Close

Tag Archive for: Broderskap

by

Socialdemokratin måste på nytt gå i takt med tiden

Också publicerad i Dagens Nyheter den 22 januari 2011

Så har Socialdemokraterna inom loppet av ett drygt år förbrukat två partiledare. Även om jag har respekt både för Mona Sahlins och Håkan Juholts individuella beslut att kasta in handduken, givet intern kritik och det kärva opinionsläget, är partiets kris mycket djupare än partiledarens person och tillkortakommanden.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti är en unik framgångssaga. Under de senaste 100 åren har Socialdemokraterna regerat i 65. I hälften av de återstående 35 har Socialdemokraterna även i opposition präglat svensk samhällsutveckling. Vi kan med fog betrakta Socialdemokraterna som ett av världens mest framgångrika politiska partier, möjligen det allra mest framgångsrika.

Detta folkliga förtroende var kopplat till Socialdemokraternas enastående förmåga att vara i takt med tiden. Att på djupet analysera samhällsutvecklingen och de politiska utmaningarna och formulera en bärande vision mot framtiden, ingav respekt hos folkflertalet och resulterade i ett stöd på mellan 40 och 50 procent av väljarkåren, i val efter val.

Denna trend bröts i valet 1991, då Socialdemokraterna för första gången i modern tid inte nådde 40 procent. Visserligen erövrade vi ett gott resultat i valet 1994. Detta var dock kopplat till Bildt-regeringens misslyckande och en önskan hos väljarna att återvända till den socialdemokratiska tryggheten. Tack vare en svag opposition och ett riksdagssamarbete med Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet behöll vi regeringsmakten i valen 1998 och 2002.

Ställd inför en samlad och så småningom regeringsduglig borgerlighet, föll socialdemokratin samman. Vi nådde 35 procent i valet 2006, 30 i valet 2010 och kämpar i dag med en opinion på cirka 25 procent, eller hälften av det som varit vår egen självbild.

Politik är en konstart som för att attrahera, inge respekt och kunna skapa förändring utövas i tre grenar. Den måste baseras på ett tydligt intresse (”All politics are local” – Tip O´Neil). Den behöver drivas av en tydlig vision och färdriktning (”Politik är att vilja” – Olof Palme). För det tredje kräver god politik ett solitt hantverkskunnande, en förmåga att läsa det mogna ögonblicket och med realistiska och pragmatiska åtgärder stegvis bygga förändring.

Socialdemokratins starka intressebas i fackföreningsrörelse och övrig folkrörelse, samt de robusta lokala och regionala partistrukturerna, byggdes för att möta industrisamhällets politiska utmaningar. Skarpa, kloka och välutbildade partiledare och stora grupper intellektuella, som fått göra klassresan, balanserade intressestrukturerna och bidrog till dynamik och framåtblickande visioner. De bästa fick de viktiga politiska uppdragen och ett statsbärande självförtroende attraherade de vassaste politiska rådgivarna. Vi bars av en självgenererande positiv spiral.

Även om valet 1991 utgör en synlig brytpunkt, är resan till dagens kollaps lång och präglad av många faktorer. Kalla kriget och det alliansfria Sveriges särställning tog slut, ekonomins globalisering har förändrat förutsättningarna för traditionell konjunkturpolitik och påskyndat en omfattande strukturomvandling. Urbanisering, utbildningsnivå, resande och kommunikationer påverkar också människors sätt att tänka och leva. Dagens väljare är mer internationella, mer miljömedvetna, mer jämställda, mer självständiga, mer toleranta – kort sagt mer vänster – men inte självklart socialdemokrater.

I samhällsförändringens ljus har bilden av socialdemokratin blivit mer konservativ. Vi framstår som mer stolta över gårdagen än nyfikna på framtiden. Vi värnar, snarare än bygger nytt. Partiets intressestruktur gör det svårt för de människor som flyttar runt i landet för att utvecklas med hjälp av jobb och utbildning, att engagera sig. Våra företrädare utses bland dem som blivit hemorten trogen. Vi attraherar inte längre de bästa politiska tjänstemännen. Vi har tappat i jämställdhet, modernitet och pluralism. Den positiva spiralen av självförtroende och framåtblickande byts mot osäkerhet, ängslan och inåtblickande.

