Close

Archive for category: Tro&Politik

by

Natos värdlandsavtal behöver granskas kritiskt

Regeringens förslag om att sluta ett så kallat värdlandsavtal med Nato har åter fört in säkerhetspolitiken i valrörelsen. Vänsterpartiet går emot, vilket är förutsägbart eftersom de motsatt sig alla steg till samarbete med Nato. Miljöpartiet uttrycker tveksamhet. Vår talesperson i försvarsfrågor, Peter Hultqvist, uttrycker sitt stöd utifrån förvarsberedningens tidigare beslut och då han inte ser någon konflikt med Sveriges alliansfrihet. Men två tidigare FN-ambassadörer, nära medarbetare till Olof Palme och centrala uttolkare av svensk säkerhetspolitik under de senaste 30 åren, Anders Ferm och Pierre Schori, är kritiska.

Oavsett det eventuella framtida avtalets innehåll är regeringens agerande ett uttryck för dålig timing, förmodligen dessvärre medvetet. Av två skäl. Detta är för det första inte en fråga som lämpar sig att diskutera i en stressig valrörelse. Säkerhetspolitiken måste ligga medvetet stadig och att öppna för utspel kan bränna broar och skapa låsningar som kan ta lång tid att reparera.

För det andra riskerar utspelet bli en del av upplevd omorientering av Sveriges säkerhetspolitik i ljuset av Ukrainakrisen. Det saknar dels grund, eftersom detta i sig inte innebär något ökat hot mot Sverige, dels kan det felaktigt ge bilden av att Sverige gör militär armkrok med Nato och vilket underminerar våra möjligheter till ett självständigt agerande i risken för en tilltagande spänning mellan Ryssland och Nato.

Innehållsligt är det viktigt att minnas att den militära dimensionen av svensk säkerhetspolitik sedan Andra världskrigets slut och i synnerhet efter Berlinmurens fall haft sin utgångspunkt i FN-stadgans våldsförbud. Detta förbud är absolut, så när som på två undantag. Rätten till självförsvar (artikel 51) och när FN:s säkerhetsråd fattar beslut om våldsanvändning enligt kapitel sju vid hot mot internationell fred och säkerhet.

Militär alliansfrihet innebär att vi själva, till skillnad från Natos medlemsländer, tar fullt ansvar för det första undantaget. Däremot samarbetar vi med andra länder kring det andra undantag, att skapa fred i världen på FN:s uppdrag.

Det som hände efter det kalla krigets slut var att möjligheterna och behovet till samarbete för internationell krishantering ökade kraftigt. Och därmed nya möjligheter till samarbete också med Nato. Den viktigaste strukturen för detta var det så kallade Partnerskap för fred.

Framgång i detta kräver självklart samarbete i övning, planering och politisk dialog, vilket lett till ett i huvudsak okomplicerat samarbete med Nato de senaste 20 åren. Vi socialdemokrater har varit kritiska till att alliansregeringen lagt i princip alla svenska krishanteringsägg i Nato-korgen, vilket minskat våra möjligheter att delta i FN-uppdrag som inte varit Natos prioritering. Några av oss har också uttryckt tveksamhet till inriktningen på vårt engagemang i Afghanistan. Men det principiella samarbetet med Nato kring krishantering har varit riktigt och korrekt.

Även om det är samma svenska militärer och samma svenska vapen som har till uppgift att försvara svenskt territorium och medverka i internationell krishantering på FN:s uppdrag är det absolut nödvändigt att strikt hålla isär dessa olika funktioner, eftersom de vilar på helt olika folkrättsliga grunder.

Detta gör inte Nato åt oss, eftersom det är en struktur också för kollektivt självförsvar, enligt Natos artikel fem. Det gör heller inte moderaterna åt oss, eftersom de, tillsammans med folkpartiet, vill se en svensk anslutning till Nato. För alliansregeringen är det inget problem om gränserna suddas ut och om vi får en smyganslutning till Nato. Det är ju dit de vill. Därför ska vi inte förvånas över försvarsminister Karin Enström språk om att kunna ge och ta emot militärt stöd vid en konflikt i vårt närområde.

För oss socialdemokrater, som vill värna den militära alliansfriheten, inte för att den har ett egenvärde utan för att den ger oss ökade möjligheter att bidra till en fredlig utveckling, är det nödvändigt att söka en annan hållning. Det är inget principiellt problem att öka samarbete med Nato för krishantering på FN:s uppdrag eller för att kunna hantera civila kriser. Detta stärker vår egen förmåga och bidrar till Nato civilisering efter det kalla krigets slut.

Men det går en mycket skarp gräns för samarbete för att möta eventuella militära kriser och konfrontationer i vårt närområde. Spelar vi bort den rågången har vi också spelat bort den politiska grunden och det politiska mervärdet av vår militära alliansfrihet.

Därför måste denna rågång granskas kritiskt och ordentligt i samband med riksdagsbehandlingen av det beslut som regeringen nu har tagit. Det är i det sammanhanget avgörande att Sverige har den fulla och egna beslutsrätten av när och hur detta avtal ska användas på svenskt territorium.

Sedan ligger det ett stort ansvar på en kommande regering hur detta avtal ska tillämpas. Här är jag inte orolig för hur en rödgrön regering kommer att agera. Det kan möjligen vara en positiv bieffekt att alliansen fattade sitt beslut i valrörelsen. Det ger den majoritet av Sveriges folk som vill värna den militära alliansfriheten ytterligare ett argument till att byta regering.

Sverige firar i år 200 år av oavbruten fred, vilket är längre än något annat land. Det sammanfaller med vårt beslut att inte söka krig med våra grannar och att inte ingå i militära allianser. Även om politiken utvecklats och förfinats med tanke på två världskrig, bildandet av NF och FN, kalla kriget, EU och kalla krigets slut finns det principer som vi inte har anledning att ompröva. Dit hör strukturen på vårt försvar – det ska kosta på att anfalla oss, men det ska inte provocera andra till anfall – och att militärt försvar är vårt eget fulla ansvar.

Det var trots allt militärallianser som blev omoderna vid det kalla krigets slut. Inte frihet från dessa.

 

by

Den brända jordens taktik

Politikens uppgift är att prioritera. Men att ställa olika utsatta mot varandra är en flykt från verklig prioritering. Vår främsta uppgift är att skapa samhörighet, framtidstro och bistå människor att bli delaktiga. Den brända jorden taktik kommer bara fungera om vi låter elden få fäste i de hjärtan Reinfeldt ber oss öppna.

