I morgon är det 10 år sedan Anna Lindh attackerades på NK i Stockholm. Ett halvt dygn senare lämnade hon oss med stor saknad, bestörtning och sorg.
Anna och jag var födda samma år. Det gjorde att jag under många år kunde följa hennes karriär i åldermässig ögonhöjd, om än på avstånd. Mitt primära engagemang var i Kyrkans Ungdom, hennes i SSU.
Jag såg en rapp och begåvad ungdomspolitiker, som på ett enastående kraftfullt sätt förmådde driva min generations hjärtefrågor. Kamp mot kärnvapen och vapenexport. Engagemang för demokrati och mänskliga rättigheter. Oro för kärnkraft och växande miljöproblem. Stark tilltro till FN och folkrätt.
Under ett intensivt år fick jag möjlighet att komma Anna nära, som politisk rådgivare och talskrivare till utrikesministern. Hon var ny. Jag var mer luttrad efter fyra år.
Jag fick se en enastående begåvning gå in i den svåraste av politiska uppgifter och snabbt bli omtyckt, respekterad och beundrad som chef, som politisk ledare och
som internationell aktör.
Anna var en politisk mångkampare. Medryckande och visionär i talarstolen. Snabb och spetsig i debatten. Kunnig och lyssnande i de bilaterala samtalen. Fast, men samtidigt öppen och dynamisk som chef – en virvelvind med tydlig riktning. Men hennes starkaste gren var den som är svårast att lära – förmåga att läsa och fånga det mogna ögonblicket, att kunna kombinera politiskt volleyspel med stabilitet, säkerhet och ett strategiskt perspektiv.
Nyckeln till denna politiska intuition var värnandet om vanlighet. Anna värjde sig bestämt mot de later och maner som normalt följer uppsatta positioner. Hon tågpendlade och använde kompisarna på tåget som korrektiv. Hon höll stenhårt på rutinen att kunna hämta och lämna på dagis och stod var helst hon var i världen i tät telefonkontakt med barnen för att diskutera smörgåspaket och mattetal. Även efter sena kvällar i Stockholm, åkte hon den dryga timmen till Nyköping för att sova med familjen.
En del av denna vanlighet var att kunna gå och handla med kompisen Eva utan livvakt. Detta beskrevs i internationella medier som naivt. Men det är just detta öppna samhälle – där högt uppsatta politiker i stor utsträckning delar vanliga människors vardag – som i mycket gör den svenska demokratin levande.
Anna var socialdemokrat med hjärtat till vänster. Men också en förnyare. Den politiska kompassen pekade mot framtiden till vänster, med tydliga rågångar både mot högerförnyelsens tro på enkla samband mellan marknad och lycka och vänstertraditionalismens gårdagsnostalgi. Här finns en tydlig politisk linje från ungdomsårens självförvaltarengagemang till hennes sista stora fråga om fullt svenskt medlemskap i den europeiska valutaunionen.
Anna stod för en Sverigebild fast förankrad i ett jämlikt och tryggt folkhem, men samtidigt nyfiket och öppet mot framtiden. Principfast i frågor om folkrätt och MR, men samtidigt öppen för att en förändrad värld kräver nya redskap och nya förhållningssätt. Ett Sverige som generöst delar med sig av goda erfarenheter, utan att för den skull tro sig ha svaren för andra eller för det gemensamma.
Det var detta i kombination med ett starkt rättvisepatos och en personlig värme som gjorde Anna älskad och respekterad även internationellt. Jag nåddes för tio år sedan av dödsbudet i Jerusalem och alla jag talade med var bedrövade och framförde sina kondoleanser – från taxichaufförer och sjukvårdspersonal till ärkebiskopar och palestinska politiska ledare.
Annas bortgång innebar så mycket mer än förlusten av en vän och utrikesminister. Anna symboliserade för mig framtid för Sverige, för politiken och inte minst för vårt parti. Socialdemokratin förlorade förmodligen en kommande partiledare och nationen en blivande statsminister.
Att den politiska naturbegåvningen Anna rycktes bort så brutalt – så ung med så mycket kvar att ge – gjorde förlusten så stor.
Mina medarbetare i Kyrkornas världsråd, där jag jobbade vid Annas död, jämförde hennes bortgång med Sergio De´Mellos. Mina svenska vänner jämförde med Olof Palme.
Det finns många skillnader, men minst en tydlig likhet. Förmågan att i den svåraste av politiska situationer kunna ta vara på det utrymme som finns för att driva utvecklingen framåt i humanistisk riktning. Det fordrar att man inte räds konflikter och svårigheter. Men det kräver också att man har en stark inre kompass som tar bäring på den svagaste perspektiv och behov.
Den inre kompassen hade Anna.