheterna – partiernas attraktion på lågutbildade och osäkra män, betydelsen av en ledares retoriska förmåga och glappet mellan vad man säger och vad man gör – är i sig skrämmande. Liksom att avslöjanden om oegentligheter, uteslutningar, bristande omdömen ökar snarare än minskar väljarstödet. Och att odemokratiska partier mycket väl kan använda demokratin för att nå sina syften.

Efter vårt samtal var jag förvirrad på en något högre nivå. Historien upprepar sig inte, men vi har ett ansvar att lära av den för att försäkra oss om just detta.

Det landar för min egen del i ett antal omedelbara politiska ställningstaganden och prioriteringar.

  1. Nyval måste undvikas. Alla demokratiska partier har ett ansvar att det skapas breda lösningar och att blockpolitiken försvinner.
  2. Ge inte Sverigedemokraterna ökad politisk legitimitet. Det finns inga bärande skäl att följa den överenskommelse som skett mellan demokratiska partier att tredje största parti ska få en andre vice talman och ordförandeposter i riksdagens utskott, när detta inte själv är demokratiskt. Riskerna med att en offerstämpel stärker dem är mindre den som kommer ur legitimering.
  3. Fokus måste ligga på att lösa de samhällsproblem som skapar den rädsla i vilken längtan till enkla lösningar gror – jobb, bostäder, skola och sjukvård.
  4. Förklara den ekonomiska logiken med migration och visa att Sverige vinner på den, mänskligt såväl som ekonomiskt. Och att ett slutet samhälle snabbt stagnerar och tynar bort – ekonomiskt, socialt och kulturellt. Vi behöver mer invandrare, men det måste till ett bredare ansvarstagande bland Sveriges kommuner och Europas länder.
  5. Ordentlig satsning på integrationspoliken, som vi socialdemokrater tonat ner alldeles för mycket under senare år. Framför allt är det viktigt att se till att asylsökande får möjlighet till utbildning och arbete från dag ett och inte behöver förtvina i väntan på permanent uppehållstillstånd.
  6. En ordentlig satsning på att stärka mänskliga rättigheter och deras efterlevnad. När majoriteten saknar tolerans eller är okunnig är det mänskliga rättigheter och inte majoritetsuppfattningen som bär upp civilisationen.
  7. Gör rasdiskriminering straffbart, så att vi uppfyller de åtaganden vi gjort i FN:s konvention mot rasdiskriminering från 1965. Utvecklingen under senare år och söndagens valresultat har gjort tidigare tveksamheter, med hänvisning till yttrandefriheten, överspelade.
  8. Bättre samspel mellan civilsamhälle och politik för att motverka rasism. Den kraft som finns i kyrkklockor ska i detta sammanhang inte underskattas.

Den viktigaste skillnaden mellan Weimarrepubliken och dagens Sverige är att vi vet hur det gick. Vi har kunskap och erfarenhet att lära av historien. Därför har vi också den politiska möjligheten att styra rätt.

by

Dags för solidaritet

När jag skriver detta är det natt och jag är nyss hemkommen med taxi från socialdemokraternas valvaka. När natten och staden passerar förbi genom bilrutan kan jag inte hitta någon bättre beskrivning just nu än grumlade känslor. Mycket grumlade känslor. Äntligen blir det ett maktskifte och flera av ”våra” kandidater kommer nu att kunna förändra samhället till det bättre. Till mer jämlikhet. Underbart. För sedan tidigare (tänk 90-tal, Bildt o Ny demokrati tex) vet vi att högerpolitik ger splittrade samhällen, vilket ger syndabockstänkande, vilket ju är vad SD står för. Allt kan skyllas på muslimer, homosexuella, feminister, ”mångkulturalister” och alla födda med svart hår. Men det finns såklart inga syndabockar. Det finns politik. Det är politik som formar det samhälle vi lever i.

