Budget – Socialdemokrater för tro och solidaritet

20 september, 2016 by trosolidaritet

Budgetpropositionen: Robin Hood-budget som borde varit tydligare

När Stefan Löfven förra veckan gjorde sin regeringsförklaring var oppositionens kommentarer genomskinligt välregisserade: Oroande att statsministern är så nöjd, hette det från i stort sett alla borgerliga kommentatorer. Idag upprepas att regeringen underskattar utmaningarna. Alliansen och missnöjesexperterna i Sverigedemokraterna vill förstås hellre måla ut en bild av ett Sverige i fritt fall.

Men i sin regeringsförklaring var Stefan Löfven oerhört tydlig med svåra globala utmaningar och hur han vill ta sig an dem. Lika tydligt är det att budgeten nu syftar till att överbrygga samhällsklyftor och utveckla den redan framgångsrika svenska modellen. Samtidigt visar regeringen på framgångar som nåtts – t ex att ekonomin går stadigt framåt, att statsfinanserna nu är återställda i gott skick och långt fler är i arbete.

Dagens budget och budgetpresentation kunde ändå gärna ha varit tydligare. Presentationen spretar nämligen och den raka linjen som kunde tydliggöra ideologiska syften saknas. I budgeten finns många bra reformer, men vilka goda effekter de får för individen och för samhället i stort kunde synliggjorts bättre.

I valrörelsen 2014 hette det att Sverige är ett bra land, men något håller på att gå sönder. Här vore det på sin plats att berätta på vilket sätt den här budgeten binder ihop, lagar, bygger nytt. För det är ju precis vad den gör.

Regeringen kallar budgeten för samhällsbygget. Den svenska modellen ska utvecklas, inte avvecklas är mantrat. Det är en bra riktningsvisare och budgeten går i absolut i takt med den egna uppmaningen, om än med rätt små steg.

På tal om att bygga: Bostadsbristen är fortfarande en bromskloss för landets och storstädernas ekonomi, för att inte tala om för den enskilde. En egen bostad är den ungas väg in i vuxenlivet. Men i finansministerns presentation nämns inte alls bostadsbrist och bostadsbyggande. Det är synd.

Vi socialdemokrater för tro och solidaritet har tidigare efterlyst både fler nybyggda bostäder och en stark statlig bostadspolitik med sociala förtecken. Vi skulle t ex vilja se en nationell plan för att bryta städernas eskalerande segregation.

Ett modernt välfärdssamhälle i ett land styrd av en rödgrön regering satsar förstås på att bygga ett ”grönt folkhem” – rejäla investeringar för ökad välfärd, på jämställdhet och jämlikhet, på ett inkluderande, sammanhållet samhälle och på miljön. Med två år kvar till nästa val och med ett enormt komplicerat parlamentariskt läge vore det läge att satsa och att visa tydligt vad som gäller. Regeringen tar inte riktigt de stora, synliga kliven, utan pusslar och tråcklar.

Trots pussel och tråckel: Ulla Andersson från Vänsterpartiet menade att budgeten har Robin Hood-inslag – tar från de rika och ger till de fattiga. Och det är ju precis vad socialdemokrati går ut på! Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Det är det vi kallar för välfärdssamhället.

Behoven har varit och är enorma i välfärden, som knäat efter alliansens lika enorma skattesänkningar. Kommunerna drar ett stort lass, inte minst för investeringar som krävs för att nyanlända ska kunna bli en del av vårt lands välfärdsutveckling. Den största och viktigaste nyheten i budgeten är nog därför de 10 miljarderna som går till kommuner och landsting. Regeringen uppskattar att satsningen ger 30.000 nya anställda i välfärden.

Kostnadseffektiviteten ska öka i flyktingmottagandet och Migrationsverket ges extra medel. Regeringens numera hårdföra flyktingpolitik och övriga Europas lika vassa murar har gjort prognoserna över antalet nyanlända långt lägre. Det gör att 6,4 miljarder kan återföras till biståndsbudgeten. Pengar som tidigare avsatts till flyktingmottagande.

Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet har inte uppskattat att utsatta ställts mot utsatta. Att flyktingmottagande bekostats av biståndspengar, som kunde bidragit till att förhindra just flykt. Det är därför mycket välkommet att pengarna går tillbaka till biståndet. Det är förstås illa att det sker på grund av att vi i princip stängt landets gränser för människor i nöd. Att 2,5 miljarder avsätts för att särskilt hjälpa barn på flykt är däremot en mycket bra prioritering.

Att nära 9 miljarder satsas på järnvägen är även det ett mycket välkommet inslag. De miljövänliga alternativen har inte på länge varit konkurrenskraftiga nog, för att folk ska ställa bilen och skippa flyget. Bristande underhåll och kommersialiseringen av rälstrafiken har gjort stor skada. Nu är det hög tid att försöka vända trenden för miljövänlig transport – av både varor och människor.

Välkommet också med satsningar på cykel som färdmedel. Men med tanke på regeringens berömvärt höga miljöambitioner, hade kanske miljösatsningarna behövt vara ännu större och ännu synligare. Det är den största klimat- och miljöbudgeten i Sveriges historia, sägs det. Så är också behoven mer än enorma. Juli månad mätte i år högst temperaturer någonsin, globalt sett.

När regeringen tidigare i år godtog statliga Vattenfalls affär som innebär fortsatt och ökad brytning av brunkol i Tyskland, fick miljö-imagen en rejäl blåtira. Den tycks inte riktigt helas med hjälp av den här budgeten, trots lokala klimatåtgärder och utsläppsbroms. För det hade det krävts ett större, tydligare helhetsgrepp. Sverige har målet att bli fossilfritt och att trycka på också andra EU-länder att minska sina utsläpp. Gott så, och kanske går det att utläsa mer vid en noggrannare granskning, men nu känns det som pussel och tråckel och lagning också här, snarare än den nyordning som nog krävs.

Det ska bli intressant att följa hur stora miljösteg man törs ta nästa gång, då det också är valår i antågande.

Kortfattat och mycket förenklat kan vi konstatera att Robin Hood, den rödgröna politiken, denna gång pusslat ihop ett läge som blir bättre för lärare, deras skolelever och deras gamla sjuka men datorsugna mormödrar – och möjligheten att resa miljövänligt dem emellan. Men något sämre för de med allra högst inkomster, som driver privata flyktingboenden och som gillar att dricka alkohol.

Med en sådan sammanfattning känns själva budgeten som något av en vinnare. Kvällspressen brukar gilla att utmåla ”vinnare” och ”förlorare”, som om den egna plånboken är det enda som räknas. I själva verket vinner vi förstås alla när de som har det sämst får det bättre.

Nu ser vi fram emot att politiken blir ännu tydligare och mer konkret. Och än mer rödgrön, förstås. Då vinner vi alla, allra mest. När alla hjälps åt fortsätter Sverige åt rätt håll. Då får vi alla det där välfärdslandet som alla vill vara nöjda över.

13 april, 2016 by trosolidaritet

Välkomna välfärdssatsningar i vårbudgeten – men klimat och bostäder kräver högre röst

Det gäller att veta när man ska ge beröm och när man ska ta fram plakaten. Idag ger vi mest beröm till vår regering. För idag har finansminister Magdalena Andersson lagt fram regeringens vårbudget. Och visst är det förslag i god socialdemokratisk anda vi får se. En rödgrön budget.

Stora satsningar på välfärden. Samhällets svaga gruppers intressen försvaras. Ambitioner inom jämlikhet, jämställdhet och klimat.

Solen skiner och det går väldigt bra för Sverige. Ekonomin rullar bättre än tåget och arbetslösheten sjunker. Det finns anledning att le ikapp med Magdalena Andersson.

Men så talas det flyktingar förstås. ’Samhällsbygget. Trygghet, ansvar och utveckling’ är rubriken på årets vårbudget. Tryggheten kunde gärna i högre utsträckning fått gälla också dem som flytt till Sverige undan krig och terror, de vars trygghet nu kringskärs genom bl a tillfälliga uppehållstillstånd och minskade möjligheter att återförenas med sina familjer. (Detta har vi skrivit mycket om tidigare; läs här).

