utrikespolitik – Socialdemokrater för tro och solidaritet

7 december, 2017 by trosolidaritet

Risk för ny våldsvåg efter Trumps beslut om Jerusalem

*Jerusalem erkänns nu som Israels huvudstad och USA förlägger sin ambassad till den omtvistade heliga staden.*

Det är djupt olyckligt att president Donald Trump nu deklarerar att USA avser att flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. En sådan flytt försvårar avsevärt åstadkommandet av den tvåstatslösning som såväl världssamfundet som parterna själva är överens om.

Agerandet gynnar extremistiska krafter på båda sidor i konflikten, spär på motsättningarna mellan parterna och medför en ökad risk för en ny våldsvåg i regionen.

Jerusalem har i årtusenden varit en stad där människor med olika religion, olika kulturer och olika språk levt sida vid sida. Vägen framåt för Israel, Palestina och Europa är att vi finner sätt för människor med olika bakgrund att ha en gemensam framtid i samma region.

Nu går USA emot denna ambition och motverkar mångfalden genom att ge ensidigt stöd till Israel i kampen om Jerusalem. Sverige och EU måste protestera och kraftfullt markera att Jerusalem ska kunna vara huvudstad för både Israel och för Palestina, i linje med folkrätten och med vägen för en rättvis och varaktig fred.

4 september, 2017 by trosolidaritet

Aurora 17 är en övning i misslyckande

Nu rustar världen igen, och alla talar om att stärka försvarsförmågan. Diskussionen präglas av en förnumstig och vettlös retorik, som går ut på att det är realistiskt att visa militära muskler mot Ryssland, men naivt att tro att det går att bygga fred via diplomati och demokratiska processer. Krigets fasor borde istället avskräcka och stämma till eftertanke. Varje krig är ett politiskt misslyckande.

Sverige är kluvet i frågor om krig och fred. Vi exporterar sedan decennier vapensystem till några av världens värsta diktaturer, samtidigt som fred och demokrati är tydliga mål för utrikespolitiken. Sverige värnar sin alliansfrihet, men landets militär övar med Nato. Den inhemska opinionen är djupt kluven i frågan om Natomedlemskap.

Tillsammans med cirka 40 andra svenska myndigheter och med flera andra länder genomför försvarsmakten i september övningen Aurora 17, som involverar samtliga stridskrafter i landet och är den största försvarsövningen i Sverige sedan 1993. Deltagande länder är utöver Sverige även USA, Finland, Frankrike, Litauen, Norge, Danmark och Estland.

Aurora 17 blir den första gången som USA deltar med marktrupp i en försvarsövning i Sverige. Svenskt samarbete med Nato riskerar därmed att normaliseras och Sverige blir oundvikligen deltagare i den militära upptrappningen mellan Nato och Ryssland. I enlighet med krigets inneboende logik börjar både Ryssland och Nato att rusta och träna för strid på svenskt territorium. Upprustningen rättfärdigar sig själv och konfliktdimensionen fördjupas av de starka ekonomiska intressen som riktar blickarna mot Arktis olja och mineraler. Sveriges inslagna linje i förhållande till Nato får inte utformas på ett sätt som spär på risken att svenskt territorium blir en konfliktzon för utländska intressen.

Men Nato hjälper Sverige endast i den utsträckning som Sverige håller med om militäralliansens verklighetsbeskrivning. Det framgår när Trumpadministrationens försvarsminister James Mattis villkorar Natos engagemang i Sverige, och kräver att den svenska regeringen avstår från att skriva under den 122 länder starka FN-konventionen för att förbjuda kärnvapen. Bland de som undertecknat märks flera av Sveriges goda vänner, såsom Österrike, Irland och Schweiz. Denna sorts påtryckningsförsök mot Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska linje är exempel på USA:s och även Natos arbetssätt, och tydliggör att dessa aktörer inte har just Sveriges bästa för ögonen.

I en tid när Ryssland bedriver en aggressiv och expansiv utrikespolitik bör Sverige inte medverka i en militär upptrappning, utan istället öka våra diplomatiska ansträngningar, öka det kulturella utbytet, öka handel samt öka stödet till journalister, rörelser som arbetar för mänskliga rättigheter och demokrati i och runt Östersjön samt i Ryssland och i andra ickedemokratiska länder.

Sveriges alliansfrihet ger oss möjligheter att ta en aktiv roll för nedrustning i en tid av ökad militär polarisering. Antalet alliansfria aktörer minskar, och därmed blir vi färre som kan upprätta det förtroende som en medlande roll kräver före, under och efter väpnade konflikter.

Därför vill förbundsstyrelsen att:

– Samövningar med Nato inte får utformas på ett sätt som innebär att gränsen mellan medlemskap och ickemedlemskap i Nato suddas ut.

– Alliansfriheten måste stärkas. Den utgör en grundbult för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska handlingsfrihet och är därigenom ett viktigt redskap för vår säkerhet och fred.

– Diplomatiska och civila insatser måste uppvärderas och inkluderas i säkerhetspolitiken.

– Biståndet ökas till organisationer som arbetar för demokrati, transparens och nedrustning i vårt närområde.

– Regeringen måste göra en tydlig markering mot USA:s försvarsministers hotelser, med anledning av Sveriges intention att skriva under FN-konventionen för förbud av kärnvapen. Sverige gör sina säkerhets- och utrikespolitiska bedömningar som ett alliansfritt land med egna avvägningar och vägval.

10 januari, 2017 by trosolidaritet

Försvaret ska bygga fred, inte exportera otrygghet

Konferensen Folk och försvar avslutas precis i Sälen. På borgerligt håll råder det kappbjudning om vem som vill höja försvarsanlagen mest. Liberalerna leder, med ett förslag på att skjuta till hela 28 miljarder. Men mer är inte alltid bättre. De senaste månaderna har visat att världens starkaste krigsmakt USA kan falla offer för angrepp utifrån, utan att militären lyft ett finger. Försvarsbegreppet måste breddas, för att inte bli en koloss på lerfötter.

Försvarets funktion som fredsbevarare får inte reduceras till att upprätthålla en vinglig militär terrorbalans. Erfarenheten säger att fred bygger på tillit och rättvisa, både mellan och inom länder. Det är därför hög tid att vi börjar tänka in hela samhället när vi diskuterar försvarsfrågor.

Stefan Löfven har nyligen presenterat en lista på hot mot den svenska säkerheten, och militära hot är numera bara en punkt av åtta på listan. Där finns även bland annat våldsbejakande extremism, organiserad brottslighet, hälsohot, cyberattacker och hot mot infrastruktur och energiförsörjning.

Dessa frågor löser vi inte med vapenmakt, och definitivt inte genom att exportera vapen till diktaturer. Ett redan riskabelt och svåröverskådligt Natomedlemskap ter sig än mer farligt när det innebär att Sverige i praktiken sätter stora delar av sin säkerhetspolitik i knät på Donald Trump. Ett mindre fredligt och mer vanskligt sätt att skapa säkerhet är idag svårt att tänka sig.

En uppdaterad vision om ett rustat Sverige utgår från insikten att säkerhetshot idag oftast är asymmetriska, svårlokaliserade och oförutsägbara. Priset för att hålla fast vid en gammal modell för säkerhetspolitik blir kraftigt utbyggd övervakning av medborgarna, digra militära utgifter och i stora grupper en stadigt eroderande tillit till samhället. Denna modell skapar nya problem i takt med att den löser de gamla.

Vi tror att ett rustat Sverige inkluderar och bejakar minoriteter istället för att misstänkliggöra dem. Ett rustat Sverige har också en trygg och utbildad befolkning, som inte luras av propaganda och populism. Ett rustat Sverige bygger bort kriminalitet och parallellsamhällen genom att motverka segregationen och fördela resurser rättvist, så att alla kan få en god start i livet och delta i samhället på lika villkor.

Sverige blir tryggt när omvärlden är trygg. Vår vapenexport bidrar tvärtom till ökad otrygghet, och är därför kontraproduktiv för en uppdaterad svensk säkerhetspolitik.

Istället för vapen bör Sverige exportera fred. Ett nytt sätt att försvara Sverige på inkluderar att utbilda diplomater i hållbart samhällsbygge och hållbara internationella relationer, bedriva en aktiv och demokratiskt pådrivande biståndspolitik och att ständigt sträva efter att vara en respekterad röst för fred och mänskliga rättigheter i världen.

19 december, 2016 by trosolidaritet

Lisa Pelling: I migrationens tid. Ur antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i våras ut en antologi, Framtidsarvet. Trettio år efter Olof Palmes död. I den låter vi olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid. Här på bloggen bjuder vi på några textutdrag ur boken.

JULKLAPPSTIPS! Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom att maila din beställning till info@trosolidaritet.se, eller här socialdemokraterna.se/framtidsarvet.

LISA PELLING (f 1973) är fil. dr. i statsvetenskap specialiserad på migrationsfrågor och utredningschef på tankesmedjan Arena Idé. Hon har tidigare varit politiskt sakkunnig på Utrikesdepartementet och programchef på tankesmedjan Global Utmaning. Här skriver Lisa om ”I migrationens tid”:

När detta skrivs, tidig höst 2015, upplever världen de mest omfattande flyktingrörelserna på sjuttio år. Inte under någon tidpunkt sedan andra världskriget har så här många människor varit på flykt. Enligt FN:s flyktingkommissarie befann sig sextio miljoner människor på flykt förra året. Två tredjedelar av dem hade fördrivits från sina hem i sitt eget land, och tjugo miljoner är internationella flyktingar under UNHCR:s mandat. Av dem befinner sig de allra flesta – två tredjedelar – i låg- och medelinkomstländer. År 2014 var det endast en bråkdel som var asylsökande: knappt två miljoner (UNHCR 2015). Syrien är ett tydligt exempel: åtta miljoner syrier befann sig på flykt inom landet, fyra miljoner människor hade flytt från Syrien. De allra flesta av dem till grannländerna, över en miljon bara till Libanon, drygt två miljoner till Turkiet. Detta ska sättas i relation till de 120 000 syrier som sökte asyl i EU under 2014.

Totalt ansökte 625 000 människor om asyl i något av EU:s 28 medlemsländer under 2014. Det är färre än de 672 000 som sökte asyl i EU 1992, då EU hade femton medlemsländer.

EU har idag 507 miljoner invånare. Om vi var en ö med tusen personer, skulle vi då kunna ta emot en flykting som kom i en gummibåt? Det var den magnituden det handlade om 2014. Under 2015 kommer antalet asylsökande som tar sig till EU att bli högre, förmodligen mer än dubbelt så högt. Men antalet kommer ändå att vara litet i relation till att EU har en befolkning på en halv miljard.

Detta är den så kallade flyktingkrisens magnitud: den är alltså inte särskilt stor. Antalet flyktingar är inte stort i jämförelse med EU:s befolkning, och kostnaderna för att ta emot dem är små i relation till storleken på våra ekonomier och resurser. Enligt beräkningar från den tyska regeringen skulle det kosta 12,5 miljarder euro att ta emot en miljon flyktingar i Tyskland.1 Samtidigt är kostnaderna för skatteflykt inom EU svindlande 1 000 miljarder euro om året.

Det som är avgörande är en helt annan magnitud: storleken på vår medmänsklighet och vår beslutsamhet att omsätta den i praktiken. Det största antalet flyktingar sedan andra världskriget – och ändå är flyktingarnas antal litet jämfört med det totala antalet migranter. FN:s statistikenhet skrev nyligen upp sin beräkning av antalet internationella migranter i världen: det finns numera 250 miljoner internationella migranter. Om migranterna skulle utgöra en stat skulle det vara världens femte största land. Större än Brasilien. Till det kommer ungefär 730 miljoner interna migranter, det vill säga människor som migrerat inom sitt eget land. Totalt knappt en miljard migranter, eller nästan var sjunde invånare på jorden.

Migration är alltså mycket mer än flyktingar. De flesta av världens migranter har migrerat av andra skäl: för att arbeta, för att studera, för att bilda familj. De olika kategorierna täcks av olika internationella och nationella konventioner, normer och regelverk. Tidigare användes begreppet mixed migration för att beskriva hur olika typer av migranter ofta tar samma rutter och korsar gränser tillsammans, bokstavligt talat i samma båt. Idag är en utmaning att migranter allt oftare har mixed motivations. Syrier som tar sig till Europa är på flykt undan kriget i Syrien, men har kanske lämnat flyktinglägren i Turkiet eller Libanon för att kunna jobba, kanske läsa klart på universitetet och skapa drägliga livsvillkor för sig själva och sina familjer.

Europeiska arbetsgivare – både privata och offentliga –kommer att efterfråga arbetskraft från länder utanför EU. Här finns ett val att göra. Antingen öppnar vi lagliga vägar in i EU, och ger arbetskraftsmigranter möjlighet att resa tryggt och lagligt. Lagliga arbetskraftsmigranter har på plats förutsättningar att förhandla till sig vettiga villkor och rimliga löner, att integrera sig i den reguljära ekonomin. På samma sätt måste de ha möjlighet att så småningom bli medborgare.

Om de migranter som efterfrågas istället tvingas ta sig över höga murar, och på plats i EU erbjuds tillfälliga uppehållstillstånd eller inga tillstånd alls, kommer migranterna inte nödvändigtvis att vara färre, men mycket mer sårbara för exploatering.

Särskilt brännande blir frågor om arbetskraftsmigration längs med gränsen mellan EU och Afrika. FN räknar med att Afrikas befolkning kommer att fördubblas till drygt två miljarder invånare före 2050, samtidigt som EU:s befolkning kommer att stagnera kring ca 500 miljoner invånare. Det här kommer att ge upphov till migration inom Afrika, inte minst till tillväxtområden i Sydafrika och Nigeria, men också till Europa. Våra båda kontinenter måste formulera en politik för att hantera de migrationsströmmar som kommer att gå från den unga afrikanska kontinenten till det allt mer åldrande Europa. Ska vi möta den med murar och taggtråd, eller med lagliga vägar?

I takt med att antalet migranter har ökat, har frågor som rör migration och migranter ökat i betydelse. Denna text är ett försök att beskriva hur en socialdemokratisk utrikespolitik för migrationens tidsålder kan se ut. Jag argumenterar här för att en sådan politik ska sträva efter att bejaka mänsklig rörlighet, stärka migrationens bidrag till utveckling och fattigdomsbekämpning, och ha ett särskilt fokus på att skydda migranters rättigheter.

Utgångspunkten för en sådan politik bör inte enbart vara migrationens magnitud: att allt fler människor är i rörelse, utan framförallt de enorma möjligheter till utveckling och ökat välstånd som migrationen har potential att skapa.

Sverige är ett av de EU-länder som har tagit och tar störst ansvar för dem som flyr till EU. Var fjärde flykting från Syrien som sökt sig till EU sökte asyl i Sverige under 2014. Vi är en viktig aktör för att stärka banden mellan migration och utveckling. Sverige var i form av Jan O Karlsson medordförande i den Globala kommissionen för migration (GCIM) som lämnade en på många sätt banbrytande rapport till FN:s generalsekreterare 2005, och vi var fram till 2014 ordförande för det Globala forumet för migration och utveckling (GFMD).

Sverige har ett av höginkomstländernas mest öppna system för arbetskraftsinvandring, samtidigt som den svenska regeringen är drivande för att bekämpa utnyttjande av arbetskraftsmigranter, såväl genom att arbeta för att stärka arbetskraftsinvandrares rättigheter i Sverige som genom att verka för att etablera etiska riktlinjer för rekrytering av migrantarbetare på global nivå. Ett av fyra explicita mål för den svenska migrationspolitiken är att den ska ta tillvara och främja migrationens positiva utvecklingseffekter.

Vi är också en av världens största biståndsgivare.

Inte minst väcker regeringens feministiska utrikespolitik respekt och hopp världen över. En feministisk utrikespolitik riktar strålkastarna mot dagens ojämlika fördelning av makt och resurser, och ställer mänskliga rättigheter i centrum. Det nya anslaget i svensk utrikespolitik öppnar för att bättre ta vara på de resurser och den vilja som nns i civilsamhällets organi- sationer. Dessa kan vara avgörande för att – med migrantens rättigheter i centrum – formulera och genomdriva en politik som tillvaratar migrationens potential att bidra till utveckling.

Vad innebär det att Sverige för EU:s kanske mest ansvarsfulla flyktingpolitik, är ett av världens mest generösa biståndsgivare och har en feministisk utrikespolitik? Vad borde Sverige göra som moralisk supermakt, vad kan vi använda vårt inflytande och vårt förtroende till? Den här texten är ett försök att skissa några svar. Här följer några konkreta förslag för en utrikespolitik för migrationens tid.

Skapa ett WTO för migrationen. En feministisk utrikespolitik sätter strålkastarljuset på maktstrukturer. Det strålkastarljuset måste vi använda för att belysa de maktstrukturer som formar dagens migration. Inte minst gäller det människor som migrerar för att arbeta, som har ett svagare skydd än asylsökande och flyktingar.

Sveriges system med arbetskraftsinvandring är unikt enhetligt: samma regler gäller för människor från alla länder utanför EU, och för alla yrken och branscher. Många andra länder har särskilda bilaterala avtal om arbetskraftsinvandring, ofta i form av årliga kvoter. Fler länder skulle kunna ha er sådana avtal, vilket skulle möjliggöra för ett större antal arbetskraftsmigranter att arbeta lagligt i ett annat land. Mycket kan också göras för att stärka migrantarbetares rättigheter inom ramen för sådana avtal.