 

Häromdagen fick jag av en vän den kanske finaste komplimang jag någonsin fått: ”Jag tycker om dig för att du är så mycket människa.” Ja, vi är människor, du och jag. Och nu måste vi vara MER människor. Människor som håller samman.

 

Att slita oss isär är såklart ingen väg framåt, för någon. Inte ens för de där 13 procenten. När klyftorna ökar – mellan land och stad, mellan innerstad och förort, mellan könen, mellan nord och syd, mellan folk och folk och mellan den med makt och pengar och den utan – då ökar misstron. Då ökar egoismen. Då ökar Sverigedemokraterna.

 

”Nu är det dags för solidaritet”, lovade Löfven i sitt tal ikväll. Vid Gud, jag hoppas att det är vad vi får!

 

Nu måste vi ”avgrumla” den här dagen, motbevisa de 13 procenten – att inte ens de är syndabockar i våra ögon. För vi bryr oss om dom också. För vi är så mycket människor. Större människor. Nu ändrar vi helt enkelt politik. Nu gör vi ett större samhälle. Ett solidariskt. Det finns helt enkelt inget bättre motgift.

 

Monica Fundin Pourshahidi

politisk sekreterare/pressekreterare

Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Den brända jordens taktik

Politikens uppgift är att prioritera. Men att ställa olika utsatta mot varandra är en flykt från verklig prioritering. Vår främsta uppgift är att skapa samhörighet, framtidstro och bistå människor att bli delaktiga. Den brända jorden taktik kommer bara fungera om vi låter elden få fäste i de hjärtan Reinfeldt ber oss öppna.

Fredrik Reinfeldts budskap om att vi måste öppna våra hjärtan – och vår gemensamma plånbok – för att ta emot fler flyktingar har både förvirrat och förgiftat den politiska debatten i valrörelsens inledning. Desperationen hos människor som riskerar folkmord i norra Irak ställs mot svenskars välfärd och fattigdomsbekämpning på andra håll i världen.

Migrationsverkets prognos om att det kan behövas ytterligare en dryg miljard till flyktingmottagande i år är i sig inget konstigt. Den typen av fluktuationer är inget ovanligt i en statsbudget i en föränderlig värld. Hans utspel har därför helt andra avsikter och utgångspunkter.

Alliansens budskap om att det inte längre finns något reformutrymme har varit tydligt under flera månader. Men det har inte tagit politisk skruv. Väljarna är medvetna om att huvudskälet till ett begränsat utrymme är de omfattande skattesänkningar som alliansen har genomfört.

Att nu spä på med förväntade ökade kostnader för flyktingmottagande är ett sätt att försöka underminera förutsättningar för de reformer som en kommande rödgrön regering vill genomföra. Det är inte ett särskilt snyggt försök att framstå som ekonomiskt ansvarstagande, men en del av det politiska spelet när vi närmar oss ett val.

Det är också ett försök att konstruera en bild av en hotfull och orolig omvärld, som om den tar gäng, brukar gynna sittande regeringar. Det är cyniskt, men skickar främst en signal om den desperation som idag finns hos moderaterna. Situationen är oerhört allvarlig i såväl Mellanöstern, som Ukraina och delar av Afrika. Men det är inte beroende på svensk valrörelse – och en rödgrön regering har alla förutsättningar att hantera denna situation med större framsynthet än den sittande regeringen.

Men att direkt ställa flyktingmottagande mot reformer på välfärdsområdet och utrymmet i det svenska biståndet är att ge en politisk gratisresa för Sverigedemokraterna. Det vet Reinfeldt. Att han ändå gör det, är ett medvetet sätt att – när han ser att alliansen omöjligt kan få ihop till en egen majoritet – se till att Sverigedemokraterna kan bli så starka att de blir verkliga vågmästare.

Det allvarliga parlamentariska läge som Reinfeldt försöker bidra till har nationen som främsta förlorare och är ett kvitto på att alliansen är förbrukad. De lämnar efter sig en statsbudget i strukturell obalans efter år av kraftfulla skattesänkningar, men föredrar också parlamentariskt kaos framför en fair och ansvarstagande valrörelse.