På pressträffen imorse handlade i princip alla frågor Magdalena Andersson fick om just flyktingar och migrationspolitik. Den samlade journalistkåren ville veta vilka kostnader, vilka beräkningar och vilka prognoser. Finansministern gav svar: 50 miljarder kronor kostar flyktingmottagandet, enligt henne. Hon klargör dock tydligt att de stora humanitära insatser Sverige gjort innebär en tillfällig kostnadspuckel – inte en långsiktig. Därför ska vi ha en fortsatt stram finanspolitik och därför ska vi inte heller höja skatter, menar finansministern.

Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet kan nog däremot se att det funnits skäl att öppna plånboken lite mer. Det är trots allt regeringen Reinfeldts ohemula 140 miljarder sänkta skattekronor som vi har att ta igen i välfärdssystemen. Ojämlikheten ökade så kraftigt under Alliansens åtta år, att det utan att hämta in mer intäkter blir svårt att få ett mer jämlikt samhälle. Risken är att vi får reformer som gör gott i marginalen, snarare än den kraftfulla förändring som skulle behövas – om målet är ett sammanhållet, rättvisare samhälle för alla.

Vi uppskattar verkligen insatserna som ska ge mer anställda i äldreomsorgen, bättre matchningar mellan arbetssökande och dagens rekordstora antal arbeten, en mer jämlik skola, ökad jämställdhet mellan könen, insatser mot rasism och extremism och för att kunna öka inkomsterna för de 40 procent som tjänar minst.

Ett par plakat måste dock också höjas, där bakom berömmet:

Att budgeten ger riktning åt ansträngningar för minskade utsläpp, en fossilfri framtid och fler bostäder är mycket bra. Men det är långt ifrån nog. Behoven är så stora att regeringen hade behövt ta i från tårna och vråla. Det gör man inte. Det talas vidare i lugn stämma. Synd. Både bostadspolitiken och klimatpolitiken är ödesfrågor. För en regering. Och för samhället.

Regeringen följer utvecklingen inom miljö och klimat och kommer att presentera åtgärder för att nå miljömålen, lovas det. Varför inte nu? Och varför inte styra utvecklingen lite mer själv?

Även inom bostadspolitiken hade regeringen behövt skynda på lite och driva utvecklingen ännu mer framåt. Fler bostäder kan ge jobb och ökad tillväxt, det påtalas i budgettexten och det är sant. Men vi efterlyser fler reformer och en rödgrön regering får gärna poängtera att en bostad är en rättighet, ingen handelsvara.

Sammanfattningsvis innehåller vårbudgeten rätt stora välfärdssatsningar, men behoven är långt större. Vi får alltså vänta vidare på höstens budget – och hoppas på att då få se skillnad på riktigt. Att det där samhällsbygget får ta fart ordentligt. Annars kan det kanske bli svårt att få en valrörelse inför 2018 med rätt förutsättningar för ett fortsatt rödgrönt samhällsbygge.

/Regeringens vårbudget finns att läsa här.

21 september, 2015 by trosolidaritet

Klassisk sossepolitik och mer välfärd får högern att gå i taket

Så har finansminister Magdalena Andersson nu gått sin budgetpromenad med ”nådiga luntan”. Följd av ett digert pressuppbåd gick hon Drottninggatan fram, från Finansdepartementet för att lämna regeringens budget till riksdagen. Den budget som genom Decemberöverenskommelsen ska kunna passera riksdagen och bli verklighet, till skillnad från förra årets.

Budgeten innebär en investering i Sverige. Den innebär enligt Magdalena Andersson framför allt fler jobb, bättre skola och satsningar på smart miljöteknik. Grundperspektivet är att ökad jämlikhet är bra för alla, bra för Sverige. Att satsningar på att minska klimatpåverkan är akuta.

Reformer uppges göras på runt 44 miljarder kronor. Bland dessa finns väldigt välkomna infrastruktursatsningar, framför allt på järnväg och kollektivtrafik i landsbygden, den största bostadssatsningen på 20 år, mer pengar till pensionärer genom skattesänkningar, fri sjukvård och mer personal på äldreboende, fri tandvård och glasögon för barn och unga samt resurser för att hantera flyktingsituationen.