För att fler och bättre avtal ska kunna komma till stånd skulle det behövas någon form av förhandlingsmekanism. En organisation som underlättar förhandlingar om bilaterala avtal, en organisation som samlar bra exempel och som kan sprida smarta lösningar. Ett WTO för migrationen.

När det första Allmänna tull- och handelsavtalet (på engelska förkortat GATT) undertecknades 1947 lär det ha avskaffat 45 000 olika tullar. Det är dags för det första Allmänna avtalet om friare migration.

Arbetet med att skapa en förhandlingsmekanism för lagliga vägar för arbetskraftsmigranter måste åtföljas av ett starkare skydd för migrantarbetare. Det nns en FN-konvention om migrantarbetares rättigheter. Den har trätt i kraft, men efter det att den undertecknats främst av sändarländer. Sverige liksom många andra höginkomstländer som tar emot många arbetskraftsmigranter har inte undertecknat den. Om det inte är möjligt att underteckna konventionen borde Sverige ta initiativ till att revidera den: det borde gå att ta fram en konvention som såväl sändar- som mottagarländer kan enas kring.

Slut rörlighetsavtal mellan Sverige och våra mänskliga grannländer. Facebooks statistik över var vi som bor i Sverige har våra vänner på Facebook ger en intressant karta över Sveriges mänskliga grannländer. På första plats kommer de andra nordiska länderna: människor som bor i Sverige har vänner på Facebook som bor i Norge, Danmark och Finland. Dessa länder är våra geografiska grannländer. På fjärde plats kommer Irak. Mycket längre bort rent geografiskt, men mänskligt sett ett nära grannland.

Idag har Sverige över 130 000 invånare som är födda i Irak. Människor födda i Irak är den näst största gruppen utrikes födda efter människor födda i Finland. Inflyttningen från Irak har skapat transnationella band mellan Sverige och Irak som kommer att finnas kvar under decennier framöver.

Det finns de som kallar bostadsområdet Ronna i Södertälje för Lilla Bagdad, eftersom där bor så många människor som flyttat till Sverige från Irak. I framtiden kommer det säkert att finnas ett ”Lilla Stockholm” i Bagdad, där irak-svenskar och svensk-irakier som flyttat tillbaka – tillfälligt eller mer permanent – bor. Många av dem kommer att vilja möblera sina hem med möbler från IKEA, och de kommer att importera inlagd sill och Kalles kaviar. De kommer att vara en ovärderlig resurs för svenska företag som vill etablera sig i Irak, och de kommer att vara en tillgång för svensk utrikespolitik.

Den som vill få en bild av framtiden kan rikta blicken mot Kurdistanregionen i norra Irak. Vid ett tillfälle hade sex ministrar i den kurdiska regeringen svenska pass. I de kurdiska bergen nns ”Swedish Village” och era andra semesterorter som erbjuder besökare möjlighet att övernatta i direktimporterade friggebodar eller testa att åka en skidlift som stått i de svenska fjällen.

Inom Norden finns redan ett omfattande rörlighetssamarbete. Nordiska rådet arbetar till exempel för att underlätta för nordiska studenter att plugga i ett land med studiemedel från ett annat, och för att pensionspoäng som tjänats in i Norge ska kunna betalas ut i Sverige. Sverige skulle behöva bygga upp liknande samarbeten med några av våra mänskliga grannländer. Bilaterala rörlighetsavtal skulle kunna underlätta överföring av remitteringar. Förra året skickade migranter enligt Världsbanken 436 miljarder dollar i remitteringar till utvecklingsländerna, vilket var tre gånger så mycket som det samlade o ciella biståndet (ODA uppgick till 135 miljarder USD 2014 enligt OECD-DAC). Migranterna är alltså världens största biståndsgivare. Flera länder som tar emot mycket remitteringar som andel av BNP, som Somalia och Eritrea, är länder som Sverige har starka transnationella band med. Om det blir billigare att skicka pengar från Sverige till dessa länder kan Sveriges bidrag till utveckling och fattigdomsminskning förstärkas.

Bilaterala rörlighetsavtal behövs för att göra det enklare för människor med rötter i både Sverige och till exempel Irak att resa mellan sina båda hemländer. Ett bilateralt rörlighetssamarbete skulle också kunna uppmuntra och underlätta studentutbyten, vänortssamarbeten och gemensamma forsk- ningsprojekt. I alltför många fall (och Irak är tyvärr ett tydligt exempel) har migrationsfrågorna en repressiv slagsida: kontak- terna mellan Sverige och hundratusentals svenskars hemländer handlar om sådant som återtagande av avvisade asylsökande.

Höj ambitionerna för den svenska politiken för migration och utveckling. Frågor som rör migration måste vara en del av såväl utvecklings- som utrikespolitiken. Fram till 2030 kommer världssamfundet att fokusera på genomförandet av de nya sociala hållbarhetsmålen (Sustainable Development Goals, SDG) som antogs av FN under hösten 2015.

2030-agendan för hållbar utveckling innehåller en slags portalparagraf om migration som är uppfordrande: We recognize the positive contribution of migrants for inclusive growth and sustainable development. We also recognize that international migration is a multi-dimensional reality of major relevance for the development of countries of origin, transit and destination, which requires coherent and comprehensive responses. We will cooperate internationally to ensure safe, orderly and regular migration involving full respect for human rights and the humane treatment of migrants regardless of migration status, of refugees and of displaced persons. Such cooperation should also strengthen the resilience of communities hosting refugees, particularly in developing countries. We un- derline the right of migrants to return to their country of citizenship, and recall that States must ensure that their returning nationals are duly received.2

Flera av delmålen berör migration direkt. Det handlar om mål som rör ekonomisk tillväxt, sysselsättning och decent work (SDG 8), ojämlikhet (SDG 10) och genomförande (SDG 17).

I mål 8.8 förbinder sig världen till exempel att ”verka för att skydda arbetares rättigheter och verka för trygga och säkra arbetsmiljöer för alla arbetare, inklusive migrantarbetare, och särskilt kvinnliga migrantarbetare och de som har osäkra (pre- carious) anställningar.”

Mål 10.7 är tydligt med att världens länder ska bidra till ”reglerad, säker, laglig och ansvarsfull migration och mänsklig rörlighet, inklusive genom att genomföra en planerad och välorganiserad migrationspolitik”.

Enligt 10.c ska målet vara att sänka transaktionskostnaderna för remitteringar till tre procent före 2030, och avskaffa transaktionskorridorer där kostnaderna för överföring av remitteringar är högre än fem procent.

Det är i det här sammanhanget viktigt att påminna om att det mest effektiva sättet att öka utvecklingseffekten av remitteringar så klart är att ge fler människor möjlighet att skicka hem pengar, och göra det möjligt för dem att skicka större summor. Detta skulle kräva att antalet migranter i höginkomstländerna ökar, och att migranterna får bättre villkor. Detta är mycket svårare att åstadkomma än att sänka trans- aktionskostnaderna för remitteringar. Arbetet med att sänka transaktionskostnaderna har varit relativt framgångsrikt under senare år. Kostnaderna för att skicka remitteringar från Sverige verkar också ha sjunkit, även om de fortfarande är högre än i många andra EU-länder.

Bistånd kan användas som en hävstång för remitteringars utvecklingseffekt på plats, till exempel genom att biståndet finansierar sjukförsäkringar som migranterna kan betala, istället för att de ska behöva skicka pengar till dyra sjukhusräkningar. Här kan svenskt bistånd göra mycket mer.

Rusta alla länder för ökande migration. Det behövs strategier för att förbereda länder på att snabbt kunna ta emot yktingar, och för att ge arbetskraftsinvandrare lagliga vägar. Kort sagt: Alla länder måste rusta sig för ökande migration. Det här är en fråga som måste finnas på FN-organens och de stora multilaterala organisationernas dagordning, liksom i Sveriges bilaterala utrikespolitiska kontakter.

Alla länder måste bygga upp rättssäkra system för att pröva människors rätt till asyl, och alla länder måste bidra till det som UNHCR kallar varaktiga lösningar för flyktingar. Det finns tre typer av varaktiga lösningar: återvändande, vidarebosättning eller integration.

Det första alternativet är det som de flesta människor på flykt önskar sig: att få återvända hem. I allt för många fall är det inte möjligt. Det krig som drivit iväg yktingarna kan ha lämnat efter sig så pass omfattande förödelse att det är omöjligt för människor att försörja sig på den plats där de levde innan de tvingades fly. Om de inte heller kan leva i det land dit de flytt, försöker UNHCR förmå andra länder att ta emot flyktingar för vidarebosättning. Vidarebosättning en av få lagliga vägar för flyktingar att ta sig till EU, men den här vägen är väldigt smal. Under 2014 tog EU emot totalt 6 380 flyktingar för vidarebosättning (ofta kallade kvotflyktingar). Samma år tog EU emot nästan tio gånger så många asylsökande. Sverige tog emot nästan en tredjedel av kvotflyktingarna: 1 900 personer under 2014.

Många fler länder måste skapa lagliga vägar för flyktingar att integrera sig i det land dit de flytt. Det handlar om möjligheten att kunna äga och bruka en bit jord, att få äga en bostad, att kunna läsa på universitet och utöva ett yrke, att så småningom kunna få medborgarskap. Ofta hindras flyktingar från detta för att det mottagande samhället är rädda för att flyktingarna ska påverka den etniska eller religiösa balansen i landet. Libanons ovilja att integrera de palestinska flyktingarna (som sedan 1948 fortfarande i huvudsak lever i flyktingläger) är ett exempel. Att rusta länder för ökande migration handlar alltså om att bygga samhällen som inte bygger på etnicitet, ursprung eller religion, utan som är öppna för att inflyttade människor ska kunna göra landet till sitt nya hemland.

Det här synsättet på länder som platser där människor av olika ursprung, språk och religion kan leva tillsammans i ständigt nya blandningar kräver enligt min mening att devisen ”Alla folks frihet – hela världens fred” ges en ny betydelse. Slagordet andas uppfattningen att varje folk har rätt att ha ett land, och i förlängningen att varje land ska bestå av (endast) ett folk. Frigörelse och frihet ska inte förutsätta att människor tillhör slutna identiteter, utan måste vara något som varje människa tillerkänns inte i kraft av sin grupptillhörighet, utan i kraft av att vara människa.

Rädda liv. Res en tredje pelare i svensk migrationspolitik. Den svenska migrationspolitiken har under efterkrigstiden byggt på två pelare: reglerad invandring och respekt för asylrätten.

Det har funnits och finns konsensus kring uppfattningen att invandringen till Sverige ska vara reglerad. Invandringen ska inte vara helt fri, men vi ska inte heller ha helt stängda gränser. Regleringen har sett olika ut över tid och olika typer av invandring har reglerats olika. I princip helt fri invandring från de nordiska länderna, arbetskraftsinvandring från andra europeiska länder som till en början byggde på avtal mellan företag och stater och så småningom omvandlades till olika möjligheter att söka om arbetstillstånd före eller – under en kort tid på slutet av sextiotalet – inifrån Sverige.

Respekten för asylrätten är den andra pelaren. Idag är det dags att lägga till en tredje pelare: rädda liv. Idag kan asylsökande inte ta sig fram till en plats där de kan lämna in sin ansökan om asyl. Principen att visum inte ges till asylsökande genomdrivs med hjälp av transportörsansvaret, och skyddssökande stoppas redan vid flygbolagens incheckningsdiskar eller vid färjeterminalens biljettlucka.

Arbetskraftsmigranter har sällan tillgång till lagliga vägar. Vi kommer inte att hinna skapa och bredda de lagliga vägarna till Europa i den takt som vi skulle behöva. Men vi måste inte acceptera att människor mister livet vid Europas gränser.

Sverige bör verka för att stärka sjöräddningen, och förtydliga civila båtars ansvar att hjälpa människor i sjönöd.

Ett konkret sätt att förebygga dödsfall vid EU:s gränser är att dokumentera dödsfall. Dokumentation är ett nödvändigt underlag för att kunna fatta beslut om åtgärder för att i största möjliga mån skona liv.

Idag är det enskilda organisationer som enligt IOM (International Organization for Migration) har den mest tillförlitliga statistiken över dödsfall vid EU:s gränser. Sverige bör driva att myndigheter och andra som bevakar EU:s gränser i unionens eller en medlemsstats namn ska ha en ovillkorlig plikt att do- kumentera dödsfall: var, när, och hur det inträ ade. Statistiken bör publiceras regelbundet, och ligga till grund för åtgärder som är inriktade på att minimera antalet dödsfall vid EU:s gränser.

FOTNOTER:

1 ”Kosten für Flüchtlinge auf zehn Milliarden Euro geschätzt”, Der Spiegel, 5 september 2015.

2 Förenta Nationerna, ”Transforming our World: e 2030 Agenda for Sustainable Development”, 12 augusti 2015. Tillgänglig via www.un.org.

7 december, 2016 by trosolidaritet

Sara Karlsson: Hållbarhet är målet. Ur antologin Framtidsarvet

SARA KARLSSON (f 1985) är sedan 2010 ledamot av Sveriges riksdag. Är utbildad socionom. I riksdagen är hon ordinarie ledamot i Miljö- och jordbruksutskottet, Skatteutskottet samt i Riksdagens överklagandenämnd. Hon sitter även i Nordiska rådets svenska delegation. I Framtidsarvet skriver hon om hur Hållbarhet är målet:

Klimatkrisen och andra stora miljöproblem är brännande frågor. Oavsett på vilken nivå en verkar behöver en förhålla sig till och agera utifrån påverkan på utsläpp av växthusgaser, kemikaliespridning och utarmning av biologisk mångfald. Det gäller i högsta grad också utrikespolitiken. Det är dock svårt att skriva om hur utrikespolitiken bör behandla miljöfrågorna utan att ta avstamp i en större helhet.

Så länge jag kan minnas har ett dominerande tema i många olika politiska frågor varit globaliseringen. Den har flitigt använts som förklaring till eller argument för olika förändringar, som en diffus men obönhörlig variabel i all samhällsförändring. Men många av de frågor som ställts dessa decennier är fortfarande obesvarade, och det som präglar socialdemokratins hållning till globaliseringen kan nog bäst beskrivas som ambivalens och räddhågsenhet. Detta är dock inte bara utmärkande för socialdemokratin utan snarare något som alla traditionella partier mer eller mindre brottas med.

Sensommaren 2015, när detta skrivs, är den internationella flyktingkris som uppkommit i spåren av kriget i Syrien och era andra konflikter och oroshärdar den dominerande frågan i den offentliga debatten. Överhuvudtaget har migration varit ett underliggande tema i samhällsdebatten under flera år och polariseringen är påtaglig. Men den konflikt som dras upp mellan SD och ”alla andra” om huruvida vi ska ge skydd åt människor på flykt är förenklad. Konflikten går egentligen djupare än så, just om hur vi förhåller oss till nationen och världen. Vi står liksom och väger mellan då- och framtid, mellan nationalstatens föreställda bekymmerslöshet och globaliseringens skrämmande ovisshet. En konfliktdimension som varit tämligen frånvarande i svensk politik under lång tid. Och en konflikt – mellan kosmopoliter och nationalister – som skär mer på tvärsen i det politiska landskapet än det riktigt är bekvämt att erkänna.

Kosmopolitism, alltså hållningen att världen ska betraktas som ett samfund med likaberättigade medborgare, är på intet sätt någon ny idé. Den har rötterna betydligt längre tillbaka än nationalismen som uppkom med bildandet av nationalstaterna under 1700- och 1800-talets Europa. Den har däremot varit ordentligt tillbakatryckt under lång tid. De förändringar som världen genomgått de senaste decennierna, framför allt den ekonomiska integrationen, för dock kosmopolitismen tillbaka upp på bordet. Nationalstaten blir som konstruktion allt mer apart. Och, som en naturlig följd av reella förändringar, skönjer vi också stora värderingsförskjutningar och nya, eller nygamla, sätt att se på världen.

Den tidiga arbetarrörelsen var till sin natur präglad av kosmopolitiska, eller internationalistiska, ideal – ”arbetare i alla länder, förenen eder”. Nationen som projekt står i bjärt kontrast till den gemensamma klasskampen. Det var en fråga som också splittrade den tidiga svenska socialdemokratin. Men nationalstaten var då den arena som fanns att verka på, för den som via parlamentariskt arbete och politiska reformer ville förändra samhället. Det gjorde också många socialdemokratiska partier med framgång.

Men idag, drygt hundra år senare, är förutsättningarna för gemensam kamp – eller politik om man så vill – förändrade. Nationalstaten är i många fall snarare en begränsning än en tillgång för progression, eftersom kapitalet definitivt inte känner några gränser och kan kryssa mellan olika jurisdiktioner för att ställa arbetare mot varandra och undvika reglering och beskattning. Ändå tycks den vänster som vill riva gränser och driva kosmopolitik avfärdas som nyttiga idioter förförda av nyliberaler som vill använda internationalisering för att montera ner välfärden och öka klyftorna. Det är givetvis sant att denna dimension i politiken driver fram nya allianser som innebär att delar av vänstern och många liberaler landar i gemensamma ståndpunkter, till exempel vad rör migration, men det betyder inte mer än just att vi delar uppfattning i några centrala principiella frågor. Precis som när liberaler och socialdemokrater kring förra sekelskiftet stred tillsammans för allmän rösträtt. Det var just utgångspunkten som var gemensam, inte det politiska programmet.

