(Det talade ordet gäller.)
Den 30 oktober 2014 erkände Sverige Palestina. Erkännandet var en seger för alla de krafter – inklusive vårt eget förbund – som under så många år arbetat för att Sverige skulle gå före övriga EU-stater och ta detta steg. Jag är stolt att det var en socialdemokratiskt ledd regering och med Margot Wallström som utrikesminister som hade modet och förmågan att fatta detta beslut.
Israels olagliga bosättningspolitik är ett avgörande hinder för en israelisk-palestinsk fred. Samtidigt har staten Israel en självklar rätt till existens inom säkra och erkända gränser. De raketer som skickas mot Israel från Gaza bryter mot folkrätten och hotar freden. Gaza styrs i praktiken av Hamas, vars tidigare terroraktioner entydigt måste fördömas och vars styre grovt kränker de mänskliga rättigheterna. Hamas måste erkänna Israel och avstå från alla våldshandlingar som bryter mot folkrätten. Men för att uppnå det målet är isolering inte rätt väg. Humanitära organisationer och människorättsorganisationer som Amnesty International och Röda Korset har gång efter gång fördömt blockaden av Gaza. som en kollektiv bestraffning – ett brott mot internationell lag – som särskilt drabbar barn och sjuka.
Själv deltog jag för ett par veckor sedan i en manifestation till stöd för folket i det blockerade Gaza genom att resa en mycket kort etapp med Ship to Gazas trålare Marianne. Blockaden av Gaza – för vilken också Egypten bär ett ansvar – måste hävas, och den måste hävas nu!
*
För några år sedan spred den arabiska våren glädje och förhoppningar över stora delar av Mellanöstern. Förtryckarregimer i Egypten och Libyen föll samman och många hoppades att vi skulle få se en folkets seger också i Syrien. Så blev det inte. Inbördeskrig rasar på flera håll i Mellanöstern och den demokratiska utvecklingen har stannat av eller till och med rullats tillbaka. Det är svårt att finna ord tillräckligt starka för att fördöma de illdåd som organisationen Islamiska staten, eller IS som den också benämns, gör sig skyldig till. Situationen för olika nationella minoriteter, inte minst den kristna, är oerhört utsatt och världssamfundet har ett tungt ansvar att agera för att undvika folkmord.
*
Nästa år är det 30 år sedan Olof Palme sköts till döds på öppen gata här i Stockholm, bara några hundra meter härifrån. Många i vårt parti och i vårt förbund har längtat efter en svensk – och en socialdemokratisk – utrikespolitik som fångar upp essensen i Olof Palmes utrikespolitik och för över den till vår tid. Låt oss inte bli nostalgiska. Världen har förändrats sedan Sverige och socialdemokratin gick i spetsen i kampen mot Vietnamkriget, mot apartheidpolitiken i Sydafrika, mot Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien och mot fascismens skräckvälde i Chile, Spanien och Portugal. Svensk utrikespolitik har sedan dess alltför länge dväljts inom ramen för en gemensam EU-politik – urvattnad och sönderkompromissad. Utmaningen nu består i att låta arbetarrörelsens grundvärderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet ta plats i en ny, progressiv utrikespolitik för vår tid. Jag är väldigt glad att Margot Wallström vill formulera en sådan utrikespolitik, att hon kallar den en feministisk utrikespolitik.
Jag vill se en svensk utrikespolitik som bidrar till att stärka FN:s ställning i världssamfundet, där Sverige med en oberoende röst och hög integritet tar aktiv del i arbetet för global nedrustning, där biståndspolitiken inte urholkas utan i stället baseras på solidaritet med jordens allra mest fattiga, och med en bibehållen svensk militär alliansfrihet där Sverige utnyttjar sin fristående ställning till att stärka den globala säkerheten. Sverige är unikt i Europa, i det att vi levt i fred i över 200 år. Det är ett fantastisk, nästan ofattbart privilegium. Jag har mycket svårt att se hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle bidra till att stärka Sveriges säkerhet. Så låt oss säga nej till Nato, säg ja till fortsatt militär alliansfrihet!
*
Vårt förbund var en av de rörelser som kraftfullt protesterade när en socialdemokratisk regering 2005 slöt det olycksaliga avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien. Vi är glada att det avtalet nu rivits upp och vi förutsätter att ett motsvarande avtal aldrig kommer att upprättas igen.
År 2011 var Sverige världens största vapenexportör, räknat per capita. Jag har så svårt att se varför Sverige skall ligga i topp på listan över världens vapenexportörer. Jag har så svårt att se varför Sverige skall sälja vapen till diktaturer och till länder som grovt kränker de mänskliga rättigheterna. Ur ett längre tidsperspektiv har jag svårt att se varför Sverige skulle behöva sälja vapen överhuvudtaget.
