Tro&Politik – Sida 3 – Socialdemokrater för tro och solidaritet

15 december, 2014 by Peter Weiderud

Björn Söder kränker mänskliga rättigheter

Med sorg lyssnade jag ikväll till Aktuellts intervju med sverigedemokraten och andre vice talman Björn Söder, efter hans uppmärksammade uttalande att samer och judar inte tillhör den svenska nationen.

Hans uttalande är en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheter som antogs av FN:s generalförsamling 10 december 1948. I den andra artikeln slås fast: ”Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt.”

Den allmänna förklaringen växte fram som ett civilsationens svar på de övergrepp som skett under andra världskriget, som hade sin grund i precis de tankar som Sveriges andre vice talman ger uttryck för. Att nationen formas av en ras, en religion, ett språk och uttrycker enfald. Efter det har vi arbetat hårt för att få nationerna att bli geografiska enheter vars uppgift är att erbjuda alla som bor där demokratiska och mänskliga rättigheter på lika villkor.

Detta fundamentala – eller som det uttrycks i första artikeln: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter – utmanas nu också från en parlamentariker som anförtrotts att som andre vice talman vara demokratins väktare. Det är inte OK.

Det finns fyra vägar som är prövade för att hantera det växandet hotet från högerextremism och fascism.

Det första är Weimarrepubliken där socialdemokratin och högern försökte upprätthålla den traditionella konfliktlinjen och ignorera det växande hotet. Där blev det flera extraval, men resultatet känner vi.

Det andra är t ex Norge och Danmark där man bjudit in extremismen i regeringsvärmen, för att hoppas att ansvar får det extrema att bli mindre extremt. Det har istället förändrad hela samhällena i rasistisk riktning. Vi fick i Aktuellt ikväll facit för att detta har relevans också för det svenska talmansvalet.

Det tredje är en stor koalition, som leder till att oppositionen blockeras och att småpartierna gynnas på de storas bekostnad. För de partier som axlar regeringsansvaret skulle detta vara förödande – för att hantera extremismen blir det en kamp mot klockan.

Det fjärde är att som alliansen nu föreslår ändra regelverket så att minoriteter kan blockera majoritetsviljan. Detta är ungefär lika begåvat som de socialdemokrater som i region Skåne taktikröstade på Sverigedemokraternas budget för att säkra den egna budgeten i slutröstningen. Att manipulera demokratin är att direkt gå demokratins motståndare till mötes.

Det femte och oprövade vägen handlar om att söka det samarbete som är möjligt för att nå majoritet i riksdagen. Då är det vi eller moderaterna som ska vara regeringsbildare och som läget ligger idag, och med all säkerhet efter ett extraval, kommer miljöpartiet att behöva vara del av en sådan lösning.

Vi kan välja vårt förhållningssätt till miljöpartiet och som jag ser det har vi allt att vinna på att tydligt betrakta dem som ett parti till vänster och rätt mycket att förlora på att distansera oss.

Vår möjlighet att leda en regering efter det extraval som kommer allt närmare som lösning på den akuta kollapsen ligger i att tydliggöra den ideologiska skiljelinje som finns i att gå mot ett mera eller mindre jämlikt samhälle. Här delar vi vision med miljöpartiet, men vi måste driva skiljelinjen på ett sådant sätt att vi inte förstör möjligheterna till samarbete med mitten. Fokus måste ligga på sakfrågorna. Vi ska hata orättvisorna och det sönderfallande samhället mer än alliansen. Vi vill ena Sverige till ett långsiktigt hållbart samhälle för alla.

10 december, 2014 by Peter Weiderud

Svenskt NATO-medlemskap ger inte den säkerhet vi och vårt närområde söker

(Anförande av förbundsordförande Peter Weiderud vid Utrikespolitiska Institutets seminarium 10 december 2014 ”Hur kan Sverige främja säkerhet i vår del av världen?”)

För många i min generation var risken för kärnvapenkrig och konfrontation mellan kalla krigets supermakter det som fick oss att engagera oss politiskt.

Det var naturligt att vi då såg på säkerhet framför allt i termer av militära hot även mot vårt eget land.

Det fick oss att dra vissa slutsatser, som alltjämt är viktiga att komma ihåg:

Utrikespolitiken är vår första försvarslinje och det militära territoriella försvaret den sista. Vi måste använda alla tänkbara politiska och diplomatiska redskap för att förhindra krig och säkra en fredlig utveckling.
Sverige ska vara militärt alliansfritt. Bara så kan vi få full handlingsfrihet att använda de utrikespolitiska redskapen och det är bästa sättet att undvika att dras in i militära konflikter mot vår vilja.
Försvaret ska vara robust för att kunna hävda vår territoriella integritet, men också strikt defensivt. Det får aldrig finnas skäl för motståndaren att uppleva sig som militärt utmanad, eftersom det är rustningsdrivande och ökar risken för konflikt.

Med kalla krigets slut fick vi möjlighet att vidga vår syn på säkerhet att rymma också civila hot – naturkatastrofer, miljöförstöring, cyberhot, flyktingströmmar, politisk extremism, ekonomisk kris och samhällets sårbarhet. Vi började tala om mänsklig säkerhet.

Samtidigt ökade möjligheterna dramatiskt att bygga hållbar mänsklig säkerhet även i vårt närområde, med stärkande av demokrati och mänskliga rättigheter. Ökad handel och politiskt samarbete. Vi stärkte redskapen för att förebygga konflikter utifrån samma logik som att det är bättre att bygga brandsäkra bostäder än att enbart vara duktig på att släcka bränder.

Militärallianser blev omoderna. Warszawa-pakten kapsejsade och NATO ställde om mot militärkrishantering, en utveckling som Sverige i hög grad medverkade till på ett självklart sätt.

Den militära komponenten av vår säkerhetspolitik är som jag ser det tydligt kopplad till FN-stadgans absoluta våldsförbud, som bara medför två undantag, vid självförsvar enligt artikel 51 eller när FN:s säkerhetsråd beslutar om insatser med hänvisning till hot mot internationell fred och säkerhet, enligt kapitel sju.

Det första undantaget – försvaret av svenskt territorium – sköter vi strikt på egen hand. Men för det andra samarbetar vi med andra. Att möjligheterna till samarbete i krishantering ökade är bra och inget problem, så länge vi är klara över den här folkrättsliga rågången.

Men många av länderna i Central- och Östeuropa hade historiska erfarenheter som gjorde att den gamla rollen hos NATO kom att leva kvar och i viss mening stärkas. Det är begripligt och varje land har rätt att välja sin egen säkerhetspolitiska linje.

Vi kan i historiens ljus konstatera att vi skulle behövt göra ännu mer på det förebyggande och civila området och integrationen av Ryssland till de europiska institutionerna. Den polarisering som byggdes in gör uppgiften idag större och svårare.