Fredrik Reinfeldts budskap om att vi måste öppna våra hjärtan – och vår gemensamma plånbok – för att ta emot fler flyktingar har både förvirrat och förgiftat den politiska debatten i valrörelsens inledning. Desperationen hos människor som riskerar folkmord i norra Irak ställs mot svenskars välfärd och fattigdomsbekämpning på andra håll i världen.

Migrationsverkets prognos om att det kan behövas ytterligare en dryg miljard till flyktingmottagande i år är i sig inget konstigt. Den typen av fluktuationer är inget ovanligt i en statsbudget i en föränderlig värld. Hans utspel har därför helt andra avsikter och utgångspunkter.

Alliansens budskap om att det inte längre finns något reformutrymme har varit tydligt under flera månader. Men det har inte tagit politisk skruv. Väljarna är medvetna om att huvudskälet till ett begränsat utrymme är de omfattande skattesänkningar som alliansen har genomfört.

Att nu spä på med förväntade ökade kostnader för flyktingmottagande är ett sätt att försöka underminera förutsättningar för de reformer som en kommande rödgrön regering vill genomföra. Det är inte ett särskilt snyggt försök att framstå som ekonomiskt ansvarstagande, men en del av det politiska spelet när vi närmar oss ett val.

Det är också ett försök att konstruera en bild av en hotfull och orolig omvärld, som om den tar gäng, brukar gynna sittande regeringar. Det är cyniskt, men skickar främst en signal om den desperation som idag finns hos moderaterna. Situationen är oerhört allvarlig i såväl Mellanöstern, som Ukraina och delar av Afrika. Men det är inte beroende på svensk valrörelse – och en rödgrön regering har alla förutsättningar att hantera denna situation med större framsynthet än den sittande regeringen.

Men att direkt ställa flyktingmottagande mot reformer på välfärdsområdet och utrymmet i det svenska biståndet är att ge en politisk gratisresa för Sverigedemokraterna. Det vet Reinfeldt. Att han ändå gör det, är ett medvetet sätt att – när han ser att alliansen omöjligt kan få ihop till en egen majoritet – se till att Sverigedemokraterna kan bli så starka att de blir verkliga vågmästare.

Det allvarliga parlamentariska läge som Reinfeldt försöker bidra till har nationen som främsta förlorare och är ett kvitto på att alliansen är förbrukad. De lämnar efter sig en statsbudget i strukturell obalans efter år av kraftfulla skattesänkningar, men föredrar också parlamentariskt kaos framför en fair och ansvarstagande valrörelse.

Att Sverigedemokraterna tog emot denna julklapp med jubel var väntat. Men alla övriga partier – inte minst alliansens småpartier – har ett ansvar att visa på att den solidaritet som ligger i att värna asylrätten inte bara är en kortsiktig kostnad, utan en långsiktig investering, i människor, för Sverige och för de drabbade länderna. Vi får inte låta oss förföras till kortsiktig cynism.

Att fly från politiskt ansvar, genom att ställa olika utsatta grupper mot varandra, är en populism som splittrar samhällen. På 1930-talet gick denna verklighetsflykt över styr i stora delar av Europa, och vi har precis haft ett Europaval som visar att denna typ av politiska farsoter inte bara tillhör historien.

I det korta perspektivet föder den också politisk kreativitet om hur biståndet kan användas som budgetregulator. Det är ett mindre problem i det långa perspektivet, men likafullt allvarligt eftersom det direkt kan ställa olika utsatta grupper och deras behov på olika håll i världen mot varandra. Det riskerar också att föra bort politiskt fokus från förebyggande till krishantering.

OECDs så kallade DAC-kriterier medger möjlighet till avräkningar för olika nationella kostnader som kan kopplas till arbete i utvecklingsländer. Alliansregeringen har, genom att de inom sig varit oense om biståndet, tänjt på dessa regler mer än någon tidigare regering, samtidigt som de upprätthållit enprocentmålet.

DAC-kriterierna utgör en yttersta gräns för hur mycket avräkningar som kan göras, men det är upp till varje regering att bedöma vad som är rimligt. Om vi använder biståndet för maximal avräkning, riskerar poängen med vårt ambitiösa enprocentmål att gå förlorad.

Grundregeln måste vara att biståndet ska gå till utveckling. Jag skulle därför hellre se att de biståndsmedel som används för flyktingmottagande tydligare hade starkare utvecklingsfokus.  Människor som flyr från krig, förtryck eller ekonomisk misär rymmer i sin person en enorm utvecklingspotential, som migrationspolitiken idag jobbar mot snarare än med.

Tänk om alla asylsökande fick möjlighet till relevant utbildning direkt efter ankomst, istället för att behöva vänta ett år i passivitet på permanent uppehållstillstånd. Och att de fick den rätten oavsett om de nekas asyl eller beviljas.

En sådan satsning skulle jag gärna se bekostad med biståndsmedel, eftersom det direkt bidrar till utveckling, i synnerhet för dem som tvingas återvända.

Politikens uppgift är att prioritera. Men att ställa olika utsatta mot varandra är en flykt från verklig prioritering. Vår främsta uppgift är att skapa samhörighet, framtidstro och bistå människor att bli delaktiga.

Den brända jorden taktik kommer bara fungera om vi låter elden få fäste i de hjärtan Reinfeldt ber oss öppna.

by

IS måste stoppas innan vi bevittnar ett folkmord

Tal av Peter Weiderud om situationen i Irak vid valupptakt i Arboga

Utrikespolitiken brukar inte vara en stor valfråga i Sverige. Men i år kommer den att vara större än tidigare.

Många svenskar har rötter i andra delar av världen och har familjer, vänner och släktingar i delar av världen där det råder konflikt eller allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter.

Tydligast ser vi detta just nu i Irak, där vi riskerar ett folkmord på yazidier, kristna och oppositionella sunnimuslimer från den brutala jihadistgruppen Islamiska staten.

Människor och grupper som levt sida i flera tusen år, tvingas fly hals över huvud. Kvinnor och flickor tas till fånga, våldtas eller säljs som sexslavar. Män avrättas brutalt. Familjer tvingas upp i bergen i olidlig hetta utan vatten och mat.

Islamiska staten är ett monster som måste stoppas. Detta är ett nödläge och det är precis i nödlägen som FN:s säkerhetsråd måste ta sitt ansvar, och även ingripa militärt enligt kapitel 7.

De kristna och yazidierna i norra Irak behöver vår solidaritet. De har inga egna arméer. De har levt som minoriteter i detta område i generation efter generation. De behöver mat, skydd och politiskt stöd. De behöver verklig solidaritet.

