Close

Tag Archive for: Libyen

by

Almedalen: starkt försvar till vad?

På temat säkerhet/försvar arrangerades i Almedalen 52 programpunkter. Jag deltog i ett 10-tal av dessa. Sedan länge har ett antal fredsorganisationer tillsammans med Försvarsmakten och andra myndigheter arrangerat Säkerhetspolitiskt sommartorg som alltid är spännande. I år fanns även Försvarspolitisk Arena med bla Saab och Officersförbundet.

Ett vanligt tema var de nya säkerhetshoten, men samtidigt hördes det ofta i panelerna att vi behöver ett starkt försvar och det klagades på de nedskärningar som görs. En som kom ut som försvarsvän var DN:s ledarskribent Erik Helmerson, som samtidigt räknade upp brist på olja, elavbrott, ekonomisk kollaps och resistenta bakterier som stora hot.

Visst kan militären användas vid sådana hot, men det finns betydligt bättre, effektivare och billigare sätt. Vad ska vi då ha militären till? Att försvara vårt territorium anses den inte klara. Däremot har den nya reformen handlat om att bygga en militär redo för internationella insatser.

Förra våren var vi också med i en kostsam sådan, i Libyen. På ett sätt var den NATO-ledda operationen framgångsrik då Khaddaffis regim föll, men läget är fortfarande kritiskt i landet och risken för en humanitär katastrof stor. Eller som Miljöpartiets Bodil Ceballos påpekade: ”Vi går in med militären, men när den militära aktionen är över så åker man hem, utan att ha koll på alla vapen som flödar. Vi skulle inte ha sett utvecklingen i Mali, om vi inte avslutat Libyen så dåligt.”

I många diskussioner, inte minst de säkerhetspolitiska utfrågningarna med ledande företrädare för riksdagspartierna, var det slående att idag handlar säkerhet om så mycket mer än rent militärt samarbete, men det var få som drog några särskilt långtgående slutsatser av detta. Ett alternativ diskuterades dock i seminariet ”Vapen eller väst, vad skyddar bäst?”.

Aron Lindblom från Kristna Fredsrörelsen berättade om det arbete som deras fredsobservatörer gör i Guatemala, Colombia och Mexiko. Närvaron bygger helt på ickevåld och samarbete med lokala partners från civilsamhället. En viktig del är också den politiska påverkan som sker genom att parlamentariker, men också vanligt folk, runt om i världen reagerar när t ex en medföljd blir utsatt för övergrepp från myndigheterna.

Jon Bergeå, också från Kristna Fredsrörelsen, lyfte i ett annat seminarium fram att 80 % som dör gör det inte i väpnad konflikt. Många fler dör av lätta vapen i Honduras och Guatemala än i USA, Irak och Afghanistan. Vapen har en livslängd på ca 50 år och hamnar lätt i orätta händer. Idag är bananer mer reglerade än vapen. Detta är dock på väg att ändras då det just nu pågår förhandlingar om ett internationellt avtal som ska reglera vapenhandeln. Även om detta var det ett seminarium med deltagare direkt från förhandlingarna i New York.

En annan säkerhetspolitisk fråga som lyftes i flertalet seminarier var vapenexporten, se bla Tro och Solidaritets eget seminarium här. Samtalet var spännande där S-kvinnors ordförande Lena Sommestad deklarerade att hon är pacifist. Kritiken mot dagens vapenexport, där över hälften av exporten 2011 gick till icke-demokratier, var omfattande. Det efterlystes också en tydligare hållning från partiet. På en publikfråga om när vi kan vänta oss detta svarade SSU:s ordförande Gabriel Wikström: I april 2013 [då kongressen äger rum].

Av Klas Corbelius

by

Urban Ahlin missade chansen att presentera ett alternativ

Partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin tog inte chansen i Ekots lördagsintervju, att presentera ett alternativ till regeringens diktaturkramande. Ahlin kräver inte att samarbetsavtalet med Saudiarabien sägs upp genast. Han kan inte heller lova att man inte kommer förnya avtalet nästa gång det kommer upp för översyn, vilket är i april 2015.