Samtidigt som frihetslängtan utvecklas i väljarkåren, blir socialdemokratin inte trovärdig som motor för denna frihet. Vi värnar system snarare än de människor systemen ska tjäna. Vi uppfattas som starka förespråkare för utbildning, men med en ambivalens till de utbildade. Detta accentueras av att socialdemokratins partiledare var välutbildade i en tid när väljarna inte var det, medan de ledare vi valt efter 1991 alla saknat högskoleexamen, samtidigt som väljarna gått i andra riktningen.

Sökandet efter en bärande framtidsvision måste börja i en vilja att se och analysera det förändrade samhället. Det faktum att socialdemokratin inte längre organiserar samhällets mest utsatta kräver ett nytt förhållningssätt i balansen mellan intresse och idé. Globaliseringen och det gränslösa kommunikationssamhället kräver att de politiska visionerna inte längre begränsas till nationell nivå. Klimatkris och global resursknapphet kräver ett mer kreativt och ansvarskännande förhållningssätt till det som varit vårt viktigaste redskap för förändring – ekonomisk tillväxt.

Svensk socialdemokrati lever i dag på lånad tid, har på några få år mist sin unika roll och kämpar med liknande identitetsproblem som våra systerpartier i andra europeiska länder. Det genomgripande förnyelsearbete som skulle ha gjorts redan efter valförlusten 1991, och som Ingvar Carlsson inledde, är nu tvingande. De allvarliga försök som gjorts till förnyelse de senaste 20 åren – budgetdisciplin, EU-medlemskap, nyorientering i utrikes- och säkerhetspolitiken, det gröna folkhemmet, rödgrönt samarbete, rådslag och utvecklad partidemokrati, starkare fokus på mänskliga rättigheter – har med få undantag stannat av eller inte trängt igenom i partiorganisationen. Här finns en enorm utmaning, inte minst för partiets programkommission.

Den viktigaste uppgiften för en ny partiledare är att leda partiet in i framtiden. Arbetet kräver djup förankring i socialdemokratins idétradition, men samtidigt förmåga att förstå den frihetslängtan som finns både hos den nya underklassen, ofta med utomeuropeisk bakgrund, och en ansvarskännande urban medelklass.

Detta kräver självförtroende och en analysförmåga som bäst erövras med gedigen utbildning. Det kräver ledarskapserfarenhet och internationell kunnighet. Rejäl erfarenhet från annat än politiska uppdrag är en bra hjälp för att söka nya lösningar både organisatoriskt och politiskt.

Det är orealistiskt att söka en person som i dag kan ena vårt spretiga parti. Däremot behövs någon som kan samla det och förändra både partikultur och organisation så att partiet igen kan bli i takt med tiden. Ett delikat sökande, som bara kan bli framgångsrikt i en öppen process.

Partistyrelsens beslut på fredag måste därför hantera både det långsiktiga, som kräver öppenhet, och det akuta, som kräver omedelbarhet.

Peter Weiderud
Ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Läs också 1, 2, 3, 4, 5 liksom

Cecilia Dalman Eeks (vice förbundsordförande) och

Ulf Bjerelds (förbundsstyrelseledamot) blogg.

by

En öppen rekryteringsprocess kan hjälpa oss att bli i takt med tiden

Med Håkans Juholts avgång som partiledare förlorar mitt parti en mycket engagerad ledare, en stark inspiratör och en erkänt skicklig retoriker. Han har som få förmågan att vara medryck ande från talarstolen och sorgen är nu stor hos många partimedlemmar, framför allt lokalt och ute i landet.

Samtidigt respekterar jag hans beslut. Politik är en extrem förtroendebransch, och hans bedömning att uppförsbacken till att återställa förtroendet hade blivit för brant, är självklart korrekt.