Det jag förespråkar är dock inte nedrivna stater, anarki och kaos. Jag tror att staterna kommer spela stor roll även framöver, dock med mindre suveränitet. Och vi har redan kommit en bit på väg, vår suveränitet är inskränkt i och med folkrätten och framför allt genom EU-inträdet. Det mest utmanande är kanske den omdefiniering av medborgarskapet som vi gradvis måste gå igenom, och redan gör, där den enskildes rättigheter uppvärderas på bekostnad av nationers.

I boken Kosmopolitism: ideal och verklighet gör den brittiske statsvetaren David Held, som länge intresserat sig för dessa frågor, en genomgång av kosmopolitism som idé samt analyserar nuvarande politiska nivåer och uppnådda kosmopolitisering.1 Han skisserar en väg framåt för att lösa ”vår tids politiska paradox”: att våra stora problem är gränsöverskridande men att beslutsfattandet sker nationellt och lokalt. Förslaget är inte alls så revolutionerande som man kan föreställa sig. I korthet handlar det om att bygga på de strukturer som finns och skapa en ”skiktad” styrning från global till lokal nivå, med stater och större regionala strukturer som viktiga beståndsdelar.

Held är dock långt ifrån ensam om att fundera över global styrning. Sedan 2007 pågår en kampanj för inrättandet av ett världsparlament knutet till FN-systemet, UNPA Campaign (Campaign for the Establishment of a United Nations Parliamentary Assembly). Kampanjen stöds av närmare fyrahundra NGO:er runt om i världen och många nationella parlamentariker har undertecknat petitionen. Även andra initiativ har tagits av kampanjer eller begynnande internationella organisationer. De är värda att ta på allvar och diskuteras.

Att förändra världsordningen är naturligtvis ett stort och långsiktigt åtagande, men den ambitionen bör re ekteras i utrikespolitiken och vara det som ligger till grund för våra vägval och prioriteringar. Det är dock i sammanhanget också viktigt att framhålla skillnaden mellan svenska staten och socialdemokratin. Som parlamentariker och inte minst regeringsföreträdare representerar vi Sverige i olika internationella organ, där vi har möjlighet att agera och driva förändring. Men en strategi för demokratisering bortom nationalstaten och byggandet av nya normer och institutioner måste även inbegripa gemensam politik och integration med våra systerpartier. Detta gäller i synnerhet också fackföreningsrörelsen, som har allt att vinna på att stärka fackföreningarnas ömsesidiga förtroende och minska ytorna på vilka arbetare kan ställas mot varandra. Miljöpolitiken är ett exempel på viktiga frågor att samla oss kring, i utrikespolitiken såväl som i vår rörelse.

***

Hållbarhet är målet. Klimatfrågan är den fråga som allt som oftast dominerar miljödebatten. Det är ingen idé att lägga någon större vikt vid att rangordna olika miljöproblem men jag vill ändå framhålla det problematiska i att isolera klimatfrågan. Kommunikativt och strategiskt är det högst förståeligt, men det medför att klimatfrågans oundvikliga avhängighet av andra skeenden i biologiska och biofysiska system undervärderas. Idén om att gå från en ”brun” till en ”grön” ekonomi bara genom att byta från kol och olja till förnyelsebar energi är bedräglig, eftersom förutsättningarna för förnyelsebar energi också har fysiska begränsningar i form av tillgång till mark och andra ändliga resurser. Klimatförändringarna påskyndar dessutom utarmningen av ekosystem och havsförsurning, och vi vet att även om vi når ”målet” om maximalt två graders uppvärmning så kommer det att få stora effekter.

Det vetenskapliga konceptet om ”planetära gränser” som togs fram under ledning av Johan Rockström, professor i miljövetenskap, ger en pedagogisk bild av miljöproblemen.2 Det går helt enkelt ut på att definiera en gräns för hur mycket mänsklig påverkan jorden ”tål” på ett antal områden, innan den medför irreversibla konsekvenser. Forskargruppen har identifierat nio områden och med hjälp av data och modellerande försöker de fastställa hur läget är i förhållande till det planetära livsutrymmet. Det handlar givetvis inte om en knivskarp gräns mellan frid och fröjd å ena sidan och apokalyps å den andra, utan om ett längre osäkerhets-/riskintervall. För fyra av dessa områden är gränsen för risk/stor risk nådd: klimatförändringar, artutrotning, markanvändning samt utsläpp av kväve och fosfor. Vad gäller färskvattenanvändning, havsförsurning och skyddande ozonskikt befinner vi oss under gränsen och för resterande områden, kemikalieflöden och aerosolutsläpp, finns ännu inga kvantifierade gränsvärden.

Budskapet är alltså det enkla, och svåra, att planeten har gränser. Men idag lever vi som att dessa gränser inte existerade. För att skapa hållbarhet krävs ett paradigmskifte i synen på samhällsekonomin. Utan ett stabilt klimat och fungerande ekosystem som vi är beroende av är förutsättningarna dåliga, för att inte säga obe ntliga, för ekonomisk aktivitet. Att vårda naturen är därför helt grundläggande för den mänskliga väl- stånds- och välfärdsutvecklingen. Vi behöver vända på det som idag är miljöpolitikens förutsättning – att prioritera (kortsiktig) ekonomisk tillväxt för att först därefter syssla med miljöpolitik – och istället låta andra mål styra de politiska prioriteringarna. Därför är inriktningen på den nya FN-agendan för hållbarhet, post millenniemålen, mycket hoppfull. I skrivande stund är ramverket inte helt färdigt men riktningen fastslagen. Det är ett bredare tag, och målen är universella och omfattar alla länder. Utifrån det ramverket kan ett internationellt, nationellt och lokalt arbete formas som bygger hållbarhet och knyter världen lite närmare.

***

Institutioner: osexigt men livsviktigt. Miljöfrågor är ett synner- ligen relevant område för globala regleringar. Som nämndes ovan är FN:s nya hållbarhetsmål lovande, vilka innehåller era miljömål. Det finns också sedan tidigare en rad överenskommelser och konventioner på området, som fastslår viktiga principer också om rättvis fördelning inom ramen för den internationella miljöpolitiken. Men, problemet är ofta att det saknas mekanismer och institutionell kapacitet och tyngd för uppföljning och ansvarsutkrävande.

Under ett antal år har en kampanj pågått för att föra in ”ecocide” (ekomord) jämsides med folkmord i Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen. Det är ett intressant initiativ men möjligen väl teatraliskt och missriktat. Snarare finns rimliga skäl att skapa en egen rättsordning för miljöfrågorna som är anpassad för att hantera just dem, och inspiration bör kanske hellre hämtas från Europadomstolen (för de mänskliga rättigheterna) eller Internationella havrättsdomstolen (som bevakar havrättskonventionen och förvisso är en tämligen liten verksamhet). Dessa domstolar fungerar närmast som kontrollorgan visavi domstolarna (och lagstiftarna) i medlemsländerna och kan inte ändra beslut fattade av nationella domstolar eller myndigheter, även om den kan inhibera beslut i väntan på prövning samt utdöma skadestånd till klagande. En domstol med denna konstruktion skulle alltså inte fånga in det stra rättsliga som ecocide-kampanjen tar sikte på, mer än indirekt om en medlemsstat får ett visst utslag emot sig. Däremot borde en sådan konstruktion ha potential att ge betydligt större resultat vad gäller harmonisering av centrala principer för den nationella miljörätten i olika stater samt mellan- och överstatliga samarbeten som EU. Men det skulle också kunna gripa in i andra områden som regleras internationellt, i exempelvis WTO:s principer för handelsavtal, där grundläggande skydd för miljön (och arbetstagares rättigheter) ofta spelas bort.

Det nns dock ofta en instinktiv skepsis hos socialdemo- kratin för denna typ av tilltag. Det vi uppfattar som ökat expertstyre och juridi ering går emot vår ryggrad och den svenska författningstraditionen. Hur rädda behöver vi vara för juristerna? Tja, jag vet inte, men kanske inte mer än för kapitalisterna. Dagens situation, med bristande regleringar och konventioner och avtal som inte följs upp och efterlevs, är knappast ideal. Om vi vill skapa internationella regleringar, vilket verkar nödvändigt även på er områden, så är en domstol som följer upp nationell lagstiftning utifrån gemensamt beslutade konventioner att föredra framför någon form av ”världsregering” som utfärdar diktat, vilket ibland förespråkas.

Inför och under FN:s konferens om hållbar utveckling i Rio de Janeiro 2012 (Rio+20) uppmärksammades den relativa svaghet som de FN-organ som handhar miljöfrågor har i relation till andra. På mötet beslutade stats- och regeringscheferna att uppgradera miljöprogrammet UNEP till ett permanent organ, vilket sedan fick stöd i generalförsamlingen. Arbetet fortgår med att stärka den institutionella kapaciteten och legitimiteten. En av de större utmaningarna för FN-systemet, såväl klimatarbetet som arbetet med de nya hållbarhetsmålen, kommer dock att vara nansieringsfrågorna. I olika internationella förhandlingar ingår oftast utfästelser om resurser som ska gå från de rika till de fattiga länderna, något förenklat. I klimatförhandlingarna har hundra miljarder dollar om året ut- lovats från och med 2020, och i arbetet med hållbarhetsmålen har siffror mellan 3 300 och 4 500 miljarder dollar diskuterats. Pengarna kommer dock inte bara att komma från de rika ländernas statsbudgetar, även privata pengar är en nyckel. Men det behövs också ny gemensam nansiering. Diskussioner har pågått ett tag och kommer att fortsätta om globala skatter, på flyg- och fartygstrafik eller på finansiella transaktioner till exempel. Även detta kräver väl fungerande institutioner.

Detta är några exempel på institutionsbyggande som Sverige har varit med i, men som behöver intensifieras och där Sverige kan spela en viktig roll. Både i att bistå med engagemang och kompetens och att verka för att förbättra förutsättningarna för deltagande från utvecklingsländerna. Det behövs mer samordning och effektivitet, men också legitimitet, för att fungera. Det är ett arbete som inte rymmer några stora möjligheter att plocka inrikespolitiska poänger, men är nog så viktigt.

***

Staten och kapitalet. Ett av de stora problemen med miljödebat- ten är bristen på analys av ekonomi och makt. Fokus tenderar ofta att ganska ensidigt hamna på konsumtionsmönster, och då individers beteenden. Det påverkar i sin tur de politiska förslagen mot mer av pekpinnar istället för strukturomvandling. I miljörörelsen nns också en stark civilisationskritik som riskerar att föda konservativa politiska ideal. Socialdemokra- tins uppgift som en progressiv och i grunden antikapitalistisk rörelse måste vara att driva en systemkritisk miljöpolitik. Olika organisationer och opinionsbildare väljer ibland att lyfta fram exempelvis de stora oljebolagen och peka på ansvaret för utsläppen av växthusgaser, och därmed ansvaret för omställning. Det är ibland befriande i debatten, att kunna peka ut skurkar som inte är bilberoende landsbygdsbor. Men det blir lätt missvisande och otillräckligt. Givetvis bär vissa företag ett större ansvar än andra, och företagen är uppenbart i olika grad intresserade av ansvarstagande även inom mer miljöskadliga branscher. Men det är inte det mest intressanta. Kapitalismen som system och produktionsmodell drivs inte av värderingar, ”ondska” eller ”godhet”, utan av vinstintresse. Och så länge miljöförstöring lönar sig bättre än miljöförbättring kommer vi att dras med dessa problem. Därför behövs politik, i form av offentliga investeringar, forskning och utveckling, lagregleringar och ekonomiska styrmedel. Men, och detta är viktigt, statlig inblandning i ekonomin är också en stor källa till problem. Då syftar jag inte på den statliga inblandning som primärt handlar om miljöstyrning, utan den som har andra egentliga syften.

I regel handlar det om olika o entliga insatser som syftar till att skapa eller upprätthålla arbetstillfällen på ett visst geografiskt område. Inte enbart protektionistiskt utifrån nationella intressen utan lika gärna som en del av regionalpolitiken eller mer generellt för att ”boosta” den ekonomiska tillväxten. Denna typ av inblandning skapar en korporativism som förhindrar strukturomvandling och därmed utveckling som vore gynnsam för miljön.

Det tydligaste exemplet är de subventioner till fossila bränslen som enligt IEA (International Energy Agency) uppgick till 532 miljarder dollar 2011, ca sex gånger så mycket som till förnybar energi som ofta beskrivs som översubventionerat.3 Men det nns också en rad exempel på subventioner som indirekt gynnar miljöskadlig produktion, samt indirekta subventioner som har samma effekt. EU:s jordbruks- och fiskeripolitik är exempel på det första, som håller ohållbar produktion under armarna och dessutom bidrar till att slå ut produktion i utvecklingsländer. Olika undantag från skatter för vissa branscher är exempel på det senare. Att vi inte, som vi kommit överens om internationellt, tillämpar principen om att förorenaren betalar fullt ut, eller ens i närheten, ligger inom samma sfär. Det är inte att betrakta som subventioner i samma bemärkelse som aktiva politiska beslut, men är likväl kostnader för miljöför- störing och hälsoskador som andra (i regel skattekollektivet som helhet) får bära.

Frågan om utfasning av miljöskadliga subventioner har varit uppe för diskussion i internationella sammanhang, framför allt fossilbränslesubventionerna som är så direkt miljöskadliga och tydligt knutna till klimatfrågan. Det är en fråga som Sverige bör driva hårt. Men, som med allt annat, ska det göras med trovärdighet så måste det inhemska arbetet med frågan förstärkas. En del av de undantag från koldioxidskatten som nns tas nu successivt bort, vilket är bra, men det behöver finnas en mer genomgående fortsatt planering. Ett slående exempel är hur den svenska politiken med hjälp av skatteundantag och riktat stöd gynnar gruvdrift framför återvinning av metall, som nyligen lyfts fram av forskaren Linus Johansson vid Linköpings universitet.4 Stick i stäv med de miljöpolitiska ambitioner vi har och en direkt bromskloss för en mer cirkulär ekonomi.

Ett annat område som i sammanhanget bör nämnas är im- materialrätten, som är en tvistefråga också på miljöområdet, om än något i bakgrunden. All ny miljöteknik patenteras inte, det nns era exempel på innovatörer som vill sprida sin teknik. Biltillverkaren Tesla är ett, som valt att öppna sina patent för att driva utvecklingen mot mer hållbarhet i tra ksektorn istället för att bromsa den. Oavsett skäl, altruistiska eller varumärkesstrategiska, är det positivt. Men alla aktörer i de olika branscher som behöver ställas om arbetar inte på det sättet och det har skapat problem. Och konflikter. Utvecklingsländer och tillväxtekonomier har i klimatförhandlingarna krävt att klimatvänlig teknik helt ska undantas från patent, och att det ska byggas upp pooler för delande av teknik. Som lekman är det å ena sidan lätt att se att immaterialrätten förhindrar spridning av viktig teknik, å andra sidan svårt att föreslå hur immaterialrätten skulle kunna reformeras. Men det är en angelägen fråga att arbeta med för att de länder som, till skillnad från västvärlden, står i kast med att bygga upp och ut infrastruktur som energi och tra k inte ska behöva återupprepa de misstag som västvärlden gjort och som skapat de problem vi nu försöker lösa.

Det jag försöker argumentera för är alltså inte att lämna marknaden ifred. Det behövs regleringar och styrning men det behöver ske på rätt sätt. Stora strukturella förändringar behövs i ekonomin och politiken behöver hitta rätt roll i det. Där är vi långt ifrån idag.

***

Det goda exemplet. En av de frågor jag tampats mest med under de åren jag sysslat med miljöpolitik är att den ofta betraktas som fri från värderingar och politiska vägval utöver de som rör själva (den ekologiska) hållbarhetsdimensionen. Givetvis är det inte så. Socialdemokratin måste bygga miljöpolitiken på samma värderingsbas som annan politik: frihet, jämlikhet och solidaritet. Och förutom hållbarhetsdimensionen måste också den globala dimensionen hela tiden finnas närvarande. Miljöpolitiken är i stor utsträckning en fråga om fördelning av makt och resurser.

Om alla i världen levde så som vi svenskar gör idag skulle det krävas 3,7 jordklot. Att minska vår miljöpåverkan är därför i sig en solidaritetshandling, eftersom det företrädesvis är andra – fattigare människor som inte varit med och bidragit till miljöproblemen – som får bära konsekvenserna.

Vi ska inte heller underskatta betydelsen av goda exempel. Vi är på era sätt ett sånt, och vi ska fortsätta vara det. För att det kan ge effekt. Men också för att det är gott i sig. Det känns extra viktigt just nu, när godhet närmast blivit ett skällsord i debatten och kärvhet en dygd. Vi ska göra gott, för att det är rätt. Och vi ska bära det med värdighet och stolthet, men inte självtillräcklighet. Att göra vår del är ju faktiskt inte mer än just det. Men det är också så vi bygger trovärdighet i det internationella arbetet.