De redskap som jag främst ser är följande (själva och inom EU):

Undvik svensk NATO-anslutning vilket skulle öka spänningarna i regionen och även minska vår egen säkerhet och handlingsfrihet.
Undvik offensiva inslag i den svenska försvarsstrukturen, t ex långdistansrobotar för markmålsbekämpning.
Initiera dialog om rustningsbegränsningar och kontroll i Östersjöområdet, inte minst för att få bort de taktiska kärnvapnen i området.
Ökat samarbete med Ryssland i FN kring internationell fred och säkerhet – vi såg ett exempel i den framgångsrika avrustningen av Syriens kemvapen.
Använd de Europiska institutionerna mer. Både där Ryssland är medlem och få EU att se Ryssland som en del av det europeiska fredsprojektet.
Öka dialogen med och kapacitetsstöd till Ryssland om mänskliga rättigheter, demokratisk samhällsstyrning och mänsklig säkerhet.
Ökat utbyte med vänorter, civilsamhälle, kyrka, turism etc med Ryssland.
Främja handel och investeringar åt båda håll och gör diplomatiska förstärkningar.
Ökat samarbete inom en rad områden – kustbevakning, forskning, kultur, utbildning
Särskilt stöd till integrering och demokratisk delaktighet av rysktalande befolkningar i fd sovjetstater.

”Fred är möjlig när människor kan leva i trygghet, under rättvisa och effektiva lagar och kan delta när beslut skapas, ha en rimlig levnadsstandard och säkra livsförhållanden.” (International Alert)

Ett modernt säkerhetspolitiskt tänkande kräver därför att vi ser och kan hantera samspelet mellan alla de olika faktorer som ytterst ger säkerhet. Jag tror det är viktigt att hålla några principer framför sig för att nå ett konfliktförebyggande perspektiv. Mina exempel är hämtade från personlig erfarenhet av arbete i den östra Medelhavsregionen, men har bäring också på vårt närområde:

Ekonomisk otrygghet och orättvisor leder till konflikt – i stort och smått
Skapa tillit till politiska lösningar för konflikter
Förstå den andres utgångspunkt och intressen
Tala med fienden, med den oliktänkande, med den som bestämmer
Stärk mänskliga rättigheter
Samspela med och stärk civilsamhället
Slarva inte med begreppet terrorism

Till sist vill jag ge några mer dagsaktuella politiska reflektioner utifrån sambandet mellan yttre och inre hot.

Nazismen och högerextremismen i Europa och Sverige är idag starkare, arrogantare och våldsammare än den varit sedan andra världskrigets slut för snart 70 år sedan.

I den studie om Våldsam politisk extremism som SÄPO och Brottsförebyggande rådet gjort för perioden 1999-2009 konstaterar man att det begåtts 14 politiska mord. Alla har utförts av högerextrema förövare.

Sedan 2009 har våldet eskalerat och drabbade söndags den filmvisning som RFSU arrangerade kring aborträtt som attackerades med en rökgranat, några kvarter härifrån.

Det som hände stämmer på den gängse definitionen av terror. Våld mot oskyldiga civila för politiska syften. Men jag vill inte kalla det terrorism, för det bidrar ytterligare till polarisering.

Rasismen och nazismen har två ansikten, både i Sverige och i resten av Europa. Det ena är det direkta, brutala och våldsamma som vi såg exempel på mot RFSU i söndags. Det andra är det kostymklädda, normaliserade och anpassade ansiktet som tar plats i politiska församlingar och även regeringar. De behöver varandra.

Det är inte lätt att veta hur vi politiskt ska hantera en framväxande högerextremism.

Vi har sett två tydliga vägar som inte fungerar.

Det ena är Weimarrepubliken där den normalt ansvarstagande högern och vänstern var upptagna med att upprätthålla sina klassiska motsättningar och sökte ignorera det växande hotet även genom att utlysa flera extraval.

Det andra är det man provat i Danmark och Norge genom att ta in extremismen i regeringsvärmen i hopp om att ökat ansvar gör det extrema mindre extremt. Det har istället förändrat samhällena.

Den tredje vägen är att söka det samarbete som är möjligt för att kunna ta tag i de grundorsaker som gör att extremismen växer.

Det kan vara bra att påminna sig om den gamle krigsherren Machiavellis ord att man behöver skilja på hur man politiskt hanterar behovet av befrielse respektive frihet. För att nå befrielse måste man samla makt. För att nå frihet måste man distribuera makt.

Modern säkerhetspolitik handlar därför om att med integritet kunna analysera från vad vi behöver befrielse och när och hur vi söker frihet.

Det gäller både i utrikespolitiken och i inrikespolitiken.

9 december, 2014 by Peter Weiderud

Attacken på RSFU slår mot det öppna samhället

Det är i år 40 år sedan Sverige införde fri abort. 40 år av kvinnors rätt till sin egen kropp och att själva få besluta om hur de ska hantera oönskade graviditeter. 40 år kan vara en livstid, men också en mycket kort tid.

Inför valet i höstas försökte Kristna Värdepartiet lansera abortmotstånd som en enfrågeidé för sitt parti. Sverigedemokraterna, SD, gick som enda riksparti till val på att inskränka aborträtten. Samtidigt körde Ja till livets lastbilar med bilder på aborterade foster runt i landet och barnmorskan Ellinor Grimsmark gjorde sitt eget liv till politik genom att utbilda sig till barnmorska på ett landstings bekostnad, bara för att dra samma landsting inför domstol för sin rätt att vägra uppfylla kvinnors rätt till hälsa.

Rätten för kvinnor att få avbryta en oönskad gravitet kan bara uppfyllas om sjukvården och dess medarbetare är införstådda med att rätten till hälsa väger tyngre än individens samvetsfrihet. Individens samvete ska respekteras, men i dessa fall följer det ett ansvar att söka sig till en annan del av vården.

I helgen attackerades i Stockholm en filmvisning om aborträtt. Filmvisningen arrangerades av tidningen Ottar och RFSU, för att manifestera 40 år av svensk aborträtt. Tre maskerade män trängde sig in i lokalen, rökbomber slängdes in, filmvisningen fick stoppas och alla evakueras. Ingen skadades, men polisen ser allvarligt på det inträffade.

I oktober förra året gjordes en liknande attack. Den gången var det en utställning arrangerad av Läkare utan gränser om flyktingläger i Sudan, som rökfylldes och fick utrymmas. Två maskerade män lämnade då flygblad tillsammans med rökbomberna. Flygblad för nynazistiska Svenska motståndsrörelsen.

Strax därefter kom de nazistiska attacker på den fredliga demonstrationen i Kärrtorp som uppmärksammades stort.

