Anförande av förbundsordförande Peter Weiderud i Helsingborg, 1 maj 2014:
Partivänner,
Det är en ära för mig att fira arbetarrörelsens högtidsdag i Helsingborg. Här har socialdemokrater demonstrerat på Första maj i mer än hundra år.
Här har socialdemokrater, genom att göra sin röst hörd, genom att ställa politiska krav, genom att säga ifrån och genom att formulera pragmatiska och reformistiska lösningar på politiska utmaningar, varit drivande i en fantastisk samhällsutveckling.
Socialdemokrater i Helsingborg, tillsammans med partivänner i hela Sverige, har tagit ansvar för en fantastisk resa från fattigdom, främlingskap och förtryck in i ett modernt välfärdssamhälle.
Det är en fantastisk resa.
Låt mig ta min egen familj som exempel.
År 1900, i samma tid som socialdemokrater började demonstrera på Första maj i Helsingborg, blev min mormor föräldralös. Hon var åtta år – näst yngst i en syskonskara på nio – när hennes mor dog.
Larsgården i Hedared såldes på exekutiv auktion och syskonen skingrades. Mormor hamnade först på fattighus, senare i fosterhem. Tre bröder valde att emigrera till USA, eftersom de inte såg någon framtid i Sverige. En dog ung. En stupade i första världskriget. Men en bildade familj, och vi fick en gren också i den nya världen.
1920 kom min morfar, som en av kooperationens pionjärer, för att öppna konsumaffär i Hedared. Han förälskade sig i min högkyrkliga mormor och de fick fyra barn. Men hade bara råd att låta två av dess få utbildning. De tvingades välja.
Min mor fick en vinstlott. Hon utbildade sig till sjuksköterska. Medan mina morföräldrar levde hela sitt liv i byn, med kortare utflykter till Borås eller Alingsås, kom min mor att upptäcka Sverige.
Hon flyttade till Vetlanda, Strömstad, Kil och Karlstad innan hon så småningom slog sig ner i Arboga under folkhemstidens bästa år.
Mina barn ser på världen ungefär som mina morföräldrar såg på Västergötland och min mor på Sverige. De äldsta fick tillbringa delar av sina tonår och gymnasietid med sin far i Geneve. En har utbildat sig i Kanada, en annan valde Nordirland.
Min yngsta dotter växer upp med två hemländer, minst två religioner, fyra språk och en förfärligt massa flaggor. Min fru är från Cypern av armeniskt ursprung.
På hundra år och tre generationer har min familj fått göra en fantastisk resa.
Från byn genom Sverige ut i världen.
Från bondesamhälle genom industrisamhälle till kunskapssamhället.
Från sex-årig folkskola genom grundskolereformer till internationella universitet.
Från schartauansk högkyrklighet genom sekularisering till internationell religionsdialog.
Det är en fantastisk resa, som påverkat hela vårt sätt att tänka och vara. Men inte nödvändigtvis våra värderingar. Morfar, min mor, jag och barnen har alla burits av vänstervärderingar.
Resan var möjlig tack vare en enastående ekonomisk utveckling och globalisering, kombinerad med en framåtblickande, utjämnande, progressiv reformpolitik. En politik som gett goda möjligheter, inte bara för de som föds med guldsked i munnen.
Partivänner,
Det finns de som tycker att utvecklingen gott för fort eller för långt. Som önskar att vi kunnat göra halt på vägen.
Vänsterpartiet för i EU-valet fram en politik där de önskar att utvecklingen stannat för 25 år sedan, innan vi tog steget in i den europiska gemenskapen.
Det är en politisk illusion. Det finns ingen väg bakåt. Politikens uppgift är att visa på vägen framåt.
När vi i skapandet av folkhemmet tog steget från byn till nationen, var det nödvändigt att flytta delar av den politiska beslutskraften till nationell nivå för att kunna skapa det starka samhället. Byn var för liten.
Därför behöver vi idag bygga ett socialt jämlikt och stark Europa, tillsammans med progressiva krafter i Slovakien, Spanien och Storbritannien och alla de andra medlemsländerna.
Miljön, arbetslöshet, migration, brottslighet, mänskliga rättigheter – för att nämna några – är frågor där varje enskilt land är för litet för att hantera de politiska utmaningarna.