Att Sverigedemokraterna tog emot denna julklapp med jubel var väntat. Men alla övriga partier – inte minst alliansens småpartier – har ett ansvar att visa på att den solidaritet som ligger i att värna asylrätten inte bara är en kortsiktig kostnad, utan en långsiktig investering, i människor, för Sverige och för de drabbade länderna. Vi får inte låta oss förföras till kortsiktig cynism.

Att fly från politiskt ansvar, genom att ställa olika utsatta grupper mot varandra, är en populism som splittrar samhällen. På 1930-talet gick denna verklighetsflykt över styr i stora delar av Europa, och vi har precis haft ett Europaval som visar att denna typ av politiska farsoter inte bara tillhör historien.

I det korta perspektivet föder den också politisk kreativitet om hur biståndet kan användas som budgetregulator. Det är ett mindre problem i det långa perspektivet, men likafullt allvarligt eftersom det direkt kan ställa olika utsatta grupper och deras behov på olika håll i världen mot varandra. Det riskerar också att föra bort politiskt fokus från förebyggande till krishantering.

OECDs så kallade DAC-kriterier medger möjlighet till avräkningar för olika nationella kostnader som kan kopplas till arbete i utvecklingsländer. Alliansregeringen har, genom att de inom sig varit oense om biståndet, tänjt på dessa regler mer än någon tidigare regering, samtidigt som de upprätthållit enprocentmålet.

DAC-kriterierna utgör en yttersta gräns för hur mycket avräkningar som kan göras, men det är upp till varje regering att bedöma vad som är rimligt. Om vi använder biståndet för maximal avräkning, riskerar poängen med vårt ambitiösa enprocentmål att gå förlorad.

Grundregeln måste vara att biståndet ska gå till utveckling. Jag skulle därför hellre se att de biståndsmedel som används för flyktingmottagande tydligare hade starkare utvecklingsfokus.  Människor som flyr från krig, förtryck eller ekonomisk misär rymmer i sin person en enorm utvecklingspotential, som migrationspolitiken idag jobbar mot snarare än med.

Tänk om alla asylsökande fick möjlighet till relevant utbildning direkt efter ankomst, istället för att behöva vänta ett år i passivitet på permanent uppehållstillstånd. Och att de fick den rätten oavsett om de nekas asyl eller beviljas.

En sådan satsning skulle jag gärna se bekostad med biståndsmedel, eftersom det direkt bidrar till utveckling, i synnerhet för dem som tvingas återvända.

Politikens uppgift är att prioritera. Men att ställa olika utsatta mot varandra är en flykt från verklig prioritering. Vår främsta uppgift är att skapa samhörighet, framtidstro och bistå människor att bli delaktiga.

Den brända jorden taktik kommer bara fungera om vi låter elden få fäste i de hjärtan Reinfeldt ber oss öppna.

by

Attentat i Belgien kastar mörk skugga över EU-valet

De fruktansvärda morden vid judiska museet i Bryssel kastar en allvarlig skugga över dagens val till Europaparlamentet, i Belgien men även i hela Europa.

Det finns visserligen ingen bekräftad motivbild, men platsen för morden och att två av de mördade var israeler gör att det finns risk för antisemitiska kopplingar.

Extremhöger – med dess antisemitiska, islamofobiska och andra rasistiska förtecken, har inte varit så stark, så välorganiserad och så våldsam i Europa sedan 1930-talet. Det finns risk också för en stor framgång för högerextremismen i dagens val.

Även i Sverige. Sverigedemokraterna ser ut att göra ett bättre val än för fem år sedan med just denna nationalistiska retorik. Både vår tidigare partiledare Mona Sahlin och vänsterpartiets Dror Feiler har fått hakkors ritade på sina dörrar, för sin öppna kritik mot rasismen.