Detta är mycket märkligt. Ahlin hänvisar till att alla försvarsindustrisamarbeten bygger på att de hålls under väldigt lång tid. Att det handlar om förtroende också gentemot andra tänkbara köpare. Det finns dock en anledning till att avtalen måste förnyas var femte år. Det är ett tillfälle att ta vara på för att utvärdera om avtalet följts och om det varit till gagn för båda parter.

Om vi bortser från att Saudiarabien är en brutal diktatur som systematiskt förtrycker kvinnor, homosexuella och oliktänkande, vilket vi visste redan innan, så är det rimligt att hänvisa till Saudiarabiens ingripande i Bahrain. Svenska vapen användes när demokratirörelsen slogs ner och många demonstranter miste livet.

Det skulle säkert inte diktaturer som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten med flera nöja sig med. Däremot skulle det stämma väl överens med riksdagsbeslutet i maj förra året om att införa ett demokratikriterium i vapenexporten. Det skulle också stämma väl överens med de riktlinjer och lagar som redan idag omgärdar vapenexporten, att den inte ska ske till länder som allvarligt kränker mänskliga rättigheter.

På listan över de länder som Sverige exporterade krigsmateriel till 2011 dominerar icke-demokratier och länder som allvarligt kränker mänskliga rättigheter, vilket gör att det är hög tid att ifrågasätta vapenexporten i stort. Retoriken om en slags etisk vapenexport där vi ”bara” säljer till schyssta demokratier har mött verklighetens marknad där det som gäller är utbud och efterfrågan. Diktaturerna behöver vapen och Sverige är tydligen beredda att sälja utan att ställa särskilt många frågor.

Argumenten för vapenexporten som Ahlin nämner känns väldigt tunna. Det handlar om ”kostnadsspridning”, dvs att det är för dyrt att utveckla egna vapensystem, men att kostnaderna kan delas genom att vapnen säljs till andra. Men om vapnen är för dyra, köp av andra. Och det finns knappast någon svensk vapenindustri utan den ägs till stora delar av företag baserade i USA, Storbritannien, Tyskland, Finland och Norge. Intressant är också att av de anställda inom krigsindustrin arbetar ca 40 % redan med civil produktion. En ytterligare omställning borde därför inte vara allt för svår.

Vi måste fråga oss hur mycket denna kostnadsspridning är värd. Hur mycket är det värt att Sverige står på diktaturers sida, särskilt nu när de blir färre och deras framtid ser allt annat än ljus ut? Hur mycket osäkrare värld genom att diktaturer som Saudiarabien får tillgång till högteknologiska vapen och även kunnande för att bygga egna fabriker är det värt? Hur mycket skattepengar är det värt att stödja denna industri genom statsråd på PR-resor, som när Ewa Björling hösten 2009 förhandlade med Khaddaffis Libyen?

Nej, det finns ett annat sätt att bidra till en bättre värld. Låt Sverige exportera fred, rättvisa och demokrati. Här har vi en stolt tradition att bygga på. Socialdemokratin har länge gått i spetsen för nedrustning, medling och andra sätt att lösa konflikter på. Jag tänker på Dag Hammarskjöld, Alva Myrdal, Olof Palme, Inga Thorsson, Margot Wallström och Jan Eliasson.

Det är också många i S som inte delar Urban Ahlins krassa syn. Några exempel är SSU, S-kvinnor, S-kvinnor i Sörmland, Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, Ulf Bjereld och Jytte Guteland liksom en mycket stor majoritet av partiets väljare. Jag ber er, Urban Ahlin och partiledningen, gör om och gör rätt. En tydlig politik här kan också mycket väl löna sig på valdagen.

Klas Corbelius, ansvarig för vapenexportfrågor i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

Bli medlem - klicka här!