– Vi går mot ett valår och det är inte bara antirasister som är måltavlor för de här rörelserna. Hela det etablerade samhället med media, rättsväsende och politiker är deras fiender, sade företrädare för Expo då.

Nu står vi inför ett val igen, det extraval som ska utlysas till mars 2015.

I höst har också flera läger där fattiga EU-migranter bosatt sig, många romer, attackerats. I ett av fallen dog en man av brandskador. På mer ljusskygga nätforum har attackerna mot romerna hyllats. Flera kartläggningar av romska läger har också synts i samma forum.

Utan att lägga för stor vikt vid dessa nätforum kan de förstås ses som ekokammare av de fysiska attackerna. Efter bomben mot helgens filmvisning syns flera hyllningar av dådet och uppmaningar om att alla feminister, ”kvinnliga förrädare”, ska våldtas innan de dödas. Ja, RFSUs manifestation av kvinnors rätt till sin egen kropp blev så magstark att företrädare för organisationen Nordisk ungdom t.o.m. öppet twittrar: ”Skönt att det faktiskt finns ett abortmotstånd i Sverige! Abortfestival… Sjuka människor”.

I samma typ av forum önskas att ”nationsfiender” döms till dödsstraff utan rättegång. Det sistnämnda gällde även förre statsminister Reinfeldt, efter att han i helgen i dansk press menat att Sverige har plats för många fler flyktingar.

Gemensamt för dessa attacker och alla uttalandena av det här slaget är att de kan ses som utslag av djupt konservativa strömningar, som har en 1930-talsliknande perverterad syn på nationen, kyrkan och folket av ett blod. Dessa strömningar kan i sin tur ses som en undervegetation till den ultrachauvinism som Sverigedemokraterna står för. Utan ett starkt SD, kan heller inte de mer våldsbenägna fascisterna få syre.

Medan vi andra tycks fastna i infekterade diskussioner om hur vi ska benämna ett parti med nazistiska rötter som inte accepterar alla människors lika värde och aktivt vill inskränka mänskliga rättigheter samt vad ansvar för landet och dess budgetstyrning innebär, så lämnar vi spelrum åt demokratins söndrare. För det är ju det de är – demokratins söndrare. Både de anonyma män som attackerar filmvisningar, bränner tältläger och de kända som står i vår riksdag och fäller varje försök att bedriva en generös och solidarisk politik.

Tidigare i år skrev jag, med anledning av kristna värdepartiets likheter med den amerikanska kristna extremhögern, att det krävs ett samhälle med utbrett demokratiskt missnöje, massivt politikerförakt och ekonomiskt kaos för att kunna få stöd för den typen av extrema politiska visioner. Jag skrev att ”Sverige är tack och lov alldeles för politiskt civiliserat för att bistå med den jordmånen.” Idag ser jag mig omkring i det parlamentariska kaos SD knuffat ner oss i och tvingas med sorg revidera detta.

Solidaritet, humanism och mänskliga rättigheter är begrepp samhället måste kunna samlas kring. Att behöva skriva det 2014, snart 15, känns närmast bisarrt.

29 november, 2014 by Peter Weiderud

Se, analysera, handla

(Inledningsanförande av Peter Weiderud vid Socialdemokraternas studieupptakt på Bommersvik 28-29 November 2014)

Mitt första viktiga politiska minne är från julen 1972.

Olof Palmes kritik av julbombningarna av Hanoi uttryckte precis det jag som ung 14-åring kände.

Jag kände stolthet över att min statsminister så tydligt kunde kritisera en supermakts övergrepp av ett fattigt bondefolk som kämpade för sin frihet.

Men trots att jag växte upp i ett metallarbetarehem i Bergslagen, där socialdemokratin har suttit vid makten sedan den allmänna rösträtten hittade jag då inte hem hos socialdemokraterna. Jag upplevde då partiet i Arboga som förvaltande och SSU som svenskt inåtvänt.

Det blev istället Svenska kyrkan och Kyrkans Ungdom som fångade upp mitt engagemang för fred, internationell rättvisa och miljö.

Det var en tid då det hände mycket i kyrkan. Influenser kom från kampen mot apartheid i Sydafrika och den befrielseteologi som i Latinamerika formulerade ett motstånd mot militärdiktatur.

Här fanns modeller för folkbildning och mobilisering, inspirerade av tankarna hos pedagogen Paulo Freires tre steg – Se, Analysera, Handla.

Betrakta verkligheten som den faktiskt är.

Analysera orsakerna till förtryck och orättvisor.

Mobilisera till handling för att återställa en ordning av fred, frihet och rättvisa för de drabbade.

I mitt fall gick engagemanget vidare genom Kristna Fredsrörelsen, den internationella ekumeniska rörelsen och så småningom hittade jag tillbaka till Socialdemokraterna genom Broderskapsrörelsen, idag Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.

Freires modell har av naturliga skäl varit vägledande för folkbildningsarbetet i Tro och Solidaritet, och är det även idag när vi ser på oss själva och vårt parti.

Socialdemokratin har under de senaste hundra åren haft ett unikt förtroende hos de svenska väljarna. 1932 nådde vi 41,1 procent och vi höll oss över 40 procent varje val fram till 1991. Men sedan 1994 har vi haft en fallande kurva till dagens 30 procent.

Det beror inte på att det finns färre arbetare och att befolkningen är bättre utbildad. Bildning kan ju faktiskt bidra till större medvetenhet.

Det beror inte på att vi följer samma mönster som övriga Europa. Vi avvek tidigare och kan göra det igen.

Det beror inte på att det finns fler partier som konkurrerar. Det är snarare ett tecken på att vi misslyckats med att fånga tidens frågor, i alla fall vad gäller nya vänsterpartier.

Vi har de senaste 20 åren tappat i vår förmåga att läsa tidens trender och framför allt det som var vårt unika framgångsrecept – att organisera dem som finns på samhällets botten att kräva sin rätt och göra det på ett sätt som väver samman intresset också med en ansvarskännande medelklass.

Vi organiserar idag en lägre medelklass, och driver väl deras intressen, men på ett sätt som ofta upplevs som värnande av de lösningar och modeller som var framgångrika under vår storhetstid. Vi är i viss mån blockerade av vår historiska framgång.

De nya svenskarna. Unga som inte får fästa på arbetsmarknaden, trots god utbildning, upplever mindre att de är representerade av oss. De röstar i regel inte på våra motståndare, men avstår ofta från att rösta över huvud taget.

Vi läcker också i den ansvarskännande medelklassen, som vill ha ett samhälle som håller ihop, som tänker socialdemokratiskt, men inte självklart röstar socialdemokratiskt.