Det politiska våldet har ökat markant. I den statistik som Brottsförebyggande rådet och Säpo sammanställt för åren 1999-2009 kan man notera en markant ökning, både av våldet från högerextrema och vänsterextrema.

Det är visserligen en markant skillnad mellan de båda gruppernas beteenden. Samtliga 14 mord som finns registrerade har begåtts av högerextrema. Detsamma gäller hets mot folkgrupp. Här är statistiken 411 för de högerextrema och ingen för vänsterextrema. Men misshandel, skadegörelse våldsamt upplopp och en rad andra brott finns registrerade både på höger och vänsterextrema.

Den alltmer extrema högerextremismen är ett direkt hot mot vår demokrati. Dess polerade form – Sverigedemokraterna – använder demokratin för att nå sina syften, men respekterar demokratin lika lite som de högerextrema gjorde på 1930-talet. Man vägrar acceptera det grundläggande demokratiska fundamentet om alla människors lika värde och hanterar mänskliga rättigheter selektivt. Den är också, som statistiken visar, livshotande för de grupper man inte gillar, och för dem som tydligt vänder sig mot deras metoder.

Men även det vänsterextrema våldet undergräver vår demokrati. Politiskt våld är alltid fel och det vänsterextrema bidrar till är att sänka trösklarna för användningen av politiskt våld.

När jag skriver detta är det några timmar kvar på en av de viktigaste dagarna för den europeiska demokratin på mycket länge. Har du inte röstat ännu, så finns det tid. De högerextrema är i år massivt mobiliserade och varje utebliven röst är en halv röst på dessa.

by

Vi har fått nog av nazism och rasism – granska vit makt-rörelsen som terrorister!

Socialdemokrater för tro och solidaritet ser med växande oro på att svenska högerextremister och nazister mobiliserar mer än de gjort sedan 1930-talet. Vi vill se ett sammanhållet och inkluderande samhälle där ingen särbehandlas på rasistisk grund . Att även svenska myndigheter bedömer människor olika skapar ytterligare grogrund för extremism . Nazism och rasism måste tas på allvar – grupper som Svenska motståndsrörelsen bör granskas som terrorister.

Svenska högerextremister och nazister mobiliserar idag mer än de gjort sedan 1930-talet. De provocerar genom att marschera på 1 maj, hissar naziflagg på kommunhus, vandaliserar gudstjänstlokaler och misshandlar folk på öppen gata, även till döds. Häromdagen blev SVT:s Uppdrag granskning en väckarklocka för många som inte redan sett hotet från nazistiska rörelser i Sverige idag. Svenska motståndsrörelsen bedriver vad som måste kallas en paramilitär kamp, hänvisar till Hitler och har som mål att avskaffa demokratin. De bekämpar ”rasblandning” och vill motverka judars, muslimers och HBT-personers inflytande i samhället. Ett flertal av de aktiva är dömda för våldsbrott, som misshandel, vapenbrott och mordförsök.

Svenska motståndsrörelsen som organisation uppfyller i princip alla kriterier i vår terrorlagstiftning, att: »1. injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp, 2. otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, eller 3. allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation.«

Trots detta är ingen av Svenska motståndsrörelsens medlemmar fällda för terrorbrott. Terrorlagstiftningen, som antogs efter katastrofen i World Trade Center, har istället enligt amerikansk förebild mest inriktat sig på att eftersöka islamistisk terror.

Flera fall har uppmärksammats då säkerhetsstyrkorna misstänkt och frihetsberövat helt oskyldiga personer med muslimsk tillhörighet. På samma grunder sker rasprofilering på svenska flygplatser, genom polisens REVA och på andra platser.

När 2013 slutade med en enorm uppslutning mot rasism, för ett sammanhållet samhälle, väcktes stort hopp bland många. Detta hopp raserades snart, när 2014 istället inleddes med en våg av nazistiska och rasistiska dåd och våldsamma angrepp över hela landet.

