Close

Tag Archive for: kärnvapen

by

Aurora 17 är en övning i misslyckande

Nu rustar världen igen, och alla talar om att stärka försvarsförmågan. Diskussionen präglas av en förnumstig och vettlös retorik, som går ut på att det är realistiskt att visa militära muskler mot Ryssland, men naivt att tro att det går att bygga fred via diplomati och demokratiska processer. Krigets fasor borde istället avskräcka och stämma till eftertanke. Varje krig är ett politiskt misslyckande.

Sverige är kluvet i frågor om krig och fred. Vi exporterar sedan decennier vapensystem till några av världens värsta diktaturer, samtidigt som fred och demokrati är tydliga mål för utrikespolitiken. Sverige värnar sin alliansfrihet, men landets militär övar med Nato. Den inhemska opinionen är djupt kluven i frågan om Natomedlemskap.

Tillsammans med cirka 40 andra svenska myndigheter och med flera andra länder genomför försvarsmakten i september övningen Aurora 17, som involverar samtliga stridskrafter i landet och är den största försvarsövningen i Sverige sedan 1993. Deltagande länder är utöver Sverige även USA, Finland, Frankrike, Litauen, Norge, Danmark och Estland.

Aurora 17 blir den första gången som USA deltar med marktrupp i en försvarsövning i Sverige. Svenskt samarbete med Nato riskerar därmed att normaliseras och Sverige blir oundvikligen deltagare i den militära upptrappningen mellan Nato och Ryssland. I enlighet med krigets inneboende logik börjar både Ryssland och Nato att rusta och träna för strid på svenskt territorium. Upprustningen rättfärdigar sig själv och konfliktdimensionen fördjupas av de starka ekonomiska intressen som riktar blickarna mot Arktis olja och mineraler. Sveriges inslagna linje i förhållande till Nato får inte utformas på ett sätt som spär på risken att svenskt territorium blir en konfliktzon för utländska intressen.

Men Nato hjälper Sverige endast i den utsträckning som Sverige håller med om militäralliansens verklighetsbeskrivning. Det framgår när Trumpadministrationens försvarsminister James Mattis villkorar Natos engagemang i Sverige, och kräver att den svenska regeringen avstår från att skriva under den 122 länder starka FN-konventionen för att förbjuda kärnvapen. Bland de som undertecknat märks flera av Sveriges goda vänner, såsom Österrike, Irland och Schweiz. Denna sorts påtryckningsförsök mot Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska linje är exempel på USA:s och även Natos arbetssätt, och tydliggör att dessa aktörer inte har just Sveriges bästa för ögonen.

I en tid när Ryssland bedriver en aggressiv och expansiv utrikespolitik bör Sverige inte medverka i en militär upptrappning, utan istället öka våra diplomatiska ansträngningar, öka det kulturella utbytet, öka handel samt öka stödet till journalister, rörelser som arbetar för mänskliga rättigheter och demokrati i och runt Östersjön samt i Ryssland och i andra ickedemokratiska länder.

Sveriges alliansfrihet ger oss möjligheter att ta en aktiv roll för nedrustning i en tid av ökad militär polarisering. Antalet alliansfria aktörer minskar, och därmed blir vi färre som kan upprätta det förtroende som en medlande roll kräver före, under och efter väpnade konflikter.

Därför vill förbundsstyrelsen att:

– Samövningar med Nato inte får utformas på ett sätt som innebär att gränsen mellan medlemskap och ickemedlemskap i Nato suddas ut.

– Alliansfriheten måste stärkas. Den utgör en grundbult för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska handlingsfrihet och är därigenom ett viktigt redskap för vår säkerhet och fred.

– Diplomatiska och civila insatser måste uppvärderas och inkluderas i säkerhetspolitiken.

– Biståndet ökas till organisationer som arbetar för demokrati, transparens och nedrustning i vårt närområde.

– Regeringen måste göra en tydlig markering mot USA:s försvarsministers hotelser, med anledning av Sveriges intention att skriva under FN-konventionen för förbud av kärnvapen. Sverige gör sina säkerhets- och utrikespolitiska bedömningar som ett alliansfritt land med egna avvägningar och vägval.

by

Nato viktigare än kärnvapenfri värld?