Håkan Juholt blev ett offer för ett otidsenligt sätt hos mitt parti att utse ledare, i en sluten process. Han började och fortsatte under sina 10 månader med två grundläggande problem som inte han kan lastas för, utan som beror på partiorganisationen och valberedningens sätt att arbeta. För det första med ett ständigt ifrågasättande av sina kvalifikationer. För det andra med ett oklart, eller obefintligt, mandat att förnya, förändra och modernisera både partiorganisation och den politiska färdriktningen in i framtiden.

En öppen process, där olika kandidater kan tävla och prövas mot varandra, hade inneburit att den hårda granskning som media måste ha av ledande politiker hade kommit innan och inte efter kongressvalet. Det hade vaccinerat mot den förtroendekris som drabbade honom redan i oktober.

Men ännu viktigare hade varit det mandat som kan växa i ett samtal om förnyelse och förändring av partiet, dess kultur och den politiska färdriktningen.

Socialdemokratin är Sveriges mest framgångsrika parti genom tiderna och en modell för socialdemokratiska partier i hela världen. I över 70 år hade vi ett förtroende hos svenska folket som i val uttrycktes med ett stöd av runt 45 procent av väljarna. Det är också alltjämt detta som är vår egen självbild och strävan – att över tiden vara ett statsbärande parti.

Håkan Juholt tog över ett parti som i senaste valet nådde 30 procent. Han lämnar ett parti med opinionssiffror på cirka 25. Det är alltså maximalt en fjärdedel av tappet som kan tillskrivas tiden för hans ledarskap.

Som jag ser det tappade vi socialdemokrater vår unika förmåga att vara i takt med tiden för ungefär 20 år sedan.

Samhället befinner sig i ständigt förändring, och från 1920-talet fram till i slutet på 1980-talet var förändringarna socialdemokratins vän. Vi läste förändringarna och såg ständigt till att ligga i framkant med våra politiska förslag. Per-Albins Folkhemsvision, Saltjöbadsandan och en politik som höll oss utanför andra världskriget lade grunden för Erlanders visioner om det starka samhället. Olof Palmes internationalism och utbyggnaden av den offentliga sektorn byggde vidare på ett mönsterland i en tid då många av våra europeiska grannar började knäa under samhällsförändringarna.

När Ingvar Carlsson tog över som partiledare i slutet av 1980-talet accelererade samhällsförändringarna på ett sätt som utmanande många av partiets trygga lösningar. Kalla krigets slut innebar en förändring av Sveriges särställning som alliansfritt land. Ekonomins globalisering gjorde det mycket svårare att tillämpa traditionell konjunkturpolitik och gjorde oss mer ekonomiskt sårbara. Miljöutmaningarna krävde redan då ett mer ansvarsfullt förhållande till ekonomisk tillväxt.

Vid valet 1991 hamnade Socialdemokraterna för första gången under 40 procent. Vi kom tillbaka 1994 tack vare Bildt-regeringens misslyckande, men har sedan dess haft en långsiktig kräftgång till dagens låga nivåer.

Det har självklart inte saknats politiska förslag för att möta utmaningarna. Ingvar Carlsson program för sanering av statsfinanserna och budgetdisciplin, beslutet att söka medlemskap i Europeiska Unionen och förnyelsen av utrikes- och säkerhetspolitiken var genomgripande förändringar i tiden. Göran Perssons vision av det Gröna Folkhemmet kunde blivit ett kraftfullt svar på klimatutmaningarna. Mona Sahlins rödgröna samarbete, ambitioner att ta de nya svenskarnas situation på större allvar, bejakande av ökat individuellt ansvar och en öppnare partidemokrati var alla nödvändiga nyorienteringar som svar på utmaningarna.

Problemet var dels att många av förändringarna inte blödde igenom i partiorganisationen och blev fullt ägda. Dels att förändringarna fortsätter accelerera och kräver ännu mer av oss.

Människor flyttar, både inom, till och från vårt land. Nya gränslösa sätt att kommunicera påverkar vårt sätt att tänka och leva våra liv. Arbetslivet förändras och individualiseras. Människor blir allt mer välutbildade och ställer högre krav.

Jämfört med det brukssamhälle jag växte upp i, så är människor idag, och framför allt unga, mer jämställda, mer internationella, mer toleranta och mer kritiska. Det är för mig mer vänster, men leder inte självklart till att man identifierar sig med socialdemokratin.