Vårt förbund har spelat en inte oväsentlig roll i arbete att påverka vårt parti i rätt riktning i fråga om vapenexporten. Vi var med och utformade de skarpa skrivningar som antogs av partikongressen 2013 och som stadgar – och jag citerar – att Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter (slut på citatet). Nu kommer strax betänkandet från parlamentariska Krigsmaterielexportutredningen, KEX. Jag ber er alla om hjälp i arbetet att se till att den lagstiftning som följer verkligen innebär att kongessbeslutet genomförs och att vi aldrig mer behöver uppleva svensk vapenexport till diktaturer och till länder som grovt kränker de mänskliga rättigheterna. Låt oss hjälpas åt, i debatten och på andra sätt, i det arbetet!
*
I september 2014 kunde vi alla glädjas åt Alliansens nederlag och Fredrik Reinfeldts avgång. Äntligen – efter åtta års alliansstyre – kunde Socialdemokraterna bilda regering. Men glädjen grumlas av att det parlamentariska läget är så besvärligt.
Behovet av investeringar och reformer är stort. Men hur skall de finansieras? Regeringen är i tövan, och många väljare har svårt att se distinkta skillnader mellan socialdemokratisk och borgerlig politik. Vi måste i vårt förbund hjälpa regeringen att utforma en politik som synliggör skillnader mellan vänster och höger. Det är inte bra för demokratin, det är inte bra för Sverige, om väljarna tycker att Socialdemokraterna och allianspartierna tränger ihop sig i mitten. Politik innebär att göra skillnad och att visa vilka skillnader som finns mellan olika politiska alternativ.
Jag är glad att partikongressen beslöt att föräldraförsäkringen skall vara helt individualiserad. Låt oss hjälpas åt att knuffa på regeringen så att detta beslut inte bara blir ord i ett kongressdokument utan också omsätts i politisk handling. Sverige behöver en feministisk politik och partiet behöver vår hjälp att utveckla och genomföra en sådan.
Kristdemokraterna har nyligen genomfört ett partiledarskifte som kan vara början på en ideologisk förflyttning högerut för partiet. Om det blir så – om Kristdemokraterna under Ebba Busch Thor innebär en mobilisering av en svensk kristen höger – då måste vi som en ledande kraft inom den kristna vänstern möta denna utmaning. Det kan vi göra genom att slåss för jämlika levnadsvillkor mellan män och kvinnor, värna aborträtten och verka för en garanterad generös invandringspolitik.
*
Sverige behöver en politik för en långsiktigt hållbar utveckling. Mänskligheten står inför den kanske största utmaningen – att hjälpa vår planet att överleva från det vi själva utsätter planeten för.
Peter Weiderud sa vid föregående årsmöte att socialdemokratin under Göran Perssons ledning hade en utvecklad klimatpolitik och mycket ambitiösa miljömål, men att den politiken i dag är mindre synlig eller i alla fall mindre tydlig. Jag tror Peter har rätt – även om Stefan Löfven ofta och gärna uttrycker sig kring miljön. Vårt parti behöver utveckla en skarpare profil i miljöfrågan. Socialdemokratin är särskilt lämpad att bedriva en kraftfull miljöpolitik som också utgår från att den globala rovdriften på miljön också ofta hänger samman med osäkra arbetsförhållanden för anställda och invånare.
Sverige ska gå i täten för en ekologiskt hållbar ekonomi, precis som vi gjorde för femtio år sedan med ett socialt hållbart samhälle. Vi vill se minskat oljeberoende, en utbyggnad av vindkraft och andra förnyelsebara energislag, krav på kraftigt minskade koldioxidutsläpp och på sikt avveckling av kärnkraften. Angående Vattenfalls verksamhet i Tyskland vill jag säga att för min del får kolbiten gärna stanna i marken.
*
De senaste åren har kyrkans klockor klingat för att varna och markera mot rasism och mot nazism och för alla människors lika värde – med all rätt. Rasisterna i Sverige är i dag inte fler än tidigare – men de är bättre mobiliserade och mer synliga i debatten. Rasisterna möts av en mycket stark anti-rasistisk opinion, i vilken vårt förbund är en del. Islamofobi och muslimhat flödar på nätet. Vi kan också se ett ökat uttryck för antisemitiska stämningar. Kanske har vi varit naiva och underskattat risken för att det skulle finnas jordmån för antisemitismen att växa i vårt land. I vilket fall måste vi efter all vår bästa förmåga ovillkorligt bekämpa rasismens fula tryne var det än visar sig, oavsett om det tar sig uttryck i anti-semitism, islamofobi, eller hat riktat mot andra grupper. Vi måste också utveckla en mer kraftfull politik till stöd för de EU-migranter som tigger på gator och torg. Ingen människa skall behöva tigga, varken i Sverige eller någon annan stans i Europa.
*
Rasismen har inte sällan religiösa förtecken. Öppet troende drabbas av hatbrott och attackerna på muslimska och judiska gudstjänstlokaler ökar. I det sekulära Sverige vill vi se tron som en tillgång, även i vår politiska gärning. Allas tro.
Därför tog Socialdemokrater för tro och solidaritet hösten 2013 initiativ till samtal mellan Socialdemokraterna och judiska, kristna och muslimska organisationer i Malmö. Vi har talat om mångfald och hur vi kan motverka antisemitism och islamofobi. Samtalen har fortsatt under 2014 och nu under 2015. Gruppen har haft kontakter med riksdag och med Malmö stad och genomfört gemensamma seminarier. Syftet med Malmösamtalen har varit att tillsammans komma fram till konkreta politiska insatser, för ett samhälle i mångfald.