NOTER:

1 Held, David (2010), Kosmopolitism: ideal och verklighet, Daidalos.

2 Mer information om forskningen tillgänglig via www. stockholmresilience.org.

3 IEA (2013), Redrawing the energy-climate map:World energy outlook special report.

4 Monica Westman Svenselius, ”Politiken missgynnar återvinning”, 9 maj 2014, på www.liu.se.

11 oktober, 2016 by trosolidaritet

Nato viktigare än kärnvapenfri värld?

I veckan hålls en debatt i riksdagen om en aktuell FN-resolution om avveckling av alla existerande kärnvapen i världen. Hans Wallmark, moderaternas försvarspolitiske talesperson, vill nämligen hindra regeringen från att rösta ja till denna resolution med mål om en kärnvapenfri värld.

Det är tragikomiskt att läsa Hans Wallmarks interpellation. Wallmark får det i princip till att det vore olyckligt om regeringen står bakom humanism: ”Det finns i dag signaler om att regeringen Löfven vill ställa sig bakom den humanitära utfästelsen. Detta skulle vara mycket olyckligt”.

Den sista meningen fortsätter ”…eftersom ett ja till den resolutionen bedöms vara oförenligt med ett medlemskap i Nato.” Hellre Nato än en kärnvapenfri värld, alltså. Ett Natomedlemskap ses som större garant för fred, än avveckling av massförstörelsevapen. Gud bevare oss för Hans Wallmarks värld!

Det är förvisso en komplex värld vi lever i. Vi känner alla djup sorg och ilska över situationen i Syrien och Jemen. Och det finns anledning till oro över Rysslands och Putins maktdemonstrationer på Krim, i Syrien – och nu gränsande till Polen och Litauen, i Kaliningrad.

Ryssland har i dagarna flyttat missiler med kärnvapenkapacitet till Kaliningrad, ca 30 mil från svensk kust. Att placera missiler där har planerats flera gånger tidigare, nu ska det ha blivit verklighet. Ryssland hävdar att det rör sig om en ren rutinövning, men mer sannolikt är det svar på Natos utökningsplaner av sin kärnvapenarsenal i Europa.

Vi som levt under Kalla kriget känner alltför väl igen den typen av vem-skräms-bäst-tänkande – och vilka effekter det får. Vapen höjs och höjs, tills det inte finns fler vapen att resa mot varandra. USAs och Sovjets dödliga muskler var under kalla kriget så spända att hela världen höll andan. I decennier.

Att dela i världen i ett ”väst” och ett ”öst” var inte vägen framåt under kalla kriget och är det än mindre idag. Idag gäller det att tänka mer på vad som ger varaktig fred, än på vem som visar mest muskler. Att hålla huvudet kallt, inte hålla andan av rädsla.

Upprustning är eller borde vara lika otidsenligt som kalla kriget. Ingen vill se Putin och USAs nästa president, allra minst en trigger happy Trump, slåss om kärnvapenknappen.

Ändå är alltså moderaternas Hans Wallmarks svar på hur fred skapas mer kärnvapen, inte mindre.

Men vore FN-resolutionen verklighet, så behövde ju varken Wallmark eller någon annan just nu vara oroliga för Putins missiler i Kaliningrad. Varför då motverka UDs lovvärda ansträngningar för att arbeta vidare med resolutionen, som också har brett internationellt stöd?

Det enda svar vi kan se är att Natoförespråkarna fortfarande är rädda och vill ge skäl för andra att bli lika rädda. Men rädsla är aldrig någon bra grogrund för säkerhet. Varaktig fred byggs inte av upprustning. Militär alliansfrihet har bättre möjligheter att bidra till varaktig fred i Sverige och i Europa.

Att vara för fortsatt militär alliansfrihet och emot Nato innebär ingalunda att blunda för hot som finns i vår omvärld. Alla kan se att Putin just nu visar allt annat än gott demokratiskt ledarskap. Han har låtit yttrandefriheten krympa och förföljt oliktänkande och hbtq-personer. Putins Ryssland bombar civila i Syrien på sätt som trotsar både mänsklighet och internationell rätt.

Trots det – eller just därför – måste varje handling som syftar till att ta ifrån en sådan person vapnen alltid vara bättre än att höja egna vapen mot honom. Vi vill inte bidra till att knuffa Putin eller någon annan framför oss, mot den där kärnvapenknappen.

Hellre än att delta i vem-skräms-bäst borde vår demokrati kunna användas effektivt för att öka mänskliga rättigheter och demokratisk utveckling även i Ryssland. Vårt globala inflytande till att få fler att sänka sina vapen, snarare än höja dem.

Självklart ska Sverige, precis som regeringen planerat, göra det som är möjligt för att fler ska kunna och vilja gå tillsammans mot en fredligare värld. En värld utan kärnvapen.

Ulf Bjereld, förbundsordförande

Klas Corbelius, freds- och försvarspolitisk talesperson

Socialdemokrater för tro och solidaritet

19 september, 2016 by trosolidaritet

Monica Pourshahidi: Hatet ska inte följa oss längre. Från antologin Framtidsarvet

Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom att maila din beställning till info@trosolidaritet.se, eller här socialdemokraterna.se/framtidsarvet. Här på bloggen bjuder vi på textutdrag ur boken.

MONICA FUNDIN POURSHAHIDI är politisk sekreterare hos Socialdemokrater för tro och solidaritet. I antologin Framtidsarvet skriver hon om rasism, antirasism, feminism, migration – och om sin morfar och sig själv, ’Hatet ska inte följa oss längre’:

Mina första riktiga minnen av Olof Palme, mer än någon vag koll på att han var statsminister, är klistermärkena. Affischerna på stan. Klistermärkena på bakrutan på bilar.

Jag minns att de var så skrämmande, trots att jag förstod att de var tänkta att vara roliga. Roliga för någon. Inte för Palme förstås. Olof Palme avbildad med en enorm krokig karikerad näsa. Jag reagerade för precis en sådan näsa hade min mamma, min syster, min bror, min morfar – ja, jag.

”Det föds en Palme varje dag – använd kondom”. Skratten som liksom var elaka. Dockan som skulle föreställa Palme som sparkades, stampades på. En löpsedel för en kvällstidning – eller vad var det? – med Palmes ansikte som en piltavla. Man skulle kasta pil på Olof Palmes ansikte.

I mitt minne satte någon i min familj upp den, på skämt. Min familj var inte socialdemokrater. Jag tyckte det var olustigt, piltavlan. Den där karikatyren. Näsan. Den krokiga. För vi hade ju också den där näsan? Och hatet skrämde mig. Redan då.

***

Varför hatades denna man så mycket? Vad var det de hotades av, de som hatade?

Någon hatade tillräckligt mycket för att ta fram pistolen den där februarikvällen 1986. Då var jag fjorton år. Mamma väckte mig och syskonen. Vi lyssnade på radio. Vi väntade på att rapporter skulle komma. Det spelades sorglig musik medan vi väntade. Hela svenska folket väntade. Sedan kom pratet. En allvarlig röst. Vi minns det alla. Statsministern var död.

Många år senare dök de upp, männen som säkert hade de där dekalerna då för länge sen. Eller deras pappor och bröder. Systrar kanske. Mammor? Nu är de män som för fem-sex år sedan sjöng ”Olof Palme gick på bio, shalalalala. Han kom ut strax efter tio, tra la la la laa, tra lal lal laa. Skottet brann, blodet rann, Olof Palme – han försvann.” De sjöng den och någon filmade. Det var riksdagsmän och partiledare som sjöng sången. Kommunpolitiker. Det var Moderata ungdomsförbundet som 30 år tidigare stampade på Palme-dockan. På en scen. Med partiledaren i rummet. Det filmades det också.

Vad hände däremellan?

Mellan dekalerna med nidbilderna av Palme och hatsången om honom? Mellan männen som körde bilar med kondomdekaler på 80-talet och männen som sjunger Palme-nidsånger och ”jimmie ååååkesson – sha la la la la” idag?

Hans motståndare, de hatiska, uppfattade Olof Palme som allt från judisk konspiratör till rysk infiltratör. Lögner spreds. Rasistiska lögner och påhittade historier. Som nu. Men nu är det andra som drabbas. Och nu sprids de rasistiska och påhittade hathistorierna med vindens hastighet. Fortare. Och längre.

Hatet följer oss.

Hatet mot socialdemokratin. Sossehatet når kanske sin vidriga kulmen när Anders Behring Breivik utför sitt fasansfulla terrordåd. När han kallblodigt mördar socialdemokratiska barn och ungdomar. För att han hatar deras sätt att se på världen. För att de var socialdemokrater. För att de som socialdemokrater stod upp för alla människors lika rätt och värde. För att de som socialdemokrater stod upp för internationell solidaritet. För mångfald. För ett mångkulturellt samhälle. Det Breivik hatade mest av allt. Det som socialdemokratin kom att symbolisera.

Hatet följer oss och sprider sig.

***

Jag skriver detta när sommaren 2015 just passerat. Den brukar kallas the summer of love, sommaren 1967. Nästan femtio år senare upplevde vi något av the summer of hate. Troligen har hatet aldrig tidigare varit så intensivt och kunnat färdas så långt. Den digitala revolutionen innebar en kommunikations- revolution. Kanske överraskade det oss alla att den till så stor del innebar en helt ny vid värld att hata och sprida sitt hat i.

Samma sommar som antalet döda, drunknade, flyende från krig och terror chockade en yrvaken europeisk allmänhet – samma sommar firade näthatet nya triumfer. Massivt och oresonligt hat riktades mot människor på flykt, mot de fattiga migranter som tigger i våra gathörn, mot de som slåss för asylrätt och mänskliga rättigheter, mot de journalister som vill berätta om hatet och hoten.

Konspiratoriska och apokalyptiska idéer formligen flödar på nätet. Ofta under täckmantel av yttrandefrihet. En tolkning av yttrandefriheten som skadar densamma. De digitala hoten leder inte sällan till fysiska hot, särskilt mot offentliga personer och journalister som tvingas ändra sina livsmönster. Det digitala hatet matar en utbredd misstro, cynism och egoism.

Tusentals har dött för att det har saknats lagliga vägar att ta sig in i Europa, men hatet har fortsatt. Misstro, hetsande och förakt har spritts. Rasistiska lögner och påhittade konspirationer. De når långt.

Samhällsdebatten förändras fort nu. Opinionen svängde synbart efter en peripeti under någon enda septembervecka 2015. Nu ville fler än någonsin hjälpa människor på flykt, välkomna asylsökande, ta emot ensamkommande i sina hem, vara faddrar, ge pengar, samla in kläder, skor, sovsäckar till människor förtvivlat strandade i Östeuropa eller till flyktingläger i Grekland.

När hatets apostlar så fick färre öron som lyssnade, färre huvuden som nickade instämmande, triggades vissa att vara ännu mer öppna med sitt hat. När resten av samhället enades i medkänsla för människor bakom stängsel, kallade andra samma människor för lyxflyktingar. När en hel värld sörjde en treårig drunknad kurdisk pojke på en strand, hånade andra ”en mindre att försörja”.

Rasismen göds av okunskap. Av egoism. Av rädsla. Av lögner, rykten, vantolkningar, misstänksamhet, missunnsamhet. Av nationalism.

För ett par decennier sedan var det vanligt med ”lyxflyktingar” – det vill säga de som flyttade från Sverige för att slippa betala den skatt Sverige krävde av dem, till vår gemensamma välfärd. Idag flyttar vi härifrån främst för att få jobb. Och för att slippa Sveriges kalla klimat.

Just nu emigrerar så många människor från Sverige att det bara kan mätas med åren då en tredjedel av landets befolkning lämnade för nya liv i Amerika och Australien.

Idag emigrerar sannolikt ingen enda från Sverige på grund av svält eller armod. Som man gjorde då, vid artonhundratalets slut och nittonhundratalets första år. Idag är vi välfärdsemigranter. Lyxemigranter om vi så vill. Vi flyttar till Thailand (20 000 svenskar bor där), till Spanien, Storbritannien och Norge (90 000 svenskar vardera) och till USA (där det idag bor cirka 150 000 svenska medborgare).

Under den stora emigrationsvågen då 1,5 miljoner människor lämnade landet var orsakerna fattigdom, klassklyftor, konservativ politik som inte gav alla rösträtt, bristande framtidstro, religiös förföljelse och drömmen om ett bättre liv.

***

Min morfar, Eric Albert Forsberg (han som liksom Palme hade en stor tjusig krokig näsa) föddes 1901 i Värmland, nära norska gränsen. Hans bröder reste alla till Amerika. De bosatte sig som så många svenskar före dem i USA:s nordvästra hörn, i trakterna kring Seattle. Eric Albert var på väg även han. For till Göteborg för att stiga på fartyget från Amerikakajen, ungefär där Nordstan ligger idag. Han var nyss fyllda 17 år. Han höll på att dö redan innan han klev på någon båt. Våren 1918 hade nämligen spanska sjukan kommit till Göteborg, från England, med ångfartyget Thorsten sägs det.

Nära 38 000 svenskar beräknas ha dött i spanska sjukan under de två år den härjade. Eric Albert, min morfar, var nära att bli en av dem. I ett litet hyrt rum i Göteborgs hamnkvarter låg han ensam i flera dygn och svettades ut sjukdomen. När han tillfrisknade, ännu utmärglad, lade han i ren förskräckelse Amerika på hyllan. Eric Albert, min morfar, flyttade istället till södraste Östergötland för att bli traktens första omnibussägare. Jag tror inte att han någonsin ångrade sig. Eric Alberts lika värmländska bröder stannade i Washington, USA.

Tre generationer. Mer än så behöver vi alltså inte färdas i tiden för att hamna i svenska emigrantöden. Tre generationer. Min familj har fler berättelser om att byta land. Andras flykt, andras emigration. I denna generation. Flykt från krig i Iran och Irak. Emigration för att undkomma förföljelse. Emigration för att undkomma när pest blev kolera efter revolutionen i Iran. Emigration för att undkomma förtryck. Emigration för att livet blev omöjligt att leva. Emigration för att ge säkerhet och skapa bättre livsförutsättningar för barn och barnbarn. Flykt över bergen till Turkiet. Tacksamheten över det land familjen råkade hamna i och välkomnades av – Sverige. Mina barns far kom från Iran till Sverige samma år som Olof Palme sköts till döds, 1986.

Vad hände däremellan?

Mellan svensk massutvandring och den påstådda ”massinvandringen” till samma land? Mellan Värmland-USA och Iran-Sverige?

I samband med andra världskriget tog vi emot ett stort antal människor i behov av säkerhet, däribland runt 70 000 ensamkommande flyktingbarn och 100 000 lapplänningar bara från Finland. Nu beräknas antal asylsökande bli rekordstort, men om vi ser till invånarantalet var omfattningen större då. Strax därpå kom arbetskraftsinvandringen och från 1980-talet började asylsökande komma. Iran-Irak-kriget. Balkankriget på 90-talet. Krig i Irak och Afghanistan på 00-talet. Krig och förtryck på Afrikas horn. 2010-talets krig i Syrien.

Idag kan människor inte längre komma i flygplan och bilar. Idag flyr människor i båtar som inte för dem till säkerhet, utan till död. Idag emigrerar människor i desperation på jakt efter ett bättre liv, i båtar som inte för dem till det förlovade landet utan till döden. Idag fastnar människor som vill bort – från fattigdom, från förtryck, från förföljelse, från krig – i taggtråd.

År 1986 kunde en mor och en far någon gång ta sin minderåriga son och med hjärtat konstant i halsgropen, men ändå, ta sig från Iran till Sverige utan att resa med någon båt alls. Och i medmänsklighet få stanna här.

Vad hände däremellan?

Mellan möjligheten att resa mellan Teheran och Göteborg och omöjligheten att ta sig någonstans från Mellanöstern till någonstans i Europa?

Hatet följer oss.

***

Fem år efter mordet på statsministern, 1991, skjuter den så kallade Lasermannen sitt första offer. Det skulle komma att bli ytterligare tio innan han greps. Alla med det gemensamt att de hade svart hår och mörkare hy än vad blonda människor har.

Vi vet att Lasermannen – en av vår tids värsta seriemördare i Sverige – var påverkad av de nationalistiska och främlingsfientliga strömningar som fanns under den här tiden. Det tidiga 1990-talet var en tid då en moderat var statsminister och då rasismen flödade.

Lasermannen säger själv att han var som förblindad av hat. Hat mot invandrare, mot alla med mörkare hår än hans eget förvisso ganska mörka. Lasermannen säger själv att han var influerad av samma man som idag driver asylboenden – Bert Karlsson och hans parti Ny Demokrati. Han säger själv att han var influerad av jimmie-åkesson-sha-lalalala och hans Sverigedemokraterna.

Lasermannen influerades i sitt hat, i sitt mördande, av samma parti som idag sitter i riksdagen och i många kommunhus. Sverigedemokraterna med sina då tydliga kopplingar till bland annat Bevara Sverige Svenskt, en rörelse som var som kanske allra mest aktiv vid tiden för Palmes död.

