Lördagen den 30 januari 2016 hölls på flera platser i landet manifestationer till stöd för utrikesminister Margot Wallström. Detta mot bakgrund av den kritik som riktats mot Wallström efter att hon krävt utredning av misstankar om att Israel utfört utomrättsliga avrättningar av palestinier. Manifestationen arrangerades av politiskt obundna privatpersoner med engagemang för Palestina. Socialdemokrater för tro och solidaritets politiska sekreterare Monica Fundin Pourshahidi var en av talarna på Mynttorget i Stockholm (det talade ordet gäller):
Margot Wallström har kallats oansvarig. Hon har kallats antisemit. Men vad hon gjort är förstås precis tvärtom: Hon har stått upp för humanism och ett rättvist rättssamhälle. Inatt greps här i Stockholm, borta vid T-centralen, personer som ville starta ett rasistiskt medborgargarde, för att jaga och misshandla barn. Det är viktigare än någonsin att stå upp för rättssamhället! Både här, i Israel och förstås i Palestina.
Om Margot Wallström, som kvinna, blivit mer påhoppad än andra – som t ex Carl Bildt, som ju faktiskt också kritiserat Israels misstänkta utomrättsliga avrättningar – det vet jag inte. Men detta är vad jag vet:
Jag var i Palestina i höstas. Israeliska bosättare kastar sten på barnen från byn Al-Karmel. Byn Susiya. Från många andra byar på Västbanken. Varje dag. Vuxna mot barn.
Om en palestinier skulle skjuta mot en israelisk bosättare för en sådan stenkastning så vore hen troligen död snabbare än kulan träffade stenkastaren. Palestinska barn kastar ibland också sten. På israelisk militär. För detta dödas dom inte sällan, lika snabbt. Fängslas. Vuxna mot barn.
Nästan 1000 barn fängslas varje år i Palestina. Utan att nån berättar det för deras mammor och pappor. Utan att advokater kontaktas.
Barn kan få sitta i en månad i isoleringscell. Efter en sån vistelse erkänner 95 % av barnen stenkastning. Pappren dom ska skriva under, erkännanden, är ofta på hebreiska, ett språk få palestinska barn förstår.
Bara under oktober 2015 dödades 12 palestinska barn. Barn. Inte ens dom skjutna barnen får förresten komma hem till sin mamma och pappa…
Jag var i Palestina i höstas. Lösenordet till wi-fi på en restaurang i Jerusalem var ”let me in 9 11″. Jag ryckte till. Osmakligt? Kanske. Men en bit från Jerusalem ligger flyktinglägret Balata. Där var jag. Det är ett av Palestinas största flyktingläger.
Flyktingläger? För krigsdrabbade syrier? Tänker kanske en svensk. Nej, för palestinier. I Palestina. Sedan 1948. Då när de förlorade sina hem till Israel.
FN byggde för nära 70 år sedan lägret för 5.000 personer. Tält. Men flykten blev utan slut. De blev kvar. Idag bor 28.000 personer i Balata. Nu i hus. Tätt tätt tätt.
Ja, solen är en lyx här, sade vår unge guide Mohamed. Han påminde mig om min tonåriga son. Lika lång och smal och cool…
Min sons rum hemma är nog kanske 10 kvadratmeter. I Balata har varje person 6 kvadratmeter var att leva på. TOTALT. Alltså inräknat bostad, offentliga utrymmen, gator – allt!
Vägen från Balata löper längs den mur Israel satt upp för att skydda sig från tonåriga Mohamed, alla andra Balata-bor och såklart från alla palestinier. Mur. 9 meter hög mur. Mellan människor. Taggtråd. Check-points. Andra tonåringar som äntrar vår buss. Tungt beväpnade och i uniform. Vem är farlig? På hebreiska tvingade de oss att kliva av och byta buss.
Let me in?
En palestinsk familj bränns till döds. Den israeliska förövaren döms inte, för han var tydligen minderårig.
En palestinsk tonåring bränns till döds. Bensin i hans hals och tända på. Den israeliska förövaren döms inte, för han var tydligen psykiskt sjuk.
Israel kan döma en tolvåring som en vuxen. För terrorbrott. Men bara palestinska tolvåringar, förstås.
Just nu sitter mer än 400 palestinska barn i israeliska fängelser. Fängelser. Bara under oktober och november förra året arresterade israelisk militär 800 barn. 800. Barn. I arrest.
911. 112. Let me in?
I november 2015 gick israelisk militär in i en FN-skola, i ett annat flyktingläger på Västbanken. Där grep de tre pojkar, 12 och 13 år gamla. ”De utgör en fara för israeler på gatan”, hette det. Pojkarna sitter fortfarande fängslade. På bilder hängde fångkläder gjorda för 19-åringar som påsar runt deras tunna tolvårskroppar.
I domstolen bar de handbojor och fotkedjor. Fick inte ens prata med sina mammor. En av pojkarna, Yasin, utsattes på kort tid för fem rättegångar. Sen krävdes hans familj på 5000 shekel för besväret. En förmögenhet för dom.
Min son är 14 år. Han är ett barn. Barn ska inte sitta i fängelse. Och mitt barn är inte palestinskt och fängslas därför inte – vad han än gör.
Yasins mammas barn är palestinier, han fängslas därför – vad han än gör.
Ahmed Manasra var i rätten förra veckan. Han är 13 år, snart 14. Han är åtalad inte för att ha knivhuggit någon, men för att ha velat knivhugga. Säger israelisk militär. Samma militär som haft honom handfängslad vid sjukhussängen sedan i höstas. Sjukhussängen där han ligger efter att ha blivit skjuten av militär. Samma militär som själva spritt en video på youtube av deras skrämmande våldsamma förhör med honom. På sjukhuset. Ensam.
Ahmed Manasra kan nu bli dömd till 20 års fängelse. 13 år gammal, snart 14. Som min son. Ahmeds skalle är sönderskjuten.
Dom kan kalla det terror hur mycket dom vill.
Dom kan kalla det självförsvar hur mycket dom vill.
Dom kan kalla det säkerhetsåtgärder hur mycket dom vill.
Men barn skjuter man inte! Fängslar man inte! Bojar man inte! Hindrar man inte träffa sin mamma. Hämtar man inte med militär i skolan. Förhör man inte med våld.
Inte palestinska barn, inte några barn. Inte Israel, inte någon stat.
En ung kvinnlig Fatah-politiker sade till mig: ”Other countries and the UN have to act, now! We cannot do anymore.
One state, two state solution – just give me ANY solution! To save our people, save our children!”
Jag var i Palestina i höstas. Se’n for jag hem till Stockholm. Jag for hem. Det gjorde inte Ahmed Manasra. Det gjorde inte Yasin och hans kompisar. Det gör inte Balata-borna heller.
Let me in.