Det är i år 40 år sedan Sverige införde fri abort. 40 år av kvinnors rätt till sin egen kropp och att själva få besluta om hur de ska hantera oönskade graviditeter. 40 år kan vara en livstid, men också en mycket kort tid.
Inför valet i höstas försökte Kristna Värdepartiet lansera abortmotstånd som en enfrågeidé för sitt parti. Sverigedemokraterna, SD, gick som enda riksparti till val på att inskränka aborträtten. Samtidigt körde Ja till livets lastbilar med bilder på aborterade foster runt i landet och barnmorskan Ellinor Grimsmark gjorde sitt eget liv till politik genom att utbilda sig till barnmorska på ett landstings bekostnad, bara för att dra samma landsting inför domstol för sin rätt att vägra uppfylla kvinnors rätt till hälsa.
Rätten för kvinnor att få avbryta en oönskad gravitet kan bara uppfyllas om sjukvården och dess medarbetare är införstådda med att rätten till hälsa väger tyngre än individens samvetsfrihet. Individens samvete ska respekteras, men i dessa fall följer det ett ansvar att söka sig till en annan del av vården.
I helgen attackerades i Stockholm en filmvisning om aborträtt. Filmvisningen arrangerades av tidningen Ottar och RFSU, för att manifestera 40 år av svensk aborträtt. Tre maskerade män trängde sig in i lokalen, rökbomber slängdes in, filmvisningen fick stoppas och alla evakueras. Ingen skadades, men polisen ser allvarligt på det inträffade.
I oktober förra året gjordes en liknande attack. Den gången var det en utställning arrangerad av Läkare utan gränser om flyktingläger i Sudan, som rökfylldes och fick utrymmas. Två maskerade män lämnade då flygblad tillsammans med rökbomberna. Flygblad för nynazistiska Svenska motståndsrörelsen.
Strax därefter kom de nazistiska attacker på den fredliga demonstrationen i Kärrtorp som uppmärksammades stort.
– Vi går mot ett valår och det är inte bara antirasister som är måltavlor för de här rörelserna. Hela det etablerade samhället med media, rättsväsende och politiker är deras fiender, sade företrädare för Expo då.
Nu står vi inför ett val igen, det extraval som ska utlysas till mars 2015.
I höst har också flera läger där fattiga EU-migranter bosatt sig, många romer, attackerats. I ett av fallen dog en man av brandskador. På mer ljusskygga nätforum har attackerna mot romerna hyllats. Flera kartläggningar av romska läger har också synts i samma forum.
Utan att lägga för stor vikt vid dessa nätforum kan de förstås ses som ekokammare av de fysiska attackerna. Efter bomben mot helgens filmvisning syns flera hyllningar av dådet och uppmaningar om att alla feminister, ”kvinnliga förrädare”, ska våldtas innan de dödas. Ja, RFSUs manifestation av kvinnors rätt till sin egen kropp blev så magstark att företrädare för organisationen Nordisk ungdom t.o.m. öppet twittrar: ”Skönt att det faktiskt finns ett abortmotstånd i Sverige! Abortfestival… Sjuka människor”.
I samma typ av forum önskas att ”nationsfiender” döms till dödsstraff utan rättegång. Det sistnämnda gällde även förre statsminister Reinfeldt, efter att han i helgen i dansk press menat att Sverige har plats för många fler flyktingar.
Gemensamt för dessa attacker och alla uttalandena av det här slaget är att de kan ses som utslag av djupt konservativa strömningar, som har en 1930-talsliknande perverterad syn på nationen, kyrkan och folket av ett blod. Dessa strömningar kan i sin tur ses som en undervegetation till den ultrachauvinism som Sverigedemokraterna står för. Utan ett starkt SD, kan heller inte de mer våldsbenägna fascisterna få syre.
Medan vi andra tycks fastna i infekterade diskussioner om hur vi ska benämna ett parti med nazistiska rötter som inte accepterar alla människors lika värde och aktivt vill inskränka mänskliga rättigheter samt vad ansvar för landet och dess budgetstyrning innebär, så lämnar vi spelrum åt demokratins söndrare. För det är ju det de är – demokratins söndrare. Både de anonyma män som attackerar filmvisningar, bränner tältläger och de kända som står i vår riksdag och fäller varje försök att bedriva en generös och solidarisk politik.
Tidigare i år skrev jag, med anledning av kristna värdepartiets likheter med den amerikanska kristna extremhögern, att det krävs ett samhälle med utbrett demokratiskt missnöje, massivt politikerförakt och ekonomiskt kaos för att kunna få stöd för den typen av extrema politiska visioner. Jag skrev att ”Sverige är tack och lov alldeles för politiskt civiliserat för att bistå med den jordmånen.” Idag ser jag mig omkring i det parlamentariska kaos SD knuffat ner oss i och tvingas med sorg revidera detta.
Solidaritet, humanism och mänskliga rättigheter är begrepp samhället måste kunna samlas kring. Att behöva skriva det 2014, snart 15, känns närmast bisarrt.