En solidaritet som säkerställer att deras närvaro kan finnas i området i framtiden, i de kommande tusen åren.

Då krävs det politiska lösningar som bygger på folkrätt och mänskliga rättigheter. Då räcker det inte att som folkpartiet föreslå att vi ska skicka svensk militär hjälp till de kurdiska styrkorna.

Förutom att det skulle underminera svensk vapenexportlagstiftning, folkrätt och vår politiska integritet, skulle det riskera att injicera mer av det som har skapat de problem vi idag ser.

Kartan att den här regionen ritades upp av framför allt Storbritannien och Frankrike efter det Ottomanska rikets sönderfall för 100 år sedan. Det skedde med en okunnighet och arrogans som byggde in bestående problem i samhällena.

Under Saddam Husseins brutala styre fick framför allt kurderna betala ett fruktansvärt pris för den irakiska sammanhållningen. Även shiterna i syd upplevde sig marginaliserade av den sunnidominans som Saddam representerade.

Efter USAs folkrättsstridiga invasion 2003, som folkpartiet också stödde, såg både shiter och kurder möjligheter till revansch. Kurderna började bygga upp en hög grad av självständighet och den shitiska premiärministern Al-Maliki tog allt hårdare kontroll över centralregeringen.

I den kurdiska regionen blev det säkrare och möjligt att utveckla ekonomi och demokrati. I övriga Irak växte det sekteristiska våldet. De stora förlorarna blev arabiska sunnimuslimer, kristna och andra minoriteter.

Dessutom ständiga motsättningar mellan centralregeringen och den kurdiska provinsregeringen i norr. Kurderna har hela tiden burit på en stark självständighetssträven, men agerat politiskt klokt och pragmatiskt i lojalitet med den federala konstitutionen för Irak.

När barbarerna från den Islamiska staten, IS, tog sig in i Irak fanns det ingen vilja att försvara Irak. Hade de kurdiska och irakiska styrkorna samarbetat hade de stoppat dem omedelbart. Men båda hade intressen av att den andre försvagas och många sunnimuslimer i norr hade tappat sin lojalitet med det shiadominerade Bagdad.

Inte ens parlamentet förmådde samlas de kritiska dagarna och de kurdiska trupperna passade på att inta den oljerika staden Kirkuk, som har kurdisk historia, men blandad befolkning och vars status, som så mycket annat, måste lösas politiskt och inte militärt för att det ska hålla i längden.

När Mosul intogs av IS begärde Bagdad-regeringen militärt stöd från USA, som först såg ut att bejaka detta, men som vid närmare eftertanke villkorade sitt stöd med att regeringen måste samla hela nationen.

Detta vägrade Al-Maliki, vilket till slut ledde till hans politiska exit. Det finns nu en ny premiärminister och hoppet ökar att politiken kan börja fungera igen.

Samtidigt har USA gett militärt stöd till de kurdiska trupperna, vilket några av EU-länderna också överväger och folkpartiet vill att Sverige gör.

Men det är inte mer vapen regionen behöver, utan mer politik, demokrati och mänskliga rättigheter. De kurdiska peshmerga-styrkorna är dessutom inte ansvariga mot den kurdiska provinsregeringen, utan mot de två kurdiska partierna, KDP och PUK. Att i denna politiska och folkrättsliga oklarhet skeppa in ytterligare vapen kan ge mer av de problem som vi sett för mycket av i detta land och denna region under senare år.

IS måste stoppas, också militärt. Men det är ett samlat irakiskt ansvar, eller om detta inte är möjligt, ett ansvar för FN:s säkerhetsråd. En ny utländsk inblandning för att förskjuta de militära balanserna i denna krutdurk riskerar att leda till nya konflikter.

Samtidigt måste vi vara beredda att tänka och agera snabbt för att förhindra folkmord och lösa den nödsituation som är. De humanitära insatserna brådskar. De svårigheter som människor i Syrien upplevt för att kunna söka asyl får inte upprepas. Knutarna som finns i FN:s säkerhetsråd måste knytas upp.

Den kan också vara värt att titta på de förslag om särskilda skyddszoner som kristna politiska grupperingar lyft fram för den kristna minoriteten. Precis som kyrkoledare i regionen hävdat menar jag att den långsiktiga lösningen handlar om att skapa förutsättningar för samlevnad mellan alla folkgrupper i regionen. Här har kristna alltid levt sida vid sida med andra grupper och de måste de kunna göra också i framtiden.

En kristen autonom enklav i Nineve riskerar att tillföra mer identitetspolitik och mer separation. Men i ett läge av brutal etnisk resning och risk för folkmord måste vi också vara beredda att titta på hur det kortsiktiga skyddet kan värnas.

by

Nu måste omvärlden hjälpa Israel att ta ansvar

Israels armé har lämnat Gaza. Ett av de mål Israels regering satt upp – att förstöra de tunnlar som förbinder Gaza med omvärlden – har nu uppnåtts. Det ökar förutsättningarna för att få till ett tillfälligt eld upphör.

Det minskar Hamas möjligheter att skjuta Qassam-raketer mot mål i Israel. Det är bra, eftersom raketerna också riktas mot civila mål, vilket är ett brott mot folkrätten.

Men att förstöra tunnlar löser dessvärre inte konflikten. Konfliktens grundorsaker handlar om att palestinierna, genom Israels ockupation av Västbanken och Östra Jerusalem och blockaden av Gaza, saknar förutsättningar för att leva ett värdigt liv.

Genom blockaden kontrollerar Israel allt som passerar in och ut ur Gaza, och håller därigenom Gazas ekonomi i ett strypgrepp. Tunnlarna har visserligen använts för att förse Hamas och andra grupper med delar till dessa primitiva raketer. Men de har också varit en ventil för att få in mat, byggandsmaterial och andra förnödenheter.

Om tunnlarna försvinner, utan att blockaden hävs, ökar strypgreppet och därmed desperationen bland Gazas befolkning. Eftersom det är desperationen som motiverar de militärt obegåvade och folkrättsligt otillåtna raketerna, finns risken för att det inte dröjer så länge innan raketregnet kan uppstå igen.

En varaktig vapenvila förutsätter att grundproblemen om ockupation och blockad får en lösning. Då finns också förutsättningar för ett fredsavtal och att äntligen nå den tvåstatslösning som världen väntat på i årtionden och de upprepade krigen inte förmått skapa.