Moderaterna räknade i sin kommentar till budgeten upp skattehöjningarna till 154 miljarder, vilket fick dem att upprört tala om att ”utanförskapet” kommer att öka. Att RUT- och ROT – bidragen som i hög utsträckning utnyttjas av redan välbeställda – minskar (långt ifrån upphör, som man skulle kunna tro), det kallar Ulf Kristersson för ”rent destruktivt”. Vidare upprörs Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson över att det görs satsningar för ökad jämställdhet – ”män påverkas mer än kvinnor”, säger han med darr på rösten.

KD snurrar in sig i en fartygsmetafor och menar att ”besättningen nu gör revor i seglet och borrar hål i skrovet”. Detta bland annat mot bakgrund av att pensionärer inte längre ska behöva betala skatt.

I Svenska dagbladets ledare kallades i morse insatser för att människor som är sjuka och arbetslösa ska få det lite bättre, efter Alliansens politik som tvingat cancersjuka att söka jobb och arbetslösa att utnyttjas som gratis arbetskraft i Fas 3, för att det görs mer attraktivt att vara arbetslös och sjukskriven.

SvD skriver sedan om hur svårt det blir för höginkomsttagare – de som tjänar mer än 50.000-120.000 kronor/månad – som nu får mindre jobbskatteavdrag. Bakvänt, tycker SvD. Utan att förstås nämna ett ljud om att de som har betydligt mindre inkomster än så, nu får det bättre…

Företagarnas VD Günther Mårder toppade det hela genom att tala om en ”ytterlighetspolitik” och att regeringen med budgeten gör en ”överdriven vänstergir”.

Det är alltså bakvänt, en överdriven vänstergir och ett hål i skrovet att göra livet bättre för de som idag har det sämst i samhället. Att anta ett solidariskt perspektiv är ytterlighetspolitik. När kvinnor får det bättre och jämställdheten mellan män och kvinnor blir bättre, finns skäl att uppröras. Att höja taket i arbetslöshetskassan och förbättra sjukförsäkringarna är att öka (inte minska) utanförskap.

Aj då. Jag som trodde det handlade om klassisk socialdemokratisk fördelningspolitik. En ganska beskedlig svensk välfärdspolitik. Sossepolitik som den alltid sett ut. Lite Robin Hood som tar lite mer från de rika och ger lite mer till fattiga. Gott så.

Det var precis en sådan fördelningspolitik som vi efterlyste i Aktuellt i politiken i slutet på augusti. En tydlig fördelningspolitik motverkar alla slags samhällsklyftor och segregation, skrev jag då. Här får vi äntligen en budget som har just detta som mål. Det är mycket tacknämligt.

Här finns t ex en stor satsning på billiga hyresrätter, som en rättvisereform för att fler ska kunna nå allas rätt att få en bostad. Mer än 15.000 hyresrätter/år som utlovas kommer vara långt från nog, men det är i alla fall en god början. Med direkt stöd till kommuner för att kunna ta fram byggbar mark tas ett par steg framåt för att kunna komma ikapp bostadsbristen.

Tidigare har vi Socialdemokrater för tro och solidaritet velat att reformer för fler bostäder kombineras av insatser för att minska segregation, en social bostadspolitik. Att satsa på hyresrätten är återigen en början, men mer bör komma.

Vi har också velat se ökade satsningar på global solidaritet: När världen brinner och fler än på många decennier tvingas lämna sina hem för att söka trygghet i Europa och Sverige måste det finnas goda möjligheter att ta emot dessa människor. I budgeten ser vi nu att resurser tillförs bland annat civilsamhället och kommuner, för bättre mottagande av flyktingar. Det är mycket bra.

Jag reagerar dock på Magdalena Anderssons lugnande svar till journalister på pressträffen – att det mesta av de ökade kostnaderna för flyktingmottagandet räknas av mot biståndet. De oseriösa partier och debattörer som talar om att det kostar samhället för mycket att emot fler flyktingar kan alltså i princip pusta ut.

Komikern Henrik Schyffert räknade i ett välspritt inlägg i sociala medier, drastiskt men pedagogiskt, att det skulle kosta ett netflix-abonnemang, en pizza och en läsk om året att kunna solidarisera oss med fler människor som flyr. Det gör det nu inte. Väldigt få behöver alltså offra sitt netflix-abonnemang. Det är istället de fattiga i vår omvärld som står för det mesta av kostnaderna för att hjälpa andra fattiga.

