För tre veckor sedan såg det ut som att den stora majoriteten i Sveriges riksdag höll på att repetera riskerna från Weimarrepubliken i 1930-talets Tyskland. Där var socialdemokratin och högern fast i sina klassiska motsättningar och klarade inte av att se vad som var stort och smått för landet och demokratin.
Man tog inte hotet från den växande fascismen på allvar, utan hoppades att folket skulle lösa upp den knut man inte själva rådde på. Men extravalen visade sig bara gynna fascismen, fram till den punkt då det gick för långt.
Det är självklart alldeles orimligt att jämföra den desperation, arbetslöshet och politiska förvirring som rådde i 1930-talets Tyskland, med det upplysta Sverige drygt 80 år senare. Men en parallell är tydlig. Det enda parti som idag är besviket, är det högerextrema partiet Sverigedemokraterna.
De försökte få ett extraval att bli en folkomröstning om invandringspolitiken. Det hade kunnat öppna för frestelser inom de etablerade partierna att, enligt dansk modell, ryckas med i den förfelade, förenklande och fördummande populism som Sverigedemokraterna anammat, vilket jag skrev om i SvD dagen för julafton: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/pressade-politiker-kan-ga-sds-arenden_4211001.svd.
Göran Hägglund gjorde ett försök, och fick en viss bekräftelse på detta enligt flera opinionsinstitut. Han bör dock betänka att priset för denna typ av utspel riskerar att komma som ölet från min hemstad Arboga – efter. Eller som den konservativa poeten T.S. Eliot så eftertänksamt uttryckte det: ”Den som ingår äktenskap med tidsandan, riskerar att bli änkling i nästa generation.”
Men Göran Hägglund ska samtidigt, tillsammans med övriga partiledare i den decemberöverenskommelse som nåddes i elfte timman, ha ett erkännande för att när det verkligen gällde tagit sig samman och förmått skilja stort från smått.
Ett extraval hade med största sannolikhet inte i sig lett till ytterligare parlamentarisk klarhet. Svenska folket sade sitt för tre månader sedan. Nu är det de demokratiska politiska partierna som har ett ansvar att tolka folkviljan och söka vägen framåt.
I detta ansvar ryms inte Sverigedemokraterna av det enkla skälet att de inte är demokratiska. De accepterar inte den grundläggande principen om alla människors lika värde och har ett program som bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. De utgör en populistisk, förvriden och förvirrad historisk parantes som det politiska Sverige måste hantera, men utan att låta sig påverkas av.
Dagens överenskommelse är resultatet av en kompromissvilja från alla parter. Den är inte perfekt. En bättre lösning hade självklart vara att en gång för alla säga farväl till den blockpolitik som är en viktig orsak till att Sverigedemokraterna har vuxit sig starka.
Men det är ett politiskt handslag som gör det möjligt att samlas när det verkligen behövs, och utan att göra ingrepp i riksdagsordningen och söka manipulera demokratin. Och det gör det möjligt att skapa politiska kontraster där detta är viktigt, så att inte vardagspolitiken lamslås och den grundläggande kontrasten mellan höger och vänster – mellan mer eller mindre jämlikhet – suddas ut. Därför är överenskommelsen ett styrkebesked för svensk demokrati.
Det politiska Sverige har de senaste veckorna stått inför den allvarligaste krisen under den tid jag kan överblicka. Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, som med stor envishet tror på dialog och vikten av att tala med fienden, har mellan hopp och förtvivlan sökt bidra där vi har kunnat för att överbrygga låsningarna. Vi gratulerar dem som offrat stora delar av julhelgen till framgångsrika förhandlingar.
Demokratin och svenska folket är de stora vinnarna. Populismen och cynismen drog denna gång det kortare strået.