I veckan hålls en debatt i riksdagen om en aktuell FN-resolution om avveckling av alla existerande kärnvapen i världen. Hans Wallmark, moderaternas försvarspolitiske talesperson, vill nämligen hindra regeringen från att rösta ja till denna resolution med mål om en kärnvapenfri värld.

Det är tragikomiskt att läsa Hans Wallmarks interpellation. Wallmark får det i princip till att det vore olyckligt om regeringen står bakom humanism: ”Det finns i dag signaler om att regeringen Löfven vill ställa sig bakom den humanitära utfästelsen. Detta skulle vara mycket olyckligt”.

Den sista meningen fortsätter ”…eftersom ett ja till den resolutionen bedöms vara oförenligt med ett medlemskap i Nato.” Hellre Nato än en kärnvapenfri värld, alltså. Ett Natomedlemskap ses som större garant för fred, än avveckling av massförstörelsevapen. Gud bevare oss för Hans Wallmarks värld!

Det är förvisso en komplex värld vi lever i. Vi känner alla djup sorg och ilska över situationen i Syrien och Jemen. Och det finns anledning till oro över Rysslands och Putins maktdemonstrationer på Krim, i Syrien – och nu gränsande till Polen och Litauen, i Kaliningrad.

Ryssland har i dagarna flyttat missiler med kärnvapenkapacitet till Kaliningrad, ca 30 mil från svensk kust. Att placera missiler där har planerats flera gånger tidigare, nu ska det ha blivit verklighet. Ryssland hävdar att det rör sig om en ren rutinövning, men mer sannolikt är det svar på Natos utökningsplaner av sin kärnvapenarsenal i Europa.

Vi som levt under Kalla kriget känner alltför väl igen den typen av vem-skräms-bäst-tänkande – och vilka effekter det får. Vapen höjs och höjs, tills det inte finns fler vapen att resa mot varandra. USAs och Sovjets dödliga muskler var under kalla kriget så spända att hela världen höll andan. I decennier.

Att dela i världen i ett ”väst” och ett ”öst” var inte vägen framåt under kalla kriget och är det än mindre idag. Idag gäller det att tänka mer på vad som ger varaktig fred, än på vem som visar mest muskler. Att hålla huvudet kallt, inte hålla andan av rädsla.

Upprustning är eller borde vara lika otidsenligt som kalla kriget. Ingen vill se Putin och USAs nästa president, allra minst en trigger happy Trump, slåss om kärnvapenknappen.

Ändå är alltså moderaternas Hans Wallmarks svar på hur fred skapas mer kärnvapen, inte mindre.

Men vore FN-resolutionen verklighet, så behövde ju varken Wallmark eller någon annan just nu vara oroliga för Putins missiler i Kaliningrad. Varför då motverka UDs lovvärda ansträngningar för att arbeta vidare med resolutionen, som också har brett internationellt stöd?

Det enda svar vi kan se är att Natoförespråkarna fortfarande är rädda och vill ge skäl för andra att bli lika rädda. Men rädsla är aldrig någon bra grogrund för säkerhet. Varaktig fred byggs inte av upprustning. Militär alliansfrihet har bättre möjligheter att bidra till varaktig fred i Sverige och i Europa.

Att vara för fortsatt militär alliansfrihet och emot Nato innebär ingalunda att blunda för hot som finns i vår omvärld. Alla kan se att Putin just nu visar allt annat än gott demokratiskt ledarskap. Han har låtit yttrandefriheten krympa och förföljt oliktänkande och hbtq-personer. Putins Ryssland bombar civila i Syrien på sätt som trotsar både mänsklighet och internationell rätt.

Trots det – eller just därför – måste varje handling som syftar till att ta ifrån en sådan person vapnen alltid vara bättre än att höja egna vapen mot honom. Vi vill inte bidra till att knuffa Putin eller någon annan framför oss, mot den där kärnvapenknappen.

Hellre än att delta i vem-skräms-bäst borde vår demokrati kunna användas effektivt för att öka mänskliga rättigheter och demokratisk utveckling även i Ryssland. Vårt globala inflytande till att få fler att sänka sina vapen, snarare än höja dem.