Bredast tänkbara majoritet av landets befolkning är starka motståndare till nazism och ultranationalistiskt våld. En stor majoritet är emot rasism i alla dess former. Manifestationerna landet runt mot våld och rasism fortsätter, tack och lov. Det är dags att visa alla dessa goda krafter att politiken kan göra skillnad. Det är dags att visa att vi kan göra upp med det fåtal som hotar vår säkerhet, vår sammanhållning och våra fri- och rättigheter.

Att blunda för Sverigedemokraternas fascistiska ursprung med hänvisning till deras plats i riksdagen är kontraproduktivt. Det är inte en slump att nu nerlagda högerextrema Nationaldemokraterna uppmanar sina följare att istället rösta på SD. Sverigedemokraterna är visserligen demokratiskt valda, men att använda demokratin för odemokratiska syften gör dem knappast till demokrater. De – liksom Svenskarnas parti, Svenska motståndsrörelsen m.fl. – gör skillnad på människor med grund i kön, sexuell läggning, religiös tillhörighet, ursprung och hudens pigmentering. Sverigedemokraternas position ger mod och kraft åt deras mer våldsamma politiska kusiner.

Nazistiska organisationer, liksom all rasism, måste tas på allvar.

Särbehandling på rasistiska grunder måste helt upphöra – inte minst från svenska myndigheters sida. Att bli misstänkliggjord eller angripen bara för att du är den du är kan självklart aldrig godtas. Att även svenska myndigheter bedömer människor olika skapar ytterligare grogrund för extremism.

Vi vet att social oro och politiskt våld ökar där den ekonomiska ojämlikheten är stor. Med politik måste vi skapa ett sammanhållet och inkluderande samhälle, som motverkar klyftor och motsättningar av alla slag. Och om den terrorlagstiftning vi nu har ska få någon god verkan, så bör grupper och individer som Svenska motståndsrörelsen och liknande granskas som terrorister.

Socialdemokrater för tro och solidaritet vill se:

  • ett sammanhållet och inkluderande samhälle som motverkar klyftor av alla slag.
  • att särbehandling på rasistiska grunder omedelbart upphör, särskilt från svenska myndigheter och polis.
  • att nazistiska organisationer och all rasism tas på allvar. Grupper som Svenska motståndsrörelsen och liknande samt individer med samma mål och brottsbild bör granskas som terrorister.

 

Förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet, Kista, 26 april 2014.

by

Aborter handlar om hälsa, inte om samvete

Motståndet mot fri abort har blivit mer organiserat och sofistikerat, både i Sverige och i övriga Europa. I Norge vill högerregeringen med stöd av kristdemokraterna införa en samvetsklausul, som påtagligt kommer att urholka den fria rätten. I Spanien har en annan högerregering lagt ett förslag som drastiskt försämrar kvinnors rätt, vilket lett till kraftiga motdemonstrationer.

I Sverige vill Sverigedemokraterna sänka gränsen för fri abort och KD utmanas av Kristna värdepartiet, som driver totalförbud som sin huvudfråga. Samtidigt har en barnmorska, som fått lämna sin betalda praktik sedan hon vägrat medverka i abortvård, vänt sig till DO för att få stöd för sin syn på samvetsfrihet.

Sverigedemokraterna stödjer som enda parti barnmorskans krav och lämnade nyligen in en motion till riksdagen med kravet att införa samvetsfrihet i svensk sjukvård.

Samvetsfrihet är en viktig rättighetsprincip, för dem som av religiösa, moraliska eller andra skäl inte vill eller kan utföra vissa uppgifter. Den hade till exempel stor betydelse för dem som under det kalla kriget vägrade värnplikt och erbjöds vapenfri tjänst, eller för dem som vill ha dispens från att medverka i djurförsök i vissa naturvetenskapliga utbildningar liksom i en del andra sammanhang.

Vi vet ännu inte om DO kommer att ta upp det aktuella fallet, och om så sker, vad slutsatsen blir när barnmorskans krav på samvetsfrihet prövas i relation till bland annat Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna. Men vi vet, från andra länder i Europa, vad som händer om rätten till samvetsfrihet ställs över kvinnors rätt. Det leder inte till färre aborter, men till ökade hälsorisker för kvinnor och till ökad utsatthet för många.