När den klassiska höger-vänster motsättningen mellan arbete och kapital inte dominerar som förut, utan också kompletteras med andra motsättningar; mellan

Högutbildade och lågutbildade
Stad och landsbygd
Kvinnor och män
Minoriteter och majoritet
Mångfald och enfald
Rättighetsvärnande eller majoritetsbeslut
Religionsfrihet och sekularism
Unga och gamla
Cirkulärt och linjärt utvecklingstänkande
HBTQ eller heteronorm
Individuellt ansvar eller kollektivt
Gränsöverskridande och nationellt
Frihetlighet och lojalitet

I dessa motsättningar upplever väljarna att socialdemokratin tvekar eller hamnar i ett traditionellt tankemönster, vilket innebär svårigheter att fånga upp den nya mer frihetliga vänstern.

Broderskapsrörelsen bildades en gång för att ge plats åt dem som kom i kläm i den historiska motsättningen mellan arbetarrörelsen och kyrkan. För att visa att även kristna kunde vara riktiga socialdemokrater.

En slutsats vi har dragit av att se och analysera samhällsförändringarna är att vi som politisk rörelse måste spegla Sverige som det ser ut idag, inte som det gjorde i det gamla Sverige. Därför har vi medvetet öppnat och organiserar hela den religiösa mosaik som finns i Sverige idag.

Det har berikat oss oerhört och också hjälp oss att se med nytt ljus på en annan del av vårt historiska arv, som del av arbetarrörelsens frihetstradition. Den som i arbetarrörelsens barndom tog spjärn mot nyttotraditionens tes att arbetaren är ofri för att han är fattig och hävdade motsatsen – att arbetaren är fattig för att hen är ofri.

Ge arbetaren redskap att befria sig ur sin fattigdom, med bildning, utbildning, kultur och annat som stärker människan som ansvarstagande subjekt.

Det förhållningssättet rymmer mycket av de redskap som jag tror behövs för att räta upp kurvan och åter bli ett parti som kan vinna väljarnas förtroende på nivå som stämmer med vår egen självbild.

Därför är det väldigt kul att vara socialdemokraternas studieupptakt. Det är från bildning förändring kan gro.

5 november, 2014 by Peter Weiderud

Hastig budget behöver finslipas nästa år

Den rödgröna regeringen har nu suttit vid makten en månad. Jämfört med den alliansregering som tillträdde för åtta år sedan har det varit en månad av stabilitet, trots en del normala inkörningsproblem.

Det stora uppdraget har varit att presentera en ny budget, som trots begränsad tid, förhållandevis litet manöverutrymme och komplicerat parlamentariskt läge ska ange en ny kurs mot framtiden. Det har regeringen lyckats med.

För första gången på åtta år har vi en budget som bidrar till att minska klyftorna istället för att öka dem. Skola och omsorg tillförs mer resurser, istället för att slimmas och dräneras. Och väsentligt ökade ambitioner kring globaliseringens stora utmaning att minska arbetslösheten.

Från Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har vi mycket att vara glada över i det budgetförslag som lades fram. Detaljerna framgår i vår budgetkommentar som finns på hemsidan.

Samtidigt måste vi konstatera att budgetprocessen i det pressade läge regeringen hade rymmer beslut som kommer att behöva korrigeras nästa år, för att undvika att barn far ut med badvattnet.

Ett sådant exempel är den föreslagna utfasningen av stödet till Medelhavsinstituten i Rom, Aten och Istanbul – tre institut som levererar mycket kultur, bildning och relationer för förhållandevis lite pengar. Här har regeringen redan aviserat vikten av att titta på detta igen.

Ett annat exempel från Utbildningsdepartementet är utfasningen av stödet till svenskundervisningen för elever utomlands, där minst en förälder är svensk medborgare och språket används i hemmet. I likhet med Medelhavsinstituteten är detta i statsbudgeten små pengar som fungerar som viktiga investeringar för framtiden.

I en alltmer globaliserad värld blir de barn som växer upp med ett ben i det svenska sammanhanget och ett ben någon annanstans framtida nyckelpersoner som kan bidra till nya näringar, relationer och utbyten. Men det fordrar att man får möjlighet att utveckla båda eller alla sina identiteter.

De svenska skolorna utomlands drivs i huvudsak med ideella resurser, men där statsbidraget är viktigt för att upprätthålla kvalitén i undervisningen. Indragna statsbidrag riskerar bidra till att flera av dessa stängs och att elever hänvisas till det ena benets provinsialism. Detta blev effekten när Norge för något år sedan genomförde liknande begränsningar.

Samfunden har också reagerat kraftigt på de föreslagna neddragningarna av statsbidragen till trossamfund med 40 procent.

Den förra regeringen hade inledningsvis en mycket ansträngd relation till samfunden eftersom statsminister Fredrik Reinfeldt vägrade träffa dess företrädare med hänvisning till att han såg dem som ett särintresse. Stefan Attefall, som ansvarig minister, rätade upp den relationen, såg till att lägga fler samhällsuppdrag till Nämnden för statligt stöd till trossamfunden, SST, och dessutom höja de anslag som legat still under många år.

Den rödgröna regeringen har en statsminister som gärna möter samfundsföreträdarna. Kulturministern har, med bakgrund i sitt tidigare engagemang, goda möjligheter att stärka relationerna. Men det förutsätter att anslagsprioriteringarna är begripliga också för samfunden.

Det försvar som Miljöpartiet anfört för neddragningarna är att också detta anslag måste bidra för att återställa de hål i välfärden som skapats under de borgliga åren. Det är visserligen riktigt att trycket på samfundens sociala ansvar ökat under senare år och att det bland kyrkorna finns en stark önskan om mer resurser till de mest utsatta i samhället.

Problemet är att samfundens arbete för utsatta, för integration, demokrati och mot rasism är mycket framgångsrikt och kostnadseffektivt. De cirka 30 miljoner vi talar om är för lite för att göra ordentliga avtryck i statliga nyprioriteringar, men att ta bort dem skapar stora hål för de mest behövande. Därför kommer inte samfunden att vara sig förstå eller acceptera argumentationen, utan snarare se det som en politisk önskan till starkare statlig styrning i relation till civilsamhället och oförmåga att förstå religion.

Religion blir alltmer polariserat och den spänning mellan Reinfeldt och Attefall som fanns i den förra regeringen, finns självklart också inom både Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Några ser religion och trossamfunden som ett begränsat särintresse, medan andra kan ses dess betydelsefulla samhälleliga roll.