Agerandet från Israels regering under de senaste veckorna, inklusive uttalanden från regeringschefen Netanyaho, har ökat tvivlen på om Israel verkligen vill ha en tvåstatslösning. Det har också fått en växande grupp israeler att säga att de nu fått nog. De kan inte längre stödja en tvåstatslösning till detta ohyggliga pris, utan förordar en enstatslösning med fulla och lika rättigheter för alla som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden.

Även om jag kan förstå uppgivenheten, kan jag inte hålla med. En enstatslösning kan inte vara en judisk stat. Att Israels regering, genom sin oförmåga att ta politiskt ansvar skulle beröva det judiska folket på det hemland som varit en trängtan sedan Jerusalems förstörelse år 70 och en – om än haltande – verklighet sedan det FN-beslut som följde på nazisternas förintelsepolitik under Andra världskriget, skulle få alltför långtgående konsekvenser.

Därför är det nu nödvändigt att omvärlden hjälper Israels regering att förstå allvaret och ta ansvar för en tvåstatslösning, baserad på 1967 års gränser. Ockupationen och blockaden, som är de grundläggande konfliktorsakerna, måste hävas.

Som viktiga steg på vägen är det viktigt att Israels folkrättsbrott under den senaste dryga månaden utreds och beivras. Här kan också Sverige och svenska rättsvårdande myndigheter ta ett ansvar genom att utreda eventuella brott som de svenska medborgare som stridit i Gaza gjort sig skyldiga till. Här kan också Palestina bistå, genom att ratificera fördraget om den internationella brottsmålsdomstolen ICC, och därmed underlätta för att få den mekanismen aktiverad.

EU bör nu suspendera det förmånliga handelsavtalet med Israel. Det rymmer två klausuler som Israel bryter mot. Det ena att det inte omfattar produkter från bosättningar, vilket Israel kringgår genom att inte ursprungsmärka. Det andra handlar om brott mot mänskliga rättigheter, där den senaste offensiven i Gaza fört det brottet till nya dimensioner.

EU och Sverige bör också stödja den palestinska enhetsregeringen och de inompalestinska försoningssträvandena, så att val kan hållas och den palestinska demokratiska legitimiteten stärks inför de substantiella fredsförhandlingar som världen nu måste kräva att Israel genomför.

Sverige bör också erkänna Palestina och avbryta allt militärt samarbete med Israel, inklusive att dra tillbaka vår militärtattaché på ambassaden i Tel Aviv. Gazaoffensiven rymmer så påtagliga brott mot svensk vapenexportlagstiftning att vår trovärdighet skadas av sådant samarbete.

by

Tal av Peter Weiderud vid Eidfestival i Malmö

Salam Aleikum. Eid Mubarak.

Efter en månad av fasta, umbäranden och andlig reflektion följer glädje med fest, försoning och firande.

Eid al Fitr handlar inte bara om att avbryta fastan. Det handlar om att avbryta dåliga vanor. Att ställa till rätta. Att förlåta oförätter. Att kunna starta på nytt.

Att få möjlighet att vända blad i livet är något vi alla behöver. Vi är alla människor med en blandning av god vilja och tillkortakommanden.

Vi behöver högtider som Eid al-Fitr – eller Yom Kippur, jul eller påsk – för att som människor ställa våra egna liv i ett större sammanhang, att kalibrera vår kompass, att få ny kraft.

I år infallar Eid al-Fitr i den svenska högsommaren. Det ger en särskild rikedom. Det är lätt att samlas. Det är lätt att få ledigt från jobbet och det är skollov.  Två av de viktigaste hindren som många svenska muslimer upplever för att kunna leva ut denna viktiga helgdag är lösta genom Guds försorg.

Varje människa ska ha rätt att få vara sig själv, och fullt ut få leva ut sina traditioner och sin kultur, så länge det inte allvarligt kränker någon annan.

Om alla blommor tillåts blomma, får vi en fantastiskt vacker och rik trädgård. Och i mötet mellan olika kulturer kommer vi att nå en samlat högre kultur.

Men där är vi ännu inte. Muslimer, och andra minoritetsgrupper, diskrimineras i Sverige. Det är svårare att få jobb om du heter Hassan än Hans. När Eid infaller i september är det inte lika enkelt att få ledigt. Antalet hatbrott både mot muslimer och mot judar ökar i Sverige.

Malmö är en del av detta och på många sätt en spegel av framtidens Sverige. En tredjedel av Malmös invånare har sina rötter från andra länder.

Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet vill motverka all form av diskriminering och negativ särbehandling. Vi arbetar för ett samhälle för alla, ett samhälle i mångfald. Utan rasism. För att få hjälp att formulera framtidens politiska prioriteringar, har Socialdemokrater för Tro och Solidaritet sedan ett år tillbaka medvetet arbetet i dialog med muslimska och judiska ledare i Malmö om hur vi bäst kan motverka antisemitism och islamofobi.

De religiösa ledarna i Malmö har varit tydliga med att det finns brister i religionsfriheten för minoritetsgrupper i Sverige och att man upplever en växande utsatthet. Man har också visat hur mycket som förenar utsattheten för muslimer och judar i Malmö. Det gäller till exempel förbudet mot religiös slakt eller hot om förbud av omskärelse av pojkar. Samtidigt som man upplever en ökande förståelse bland många svenskar, ser man också en växande intolerans.

De allvarligaste utrycken för antisemitism och islamofobi kommer från höger. Från de rasistiska Sverigedemokraterna och deras mer öppet fascistiska kusiner på den yttersta högerkanten.

Men i den politiska mitten finns också en liberalism som blivit så individualiserad att den glömt värdet av kollektiva uttrycksformer och riter.

Och från vänster har den historiska religionskritiken inte sällan lett till en missriktat modernism, sekularism och lomhördhet till religionsfrihet och därför rymt en svårighet att förstå värdet av religiösa traditioner.

Detta är tre politiska spänningsfält som inte har mycket gemensamt, men som ibland kan mötas i en intolerans mot religiösa minoriteter, främst muslimer och judar.

Därför måste Eid al Fitr vara en manifestation för religionsfrihet. Inte bara för rätten att vara muslim. Utan för rätten att vara människa, alla människor har rätt till sin tradition, oavsett vilken tradition vi själva tillhör.

Eid al Fitr är också en dag av solidaritet, med de fattiga, med de utsatta.

Idag tänker vi särskilt på människorna på Gaza, för vilka årets Eid al Fitr är en mardröm.