Därför går vi och röstar i EU-valet 25 maj. Och vi röstar socialdemokratiskt. För första gången på 15 år har den socialdemokratiska gruppen i EU-parlamentet möjlighet att bli den största gruppen. Och det gör stor skillnad med ett socialdemokratiskt styrt Europa.
Det är dags för oss svenska socialdemokrater att på allvar erövra den europiska politiska arenan. Vi kan vara kritiska till detaljer i EU:s politik. Men svaret på den kritiken är en entusiasm för att förändra – inget annat.
Partivänner,
Det finns politiska krafter som velat stoppa utvecklingen ännu tidigare. Den vision som Sverigedemokraterna går till val på, både till Europaparlamentet och Riksdagen, bygger på Sverige så som det såg ut när min mor och jag flyttade till Arboga, när vi alla tittade på Hylands hörna, lyssnade på frukostklubben, hade samma hårfärg, skrev med samma pennor och inte hade berikats med några invandrare.
Motsatsen till mångfald är enfald. Men Sverigedemokraterna stannar inte med en 50 år gammal vision. De söker metoder för sin politik med rötter i 1930-talet. Den tid som varit en av de svåraste i Helsingborgs arbetarkommuns historia och då det krävdes mod att demonstrera på Första maj.
I valet 1936 hade Sveriges nationella förbund stöd av sju procent av rösterna i Helsingborg. I valrörelsen krävde partiet: Omsorg om vårt svenska folkmaterial och rasen. Reform av svenska folkstyret, reducering av riksdagsväldet och partidiktaturen. Förbud mot kommunismen. Skärpt kamp mot kulturdekadens. Skydd mot andlig smittofara från kulturbolsjevismens många pesthärdar.
Rasismen och nazismen bygger på hat och accepterar inte den grundläggande demokratiska principen om alla människors lika värde. Den drar sig inte för att använda demokratin för att nå sina låga syften. Men, den respekterar den svenska demokratin lika lite som den respekterade demokratin i Tyskland på 1930-talet.
Rasismen och nazismen har två ansikten, både i Sverige och i resten av Europa. Det ena är det direkta, brutala och våldsamma som vi såg exempel på i Möllevången 8 mars. Det andra är det kostymklädda, normaliserade och anpassade ansiktet som tar plats i politiska församlingar.
Ibland sammanfaller de båda ansiktena, som när ledande SD-politiker går ut för att slåss med järnrör eller som hos Gyllene Gryning i Grekland. Det bekräftar sambandet och släktskapet.
Men ofta uppträder de båda ansiktena var för sig, eftersom de behöver varandra. Så var det får 20 år sedan i samspelet mellan Lasermannen och Ny Demokrati. Det mer polerade parlamentariska ansiktet förändrar den politiska diskursen och ger de mer våldsbenägna aktörerna legitimitet för sina aktioner.
Om vi som enskilda, som medborgare och som samhällsföreträdare undviker att ta ställning riskerar vi ett sluttande plan. Och då kan det vara för sent.
Därför är den starka folkliga uppslutning vi sett efter Kärrtorp och Möllevången så oerhört viktigt. Eller när brandmän och sjukvårdspersonal vägrar erbjuda Jimmie Åkesson en plattform. Därför får vi aldrig betrakta Sverigedemokraterna – eller något av de rasistiska eller nazistiska partierna i dagens Europa – som ett normalt politiskt parti.
All politik rymmer kompromisser med fina ideal, men utgångspunkten för ett demokratiskt parti måste vara alla människors lika värde, oavsett etnicitet, religion, kön, ålder, sexuell läggning, handikapp eller vilken annan grund för diskriminering vi kan se.
Allt annat är ett flagrant brott mot den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter, som vi utvecklade efter andra världskrigets erfarenheter med det entydiga budskapet till mänskligheten som helhet: Aldrig mer!
Men att sätta upp en entydig och skarp gräns mot rasismens och nazismens båda ansikten är inte detsamma som att förakta de människor som röstar eller funderar på att rösta på Sverigedemokraterna.
Det finns politiska, ekonomiska och sociala orsaker till att rasismen växer sig stark. 1930-talets arbetslöshet och ekonomiska osäkerhet skapade en jordmån för förenklade lösningar. Det fanns en strävan att hitta syndabockar.
Syndabockar berövas sitt grundläggande människovärde. De kan vara judar, romer, muslimer, homosexuella, utvecklingsstörda, kommunister, kvinnor, mörkhåriga eller gamla. Vilka som drabbas beror på tidens strömningar, men metoden är densamma.