Biståndet används demokratiutvecklande och fattigdomsbekämpande. Att sänka det, även på detta vis, är enligt mig mindre lyckat. Det innebär t ex i förlängningen färre möjligheter att kunna bidra till att minska skälen att fly länder med förtryck.

Att kungafamiljens apanage höjs med nära 8 miljoner kronor känns mot den bakgrunden än mer illa.

5 november, 2014 by Peter Weiderud

Hastig budget behöver finslipas nästa år

Den rödgröna regeringen har nu suttit vid makten en månad. Jämfört med den alliansregering som tillträdde för åtta år sedan har det varit en månad av stabilitet, trots en del normala inkörningsproblem.

Det stora uppdraget har varit att presentera en ny budget, som trots begränsad tid, förhållandevis litet manöverutrymme och komplicerat parlamentariskt läge ska ange en ny kurs mot framtiden. Det har regeringen lyckats med.

För första gången på åtta år har vi en budget som bidrar till att minska klyftorna istället för att öka dem. Skola och omsorg tillförs mer resurser, istället för att slimmas och dräneras. Och väsentligt ökade ambitioner kring globaliseringens stora utmaning att minska arbetslösheten.

Från Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har vi mycket att vara glada över i det budgetförslag som lades fram. Detaljerna framgår i vår budgetkommentar som finns på hemsidan.

Samtidigt måste vi konstatera att budgetprocessen i det pressade läge regeringen hade rymmer beslut som kommer att behöva korrigeras nästa år, för att undvika att barn far ut med badvattnet.

Ett sådant exempel är den föreslagna utfasningen av stödet till Medelhavsinstituten i Rom, Aten och Istanbul – tre institut som levererar mycket kultur, bildning och relationer för förhållandevis lite pengar. Här har regeringen redan aviserat vikten av att titta på detta igen.

Ett annat exempel från Utbildningsdepartementet är utfasningen av stödet till svenskundervisningen för elever utomlands, där minst en förälder är svensk medborgare och språket används i hemmet. I likhet med Medelhavsinstituteten är detta i statsbudgeten små pengar som fungerar som viktiga investeringar för framtiden.

I en alltmer globaliserad värld blir de barn som växer upp med ett ben i det svenska sammanhanget och ett ben någon annanstans framtida nyckelpersoner som kan bidra till nya näringar, relationer och utbyten. Men det fordrar att man får möjlighet att utveckla båda eller alla sina identiteter.

De svenska skolorna utomlands drivs i huvudsak med ideella resurser, men där statsbidraget är viktigt för att upprätthålla kvalitén i undervisningen. Indragna statsbidrag riskerar bidra till att flera av dessa stängs och att elever hänvisas till det ena benets provinsialism. Detta blev effekten när Norge för något år sedan genomförde liknande begränsningar.

Samfunden har också reagerat kraftigt på de föreslagna neddragningarna av statsbidragen till trossamfund med 40 procent.

Den förra regeringen hade inledningsvis en mycket ansträngd relation till samfunden eftersom statsminister Fredrik Reinfeldt vägrade träffa dess företrädare med hänvisning till att han såg dem som ett särintresse. Stefan Attefall, som ansvarig minister, rätade upp den relationen, såg till att lägga fler samhällsuppdrag till Nämnden för statligt stöd till trossamfunden, SST, och dessutom höja de anslag som legat still under många år.

Den rödgröna regeringen har en statsminister som gärna möter samfundsföreträdarna. Kulturministern har, med bakgrund i sitt tidigare engagemang, goda möjligheter att stärka relationerna. Men det förutsätter att anslagsprioriteringarna är begripliga också för samfunden.

Det försvar som Miljöpartiet anfört för neddragningarna är att också detta anslag måste bidra för att återställa de hål i välfärden som skapats under de borgliga åren. Det är visserligen riktigt att trycket på samfundens sociala ansvar ökat under senare år och att det bland kyrkorna finns en stark önskan om mer resurser till de mest utsatta i samhället.