Sedan konflikten inleddes för drygt tre veckor sedan har cirka 1500 palestinier, de flesta civila och många av dem barn, mist livet. Antalet skadade är mångdubbelt fler.

I Israel har förlusterna långt överstigit de som dödades under hela invasionen för drygt fem år sedan. Totalt cirka 70 israeliska soldater och fyra civila har fått sätta livet till.

Varje död människa i en konflikt är en tragedi – för den som blir bestulen på sin framtid, för de anhöriga, för samhället. När den som dödats är en civilperson är det att betrakta som ett krigsbrott, till dess det kan bevisas vara en olyckshändelse.

De döda civila israelerna blev offer för det regn av Qassamraketer som Hamas låtit sända över Israel. Det är militärt billiga och klumpiga vapen, som sällan träffar några särskilda mål. Men de skiljer inte på militära eller civila mål och strider därför mot folkrätten. De måste fördömas som ett brott mot krigets lagar. Palestiniernas rätt till självförsvar mot ockupation, blockad, bomber och invasion rymmer inte missiler mot civila.

Detsamma gäller den israeliska militära aktionen. Man har bombat bostäder, sjukhus, skolor och lekande barn. Hela markinvasionen är ett tydligt exempel på bristande proportionalitet. Vi bevittnar ett flagbrant brott mot folkrätten. Israels massaker i Gaza ryms inte i landets rätt till självförsvar.

Konflikten mellan Israel och Palestina är asymmetrisk. En är militärt stark, den andre svag. En är ockuperad, den andre ockuperar. Det kostar cirka 7 000 kronor att skicka iväg en Qassamraket, men åtminstone 700 000 att skjuta ned den. Det går cirka 20 döda palestinier på varje död israel under denna konfliktupptrappning.

I många asymmetriska konflikter vinner den resursstarke. Men vi har sett exempel på motsatsen. I Vietnam, Sydafrika eller i kampen mot kommunismen i Östeuropa, liksom i avskaffandet av slaveriet, avgick till sist den svagare parten med segern, därför att den starke inte lyssnade i tid och gick för långt med sina handlingar. Legitimiteten eroderade.

Det vi bevittnat under juli är ett större hot mot Israels än Palestinas framtid. Israel existerar inte med någon historisk, biblisk eller militär rätt. Israel, som judisk stat, finns som resultatet av ett beslut i FN att ge det judiska folket ett hemland, efter den fruktansvärda behandling som judarna utsattes för i Europa under Andra världskriget.

Det faktum att FN-beslutet tog land från Palestinierna för att göra den judiska staten möjlig, gör oss alla medansvariga i konflikten. Ett enigt världssamfund har accepterat att Israel i 1948 års krig tog mer land än vad som var tänkt i FN:s delningsplan, men accepterar inte Israels ockupation efter sexdagarskriget 1967.

Det finns alltjämt både israeler och palestinier som önskar och hävdar att hela landet borde tillhöra endast dem själva. Men det palestinska politiska ledarskapet, inklusive den nybildade enhetsregeringen, accepterar en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser. Israels regering måste göra detsamma.

Alla människor som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden har rätt att leva i säkerhet, med demokrati och mänskliga rättigheter.  Det är upp till människorna själva att avgöra om det ska vara som en eller två stater. Men om det ska finnas en stat med särskilda rättigheter för det judiska folket, som var tanken i FN-beslutet, då har vi alla ett ansvar för att det också bildas en palestinsk stat.

Därför kräver vi idag inte bara eld upphör – omedelbart och från båda parter – samt att Israels armé lämnar Gaza. Vi kräver också att Israel upphör med ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem samt häver blockaden av Gaza. Israel måste också omedelbart lämna sin bosättnings- och mur-politik och använda sin militära och ekomomiska styrka till att skapa fred snarare än konflikt med det folk som man ska dela sin framtid.

Vi kräver också en ökad närvaro av FN med stöd av dess säkerhetsråd, för att skydda och hjälpa civila mot ytterligare övergrepp och för att klarlägga de folkrättsbrott som skett under den senaste månaden.

Till skillnad från den borgliga regeringen är vi socialdemokrater tydliga i vår kritik av Israels folkrättsbrott. Att vara konsekvent i kritiken av brott mot folkrätten har under lång tid varit svensk utrikespolitik och en förutsättning för vår trovärdighet. Att Carl Bildt utvecklat en tolkning av folkrätten för Ryssland i Ukrainakrisen och en helt annan för Israel är ytterligare ett utryck för att vi behöver en ny regering om 43 dagar.

Vi fördömer också de antisemitiska övergrepp som följt på olika platser i världen i konfliktens kölvatten. Det judiska folket, dess kultur och religion kan aldrig göras ansvarig för de militära övergrepp och politiska misstag som den israeliska staten gör. Många, många judar runtom i världen har också visat sin avsky mot den Israeliska statens attacker på befolkningen i Gaza, under stora demonstrationer och under parollen Not In My Name.

Identitetspolitik som blandar samman politik med religion och kultur är alltid fel, och i synnerhet i denna konflikt bidrar det till ökat våld, fanatism och oförsonlighet.

Visheten att ”ju mörkare natten, desto starkare lyser stjärnorna” har jag lärt mig från ortodoxa kristna i Mellanöstern. De senaste veckorna har jag läst flera rapporter om fördjupat samarbete mellan kristna och muslimer på Gaza.  Eller som en katolsk präst, fader Manuel Musallam, uttryckte.

”När de bombar era moskéer, välkomna att ropa ut era böner från våra kyrkor.”

Nu under ramadan tänker vi även på det som sker i Irak och den förföljelse som Islamiska Staten (IS) utsätter kristna i Irak för. Vi tror på länder där människor med olika traditioner lever sida vid sida. Irak är ett land med flertusenårig närvaro av kristna och muslimer som levat sida vid sina, men töms nu på kristna genom den Islamiska Statens övergrepp.

Men lika orimligt som det är att anklaga judar som enskilda eller grupp för staten Israels politik får inte muslimer anklagas för vad Islamiska Staten idag gör i Irak. Det är ledarna för den IS som ska hållas ansvariga. De begår fruktansvärda brott och deras idé om ett samhälle i enfald är lika fel som när den framförs av Sverigedemokraterna i vårt eget land.

Precis som judar och muslimer i Malmö kan finna varandra i dialogen när religionsfriheten är hotad, precis som kristna, muslimer och andra traditioner tidigare kunnat leva sida vid sida i årtusenden i Irak, visar exemplet med prästen i Gaza att palestinier kan komma varandra närmare, över religiösa och politiska gränser.