Våren 1986 går jag ut åttan. En svår tid. Pubertet och adolescens och betyg och osäkerhet. BSS – Bevara Sverige svenskt – står det klottrat i min skolas korridorer. Överallt. På klassfotot från åttan har jag rosa och lila tröja med tryck, blont tuperat hår, nästan inget smink men ljuslila läppstift och ett osäkert leende. Det var 80-tal och jag försökte smälta in, vara som de andra, se ut som tjejerna i pastellfärgade kläder. Det gick sådär.

Redan året därpå hade jag accepterat att andra ändå såg mig som annorlunda, så jag bejakade det udda istället. Klädde mig i helsvart, i 20-30-talskläder från second hand, morfar Eric Alberts gamla gubbkavajer, mycket svart smink och tunga halsband. På skolfotot från nionde klass har jag en trasig svart frackjacka, massa svart smink och en svart hög hatt.

Det som då sågs som provocerande – ja, jag fick inte komma in i vissa butiker, delar av omgivningen var öppna med sitt förakt och det hände att unga killar spottade på mig på stan (vilket förstås bara stärkte mig i mitt självpåtagna utanförskap) – precis det blev några år senare ett mode som andra. Helsvarta kläder den nya normala outfiten för medelklassens akademiker. Och ingen alls provoceras längre av ungdomarna som idag hänger runt i sina stora svarta kängor, svarta kläder och vitmålade ansikten med svartsotade ögon.

Vad som provocerar oss varierar. Men en sak verkar hålla över tid. Vissa säger att det rentav är genetiskt betingat: vårt förakt för det annorlunda. För den som kan ses som svag. Eller stark på ett eget vis, inte på gruppens. Föraktet mot det som bryter normerna.

Men normerna varierar förstås.

Då i åttan, nian bodde jag i Linköping. Där var nazi-skinsen ett vanligt och obehagligt inslag i stadsbilden. De var väldigt unga, de klottrade BSS på väggarna, de söp, de stökade, de bar bomberjackor, doctor marten-kängor och fanor med hakkors, De var självklart själva högst normbrytande, såg långt ifrån ut som tidens andra pastellfärgade unga. Ändå var det de som allra högst och allra mest hatade de normbrytande. Sådana som mig, svartklädda. Några år senare bodde jag i Göteborg, där fick jag flera gånger springa ifrån nazi-skinsens vilja att slå ihjäl mig.

Men allra mest hatade nazi-skinsen förstås invandrare, alla svarthåriga, alla med mörkare hy än filmjölk och alla bögar. Alla de som inte själva valt att stå utanför normerna. Det är de som aldrig kunnat välja hur andra skulle kunna uppfatta dem, det är de som då liksom nu möter det största hatet.

Man kan kalla nazi-skinheadsen för en marginell grupp, men de var ändå en stark subkulturell grupp. Framför allt var de spjutspetsen för tidens hat. Att de överhuvudtaget existerade var ett uttryck för att det fanns utbredda tankar i samma vegetation. Även om skinheadsen var det enda som syntes ovan jord.

John Hron mördas 1995 utanför Kungälv av samma sorts unga män. Unga män med ett glödande hat mot invandrare, alla med mörkare hår än de själva, mot socialister. Ett glödande hat mot egentligen alla som inte delar deras hat. John Hron blev bara fjorton år.

Hatet följer oss.

***

Våren 2014 attackerades en ung antirasist och feminist av samma sorts män som mördade John Hron. Nynazister knivhögg och slog så när ihjäl Showan Shattak. Men han överlevde. Hans skalle krossades, men Showan Shattak överlevde och blev under sin tid i koma en symbol för en kamp mot nazism, rasism, hat. När Showan Shattak senare fick pris av Malmö stad var hans egentligen enda uppmaning att stadens politiker måste fördela resurserna rättvist.

Vad hände däremellan? Mellan en ung människas kamp för sitt liv och en annans? Showan Shattak föddes två år efter mordet på Palme. John Hron bara fem år tidigare. De hade i en annan värld kunnat vara vänner.

Rasism föds inte i ett vakuum. Rasismen göds av politiken. Tydliga politiska högergirar och borgerligt regeringsinnehav föregick både 1990-talets framgångar för invandrar entliga Ny Demokrati och 2010-talets muslimhatande Sverigedemokrater. De kunde båda tacka borgerliga nedskärningar av välfärden för sina framgångar.

Palmes död sammanföll grovt sett med den nyliberala omsvängningen i Sverige och i världen. I Sverige började det från slutet på 80-talet att avregleras och privatiseras. Mycket av det var en absolut nödvändighet – att betala 102 procent i skatt är väl till exempel inte rimligt att begära ens av Astrid Lindgren, som skrev en uppmärksammad berättelse om att hon gjorde just detta. Få av oss tycker väl heller idag att det är en bra idé att ha statliga hotell och hamburgerkedjor. Eller att enbart ha tillgång till två statligt stödda tv-kanaler.

Men under samma period – från 80-talet och framåt – har de ekonomiska klyftorna också ökat, för att under det åtta år långa alliansstyret öka snabbare än i något annat OECD-land. Fattiga har idag blivit fattigare och rika mycket rikare.

”Fördela resurserna rättvist”, var Shattaks uppmaning för att förhindra rasism. Inget urholkar solidariteten och humanismen så mycket som ökade klassklyftor.

***

I takt med ökad immigration och ökade skillnader mellan rik och fattig kan klassklyftorna sägas ha etnifierats. Med en grov förenkling är den rika idag blond och den fattiga svarthårig. Makt och resurser har samtidigt centraliserats: I centrum bor de resursstarka, i småorter och i förorten de resurssvaga.

Problem som uppstår där resurser saknas, när det är fattigt och maktsvagt, kan istället för att skyllas på ett ojämlikt samhälle, skyllas på ”invandrarna”, på förortsborna. Den som helt saknar maktanalys och klassperspektiv kan bekvämt landa i ”kulturskillnader” som förklaringsmodell. Parat med rasistiska myter blir det en farlig cocktail.

Hatet följer oss.

***

Sommaren 2015 satt en magsur tidigare DN-journalist i en stuga i skogen utanför den välbärgade lilla staden Vaxholm och spydde galla över det ”mångkulturella samhället”, ”invandrare”, politiker och etablerad media – eller ”eliten”. Under pseudonymen Julia Ceasar nådde hennes hat en stor skara anhängare. Det nns en stark symbolik i att hon själv suttit i sin slutna internet-bubbla på landsorten och klagat så högljutt på livet i storstädernas förorter.

Vaxholm är idag en av landets sämsta kommuner när det kommer till att ta ansvar för asylsökande. Trots att Julia Ceasar därmed svårligen kan ha haft daglig kontakt med yktingar och andra invandrade återkom hon till sina påstådda insikter om orter där normen är långt mörkhårigare än Vaxholms. Julia Ceasars djupt rasistiska och konspiratoriska texter delas itigt av nätets arméer av hatare.

I en bubbla av likasinnade föder hatet mer hat. Männis- kan och samhället utvecklas först i mötet med andra, aldrig i slutenhet.

***

För mer än tjugo år sedan blev Sverige medlem i den Europeiska unionen. I september 2003 stod Sverige inför folkomröstning om vi skulle ta nästa steg, om vi även skulle ingå i EU:s gemen- samma valutaunion. Jag jobbade då på Kulturdepartementet.

Tidigt på morgonen den 11 september, bara dagar före omröstningen, möter jag en av mina chefer på gatan utanför vårt kontor. Hon var vän till utrikesminister Anna Lindh. Nu är hon vit i ansiktet, rusar framåt och upprepar chockat ”Hon dog. Hon dog. Anna är död, Anna är död…” Kvällen innan hade Sveriges utrikesminister stuckits ner med kniv på ett varuhus. Vi var många som hoppades och tog för självklart att hon skulle överleva. Vi fick fel.

Hatet följer oss.

Anna Lindh ville föra Sverige närmre omvärlden, närmre den europeiska unionen. Få oss att fortsätta utveckla vårt land i mötet med andra EU-länder. Hon ck betala med sitt liv. Som ansiktet utåt för den stundande folkomröstningens Ja- sida, på a scher över hela landet, blev hon en måltavla för sin mördare.

Vad hände däremellan?

Vad hände mellan begravningen av statsminister Olof Palme – där SSU-ordföranden Anna Lindh fäller de ofta citerade orden om att man kan mörda en människa, men aldrig hennes idéer – och begravningen av utrikesministern Anna Lindh?

En människas idéer kan inte mördas. Det är sant. Tolv år efter Anna Lindhs död är Sverige ett öppnare land. Vi gick inte med i eurosamarbetet som Anna Lindh ville, men landet fortsatte att internationaliseras.

År 2045 beräknas var fjärde svensk vara stockholmare. Stockholmaren är redan nu oftast någon som velat eller tvingats möta en ny verklighet och vardag. Stockholmaren har flyttat in från Linköping, från Göteborg, Tidaholm, Arvidsjaur, Storfors eller Bromölla. Stockholmaren kommer från Iran, Serbien, Irak, Afghanistan, Somalia och Syrien. Precis som svensken i gemen.

Aldrig har våra städer, vårt land varit så internationellt. Trots det tycks intresset märkligt svagt för internationella frågor. Utrikespolitiken är aldrig med på topp fem-listor över områden väljarna lägger störst vikt vid. Kanske var det utrikespolitiska intresset större på Palmes tid. Kanske har en ökad individualism, ett nyliberalare samhällssystem, även påverkat synen på världen – som i tanken ”det har inte med oss, det har inte med mig att göra”.

I eftermälet efter Palme vill vi gärna lyfta den stora inverkan Palme hade på utrikespolitiken. Och hur det påverkade hemmaopinionen. Utrikespolitiken är inrikespolitik. Palmes utrikespolitiska engagemang och mod stärkte ideologisk glöd hos generationer av socialdemokrater. ”Satans mördare”, ”Diktaturens kreatur”. USA:s bombningar av Hanoi som Guernica.

Sex år innan jag föddes höll Olof Palme tal på Socialdemokrater för tro och solidaritets kongress i Gävle. (Eller, ja, Broderskapsrörelsens kongress). Temat för talet var, med Palmes egna ord efteråt: ”att vi måste ha förståelse för de fattiga folkens strävan till nationell och social frigörelse”. Västmakternas påverkan på fattigare länder. Han säger att västvärldens syndaregister i Asiens och Afrikas länder sträcker sig långt tillbaka i tiden, att friheten i västliga länder drevs fram på bekostnad av ett förtryck någon annanstans.

Genom att tala om drivkrafter och strävan efter utopier byter Olof Palme inför Broderskaps kongress geografisk till tidsmässig jämförelse och glider elegant över på samtidens inrikespolitik. Strävan efter ett bättre liv som universell.

Utrikespolitiken är inrikespolitik. 1965 och idag mer än kanske någonsin. Sverige och världen sammansvetsas med många fogar.

Emigrationen. Immigrationen. Migrationen. Vi rör oss. Allt rör sig. Men vi är inte gränslösa. Vi har så många gränser. Allt flyter inte. Massdöden i Medelhavet chockade Europa. Båt på båt som sjönk. Lastbilar med kvävda människor i låsta lastutrymmen. Drunknade barn på våra stränder.

Både mängden flyktingar och mängden död chockade trots att ett brutalt krig utspelats hos vår granne i Syrien under många år. Trots att västlig invasion av Irak bidrog till att skapa monstret IS. Trots att EU mycket medvetet lagt sten på sten i sin försvarsmur runt kontinenten.

Välkommen att få asyl i vår europeiska gemenskap. Men bara om du kan. Lämna krig och terror och kom hit! Men simma först över våra hav, klättra först över våra murar, kryp först under vår taggtråd. Vi bjuder in till kalas, men låser dörren när gästerna kommer. Fort Europa. Medelhavet, Europas evigt älskade Medelhav, blev ett dödens hav.

***

Under hösten 2015 stod Stefan Löfven bredvid Tysklands Angela Merkel i fronten för en human flyktingpolitik. Sverige lovade asyl och uppehållstillstånd för alla flyktingar från krigets Syrien. Så blev utrikespolitiken inrikespolitik – och domen mot denna medmänsklighet är hård. Domen mot internationellt solidarisk, socialdemokratisk politik allra hårdast.

För hatet följer oss.

På sociala medier får statsminister Löfven betala genom att mordhotas om och om igen av hatets predikanter. Bilder på palmemördaren Christer Pettersson med ord som ”Ni vet vad vi måste göra” eller ”Christer, kom tillbaka!”.

Utrikespolitiken är inrikespolitisk. En generös flyktingpolitik används som en ny hävstång för en gammal rasism. Svartskallarna tog våra kvinnor, våra jobb – nu tar de inga jobb, bara våra bidrag. De våldtar och mördar våra kvinnor och tar våra pensionärers pengar. Europa har gränser, men hatet är gränslöst. Högerextremerna har mobiliserat under åratal i hela Europa, så ock i Sverige.

Ingen vinner val på en bra utrikespolitik, men alla kan förlora på en dålig. För den ger också en dålig inrikespolitik.

Vi som är unga behöver tro på framtiden, sade Anna Lindh, SSU-ordföranden, på Olof Palmes begravning. Vi behöver visioner, sade hon. Olof Palme hade på Anna Lindhs begravning kunnat säga något om hur Anna Lindh tog vidare hans vilja till ett öppet och fritt Sverige, utan rasism och främlingsfientlighet.

Socialdemokratin är vävd av många människors trådar. De tvinnas i varandra.

***

När Margot Wallström blev utrikesminister hösten 2014 var det som en liten vink genom tiden från hennes goda vän Anna Lindh. Elva år tidigare talade Margot Wallström till sin väns söner på minnesstunden för deras mamma, den mördade utrikesministern. Margot Wallström sade att hon trodde Anna Lindh skulle sagt att framtiden skapar vi tillsammans, att det goda måste vinna inom oss och dela med oss av. Det meningslösa våldet ska aldrig segra och kärleken är det som vinner över allt. Och den senaste veckan, avslutade Margot Wallström sitt tal, har vi känt så mycket kärlek.

De var något av en socialdemokratins supertrio. En kvinnlig supertrio. Anna Lindh. Margot Wallström. Mona Sahlin.

En fjärde stark kvinnlig socialdemokrat ur samma generation som Anna, Mona, Margot är Marita Ulvskog. Jag är några generationer yngre än dem. I olika tidsepoker var dessa fyra kvinnliga sossar förebilder för mig, också långt innan jag själv blev partimedlem. Som politiker. Som kvinnor. Som feminister. Jag gick med i partiet först när jag jobbade som tjänsteman för Marita Ulvskog och hade Grupp 8-feministen Gunilla Thorgren som statssekreterare.

Jag gick inte med i Socialdemokraterna, jag gick med i Olof Palme, sade Mona Sahlin. Liksom Anna Lindh har hon fört vidare hans vaksamhet mot rasism.

Mona Sahlin har själv sagt att hon är den politiker som blivit hårdast ansatt i sverigedemokratiskt anknutna kanaler. Under valrörelsen 2010 markerade hon benhårt mot sverigedemokrater och rasistiska fördomar. Hon har tydliggjort sambandet mellan rasism och klass och hon tillsatte som minister en stor utredning om strukturell diskriminering. Få har förknippats så mycket med socialdemokratisk vilja till ett öppet och ”mångkulturellt” samhälle som Mona Sahlin. Men kanske var hennes kön till syvende och sist ändå den allra största provokationen.

Inte ens på 2010-talet verkar Sverige ha varit redo för vare sig sin första kvinnliga socialdemokratiska partiledare eller för landets första kvinnliga statsminister. Många, om inte alla, politiker gör mänskliga misstag. Mona Sahlin fick betala oerhört dyrt för sina. Även om skälen till Mona Sahlins fall varit många är det tveklöst så att det faktum att hon är kvinna och slagits för jämlikhet och jämställdhet tycks ha inverkat negativt. Mona Sahlin har hatats, hotats, bombhotats – men överlevt. Både som människa och som offentlig person.

När Mona Sahlin nu är regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism är det en stor ironi i att de svenska näthatarna och den mordiska sekten IS/Daish hatar precis samma sak: kvinnors rättigheter och feminism.

***

Margot Wallström mötte jubel när hon direkt efter valvinsten 2014 lanserade begreppet ”feministisk utrikespolitik”. Målen ska vara att motverka diskriminering av kvinnor, förbättra kvinnors villkor och därigenom bidra till fred och utveckling.

Samma år, 2014, tilldelades Malala Yousafzai Nobels fredspris, för hennes kamp för flickors rättigheter. Den tidigare brittiska utrikesministern William Hague argumenterade för att ”det främsta strategiska målet under 2000-talet är att försäkra oss om att överallt öka kvinnors ekonomiska, sociala, och politiska makt”. Hillary Clinton, möjligen Amerikas nästa president, uttryckte att kvinnors rättigheter och deltagande är en strategiskt mycket viktig fråga.

Åratal av feministisk forskning och kamp tycks alltså äntligen ha slagit ordentlig rot bland makthavare.

Kvinnor drabbas hårdast, proportionerligt sett, av både krig, klimatförändringar och katastrofer. Kvinnor deltar trots det nästan aldrig i fredsförhandlingar eller i återuppbyggnad efter krig. Vi kan se kvinnors rätt som värdemätare för ett samhälles mänskliga rättighetsstatus överlag – att stå upp för kvinnors rätt är att stå upp för allas rätt.