För människor är samtidigt mer skeptiska till kollektiva lösningar. Man söker mer av immateriella värden, snarare än materiella. Man tänker mer frihetligt än hierarkiskt. Detta märks i synnerhet i storstäderna och på våra universitetsorter. Där identifierar många väljare socialdemokratin med gårdagens snarare än dagens och framtidens vänstervärderingar.

Den spänning i socialdemokratin mellan höger och vänster som media så ofta, och ibland vi själva, beskrivit i diskussionerna de senaste månaderna är i grunden ett missförstånd. Visst finns det socialdemokrater som i mötet med det nya samhället konstaterat att vissa kollektiva lösningar som tidigare fungerade inte längre gör det och därmed sett sig nödgade att acceptera mer av marknadslösningar. Främst därför att man saknat alternativ. Men ingen vettig människa väljer Socialdemokraterna om man vill föra samhället åt höger, i betydelsen mot mindre jämlikhet. Till det finns det lämpligare partier att gå med i.

Spänningen handlar istället om hur man förmår läsa de samhällsförändringar vi står i. Och här är skillnaderna naturligt stora mellan bruksorter där industrisamhällets strukturer i mycket lever kvar, och storstäderna där det förändrade samhället slagit igenom med kraft. Förändringarna kommer självklart också till bruksorterna, men det tar lite längre tid.

Vår nästa partiledares viktigaste uppgift är därför att på allvar leda partiet in i framtiden och söka en politik för hela landet. Förändra den partikultur och de strukturer som gör det svårt för oss att nyfiket bejaka framtidens vänstervärderingar och utmaningar och utifrån detta formulera en politik som bär framåt.

Att finna rätt person tror jag kräver en öppen process inför den kongress som ska fatta beslutet. Samtidigt behöver Partistyrelsen redan inom en vecka lösa den akuta ledarkrisen, vilket kräver en omedelbar och med nödvändighet sluten process.

Därför är de närmaste dagarna oändligt viktiga för ett parti, vars värderingar och ideal är viktigare än någonsin.

by

Nonprofitföretag utvecklar välfärden

Låt mångfalden inom välfärdsområdet blomma, men håll giriga kapitalister borta från den arenan. Var sak har sin plats. Vinstmaximerande företag ska vi inte ha i äldreomsorgen. Där behövs långsiktighet och trygghet och det finns ingen risk som motiverar en inblandning från riskkapital.

Innan äldreomsorgen öppnades för andra än kommunerna, fanns mycket synpunkter på och åsikter om att verksamheterna inte utvecklades och inte såg den enskilde individen.

Vår uppgift måste vara att bygga en bättre framtid, och lära av den historia vi har.

Vi behöver olika inriktning och utförare inom äldreomsorgen. Också som äldre ska man kunna bestämma hur ens vardag ska se ut. Vi vill skapa möjligheter för företag som inte får ge vinst till sina ägare, utan är helt inriktade på den uppgift de satts att sköta att på konkurrenskraftiga villkor bli en självklar del av svensk välfärd. Det brukar kallas ”non-profit”. Ett av skälen till att Sverige drabbats så hårt av privatiseringens effekter är att det inte sedan tidigare funnits någon tradition från folkrörelser, personalkooperativ och brukarkooperativ inom välfärden. Istället har sökandet efter mångfald inom välfärden lett till en stor koncentration av några få privata aktörer, som har betydligt högre lönsamhet än privata företag normalt har. Det gäller äldreomsorgen, apoteken och skolorna där stora internationella aktörer tagit över och driver verksamheter med mycket liten risk, gör stora vinster och säljer dyrt.

Här finns däremot inga stora non-profit-verksamheter, vilket är vanligt i andra länder. Det beror på att regelverket inte ger dem möjligheter att delta i upphandlingar på rimliga villkor. Non-profitverksamheter skulle om de fick möjligheter bidra till välfärdens utveckling med engagemang och kunskap och vara ett alternativ som berikar utan att istället skattepengar försvinner till orimliga bolagsvinster.