Eid al Fitr handlar ju om just detta. Att bygga gemenskap, att ställa till rätta, att försonas, att börja om.

Enligt Koranen sura 30, vers 30, är fitrah det ursprungliga och inneboende mänskliga tillståndet:

”Ge dig hän med hela din själ, [du som söker sanningen,] åt den rena, ursprungliga tron, den tro som Gud vid skapelsen lade ned som en naturens norm i människan.”

Eid Mubarak.

 

 

by

Eid Mubarak!

Eid Mubarak önskar vi idag alla muslimska vänner i Sverige och resten av världen. Efter en månad av umbäranden, reflektion och andlig stimulans under Ramadan följer glädje med fest, försoning och firande.

Med sitt teologiska innehåll om förlåtelse för oförätter påminner Eid al-Fitr om den kristna påsken. Men med sin betoning av gemenskap, fest och presenter har den mycket gemensamt med den kristna julen.

I år infaller denna den största av de muslimska högtiderna i svenska semestertider, vilket ger särskilt goda förutsättningar för en rik gemenskap.

För Gazas muslimer infaller Eid al-Fitr medan bomberna faller och den israeliska armén rycker fram. Just nu sammanträder FN:s säkerhetsråd med krav på villkorslös vapenvila från båda parter för att kunna föra in förnödenheter. Här kommer man minnas Eid al-Fitr med sorg och smärta.

Detsamma gäller många av mina vänner i norra Irak där Islamiska statens brutalitet gör att många väljer att inte fira Eid, eller göra det i tysthet.

Men på Cypern pågår just nu ett unikt firande, som Socialdemokrater för Tro och Solidaritet genom vårt dialogarbete på Cypern medverkat till. 1000 muslimer från norra Cypern, många av dem av turkisk börd, har för första gången fått möjlighet att besöka den unika moskén Hala Sultan Tekke i Larnaca. Den moské som är byggt på graven av profetens Muhammeds faster.

De turkar som flyttat till Cypern efter 1974 får normalt inte passera gröna linjen och besöka det regeringskontrollerade området i söder, eftersom grekcyprioterna ser dem som bosättare, som flyttat till Cypern i brott mot fjärde Geneve-konventionen. Men som en förtroendeskapande åtgärd kom i förra veckan de två politiska ledarna överens om att låta FN övervaka ett besök av 21 bussar med pilgrimer under måndagens förmiddag. Därmed anslöt sig de politiska ledarna till den position som de religiösa ledarna, under vårt arbete under senare år, kommit att inta – att Genevekonventionen inte ska få begränsa MR-lag, där rätten att fira gudstjänst ingår.

Här blir Eid al Fitr ett stort och positivt minne och byggsten för den efterlängtade freden på Cypern.

by

Lyssna till Mellanösterns kyrkoledare

Mosul uppges idag vara tömt på sin kristna befolkning. Den kristna närvaron i stora delar av Mellanöstern – det område där Kristendomen föddes och har levt och utvecklats i 2000 år – är idag hotad.

I Irak förvärrades situationen för de kristna radikalt efter USAs invasion 2003. När nationens sammanhållning revs sönder och olika etniska grupper ställdes mot varandra blev de kristna särskilt utsatta. Våldets spiral, som närts under Saddam Hussein, fick nytt och friare spelrum.

Det politiska svaret från kristna politiska grupperingar i Irak har varit kravet på en kristen autonomi i ett område strax norr om Mosul, delvis i det område som den Islamiska staten (IS) idag kontrollerar. Detta har kyrkoledare varit tveksamma till. Man har motsatt sig tanken på att kristna skulle isolera sig i en särskild enklav. Poängen med den kristna närvaron i mellanöstern har ju varit att leva i samspel med andra, i synnerhet med den numerärt dominerande islam.

Vårt svar, från Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, har varit att det är mänskliga rättigheter som måste stärkas. Pluralistiska samhällen är bra och berikande för alla. Men alla grupper måste ha rätt till sin identitet och att leva ut sina liv till fullo. Etnisk isolering, separation och identitetspolitik är en omöjlig tanke eftersom människor är blandade och leder bara till nya konflikter.

En viktig anledning till IS militära framgång i norra Irak har varit den brutna sammanhållningen i Irak. Den shiitiske premiärministern Al-Maliki har ägnat sig åt brutal identitetspolitik och därför fanns det ingen motivation hos soldaterna i det sunnidominerade nordvästra Irak att försvara landet. Kurderna, som ansvarat för sin egen sammanhållning i den kurdiska provinisen, har lyckats hålla IS borta men istället flyttat fram sina positioner genom att inta staden Kirkuk.

IS är fanatiska, brutala och skräckinjagande. En viktig del av deras krigföring är psykologisk. Därför är det viktigt att inte för snabbt anamma deras uppgifter som sanna. Det gällde t ex krigsbrottet att fiendesoldater avrättas eller fatwan att alla flickor i Mosul ska könsstympas. Under mina år i Irak förstod jag att kvinnlig könsstympning är mycket vanligt förekommande, men också mer kulturellt än religiöst motiverat.

Jag såg också IS brutalitet när de genomförde sin första självmordsattack i Erbil i september i fjol. De måste stoppas och det är av oerhörd betydelse för hela regionen att Irak som nation kan samla sig, värna landets integritet och stoppa dessa barbarer. Iraks regering måste rymma alla grupper i denna pluralistiska nation och snabbt se till att alla minoriteter skyddas.

För de kristna i Irak är det redan sent. Men inte för sent. Kristna i Mosul, Irak och hela Mellanöstern ropar efter vår solidaritet, och vi måste svara på deras rop. Nu, kanske mer än någonsin, är det nödvändigt att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter i Mellanösternregionen som helhet.

Det kommer att finnas krafter i Europa, även i Sverige, som menar att svaret på ropet ska vara kristen identitetspolitik – att försvara kristendom mot islam eller ett snävt fokus på kristnas rättigheter. Inte minst kristdemokrater har nära till den hållningen.

Då är det viktigt att komma ihåg att det är just bristen på mänskliga rättigheter och närvaro av identitetspolitik som är grundproblemet. Vi behöver stärka vår närvaro till de kristna i Mellanöstern, lyssna till deras oro och lidande och ta politiskt ansvar på alla områden som behövs. Det handlar om inte minst om asyl till de som tvingas fly, humanitär hjälp till de som i utsatthet håller sig kvar och försvar av religionsfrihet som en del av mänskliga rättigheter.