Utan att negligera principen om samvetsfrihet kan man resonera på följande sätt. I svensk lagstiftning har kvinnan – och enbart kvinnan – rätt att fatta beslut om abort. Av alla möjliga alternativ för lagstiftning som man kan tänka sig, är detta den bästa tänkbara, ur ett etiskt och politiskt perspektiv. En oönskad graviditet är aldrig en enkel fråga, men det finns inget bättre politiskt svar på frågan än det vi under ordentlig bearbetning redan 1975 kommit fram till.
När vi konstaterat att detta är den enskilda kvinnans beslut, kan vi som följd av detta slå fast att abort ur samhällelig syn är en hälsofråga, inget annat. Kvinnan, om hon önskar abort, har rätt till en trygg och säker hälsovård.

Religionsfriheten i Sverige är grundlagsskyddad och väger tungt. Men när religionsfriheten kolliderar med rätten till liv och hälsa måste vi acceptera att det kan innebära vissa inskränkningar. Det gör att vi inte kan acceptera att kvinnor som har att fatta beslut om abort, riskerar att möta vårdpersonal som försöker påverka dem i deras svåra beslut. Samma bemötande ska gälla, oavsett vilken barnmorska man möter.

Vi kan heller inte acceptera att sjukvårdspersonal tillåts vägra delta i aborter på ett sätt som underminerar patientsäkerheten. Eller att abortmotståndare, som i vissa europiska länder, medvetet söker sig till gynekologin för att med hjälp av samvetsfriheten underminera den fria aborträtten. Eller att samvetsfriheten används som en affärsidé; man tillämpar den i offentlig vård, men utför istället aborter privat på fritiden.

Skulle vi förenklat låta samvetsfriheten stå över kvinnors rätt, skulle det drastiskt minska den totala uppfyllelsen av mänskliga rättigheter. Samtidigt kan en total förnekelse av samvetsfrihet som princip ge bakslag om det prövas i Europadomstol och i andra sammanhang.

Det kan därför finnas skäl för arbetsgivare att om möjligt medverka till omplaceringar av enskilda som hänvisar till samvetsfrihet när det växer fram under yrkeskarriären. Det är både rimligt för den enskilde och önskvärt att all personal som arbetar inom vården helhjärtat ställer upp för kvinnans rätt.

Sist och slutligen är det viktigt att göra skillnad på situationer som bygger på egna val och där det föreligger en plikt. På personligt ansvar respektive samhällets. Om samhället förpliktigar dig att utföra något, där ditt val är kringskuret – som var fallet i värnpliktsammanhanget – då har samhället enligt mig också ett självklart ansvar att kunna ge samvetsfrihet och respektera att vissa uppgifter inte kan utföras av alla.

Att utbilda sig inom ett visst yrke och sedan ta en viss anställning innebär däremot rimligen att du har en personlig skyldighet att utföra de arbetsuppgifter som krävs. Du har i den situationen valet att söka en annan tjänst, eller att välja en annan utbildning, om du inte är beredd att utföra de arbetsuppgifter som ingår i just den tjänsten.

Verklig frihet – för alla – kräver nämligen både solidaritet och eget personligt ansvar.

Cecilia Dalman Eek
Vice förbundsordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet

Även publicerad på etc.se 2014-02-11

by

Sverigedemokraterna byter fot om invandring?

Sverigedemokraternas förslag om att ta bort den exklusiva rätten för samer organiserade i samebyar att bedriva renskötsel bekräftar bilden av Sverigedemokraterna, SD, som inte bara snävt invandrarfientliga, utan främst gruppegoistiska, populistiska och rasistiska.

Sveriges urbefolkning var ju faktiskt först på plats och borde ju utifrån en invandrarfientlig logik skyddas från de påfrestningar som invandringen av svenskar inneburit på det samiska kärnområdet.