Det finns företag i svensk välfärdsverksamhet som bygger på nonprofitidén. Men de har inte den lagstiftning som behövs för att ge dem rätt förutsättningar att bli betydande aktörer och konkurrenskraftiga på egna meriter. Det ska gå att ställa krav i upphandlingen på non profit, vilket kräver en rimlig lagstiftning för detta. Då blir bland annat kostnadsaspekten i upphandlingsförfarandet inte ensamt lika avgörande.

Kraven på sådana företag måste vara att ägarna inte har rätt att ta annan vinst än rimlig ränta på aktiekapitalet och naturligtvis att de är öppna för demokratisk insyn och tillämpar meddelarfrihet. Övrigt överskott ska användas inom företaget – för investeringar och andra förbättringar av den tjänst företaget arbetar med.  Med nonprofitföretag skulle folkrörelsesverige – som det en gång fungerade – åter kunna ta en rättmätig plats i välfärdsbygget. Med nonprofitföretag skulle personalkooperativ och brukarkooperativ få tydliga spelregler, som gav dem möjligheter att fokusera på verksamheten på samma villkor som andra aktörer.

Nonprofitföretag skulle kunna bidra med flera metoder och modeller, utan att som idag välfärden ses som en marknad vilken som helst. Och som äldre får vi möjlighet att bestämma om vår vardag.

Förbundsstyrelsen den 19 november 2011

För mer information

Lars G Linder, förbundssekreterare, presskontakt
070-366 54 46
lars@trosolidaritet.se

by

Ett samhälle för alla

Den borgerliga regeringen vill höja gränserna för frikort inom vården rejält. Enligt förslag från socialdepartementet ska gränsen för högkostnadsskyddet vid besök inom öppenvården höjas från 900 kronor till 1 100 kronor och för läkemedel från 1 800 kronor till 2 200 kronor.

Socialstyrelsen varnar i sitt remissvar för att den 22-procentiga ökningen kan leda till att ekonomiskt utsatta avstår vård. Man pekar bland annat på exemplet att ensamstående med barn redan nu, i tre gånger så hög utsträckning som andra, avstår från att hämta ut läkemedel av ekonomiska orsaker.
Det finns dessutom exempel på att fattiga barnfamiljer avstår att åka in med sina sjuka barn för sjukvård under helgerna därför att det finns extra kostnader i form av jouravgifter under helger.

Förslaget har lagts fram utan någon som helst konsekvensbeskrivning. Vi menar att risken är uppenbar att redan utsatta grupper av människor återigen drabbas av försämringar. Det berör i synnerhet de mest sjuka, som besöker sjukvården ofta och är beroende av många mediciner. För personer med de allra lägsta inkomsterna innebär förslaget endast att man flyttar över kostnaden från landstingen till kommunernas budget för ekonomiskt bistånd. På vilket sätt staten eller landstingen ska kompensera kommunerna för denna övervältring har över huvud taget inte berörts.

Det kan finnas skäl att se över högkostnadsskyddets omfattning och konstruktion, men såväl höjningen som hur den utformas måste sättas in i ett samlat fördelningspolitiskt sammanhang. Innan förändringar genomförs måste man noga utreda hur dessa förhåller sig till syftet med högkostnadsskyddet, hur de drabbar enskilda individer, och vilka konsekvenser de får för kommunernas respektive landstingens budgetar.

Regeringens sätt att hantera förslaget, med kort remisstid under semestermånaderna, och ett genomförande redan 1 januari 2012, visar att det saknas ett intresse för hur ekonomiskt svaga och sjuka människor kan komma att drabbas av höjningen. Är det för mycket begärt att landstingen och kommunerna får föra en dialog och eventuellt bidra med sakkunskap?

Vi motsätter oss därför denna höjning och föreslår att landstingen/regionerna i landet ska lämna yttranden till socialdepartementet, där man föreslår att avstyrka de presenterade förslagen, som innebär en höjning av högkostnadsskydden utan en ordentlig konsekvensanalys. Vi undrar nu om borgerliga landstings/regions politiker kommer att instämma i vår kritik mot regeringens agerande?