Skälet till att människor kan attraheras av dessa barbariska idéer är rädsla. Rädsla för att förlora sitt jobb. Rädsla för att bli utkonkurrerad. Rädsla för förändring. Rädsla för det okända. Rädsla för att förlora privilegier man haft.
Partivänner,
Globalisering, mångkulturalism och klimatförändringar ställer politiken inför nya utmaningar. Vi socialdemokrater var bäst i världen på att skapa det goda samhället i en tid när ekonomin var nationell, samhället homogent och tillväxten baserades på ett till synes oändligt uttag av råvaror som kunde omsättas till materiellt välstånd.
Dagens utmaningar kräver nya politiska redskap – inte minst på europeisk nivå – men vår grundhållning är densamma, och den klassiska skillnaden mellan höger och vänster finns kvar.
Högerns främsta svar på klimatutmaningar är att låta marknaden lösa problemet och minimera det politiska ansvaret. Vi vet att det krävs ett ordentligt politiskt ansvarstagande, med tydliga politiska mål, skarpa regleringar och ordentliga uppföljningar. Därför är våra klimatmål mer ambitiösa i EU-valet, i riksdagsvalet och i det kommunala ansvarstagandet.
Högerns svar på det mångkulturella samhällets utmaningar är att tala om utanförskap. Det finns en risk att vi anammar det borgerliga sättet och analysen av utanförskap. Att vi har ett samhälle med ett varmt centrum och en kyligare periferi – en horisontell analys.
Svensk socialdemokrati har ett klassperspektiv. Det var utifrån en klassanalys vi formulerade visionen om det nya Sverige, när vi gick från jordbrukssamhälle till Folkhem.
Vår analys är vertikal. Vi måste fortsätta tala om över och underordning. Vi får inte lämna klassperspektivet. För den politiska idé vi en gång bevisade som sann – att ett jämlikt samhälle är bra för alla, även de rika – gäller alltjämt. Det är det som är poängen med solidaritet – ett upplyst egenintresse. Samhället ska byggas nerifrån och upp.
Vi måste visa att ett bra samhälle för muslimsk homosexuell kvinna från Somalia, är ett bra samhälle för alla. Det är med ett klassperspektiv som vi kan väva ihop samhället så att det rymmer alla. Då
kan vi hantera den rädsla en lågutbildad medelålders man kan känna inför att samhället förändras, och som får honom att gå till Sverigedemokraterna.
Globaliseringen kommer att kräva stor flexibilitet av oss alla – till förändring, till att byta jobb och till att söka nya lösningar.
Högern vill tvinga fram flexibiliteten hos den enskilda människan genom att öka pressen på individen. Genom utförsäkring av sjuka, urholkad arbetslöshetsförsäkring och ökade inkomstskillnader ska människan anpassas till en ny och brutalare verklighet.
Vårt svar är att det är samhällets ansvar att erbjuda människor möjlighet till anpassning. Hjälp till utbildning för att kunna ta ett annat jobb. Ordentliga försäkringar som gör att inte livet slås sönder om vi blir sjuka eller förlorar jobbet. Så att vi under värdiga former kan återhämta oss och gå in i ett annat jobb eller försörjning.
Det är utifrån den grundläggande skillnaden vi demonstrerar idag. 90-dagarsgarantin för unga arbetslösa är en signal att det är samhällets ansvar att se till att den mest utsatta gruppen på dagens arbetsmarknad – de unga som ännu inte fått sitt första riktiga jobb – ska kunna få en bra start i sitt arbetsliv.
Det är inte bara den enskildes eller föräldrarnas ansvar. Det är också vårt gemensamma ansvar.
Den resa som min familj – och många av oss som demonstrerar här idag – har fått möjlighet att göra, hade inte varit möjlig om högern fått råda. Idag ska nya svenskar få samma möjlighet.
Därför partivänner, behöver vi alla göra vårt yttersta för att få människor att rösta 25 maj och 14 september. Vi behöver få så många som möjligt att förstå vikten av att vi får en stark socialdemokratisk röst i Europaparlamentet och en socialdemokratiskt ledd regering efter nästa val.
Ingen ung utan jobb ska bli verklighet, i Helsingborg, i Sverige och i Europa.