Inte minst är det viktigt att vi lyssnar till kyrkoledarna. De brukar ha förmågan att väva samman det omdelbara ansvaret för sina medlemmar, med ansvaret för den kristna närvaron i regionen också i framtiden.

by

Stoppa våldet och häv blockaden

”Därför kräver vi idag inte bara eld upphör – omedelbart och från båda parter – samt att Israels armé lämnar Gaza. Vi kräver också att Israel upphör med ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem samt häver blockaden av Gaza. Israel måste också omedelbart lämna sin bosättnings- och mur-politik och använda sin militära och ekomomiska styrka till att skapa fred snarare än konflikt med det folk som man ska dela sin framtid med.”

Gaza kommer att minnas söndagen 20 juli som den blodiga söndagen. Den värsta dagen sedan den förra israeliska invasionen för fem år sedan. Mer än 100 döda på en dag.

Under de senaste två veckornas upptrappade våld har omkring 650 palestinier dödats, de flesta civila och många av dem barn. Antalet skadade är mångdubbelt fler.

I Israel har förlusterna redan överstigit de som dödades under hela invasionen för drygt fem år sedan. Totalt cirka 30 israeliska soldater och två civila har fått sätta livet till..

Varje död människa i en konflikt är en tragedi – för den som blir bestulen på sin framtid, för de anhöriga, för samhället. När den som dödats är en civilperson är det att betrakta som ett krigsbrott, till dess det kan bevisas vara en olyckshändelse.

De två döda civila israelerna blev offer för det regn av Qassamraketer som Hamas låtit sända över Israel den senaste veckan. Det är militärt billiga och klumpiga vapen, som sällan träffar några särskilda mål. Men de skiljer inte på militära eller civila mål och strider därför mot folkrätten. De måste fördömas som ett brott mot krigets lagar. Palestiniernas rätt till självförsvar mot ockupation, blockad, bomber och invasion rymmer inte missiler mot civila.

Detsamma gäller den israeliska militära aktionen den senaste veckan. Man har bombat bostäder, sjukhus och lekande barn. Hela markinvasionen är också ett tydligt exempel på bristande proportionalitet. Vad vi ser är ett flagbrant brott mot folkrätten och det är korrekt av FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon att ”fördöma dessa avskyvärda handlingar”. Israels massaker i Gaza ryms inte i landets rätt till självförsvar.

Konflikten mellan Israel och Palestina är asymmetrisk. En är militärt stark, den andre svag. Det går cirka 20 döda palestinier på varje död israel under denna konfliktupptrappning. Det kostar cirka 7 000 kronor att skicka iväg en Qassam-raket, men åtminstone 700 000 att skjuta ner den.

I många asymmetriska konflikter vinner den resursstarke. Men vi har sett exempel på motsatsen. I Vietnam, Sydafrika eller i kampen mot kommunismen i Östeuropa, liksom i avskaffandet av slaveriet, avgick till sist den svagare parten med segern, därför att den starke inte lyssnade i tid och gick för långt med sina handlingar. Legitimiteten eroderade.

Det vi bevittnat denna månad är ett större hot mot Israels än Palestinas framtid. Israel existerar inte med någon historisk, biblisk eller militär rätt. Israel, som judisk stat, finns som resultatet av ett beslut i FN att ge det judiska folket ett hemland, efter den fruktansvärda behandling som judarna utsattes för i Europa under Andra världskriget.

Det faktum att FN-beslutet tog land från Palestinierna för att göra den judiska staten möjlig, gör oss alla medansvariga i konflikten. Ett enigt världssamfund har accepterat att Israel i 1948 års krig tog mer land än vad som var tänkt i FN:s delningsplan, men accepterar inte Israels ockupation efter sexdagarskriget 1967.

Det finns alltjämt både israeler och palestinier som önskar och hävdar att hela landet borde tillhöra endast dem själva. Men det palestinska politiska ledarskapet, inklusive den nybildade enhetsregeringen, accepterar en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser. Israels regering bör göra detsamma.

Alla människor som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden har rätt att leva i säkerhet, med demokrati och mänskliga rättigheter.  Det är upp till människorna själva att avgöra om det ska vara som en eller två stater. Men om det ska finnas en stat med särskilda rättigheter för det judiska folket, som var tanken i FN-beslutet, då har vi alla ett ansvar för att det också bildas en palestinsk stat.

Därför kräver vi idag inte bara eld upphör – omedelbart och från båda parter – samt att Israels armé lämnar Gaza. Vi kräver också att Israel upphör med ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem samt häver blockaden av Gaza. Israel måste också omedelbart lämna sin bosättnings- och mur-politik och använda sin militära och ekomomiska styrka till att skapa fred snarare än konflikt med det folk som man ska dela sin framtid med.

Vi välkomnar dagens beslut i FN att utreda om det begåtts krigsförbrytelser i samband med den israeliska militäroperationen i Gaza. Vi kräver också en ökad närvaro av FN med stöd av dess säkerhetsråd, för att skydda och hjälpa civila mot ytterligare övergrepp och för att klarlägga de folkrättsbrott som skett under den senaste veckan.

Vi fördömer samtidigt de antisemitiska övergrepp som följt på olika platser i världen i konfliktens kölvatten. Det judiska folket, dess kultur och religion kan aldrig göras ansvarig för de militära övergrepp och politiska misstag som den israeliska staten gör. Identitetspolitik som blandar samman politik med religion och kultur är alltid fel, och i synnerhet i denna konflikt bidrar det till ökat våld, fanatism och oförsonlighet.

by

Fanatismen löper amok när hoppet tänds

Vi har sett mönstret flera gånger tidigare. När det finns en smula hopp för den allt skörare fredsprocessen, slår fanatismen till och en ny våldets spiral bryter ut.

För en månad sedan skapades en palestinsk enhetsregering. Fatah, som dominerar på Västbanken, och Hamas, som styr Gaza, inledde en sedan länge efterlängtad försoningsprocess. Och till skillnad från de misstag omvärlden gjorde vid enhetsregeringen 2006, var det internationella samfundet denna gång beredda att tala med enhetsregeringen.

Här fanns en regering som kunde företräda bredden av det palestinska folket och se till att skapa förutsättningar för allmänna val, för första gången sedan 2006. För de i Israel som alltjämt tror och hoppas på en tvåstatslösning, var detta de bästa nyheterna på länge.