Självklart ska Sverige, precis som regeringen planerat, göra det som är möjligt för att fler ska kunna och vilja gå tillsammans mot en fredligare värld. En värld utan kärnvapen.

Ulf Bjereld, förbundsordförande

Klas Corbelius, freds- och försvarspolitisk talesperson

Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Tre saker att komma ihåg när Värdlandsavtalet med Nato godtagits

På onsdagen (25 maj 2016) fattades beslut i riksdagenKlas Corbelius 2015 om att godta det så kallade värdlandsavtalet med Nato. Här kommenterar Klas Corbelius, som är förbundsstyrelseledamot och vår expert i vapenexportfrågor:

 

 

Socialdemokrater för tro och solidaritet har varit tydliga motståndare till värdlandsavtalet( se tex här och här). Igår fattades ett majoritetsbeslut i riksdagen om att acceptera avtalet. Nu är det framför allt tre saker vi bör komma ihåg:

1)     Beslutet ändrar inte på det centrala faktumet att Sverige är militärt alliansfritt. Här behöver vi socialdemokrater vara mycket tydliga mot en borgerlighet som gärna vill lämna den säkerhetspolitiska linje som så länge hållit Sverige utanför krig.

2)     Socialdemokrater för tro och solidaritet hade önskat en skrivning som förbjudit kärnvapen på svensk mark. I debatten har bland annat försvarsministern sagt att avtalet inte berör kärnvapen[1]. Det måste också gälla följdavtalen. Något annat vore ett stort svek mot den debatt som fördes innan riksdagen godkände avtalet.

3)     I ett Europa fyllt av spänningar behöver Sverige vara en stark röst för avspänning och inte upprustning. Samarbete är en nyckel till säkerhet, men det samarbetet behöver vara så brett som möjligt. Ett steg i rätt riktning är regeringens satsning på fredsdiplomater fokuserade på konfliktlösning och medling.

by

Vill du bli fredsambassadör?

I en unik satsning genomför nu S-studenter, SSU, S-kvinnor och Socialdemokrater för tro och solidaritet en kurs i fredsfrågor för sina medlemmar. Målet är att på sikt lyfta fredsfrågorna högre på agendan inom socialdemokratin med första avstamp på partikongressen i april.

peace2Den 23-24 mars bjuder vi in er till en kurs i Stockholm med ämnen som vapenexport, kärnvapennedrustning, genus och säkerhet samt säkerhetspolitiska trender. Kursen utbildar tjugo fredsambassadörer, fem från varje organisation, som sedan ska sprida kunskapen i sin lokala verksamhet och arbeta med opinionsbildning i fredsfrågor.

Deltagaravgiften är 500 kr, men då ingår boende och resa. Om kostnaden är ett hinder går det att diskutera, men kolla i första hand med ditt distrikt eller arbetarkommun och de kan bidra.

Är du intresserad? Skicka en anmälan till Klas Corbelius, klas[at]corbelius.com så snart som möjligt, med en kort motivering av varför du ska åka.

by

Obamas insikter om vapenkontroll rymmer också kärnvapen

När President Obama höll det årliga State of the Union talet fick han 80 applåder. Det är som sig bör. En lysande talare. Ett viktigt tal.

Men när han, kopplat till det Nordkoreanska kärnvapenprovet, nämnde att USA måste fortsätta ta ansvar i kampen mot spridning av kärnvapen, genom att fortsätta reducera sin egen arsenal tillsammans med Ryssland, möttes han dock med tystnad.

Nordkoreas kärnvapenprov är ett allvarligt tilltag och ett brott mot NPT. Det öppnar för förödande konsekvenser. De får hela världen i mot sig. Varför gör de ändå detta misstag?

CG_476571rDet beror självklart på att det råder en slags apartheid på kärnvapenområdet, där NPT hela tiden måste hållas levande och utvecklas, för att vi ska kunna undvika katastrofer i framtiden.

I NPT förbinder sig fem stater att inte sprida teknologin och avskaffa sina kärnvapenvapen. Alla andra lovar att inte skaffa dessa vapen.

Men de fem kärnvapenstaterna har dessvärre inte levererat. Och det är samtidigt de fem som är upphöjda till permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd. Kärnvapen ger prestige.