Från vissa samfund och civilsamhälle finns också kritik över att den begränsade avdragsrätten för gåvor försvinner, vilket också innebär minskade inkomster. Här finns det ett ideologiskt argument att det är demokratin som ska besluta om samhällets prioriteringar, inte individers plånbok. Detta är ett relevant argument i sammanhang med stora möjligheter till skatteavdrag, som t ex USA. Den begränsade avdragsrätt vi haft i Sverige har dock inte påverkat samhällets prioriteringar. Däremot har den bidragit till lite mer resurser till samhällsnyttig verksamhet. Det finns därför skäl att titta lite mer pragmatiskt också på denna fråga.

Gemensamt för dessa budgetposter är att de har goda möjligheter att rättas till i en normal politisk process. Denna gång stängde tabellverket för budgeten 6 oktober, första vardagen efter regeringens tillträde. Fackministrarnas möjligheter att ta strid för sina respektive områden var mycket begränsad. Och det är precis i den typen av strid som komplexiteten blir synlig.

När politiska frågor reduceras till budgetteknik finns alltid risk att snålheten bedrar visheten och driver slutresultatet i traditionell, kortsiktig eller provinsiell riktning.

Det finns dock en post, som också kritiserats starkt av det engagerade civilsamhället, som är både större och som rymmer mer av tydliga politiska motsättningar. Det är den ökade avräkningen av kostnaden för flyktingmottagande från biståndet. Den ökar till 8 miljarder kronor eller drygt 20 procent av biståndsanlaget. En mycket hög andel med internationella mått mätt och väsentligt mer än innevarande år.

Också här har självklart den snabba processen och det stängda tabellverket spelat in, förstärkt av en minister som är ny på området från ett parti som saknar regeringsvana. Men till bilden hör också en förväntat ökad anhopning av asylsökande nästa år p g a kriget i Syrien och Irak, samt att beräkningsgrunderna för BNI ändrats, så att det finns ett upplevt större utrymme inom enprocentsramen.

Det finns generösa avräkningsregler inom OECD:s s k DAC-kriterier, men i slutändan är det alltid en rimlighetsbedömning som politiken måste ta ansvar för. Enprocentmålet riskerar att tappa i trovärdighet om allmänheten upplever anslaget som en budgetregulator. Det räcker därför inte att argumentera hem biståndet med budgetmålet om en procent. Det måste finnas tydliga politiska visioner och kommunikation om vikten av att ta ansvar för utveckling, fattigdomsbekämpning och global fördelning.

Med tanke på att Sverige nästa år satsar åtta miljarder av biståndsmedel på flyktingmottagande är det också nödvändigt att titta på asylpolitiken ur ett biståndsperspektiv. Hur kan flyktingmottagande bättre bidra till utveckling?, är den viktiga fråga att ställa för att i längden motivera en acceptans för avskrivningar.

En sådan åtgärd vore att erbjuda utbildning från dag ett i asylprocessen. Idag tvingas asylsökande vänta på sitt permanenta uppehållstillstånd för att komma in i utbildningssystemet och få rätten att arbeta. Med ett utvecklingsperspektiv går det att motivera utbildningssatsningar även för dem som inte får asyl och tvingas återvända, förutsatt att det är till utvecklingsländer.

Då kan asylprocessen bli en del av utvecklingsarbetet. Dessutom skulle det minska risken för att människor tappar självförtroende, kreativitet och ansvarstagande i långdragna asylprocesser präglade av sysslolöshet.

22 oktober, 2014 by Peter Weiderud

U-båtar inget argument för Nato

När den svenska ubåtsjakten startade i helgen var jag i USA. Så det var först när jag idag landade som jag fick en klar bild av det upphetsade diskussionsklimat som underrättelseoperationen i Stockholm skärgård orsakat.

I USA skymdes ubåtarna av en upphetsad diskussion om ebola. Åtta personer har smittats, två av dem på grund av bristande rutiner vid ett sjukhus. En har dött. Men myndigheterna har koll och det borde inte finnas någon anledning till oro.

Trots det tvingades presidenten gå ut och säga att hysterin kring ebola är ett större hot än sjukdomen. I kraven på åtgärder tas flygplan ur trafik, båtar får inte gå i hamn och inreseförbud reses för människor från Västafrika. Amerikaner ändrar beteende. Slutar ta varandra i hand, ställer in resor och köper skyddsdräkter till Halloween.

Rädslan för ebola var också ett stort samtalsämne bland gästerna på det bröllop jag besökte. Jag försökte som rationell svensk jämföra riskerna med trafikolyckor eller väpnat våld, som inte minst i USA är rätt allvarliga och som, mer än ebola, borde stimulera till ändrat beteende eller politiska åtgärder.

Men jag insåg snart att detta inte handlar om rationalitet. Och efter en dag i den svenska politiska diskussionen om u-båtar, ser jag vissa paralleller, både med ebola i USA och med den svenska ubåtsdiskussion jag hade att förhålla mig till som ung journalist för 30 år sedan.

Jag vet inte om det finns några u-båtar, nu heller. Och om det finns vet jag inte var de kommer ifrån. Men det jag är övertygad om är att detta är frågor som kräver långsiktighet i säkerhetspolitiska perspektiv, kyla och en god utrikespolitisk och diplomatisk hantering. Därför blir jag fundersam när så mycket av diskussionen handlar om marin upprustning och svenskt medlemskap i Nato.

Jag ifrågasätter inte det svenska behovet att värna vår territoriella integritet. Det är en viktig del av vår säkerhetspolitik. Men det som framför allt gör oss säkra är en politik som säkrar en fredlig utveckling i vår omvärld. Det som Olof Palme brukade beskriva som den första försvarslinjen.

Det finns ingen seriös rationell bedömare som påstår att Ryssland skulle förbereda ett krig mot det militärt alliansfria Sverige. Däremot finns det en risk, som, även om vi ska göra allt för att minska, vi inte kan bortse från – att den ökade spänning som följt av Rysslands agerande i Ukraina kan leda till ökade motsättningar mellan Ryssland och Nato.

I ett sådant läge kan det ställa ytterligare krav på den svenska förmågan att värna vår territoriella integritet – oavsett vilken sida som skulle vilja utnyttja det. Ett sådant läge skulle öka betydelsen av alliansfriheten, både för vår egen handlingsfrihet, men också för Nato. Militär uppladdning och förenklad säkerhetspolitisk armkrok minskar vår säkerhet och vår politiska handlingsfrihet.

Men många av dem som ropar på Nato som svar på marinens underrättelseoperation gör det av övertygelse snarare än desperation. På SVT nyheter skriver Unga Liberaler på tisdagen att ”ett svenskt medlemskap leder delvis till en avskräckningseffekt, men även till ett ideologiskt ställningstagande som gynnar både Sverige och andra NATO-intresserade länder.” Likaledes liberala fd EU-minister Birgitta Ohlsson talade för en tid sedan samma klarspråk när hon förklarade att ”Nato är en försvarsallians, men också en ideologisk allians för att säkerställa liberala samhällssystem”.