Glädjande noterar vi dock att i socialdemokraternas skuggbudgetförslag tillförs sjukvården1 miljard kronor för att kompensera landstingen/regionerna så de inte behöver försämra högkostnadsskyddet på det sättet regeringen föreslår.

Eva-Lena Gustavsson
Eva Hedesand Lundqvist
Marina Pettersson
Görel Sävborg Lundgren
Socialdemokrater för Tro & Solidaritets arbetsgrupp för Mänsklig värdighet
Publicerad i tidningen Dagen
by

Två demokratier sida vid sida bästa garanten för fred

I november 1947 föreslog FNs Generalförsamling en delning av det brittiska mandatet Palestina i en judisk och i en arabisk stat. Året därpå utropades staten Israel i ena delen av det brittiska mandatet. Genom skicklig politik och genom att få stöd från många länder i västvärlden kunde Israel byggas till ett land av västerländsk typ. Emellertid har förverkligandet dröjt av den Palestinska stat som FN föreslog bredvid den judiska staten.

Under 1990-talet gjorde världssamfundet genom Oslo-processen en stor ansträngning att skapa fred mellan Palestina och Israel.  1993 tog Rabin och Arafat varandra i hand på gräsmattan framför Vita Huset i USA. De kommande fem åren kallades en interimsperiod, och avsedda att bygga förtroende mellan parterna. En bärande del i Oslo-avtalet var att de judiska bosättningarna på ockuperad palestinsk mark skulle stoppas. Israel stoppade inte bosättningarna, men fördubblade antalet bosättare från 1993 till 1998.  Palestinska terrorgrupper har beskjutit civila i Israel, och detta fördömer vi. Men Israel är den starkare parten och bär det tyngre ansvaret för områdets säkerhet.

Vi menar att två fungerande demokratier sida vid sida är den bästa garanten för fred i regionen. I år finns goda möjligheter att FNs delningsplan från 1947 skall kunna fullföljas. Palestina är beredd att utropa sin självständighet. Men stater byggs inte utan ansträngning. Liksom när Israel byggdes krävs stöd utifrån. Om vi låter stödet till Israel sätta agendan för hur västvärlden skall agera har Palestina stora möjligheter att lyckas.  Det handlar från västs sida om att behandla dessa båda stater lika.

I EU och i FN bör Sverige arbeta för att:

    • Staten Palestina – inklusive Gazaremsan – får samma förmånliga handelsvillkor med EU som Israel har.
    • Uppgradera Sveriges generalkonsulat i östra Jerusalem till ambassad.
    • Ge konkret stöd i alla slags förhandlingar som staten Palestina kommer att föra med EU, Israel, FN och USA.
    • Palestina ska erkännas som självständig stat.

Styrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet, 2011-09-03

För mer information

Lars G Linder, förbundssekreterare, presskontakt
070-366 54 46
lars@broderskap.se

Fria högupplösta bilder på våra personer och arrangemang finns på http://bildbank.broderskap.se

Vi är radikala troende som glöder för fred, solidaritet och rättvisa. Vi är lite rödare, lite grönare. Läs mer om oss på http://www.broderskap.se eller på bloggen http://blogg.kristenvanster.se

 

by

Gör Eid al-Fitr till svensk nationell helgdag

Under augusti månad har huvuddelen av de drygt 300.000 muslimer som lever och bor i Sverige praktiserat fastemånaden Ramadan. Denna vecka övergår fastan i den största av muslimska högtider – Eid al-Fitr – en fest som närmast kan jämföras med det kristna julfirandet.

Under Eid al-Fitr samlas man i familjer, föreningslokaler och moskéer. Man kommer att äta gott, umgås och byta presenter med släktingar och vänner, läsa koranen och reflektera över vad det innebär att var en god människa.

Det finns multikulturella solskenshistorier i Sverige där förståelse och respekt dominerar. Framför allt i områden och kommuner där det bor många muslimer har Ramadan och Eid al-Fitr successivt integrerats i det svenska samhället. Skolor i Botkyrka och Rosengård anpassar verksamheten. Handlare i Kista och Angered förbereder sig ungefär som inför julhandeln. Många arbetsgivare har funnit pragmatiska rutiner som gör det möjligt för muslimer att vara lediga under denna helg.