En feministisk utrikespolitik betyder inte en ”mjukare” politik, utan handlar om att genderperspektiv inte bara ger en mer jämlik, utan också en säkrare värld.

Att Socialdemokraternas Sverige är det land som vill gå längst och 2015 utropar sin regering till ”världens första feministiska regering” är kanske inte förvånande. Här finns vår långa tradition av kamp för kvinnors rättigheter och för jämställdhet. Men det krävdes en Margot Wallström, som varit FNs särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter, för att komma dit.

Det krävdes en Margot, Mona, Anna. Inte en Olof, inte en Ingvar, inte en Göran, definitivt inte en Fredrik och inte heller en Stefan.

Margot Wallström har nåtts av applåder från hela världen för sin rättframhet och sitt utmanande av patriarkala makter. Margot Wallström har inte varit okontroversiell, men har ändå lyckats hålla vågskålen med kärlek tyngre än hatets. Hon avslutade sitt tal till Anna Lindhs söner med att de veckan efter mordet känt så mycket kärlek.

Margot Wallström kommer aldrig att bli en piltavla, inte en docka att trampa på, aldrig ett klistermärke som skrämmer små barn.

Kanske är det delvis för att hennes politiska gärning till största del varit utanför Sverige. Svensken är som sagt inte så bekymrad om utrikespolitik eller utrikisk inrikespolitik, ens den i vår egen europeiska union.

Men att stå upp för människors lika värde, för medmänsklighet och solidaritet med människor som flytt länder långt från vårt, det har idag blivit en ny slags folkrörelse. Överallt syns engagemanget för att hjälpa människorna i vår tids folkvandringar. Flyktens. Desperationens. Fattigdomens. Förföljelsens.

Svenskar fullständigt utrymde landet mot Amerika. Finländare kom i hundratusentalet över gränsen mellan Torneå och Haparanda. Nu kommer irakier, eritreaner, syrier in över våra gränser. Och så många vill hjälpa.

Människors lika värde manifesteras i utrikespolitiken, syns i inrikespolitiken.

***

I Göteborg samlades år 2001 EU:s ledare för ett toppmöte som kantades av kravaller. Svenska Attac-rörelsen som startat och vuxit lavinartat samma år förknippades med kravallerna och dog sotdöden kort därefter. Attac ville mobilisera människor för att internationellt samla alternativa ekonomiska lösningar.

När USA invaderade Irak 2003 skedde troligen de största demonstrationerna västvärlden skådat. Tio miljoner människor tågade världen över för fred. I Sverige samlades fler än under Vietnamkriget.

Tio år senare blev den sömniga stockholmsstadsdelen Kärrtorp en ort på allas läppar, när närmare 15 000 personer reagerade mot nazistiska anfall på en tidigare väldigt liten antirasistisk demonstration och mot rasism. Sommaren därpå, 2014, blev en antirasistisk sommar när tiotusentals markerade mot Sverigedemokraternas framgångar och nationella valturné. När vi nått 2015 slås rekordet i Kärrtorp av samlingarna landet runt under parollen ”Refugees welcome”, flyktingar är välkomna.

Kanske kommer hatet att sluta följa oss nu.

1968-rörelsen satte avtryck. Den ledde till något av en ny världsordning, med kvinnors frigörelse som den kanske största synbara effekten. Även om det tog lång tid. Vi har fortfarande att upptäcka och se effekterna av samtidens folkliga rörelser. För fred, för jämlikhet, för solidaritet och för mänskliga rättigheter.

Folket drar politiken framåt.

Intrycken och impulserna av situationen i världen är många, de skiftar snabbt som mönstren i ett kaleidoskop, sade Palme där i Gävle på Broderskapsrörelsens kongress. Ja, intrycken och impulserna och hela världens situation och kaleidoskopen och mönstren finns varje dag här nu, på Sveriges gator och torg.

Frågan är hur politiken kan samspela med det. Hur politiken svarar. Det finns mycket kvar att bevisa. Och Stefan Löfven har mycket riktigt sagt att regeringen ännu bara börjat resan mot ett samhälle som håller ihop.

Fördela resurserna rättvist, sade Showan Shattak. Palme sade att hans tids stora dilemma var att försöka förena fred och social frigörelse, utan att det sker på den sociala rättvisans bekostnad. Därför att just fattigdomen och missförhållandena är en så väsentlig orsak till oron i världen.

Så vad har hänt däremellan? Mellan Palmes 60-tal och Shattaks 10-tal? Mellan Broderskap i Gävle och den feministiska utrikespolitiken, mellan fredsaktivisterna och den antirasistiska folkrörelsen? Allt och inget. Strävan efter ett bättre liv är universell.

Margot Wallström sade för länge sedan och vi lyssnar än: Framtiden skapar vi tillsammans. Det meningslösa våldet ska aldrig segra och kärleken är det som vinner över allt. Och den senaste veckan har vi känt så mycket kärlek.

Den senaste tiden har vi känt så mycket kärlek. Hatet ska inte följa oss mer.

11 juni, 2016 by trosolidaritet

Ulf Bjerelds öppningstal vid Tro och solidaritets förbundsårsmöte 2016

Förbundsvänner, kamrater, ärade gäster, honored guests!

Hjärtligt välkomna till Socialdemokrater för tro och solidaritets förbundsårsmöte 2016. Jag är väldigt stolt över att stå här framför er. Ett år har gått sedan jag valdes till förbundsordförande, ett år av hårt arbete, ett år där politiken liksom livet självt bjudit många tillfällen till glädje, men också stunder av besvikelse och tillkortakommanden.

Låt oss utnyttja detta årsmöte till att glädjas över våra framgångar, fundera över våra bakslag och framför allt samla kraft och mod till de viktiga uppgifter som ligger framför oss.

Förra året tog Sverige emot nära 170 000 människor som sökte asyl, som sökte skydd från krig, från våld och från förtryck. Vi tog emot flest i Europa, i förhållande till vår folkmängd. Det var en tid av glädje och stolthet. Vår statsminister och partiledare Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen i Stockholm och utropade ”Mitt Europa bygger inte murar!”. Så sa han: Mitt Europa bygger inte murar.

Bara några veckor därpå vänds glädjen till besvikelse. Regeringen beslöt att lägga svensk flyktingpolitik på Europas lägstanivå. Sverige inför tillfälliga uppehållstillstånd, vilka försvårar integrationen och sprider oro och osäkerhet bland dem som allra mest behöver trygghet. Sverige begränsar anhöriginvandringen och försvårar för familjer att återförenas.

Vi ser hur Moderaterna förvrider språket genom att säga att Sverige behöver en ”flyktingpaus”. Vi säger: Det är inte Sverige som behöver en flyktingpaus, det är flyktingarna som behöver en paus från sitt flyktingskap, en paus från sin utsatthet och från sin oro.

Vårt förbund har gått i täten i motståndet mot en restriktiv flyktingpolitik – och vi tänker fortsätta att göra det! Jag har under mina resor i landet under året mött ett engagemang och en motståndsvilja som imponerat. Nu är det vår uppgift att använda detta engagemang och denna motståndsvilja till att se till att den restriktiva politiken avvecklas så snart som möjligt. Vi säger nej till Moderaternas flyktingovänliga retorik, vi säger nej till de temporära uppehållstillstånden och den försvårade anhöriginvandringen – vi säger ja till en stark asylrätt och till en inkluderande flyktingpolitik!

Jag stolt och glad över att vi i har en rödgrön regering som ambitiöst proklamerat att man vill göra Sverige till världens första helt fossilfria välfärdsnation. Lovvärt! Och faktiskt görligt. Vi kan faktiskt idag skapa ett energisystem som är till 100 procent förnybart.

Gårdagens blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken sätter ett sådant datum till 2040. Vi skulle gärna sett att man gick fortare fram.

Det finns mycket som var bra med gårdagens överenskommelse, men också en del som borde varit bättre. Det är bra att stödet till förnybar energi utökas – det hade varit än bättre om överenskommelsen också inneburit ett definitivt stopp för kärnkraftsamhället.

Med regeringens höga miljöambitioner är det svårt att förstå att det just nu ser ut att luta åt att statliga Vattenfall får klartecken att sälja ut sin miljöfarliga verksamhet i Tyskland. Affärsmässighet är honnörsordet, som felaktigt tillåts övertrumfa miljöhänsyn.

Brunkolsbrytningen ger stora negativa effekter på miljön och på klimatet. Genom att sälja den vidare, frånsäger vi oss ansvaret för detta. Men så kan vi inte två våra händer! Vi säljer till ett bolag med uppenbara miljömässiga och moraliska brister – ett bolag som placerar alla sina vinster i skatteparadis. I stället borde vi ta vårt ansvar och i samråd med tyska intressen se till att avveckla brunkolsbrytningen helt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen – och nu är det allvar: Låt kolet ligga! Kvar i marken, där det hör hemma i ett modernt, hållbart samhälle.

Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Och vi har en rödgrön regering som gör anspråk på att driva en feministisk politik. Det är utmärkt. Men fortfarande återstår väldigt mycket att göra.

Vi vet att kvinnor fortfarande tjänar kännbart sämre än män, har färre topposter i samhällets övre skikt, att kvinnor tar större ansvar för barn, gamla föräldrar och hem, ofta har sämre hälsa och får sämre pensioner.

Vi vet också att mäns våld mot kvinnor är reellt och omfattande. Förövare och offer för våldet finns i alla samhälls- och åldersgrupper. Både inrikes och utrikes födda killar och män är gärningsmän.

Varje våldtäkt och varje misshandels- och dödsfall är ett fall för mycket. Samhället måste bli bättre på att kunna skydda alla kvinnor som lever under hot. Kvinnors rätt till kroppslig integritet – även på offentliga platser – måste värnas!

Det är en bra början att regeringen satsat på ökat stöd till kvinnojourer – dessa pengar måste nu komma fler till del. Och det behövs fler långsiktiga insatser för att förhindra våldet – och för att påverka manliga normer och attityder gentemot kvinnor och flickor.

Mäns grova hat och hot mot kvinnor i media och i ledande positioner är skrämmande och sorgligt vanligt förekommande. För män som hatar och hotar kvinnor på nätet och i offentligheten, för dem är ofta kvinnor med muslimska attribut de värsta måltavlorna. Näst värst i deras världsbild är de kvinnor som slåss för ett samhälle där alla får plats och är välkomna. Det hat vår utrikesminister Margot Wallström fått utstå, till exempel när hon stod upp för mänskliga rättigheter även för palestinier, är bara ett vedervärdigt exempel.

Detta hat och dessa hot kan aldrig accepteras! Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet vill att hatbrotten ska tas på större allvar. Och att fler feministiska mål måste nås. Alla kvinnors rättigheter måste självklart värnas. Allas.

Värt att påminna sig om allas: Det har under året dykt upp en ny version av de hatiska männen – de som påstår sig värna kvinnor. Men bara ”svenska” kvinnor. Kvinnor med mörkare hud- och hårfärg ses av dessa snarare som hot än någon som ska skyddas. Rasistiska medborgargarden som tar till våld och piskar upp mer polarisering gör såklart inget samhälle varken lugnare, säkrare eller mer ”feministiskt”.

Alla som tror att de agerar för kvinnors bästa genom att peka på en viss kultur, en viss religion – de är synnerligen fel ute. Kvinnoförtrycket är fienden, hur det än tar sig uttryck och var det än ger sig till känna. Därför säger vi nej till islamofobi och rasism – vi säger ja till feminism och kamp för kvinnors lika rättigheter!

Det är inte feminism att förvägra en kvinna att uttrycka sin religion, till exempel genom att bära hijab. Det är tvärtom förtryckande och inskränkt. Och feminismen behöver inte mer inskränkthet för att nå sina mål, den behöver vidare perspektiv. Globala perspektiv.

Därför är det så välkommet att Sverige idag har en regering som driver en feministisk och en radikal utrikespolitik. Det behövs. Mellanöstern brinner. Människor tvingas fly hals över huvud. Kristna och andra minoritetsgupper utsätts för ohyggliga förföljelser. Kriget i Syrien är inne på sitt ofattbara femte år. Trycket på regimen i Syrien måste öka och de som upprätthåller krigets ekonomi stoppas. Daesh (IS) vidriga framfart kan bara stoppas genom kraftfullt internationellt samarbete. Det vore värdefullt om Sverige – med sin nya, oberoende och feministiska utrikespolitik – genom en plats i FN:s säkerhetsråd – kunde få spela en roll i denna process.

Vi var många som gladdes när det olycksaliga avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien revs upp av en rödgrön regering. Vi var också många som gladdes när Sveriges regering som första EU-stat erkände Palestina. Men det går inte att glädjas när vi tar del av den politiska utvecklingen och den humanitära situationen i området. Israel styrs av en regering med högerextrema inslag och som inte visar några tecken på att vilja föra fredsprocessen framåt. Den olagliga bosättningspolitiken fortsätter, vilket allvarligt försvårar åstadkommandet av en tvåstatslösning. Blockaden av Gaza innebär svåra lidanden för den palestinska befolkningen och Hamas styre innebär grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Den palestinska rörelsen är splittrad och det pågår i praktiken inte någon fredsprocess. I sin frustration begår palestinier våldsgärningar och terrordåd som inte på något sätt kan försvaras.

Men vi får aldrig, aldrig låta dessa svårigheter leda till att vi tappar modet. Vi måste fortsätta att oförtröttligt finnas på plats i området och ge vårt stöd till det palestinska civilsamhället. Vi måste uppmuntra den diplomatiska och politiska process som pågår i Paris och där Sverige ka få en viktig roll att spela. Ockupation av Palestina och Israels olagliga bosättningspolitik måste upphöra. Folkrätten måste värnas, allt folkrättsstridigt och olagligt våld i området måste stoppas och blockaden av Gaza brytas. Endast så kan freden vinnas, endast så kan Israel få varaktig säkerhet, endast så kan staten Palestina äntligen upprättas.

I skuggan av erkännandet av Palestina var det nog många av oss som också hade hoppats på ett svenskt erkännande av Västsahara. Stödet för Västsahara har länge varit starkt i vårt förbund liksom i det socialdemokratiska partiet. Vi har känt glädje och stolthet när såväl en socialdemokratisk partikongress som en riksdagsmajoritet ställde sig bakom kravet på ett svenskt erkännande av Västsahara.

Men så blev det inte. Regeringen och utrikesminister Margot Wallström menade i stället att tiden ännu inte var mogen för ett svenskt erkännande. Jag har respekt för de realpolitiska argument som Margot Wallström framförde, men tycker ändå att hon hamnade i fel slutsats. Partikongressbeslut och riksdagbeslut i frågan borde vid en sammanvägd bedömning i stället gälla. Och på vårt förbund åligger nu uppgiften att med full kraft driva frågan om att Sverige borde erkänna Västsahara, och erkänna Västsahara nu!

Sverige är ett unikt land i Europa, i det att vi har fått leva i fred i över 200 år. Ibland tror jag att vi inte riktigt fullt ut förmår förstå och uppskatta vilket fantastiskt privilegium detta har varit och fortfarande är. Jag är så stolt och glad över att vårt parti under så många år har stått upp för Sveriges militära alliansfrihet och hållit Sverige utanför militärallianser.

Nu skärps den säkerhetspolitiska debatten. Rysslands agerande i världspolitiken inger stor oro. I efterdyningarna av Rysslands agerande mobiliserar borgerligheten för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Centerpartiet och Kristdemokraterna vill kasta den militära alliansfriheten överbord och har förenat sig med Moderaterna och med Liberalerna i kravet på ett svenskt Nato-medlemskap. Det är första gången någonsin som de fyra borgerliga partierna har enats om att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Samtidigt ser vi hur Sverige knyts närmare Nato genom det så kallade Värdlandsavtalet.

Ett svenskt Nato-medlemskap innebär också att Sverige blir en del av Nato:s kärnvapendoktrin. Jag kan inte alls se hur ett Nato-medlemskap skulle stärka svensk säkerhet eller bidra till avspänning i norra Europa. Vårt förbund har en viktig uppgift att leda motståndet mot svenskt Nato-medlemskap och även stötta vårt eget parti i den debatt som kommer mot de borgerliga partierna i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Vi säger nej till Nato och ja till fortsatt militär alliansfrihet!

Sverige är ett av de länder i världen som har den strängaste lagstiftningen mot vapenexport. Det är bra. Vi var också många som gladdes åt att regeringen för några år sedan tillsatte en utredning som hade till uppdrag att införa ett demokratikriterium för svensk vapenexport – i syfte att förhindra eller åtminstone ytterligare försvåra svensk vapenexport till icke-demokratier.

Nu har det gått ett år sedan utredningen publicerade sitt betänkande och ingenting har hänt. Förslagen var till vissa delar positiva, men de lämnade också utrymme för godtycke och var därför långt ifrån tillräckliga. Sverige är fortfarande en av världens största vapenexportörer och har under de senaste åren vid flera tillfällen sålt krigsmateriel till diktaturer och till länder som kränker mänskliga rättigheter. Detta är inte acceptabelt – detta måste få ett stopp. Sverige behöver ett skarpt regelverk som i praktiken inte tillåter export av krigsmateriel till diktaturer eller länder där de mänskliga rättigheterna kränks. Och på sikt skall den svenska vapenexporten stoppas helt!

