Jag läser Fredrik Malms debattartikel i Expressen (http://www.expressen.se/debatt/svenska-vanstern-ar-ingen-charlie-hebdo/) vid ett besök i egyptiska Alexandria. I en stad som en gång representerade mångkulturell samlevnad, men där unga idag inte får visum för att besöka Europa, fått sina drömmar om demokrati kidnappade av det muslimska brödraskapet och nedslagna av militären, klingar Malms budskap om isolering, polarisering och ammunition mer absurt än om jag läst Expressen på hemmaplan.
Socialdemokrater för Tro och Solidaritet vilar på en envis tradition om att föra dialog för att nå politisk förändring och för att försöka förstå de bakomliggande orsakerna till de samhällsproblem vi behöver lösa, i såväl den internationella miljön som på hemmaplan.
Därför ansåg vi det fel att terrorstämpla Hamas och vägra tala med den palestinska regeringen efter det palestinska valet 2006. Som socialdemokrater är vi Hamas politiska motståndare, men de företrädde efter valet en stor del av det palestinska folket och vi hade ett ansvar att med politiskt samtal och kritik medverka till att de erkänner Israels rätt att existera inom 1967 års gränser och ta avstånd från våld mot civila. Annars finns det inte förutsättningar för en tvåstatslösning och fred.
Därför har vi fört samtal med de företrädare som vi bedömt har möjlighet att bidra till en konstruktiv hållning. Det tänker vi fortsätta med oavsett vad Malm tycker.
Malm är också bekymrad över att det svenska publicistiska klimatet inte är tillräckligt generöst för att fritt häckla muslimer. Jag har envist försvarat även Lars Vilks rätt till konstnärlig och publicistisk frihet. Samtidigt förbehåller jag mig rätten att tycka att hans rasistiska och islamfobiska karikatyrer är osmakliga, fördomsfulla och destruktiva.
Yttrandefriheten är fundamental för vår demokrati, vilket inte minst märks i Alexandria. Men den måste hanteras under ansvar av oss som värnar den. Satir är effektiv, viktig och befriande när den avslöjar och häcklar makt. Men den blir plump när den riktar sig mot redan utsatta grupper.
Många muslimer, både i Sverige och Alexandria, upplever politiskt utanförskap, ekonomisk marginalisering och kulturell isolering. För många är tron det man sätter sin tro och lit till. Om man lagt huvuddelen av sina ägg i trons korg, finns risken att man blir besviken när någon trampar i den. De flesta biter ihop i sin tystnad. Men några reagerar. Och ett fåtal kriminella kan också söka legitimitet i dessa reaktioner för våldshandlingar. Detta måste med all kraft stävjas, men på ett sätt där vi också försöka komma tillrätta med delar av de underliggande problemen.
Jag delar Malms uppfattning att terrorgruppen ISIS framfart måste hanteras också militärt. Våld är ofrånkomligt när det handlar om nödvärn. Men det gäller att använda våld med största möjliga försiktighet, framsynhet och folkrättsliga medvetenhet.
Att ISIS fått den spridning, det uttryck och de resurser de nu har, är inte bara resultat av några fanatiker, utan också en konsekvens av USAs agerande i den folkrättstridiga invasionen av Irak 2003, där den irakiska militären och de samhällsbärande strukturerna slogs sönder och förnedrades. Känsliga etniska och politiska motsättningar som kräver lång, framsynt och varsam lösning släpptes loss ett sekteristiskt våld som nu nått förödande uttryck.
Folkpartiet stödde USAs invasion. Vi socialdemokrater gjorde det inte. Det berodde inte på att vi då kunde se alla dagens konsekvenser. Det berodde på en grundläggande insikt om vikten av att värna folkrätten och en envis tro på att politiska lösningar är överlägsna militära.
Det är samma hållning som ska vägleda oss nu, i mötet med de ökande motsättningarna både i Sverige och i Mellanöstern.