Ett konkret resultat av samtalen är ett ambitiöst studiematerial, utvecklat i samarbete med ABF. Materialet heter Antirasism i politiken. Förhoppningsvis har ni hunnit titta på det under helgen – och vill arbeta med det i era grupper och distrikt.
Det finns fortfarande dem som vill skuldbelägga religionen för mycket av det elände vi ser i världen. I utkanten av ISIS illdåd i Syrien och Irak höjs röster om att ifall politiken – ja, helst hela samhället – bara kunde befrias från religion så skulle freden vara lättare att bygga. Det är en så oerhört naiv inställning. 1900-talets många krig och illdåd – 1:a världskriget, 2:a världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget, kolonialkrigen i Afrika – startades av stater som var i högsta grad sekulära.
Det är inte religionen som är problemet, det är fundamentalismen. Och fundamentalismen kommer ibland i religiösa kläder, ibland i sekulära och ibland i politiska kläder. Det är lika illa vilket som.
Staten bör vara sekulär (eller neutral, som kanske är ett bättre ord), men samhället kan aldrig vara sekulärt. Min kristna tro påverkar mig i allt jag gör. Den ligger till grund för min människosyn och för min vision om hur det goda samhället bör byggas och den inspirerar mig till politisk handling. Religionen kan aldrig vara en privatsak, eftersom tron – oavsett om du är t ex kristen, jude eller muslim – påverkar hur du möter och behandlar andra människor och hur du agerar i samhället.
Kärleksbudskapet är inte bara en teori, det är också en praktik. Som Jakob skrev, om vi tar ett exempel ur den kristna tron: Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Och Jakob fortsätter: Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro.
*
Allt färre svenskar väljer att vara medlem av ett politiskt parti. På 20 år har antalet partimedlemmar i Sverige halverats, från över 600 000 till omkring 250 000. Allt färre svenskar beskriver också sig som anhängare av något särskilt parti. År 1968 uppgav 65 procent av svenskarna att de var anhängare av ett politiskt parti. År 2010 hade den andelen minskat till 28 procent.
Men att medborgarna vänder de politiska partierna ryggen innebär inte att svenska folkets politiska engagemang har minskat. Digitaliseringen och den kommunikationsteknologiska revolutionen har förändrat förutsättningarna för politiskt deltagande och politisk opinionsbildning. I vår individualiserade, digitaliserade tid väljer människor att engagera sig i de enskilda politiska sakfrågor som man brinner mest för – det kan röra sig om antirasism, miljöfrågor, djurrätt, fredsfrågor, feminism eller mänskliga rättigheter. Dessa rörelser är ofta organiserade i form av nätverk, och attraherar särskilt unga människor i storstäderna. För väldigt många av dessa unga politiskt engagerade människor, ofta med hjärtat till vänster, känns vårt parti inte relevant. När de skall rösta väljer de i stället mellan Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller Feministiskt initiativ. Här har vårt förbund – tillsammans med partiets andra sidoorganisationer – en viktig uppgift. Vi måste göra oss – vårt parti och vårt förbund – relevanta för dessa grupper. Möta dem med öppet sinne, samarbeta med dem över partigränser för att nå mål i konkreta sakfrågor.
På så sätt stärker vi också som sidoorganisation vår roll i partiet. Sidoorganisationerna behövs. Vi speglar samhällets mångfald, och bidrar med perspektiv nödvändiga för att bygga Sveriges mest öppna och moderna framtidsparti.
Jag vill i detta sammanhang också passa på att hälsa HBT(s) – HBT-socialdemokrater Sverige – varmt och hjärtligt välkomna som ny sidoorganisation i partiet.
*
Vårt förbund har tagit ett avgörande steg. Genom att öppna förbundet för alla religioner har vi lagt grunden för en mobilisering av troende människor med hjärtat till vänster, oavsett om dessa är t ex judar, muslimer eller kristna. Nu gäller det att värna detta steg – att se till att möjligheten till mobilisering också blir en mobilisering i praktiken. Att vi verkligen når fram till dessa människor med en religiös tillhörighet och som brinner för arbetarrörelsens värden om frihet, jämlikhet och solidaritet.
För att kunna göra det måste vi nu också ta ett steg fram när det gäller att vara närvarande i det offentliga samtalet och sätta skarpa avtryck i den politiska debatten. Vi får aldrig bli en del av det som redan har passerat. Vi måste förmå att vårda vår tradition och vårt ursprung, samtidigt som vi är öppna för det nya och bejakar det som ligger framför oss. Det är vår enda möjlighet att bli än mer relevanta och bidra till att arbetarrörelsen, en arbetarrörelse för vår tid, förmår sätta lika skarpa avtryck i 2000-talets samhälle som vi gjorde under 1900-talet.
Jag lovar att göra mitt absolut bästa för att bidra till en sådan utveckling, och jag är glad och stolt i förvissningen att vi tillsammans kan förändra världen. En spännande resa väntar – tack för att vi får göra den tillsammans! (Tack skall ni ha!)