Men många muslimer i Sverige kan berätta att deras helger och högtider inte accepteras i Sverige. Det finns förvärvsarbetande som tvingas sjukskriva sig för att kunna delta. När hela familjen och släkten samlas tvingas en del barn att skolka eller sjukanmäla sig för att kunna delta. Trots solskenshistorier finns det många exempel på att det omgivande samhället inte förstår, utan tycker att muslimerna är konstiga eller krävande.

Framför allt så ligger det politiska Sverige efter. Det är dags att inleda det offentliga samtalet om hur Eid al-Fitr kan bli en svensk nationell helgdag. Den passiva oförståelse som många muslimer hittills mött är också en spegling av ett allvarligare problem. Den rapport från Forum för levande historia som överlämnades till regeringen häromdagen visar att muslimer som bär tydliga symboler blir diskriminerade och att hatbrott både mot judar och mot muslimer ökar. Både DO och Europarådets MR-kommissionär har beskrivit islamofobin som allvarliga hot mot det öppna demokratiska samhället, i såväl Sverige som övriga Europa.

Sommarens attack mot det mångkulturella samhället i Norge, i form av massakern av socialdemokratiska ungdomar på Utöya visar på vikten av att alla medverkar till det mångkulturella samhället. Annars riskerar vi att anpassa oss till okunnighet, fördomar och att vilja skydda en kultur som genom tusen år av invandring redan är förändrad och hela tiden förändras.

Ett mångkulturellt samhälle skapas inte genom att olika kulturer slipas av så att de inte skaver så mycket på varandra. Då handlar det om assimilering till majoritetsnormen och en utveckling mot ett fattigare samhälle. Ett enat och rikare samhälle kan istället nås då vi lyssnar på alla grannars olika erfarenheter från våra olika länder: vi kan resa i vårt eget land. Det öppna demokratiska samhället vi byggt ger så alla individer samma möjlighet att göra sin resa, delta i och påverka hur landet byggs om och byggs till.

Eid al-Fitr bör bli en nationell helgdag av två skäl. Det första handlar om mänskliga rättigheter. Vi behöver göra det fullt ut möjlighet för muslimer i Sverige att leva ut sina rättigheter. De ska ha rätt till ledighet och inte mötas av allvarliga hinder för att kunna fira sin viktigaste helgdag.

Det andra skälet handlar om vikten av att också det omgivande samhället förstår vad Eid al-Fitr är och betyder. Vår tid, präglad av IT, nya kommunikationer och migration, är gränslös. Människor med olika bakgrund träffas mer och mer. Sverige har goda skäl att utbilda alla invånare om de religioner, helger och värderingar som är viktiga i omvärlden. För omvärlden är här. Vi måste uppdatera oss. Om skolan och samhället förmedlar kunskap och nyfikenhet på människor och kulturer blir samtiden intressant, och inte hotfull.

Hur många nationella helgdagar kommer vi att ha råd med i det framtida mångkulturella Sverige? Troligen inte fler än idag, även om det skulle vara värt att göra en speciell nationalekonomisk studie om sambandet mellan ledighet och arbetslöshet. Och även om Eid al-Fitr är mest angelägen att göra till nationell helgdag, finns det såväl judiska, som katolska, buddistiska, hinduiska, ortodoxa eller sekulära intressen att fira andra dagar. I ett samhälle som gör anspråk på att vara mångkulturellt blir dessa gränsdragningar allt svårare.

Framtidens lösning ligger förmodligen i att växla in några av dagens svenska helgdagar till en personlig helgdagsbank av 2-3 dagar. Det skulle göra det möjligt för var och en att fira de viktigaste festerna, utifrån sin tro, sin etnicitet eller annan tradition. Utan religiösa eller kulturella traditioner att fira, kunde helgdagsbanken användas till födelsedag, bröllopsdag eller vårdagjämning.

I ett mångkulturellt samhälle behöver också friheten bli gränslös.

Bli medlem - klicka här!