Vänner, kamrater!

Viktiga tider ligger framför oss. Vi ser en förvridning av debatten där argsinta, auktoritära, populistiska röster – från Donald Trump i USA till Sverigedemokraterna i Sverige – vill vrida klockan tillbaka till en tid som inte finns och som kanske heller aldrig har funnits – en tid utan globalisering och en tid då nationalstatens gränser kunde stänga människor ute. Rasismens fula tryne dyker upp igen – i form av antisemitism, islamofobi och hat mot människor med annan hudfärg eller mot de människor som sitter på gatorna och ber om pengar. Vi ser en vulgarisering av den politiska debatten – inte minst på nätet och i sociala medier. Vår uppgift är att vara en motkraft mot denna utveckling, att alltid tala klart och rent i frågor som rör människovärde och solidaritet mellan människor och folk. Låt oss aldrig förfalla till våra motståndares retorik och språkbruk. Det är vi som bygger landet, det är vi som bygger framtiden. Det gör vi alla tillsammans. Tillsammans för Sverige, för Sverige – i världen!

Tack skall ni ha för att ni finns och för att ni bidrar i detta viktiga arbete. Nu ser jag fram mot två dagar av intensiva politiska diskussioner och beslut och med dessa ord och förhoppningar förklarar jag Socialdemokrater för tro och solidaritets årsmöte 2016 högtidligen öppnat.

Ulf Bjereld 11 juni 2016

(Det talade ordet gäller.)

27 maj, 2016 by trosolidaritet

Göran Hydén: Politiken gentemot Afrika. Från antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i februari i år ut en antologi, för att låta olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid.

Framtidsarvet: Den 28 februari 2016 var det trettio år sedan Olof Palme togs ur tiden. Under de trettio år som gått har världen förändrats. Det kalla kriget mellan väst och öst har tagit slut, Sovjetunionen är upplöst och Berlinmuren finns inte mer. De flesta konflikter idag äger rum inom nationalstatens ram och flyktingströmmar känner inga gränser. Även den svenska utrikespolitiken har förändrats. Sverige är medlem av EU och samordnar sin utrikespolitik med övriga EU-stater. Den militära alliansfriheten består, men ordet ”neutralitet” används inte längre för att beteckna den svenska säkerhetspolitiken.

Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom socialdemokraterna.se/framtidsarvet. Här på bloggen kommer vi att bjuda på textutdrag ur boken.

GÖRAN HYDÈN är professor emeritus i statsvetenskap och har verkat som forskare och lärare i Östafrika, USA och Sverige. Han har genom åren skrivit ett stort antal artiklar och böcker om Afrika, dess politik och utvecklingsutmaningar. Här skriver Göran Hydén om ”Politiken gentemot Afrika”:

Ett halvsekel har gått sedan Sverige utformade sin politik gentemot Afrika baserad på principerna om frihet, rättvisa och solidaritet med de fattiga. Denna politik återspeglade de vid den tiden förhärskande värderingarna inom det socialdemokratiska partiet. Den fanns praktiskt utformad i regeringens biståndsproposition från 1962 – ofta kallad ”Biståndsbibeln” – som än idag officiellt gäller som riktlinje för svenskt bistånd. Den politiska verkligheten har i många avseenden radikalt förändrats sedan dessa dagar och så har även biståndets roll i svensk utrikespolitik. Det finns därför anledning att närmare granska vad som ändrats och vilka konsekvenser det har för en politik gentemot Afrika baserad på de ursprungliga principerna om frihet, rättvisa och solidaritet.

Denna artikel inleds med en kort sammanfattning av de förhållanden för femtio år sedan som uppmuntrade och ledde till den svenska solidaritetspolitiken gentemot Afrika. Det följande avsnittet är ägnat åt de faktorer som på olika plan ändrat förutsättningarna för svensk utrikespolitik i allmänhet och gentemot Afrika i synnerhet. Den avslutande delen skissar på förslag som borde och kunde utgöra inslag i en Afrikapolitik baserad på frihet, rättvisa och solidaritet men anpassad till det nya århundradets realiteter.

***

Imperialismens upplösning började i samband med det första världskriget och fastställdes med freden i Versailles 1919. Principen om statlig suveränitet baserad på identierbara nationer blev riktlinje för mellanstatliga relationer. Det nya systemet för internationell politik nådde inte den afrikanska kontinenten förrän efter andra världskriget. Detta hade att göra med kvarvarande uppfattningar om att afrikanerna inte var förmögna att regera sig själva. De europeiska kolonialmakterna såg sig vid den tiden som civilisationens fanbärare. De gjorde mänskligheten en tjänst genom att förse afrikanerna med utbildning, hälsovård och andra viktiga komponenter i samhällsutvecklingen.

Denna inställning levde kvar efter andra världskriget då dock afrikanerna själva började ifrågasätta kolonialismen. Inte minst utbildade människor hade upplevt att världen kunde förändras genom ett nytt medvetande och en effektiv politisk organisation. I både engelsk- och fransktalande kolonier började en nationell befrielserörelse växa fram. Den var i början ganska modest i sina krav – självbestämmanderätt inom ramen för ett kolonialt överstyre – men radikaliserades under 1950-talets slut till att kräva full nationell självständighet. Kolonialmak- terna som fortsatte att insistera på att afrikanerna ännu inte var ”mogna” för demokrati fick se sig överkörda av den afrikanska nationalistvågen. Mot sin egen vilja och under tryck från inte bara afrikanskt håll utan även de nya stormakterna – Sovjetunionen och USA – fick de europeiska kolonialmakterna tänka om och planera för sina egna imperiers upplösning.

Så skedde i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Processen gick relativt smärtfritt på många håll eftersom de styrande i London, Paris och andra koloniala huvudstäder insåg de ekonomiska och politiska kostnaderna förknippade med att hålla kvar sina kolonier mot afrikanernas vilja. Motståndet mot avkoloniseringen kom främst från europeiska inbyggare som slagit sig ned i Afrika för att bedriva näringsverksamhet. Särskilt aviga ställde sig de vita farmarna i södra Afrika. Det blev klart i början av 60-talet att många länder i Afrika inte skulle få sin självständighet utan väpnad kamp. Stämningen radikaliserades i Afrika och bland de människor runt om i världen som sympatiserade med afrikanernas krav på politiska självständighet. Många ledande afrikaner fängslades för sin politiska verksamhet. Efter frigivning begav de sig i landsflykt och började organisera sig både politiskt och militärt för att uppnå självständighet för sina respektive länder. Även om fröna till dessa befrielserörelser såtts i det egna landet blev deras närvaro i redan fria stater som Tanzania och Zambia samt i Europa och Amerika det som på världsplanet accelererade och förstärkte stödet för afrikanernas frihetskamp.

När den radikala tanken om afrikanernas politiska självständighet med hjälp, om så behövdes, av militära medel nådde Sverige i slutet av 50-talet var den politiska reaktionen först tvetydig. Även om små grupper inom högern var de enda som offentligt ifrågasatte afrikansk självständighet fanns inom alla partierna en tveksamhet. En del menade att Sverige stod för fred och kunde inte säga ja till de afrikanska befrielserörelsernas begäran om militärt stöd. Andra insisterade på att de politiska förutsättningarna inte fanns på plats för att dessa länder på egen hand skulle kunna driva en effektiv samhällsutveckling. Man hänvisade till frånvaron av en inhemsk statsidentitet samt bristen på utbildade människor som skulle kunna ta över den offentliga verksamheten efter kolonialmakternas reträtt.

Stödet för Afrika fanns i det svenska samhället bland den yngre generationen, inte minst inom studentkårerna och ungdomsrörelserna. Olof Palme hade varit engagerad inom bägge och blev en ledande kraft för att vi skulle ta emot afrikanska studenter vid våra universitet. Dessa som började anlända till Sverige i slutet av 50-talet spelade också en viktig opinionsbildande roll inte bara på universitetsorterna utan även på andra platser runt om i landet. De hjälpte till för att få till stånd en ändring i den offciella svenska inställningen till Afrika.

Det socialdemokratiska partiet var vid denna tidpunkt delat när det gällde engagemanget för Afrika och tanken om bistånd till dessa nya stater. SSU och folkrörelserepresentanterna var genomgående positiva och ledde kravet på ett engagemang för Afrika baserat på frihet, rättvisa och solidaritet. Inom regeringen var dåvarande finansministern Gunnar Sträng den främste motståndaren. Eftersom han hade statsminister Tage Erlanders stöd fick den förste biståndsministern Ulla Lindström ofta förgäves kämpa för sin sak. Det var först under senare delen av 60-talet som det politiska läget ändrades till förmån för afrikanernas sak.

Det var dock inte givet att den svenska socialdemokratiska regeringen skulle ta sig an en djärv och progressiv inställning gentemot Afrika. Den allmänna radikaliseringen i slutet av 60-talet spelade säkert sin roll, men det var framväxten av en ny generation inom det styrande partiet som fick engagemanget att bli verklighet. Självklart spelade Palme en viktig roll inte minst efter det han blivit en framträdande och inflytelserik aktör inom statsministerkansliet. Afrikapolitiken skulle baseras på principerna om frihet, rättvisa och solidaritet och skulle praktiskt utformas med hjälp av den svenska erfarenheten från att bygga den egna välfärdsstaten. De afrikanska staterna skulle inte behöva gå igenom samma smärtsamma historiska utveckling som länderna i Europa. Med hjälp av internationell solidaritet och mellanstatligt bistånd skulle Afrika via en historisk genväg inom en överskådlig tid bli som alla andra länder.

Ungefär så resonerade man i socialdemokratiska kretsar när väl stödet för Afrika stabiliserats inom partiet. Kopplingen till den egna historien blev viktig för att rättfärdiga engagemanget och det var ingen tillfällighet att den förste generaldirektören för Sida – det svenska biståndsorganet – blev Ernst Michanek som tidigare spelat en ledande roll i framväxten av det svenska välfärdssystemet.

Afrika blev det främsta målet för svenskt bistånd inte bara för att dess stater var fattiga men också för att det gick att bygga ett progressivt politiskt engagemang kring deras frigörelse. Stödet till befrielserörelserna visar att Sverige tog det extra steg som afrikanerna uppfattade som ett genuint engagemang mot förtryck. En politik baserad på rättvisa och solidaritet tedde sig därför trots den initiala tveksamheten inom vissa kretsar i partiet så småningom som självklar. Man kan säga att bitarna föll på plats i slutet av 60-talet för den politik som gjorde Sverige till ett progressivt och respekterat biståndsland.

***

Femtio år har gått sedan dessa progressivitetens guldår. Förändringar har ägt rum på alla plan från världsordningen ända ned till hur biståndet förvaltas. För att förstå hur en möjlig ny Afrikapolitik baserad på frihet, solidaritet och rättvisa kan utformas är det nödvändigt att först beskriva och analysera de nya förutsättningar som råder en bra bit in på 2000-talet.

På det globala planet har en nyliberal ekonomisk världsordning slagit igenom. Resultatet är en tonvikt på handelns välsignelse. All verksamhet värderas i monetära termer. Effektivitet och resultat överskuggar principer som rättvisa och solidaritet. Internationella aktörer, vare sig de är multilaterala eller bilaterala, har anpassat sig till detta nyliberala tänkande. Världshandelsorganisationen WTO har blivit det mest infly- telserika organet samtidigt som UNDP och andra FN-organ förlorar i inflytande över jordens många hotande problem – klimatet, freden och ojämlikheten länder och folk emellan. Samtidigt förväntas just dessa multilaterala institutioner ta ledningen för en global massmobilisering av resurser för att en gång för alla lösa dessa komplexa problem. Svårigheten att uppnå millenniemålen i de länder där de är mest kritiska antyder vilken utmaning det rör sig om. De nya globala målsättningar med tonvikt på hållbarhet som världsförbundet just antagit för tiden fram till år 2030 lär inte bli enklare.

Ett skäl till försiktighet är den multipolaritet som idag råder på den internationella arenan. Nya inflytelserika länder som Kina, Indien och Brasilien kräver att deras röster får genomslagskraft i globala sammanhang. De har ett allt större inflytande inte minst över afrikanska länder där de står för de största investeringarna samtidigt som de ger sitt eget bistånd.

Även om svenska och europeiska värderingar och synpunkter fortfarande är viktiga i de stora globala ödesfrågorna är deras genomslagskraft inte lika stor idag som i slutet av 1900-talet. De västerländska demokratierna kunde flytta fram sina politiska positioner efter kommunismens fall men den våg av optimism som andades i västvärlden på 90-talet har nu märkbart försvagats. Tilltagande hot från islamistiska terrorgrupper, sämre relationer med Ryssland samt bakslag i demokratiseringen i Afrika har tvingat länderna att övergå från offensiv till defensiv. Istället för att ta en liberal och demokratisk världsordning för given är de progressiva krafterna i Europa i allt större utsträckning engagerade i ett ställningskrig mot extremistiska rörelser både på det globala och nationella planet. Politiken hotar allt mer att anta karaktären av ett nollsummespel där det gemensamma intresset får ge vika för särintressen, vare sig dessa är nationella, religiösa eller av annan art. Världen är i många avseenden på väg mot en westfalisk ordning där enskilda staters suveränitet snarare än det för jordens befolkning gemensamma råder. Skuggan från 1648 vilar allt mer över 1948 års överenskommelser att göra demokrati och mänskliga rättigheter till en internationell angelägenhet.

Detta är påtagligt i Afrika där politikerna ofta reagerar med motstånd mot att givarregeringarna ställer krav på att de till varje pris måste leva upp till västerländska värderingar utan hänsyn till de ekonomiska och sociala omständigheter i vilka de be nner sig. Deras kritik av den internationella brottsdomstolen ICC är ett exempel på detta. Tendensen att prioritera utveckling framför demokrati, som är mest uttalad i Etiopien och Rwanda, men som återfinns även i andra länder, är ett annat. Afrikanska regeringar i gemen intar idag en pragmatisk inställning till politiken och är mest intresserade av att se resultat i de utvecklingsansträngningar som är politiskt meningsfulla på det nationella planet. De hänger gärna med på globala projekt som millenniemålen, men snarare för pengarnas än det faktiska innehållet skull. I den utsträckning detta intresse leder till reella insatser på det egna planet skapar dessa ofta snedvridningar i resursanvändandet och blir inte sällan till förfång.

Ett exempel på detta har varit världssamfundets krav som del av millenniemålen på allmän skolplikt för barn före år 2015. Många afrikanska regeringar har lockats med av detta internationella åtagande men resurserna – för att de ska kunna mätas av statistikerna på FN-högkvarteret i New York – har i första hand använts till att bygga skolor så enrolleringen blir så hög som möjligt. Detta har skett på bekostnad av skolbänkar, lärare, skolböcker och sådana elementära saker som toaletter för eleverna. Mot denna bakgrund är det inte så konstigt att eleverna inte lär sig mycket – och att politiken i många avseenden motverkar sitt syfte. I till exempel Tanzania har utbildningsministern själv bekräftat att över hälften av grundskoleeleverna härom året kuggades i sin slutexamen och att många som går vidare till gymnasienivå inte ens kan skriva eller läsa, än mindre klara matematiska ekvationer. Det har skett en katastrofal försämring av utbildningen inte bara i Tanzania utan även på andra håll.

En del av förklaringen till att regeringarna i de afrikanska länderna förlorat sin förmåga att styra och övervaka samhällsutvecklingen är den djupa korruption som utbrett sig i både stat och samhälle. Det finns enstaka länder som Botswana och Rwanda där korruptionen inte är ett problem, men de utgör undantag. Det vanligare mönstret är att transaktioner, vare sig de görs i offentligt eller privat sammanhang, innefattar någon form av motprestation. Detta synsätt är en viktig del av den afrikanska samhällskulturen och har sedan självständigheten vuxit i betydelse på bekostnad av den ämbetsmannakultur man ärvde från kolonialtiden. Respekten för det allmänna och offentliga saknas idag i de flesta afrikanska länderna vilket utgör det främsta skälet till att politiska målsättningar sällan uppfylls. Den politiska oppositionen, där den finns, har sällan någon annan ambition än att komma till makten för att, i likhet med de som sitter i regeringen, kunna sko sig på det allmännas bekostnad. Civilsamhället utgör vanligtvis ett mer hederligt och löftesrikt alternativ.

Det som hänt på afrikanskt regeringshåll under senare decennier antyder därför att avståndet mellan tyckandet och tänkandet där har distanserat sig allt mer från de värderingar som styr svensk utrikespolitik. Den solidaritet och det samförstånd som en gång rådde har uppluckrats i takt med att de afrikanska länderna blivit en del av den globala ekonomin. Regeringarna upplever att investeringar med hjälp av utländskt kapital är lättare att hantera politiskt, än ett bistånd som ställer krav på internationella förpliktelser om demokrati och mänskliga rättigheter.