Det är alltså ett ideologiskt ställningstagande de vill göra, folkpartiet & co, mindre ett försvarspolitiskt grundat.

Kanske är det här någonstans som det blir som tydligast: värdet av att i säkerhetspolitiska sammanhang hålla huvudet kallt, att inte låsa fast sig vid gamla idéer om renlärig ideologi som prompt skiljer höger från vänster och öst från väst. Det som avgör säkerheten för våra barns framtid måste bygga på djupare analys och mer långsiktig framförhållning än så. Och på viljan av att skapa en säkrare värld – för alla – inte på att fortifiera samhällen som passar den egna ideologin.

Fredrik Reinfeldt har kanske något förvånande varit en garant för en besinningsfull hållning gentemot ett Nato-medlemskap. Reinfeldt brukade använda formuleringen ”Mitt parti vill att vi skall gå med i Nato” i debatter och Moderaternas partistämma röstade igenom beslutet om Nato-medlemskap mot partistyrelsens vilja. Med Reinfeldt ur vägen skriver nu två moderata försvarspolitiker, Wallmark och Widegren, självklart att M ser det som ett naturligt steg att söka medlemskap i Nato.

Nato-förespråkarna utgår från att det är ryska ubåtar som just nu syns i vår skärgård, att Ryssland är en självklar fiende. Det är förstås lätt att dras med, när mediabevakningen just nu är rena himmelriket för alla med en pojkrumsfascination för nyputsade korvetter, underrättelsetjänst och upphetsade repriser på kalla kriget-spekulationer. I en komplex samtid är det lockande att se tydliga fiender (om än på ett suddigt foto) och klara gränser mellan gott och ont. Mellan väst och öst.

Men kalla kriget ÄR slut. Vi har inte längre – hur gärna de liberala hökarna än vill det – en tydlig gräns mellan ett gott liberalt väst och ett ont kommunistiskt öst. Vår värld blir sannerligen inte säkrare av att skapa fler gränser. Vi behöver snarare se ett ökat samarbete över gränser. Det gäller inte bara mellan tidigare västländer, utan globalt och inte minst i vårt närområde. Även med Ryssland, i synnerhet mot bakgrund av deras folkrättsbrott i Ukraina och agerande mot sina grannar. Det är ju nu god utrikespolitik behövs mer än någonsin.

Att som folkpartisterna vilja måla upp ett samlat ”ideologiskt liberalt samhällssystem” för att markera yttre gräns mot Ryssland – inte bara politiskt utan även mentalt och kulturellt – det vore en säkerhetsmässig blunder som skulle kunna få stora negativa effekter. En fiendedualism skulle skapas och stärkas.

Och att som de unga folkpartisterna tala om Nato som ”avskräckningseffekt” riskerar att få motsatt effekt för oss. Dessutom baseras denna avskräckning ytterst på kärnvapen. En typ av vapen som om något riskerar vår säkerhet. Globalt eller varhelst dessa omöjliga vapen riskerar att komma till användning.

Nobelkommittén kritiserades i år för att fredspriset inte gick till någon som gjort något för freden ”på riktigt”. Men det kritikerna missar är att säkerhet och fred självklart byggs av civila insatser, som demokrati, utbildning, diplomati, handel, förtroendeskapande åtgärder och konfliktförebyggande arbete.

Trots många presskonferenser och journalistisk yra vet vi inte exakt vad som sker i vår skärgård. Vi måste hålla huvudet kallt och analysera händelserna ordentligt, när vi vet mer om vad som sker. Det finns förstås gott om tankar och konspirationsteorier om vad ubåtarna skulle kunna vara, om inte de är ryska. Men som argument för ett svenskt Natomedlemskap spelar det ingen större roll vilket språk som talas under vattenytan.

Därför är jag glad åt regeringsförklaringens klarspråk: Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte söka medlemskap i Nato.

1 oktober, 2014 by Peter Weiderud

Skarp kritik av ISIS från lärda sunnimuslimer

I förra veckan publicerade ett hundratal sunnimuslimska skriftlärda ett öppet brev till ISIS ledare. Förstanamn är HKH Sultanen av Sokoto från Nigeria och bland de övriga finns stormuftis, akademiker, skriftlärda, predikanter och sufiledare från närmare 40 olika länder i stora delar av världen. Svensk undertecknare är Hassan Moussa, med bakgrund i Stockholms moské.

Brevet är format som ”broderliga” råd till den självutnämnde kalifen Abu Bakr al-Baghadadi, men innehåller skarpa fördömanden av ISIS agerande. Offentliggörandet skedde i Amman.

”Ni har utan barmhärtighet dödat journalisterna James Foely och Steven Sotloff, även efter att Sotloffs mor vädjat till er om nåd. Biståndsarbetare är emissarier för barmhärtighet och godhet, ändå har ni dödat biståndsarbetaren David Haines. Vad ni har gjort tveklöst förbjudet …. Att döda fångar är förbjudet i islamisk lag. Ändå har ni dödat många fångar, bland dem 1700 vid Camp Speicher i Tikrit i juni 2014, 200 fångar vid Sha’er gasfält i juli 2014 och de 700 fångarna, varav 600 var obeväpnade civila, av Sha’etet stammen i Deir el-Zor samt många ytterligare som bara Gud känner. Detta är avskyvärda krigsbrott”.

Kritiken utgår inte från folkrätten, utan från islams lära, vilket är viktigt inte minst för att förebygga och förhindra fortsatt internationell rekrytering till ISIS. Brevet rymmer följande 24 punkter i sammanfattning:

Enligt islam är det tillåtet att avge en fatwa, endast om man uppfyller de behörighetskrav för skrifttolkning, som stadgas i urkunderna. Det är inte tillåtet att åberopa en enskild koranvers som grund för något domslut – av vilket slag det vara må – utan att därvid taga alla texter i beaktande.
Det är inte tillåtet att utfärda någon lag eller påbud i islams namn utan att till fulländning behärska det arabiska språket.
Enligt islam är det inte tillåtet att förenkla juridiska frågor utan att beakta rättsvetenskaperna.
Enligt islam är det tillåtet att hysa skilda uppfattningar i sådana frågor, där religionen inte ger ett för alla och envar uppenbart svar.
Enligt islam är det inte tillåtet att bortse från verklighetens rättsprinciper (fiqh al-wâqi’).
Enligt islam är det inte tillåtet att döda oskyldiga.
Enligt islam är det inte tillåtet att döda sändebud och ”ambassadörer” och således inte heller tillåtet att döda journalister.
Enligt islam är jihad en försvarhandling, tydligt definierad ifråga om orsak, metod och syfte.
Enligt islam är det inte tillåtet att kättarförklara någon, som inte öppet deklarerat sitt kätteri.
Enligt islam är det inte tillåtet att på något sätt behandla kristna illa eller någon annan av Bokens Folk.
Yazidierna skall betraktas som tillhöriga Bokens Folk.
Enligt islam är slaveri inte tillåtet, efter att det avskaffats med konsensus.
Enligt islam är det inte tillåtet att påtvinga någon en religion.
Enligt islam är det inte tillåtet att kränka kvinnors rättigheter.
Enligt islam är det inte tillåtet att kränka barns rättigheter.
Enligt islam är det inte tillåtet att utmäta hudud-straff utan att först garantera rättvisa och barmhärtighet.
Enligt islam är tortyr inte tillåten.
Enligt islam är likskändning inte tillåten.
Enligt islam är det inte tillåtet att åberopa Guds namn, när man begår brottsliga och skändliga dåd.
Enligt islam är det inte tillåtet att förstöra profeters eller följeslagares gravar eller deras heliga platser (maqâmât).
Enligt islam är det inte tillåtet att göra uppror mot en härskare, utom då denne offentligt medger kätteri eller förbjuder förättande av tidebönen.
Enligt islam är det inte tillåtet att utropa ett kalifat utan konsensus i muslimernas världsvida gemenskap (ummah).
Nationstillhörighet/ patriotism/ är tillåten enligt islam.
Enligt islam kan ingen efter Profetens tid tvingas gå i landsflykt (hijrah).

16 september, 2014 by Peter Weiderud

Ge inte Sverigedemokraterna ökad legitimitet

Jag träffade en gammal vän på måndagen. Det var roligt att ses. Han är framgångsrik chef, med ett svenskt folkrörelseengagemang i bagaget som liknar mitt egna. Det slog mig hur lika vi är bortsett från att han är några år yngre, gör sig bättre på bild och bär på en lätt brytning, som skvallrar om hans ursprung från södra halvklotet.

Han berättade att hans son på väg till dagis frågat om hur det gått i valet. Min vän berättade att det nu skulle bli en ny statsminister, vilket var bra, men att de rasistiska Sverigedemokraterna gått framåt, vilket inte var bra.

Sonen blev bekymrad och förklarade att rasisterna inte gillar honom eftersom han är brun.

Jag blev alldeles tyst. Hur är det möjligt att vi fått en politisk verklighet i Sverige där en femåring blir rädd på grund av ett valresultat. Jag tänkte på min egen sjuåring, som är halvarmenier och så stolt och trygg i att ha många identiteter och flaggor i sitt sinne. Kommer Sverigevännerna att skapa rädsla också hos henne.

Mitt i mitt grubblande ringde min son, vars bruna ögon skvallrar om att det finns vallonskt blod i arvslängden, och sa att han idag beslutat bära svart kostym som uttryck för den sorg hans känner över att Sverigedemokraterna fördubblat sitt stöd. Han jämförde dagens Sverige med Weimarrepubliken, där de etablerade partierna inte klarade av att bilda regering.

Visserligen har vi sett en utveckling med många småpartier och en växande högerextremism, men du överdriver, sa jag. Samtidigt medveten om att jag brukar förlora mot honom i historieqiuz, bad jag honom förklara.

Socialdemokraterna försökte vid upprepade tillfällen bilda regering, men de borgerliga tog inte ansvar och vänster och höger låste varandra i sin ambition att upprätthålla sina egna motsättningar samtidigt som de inte ville samarbeta med Hitler. Nazisterna tvingade fram flera nyval, där de växte varje gång. Till sist erbjöd högern samarbete, vilket legitimerade nazisterna och gav dem kraften att med en tredjedel av väljarkåren avskaffa demokratin.

Men SD har bara 13 procent och du kan inte jämföra den ekonomiska krisen i Tyskland 1932 med dagens Sverige. Nazisterna hade 18 procent i sitt andra val, sedan lyckades de dubbla. Men han höll med om att det inte går att jämföra kriserna. Däremot finns det kopplingar mellan den frustration och rädsla, som många tyskar kände inför utvecklingen, med den som lågutbildade män i industrisamhällets utfasning känner i Sverige. Vare sig svenska eller tyska väljare var i någon större utsträckning rasistiska. Men de längtade efter enkla svar.

Men SD är inte nazistiskt, bara rasistiskt fortsatte jag, men höll med om att de har nazistiska rötter och ett med nazisterna gemensamt tankemönster att inte acceptera alla människors lika värde och att skapa syndabockar. De är inte heller våldsbenägna, fast de har visserligen ledare som slåss med järnrör och parlamentariker som är dömda för våldsbrott. Fast genom att förändra den allmänna politiska diskursen, ger de legitimitet åt den öppna och våldsamma nazismen. Och kan vi utesluta en utveckling likt Gyllene Gryning i Grekland?

Du kan inte jämföra Weimarrepublikens kristdemokrater med de svenska mittenpartierna. Men, varför är då Annie Lööf så kategorisk i sina uttalanden? Valet är över nu, argumenterade sonen.

Och, konstaterade vi, syndabockarna då och nu har mycket gemensamt. Nazismen pekade ut judar, romer och homosexuella som samhällets värsta fiender. Sverigedemokraterna har fokus på muslimer, snarare än judar, och vill skapa svensk ”renhet” genom att vara mot invandring. Romer och homosexuella hänger med.

Men det fanns ett ekonomiskt incitament hos nazisterna i att konfiskera judisk egendom. De var ju rika – somalierna i Sverige är fattiga. Det är ändå samma grundtanke, kontrade sonen. Genom att skicka ut alla nyinlända och casha in den investering som ska göras, kan majoriteten få mer pengar att spendera en kortare tid i sin slutenhet. Det går ett par år, sedan väntar krig eller kaos.

Men du kan inte jämföra Sverigedemokraternas jourskolor med nazismens koncentrationsläger? Förvisso, men tanken att de som inte är önskade på ett rättsosäkert sätt ska plockas bort så att majoriten slipper bli störd är ju densamma.

De uppenbara likheterna – partiernas attraktion på lågutbildade och osäkra män, betydelsen av en ledares retoriska förmåga och glappet mellan vad man säger och vad man gör – är i sig skrämmande. Liksom att avslöjanden om oegentligheter, uteslutningar, bristande omdömen ökar snarare än minskar väljarstödet. Och att odemokratiska partier mycket väl kan använda demokratin för att nå sina syften.

Efter vårt samtal var jag förvirrad på en något högre nivå. Historien upprepar sig inte, men vi har ett ansvar att lära av den för att försäkra oss om just detta.

Det landar för min egen del i ett antal omedelbara politiska ställningstaganden och prioriteringar.