Men i samband med Jimmie Åkessons besök till Jokkmokks marknad lanserar nu SD tanken att vem som vill ska ha rätt att bedriva renskötsel.

Detta skulle, om det realiseras, innebära dödsstöten för den samiska kulturen i Sverige. Inget annat parti är heller berett att följa SD i tanken.

Renskötseln är central för den samiska kulturen, eftersom den rymmer samernas unika livsmönster som urbefolkningen. Det gäller för alla samer, också för dem som inte har förmånen att vara renskötare. Ur renskötseln stammar också slöjden, viktiga delar av språket, och nära kopplat till renskötseln finns också de för samerna så viktiga näringarna jakt och fiske.

Renskötseln är nomadiserande, genomförs i stor samklang med naturen, och kräver därför en unik tillgång till land och vatten. Det fordrar med nödvändighet att den är reglerad. Som urbefolkning har samerna den rätten, och att ta bort den skulle inte bara vara ett massivt övergrepp på en utsatt minoritet. Det skulle också gå emot MR-konventioner och allvarligt skada Sveriges internationella anseende.

Att SD bortser från situationen för utsatta minoriteter eller struntar i konventioner om mänskliga rättigheter i sin populistiska jakt på röster, är förvisso inget nytt. Det nya är att när de hittat en ny grupp att ge sig på, så glömmer de sin tidigare logik om att den som var här först ska ha största rätten på sin sida. Att de dessutom väljer att gå ut med ett sådant här utspel dagen före samernas nationaldag är symptomatiskt okänsligt.

by

Socialdemokratisk framgång i kyrkovalet förpliktar i arbetet för religionsfrihet

En domare i London har i veckan beslutat att en muslimsk kvinna måste ta av sig sin heltäckande niqab när hon ska vittna inför hans domstol. Om hon nekar kan hon dömas för domstolstrots.

Domaren säger att han inte har anledning att betvivla allvaret i hennes religiösa övertygelse och att det heller inte spelar någon roll att den 22-åriga kvinnan började bära niqab först i maj 2012. Han inser samtidigt att hans utslag sätter nya prejudikat för religionsfriheten i Storbritannien och hoppas därför att en högre juridisk instans eller parlamentet avgör frågan. Kvinnans tro innebär att hon inte vill uppträda obeslöjad inför andra män. När hon framträtt tidigare har hon gått med på att först uppträda utan slöja inför en kvinnlig polis, så att identiteten säkrats. Sedan har hon förhörts med slöja. Nu vill domaren kunna se hennes ansiktsuttryck.

I Leipzig i Tyskland beslöt en domstol i förra veckan att tvinga en 12-årig muslimsk flicka att delta i den obligatoriska simundervisningen. Hon hade bett om att få slippa, eftersom hon, med hänvisning till sin tro, upplevde obehag att bada tillsammans med pojkar med bar överkropp.

I fjol beslöt en domstol i Köln att förbjuda omskärelse av pojkar med hänvisning till att det tillfogar allvarlig kroppsskada. Utslaget fick en lång rad läkare att vägra ingreppet, skapade stor bestörtning hos judar och muslimer och ledde till stor förvirring i de politiska partierna.
multireligionJag arbetade under förra veckan några dagar tillsammans med FN:s Speciella Rapportör för Religionsfrihet, den tyske filosofiprofessorn Heiner Bielefeldt, och fick i kaffepauser möjlighet att diskutera de aktuella domarna och konsekvenserna.
Han kände samma oro över att frågor som bara kan lösas i ödmjukt samförstånd och dialog alltför ofta tvingas till brutala avgöranden i domstol där konsekvenserna, oavsett utgång, tenderar att bli fyrkantiga.