Även på det svenska politiska planet har förändringar skett med konsekvens för vår Afrikapolitik. Det viktigaste är inträdet i den Europeiska Unionen. Svensk utrikespolitik sätter förhållandet till Europa främst, på ett sätt som inte var fallet för femtio år sedan. Då rådde en tidvis häftig debatt om huruvida Sverige skulle ansluta sig till det europeiska frihandelsområdet Efta eller prioritera relationen med u-länderna. Afrika stod då mot Europa i debatten, och regeringen höll en längre tid dörren öppen för en solidaritetspolitik med Afrikas nya, men fattiga stater. Trycket för att ansluta Sverige till Europa växte dock allt starkare och sedan 1990-talet har integrationen gått allt längre. Det är uppenbart i Sveriges utrikespolitik gentemot Afrika som nu regelbundet harmoniseras med EU. Enskilda EU- länder kan ha olika uppfattningar om hur man går till väga i en viss fråga, men vad gäller målet råder sällan oenighet. Sveriges förhållande till Afrika bestäms därför inte bara i Stockholm utan även i Bryssel. Eftersom det råder stor enighet kring värderingarna i EU:s egen utrikespolitik upplevs detta i Sverige sällan som en tvistefråga, men ur ett afrikanskt perspektiv blir upplevelsen annorlunda.

Ett enat givarsamfund i form av en OECD-ledd kartell som ställer politiska krav på regeringarna att bli demokratiska och respektera mänskliga rättigheter uppfattas lätt som övermaga (om inte rent av nykolonialt) i sitt uppträdande. Erfarenheten visar att det är mycket lättare för enskilda givarländer att agera effektivt om de inte ses som lierade med EU eller USA. Poängen är dock att på plats Afrika är det mycket svårare för diplomater att idag agera på egen hand, jämfört hur det var innan Sverige inom ramen för EU och OECD bestämde sig för att i Afrika synkronisera sitt agerande med andra givarländer.

En annan viktig förändring i svensk utrikespolitik när det gäller Afrika är den nya politiken för global utveckling (PGU) som regering och riksdag godkände 2003. Den syftar till att bredda tänkandet om utveckling till att innefatta inte bara bistånd för sociala ändamål utan även handel och miljöfrågor. Denna breddning i hur man närmar sig utvecklingsproblematiken i Afrika och på andra håll är i många avseenden berättigad mot bakgrund av nödvändigheten att kunna tackla de stora frågorna om klimat och fattigdom på ett effektivare sätt. Men kravet på att samordna bistånd och handel i ett politiskt paket gör också att det blir mer komplicerat att i praktiken tillgodose sådana värderingar som frihet, rättvisa och solidaritet. Dessa tenderar att urvattnas och bli mer retoriska än faktiska.

I och med att Sveriges förhållande till de afrikanska staterna kringskurits av bredare politiska hänsynstagande – inom den egna regeringen, EU och det internationella samfundet – så har relationerna också blivit mer reglerade och byråkratiska. Även om ambassaderna idag har större formell autonomi, styrs deras arbetsrutiner av behovet att samordna med andra givarländer och att förse både regering och andra myndigheter på hemmaplan med ständiga rapporter. Detta skiljer sig väsentligt från den ”gamla goda tiden” då Sverige hade en påtaglig fältnärvaro i afrikanska länder i form av biståndsarbetare och volontärer som förkroppsligade tanken om solidaritet. Visserligen finns idag många enskilda organisationer på plats i Afrika och deras medlemmar arbetar vanligtvis solidariskt med afrikanska medarbetare, på ett opretentiöst men givande sätt. Dock hamnar tyvärr detta arbete alltför lätt i skuggan av det diplomatiska och ekonomiska samarbetet på regeringsnivå.

Byråkratin är idag också mer påtagligt närvarande i själva biståndsadministrationen. Bistånd ska både planeras, genomföras och utvärderas enligt mallar som arbetats fram inom OECD. Allt har standardiserats på ett sätt som förvandlat biståndet till en egen gigantisk industri för privata konsultfirmor, vilka frodas genom lönsamma kontrakt för design, planering och utvärdering av enskilda projekt och program. Under Sveriges glansdagar som biståndsland på 70-talet var det just djärvheten i att gå en egen väg och inte tveka att göra saker som andra givare inte gjorde som präglade Sida. Man eftersträvade att ge biståndet på mottagarnas villkor, snarare än bara på sina egna. Regeringen ansåg sig inte behöva styra biståndet i den utsträckning som nu är fallet. Detta ledde till att Sverige hade en status i Afrika som de esta andra givarländer avundades. Äldre afrikanska beslutsfattare och tjänstemän talar fortfarande om Sverige som ett speciellt givarland men den yngre generationen har svårare att se vårt land i liknande ljus. För dem tenderar Sverige att vara bara ytterligare ett europeiskt givarland med samma inställning som de andra. Det är därför mycket svårare för svenska diplomater att profilera vårt land på ett sätt som gör rättvisa åt den ursprungliga solidaritetspolitiken. Det finns undantag som Tanzania där Sverige fortfarande står högt i kurs och där man än idag kan knyta an till den anda av samförstånd som grundlades under 70-talet.

***

Många afrikanska länder har gjort påtagliga framsteg sedan självständigheten och viljan att fortsätta i progressiv riktning finns i skilda kretsar i varje land. Trots många motgångar är bilden inte enbart negativ. En progressiv hållning gentemot de afrikanska länderna är därför fortfarande aktuell. Utmaningen är hur den bäst kan utformas inom ramen för de globala och svenska förutsättningar som nu råder.

Svensk utrikespolitik vilar på fasthet och konsekvens. Därmed är den inte lätt att ändra. Inte minst idag när den också är bunden av hänsynstagande till medlemskapet i EU. Tolkningen av vad en progressiv utrikespolitik gentemot dafrikanska länderna skulle kunna innebära måste göras också mot bakgrund av denna politiska och institutionella verklighet.

Den första iakttagelsen är att en homogen Afrikapolitik knappast är möjlig. Undantaget gäller ärenden som berör Afrikanska Unionen. AU är en svag organisation med stort ansvar för kontinentens väl, inte minst vad gäller säkerhet. I era länder råder omständigheter som bekräftar förekomsten av en failed state. Extremister hotar både landets och medborgarnas säkerhet på era håll. Enskilda länders regeringar är vanligtvis oförmögna att ta itu med dessa utmaningar. Afrikanerna vill själva lösa sina säkerhetsproblem och bör så göra men samtidigt måste er resurser än vad de kan mobilisera på egen hand ställas till förfogande. Mot bakgrund av de hot som idag finns mot frihet, rättvisa och nationell sammanhållning är en svensk satsning på stöd till en gemensam afrikansk säkerhetsstyrka en nödvändig komponent. Ett sådant engagemang på kontinental nivå skulle de flesta afrikanska beslutsfattare uppfatta som inte bara relevant men också progressivt. Till skillnad från femtio år sedan då målet var att befria kontinenten från europeiska kolonialmakters kontroll, gäller det idag att försvara den mot nya hot med ursprung oftast i andra världsdelar. Dessa hot består främst av åtgärder ägnade att splittra nationerna längs religiösa eller etniska linjer. Ett svenskt engagemang till förmån för ökad säkerhet bör begränsas till kontinental eller regional nivå för att undvika misstankar om inblandning i enskilda länders inrikespolitik.

Den andra iakttagelsen är att förhållandena från ett afrikanskt land till ett annat idag skiljer sig på ett sätt som inte var fallet för femtio år sedan. Detta gäller både ekonomi och politik. Det innebär att den svenska politiken gentemot enskilda länder bör anpassas efter de allmänna samhällspolitiska omständigheter som råder och den inställning regeringen intar. Det finns dock gemensamma komponenter som skulle förstärka medborgarnas frihet och rättssäkerhet liksom den nödvändiga sociala sammanhållningen.

En solidarisk politik gentemot de afrikanska länderna kan idag inte utgå från att de sittande regeringarna på eget bevåg är redo att förverkliga principerna om frihet och rättvisa. En sådan politik måste inkludera stöd till just de instanser som är avsedda att hålla regeringarna i schack och i denna roll representerar medborgarnas intressen. Solidariteten måste sträcka sig hela vägen till folket.

PGU behöver profileras på ett sätt som får ansvarsutkrävandet på det politiska planet att framstå som en klar prioritet. Denna del av det politiska utövandet är den svagaste länken i de afrikanska ländernas demokratiseringsansträngningar. Det innebär ett fokus på att fria val kan hållas under regelrätta och rättssäkra former. Statsrevisorsuppdraget är alltid utsatt för politiskt tryck att hålla igen och behöver all hjälp att bli mer självständigt och effektivare. Biståndet till statsrevisorskontoret i Tanzania under senare år har varit lyckat och kan tjäna som modell och inspiration till andra liknande projekt.

Fattigdom och sjukdomar härjar fortfarande bland befolkningen i de afrikanska länderna. En social och ekonomisk satsning som gynnar de mest utsatta grupperna i samhället är också en självklar ingrediens i solidaritetspolitiken. Kvinnornas emancipation är fortfarande en viktig angelägenhet. Denna satsning kan dock inte bara förlita sig på statliga myndigheter eller marknadskrafternas påstådda magi. Det krävs en betydligt klarare satsning på civilsamhället och framförallt folkrörelser. Dessa som en gång var så starka i Afrika men efter självständigheten försvagats måste byggas upp på nytt för att motverka den växande klyftan mellan rika och fattiga. Denna har nu nått en sådan grad att jämlikhetsargumentet som varit politiskt neutraliserat på senare år kan vitaliseras och fungera som en sporre till en mer rättvis och solidarisk samhällsutveckling.

En satsning på civilsamhället måste också innefatta frågan om hur dess självständighet kan försäkras. Detta gäller inte minst hur biståndsfinansieringen ska ske. Hittills har givar- pengar till civila sammanslutningar slussats via svenska enskilda organisationer. Detta har visserligen lett till fruktbärande samarbete men har sällan lett till hållbar utveckling eftersom energin på plats i Afrika försvunnit, i och med att samarbetet upphört efter utlöpt projekttid.

De afrikanska organisationerna måste få plats i förarsätet och göra sina egna prioriteringar. Detta sker bäst genom att stödja inrättandet av självständiga offentliga fonder som med regeringens godkännande fungerar som finansiärer av icke-statliga aktörer. Genom att tvinga civila sammanslutningar på plats att själva lära sig att söka medel för sitt utvecklingsarbete, istället för att förlita sig på att en svensk eller annan partner ska göra det, stärker man organisationsförmågan och förutsättningarna för en hållbar utveckling. Samspelet mellan de offentliga fonderna och civilsamhällets aktörer skulle också kunna bidra till att stärka förståelsen för det allmännas betydelse i sättet att styra landet. Ett svagt civilsamhälle och en otillräcklig respekt för det allmänna utgör Afrikas akilleshäl. Med en djärvare satsning på institutionella mekanismer som till exempel dessa fonder kan mycket av det man med begränsade resultat försökt sig på i termen good governance lättare uppnås.

Hälsosektorn saknar resurser att ta itu med de epidemier som fortfarande härjar på kontinenten. Svenskt stöd till denna sektor bör byggas ut med ökad nansiering till icke-statliga aktörer, inte bara svenska utan också afrikanska sådana. Den statligt drivna sjukvården är tyvärr korrumperad och ineffektiv. Även om den måste förbättras är medel till den slöseri i ett läge där akuta ingripande för att rädda liv är nödvändiga. En sådan satsning kan också få den offentliga vården att inse nödvändigheten av att bli hederligare och patientvänligare.

Andra inslag i en svensk utrikespolitik gentemot Afrika kommer att drivas av globala projekt, till exempel på klimatområdet eller i miljöfrågor. Särskilt viktig är Sveriges hållning till de globala utvecklingsmål som ska gälla fram till 2030. Under senare år har Sverige anslutit sig till andra givarländer som inom FN har yrkat på bestämda kriterier för resultatutvärdering som en förutsättning att dessa mål ska kunna uppnås. Denna hållning uppfattas i Afrika som om givarnasjälva bestämmer den globala agendan. Många kallar den för ny-kolonial och det är klart att den inte uppmuntrar till solidaritet med de rikare länderna. Sverige bör istället prioritera de fattiga ländernas suveränitet vad gäller takten och metoderna för att uppnå dessa mål. Dessa länders regeringar ska inte behöva ringas in i ett givarbestämt utvecklingslopp utan ha friheten att själva bestämma hur och när de når mållinjen.

Till sist ska sägas att frihets- och rättviseprinciperna har funnits med i de utrikespolitiska uttalanden som svenska regeringar gjort sedan 1960-talet, men de har urvattnats och byråkratiserats. Denna text har därför argumenterat för att vitalisera dem på ett sätt som kunde göra politiken gentemot afrikanska länder mer anpassad till de förutsättningar och utmaningar som präglar kontinenten idag.

25 maj, 2016 by trosolidaritet

Hur nya regeringen kan sprida rödgrön jämlikhet, jämställdhet och solidaritet över världen

Välkomna att delta i samhällsbygget för ett Sverige som ska hålla ihop! Stefan Löfven talade vid regeringsombildningen idag om att nu gäller investeringar istället för skattesänkningar – samhällsbygget ska fortsätta. Den svenska modellen ska behållas och utvecklas. Socialdemokrater för tro och solidaritet instämmer, gratulerar och välkomnar regeringens nya ministrar. Vi passar också på att skicka med några tankar och önskningar:

Isabella Lövin blir nu vice statsminister och både klimat- och biståndsminister. Det är områden som i många stycken hänger samman och vi tror att det är klokt att föra samman klimat- och biståndspolitik. Samtidigt är det viktigt att inte tappa fokus på fattigdomsbekämpning och demokratiutveckling.

Vi hoppas att Lövin kan bidra till en nystart för biståndsfrågan och för målet att bruka 1 % av statsbudgeten till internationella utvecklingssamarbeten. Vi vet alla att världen ser fler människor än någonsin på flykt undan krig, terror och förföljelse. Klimatförändringar kommer sannolikt att tvinga ännu fler att bli flyktingar. Med en klokt bedriven bistånds- och klimatpolitik minskar skälet för många människor att behöva fly sina hem.

Om statsministern ska ange färre flyktingar som en av sina politiska framgångar, vill vi hellre att det ska bero på en framsynt klimat-, bistånds- och fredsfrämjande utrikespolitik, än som han gjorde idag, pga av vår regerings alltmer restriktiva flyktingpolitik.

Den feministiska utrikespolitiken nämndes inte idag, men är självklart central för att både Isabella Lövin och Ann Linde, ny EU- och handelsminister, ska kunna nå resultat. När konservativa krafter visar musklerna över hela Europa och patriarkalt förtryck biter sig fast i stora delar av världen, är det oerhört viktigt att lyfta kvinnors och HBTQ-personers rätt, inte minst sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Med Margot Wallström, Ann Linde och Isabella Lövin har vi förhoppningsvis en dynamisk trio som kan samarbeta för att ge svensk, rödgrön jämställdhet, jämlikhet och solidaritet eko över världen.

Peter Eriksson är ny bostadsminister och Stefan Löfven lovar en långt mer offensiv bostadspolitik än vi sett under det senaste decenniet. Ett mycket välkommet löfte! Bostadsbristen är akut i en majoritet av landets kommuner och hotar utvecklingen av välfärden. Dessutom skapar bostadssituationen trångboddhet och hämmar social rörlighet.

Statsministern menar helt sant att den utbredda segregationen är en av regeringens allra viktigaste uppgifter att motverka. Ibrahim Baylan får därför nytt ansvar som samordningsminister och ska bl a stötta fattiga och socialt utsatta områden. Det känns tryggt att både Baylan och Löfven idag talade om klass och ekonomi som skäl till segregation – inte migration, hudfärg, religion eller etnicitet.

För att underlätta jobbet för både Ibrahim Baylan och för Peter Eriksson, vill Socialdemokrater för tro och solidaritet gärna påminna om att bostaden är en rättighet, inte en marknadsvara.

Vi hoppas att de ’enkla’ jobben statsministern idag talade om att införa, mer handlar om att ta långtidsarbetslösheten på allvar, långt mindre om att kapitulera inför högljudda krav på enklare – och lågavlönade – jobb till unga och nyanlända. Allt som andas risk att skapa ett etnifierat låglöneproletariat, dvs att tvinga på redan utsatta grupper jobb där lönerna förblir låga, är något som aktivt måste motverkas. Annars har vi också motverkat Baylans kommande viktiga arbete.

Nästa förhoppning från oss är att orden som fick beskriva vår nya miljöminister Karolina Skog stämmer väl: En visionär realist. Det är egenskaper som kan krävas för att få till den gröna omställning vi så väl behöver. En rekommendation är att Karolina Skog får börja med att helt stoppa försäljningen av Vattenfalls miljövidriga brunkolsverksamhet.

Tag Archive for: utrikespolitik

Risk för ny våldsvåg efter Trumps beslut om Jerusalem

Aurora 17 är en övning i misslyckande

Försvaret ska bygga fred, inte exportera otrygghet

Lisa Pelling: I migrationens tid. Ur antologin Framtidsarvet

Sara Karlsson: Hållbarhet är målet. Ur antologin Framtidsarvet

Nato viktigare än kärnvapenfri värld?

Monica Pourshahidi: Hatet ska inte följa oss längre. Från antologin Framtidsarvet

Ulf Bjerelds öppningstal vid Tro och solidaritets förbundsårsmöte 2016

Göran Hydén: Politiken gentemot Afrika. Från antologin Framtidsarvet

Hur nya regeringen kan sprida rödgrön jämlikhet, jämställdhet och solidaritet över världen

Bli medlem - klicka här!