Nyval måste undvikas. Alla demokratiska partier har ett ansvar att det skapas breda lösningar och att blockpolitiken försvinner.
Ge inte Sverigedemokraterna ökad politisk legitimitet. Det finns inga bärande skäl att följa den överenskommelse som skett mellan demokratiska partier att tredje största parti ska få en andre vice talman och ordförandeposter i riksdagens utskott, när detta inte själv är demokratiskt. Riskerna med att en offerstämpel stärker dem är mindre den som kommer ur legitimering.
Fokus måste ligga på att lösa de samhällsproblem som skapar den rädsla i vilken längtan till enkla lösningar gror – jobb, bostäder, skola och sjukvård.
Förklara den ekonomiska logiken med migration och visa att Sverige vinner på den, mänskligt såväl som ekonomiskt. Och att ett slutet samhälle snabbt stagnerar och tynar bort – ekonomiskt, socialt och kulturellt. Vi behöver mer invandrare, men det måste till ett bredare ansvarstagande bland Sveriges kommuner och Europas länder.
Ordentlig satsning på integrationspoliken, som vi socialdemokrater tonat ner alldeles för mycket under senare år. Framför allt är det viktigt att se till att asylsökande får möjlighet till utbildning och arbete från dag ett och inte behöver förtvina i väntan på permanent uppehållstillstånd.
En ordentlig satsning på att stärka mänskliga rättigheter och deras efterlevnad. När majoriteten saknar tolerans eller är okunnig är det mänskliga rättigheter och inte majoritetsuppfattningen som bär upp civilisationen.
Gör rasdiskriminering straffbart, så att vi uppfyller de åtaganden vi gjort i FN:s konvention mot rasdiskriminering från 1965. Utvecklingen under senare år och söndagens valresultat har gjort tidigare tveksamheter, med hänvisning till yttrandefriheten, överspelade.
Bättre samspel mellan civilsamhälle och politik för att motverka rasism. Den kraft som finns i kyrkklockor ska i detta sammanhang inte underskattas.

Den viktigaste skillnaden mellan Weimarrepubliken och dagens Sverige är att vi vet hur det gick. Vi har kunskap och erfarenhet att lära av historien. Därför har vi också den politiska möjligheten att styra rätt.

15 september, 2014 by trosolidaritet

Dags för solidaritet

När jag skriver detta är det natt och jag är nyss hemkommen med taxi från socialdemokraternas valvaka. När natten och staden passerar förbi genom bilrutan kan jag inte hitta någon bättre beskrivning just nu än grumlade känslor. Mycket grumlade känslor. Äntligen blir det ett maktskifte och flera av ”våra” kandidater kommer nu att kunna förändra samhället till det bättre. Till mer jämlikhet. Underbart. För sedan tidigare (tänk 90-tal, Bildt o Ny demokrati tex) vet vi att högerpolitik ger splittrade samhällen, vilket ger syndabockstänkande, vilket ju är vad SD står för. Allt kan skyllas på muslimer, homosexuella, feminister, ”mångkulturalister” och alla födda med svart hår. Men det finns såklart inga syndabockar. Det finns politik. Det är politik som formar det samhälle vi lever i.

Häromdagen fick jag av en vän den kanske finaste komplimang jag någonsin fått: ”Jag tycker om dig för att du är så mycket människa.” Ja, vi är människor, du och jag. Och nu måste vi vara MER människor. Människor som håller samman.

Att slita oss isär är såklart ingen väg framåt, för någon. Inte ens för de där 13 procenten. När klyftorna ökar – mellan land och stad, mellan innerstad och förort, mellan könen, mellan nord och syd, mellan folk och folk och mellan den med makt och pengar och den utan – då ökar misstron. Då ökar egoismen. Då ökar Sverigedemokraterna.

”Nu är det dags för solidaritet”, lovade Löfven i sitt tal ikväll. Vid Gud, jag hoppas att det är vad vi får!

Nu måste vi ”avgrumla” den här dagen, motbevisa de 13 procenten – att inte ens de är syndabockar i våra ögon. För vi bryr oss om dom också. För vi är så mycket människor. Större människor. Nu ändrar vi helt enkelt politik. Nu gör vi ett större samhälle. Ett solidariskt. Det finns helt enkelt inget bättre motgift.

Monica Fundin Pourshahidi

politisk sekreterare/pressekreterare

Socialdemokrater för tro och solidaritet

2 september, 2014 by Peter Weiderud

Om romerna finge rösta

I går genomförde polisen en massiv avhysning av romer från deras boplats i Högdalen i Stockholm. Den måste nog beskrivas som den värsta hittills. Den genomförs under valrörelsen. Dessa romer har förvisso inte rösträtt i Sverige, eftersom de är EU-medborgare från Rumänien. Men socialborgarrådet Anna König Jerlmyr, som insisterade på en massiv polisaktion, måste också ha kalkylerat med att få av Stockholmsväljarna bryr sig.

Romerna hade tänkt städa upp och flytta som de blivit anmodade, flera av dem tillbaka till Rumänien. Men under helgen hade deras boplats satts i brand, troligen av organiserade rasister. Två brännskadades svårt och fick föras till specialklinik i Uppsala. En av dem hade precis kommit till Stockholm för att hämta hem kroppen av sin döde far. Andra traumatiserades av branden och flytten fördröjdes.

De svenskar som arbetar med romernas situation försökte vädja, men blev inte hörda. En massiv insats på hundra poliser med terrängfordon mejade ner de provisoriska skjulen och skingrade personliga tillhörigheter. Kronofogdepersonal och poliser medgav öppet att detta var orimligt, men att de måste följa politikernas direktiv.

Det sätt som avhysningen skedde vittnar om en total okänslighet för den sårbarhet som romerna befinner sig i. Istället för att samtala och finna en lösning med människor som var beredda att flytta och städa upp, får vi en mycket dyrbar och brutal polisaktion, som förstärker bilden av ett hårdnande samhälle med förakt för fattigdom, utsatthet och minoriteter.

I de samtal jag fört med romska företrädare har jag fått bilden att vi i Sverige idag har cirka 3.000 tiggare från i huvudsak två orter i Rumänien. De har gett sig iväg från en hopplös situation för att i desperation finna någon försörjning. Tiggeri ger dem inte mycket, i genomsnitt cirka 150 kronor per dag. Räknar vi bort omkostnader blir det ett maximalt netto på cirka 100 kronor per dag.

Det handlar totalt om en kostnad på cirka 300.000 kronor per dag, som skulle behövas i utvecklingsinsatser på dessa två orter i Rumänien för att nå en långsiktigt hållbar situation för denna grupp människor. Bara kostnaden för polisinsatsen hade skapat en god grundplåt.

Archive for category: Tro&Politik