Problemet är att samfundens arbete för utsatta, för integration, demokrati och mot rasism är mycket framgångsrikt och kostnadseffektivt. De cirka 30 miljoner vi talar om är för lite för att göra ordentliga avtryck i statliga nyprioriteringar, men att ta bort dem skapar stora hål för de mest behövande. Därför kommer inte samfunden att vara sig förstå eller acceptera argumentationen, utan snarare se det som en politisk önskan till starkare statlig styrning i relation till civilsamhället och oförmåga att förstå religion.

Religion blir alltmer polariserat och den spänning mellan Reinfeldt och Attefall som fanns i den förra regeringen, finns självklart också inom både Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Några ser religion och trossamfunden som ett begränsat särintresse, medan andra kan ses dess betydelsefulla samhälleliga roll.

Från vissa samfund och civilsamhälle finns också kritik över att den begränsade avdragsrätten för gåvor försvinner, vilket också innebär minskade inkomster. Här finns det ett ideologiskt argument att det är demokratin som ska besluta om samhällets prioriteringar, inte individers plånbok. Detta är ett relevant argument i sammanhang med stora möjligheter till skatteavdrag, som t ex USA. Den begränsade avdragsrätt vi haft i Sverige har dock inte påverkat samhällets prioriteringar. Däremot har den bidragit till lite mer resurser till samhällsnyttig verksamhet. Det finns därför skäl att titta lite mer pragmatiskt också på denna fråga.

Gemensamt för dessa budgetposter är att de har goda möjligheter att rättas till i en normal politisk process. Denna gång stängde tabellverket för budgeten 6 oktober, första vardagen efter regeringens tillträde. Fackministrarnas möjligheter att ta strid för sina respektive områden var mycket begränsad. Och det är precis i den typen av strid som komplexiteten blir synlig.

När politiska frågor reduceras till budgetteknik finns alltid risk att snålheten bedrar visheten och driver slutresultatet i traditionell, kortsiktig eller provinsiell riktning.

Det finns dock en post, som också kritiserats starkt av det engagerade civilsamhället, som är både större och som rymmer mer av tydliga politiska motsättningar. Det är den ökade avräkningen av kostnaden för flyktingmottagande från biståndet. Den ökar till 8 miljarder kronor eller drygt 20 procent av biståndsanlaget. En mycket hög andel med internationella mått mätt och väsentligt mer än innevarande år.

Också här har självklart den snabba processen och det stängda tabellverket spelat in, förstärkt av en minister som är ny på området från ett parti som saknar regeringsvana. Men till bilden hör också en förväntat ökad anhopning av asylsökande nästa år p g a kriget i Syrien och Irak, samt att beräkningsgrunderna för BNI ändrats, så att det finns ett upplevt större utrymme inom enprocentsramen.

Det finns generösa avräkningsregler inom OECD:s s k DAC-kriterier, men i slutändan är det alltid en rimlighetsbedömning som politiken måste ta ansvar för. Enprocentmålet riskerar att tappa i trovärdighet om allmänheten upplever anslaget som en budgetregulator. Det räcker därför inte att argumentera hem biståndet med budgetmålet om en procent. Det måste finnas tydliga politiska visioner och kommunikation om vikten av att ta ansvar för utveckling, fattigdomsbekämpning och global fördelning.

Med tanke på att Sverige nästa år satsar åtta miljarder av biståndsmedel på flyktingmottagande är det också nödvändigt att titta på asylpolitiken ur ett biståndsperspektiv. Hur kan flyktingmottagande bättre bidra till utveckling?, är den viktiga fråga att ställa för att i längden motivera en acceptans för avskrivningar.

En sådan åtgärd vore att erbjuda utbildning från dag ett i asylprocessen. Idag tvingas asylsökande vänta på sitt permanenta uppehållstillstånd för att komma in i utbildningssystemet och få rätten att arbeta. Med ett utvecklingsperspektiv går det att motivera utbildningssatsningar även för dem som inte får asyl och tvingas återvända, förutsatt att det är till utvecklingsländer.

Då kan asylprocessen bli en del av utvecklingsarbetet. Dessutom skulle det minska risken för att människor tappar självförtroende, kreativitet och ansvarstagande i långdragna asylprocesser präglade av sysslolöshet.

Tag Archive for: Budget