Det har också de tre länder som står utanför NPT – Israel, Indien och Pakistan – kommit fram till, och därför utvecklat egna kärnvapen. Och så här långt så har sluppit från sin olydnad relativt lättvindigt.

Agerandet hos dessa åtta kärnvapenmakter, och omvärldens hantering av dem, har självklart påverkat både Iran och Nordkorea. Och har man en grumlig politisk agenda kan det vara frestande att söka navigera i det internationella samfundets dubbelmoral.

Obama tycks ha insikten att enda vägen att förhindra spridning av detta domedagsvapen är att värna NPT och att gå vidare med kärnvapennedrustning. Om han inser att man till slut också måste gå i mål, kan vi för tillfället låta vara osagt. Det ligger trots allt några år framåt i tiden.

Men han utmanar med sin koppling något mycket känsligt i det amerikanska samhället, och för den delen hos militarister i många delar av världen. Det är inställningen att det finns inget problem med vapen i sig. Problemet består bara i att de andra – de dumma – kan ha tillgång till vapen. Därför är det viktigt att vi – de snälla – kan försvara oss ordentligt.

Den logiken gäller lika starkt i diskussionen om inhemsk vapenkontroll som i hanteringen av massförstörelsevapen. Den är inte enkel att bryta, eftersom den i grunden bygger på rädsla. En kortsiktig rädsla som hela tiden för oss djupare in i problemet. Vem som är dum och snäll ligger ju delvis i betraktarens öga, och är dessvärre inte helt befriat från etnocentriskt inflytande.

Dessutom finns ju risken att kriminella får fatt i vapnen och är tillräckligt desparata för att negligera den avskräckning som ligger i att de ”snälla” har större eller fler vapen. Det gäller dessvärre både enskilda kriminella och kriminella stater.

Därför måste vapen regleras. Det gäller allt från handeldvapen till kärnvapen. Och vad gäller kärnvapen så har vi i NPT kommit fram till att det bara finns en hållbar reglering – avskaffande.

Sverige har sedan tillkomsten av NPT varit dess varmaste till skyndare, med politiska initiativ, hårt diplomatiskt arbete och delande av kunskap. Vi har agerat utifrån en speciell trovärdighet. Vi hade egen kapacitet att skaffa kärnvapen. Men kom på alldeles egen hand fram till insikten att dessa vapen skulle göra oss mindre – inte mer – säkra.

Med Anna Lindh dog också svenska regeringars initiativ på kärnvapenområdet. The New Agenda Coalition, som initierades av Lena Hjelm-Wallén skördade sina stora framgångar vid NPT konferensen 2000, men förlorade strax därpå sitt bäst före datum. Anna Lindh tillsatte Blixkommissionen som levererade en rad konkreta idéer och förslag som efter att rapporten lades fram 2006, i princip hamnat i byrålådan.

Kärnvapenfrågan är inte det enda skälet till att vi behöver en ny regering, men ett av dem. Och något som vi påminns om när Riksdagen har sin årliga utrikespolitiska debatt.

Men också vi socialdemokrater behöver anstränga oss för att tänka nytt i denna fråga. Det gick trots allt tre år mellan Anna Lindhs död och till dess vi förlorade regeringsmakten.

Ett förslag som vi från Socialdemokrater för Tro och Solidaritet lanserade tillsammans med Palmecentret på 60-årsminnet av Hiroshimadagen 2005 är att samla de länder, som likt Sverige, haft kapacitet att utveckla kärnvapen, men genom NPT frivilligt avstått. Det är en spännande grupp av länder som, utöver oss själva, bl a rymmer Tyskland, Japan, Kanada, Sydafrika, Ukraina, Kazakstan, Brasilien och Libyen.

Detta är en grupp länder som med särskilt trovärdighet kan driva frågan ur ett politiskt moraliskt perspektiv och samtidigt har förutsättningar att knyta samman de olika viljor som bryts i det internationella systemet i dessa mänsklighetens ödesfrågor.

Det vore också en bättre krets för både Iran och Nordkorea att hamna i, än den skurkkrets de nu siktar på, i nära släktskap med Israel, Indien och Pakistan.

Bli medlem - klicka här!