Att de europeiska domstolsutslagen så tydligt går på tvärs med och inskränker religionsfriheten, tvingades vi båda konstatera, är ett uttryck för tidsandan. Även om en majoritet av européerna är toleranta, är kunskapen om religionsfrihetens principer och behoven hos minoritetsreligioner ofta otillräcklig. Det gör det svårt att stå emot den oheliga allians som bildas mellan militanta sekularister på vänsterkanten, alltmer individfixerade liberaler och högerns islamofober. I denna allians kan de flesta hitta något att knyta an till, vilket gör det möjligt att forma även oväntade och massiva majoriteter av intolerans.

I Sverige har vi än så länge varit förskonade från allvarliga bakslag för religionsfriheten i domstolar. Det beror delvis på att vi inte har samma konstitutionella tradition som en del andra europiska länder. De viktiga utslag som kommit, t ex det s k handskakningsmålet för något år sedan i arbetsdomstolen, landade också tydligt på Europarådskonventionen för Mänskliga Rättigheter och stärkte därmed religionsfriheten.

Däremot gör vi ett misstag om vi tror att det svenska politiska klimatet väsentligt skiljer sig från andra europeiska länder. Sverigedemokraterna gjorde i helgen stora framryckningar i kyrkovalet, i huvudsak på en islamofobisk agenda.

Visserligen gjorde också vi socialdemokrater ett bra kyrkoval, inte minst genom att skapa kontrast mot Sverigedemokraterna och lyfta fram vikten av religionsdialog. Detta är en tydlig, medveten och förankrad hållning hos Kyrkomötesgruppen, vilket också bidrar till att förbättra den bild av socialdemokratin som skapades hos många muslimer under turbulensen i våras.

Även i Svenska kyrkans beslutande församlingar kommer alltså religionsfrihetens principer att debatteras. Den diskussionen påverkar också biskopar och präster. I Ekots lördagsintervju fick ärkebiskop Anders Wejryd frågan om det på religiösa grunder ska vara möjligt att få avstå från obligatorisk dansundervisning i svenska skolor.

Han började med att säga att han inte såg någon kristen grund för att få avstå, men slog sedan till med att han inte såg någon grund alls. Denna religionsfrihetskritiska hållning från ärkebiskopen är självklart ingen anpassning till Sverigedemokraterna. Däremot är det en anpassning till de ”goda människornas tystnad”. Det kostar på att ta strid för religiösa minoriteters rätt och en ledare för en bred folkkyrka måste välja sin strider.

Religionsfrihetens principer – om varje människas rätt att kunna leva ut sin tro, men också varje människas rätt att stå fri från religiös påverkan – är fundamental för att vårt framtida mångkulturella samhälle ska fungera och byggandet av en fungerande sekulär stat. Det kräver kunskap och stor varsamhet med dessa frågor i många sammanhang – domstolar, arbetsplatser, politiska församlingar och civilsamhälle.

Det finns självklart sammanhang där religionsfriheten måste stå tillbaka, t ex inför hot mot hälsa och säkerhet. Men i de flesta situationer går kollisionerna mellan minoriteters särarter och samhällets norm att lösa, utan att den enskilde ska behöva utsättas för allvarliga kränkningar. Det finns kvinnliga domare som kan hantera den typen av problem som uppstod i London. Det borde gå att ordna simundervisning enbart för flickor även i Tyskland. I den mån dansundervisning ska anses obligatorisk i svenska skolan, borde det vara möjligt att hitta en form som gör den tillgänglig för alla.

Det mandat som socialdemokraterna har erövrat i kyrkovalet knyter i denna fråga an till en lång och stark ekumenisk tradition i Svenska kyrkan. Svenska kyrkan har de senaste 100 åren gjort en imponerande resa från exkluderande religiös intolerans till inkluderande ekumenisk samverkan. Det är viktigt att vi socialdemokrater, också i Svenska kyrkan, står upp för religionsfriheten på ett sätt som gör att också biskopar och präster känner trygghet att ställa sig på rätt sida i denna kulturkamp.

 

läs mer om kyrkovalet här:

svenska kyrkan

DN

Bli medlem - klicka här!