Några dagar senare kidnappades Gilad Shaár, Naftali Fraenkel och Eyal Yifrah. De tre tonåringarna påträffades senare döda. Israels premiärminister Netanyahu beskyllde Hamas för kidnappningen, men utan att presentera några bevis. Det öppnade för massarresteringar, flera döda och att några fanatiker kidnappade en palestinsk tonåring – Muhammed Abu Kheidr – och brände honom levande.

Den händelsen fördröjde förmodligen Israels militära svar mot Hamas i Gaza, som när den kom utlöste en våg av raketer mot Israel. Israels bombningar mot Gaza har de senaste dagarna dödat cirka 90 palestinier, många av dem kvinnor och barn. Även om inga dödsoffer har rapporterats från raketerna, sprider de skräck hos civila i hela Israel. Båda aktionerna strider mot folkrätten, eftersom de drabbar oskyldiga civila och måste med kraft fördömas.

Det är alldeles klart att det finns krafter både bland israeler och bland palestinier som inte vill se en förhandlad fred, utan bärs av fanatismens logik om att det egna perspektivet ska kunna segra på den andres bekostnad. När en strimma av hopp tändes, väcktes dessa krafter.

De som kidnappade och dödade de tre israeliska ungdomarna begick ett fruktansvärt brott. Men brott måste beivras med hjälp av polis och domstolar på ett rättssäkert sätt. Det gäller överallt, men blir livsavgörande i en konflikt där riskerna för våldsupptrappning är så stora.

Här valde Israels regering att agera militärt istället för polisiärt. Vi kan inte säkert veta om detta var ett medvetet agerande för att begrava fredsprocessen, eller ett uttryck för bristande regeringsförmåga. Vad vi vet är att Israels regering varit splittrad, och att Netanyaho beskyllts av sin utrikesminister för att vara alltför eftergiven i våldet mot Hamas och palestinierna.

Fanatikerna i denna konflikt har återigen fått dominera scenen och hoppet om en fredlig tvåstatslösning tycks alltmer avlägsen. Då är det viktigt att påminna om att detta är den plats där insikten fötts om att stjärnorna lyser starkast när natten är som mörkast.

I takt med att de fysiska förutsättningarna för en tvåstatslösning blir alltmer urgröpta, genom israeliska bosättningar och murbygge på ockuperad mark, går det att se en förändring i omvärldens syn på konflikten.

EU-ländernas tydliga uttalanden mot bosättningspolitiken, som jag berättade om häromdagen är ett uttryck för detta. Det faktum att USA är beredda att medla och därmed tala med enhetsregeringen, inklusive Hamas, är ett annat.

Israel har gått för långt, och kan inte längre räkna med det ensidiga stöd man haft från USA och ett splittrat EU som inte orkar stå upp för folkrätten fullt ut.

Det är främst Israel som har intresse av att nå en tvåstatslösning, eftersom det är en förutsättning för en judisk stat. Men en tvåstatslösning kräver ett stopp för ockupationen. Detta ser omvärlden allt tydligare. Det kommer tids nog att hjälpa en politisk majoritet också i Israel att komma till en rationell slutsats.

Problemet är att det brådskar.

 

by

Sverige släpar i EU:s kritik av olagliga investeringar

Den israeliska tidningen Haaretz skriver att totalt 17 av EU:s medlemsstater varnar sina medborgare för de risker det innebär att investera på de av Israel ockuperade palestinska områdena. Företagen riskerar både sina pengar och sitt anseende genom att investera i Israels bosättningspolitik.

“Financial transactions, investments, purchases, procurements as well as other economic activities (including services like tourism) in Israeli settlements or benefiting Israeli settlements, entail legal and economic risks stemming from the fact that the Israeli settlements, according to international law, are built on occupied land and are not recognized as a legitimate part of Israel’s territory,” säger EU-länderna i uttalandet och fortsätter.

“Israeli settlements are illegal under international law, constitute an obstacle to peace and threaten to make a two-state solution to the Israeli-Palestinian conflict impossible,” the statement read. “The EU and its Member States will not recognize any changes to the pre-1967 borders, including with regard to Jerusalem, other than those agreed by the parties.”

Det var Frankrike, Italien och Spanien, som genom sina uttalanden för några dagar sedan, snabbt fick tolv länder att följa med på en hållning som gemensamt diskuterats I EU. Tyskland och Storbritannien har sedan tidigare varnat sina medborgare för de finansiella risker det innebär att investera på områden som inte är internationellt erkända.

De länder som nu gick ut är Portugal, Österrike, Finland, Malta, Irland, Danmark, Luxemburg, Slovenien, Grekland, Slovakien, Belgien och Kroatien. Lettland, Sverige och Polen förväntas komma med sina uttalanden de närmaste dagarna.

Det inom EU diskuterade uttalandet är viktigt och politiskt intressant av flera skäl. Det är ett tydligt uttryck för att en betryggande majoritet av EU:s medlemsstater börjar tappa tålamodet med Israels folkrättsstridiga bosättarpolitik och söker vägar att sätta ner foten. Det man gör är ingen uppmaning till bojkott, men en tydlig markering att Israel måste följa folkrätten och att de europeiska företag som medverkar till brott, inte kommer att få stöd från sina regeringar när läget blir skarpt.

Det gemensamma EU-agerandet kan ses som ett svar på en växande internationell rörelse som är beredda till tydliga och kännbara ekonomiska åtgärder, för att bidra till en lösning av den långdragna konflikten i Mellanöstern. Ett exempel i samma anda är det beslut som Presbyterianska kyrkan i USA tog häromveckan att sälja alla sina aktier i de företag som tjänar pengar på bosättningarna.

Jag kan också konstatera att Sverige inte står i första linjen, utan snarare kommer efter. Det är beklagligt, men följer det mönster vi har sett hos alliansregeringen i relation till den arab-israeliska konflikten. Det är främst Folkpartiet och Kristdemokraterna som medverkat till att svenska ställningstaganden grumlats, försenats eller uteblivit. Jag hoppas att det stannar vid en försening i detta fall. Detta är ett ytterligare exempel på behovet av tydliga förändringar, som vi kan räkna med vid ett svenskt regeringsskifte efter 14 september.

Att en så massiv majoritet av EUs medlemmar samlats kring ett så tydligt ställningstagande inger hopp för framtiden, i relation till denna konflikt, men också andra.

Några länder har meddelat Israel att de inte kommer att ställa sig bakom ett sådant uttalande – Cypern, Litauen, Bulgarien, Rumänien, Tjeckien och Ungern. Här finns några av de unga medlemmarna i EU, som ännu kämpar med att finna en Europeisk identitet i denna fråga.

Bli medlem - klicka här!